Original subtitles

Jag är uppvuxen med teater och vet allt om skådespeleri.

Du må vara bara tjugo och nybörjare, men du är ett geni.

Men du måste utnyttja din utstrålning.

Du måste gripa tag i publiken och säga: "Se på mig, era jävlar!"

Och kom ihåg: när du står på scen och agerar...

...är teatern det enda som existerar.

Allt annat, världen utanför, den så kallade "verkligheten"-

- är bara fantasier. Det ska du banne mig komma ihåg!

Problemet är, min älskling, att jag är en obotlig romantiker.

Jag tror på kärleken, jag tror på lyckan.

- Jag tror på oss. - Nej, det säger du bara.

Du älskar en annan, inte sant?

Jag älskar dig, det gör jag. Jag älskar dig verkligen...

Och jag trodde att vi skulle leva evigt lyckliga. Trodde inte du det?

Med varje fiber av min varelse. Men nu...

Efter W. Somerset Maughams kortroman "Teater"

- God morgon, miss Lambert. - Är någon inne hos min herre?

Nej...

- Älskling! Vad gör du här? - Jag vill ha ett svar, Michael.

Vad sa jag till dig innan vi somnade i går?

Jag ger upp. Vad sa du?

- Jag sa att jag var trött. - Naturligt, när man ska sova.

Din arrogante jävel...!

- Om din publik hörde ditt språk... - Jag vill att varenda en ska höra!

Jag är trött, helt utmattad, och jag behöver vila upp mig!

Du vet inte vad det innebär att bära upp en pjäs kväll efter kväll.

Det är bara jag som tar det på allvar.

Du bara räknar pengar och myser! Lägg ner pjäsen!

Vi skulle förlora en förmögenhet. Vår kompanjon skulle misstycka.

Dolly kan dra åt helvete...!

Förlåt mig, hjärtat, det var inte meningen att vara så lumpen.

Men jag är nära ett sammanbrott. Allt är så förfärligt trist.

- Jag vill att något ska hända. - Vad då?

Om jag ändå visste...

Jag ber dig, lägg ner pjäsen vid månadsskiftet.

Det måste jag fundera på, vi kan inte bomma igen teatern.

Jag ska se vad jag kan göra.

- Snälla... - Jag lovar.

Tack. Du smög hemifrån i morse.

Jag ville inte väcka dig, du var helt borta. Jag motionerade.

Motionera... Michael, du är Londons mest fåfänge man.

Jag - fåfäng? Prat!

Jag vill bara bibehålla mitt stiliga yttre så länge som möjligt.

Apropå stilig, la du märke till den unge mannen när du kom in?

Han är amerikan. Son till en bekant till Eddie Gilbert.

- Vad har det med mig att göra? - Han beundrar dig enormt.

- Så intelligent! Vad heter han? - Det har jag glömt.

Han fattig som en kyrkråtta, tyvärr. Vi kan väl bjuda honom på lunch?

Han är mycket artig för att vara amerikan.

- Skräppost, Margery. - Ja, mr Gosselyn.

Det här är min hustru, Julia Lambert.

Julia, det här är... den unge mannen jag talade om.

Han vill lära sig branchen.

- Det är en stor ära, miss Lambert. - Kan vi övertala er att äta med oss?

- Michael kör er tillbaka sedan. - Oj, det var verkligen vänligt.

Ta hissen ni, så går jag. Sisten ner är en fjant.

Miss Lambert, får jag... får jag be er om en sak?

- Jag kan inte ger er mer plats. - Nej, nej...!

- Kan jag få ert fotografi? - Javisst.

Alla tiders! Jag har sett er i "Farväl, min älskade" tre gånger.

- Det är en så fånig pjäs. - Det är ni som är så fantastisk...

- Roligt att ni tyckte om mig. - Jag älskade er...!

- Jag vann! - Bra gjort.

Kom då, mr...

Allt en aktris som Julia behöver är en pjäs att bära upp.

- Folk vill se aktörerna, inte pjäsen. - Ja, jag ser vad som helst med er.

Men hur började ni? Hur nådde ni hit där ni är nu, med en egen teater?

- Renlevnad och hårt arbete. Cigarett? - Tack vare en tölp - Jimmie Langton.

Vi tillhörde hans ensemble. Han visste allt om teatern, och där träffades vi.

- Jag var en usel skådespelare. - Ja, men du har närvaro.

Du får alltid publiken att tappa andan. - Det är för att han är så stilig.

- Oj, så fascinerande. - Jag är enormt avundsjuk.

Rart av dig, men jag kan bara spela diplomater och politiker.

- Affärerna intresserar mig mest. - Men vi har Jimmie att tacka för allt.

Jag dukar åt honom, om han skulle dyka upp.

- Han har varit död i 15 år. - Ja, men man vet aldrig.

Han var ett odjur.

- Hur stavar ni ert förnamn? - T-o-m.

För guds skull, plåga inte dig själv så här, Laura.

Ingen kommer någonsin att veta hur mycket jag älskade honom.

Han var min jord, min måne...

...och alla stjärnor på himlavalvet.

Farväl, min älskade.

Bravo!

Bara turnéer i Kanada och Australien återstår för mig nu. Gud hjälpe mig.

- Struntprat. - Nej, inte alls.

Jag ska dra mig tillbaka och släppa alla tyglar.

Jag ska äta potatis till lunch och potatis till middag.

Och öl. Jösses, jag älskar öl!

Och sirapspudding och körsbärspaj. Och grädde, grädde, grädde...

Och jag ska aldrig mer äta ett enda salladsblad!

Ah Gud, jag vet nog vem det är...

- God middag, Evie. - Mrs de Vries, vilken överraskning.

Jag måste tala med miss Lambert i ett affärsärende.

Hon tar väl inte en tupplur?

Ett ögonblick!

- Gissa vem det är. - Släpp in henne.

"Affärer", påstår hon. Hon kommer alltid när ni är spritt naken.

Tyst med dig, din snuskiga slampa. Släpp in henne.

- Julia, raring! - Kära Dolly...

Åh, förlåt! Jag tycks alltid komma när du är upptagen.

