All language subtitles for La.Libertad.del.Diablo.2017.NORDiC.1080p.WEB-DL.H.264-RAPiDCOWS

Vi kom till en plats på landsbygden.

Man kunde höra bäcken
som strömmade förbi.

Vi började gå uppför en kulle.

Till slut kom vi upp
till bäckens källa.

Jag såg människor
som var som tokiga.

Jag såg galenskap...
Det var rena barbariet.

Jag kunde inte föreställa mig...

...att de människorna var mina likar
där och då.

Jag kunde inte förbrödras med dem.

Och ändå tillhör vi ju samma art.

DJÄVULENS FRIHET

- Vill du visa bilderna du har?
- Ja.

Det här är den enda bild jag har-

- där hon bär mig,
för jag var fortfarande liten då.

Och på den här bilden
är hon gravid med min syster.

Det var hennes baby shower.

Det är de enda bilder jag har-

- tillsammans med henne
när jag var liten.

Har du förlorat rädslan?

Nu är jag inte så rädd,
eftersom jag känner mig tryggare.

Jag vet att det vore svårt för dem
att hitta mig här.

- Vad är det sista du minns av mamma?
- När de tog henne. Det var kallt.

Vi satt och tittade på tv.

- Vad tittade ni på?
- En såpopera.

Vi tittade på tv
och skulle följa med mamma ut-

-men hon sa att vi skulle stanna-

- och att hon sen skulle ta med oss
och köpa nåt.

Hon gick ut, och vi satt kvar
och väntade på henne.

I vårt fall fanns armén nära.

De hade ingen anledning att ta dem
och låta dem försvinna.

Min familj levde hederligt.
Min kusin jobbade i en matbutik.

Min gudfar arbetade i en fabrik
i Ciudad Juárez, mamma var pensionär.

De var hederliga människor.

När de förde bort dem trodde vi
att de skulle släppa dem senare.

De brukade föra bort folk,
tortera dem och sen släppa dem.

Vi trodde att de skulle släppa
vår familj också.

Men det blev tyvärr inte så.
De släppte dem inte.

Minns du nåt ansikte?

Kan du beskriva ansiktet
på nån av dem?

Han var väldigt ung.

Det var en av killarna
som kom hem till oss.

Han var väldigt ung.

Han höll hårt i sitt vapen,
men såg rädd ut. Han var påverkad.

Hans ögon var liksom där,
men ändå inte.

Och rösterna?

De sa bara en massa svordomar.

Det var som om de ville...

...skrämma oss,
men samtidigt var de också rädda.

Hans ögon var liksom stirriga,
han verkade nervös.

Vi kvinnor var utanför huset.
Det var en femårig flicka där.

Hon skrek att de inte skulle
göra hennes mamma illa.

Vi var rädda, och de började...

De började tafsa på oss
och ta våra smycken och mobiler.

Mamma grät och bad dem
att inte göra nåt mot oss.

Det känns som om...

Jag kan inte förklara det.

Man är rädd
och tror att man ska dö där och då.

Man undrar vad de ska göra
och vad som kommer att hända.

Man lyssnar på alla ljud
för att höra om de kommer närmare.

Eller om de kommer att skjuta
eller nåt sånt.

Jag grät jättemycket,
för jag stod bredvid henne-

- och såg när hon gick till dem,
så att de inte skulle slå henne.

Jag tror att hon ville
att de inte skulle göra oss nåt.

Därför föredrog hon
att de förde bort henne.

Innan de gick sa de
att vi inte skulle titta ditåt.

Och att vi bara hade några timmar
på oss att lämna byn.

Om de såg oss där igen
skulle de döda oss och vår familj.

De åkte och tog henne med sig.
Vi vet inte vart de tog henne.

När jag lyckades reagera
och sprang in i huset-

-låg pappa blodig i dörren.

Han verkade vara död. Han reagerade
inte och andades knappt.

Jag blev rädd.
Huset var i en enda röra.

De hade rotat igenom allt,
kanske i jakt på pengar.

