Original subtitles

-Berätta en historia för mig.

-Hej, vänta lite! -Hej, vänta lite! Jag hör något!

Där är en glänta! Där är en...

Jag hör en bil!

Åh, Jesus. Sluta! Sluta!

Stopp! -Jill! -Jill!

-Hjälp! -Hjälp! -Sluta, snälla!

Stopp! Hjälp!

Sluta! Åh, nej!

Hjälp!

-Vi har förlorat någon! -Vi har förlorat någon!

-Har du sett henne? -Ja. Är hon okej?

-Herregud, Bree! -Alice!

Klarade sig Alice ut? Är hon här?

-Vi måste ta oss till ett sjukhus snabbt.

-Det är min syster. -Hon blev biten av en spindel. Hon blev biten av en spindel.

Vi måste få henne till ett sjukhus just nu.

-Låt oss få in henne i bilen. -Ja. Få in henne i bilen.

-Alice!

-Hallå? -Hallå? -Aaron?

-Alice? -Aaron?

-Hallå? -Hallå? Alice?

Hallå? -Åh, tack gode Gud.

Kan du höra mig? -Är du okej? -Ja.

-Daniel vet. -Vad? -Vad?

-Nej, de vet. De vet. De vet.

Så Daniel kom ut och.... -Hallå? -Hallå? Kan du prata lite högre?

-Det är illa. -Ja, bara...

Hallå? Alice?

Skit också.

Hej, Alice. Det är Aaron.

Jag kunde inte förstå vad du sa.

Kan du ringa oss så snart du kan

eller skicka ett sms om det är möjligt?

Tack för det.

-Vad mer har du gömt där inne?

-Ha. -Ha.

Skulle du inte älska att veta.

Giralang.

-Ja, det är lite avlägset för en företagsretreat, eller hur?

-Jag tror att det är hela idén

bakom den sortens saker, är det inte så?

-Vad, bara ta folk ut ur sin komfortzon, antar jag.

Men det är också bekvämt om du vill få någon att försvinna.

-Alice lät ganska rädd, Carmen.

-Är det en chans att hon kan ha fejkat det

och bara springa iväg?

-Nej. -Nej. Vi vet hur mycket hon älskar sin dotter.

Jag pressade Alice för hårt.

-Det är vad vi gör.

Det måste vi för att få resultat.

-Ja, jag vet att det är vad vi gör, men när man pressar dem för hårt,

det är då de gör misstag.

-Aaron, vad tycker du?

-Den här. -Här. Den här.

Det är min pojke.

-Får vi lite regn? -Ja, det får vi.

-Ja. -Ja.

Det är ingenting jämfört mot stormfronten

som kommer in från väst, dock.

-När går den sönder? -När går den sönder?

-Jag skulle säga två dagar.

Högst tre dagar.

Om det börjar svämma över där ute, har hon ingen chans.

-Tog upp vittnesmål från kvinnorna.

Inte mycket till hjälp där.

Du är välkommen att ta en titt en titt tillbaka på stugan.

Ta dig en varm dusch och kolla din e-post.

De räknar med att de gjorde åtta eller nio timmar av vad de kallade

"Hard walking due north" innan de ger sig ut på vägarna,

vilket innebär att Alice har nu varit på egen hand

i mer än 30 timmar.

Varför ringde hon dig?

000 skulle vara där jag skulle börja.

-Alice Russell hjälper oss.

-Jag trodde Bailey Tennants var oantastlig.

För många högt uppsatta vänner.

Jag antar att de inte vet att de utreds.

-Vi tror inte det. -Nej.

-Det kommer de att göra nu.

Ett par FBI-agenter från deras naturliga miljö.

Följ mig.

-Aaron, jag kan inte -- jag kan inte ens komma i närheten av de filer du vill ha.

-...Alice... -De är alla Daniels klienter.

Han tar hand om dem själv, alla 12.

-Ja, det smutsiga dussinet. Vi känner dem.

Du kan hjälpa oss med den här sista saken,

kommer du aldrig kommer du aldrig att höra från oss igen.

-Oh, förväntar du dig att jag att jag ska tro det?

-Domaren skrev under immunitet för dig,

men du måste hjälpa oss.

-De är alla papperskopior. -De är djupt i arkiven. De är djupt inne i arkiven.

Jag börjar skanna dem, kommer det att dra till sig uppmärksamhet.

De här killarna, de är stora fiskar.

Jag vet inte vad de är om de får reda på det.