- Te? - Gärna.

Bry dig inte om mig. Jag sitter tyst som en mus tills du är klar.

Evie sa att det gällde affärer?

Hur sa? Ja, Michael sa att du vill lägga ner pjäsen.

- Min man är en falsk liten skit. - Nu är du orättvis.

Han gjorde rätt i att rådfråga mig, vi är ju kompanjoner.

En perfekt trio: mina pengar, hans affärssinne, ditt snille.

Jag är utsjasad. Jag känner mig dubbelt så gammal - alltså 90.

- Jag är uttråkad. Livet är trist. - Menar du det, eller spelar du?

Nej! Jag är nära ett sammanbrott. Det känns som om livet är slut.

- Nu är det klart. - Tack, ni är en pärla.

Är du verkligen nära ett sammanbrott?

Jag vet inte...

Det känns så märkligt.

Som om ridån just gått ner efter akt ett...

...men jag vet inte vad som händer i akt två.

Jag lever i ett tomrum, väntar på att något ska hända. Men vad?

Vad?!

Snälla Dolly, var min vän... Se till att Michael lägger ner pjäsen.

Då kan jag hälsa på min mor på Jersey och dig i Frankrike.

Jag kan simma i din bassäng, i bara mässingen.

Vackra blommor...

Här är rena blomsterbutiken!

- Från mrs de Vries? - Troligen. Eller lord Tamerley.

- Ni ska äta supé med honom i kväll. - Ja, jag vet.

Ni får väl lov att ta till lipen för honom igen, som vanligt...

Önskar ni kunde lära mig gråta. Det har jag behövt...

Här är ett kort.

Mr Thomas Fennel, Tavistock Square. Kan man bo där? Vem fan är han, tro?

Någon som är betagen i er livsfarliga skönhet.

De kostade nog en förmögenhet. Han fick svälta en vecka.

Plats på scen.

Vem han än är känns det fint att få blommor av en ung man vid mina år.

- Varför ung? Han är nog över åttio. - Dra åt helvete.

Tack.

Julia Lambert.

Önskas champagnen nu, mylord? - Och vad önskar madame Lambert?

Jag får ju inte dricka öl, så jag tar bubbel.

Det är till dig. Öppna det.

Clairon. En fantastisk aktris, och du har mycket av hennes begåvning.

- Så rart av dig, Charles. - Jag trodde du skulle uppskatta det.

- Det är en avskedsgåva. - Reser du?

Nej, men vi kan inte träffas mer.

Inte nu igen! Det börjar bli en ritual. Varför?

Vår vänskap är så fin, Julia, den är helt unik, men folk pratar.

De förstår inte. Fast vi vet sanningen blir det skandal om vi fortsätter ses.

Nej då. Michael och jag lever olika liv.

Det är därför vi är så lyckligt gifta. Mer eller mindre.

Hon är bara en billig uppkomling.

Hon spelar alltid, är helt igenom konstlad.

- Förbaskat söt. - Tyst, avslöja inte din enfald.

Jag vet allt om henne. Vi kommer båda från Kanalöarna, Jersey.

Hennes far var vår doktor. Doktor på Jersey, simplare kan man inte bli!

Förnuftet säger det.

Jag vill inte mista dig. Jag har så få riktiga vänner.

Du är den enda jag kan vara mig själv med.

Jag är så deprimerad just nu. Vi kan väl fortsätta träffas? Jag ber dig...

Förlåt att vi tränger oss på.

Min vän och jag beundrar er enormt. Minns ni mig?

- Florence Coltraine, inte sant? - Rupert och jag är oense om en sak.

Visst kände jag er far? Han var doktor och kom ofta hem till oss.

Han var veterinär. Han hjälpte era hyndor föda. Huset var fullt av dem.

- Förlåt om jag skrämde er. - T-o-m.

Ni kommer ihåg... Tyckte ni om blommorna?

Mr Thomas Fennel, Tavistock Square. Javisst, tack så mycket.

Jag tvekade mellan en enda ros och alla blommor i affären.

Är ni här för att höra om jag fick blommorna?

Nej. Ni förstår, jag har ingen telefon ännu, och jag...

Vill ni dricka te med mig någon dag?

Ja, varför inte?

Menar ni det? På fredag? 138 Tavistock Square, halv fem?

- Ja, då kommer jag. - Det är ju prima! Vi ses då.

Jag såg när ni kom. Jag bor högst upp, hoppas ni inte misstycker.

Och om jag gör det?

- Vi är framme. - Tack och lov...!

Gasbrännaren är i badrummet. Det är inte Ritz, men det är mitt hem.

Det är förtjusande, så typiskt London. Det påminner mig om gamla tider.

- Jag måste lägga mynt i gasmätaren. - Det fick jag också göra!

Ta en tårtbit. Jag har köpt den för er skull.

Jag borde inte, men jag ska.

Ni borde gå in vid filmen.

Riktiga skådespelerskor spelar inte in film.

De vackra gör det.

Jag såg er på Broadway när jag var fjorton.

Det behövde ni inte säga!

Jag väntade utanför och fick er auto- graf. Då kunde ni stava mitt namn.

Vad är det som är så roligt?

- Ni påminner mig om en sak. - Vad då?

Min man. I en scen i en pjäs. Han visste inte hur han skulle sätta sig.

Jimmie tvingade honom att göra det om och om igen...

Jag kan inte stanna. Jag måste vila före föreställningen.

Men ni kom ju nyss. Och ni kan inte gå utan att titta på utsikten.

Den är fantastisk. Kom bort till fönstret...

Visst är det fint? Jag älskar London.

Det är stort, men ändå vänligt. Alla människoöden. Jag kan inte förklara...

När jag först kom till London såg jag ut över stan från Piccadilly Cirkus...

...och jag sa högt: "En dag kommer jag att erövra dig."

- Och det har ni gjort. - Har jag det?

Titta på mitt hår...

Här.

Tack.

Och jag som trodde ni var en blyg ung man.

- När får jag träffa er igen? - Vill ni träffa mig igen?

- Ja, vad tror ni? - Jag ringer er någon dag. Min hatt...