När mina farbröder och kusiner
kom från det andra huset-

- fick de pappa att reagera.
Men de hade slagit honom svårt.

De hade sönder en pistol
mot hans huvud och lämnade den där.

Vi blev förbannade när vi såg
att pistolen var en attrapp.

Men hur skulle vi kunna veta
att det inte var en riktig pistol?

Vi kunde inte hjälpa mamma.
De förde bort henne.

Jag var orolig och ville få hjälp
att hitta mina barn.

De släppte inte in mig på åklagar-
myndigheten. Åklagarna var inte där.

Jag var tvungen att vänta.

Jag väntade tills klockan tre
och gick runt...

...till olika polisstationer,
men ingen sa att de hade dem.

De lät mig inte komma in, de sa
att ingen kunde ta upp en anmälan.

Vid sextiden på kvällen
kom en allmän åklagare.

Han sa att det inte var hans skift
och att jag skulle komma tillbaka.

Han sa att mina barn kanske festade.

Jag sa att jag hade numret
på polispatrullen som förde bort dem.

"Kom tillbaka i morgon bitti
klockan åtta."

Vi letade efter dem hela natten.
Jag tittade på bilder av gripna.

Men de var inte där.

Dagen efter
gick jag tidigt till åklagaren.

Jag var där klockan åtta
för att anmäla bortförandet.

De sa att jag måste vänta
tills åklagarna kom vid nio.

Man får ingen rättvisa.

Man känner förtvivlan, ångest...

Man känner att man inte kan göra nåt.

De lyssnar inte på en. Trots
att de förde bort fyra människor.

Var är de? Var håller de dem?

Sen började medierna komma,
och det var med på nyheterna.

Då började de göra nåt, enligt dem.

De skulle hjälpa mig
att hitta mina barn.

Men jag tog med mina söners vänner
och åkte längs motorvägen.

För att se om de hade dumpat dem där.

Vi valde att inte gå till polisen.

Jag låtsades vara missbrukare
och kontaktade några killar.

Jag köpte droger, och när vi
hade fått förtroende för varandra-

- sa jag till en av dem
att jag aldrig hade använt droger.

- "Vad gör du med drogerna, då?"
- "Jag ger bort dem."

"Jag vill att ni sätter mig i kontakt
med dem som säljer till er"-

- "för att få veta
var mina bröder är."

Han sa:
"Hör du, jag ska prata med el Chile."

"En polare kan prata med dem"-

- "men om de släpper dina bröder
så får du ta deras plats. Du snokar."

"Det går bra, jag vill bara
att mamma ska få hem mina bröder."

De skulle ju veta att jag var där.
Hellre det än att de är försvunna.

Vi kom överens om att träffas.

De två killarna var också med.

De band mig, lade mig i bakluckan
och åkte upp i bergen.

Jag tror att vi åkte
i ungefär trekvart.

De tog ut mig och tog mig
till ett förråd, jag vet inte var.

De sa:
"Där är chefen, prata med honom."

Jag var fjorton
när jag dödade första gången.

- Vapnet var tungt, va?
- Nej.

Glock är gjorda i kolfiber, de är
inte tunga. Men rekylen är kraftig.

- Övade du?
- Ja. De tar en till nån ranch.

De har rancher. "Skjut", säger de.

De visar hur man skjuter
och plockar isär och rengör vapnet-

-och vad varje vapen används till.

- Var alla i din ålder?
- Ja, de allra flesta.

Och varför då? Därför att man inte
kan få mer än fem år.

De kom undan med det.
De slapp en massa problem.

Killarna tänkte inte. De var tokiga.

Det var i stadsdelen Roma.
Han stod på en balkong och såg ut.

Det var två meter upp.
Jag hade skoluniform.

Jag klev ur bilen och sköt.

Jag tömde nog vapnet.
Jag bara sköt.

Han hängde ut från balkongen.
Jag sprang, en bil väntade på mig.

Vi körde därifrån.
Alla var glada som om vi gjort nåt...

