All language subtitles for 1x22. The Ozerov Inheritance

GENÈVE

Brett, du som är en bildad man...
Kan man ragga brudar på skidor?

Det beror på vad du gör,
var du gör det, och med vem.

Jag tänker försöka.

-Går du inte händelserna i förväg?
-Hur tar man sig ner?

Det beror på om du vill
komma ner död eller levande.

Inåt med tårna och utåt med knäna.

-Vänta lite... Inåt med tårna.
-Och utåt med knäna.

Om du lutar dig åt vänster,
så svänger du höger. Och tvärtom.

Du är inte klok. Titta här.

Gjorde det ont?

Men vi är långt från skidbackarna,
förresten har vi inte tid att åka.

Vad menar du med "vi"? Det är du
som är ombedd att komma hit.

-Jag tänker sporta - vem hon nu är.
-Upp med dig.

-Det är hon!
-Fortsätt att prata...

-Har du ringt rumsservice?
-Nej.

Aldrig har väl oinbjudna gäster
varit mer välkomna.

Tur för dem...

Jag vill veta vilka ni är. Passen...

Har du ditt pass, Brett?
Ge det till henne.

Hon är från invandrarmyndigheten.

Ni är lord Sinclair.
Tack för att ni kom.

Jag står till ert förfogande.

SNOBBAR SOM JOBBAR

-Ni kan väl tala om vart vi ska?
-Dessvärre inte.

Ni får snart förklaringen.

Då kanske vi kan avsluta
presentationen?

Jag är prinsessan Alexandra Ozerov
- ättling till kejsarfamiljen Romanov.

Angenämt, prinsessan.

Hon har snygg kropp
för att vara prinsessa.

Se dig omkring istället.
Vi får kanske bråttom härifrån.

Er kejserliga höghet - Brett Rupert
George Robert Andrew Sinclair-

-och mr Daniel Wilde.

Storhertiginnan Anna Sergejevna-

-änka efter storhertig Ozerov,
brorson till tsar Nikolaus II.

-Min farmor...
-Stig fram.

-En stor ära.
-Och en glädje för oss.

-Jag kände er far — den 13:e greven.
-Den 13:e greven var min farfar.

Vilket misstag... Jag träffade honom
på Windsor, hos kung George V.

George var en vänlig man,
men han kunde inte dansa.

Verkligen?

Och mr Wilde, vi är mycket...
glada över att ni kunde komma.

Ursäkta mig,
men är Ozerov ert familjenamn?

I Bronx finns en delikatessaffär
som heter "Ozerovs".

-Kan det vara en släkting?
Ja - Ivan, en avlägsen kusin.

Han gör stans godaste smörgåsar.
Han lär smälla av när jag nämner er.

Förlåt att ni har fått stå.
Låt oss gå hit bort.

Ivan skickar salami till oss ibland.
Vill ni hälsa att vi är tacksamma?

-Alexandra, champagne.
-Men farmor...

En magnumbutelj.
Be Nikolaj ta fram det bästa vi har.

Ta av er rockarna.
Det är varmare här.

-Nu ska jag förklara.
-Vi skulle bli mycket tacksamma.

-Avsikten var att vara förbryllande.
-Det lyckades ni med.

Vi lever i en värld
som försvann för länge sen.

Rysk aristokrati är numera ett skämt.

Jo, det är sant.
Och kanske är vi ett skämt.

Hade ni kommit hit om ni vetat
att det gällde en gammal kvinna-

-som lever i minnen och drömmar?

Det är saft, men säg inget.

-Ers nåd, det är...
-..en fin årgång.

Underbar...

-Vi tackar er för att ni kom.
-Nöjet är på vår sida.

Ni ska få träffa den man som envist
velat få er hit, lord Sinclair.

Ni tycks vara viktig för hans arbete.

Han är snart här.

Han heter Wilhelm Ganguin
och är arkivarie — historiker.

Han forskar kring vår familj-

-och har hittat ett samband mellan
familjerna Ozerov och Sinclair.

-När?
-Snart.

Tiderna vi talar om var smärtsamma.
Revolutionen, blodspillan...

Min fästman prins Ozerov anade vad
som väntade, men ingen hörde på.

Han såg faran och vidtog åtgärder.

Han skickade familjejuvelerna
till en bank här i Schweiz.

De flydde från palatset,
men resan var hemsk.

Efter två veckor kom vi
till en liten by - Godinska.

Där vigdes prins Ozerov och jag.
Tio där senare var vi nära gränsen.

Då hamnade vi i ett bakhåll,
och min make blev dödad.

Byn förstördes, liksom de papper
som dokumenterade giftermålet.