Nu har jag fått telefon. Numret är Museum 4516.

- Lova att ni ringer snart. - Jag lovar.

Nej, ni behöver inte följa med, jag hittar ut själv...

Vad gör du, Julia? Du ska ju spela fnask, inte förälskad skolflicka!

Du kysste honom som om du var rädd för smitta.

En kyss ska kännas som om kroppens ben smälter! Tungorna ska vara med!

Jag vet att du är oskuld - och lipa inte, det är jag för gammal för...

Så hitta en stilig ung man, som Michael Gosselyn...

...lägg dig på sängen, sära på benen och be honom ta dig hårt och ömt...

Om inte det gör susen för ditt spel gör inget det.

Vad är det som är så roligt?

- Jag känner mig som en tvååring. - Ni blev 88 år yngre på en vecka.

Avslöja hemligheten, så häller vi den på flaska och blir förmögna.

Men för tusan, miss Lambert, ni ser inte så illa ut.

Ni kan fortsätta att spela 25-åringar...

...30-åringar ett bra tag till. Och sedan...?

Mödrar, mormödrar och gamla nuckor.

Jäkla dramatiker, de kan inte skriva för kvinnor - för allihop är män.

- God morgon. - T-o-m.

- Ni lovade att ringa mig. - Ge flickan en chans.

- När får jag träffa er igen? - Så snart jag har tid.

Kom på te efter matinén.

- Den faller jag inte för igen. - Middag efter föreställningen då?

Om ni insisterar.

Ja.

Där är lord Crumley. Och det där är nog lady Laweston.

- Vad har du läst, "Debrett's? - Nej, "The Tatler".

Man måste veta vem som är vem för att klättra här i stan.

- Jag vill klättra på dig. - Var inte osmaklig!

Men jag vill ha dig. Det vill jag.

- Jag vill ha dig. - Din konversation är så begränsad.

- Dansa med mig. - Hur mycket är klockan?

- Jag glömde sätta på mig klockan. - Har du pantsatt den?

Nej då, jag hade bråttom när jag klädde på mig...

Han behandlade dig som ett fnask, vilket du ju förstås är.

Han var min jord, min måne, och alla stjärnor på himlavalvet.

Fotografiet står på fel ställe!

Farväl, min älskade.

Du var fantastisk i kväll. Förbannat bra. Du fick mig nästan att gråta.

Bara nästan? Jag ska mörda den som ställde fotot fel.

Vad har du gjort med ögonen? De har aldrig strålat så där.

Er inropning, mr Dexter.

Förlåt att fotot stod fel, det ska inte upprepas.

- Varsågod, miss Lambert. - Jag förlåter er.

Vad är det med henne?

Kära Julia...

- Du var underbar i kväll! - Ja, förstklassigt spel.

Tack. Ja, jag eldade på för fullt.

Jag är hungrig som en varg. Vad får vi till middag?

- Komage och lök. - Underbart, det älskar jag!

Michael, om du älskar mig det minsta, låt mig få dricka en öl.

- ÖI?! - Ja, för en gångs skull.

- Här, Evie. - Snälla?

Jag tycker att det är bra synd att du vill lägga ner pjäsen.

Men ett italienskt teatersällskap ska få använda teatern i tre månader.

Din mor är nog lika glad som jag över ditt besök. Vi ska ha så roligt.

Du kan vila eller vad du vill.

Jag har ändrat mig, det känns roligt igen. Vi fortsätter fram till i höst.

- Men italienarna har fått besked. - Ge dem ett nytt.

- Och jag som såg fram emot det... - Stjärnor är som de är.

Det hade jag glömt...

Jösses - Cartier!

- Just det! När fyller du år? - 20 november.

- Grattis! - Jag fyller inte år.

Var inte så petig. Öppna!

Ett sådant har jag alltid önskat mig. Tack.

Jag hade velat ge dig något.

Ge mig klockan du pantsatte för att bjuda ut mig.

Tack. Det kommer att roa mig att ha den på mig.

Jag älskar dig, Julia.

Det här är vansinne. Jag är gammal nog att vara...

Jösses, vilken dumbom jag är, en jäkla dumbom!

- God morgon, Evie. Var är min fru? - I herrns arbetsrum.

- Vad gör hon där? - Motionerar.

Motionerar?

- Vad gör du? - Simmar över kanalen! Vad tror du?

Men varför?

Miss Phillips sa att min mage behöver stärkas, så jag stärker den.

Jag funderade på... Ska vi inte hyra ett hus på landet i sommar?

Vi pratar senare.

- Är ett sommarhus en bra idé? - Ja.

Golf, simning, tennis. Roger älskar golf.

Han måste tänka på framtiden. Universitetet, tycker jag.

Det vill han inte, och han måste få bestämma själv.

Jag har en annan idé. Minns du den unge mannen jag presenterade dig för?

Den unge, stilige amerikanen. Minns du honom?

Han vill lära sig branschen. Tom Fennel.

- Du minns väl honom? - Vagt.

Han är skicklig, vet hur man trollar med pengar för att undvika skatt.

Vad är det med honom?

Vi kan be honom bo med oss ett par veckor.

- Varför det? - Som sällskap åt Roger.

Han är bara lite äldre. Roger tycker nog om honom. Ska jag bjuda honom?

Påminn mig om att fortsätta motionera.

Kommer du och hälsar på? Huset är visst bekvämt...

Förmodligen inte, jag reser utomlands ett par månader.

- Så roligt. - Du blir upptagen med att läsa manus.

- Vad tycker du? - Han har inte gjort ögonen rättvisa.

En pjäs är intressant. Om en äldre kvinnas affär med en ung man.

- En fars. - Varför säger du det?

- Alla skrattar åt den äldre kvinnan. - Nej, det är en allvarsam pjäs.

Första akten slutar bra. Det kommer som en chock för henne.

Att hon har blivit förälskad i pojken.

Och just när hon tyckte allt var trist och grått, som om livet var över.

Hon blir upplivad av affären, och alla säger att hon ser tio år yngre ut.

Hon bekänner väl inte sin kärlek för pojken? Det vore fatalt.