Jag blev blockerad, full
av adrenalin. Jag skrek i eufori.

De sa:
"Såg du att du kunde? Grymt!"

De sa sånt som gäng säger.

Jag tänkte: "Var det jag?
Var det inte det här jag ville?"

Jag trodde
att de skulle ge mig pengar.

De frågade om jag hade bil. "Nej."
Mitt mål var att kunna köpa en folka.

De frågade om jag ville ha en bil.
Vi gick ur, och de sa: "Här är den."

Jag letade efter en folka,
men det var en Audi A4. "Inte illa!"

Så började det.
Jag åkte runt och tog betalt.

- Vad får man av att döda?
- Makt.

Vi säger att vi är schakaler
med dödskallar.

Man får makt...
Piloter skryter om sina flygtimmar.

Här gäller det att ha dödat flest.
Det ger en makt.

En till död kvittar, säger de.

Det funkade alltid. Jag sa vem som
skickat mig, och de gav mig pengarna.

När de tog mig var jag väldigt full.
Jag hade tagit betalt.

Jag kom, sa vem som skickat mig,
och så var det klart.

Den dagen sparkade jag in dörren.

Jag började slå honom
och krävde pengarna och drogerna.

"Varför slår du mig?
Du ska ju få betalt."

När jag vände mig om så tog han fram
en .22 och sa: "Jag ska döda dig!"

Ingen vill ju bli slagen i sitt hem.

Jag sa: "Lugn!" Jag var så galen...
Jag vet inte vad det var med mig.

Om nån drog pistol, sa jag "skjut".
Annars dödade jag dem.

Jag sa: "Skjut!"
Då märkte jag att det var oladdat.

Jag drog mitt vapen och sköt honom.
I bröstet och i pannan.

- Hur känns det att ta nåns liv?
- Då kände jag inget längre.

Det finns inget medlidande
i det här yrket. Inget alls.

Belöningen är pengar.

Bara pengar. "Döda honom", säger de.

Det är inte en familjemedlem.
Det är en person du inte känner.

Man känner inget.
Varför ska man ha medlidande?

Det finns ingen anledning.
I gengäld får man pengar.

Man får 50000-60000 pesos,
för en enda människa.

Det är så man stiger i graderna.

Varför dödas anhöriga?
Har du gjort det?

Ja, bara en gång.

Vi kom dit. Vi hade bara hotat killen
en enda gång.

Han stack.
Men han lämnade kvar sin familj.

Han lämnade dem och sa inget mer.

Vi frågade ofta efter honom,
men mamman sa inget.

Chefen sa: "Då tar vi familjen,
för det smärtar honom mest."

Familjen fick sota för det.

- Vad gjorde du?
- Vi gjorde det som måste göras.

Vi gjorde jobbet. Vi dödade dem.
Med en 9 mm.

Killarna sa åt dem
att ställa sig på rad.

"Nu är det slut, kompis."

Mamman... "Vi ses!"

Det som smärtar en mest,
fast man saknar känslor, är barnen.

Det smärtar en mest.
För de vet inte vad som händer.

De vet inte vilka som är där,
varför de gör så.

Barnen får sota för det.
Och det smärtar oss också.

Vissa har barn och skulle inte vilja
att det händer dem.

Barnen smärtade mig mest.

- Fick du lust att springa därifrån?
- Jo, och att gråta och säga "stopp".

- Men vi hade ju order.
- Bad barnen också för sina liv?

Barnen? Nej, de sätter sig bara
på knä. De frågar vad som händer.

Sen är det... slut för dem.

Hur förändrades du
efter att du hade dödat ett barn?

Först förändrades mitt ansikte.

Det var ansiktet som förändrades.
Det fylldes med ånger.

Jag tänkte att pojken, han var varken
liten eller stor, kunde ha varit jag.

Det kunde ha varit jag eller nåt
av mina syskon som satt på knä.

Jag tänkte inombords: "Varför?
Det är bara ett oskyldigt barn."

Det förändrar ens ansikte.
Men order är order. De måste lydas.