Inga vittnen finns i livet.

-Ursäkta, men var är juvelerna?
-Kvar i banken här i Genève.

Domstolen tror mig inte när jag
säger att jag är Ozerovs änka.

De vill ha bevis.
Mitt ord räcker inte!

Jag blev behandlad på samma sätt
som Anastasia blev i Paris.

Anastasia...?
Känner ers nåd Anastasia?

Javisst, vi växte upp tillsammans.

Fråga Ivan när ni är i New York.
Han bar henne från Vinterpalatset.

Han berättar jämt den historien,
men ingen tror honom.

Folk säger bara: "Tokige Ivan,
nu har han druckit vodka igen.”

Det är en fascinerande och rörande
berättelse, men var kommer jag in?

För ett år sen krävde den ryska
regeringen att återfå juvelerna.

Alla anspråk måste läggas fram för
schweizisk domstol inom en månad.

Godkänns inget av dem,
skickas juvelerna till Sovjet.

Du behöver inte anmäla mig.
Det låter som ett statsbesök.

Ers höghet... — Alex.

-Ni måste vara Sinclair och Wilde.
-Min brorson - Sergej Ozerov.

Det är ingen hemlighet
att vi inte tycker om varann.

Han är här i egenskap av släkting.

Jag går till mitt rum. Jag återvänder
när monsieur Ganguin anländer.

-Jag ser fram mot att träffa honom.
-Det gör vi också.

-När kommer han?
-När som helst. Ni väntar väl?

-Beredd?
-Beredd.

Ni kör som dårar!

Ursäkta...

Vad gör ni? Där finns inget av värde.

Vad gäller det?
-Det ligger hår.

Sätt er i bilen igen.

-Får jag tillbaka väskan?
-Naturligtvis.

-Jag ser att ni har druckit saft.
-Ja, jag hade tänkt fråga om det.

Det ingår i en lek de leker här.
De har varit utfattiga i åratal.

Ni tror kanske att de har
levande ljus för stämningens skull?

Men strömmen är avstängd.
Och tanten får inte veta sanningen.

Därför måste hon få juvelerna.

Jag vill inte verka tjatig, men vet
ni vad jag har med saken att göra?

-Nej,
-Nån vet det.

Männen som bröt sig in i mitt rum...

Är det nån mer
som gör anspråk på juvelerna?

Han.

Intressant sabel.

-Vet ni nåt om sablar?
-Lite grann. Och ni?

-Jag kanske kan ge er några tips.
-Det tar jag gärna emot.

-Jag är en mycket skicklig fäktare.
-Det är nog säkrast...

Hallå? Ja, det är jag.

Jag gillar
när balansen i bladet ligger här.

Jag förstår...

Jag förstår,
jag kommer snarast möjligt.

Ganguin är död.
Han körde utför ett stup.

Jag måste till polisstationen.

-Farmor...
-Jag hörde vad du sa.

Jag har levt på hoppet så länge.
Nu kan ingen göra något mer.

Ärendet gällande familjen Ozerovs
förmögenhet är avslutat.

Vi fann ett brev adresserat till er,
men ingen portfölj.

-Han borde ha haft en del papper.
-Vet ni att det var en olycka?

-Inget talar emot det.
-Har ni hittat hans dotter?

Inte än. Vi vore tacksamma
om ni ville lämna några uppgifter.

Vad är det, Charlie Chan?
-En forskare måste ha ett arkiv.

Den förstfödde talar med vis tunga.

-Han bodde inte långt härifrån.
-Jag hämtar rickshaw!

Vi ses.

-Låt mig navigera. Ge mig kartan.
-Jag minns när vi åkte till Berlin.

Det var då vi skulle till Madrid.
-Ingen är perfekt.

Ingen hemma. Vi får bryta oss in.

-Nyckeln kan ligga under mattan.
-Var inte dum. Folk gör inte sånt.

Där ser du.

-Hur hann du före mig?
-Vem är det?

-Vilken slarver...
-Man ska ta med sig nyckeln.

De måste ha varit här nyligen.
Askan är varm.

Hittade de inte nåt,
kommer vi aldrig att göra det.

Särskilt som vi inte vet
vad vi letar efter.

Massor av böcker om Ryssland.

"Massakern vid Petrograd",
"Familjen Romanov”...

Sinclair... Boken är skriven
av sir Rodney Parkington Sinclair.

Min farbror. Begränsad upplaga,
tryckt privat 1922.

Jag läste den som barn.

Farbror Rodney var ytterst tråkig.

Istället för sömnmedel
fick jag läsa hans böcker.

Här har vi sambandet
mellan Sinclair och Ozerov.