-De pengar som Bailey Tennants

hjälper till att gömma sig utomlands varje år...

Har du någon aning om vad de där sakerna används till?

Undvika internationella sanktioner,

penningtvätt, slaveri, vapenaffärer.

$15 dollar per år

utraderas från globala ekonomier av människor som den här.

Jag menar, jag... -...jag kan inte.

Det kan jag inte.

Inte den här gången.

-De följde en dal norrut någonstans där,

och vi försöker att räkna ut vilken.

-Hur lång tid behöver du? -Hur lång tid behöver du?

-för en kvadratkilometer,

tar det cirka fyra timmar i medeltät buske.

Mycket längre om det är brantare eller tjockare, vilket det är här.

Vi kan inte få in en helikopter,

men vi försöker att hitta en hydda.

Kvinnorna tog sin tillflykt i den här hyddan.

Det var sista stället de såg Alice.

Det skrämde verkligen upp kvinnorna.

-Nån särskild anledning till varför?

-Minns du Kovac? -Ja.

-Seriemördaren Kovac?

Om han fortfarande lever? -Bara...

Men alla hans mord begicks i den här regionen,

och några av kropparna hittades aldrig.

-Varför är de så övertygade om att det är Kovacs bas?

-Just utanför dörren fanns det en grav.

En hunds grav.

Och Kovac älskade sin hund.

-Den saknade tonåringen sågs senast sågs i Giralang Ranges.

Med polisen investera... -Låt oss gå.

Här har du.

-Tack.

-Vakta huvudet.

-Carmen. -Ian Chase.

-Aaron Falk. -G'dag.

-Så, du är chefen häromkring?

-Väl... -Väl...

-Kan du ge oss lite bakgrund?

-Ja, det var två grupper som gick ut.

En grupp för män och en för kvinnor.

Jag hämtade dem tidigare från staden.

Vädret var alltid vara ett problem.

Men de var engagerade,

särskilt kvinnorna.

-Nu gäller det, allihop.

Första gruppen tillbaka får välja av rummet på söndag kväll.

-Ja! -Ja! För lätt!

-Titta bara...

-Åh, skit också. -Förlåt. Förlåt mig.

-Ugh. -Ugh. Va? -Har det sugit igenom? -Nej.

-Nej, nej, nej. -Nej, nej, nej.

-Kom igen, killar.

-Så här är vi. -Det är vackert. -Ja.

-Härligt, eller hur?

-Ohh.

- Här, låt mig hjälpa dig. - Jag är ledsen.

-Låt oss se till att att den är rätt monterad.

-Tack så mycket. -Ja, det borde göra susen. -Ja.

Hej, um... ingen rökning.

-Det är en vape. -Ja.

-Det är en rökfri zon. -Ja, så ingen rök,

och vape ingår.

-Hej, Lauren, kan du hjälpa mig?

Jag har... Ja, jag kan inte få...

-Ursäkta mig. Jag har blivit kallad.

-Hej. -Hej.

-Det är mitt. -Ja. -Tack. -Tack.

-Låt mig hjälpa dig.

-Jag har det. -Jag har det. Jag har den. Jag har den.

-Så, vill du sticka eller vänta på din man?

-Daniel är en stor pojke. -Ja.

Vi skulle säkert få ett försprång.

-Jag älskar din entusiasm, Alice.

Låt oss komma igång.

Vi behöver inte vänta på Daniel.

-Daniel Bailey? -Ja. -Ja.

-När anlände han? -Ja.

-Väldigt sent.

Det försenade männen med några timmar.

Men de gjorde sitt läger i tid.

Då så, mina damer, låt oss komma igång, va?

-Vi gör verkligen det här. -Ja.

-Jag kommer tillbaka för pojkarna senare.

-Låt oss göra det.

-Jag ska ta dig ner till vattenfallet.

-Lycka till, pojkar!

-Så vi lämnar mat, vatten, och tält

i förvaringsboxar på alla campingplatser

så att grupperna inte behöver att bära allt.

Men, du vet, när tjejerna inte kom ut,

vi gick in i den andra och tredje campingplatser.

Det var ingenting. Det var som om de aldrig ens hade varit där.

Så det var då jag ringde de lokala poliserna.

-Wow! -Wow! -Åh, herregud.

-Gott, va? -Ja. -Det är otroligt. -Ja, det är det.

-Wow.

-Åh, herregud!

-Wow. -Det är så vackert. -Ja.

-Älskar det.

-Okej. -Ja.

Innan jag låter dig gå, är det en sak till.