De grep mig.
Jag var på väg mot min bostad.

De stoppade mig
och sa att det var en rutinkontroll.

Där och då tänkte jag inte...

...att det värsta skulle hända,
bara att de skulle ta mina pengar.

För det är det man hör
att de gör med folk.

- Vilka grep dig?
- Polisen i Ciudad Juárez.

Det var... tre kvinnor och två män.

De höll på att...

- De tre kvinnorna och...?
- Ja.

Och... de slog mig...

...med geväret som de hade med sig.

De slog mig på sidorna, i ryggen
och i nacken.

- Frågade de dig nåt?
- Ja. Vad jag ägnade mig åt.

Jag berättade vad jag gjorde.

De ville ha...
Jag vet inte, kanske ett svar som...

Det fanns inget annat svar.

De började ta av mig
alla mina kläder.

Poliserna... En av männen.

De tog av mig kläderna
tills jag inte hade nåt på mig.

Och...

Senare, jag vet inte hur många timmar
som hade gått...

Det var då som... en av dem...

...började tortera mig
och våldta mig.

Och det var...

Det var väldigt hemskt för mig.

Alla militärer som hade gått kurser
i specialstyrkor fick ett erbjudande.

Man kunde gå över till
den federala poliskåren med hög lön.

Jag tackade ja
för att förbättra mina livsvillkor.

Och dessutom för att få
handlingsfriheten att bidra...

...vid konfliktsituationer
och försöka lösa dem.

Jag ville bidra till
att lösa konflikter.

Jag var främst rädd för att
mina befäl skulle överlämna mig.

Till kartellerna.

Vid många tillfällen såg vi kamrater
skickas till en viss stadsdel-

- och sen hittades de döda.
De hade kidnappats och avrättats.

Där ser man
att nåt inte står rätt till.

Hur är det möjligt att de skickar två
när man ska vara åtta?

Men det var direkta order uppifrån.
Vad skulle man göra?

För mig handlar rättvisa om att hitta
en balans. Man måste...

Om man vet att den som
ska upprätthålla lagen inte gör det-

-då måste nån annan göra det.

Jag vet inte
om det är rätt eller fel-

-men vi hade den uppfattningen då.

Det var så vi jobbade.
Vi skipade rättvisa för egen hand.

Det känns bra när folk är rädda
och flyr från oss.

När folk tittade på mig och sa
"officer" och skakade hand med mig-

- och följde med mig,
så fyllde det mig med stolthet.

Det är bara tillfälligt,
men det ger en makt.

Det är sant,
man njuter av att ha folk under sig-

-och att kunna bestämma över dem.

Det värsta är att om folk inte lyder,
så ges order om att avancera.

Om armén ger order om dödligt våld
så måste man döda oskyldiga.

Man måste lyda, avancera
och ta människors liv-

- när det ges order
om att använda dödligt våld.

I området runt militärförläggningen
i Ciudad Juárez-

- har man hittat många bendelar,
till och med inne vid kasernerna.

Det var en kartellkyrkogård.
Där begravde de folk som kidnappats-

-eller förts bort på nåns order.

Om man vill ha pengar och leva gott
måste man göra obehagliga saker.

Man måste göra som de säger.
Tyvärr är det så att vi lyder order.

Vi är specialister på att lyda order.
Vi stänger av våra känslor.

Man tänker inte på personens barn
eller föräldrar.

Man måste göra sitt jobb.
Man ska lyda order, inte ifrågasätta.

Återigen, tyvärr valde jag sida
och vilket liv jag skulle leva-

- och jag fick se allt det där.
Jag blev tvungen att se allt sånt-

- all korruption
och hur livet inte är värt nånting.

Ett liv har kommit att kosta
200 pesos i Ciudad Juárez.

För nån är ditt liv värt 200.
Man blir avhumaniserad.

Man hamnar i en våldsspiral
som man inte kan stoppa.

Man måste följa strömmen,
om man vill leva.