Jag tar med den.

-Skönt att se er.
-Grip dem.

Jag avgör vem som ska gripas!
- Är ni oskadd, assistent?

-Sätt på dem handklovar.
-Vi visste inte...

Visa in mademoiselle Ganguin.

Var det dem ni såg bryta sig in?

-Ja, det är de.
-Iväg med dem.

Det är den tråkigaste bok
jag nånsin läst.

Det ansågs vara
hans mest spännande verk.

Kan du göra mig en tjänst?
Ta fram cigarretuiet.

Tillbaka i samma ficka?

Hur gjorde du det?

Ärendet tycks vara uppklarat.

Det var mitt fel. Jag borde ha tänkt
mig för innan jag ringde polisen.

Det är ingen fara.

--Ni hade inte rätt att ta er in.
--Inte de andra heller.

Anser ni att fars död var en olycka?

Inget tyder på motsatsen.

Jag ska hålla er underrättad.

Släpp dem fria.

Om det är nåt vi kan göra...

Det var ingen olycka. Han körde
försiktigt och kände till vägarna.

Vet ni nåt om er fars forskning
kring familjen Ozerov?

-Han berättade om det ibland.
-Vi kanske kan prata mer senare?

-Får jag låna boken ett par där?
-Far blev så glad när han fann den.

"Engelsmannen tittade förvånat på
vapnet vars bruk han var ovan vid."

1 alla länder där ära är känt,
antas en utmaning , sa han"

"Jag lämnade Vinterpalatset i skydd
av mörkret. Jag bar en blå kostym"-

-"med sömmar på kragsnibbarna och
blått sidenfoder. Mina byxor var..."

"Mina byxor...”

"Mina skor, min skjorta..."
Vad är det här?

Vad var det med din farbror?

Han använder sex sidor för att
beskriva sin kostym. Lyssna nu...

"Till sist fick jag mat och husrum
i kyrkan i den lilla byn Godinska.”

Det var ju där min farmor gifte sig!
Fortsätt, snälla ni.

"Mina samtal med prästen
rörde andra flyktingar"-

-"som varit där före mig."

"Dessa samtal finns återgivna
i mina dagböcker från denna tid.”

Ja, det finns hundratals dagböcker.

"Jag började på nytt min tröttande
vandring. Jag bar en grå kostym."

-"Det var gryning den 7 november."
-Bröllopet var ju den 5 november!

Om de var i Godinska samtidigt,
borde de ha pratat om det.

Finns dagböckerna fortfarande kvar?

Inte bara dagböckerna,
utan också farbror Rodney.

--Vet du vart du ska?
-Till farbror Rodney.

Det är över 50 år sen juvelerna
överlämnades till banken.

Verkligen...?

-Det blir sig inte likt utan dem.
-Det vore en stor förlust om...

Inte alls, snarare tvärtom.
Juvelerna kan inte investeras.

Men visst har de varit en tillgång.
Kunderna vågar lita på vår bank.

Vårt rykte bygger på den tilliten.

Jag blir lika imponerad
varje gång jag ser dem.

-Hur mycket är de värda?
-Minst fyra miljoner dollar.

-Hur många gör anspråk på dem?
-Några avlägsna släktingar.

Men de enda med seriösa anspråk
är hertiginnan och brorsonen Sergej.

-Sergej tyckte inte om er.
-Det är ömsesidigt.

Oroa er inte,
han ogillar mig ännu mer.

Och vad tycker ni om det Ozerovska
arvet? Visst är det enastående?

Herr Yelker låter mig komma hit-

bara för att titta och minnas...

Hittar Brett det han söker,
blir juvelerna era.

Var kan jag hitta Sergej?
-Han bor på Nobelstrasse.

Nummer 73.
Han driver en liten träningslokal.

Han ger fäktlektioner.
Då får han visa sig på styva linan.

Det behöver han...

Hämta en jacka
om ni vill ha en lektion, mr Wilde.

En god ripost ger poäng.

Ni fäktar för defensivt.
Man vinner på att vara aggressiv.

Ni kan byta om nu.

Mr Wilde... Ni sa att sabel
är ert vapen, inte sant?

Pröva den här.
Den känns bra i handen.

En vacker lokal.

-Trevligt att ni kom.
-Jag tar lektioner så ofta jag kan.

Nån tycks vilja hindra hertiginnan
från att skaffa de bevis hon behöver.

-Vet ni vem det är?
-En garde.

Nej, jag vet inte vem det är.

Men det finns ingen
som har bättre motiv än jag.

Vänd sidan till,
så blir ni svårare att träffa.

Böj på knät.