- Tror du det passar mig? - Var inte löjlig.

Din publik skulle inte acceptera det. Jag vet vad kvinnan borde göra.

- Bryt, annars slutar det i tårar. - Men det kan hon inte.

Hon är ju förälskad och hjälplös.

Rollfiguren i pjäsen.

Dolly, gamla vän, hur står det till med dig?

Det var evigheter sedan.

Slå dig ner och känn dig... som hemma.

Har du kommit för att se om affärerna ger någon utdelning?

Jag är ingen sladdertacka, det vet du, men jag är upprörd över Julia.

- Folk börjar prata. - Vad i helsike menar du?

Det är absurt att i hennes ålder visa sig ute med en ung pojke.

Du menar Tom Fennel? Var inte dum!

När Julia visar sig ute med samma man börjar det pratas.

Tom Fennel är en bra sorts amerikan, en gentleman...

Han är en tråkig, simpel snobb! Han utnyttjar Julia för egna syften.

Kan du se mig i ögonen och säga att du tror att de har en romans?

Nej. Men jag har ju knappt träffat Julia...

Hon hör aldrig av sig, och...

Jag förstår, Dolly.

Hon är mycket fäst vid dig, men hon måste ju ha andra vänner...

Det ser illa ut att tala med andra om sin hustru, men jag ska säga en sak.

Sex intresserar inte Julia. Annat var det förr, då kunde hon vara tärande.

Men när hon fått Roger blev hon lugnare-

- och det fysiska förpassades till scenen.

Skvaller skadar affärerna. Hade hon många älskare skulle det inte märkas-

- men pojken är hälften så gammal... Ni betraktas som ett troget par.

Det är vi också, på vårt eget sätt. Hängivna, eniga, men inte...

...hur ska jag säga... besatta av ägandebegär.

Vi är ett modernt äkta par.

Hej, Roger. Är det skönt att vara klar med Eton?

- Var är mamma? - Hon har två föreställningar.

Hon kommer direkt i morgon. - Tack så mycket. - Jag hjälper dig.

Hon tar med sig en ung grabb, nästan i din ålder.

Jänkare. Du kommer att gilla honom.

- Vad är det? - Inget.

Berätta nu.

Det är bara det att jag är... utom mig av oro.

För vad då? Berätta nu, Tom.

- Pengar. Jag har skulder. - Jag trodde det var något allvarligt!

Jag har inte råd med allt vi gör: nattklubbar, restauranger...

Raring, hur kan du bli upprörd av en sådan bagatell?

- Jag ger dig pengarna. - Nej.

Dumheter. Varför missunna mig glädjen att hjälpa dig ur en knipa?

Vi kan väl spela mahjong i kväll? - Spelar du det, Tom?

Vi ska till puben och utvärdera de lokala förmågorna.

Jag följer kanske med, flickan i baren är oerhört raffig.

Så vulgära ni är.

Lägg dig tidigt, mamma. Du ser utsjasad ut.

Mer vin?

Första ordet.

- En film. Tre ord. Första ordet... - Det här kan ni aldrig gissa.

Väldigt liten.

- På skotska. - Wee.

Andra ordet...

- Gylf. - Så fint, Julia...

- Wee. - Willie.

Julia, det finns damer i sällskapet!

Ta det tredje nu.

Blinka! Wink.

"Wee Willie Winkie!"

Ja, dumskallar! Shirley Temple...!

- Jag förstår inte willie. - Det är ett engelskt uttryck.

Jaha.

- Mer vatten! - Nej, sluta!

Vad var det jag sa?

- Jag hade just torkat! Du ska få! - Du är en ociviliserad tölp.

Och flyr gör du också!

- Du lovade att dansa med mig. - Ja, det gjorde jag. Jag är otränad.

- Svara på min fråga, Julia. - Vilken fråga?

Skulle du turnera med "Tanquerays andra hustru" för 17 pund i veckan?

Och turnén är sex månader. Sex månader!

Jag kan inte vara borta i ett halvår. Vad skulle Archie ta sig till?

Han skulle nog komma på något.

De är så snåla, direktörerna.

Jag sa: "Jag gör det för arton." Han svarade bara: "Arton?" Fräcka jäklar.

- Vet du vad den flickan heter? - Vilken flicka? Det är Avice Crichton.

"Ni skulle inte få Julia Lambert för åttio ens." Visst var det roligt sagt?

- Vansinnigt roligt. - Och det var inte de bästa platserna.

Lowestoft, Bournemouth, Chesterfield och gud vet... Sex månader...!

- Vi åker till London och går på klubb. - Nej, ni har druckit för mycket...!

Inte Tom, han kör, och en av flickorna har bil.

- God natt. - Sov gott.

- Julia, är du tokig...? - Jag undrar detsamma!

Vi har knappt sett varandra sedan du kom. Du träffar Roger mer än mig...!

Du har inte kramat eller kysst mig. Ser du inte hur jag lider?

Och du for iväg utan ett ord med den där lilla slampan...

- Avice Crichton är ingen slampa. - Men hon ser verkligen ut som en!

- Jag åker i morgon. - Glöm inte tjänstefolkets dricks.

Ska jag ge dig pengar till det?

- De här är dina. - Var inte så jäkla dum!

- Tror du jag vill bli förödmjukad? - Förlåt, jag menade det inte...

Det gör det ännu värre. Jag borde aldrig ha tagit emot något från dig!

- Du ska få tillbaka dina pengar... - Jag bad om ursäkt. Snälla, åk inte...

Jag älskar dig, Tom.

- Jag ber dig... - Jag är trött, jag vill sova nu.

Det där var äkta vara, Julia! Några saker bara...

Du överdriver, du måste lära dig att lägga band på dig.

Och sluta lipa nu. Du kan ju sätta på tårarna som en kran, så stäng av den!

Det var som fan, du gråter faktiskt på riktigt nu, eller hur?

Visst blev jag rörd, men du måste få det att verka äkta.

Det är det som är konsten. Håll upp spegeln mot verkligheten, gumman.

Annars blir du ett nervöst, försupet vrak som spelar horor i Skottland.