De överlämnade nån,
och vi tog honom till polisstationen.

Där fanns det nån som förde bort dem.

De bad oss aldrig vittna
eller göra en formell anmälan.

Vi lämnade dem bara hos polisen.

Det är praktiskt taget en cell.

Den torterade sitter i mitten
med handfängsel och ögonbindel.

Han ska inte se vilka vi är.
Det skapar obehag.

När man inte kan se
och många skriker åt en-

-kommer man ur balans.

Ibland stack vi
upp till tjugo nålar i offrets hand.

Skriken är förfärliga.

Jag tror att det är väldigt svårt
att stå ut.

Om nån står ut ger vi dem elchocker
eller använder mineralvatten.

- Och om de står ut?
- Det har ingen gjort.

Dödade ni hellre
än överlämnade till polisen?

Ibland, ja. Man visste om det var nån
som var högt uppsatt.

Om han slapp ut,
skulle han leta efter en.

- Vad föredrog ni att göra?
- Vi föredrog att avrätta dem.

Första gången tänkte vi:
"Är det lagligt? Kan vi göra det?"

"Har han familj? Varför gör vi det?"

Men i takt med att man hör
vad de säger...

"Hur många har du dödat?" "Fem."

Då inser man att den människan
inte har nån anledning att leva.

Han bör inte leva, för hur många till
kommer han att döda?

Hur jag stängde av?

Om jag ska vara ärlig...

Jag frågade mig bara varför.

Varför? Varför gjorde de så mot mig?

- Skrattade de?
- Ja.

De tyckte att det var lustigt.

Men egentligen förstår de inte
hur mycket de skadar en.

Hur är en torterare?

Kall. De tänker inte på vad de gör,
tror jag.

- Ser de ut som vanliga människor?
- Ja.

Hur skulle du beskriva
såna torterare som de?

De är vanliga människor.
Jag tror att...

Ibland vet man inte
vem har bredvid sig.

Till exempel på bussen
eller i affären.

Man vet inte om nån i närheten
följer efter en-

-eller om...

Jag vet inte.
Man ser det inte på dem.

Önskar man vid nåt tillfälle
att man får dö?

Alltså...

Det var tufft.

Men...

Det jag ville när jag var där...

...var att de skulle släppa mig.
Jag ville verkligen få leva.

Det jag mest fruktade
var att de skulle ta mitt liv.

Vem har du kunnat prata med?
Eller har du varit tyst om det länge?

Ja, tills nu.

Vem har du kunnat prata med?

Ingen.

I uniformen känner jag mig
överlägsen, värdig och stolt.

Nu som civil, och efter att ha
deserterat från armén, skäms jag.

Jag vill inte visa mitt ansikte
för andra.

Jag pratar aldrig om det
och är inte stolt över att säga det-

- men det var som att öppna en kloak
fylld av det allra värsta.

Jag bad om att få bli entledigad
från armén vid tre tillfällen.

Jag ville komma ut ur den där cirkeln
som inte ledde mig nånstans.

För jag ville varken
tillhöra kartellerna-

- och hjälpa dem
eller vara kvar i armén.

Men de sa alltid att det inte gick.

"Vi saknar folk, vi behöver manskap."

Jag tror att jag hatade dem
för att de inte lät mig sluta-

-utan bestämde över mig.

De sa att om jag deserterade
skulle de leta efter mig.

Om jag vågade desertera
skulle de inte visa mig nån nåd.

Det är med sorg som jag säger
att det är vidrigt att vara militär.

Att stå framför nån så där...

Jag bad Gud att ge mig orden...

...för att inte utsätta mig för fara
och för att få veta om mina bröder.

Jag sa vem jag var.

"Två av mina bröder, en kusin
och en brorson har förts bort."

"Om det var ni,
så har ni begått ett misstag."

"Ni är brottslingar och vill ha
pengar. Vi vill förhandla."

Han sa: "Jag har inte de svinen,
din jävla horunge."

"Jag vill ha pengar,
du vet inte vad du pratar om."