Backa en bit.

Ni är för långsam.

Jag behöver inte hindra hertiginnan.
Det finns inga bevis.

Det har aldrig funnits några.

-Det trodde Ganguin.
-Då hade han fel.

Man blir inte mördad
för att man har fel.

Ingen kan bevisa att det var mord.

Och ingen kan bevisa
att hertiginnan var gift.

Jag avskyr folk som lägger sig i
familjeangelägenheter!

De enda upplysningar ni får
av mig är: Lägg er inte i det här!

Är det förstått? Lägg er inte i!

Ni får både lektionen
och mitt råd gratis.

Trevlig återresa till London.

Ni doftar mycket godare än Sergej.

Ni överlever nog.

Jag öppnar.

Hejsan, hur står det till?
Ska jag ta kappan?

-Hur har det gått?
-Jag har städat upp hemma hos far.

Hittade ni nåt?

Nej, inte ett dokument
som har med Ozerov att göra.

-Inga spår av portföljen?
-Jag hittade bara hans adressbok.

Och några lappar med boktitlar
och namn som jag inte känner igen.

Er far hade forskat i över ett år.
Vem betalade honom?

Forskning kostar,
och er farmor är pank.

Herr Yelker betalade räkningarna.

Han har lånat henne pengar.
Han tror på henne.

Arbetade er far ensam?

Om han behövde spåra en person,
anlitade han en detektivbyrå.

-Vet ni vilken?
-Nej, han skötte det per telefon.

Ni kanske känner igen
namnet i adressboken.

-Nåt att dricka?
-Vodka, tack.

Här är det!

En detektivbyrå
som heter Walther & Dante.

Jag minns att det var en tisdag.
Nej, det var en torsdag...

Det måste ha varit torsdag
för vi åt rökt kolja. Min fru...

Jag kommer snart på namnet.
Hon drack te med tsarinnan...

Efter flykten från Vinterpalatset,
kom farbror till byn Godinska.

-Du skrev om det i din dagbok.
-Jag skriver ner allt som händer.

Jag vet vad jag åt till frukost
för 20 år sen.

Vad hände i Godinska?

Grapefrukt, stekt njure...

...rostat bröd... Godinska, sa du?

-I vilken dagbok skrev du?
-Det ligger i Ryssland.

-Jag var där en natt.
-Vilken dagbok?

Kaffe utan mjölk...
Försök med dagbok nummer 14.

Min fru blev hemskt upprörd,
men det fanns inget att göra.

Den gjordes ren,
men blev sig aldrig riktigt lik...

Får jag låna telefonen?

Telefonen? Den finns där nånstans.
Smokingen blev sig inte lik...

Får jag låna dagboken?

Jag vill skicka
ett telegram till Schweiz.

Min fru hette Mary!

Hejsan... Vi sågs på hotellet, va?

Ert namn fanns i Ganguins
adressbok. Den missade ni.

-En fråga: Vem betalar er?
-Ni vet alltså inget av vikt.

-Sergej Ozerov?
-Gissa på.

Om ni vill leka, kan ni ju gissa
vad som väntar er nu.

Inte samma grej som Ganguin, väl?
Inte bilen utför stupet?

-Polisen ser det som en olycka.
--Men två på raken verkar misstänkt.

Ni har rätt.
Vi får hitta på nåt annat åt er.

Visst... Kanske en vecka i Acapulco?

Sätt igång, ring polisen.

De kan ju ändå inte bevisa nåt.

Det finns en sak till
de inte kan göra.

Vem jobbar ni för?

Är du oskadd?

Bind hans händer.

-Vad är det?
-Sinclair kommer imorgon bitti.

-Han fick tag i det han var ute efter.
Vad gör vi med den här?

-Tack för en intressant flygresa.
-Jag visste inte att vi hade landat.

Det är så man ska flyga.
Det måste vi göra om.

Ursäkta, jag har ett meddelande.

Om jag minns rätt
var ni inbrottstjuv sist vi sågs.

Nu är jag fotograf. Titta här.
-Daniel...

-Han blir aldrig bra på kort.
-Gör honom en tjänst, och följ med.

Stå upp!

-Jag måste ha varit utslagen länge.
-Vi gav er en spruta att sova på.

Var är jag?
Ni har varit här förut.

-Är det inte Ivan den förskräcklige?
-Jag gillar inte ert snack.

Slå honom.

-Är det inte Ivan den förskräcklige?
-Det har jag redan sagt.

Vad gör en gamling
som du på golvet?

Ge mig portföljen.

Jag sätter 100 dollar på att
hans nästa replik är: "Var är den?"

Var är den?
-Du vann.