Du måste lära dig tekniken!

- Det lyste. Får jag komma in? - Javisst. Är något på tok?

Nej... Du har gråtit.

Nej då, jag drömde bara en mardröm. Vad är det, hjärtat?

- Vi träffade ett par flickor i kväll. - Vilka vi?

- Tom och jag. - Jaha...

Tom tvingade mig att lova att tiga. Han sa att du skulle bli rasande.

- Var det fnask? - Nej, skådespelerskor.

Joan undrade om jag kunde ordna en roll.

Fnask, alltså.

- Jag ville berätta det. - Vilket?

Jag tyckte det var på tiden att få reda på hur det var.

Vad menar du?

- Kärlek. - Kärlek?

Det är inte så märkvärdigt. Undrar varför alla får det att verka så...

Vad är det, mamma?

Du ärledsen. Varför gråter du?

Därför att du är en så liten pojke.

Gråt inte. Jag var tvungen att berätta det för dig.

- Det måste hända förr eller senare. - Nu känner jag mig så gammal...

"Ej åldern mäktar förvandla henne eller minska hennes tusen behag."

Om jag varit Kleopatra hade jag låtit avrätta den som sa det.

- Jag njöt inte av det, faktiskt. - Du är mycket, mycket ung.

Det går över.

Jag kanske reser utomlands ett tag. Till Italien eller Frankrike.

När det gäller rollen som ersättare, har Joan någon chans?

Be henne skriva till mig.

- Tack. God natt. - God natt, älskling.

Ersättare? Aldrig i livet!

- Vänta. - Ett ögonblick...

Från ni-vet-vem...

Vi vill inte bli störda.

- Gick matinén bra? - Javars, men jag mår inte bra.

Ta en stol och sätt dig.

- Vad är det för fel? - Inget, jag har inte sovit.

Jag fick ett kort från Roger. Han är i Neapel och trivs väldigt bra.

- Det var väl inte därför du kom hit? - Nej, det gällde något annat...

Jag kan inte betala min skuld. Jag har helt enkelt inte pengar.

Jag kan göra avbetalningar. Det känns hemskt att be om mer tid...

Var inte en sådan förbannad idiot.

Det är så förnedrande. När du ville betala min dricks...!

Jag bad ju om ursäkt. Jag var svartsjuk på dig och Roger.

Och svartsjuk... för att du roade dig utan mig. Är det så förskräckligt?

Jag borde inte ha tagit emot något från dig.

Du betyder allt för mig. Jag vill inte mista dig.

Jag har få riktiga vänner.

Och bara tillsammans med dig kan jag vara mig själv. Vi kan väl...

Vi kan väl fortsätta träffas?

Ni har tur som kan gråta utan att få svullna ögon.

Dra åt helvete!

Ni ser i alla fall lyckligare ut. Jag hoppas det finns goda skäl.

Om du tänker det jag tror, sluta med det!

- Vet du vad jag tycker, Evie? - Nej, vad då?

- Karlar är riktiga nöt. - De kan inte hålla den i byxorna!

Du är en vedervärdig skata.

Jag känner mig gladare, allt ordnar sig.

Jag kan inte hjälpa det, men djupt inom mig känner jag...

...ett visst förakt för pojken. Han är så genomskinlig.

Dansar du med mig?

Förlåt, jag tänker på det hennes majestät just sa till mig.

Hon sa att jag borde hälsa på dem. Kan jag bjuda upp henne?

- Du är en förskräcklig snobb. - Ja, därför passar jag i England.

Jag är glad att vi grälade. Vi står varandra närmare nu.

Tom?

- Får jag be dig om en tjänst? - Vad du vill.

- Du känner Julia Lambert väl? - Inte väl, lite grand.

- Har du legat med henne? - Toka! Hon kunde ju vara min mor.

Ryktet säger att hon ska vara med i en ny pjäs: "Nuförtiden"...

...och det finns en roll för mig i den.

- Så jag undrar om du... - Om jag kan prata med henne?

Ja, kan du det? Jag gör en söndagsföreställning om två veckor.

Hemsk pjäs, underbar roll. Bra att visa upp mig i.

- Om du kan få henne att se den... - Det är så gott som gjort.

Julia Lambert äter ur handen på mig. Rollen är redan din.

Var inte fånig, jag har tur om jag bara får provspela för rollen!

Rollen är din, annars kysser jag dig aldrig igen.

- Det förvånar mig att du håller ut. - Mig också, men magar är magar...

Budgeten för "Nuförtiden" verkar lovande. Vi måste börja rollbesätta.

Har du hört talas om Avice Crichton? Hon lär vara bra.

Hon kanske kan spela Sybil. Gissa hur jag hörde talas om henne.

Genom Tom.

Han säger att hon är begåvad. Hon spelar i en pjäs.

- Tom tycker jag ska gå dit och kika. - Gör det.

Jag kan inte, jag spelar golf hos Sandwich.

Har du lust att gå? Tom följer med.

Jag ska tänka på saken.

- Är jag sen eller du tidig? - Det börjar åtta. Jag vill vara i tid.

Vad hette skådespelerskan vi ska titta på nu igen?

Avice Crichton. Vi grälade om henne i Taplow.

- Det har jag glömt. - Hon är så nervös för att du kommer.

Söndagsföreställningar repeteras knappt, men det vet ju du.

Jag fick brev från Roger. Han är i Rom och trivs förträffligt.

- Hon är mycket vacker. - Vem?

Avice Crichton. Hon har snygg figur och är mycket blond.

Med alla blekmedel som finns råder ingen brist på blondiner numera.

- Hon är äkta blondin. - Hur vet du det?

Håll tempot nere, förhasta dig inte.

Det här är odrickbart! Han måste göra nytt.

- Vi kommer för sent. - Vi kan missa de första minuterna.

- Hon har en bra scen i början. - Jag måste ha kaffe.

Wilson, kan jag få nytt kaffe, det här är beskt.

Bravo!

- När skulle doktorn komma? - När som helst.

- Vilken av dem är Avice? - Den söta.

Ah, Cynthia, jag hoppas att han kan hjälpa mig.