Han kollade på min kontakt och sa:
"Idiot, vi ska prata sen."

"Jag vill inte se honom här."

Han sa: "Ni vet vad ni ska göra."

De band mig igen
och tog mig därifrån.

De tog ut mig ur bilen,
mina ögon var förbundna.

De satte pistolen mot mitt huvud
och sa: "Du är modig, va?"

"Men nu tar det slut, din jävel."

Då tänker man inte längre nånting.
Allt blod är nere i fötterna.

Han tryckte av,
men det klickade bara.

Men det var det värsta klick jag...

De lossade repen och sa:
"Ta inte av den förrän vi har gått."

"Nu lever du igen, din horunge."
Och det var allt.

Jag hörde att de åkte i väg.
Det var flera fordon, inte bara ett.

Jag tog av mig ögonbindeln,
och såg bara en av dem lite.

Jag låtsades bara ligga där.

Och då förstod jag att jag
inte skulle hitta mina bröder.

När jag kom dit
var kriminaltekniker och polis där.

Och många soldater.

Den federala polisen var också där.

Jag ville ta mig in, för nåt sa mig
att det var mina söner.

Smärtan blev allt värre.

De släppte inte in mig.
Jag slog till en massa poliser.

Jag sprang över slätten till en plats
där det inte fanns några poliser-

-för att se vad som hände.

Antropologerna höll på
att gräva upp kropparna.

Jag satte mig på knä för att gräva
och såg mina söners skor.

Då märkte jag
att de ville köra bort mig.

Jag bad dem att inte göra det
och sa att det gick bra.

"Det kommer inte att hända mig nåt.
Jag vill veta om det är mina barn."

Men det var det,
jag hade redan känt igen deras skor.

Då släppte de förbi min dotter,
som de hade hejdat.

Jag började slå alla runt omkring mig
för att ta mig fram dit.

Det var den 14 april som de hittades.

De hade grävts ner i öknen.
Mina två söner och två vänner.

Den största smärta jag har upplevt
var att se mina söner nedgrävda där.

Till en början föreställde jag mig
mina bröder i en cell-

- där brottslingarna och polisen
vaktade dem.

Inlåsta och utan mat.

Senare föreställde jag mig dem
arbeta på fälten där drogerna odlas.

Och att de hoppades bli hittade.

Jag har även föreställt mig
att de är i ett annat land.

Jag har även föreställt mig
att de är hos Herren.

Och att de har givit mig
den styrka som jag har.

Men där jag alltid ser dem
är med mig, vid min sida.

Jag har inget hopp längre.
Det har gått så lång tid...

Jag tänker att om hon var vid liv-

- skulle hon hitta ett sätt
att kontakta oss.

När förlorar man hoppet?

Det förlorade jag
kort efter det att jag kom hit.

Därför att flera gånger har de sagt
att de har hittat henne-

- eller att hon kunde vara på
en viss plats, men så är det aldrig.

Det finns mycket skräck
i massgravarna.

Vi har hittat kroppar
som hade blivit brända.

Vi har hittat kroppar med öppen mun.
De hade begravts levande.

Skeletten berättar sin historia.

Jag trodde inte att det kunde stämma,
men nu har jag sett 104 kroppar.

Jag har alltid sagt: "Vad mer kan man
göra mot nån man redan har dödat?"

Jag har arbetat till tio på kvällen
i hopp om att hitta kroppar.

Jag ser stadens ljus och mår än sämre
när jag tänker att deras anhöriga-

- kanske väntade på oss och hoppades
att vi skulle hitta dem vid liv.

Kullarna ligger
i stadens högst belägna delar-

-och man ser alla ljusen.

Man hör ljuden från glassbilarna.

Det gör mig än mer uppgiven...

...att veta att vi kommer för sent.
Vi hinner inte rädda dem i tid.

Kanske hade vi kunnat rädda dem
om vi hade kommit tidigare.

Eller så hade vi dött
medan vi försökte rädda dem.

Men det hade varit finare att dö
medan vi försökte rädda dem-

-än att uppleva så mycket smärta.