Av med rocken.

Var är dagboken?

Det mest plågsamma ni kan göra är
att spela hjälte. Var är dagboken?

Lord Sinclair
gav den till mig på planet.

Tack för hjälpen.
Den betyder väldigt mycket för oss.

Var är lord Sinclair nu?
-Jag vet inte. Han skulle bli hämtad.

-Han dyker säkert upp lite senare.
-Ursäkta, men jag måste ge mig av.

Sidan är visst markerad.

-"Ett bröllop hölls två där innan..."
-Jag kan läsa, lilla vän.

Efter alla dessa år
kan ingen nånsin tvivla igen.

Farmor...!

Vi kan hålla på längre än ni.

Var är dagboken?
-Jag tog inte med den.

Vi fann ert telegram till Wilde.
Där stod att ni hade den med.

Det var tanken. Jag sökte förgäves
Danny på hotellet igår.

Jag förstod att han var i knipa,
så jag lämnade dagboken i London.

Ni ljuger!
-För en hygglig prick som ni?

Sätt igång. Det ska göra ont,
men håll honom vid medvetande.

Jag är hellre medvetslös.

Utmärkt. Jag tar genast hand om det.

Dagboken är på slottet.

Följ med mig.
- Du håller ordning på dem.

När han väl har förstört dagboken,
kan ingen längre göra nåt åt saken.

Lägg undan pistolen, så får ni
mitt jetplan. Eller två veckor i..

Det är meningslöst att försöka muta
en ohederlig man, Daniel.

Jag tittar mot dörren och ropar:
"Inspektörn!", så slår du ner honom.

Visst är han dum, men...
- Ta det inte personligt.

Förslagen fingervirtuositet...
Tvinga mig inte att säga det igen.

-Cigarrtricket.
-Nu förstår jag.

Ni kommer att gilla det.
Titta på knuten.

Ett jättebra trick.

Stanna här. Släpp inte in nån.

Du uppför dig som en bonde, Sergej.
Knackar du aldrig?

Vi har dåliga nyheter för dig.
Nu har vi beviset vi behöver.

Gratulerar, ni blir rika.

Det har vi alltid varit,
även om vi saknat pengar.

Du lär upptäcka att vi är generösa,
även mot dem vi inte håller av.

Beviset är förstås otvetydigt?

-Får jag titta på det?
-Visa det.

Ni har alldeles rätt.
Det här kan ingen förneka.

Därför måste den förstöras.

Varsågod.

Ers höghet...

Klumpigt...

Jag sa att ni är klumpig!

Vad har hänt?
-Han snubblade. Följ med.

En man som fäktas som ni
måste ha ryskt blod i ådrorna.

En droppe, kanske.

Alex ringde och talade om
att ni hade boken.

Herr Yelker, här är beviset på
att er tro på mig varit berättigad.

-Jag är glad för er skull.
-Förvara den på ett säkert ställe.

-Jag ska låsa in den i bankvalvet.
-Innan dess kan jag inte andas ut.

-Det är snart gjort.
-Jag följer med.

Polisen är på väg.

Vi ska ha en bankett
för att fira det här.

En liten bjudning för 400 gäster.
Eller en maskeradbal, som förr...

-Boken bör förvaras med juvelerna.
-Vi tänker ta både juveler och bok.

Vad talar ni om?

Ni sa att Alex ringde
och berättade om boken.

Och ni sa det till Sergej!

-Varför kom inte jag på det?
-För att du inte är Charlie Chan.

Det här är gjort av glas.

Allt är gjort av glas
sen två år tillbaka.

Banken råkade i svårigheter.

Sergej fick en andel mot att han
gjorde anspråk på juvelerna.

Den gamla kvinnan dör snart.
Då blir juvelerna ändå hans.

Vem ska man lita på, om man inte
kan lita på sin bankdirektör?

Mina herrar, vi kan säkert komma
överens. Om ni tillåter mig...

Nu får ni chans att vänja er.

Fantastiskt...

Även om de inte är äkta, så ger de
mig en känsla av att vara elegant.

Kanske lite för elegant
om ni ska ut och handla.

Men det råder ingen tvekan,
ni är en hertiginna.

Er hjälp har varit ovärderlig.
Äntligen är jag i lagens ögon:

Storhertiginnan
Anna Sergejevna Ozerov.

Inte bara det.

När bankaffärerna är uppklarade,
väntar kanske ersättning.

Det vore önskvärt. Men våra behov
är enkla, så vi klarar oss nog ändå.

Skål.

Den är äkta!

Märkligt att också falska juveler
kan ge en så mycket kredit...

Skål för livet.