- "Han anses vara undergörare." - Han anses vara... undergörare.

Jag vill så gärna kunna se igen, Cynthia.

- Miss Lambert, det är en stor ära. - Du var toppen.

Det är så roligt att träffa er igen. Så snällt av er att komma.

Pjäsen är inget vidare, men jag blev förtjust i rollen.

Men kära ni, gråt inte. Ni var nervös, och nerver är respekt för publiken.

Och det var bara precis i början, efter det var ni strålande.

God kväll, miss Crichton, och tack. Ni är mycket bra som blind.

- Fråga henne. - Ska ni sätta upp en ny pjäs snart?

Om det finns någon roll för mig, får jag provspela för er?

- Jag ska tala med mr Gosselyn. - Ett gott ord från er betyder mycket.

Han lyssnar sällan på mina råd.

God kväll, och upp med hakan. Ni kommer att gå långt...

- Du tyckte inte hon var något vidare? - Tvärtom. Hon är mycket energisk.

Jag vill inte gå på restaurang. - Kör direkt hem, Bolton. - Vi kan prata.

- Har du legat med Avice Crichton? - Nej.

- Varför inte? Hon är söt. - Jag respekterar henne.

Vet du vad jag tror? Att du är vansinnigt förälskad i henne.

- Det var onödigt. - Jag vet inte varför jag gjorde så.

Därför att du inte vågar erkänna.

Du är förälskad i henne. Varför medger du inte det?

Är du rädd för att det skulle spoliera hennes chanser till rollen?

Du vet nog att jag aldrig blandar ihop känslor och arbete.

Jag tycker att hon är ett fynd.

Jag ska säga till Michael att hon måste få rollen.

Du är underbar!

Jag tycker så mycket om dig.

Och jag tycker om dig.

Jag har tyckt om att ligga med dig, och det var visst ömsesidigt.

Men faktum är... att jag aldrig varit kär i dig...

...och du har aldrig varit kär i mig.

Vi visste att det inte skulle vara länge.

Du är kär i flickan, inte sant? Du kan lika gärna medge det.

Ja.

Var snäll och gå nu.

Vad i herrans namn har du för dig?!

Nu gör du mig verkligen besviken.

Efter allt jag lärt dig? Du kan inte bara stå där som en jävla idiot!

Ta dig samman, för guds skull! Det är bara du som betyder någonting!

I kärlek och teater är allt tillåtet!

Ingen kommer någonsin att få veta hur mycket jag älskade honom.

Han var min jord, min måne och alla stjärnor på himlavalvet.

Farväl, min älskade.

God kväll, mr Gosselyn.

- Är du tillbaka? Hur gick golfen? - Den var ojämn. Hur var flickan?

Lysande. Mycket begåvad.

- Kan hon agera? - Hon måste spela Sybil.

Hon är mycket söt. Pröva henne, så får du se.

- Jag såg föreställningen. - Fem inropningar.

Jag måste fråga en sak. Bli inte arg nu...

- Varför spelade du så uselt? - Spelade jag uselt?

Det visar hur lite du vet! Jag har aldrig varit bättre.

- Du var förfärlig. - Publiken älskade mig!

De är åsnor. Du spelade över, från början till slut.

Hur vågar du säga så till mig, din skit! Ut härifrån! Du vet ingenting!

Slå mig, svär och skrik så taket lyfter, men du spelar åt helvete.

Jag repeterar inte in en ny pjäs om du spelar som en apa!

- Skaffa någon annan då! - Var inte dum!

Vi lägger ner pjäsen på lördag. Sen får du åka utomlands och vila upp dig.

Hälsa på din mor på Jersey. Vi börjar repetera när du kommer tillbaka.

Är jag verkligen så dålig?

Ja.

Låt inte världen utanför förminska din begåvning.

Jimmie sa ju alltid att din enda verklighet är teatern.

Jag avskyr mig själv! Jag är en slampa, bara en genomrutten slyna.

Icke desto mindre är du en enastående skådespelerska.

- Men inte i kväll. - Nej, inte i kväll.

Älskling, jag är så utmattad. Det var dumt av mig, jag borde aldrig ha...

Du har alldeles rätt...

Jag måste resa bort.

Tack.

Åh, så roligt att se dig!

Och du får inte sitta i drag, det är viktigt.

Moster Carrie och jag ska se till att du undviker drag.

Och ta på sockor och ullväst.

- Hellre svepning. - Vi pratar om det i morgon.

Miss Avice Crichton.

God dag.

- Jag är Michael Gosselyn. - God dag, mr Gosselyn.

- Vad tänkte ni visa oss? - Ett stycke ur "Trettondagsafton".

- Viola. - Bra. Ni börjar när ni är redo.

"Jag byggde mig en liten videhydda framför er port..."

"...och ropte till min själ som bodde uti huset utanför..."

Gör det nu som om ni vore förkyld.

- Förlåt? - Gör det igen...

...men denna gång som om ni vore täppt i näsan.

"Jag byggde bej ed lited videkoja frabbför er port..."

"...och ropte till bidd själ sobb bodde uti huset utaddför."

"Skrev frobba sågger ob föraktad kärlek, sjögg ut debb överljutt..."

"...i dödstyst biddatt..."

Tack! Kan ni nysa?

- Vad då? - Kan ni nysa riktigt ordentligt?

Jag tror det.

Jag fick den! Tom, jag fick rollen!

- Nu kommer hon. - Överdramatisera inte.

Säg bara helt enkelt: "Här är ett telegram."

Jag avskyr telegram.

Julia, sätt dig ner och bli inte upprörd.

- Vad har hänt? - Du har fått telegram, dessvärre.

Så roligt...!

Nu inser jag hur mycket jag har saknat dig.

Och jag har saknat dig så. Får jag höra allt skvaller nu.

Johnny Gore-Barker har rymt med Bunty Robinson.

- Hon ser ju ut som en buss! - Han vet nog inte hur en buss ser ut.

Och alla pratar om den nya flickan, men det vet du nog.

Hon som ska spela i din nya pjäs. Avice Crichton, tror jag.