Jag brukar tänka att det smärtar mer
att en anhörig är försvunnen...

...än död.

Det är en tröst att veta
att nån är död.

Dagarna går,
och smärtan kommer att mildras.

Men när en anhörig är försvunnen-

- blir smärtan värre
för varje dag som går.

Det är värre att inte veta
var den anhöriga är.

Och jag tänker
att om vi hade kommit tidigare-

- så hade kanske inte
så många grävts ner.

Jag förtjänar inget medlidande,
det har jag aldrig gjort. Någonsin.

Om det nån dag blir jag som dör,
så blir det så. Vad kan jag göra?

Jag kan inte sluta nu.
Det går inte. Det är för sent.

- Har du gjort dig en bild av det?
- Av mitt liv?

- Din död.
- Min död?

Man får väl smaka
på sin egen medicin.

Det är vad som väntar mig.

- Gråter ni ibland?
- Vissa gör det.

- Du?
- Ibland gör jag det.

Man gråter av ånger.

När brukar man känna ånger?

När man gör det? När man är ensam.

När man tänker på vad man har gjort
och vad man inte har gjort.

Man tänker många saker. Det gör man.

Man gråter och tänker
på allt de sa till en.

Från det att man började till
att man avslutade det. Så är det.

Första gången jag dödade förändrade
mitt liv. Det förändrade allt.

Det var som en tomhet.
När jag dödade kanske även jag dog.

Jag kände inget längre.

Varför fortsatte du?

För att... jag kände
att jag inte längre hade nåt annat.

"Nu har jag dödat,
vart ska jag ta vägen nu?"

"Jag får fortsätta med det här."
Mitt förra liv var över.

Nu var det här mitt liv.
Jag fortsatte bara därför att.

Det fanns inte ens nån mening
med det. Mitt liv saknade mening.

- Jag kan inte förklara det.
- Skulle du kunna be om förlåtelse?

Ja. Av hela mitt hjärta.

Jag skulle be alla familjer
som jag har sårat om förlåtelse.

Jag skulle uppriktigt
be om förlåtelse.

Jag skulle be om förlåtelse
av hela mitt hjärta.

Nej. Jag kan varken förlåta
eller glömma.

Jag tycker inte att de kan förlåtas.

- Vad skulle ge er rättvisa?
- Att de ansvariga straffas.

Inte bara de som dödade min mamma,
utan alla.

För vi är många som har upplevt
samma sak och som lider av det.

Därför vore det väldigt viktigt
att de ansvariga straffas. Bara det.

Jag tänkte inte på hämnd...

...för det går inte ihop med min tro.

När jag träffade dem
så kände jag medlidande.

De vände bort ansiktet
och tittade ner i marken.

Jag lyfte upp killens ansikte och sa:
"Titta på mig. Varför?"

Han tittade bara ner i marken igen.
De sa inget, gav ingen förklaring.

Jag kände medlidande
när jag såg dem så där.

För de säger
att det inte var de som dödade dem.

Så jag kände mycket medlidande
med dem.

Ja, jag kände hat.

Man känner ilska...

...när man ser att det finns så många
som inte kan känna nånting.

De orsakar så mycket lidande
och fortsätter leva sina liv.

Om du hade haft dem framför dig,
vad hade du gjort då?

Jag tror att jag skulle döda dem,
tortera dem-

- som jag antar att de gjorde
med min mamma.

Jag skulle få dem att känna rädsla,
som den jag och mamma kände.

Hur skulle du få dem att känna det?

Alltså...

Jag skulle låta dem veta
att det var jag, där och då-

-som bestämde över deras liv...

...och över deras fruktan
och känslor.

- Är du rädd?
- Nej.

Jag går fortfarande på möten
för att hitta mamma.

Jag är inte rädd.
Tvärtom gör det mig starkare.

Och då känner jag att jag gör nåt.
Det ger mig mer styrka att fortsätta.

Översättning: Martin Garat
www.btistudios.com