- "Den nya Julia Lambert" sa Michael. - Ja, det var min idé. Jag är så glad.

- Hon är mycket söt. - Så vanvettigt generöst av dig.

Och hela London pratar om ditt ofog. Det lät som om du behöver stöd.

- Är det värsta över? - Mest sårad var nog min fåfänga.

Så tråkigt att du har behövt lida. Jag älskar dig, som alltid. För alltid.

Charles... vi är många mil hemifrån, och ingen här känner oss.

- Men raring... - Vad då?

Låt inte din fåfänga bli sårad igen. Det är jag inte värd.

Jag älskar dig... på mitt sätt.

Du vet vad det betyder. En skåde- spelerska kan inte vara så naiv.

Jag älskar dig mer än du anar, men...

Men vad...?

Jag håller på andra laget.

Grace, så roligt att du spelar med oss!

Det är inte mycket till roll, men det är West End...

God dag, kära du.

Michael, det är en underbar pjäs.

Vår förnämlige författare, mr Walter Gibbs.

Jag är omåttligt stolt över att ni spelar i "Nuförtiden".

Tack, men jag har ett gräsligt stycke i slutet. Hoppas jag kan lära mig det.

- Kommer du ihåg miss Crichton? - Naturligtvis.

- Hon spelar Sybil. - Ni ska veta...

- Har ni träffat Tom nyligen? - En och annan gång...

Jag kommer att göra mitt yttersta i rollen, mitt allra yttersta.

Ni ska inte överdriva.

Dåså, då börjar vi. Slå er ner...

Åh, Millicent, sedan frågade jag om han kunde hjälpa mig.

Jag bad honom ge mig ett brev till banken. Han lyfte på handduken...

Han var knallröd om näsan och ögonen rann. Han såg förskräcklig ut.

Han sa: "Dessvärre är jag oerhört täbbd i däsad".

Bra.

Jag hoppas att han inte smittade dig. Du har inte tid att vara förkyld.

Sen nös han...

Jag har nog aldrig hört en sådan nysning.

Den började med en fruktansvärd inandning...

Vänta, jag ska visa...

Jag sa: "Prosit". Han svarade:

"Jag säger idde 'tack', för det ger bara odur."

Vi borde ha genomskådat honom, men nuförtiden räknas bara det yttre.

Och han har ett underbart yttre... Bla, bla. Otur att säga sista raden...

Det får räcka.

- Går det bra? - Utmärkt.

- Bra repetition. Är besättningen bra? - Ja, utmärkt gjort.

- Flickan är duktig, inte sant? - Ja, visst är hon?

Hälsa Roger.

Jag får säga det här till er rygg: jag har saknat er.

Detsamma, Evie.

Jag såg på sevärdheter, tränade min italienska, gick mycket på operan.

- Vad vill du göra nu? - Sluta leva i en låtsasvärld.

Där hör du hemma, inte jag. Det kväver mig.

- Vad menar du? - Jag såg dig en gång från kulisserna.

Det måste ha varit en känslig scen, för jag bölade.

Du gick åt sidan, vände ryggen mot publiken och sa med vanlig röst...

"Vad fan gör han med strålkastarna?"

Och i samma andetag gav du till ett skri och fortsatte med scenen.

Jag spelade teater!

Om jag kände allt det jag spelade skulle jag vara ett vrak.

Du spelar hela tiden. För tjänstefolket, för pappa...

Jag tror inte att du existerar.

En gång sa du något till mig, och på kvällen sa du samma replik på scenen.

Du pratar bara i repliker.

Jag vill bara att du ska bli lycklig. Diskutera det här med din far.

Pappa är värre än du, men han spelar bara en roll: Englands stiligaste karl.

Prata med någon jämnårig, då. Tom, till exempel.

- Jag trodde du tyckte om honom. - Nej, inte alls.

Du har slutat träffa honom?

Ja... det har jag nog, mer eller mindre.

Bra. Han var inte värdig dig.

Roger, tycker du att jag börjar bli gammal?

Nej, inte du.

Toms lilla fnask är visst med i din pjäs.

Förresten... Hon har ett litet äventyr med pappa.

"Hur mår kusin Billicent?" Och jag sa att du mådde bra...

Jag vill inte sitta bredvid henne, Michael.

Det är miss Crichtons scen, jag blir för dominerande.

- Flytta gärna, men vart? - Till stolen där, vänd från publiken.

Jag är passiv, så det känns fel att vara på jämlik fot med miss Crichton.

- Det gör mig ingenting alls... - Men jag känner mig så småsint.

Michael, kan jag inte sitta där när scenen börjar?

Jag kan sitta vänd mot gungan. Då behöver jag inte röra mig.

Jag sitter här tills hon går ut.

- Till dundrande applåder, säkert. - Ja, jag prövar det gärna.

Från början.

Hur var ditt samtal med sir Philip?

Det var som en scen från Dickens. Han var...

- Visst är det här bättre? - Ja, om du inte har något emot det.

Nej, varför det? Jag föreslog det ju.

Det var som en scen från Dickens. Han var förfärligt förkyld.

Jag frågade om jag skulle återkomma. Han svarade: "Dej, dej..."

Sätt på allt ljus som går. Man kan inte spela komedi i mörker.

- Dolly... - Hur går det?

- Utmärkt. Hur var det i Frankrike? - Utmärkt. Hur mår Julia? Och flickan?

- Vi är klara, mr Gosselyn. - Slå dig ned.

Ms Lambert, mr Dexter, miss Crichton.

Sluta hamra.

- Det var en slätstruken klänning. - Ja, men den är så behändig att byta.

Och jag vill inte ta uppmärksamheten från miss Crichton.

- Då så. - Är det bra, Archie? - Byxorna är lite för långa, bara.

Miss Crichton?

Den sitter inte riktigt bra. Särskilt inte i midjan.

Hon har så vacker figur. Den behöver tas in ett par centimeter.

Jag tycker inte om det. Julia är alldeles för änglalik.

"'Nuförtiden' från J.L." och så datumet. Mycket bra.

Här är listan. Slå in dem separat och skicka dem till teatern senast 17.00.

Javisst. Jag ser verkligen fram emot att se pjäsen.

- T-o-m. - Julia!

- Ska du och Avice förlova er? - Nej, det är en premiärpresent.

Hon vill inte förlova sig. Inget får komma i vägen för hennes karriär.

Hennes vad...? Jaha, jag förstår vad du menar.

Jag kommer i kväll. Michael gav mig en loge.

- Var det bra så, sir? - Ja.

Kan du inte bjuda på te?

Hemma hos dig, för gammal vänskaps skull...

Ge Avice den här. Den kanske ger henne tur.

Jag har i handen ett papper...

...undertecknat av mig, herr Hitler och Benito Macaroni i München.

För fred i vår tid!

Men, om det blir krig, kommer deras högheter konungen och drottningen-

- och deras förtjusande döttrar Elizabeth och Margaret Rose-

- jag själv och hela kabinettet att genast avsegla till Kanada.

Ni stannar här!

Lycka till.

- Du kommer att vara sensationell! - Förlåt mig!

- Lycka till. Du kommer väl på festen? - Javisst, naturligtvis.

Tack så mycket.

- Har ni någon whisky? - Inte här, men i baren.

Älskling, vi ses sen. - Dolly, vi ses i foajén. Ta med dig vår författare.

En halvtimme, miss Lambert.

Åh, förlåt!

Det är jag.

En halvtimme, miss Crichton.

Tack för allt, Michael.

Din premiärpresent. Jag skriver kontrakt med dig.

Här är det. Skriv under på framsidan.

God kväll, mrs de Vries.

God kväll, Roger.

- Tant Dolly... - Kalla mig inte "tant".

Vi ska nog gå in nu.

- Var ligger herrarnas...? - Ditåt. Kom upp sen. Har ni biljetten?

Det har börjat. Kom nu...

Nej, nej, nej...

Nej, nej, nej... Den, dummer, och skynda på...

Vad tänker ni hitta på?

Ge mig den!

Hur var samtalet med sir Philip?

Det var som en scen från Dickens.

Han var förskräckligt förkyld. Han låg till sängs och inhalerade.

Jag frågade: "Ska jag återkomma senare?"

Och han svarade: "Dej, dej..."

Jag inhalerade ofta som barn. Jag hade lätt för att bli förkyld.

Täppt i näsan. Jag nös väldigt ofta.

Jag satt alltid med huvudet över hett vatten med kamferolja.

Ah, Millicent...

Sen frågade jag om han kunde hjälpa mig. Jag bad om ett brev till banken.

Han lyfte på handduken. Hans näsa var röd och ögonen rann. Vilken syn!

Han sa: "Dyvärr är jag förfärligt däbbd i däsad."

Du ljuger, Sybil.

Du ärverkligen förkyld, du blev smittad av sir Philip, inte sant?

Vad är detta?!

Smög du dig tätt intill honom? Gjorde han närmanden? Säg som det är!

Han nös.

Jag har nog aldrig hört en sådan nysning, Millicent.

Den började med en fruktansvärd inandning...

Vänta, jag ska visa dig.

Jag sa...

Gode gud...!

"Prosit."

Jag sa: "Prosit" och han svarade: "Jag säger idde tack, det ger odur."

Ja, "odur", minsann! Nu förstår jag!

Nu begriper jag. Du velar hit och dit mellan sir Philip och unge Ben.

Inte undra på att du är förkyld! Skäms på dig.

Vem väljer du? Gubben eller pojken? Dum fråga, jag vet vem jag skulle ta.

Nej, gå inte! Stanna där, jag är inte klar än. Inte på långa vägar.

Var det han som gjorde närmanden, eller var det du?

Och nu menar jag gubben, inte pojken. Gud, så komplicerat det här är!

Herregud...!

Nej, gråt inte, då bår du äddu eläddigare.

Jag tror jag vet hur det gick till.

Sir Philip försökte väl vara när- gången? Och du kunde inte stå emot.

Det är inte lätt att vara närgången när man är förkyld. Vad sa han?

"Sdälla du, du kad väl göra en gabbal bad glad"?

Så styggt av dig att försöka ha sir Philip vid sidan om.

Och det är så obekvämt vid sidan om.

Vi borde straffa honom. Eller vi kanske borde straffa dig?

Men hur, det är frågan?

Jag vet! Vi berättar det för Ben!

Åh, försök inte låtsas som om du har glömt honom. Ben!

B-e-n!

Kära värld, gjorde jag dig upprörd nu?

Strunt i det. Kom ihåg att allt är tillåtet i krig och...

...krig och...

Förbannat, jag kommer inte på ordet!

Du är ett monster.

Ett underbart, lysande monster.

- Du var fantastisk, strålande! - Älskling...

Det var ett verkligt konststycke.

- Ändra inte ett ord, behåll det så. - Jag hoppas att jag kommer ihåg allt.

Du är så stygg!

- Det är därför du älskar mig. - Ja!

Den kossan...!

Hon är avskyvärd, vedervärdig och grym...!

En riktig satmara!

Succén är ett faktum!

Jag vill härifrån! Jag vill aldrig mer stå på scen!

Var inte löjlig, du var underbar, sagolik!

Och vi har kontrakt. Pjäsen lär gå länge, så du kan slipa på din roll.

Atta föreställningar i veckan i ett års tid mot Julia Lambert.

En oförglömlig erfarenhet. Det är bara att njuta och roa dig.

Nej...!

Du är fortfarande Englands största skådespelerska.

Jag går nu, vi ses på festen. Och kom inte alltför sent.

Jag kommer...

Superbt. Strålande. Helt underbart.

Champagne, mademoiselle?

Nej, öl. Ett stort glas.

Alla talar om hur underbar ni var i kväll.

Tack.

Teatern är det enda som existerar för dig.

Allt annat, världen utanför, den så kallade "verkligheten"-

- är bara fantasi. Och det låter jag dig förbanne mig inte glömma.

Struntprat.

Väntar ni på en gäst? Ska jag duka fram ett kuvert till?

Nej, tack.

Jag tänker inte gå på premiärfesten. Jag vill äta ensam i kväll.

Helt ensam.