Inga mobiltelefoner.

Ni behöver en helg fri från sociala medier helg, mina damer.

Kom igen, hosta upp dem. Nu går vi.

-Allvarligt?

-Det finns ingen mottagning där uppe i alla fall.

-Jag är ledsen, men hur ska vi ta...

-Hur ska du kunna ta selfies?

-Naturligtvis. -Ja. -In med dem. Kom igen nu.

-Du kommer att överleva. -Ja. -Varsågod. -Varsågod.

-...bra. -Lucky last.

Mirror Falls.

-Åh, den är fantastisk. -Wow. -Wow.

-Så, leden börjar vid basen av vattenfallet.

-Hur högt är det? -Hur högt är det? -Hon är en bebis. -Hon är en bebis.

Ungefär 15 meter, tror jag?

Men poolen på botten är minst lika djup igen.

Vattentrycket är galet.

Du... Du faller under det, kommer du inte upp igen.

-Så kvinnorna åkte härifrån? -Ja.

-Okej, mina damer.

Mat, vatten och en varm eld. 10 km åt det hållet.

Lycka till.

-Jag har kompassen här. -Jag har kompassen här.

-Bree, har du kartan?

-Ja. -Ja.

-Okej, Bree, visa vägen. -Okej.

- Okej...

Kom igen, nu går vi.

-Vad tror du hände? -Jag är inte dum. -Jag är inte dum. -Jag är inte dum.

-Två för en där borta.

-Vet du hur förödmjukande det var?

-Daniel Bailey. -Du är löjlig. -Ja, det är jag.

-Då kör vi. -Om det är löjligt. -Om det är löjligt,

Varför drar du inte bara åt helvete? och åka tillbaka till Melbourne?

-Ugh. -Ugh.

-Ursäkta mig ett ögonblick.

-Några nyheter? -Oh, inte än. Jag är ledsen.

-Höger.

Du sa ju att hon skulle hittas idag.

-Jag hade hoppats på det. -Ja.

-Behöver du mer finansiering?

För, du vet, jag är... Jag är väldigt glad att kunna täcka det.

-Det är inte finansieringen. Det är inte pengar.

Det är... Du vet, det är dags.

Stormen är på väg. -Ja. -Ja.

Har du sökt den sydvästra åsen?

-Väl, det är otillgängligt vid den här tiden på året.

Du vet, vädret.

-Ja. Är inte det ännu mer anledning att ta en titt?

-Sergeant King gör ett riktigt bra jobb just nu.

Han har en ganska solid plan.

De gör kvadrantsökningar. en sektion i taget,

men det kommer att ta ett tag.

Känner du Alice väl?

-Förlåt. Du är...?

-Polisen... De hjälper till med sökandet.

-Okej. -Okej. Okej. Uh, bra.

Åh, ja. Jag känner Alice ganska väl, Jag känner Alice ganska väl.

Jag menar, vi har mycket personal,

men hon är en mycket högt ansedd medlem av vårt team, helt klart.

-Hade du några...

Ursäkta mig. Carmen.

Jag hjälper också till.

Hade du några bekymmer om henne?

-På vilket sätt?

-Du vet, hennes hälsa, hennes mentala tillstånd,

hennes förmåga att slutföra den här kursen.

-Om jag hade några tvivel...

om Alice eller någon annan medlem i mitt team,

Jag skulle ha gjort något om det innan jag satte dem

i fara. Förstår du vad jag menar?

-Helt rätt.

-Lyssna, jag kommer att måste göra ett drag

för jag vill komma ner till platsen

för Kings kvällsinformation.

Jag antar att jag kommer att se dig där nere, killar.

Tack för din hjälp med detta. -Visst.

-Säker.

- Klassiskt.

Såg du det där blåmärket på hennes käke?

-Ja. -Ja.

Ska vi göra det?

-Ja. -Ja.

-Om det handlar om handlingen,

du måste ta upp det med advokaterna, inte med mig.

-Ursäkta?

-Är du med Executive Adventures?

-Nej, nej. -Vi är poliser. Vi är poliser.

Vi assisterar Sergeant King med sökandet.

Sätt dig ner.

-Så, du är...

vidta åtgärder mot Executive Adventures?

-Ja. -Ja.

Den här retreaten i år är mitt initiativ,

så förståeligt nog känner jag mig ansvarig för mitt team.

Och jag tänker se till att

den som är ansvarig för detta fiasko ställs till svars.

-Och du jobbar med Alice? -Ja. -Jag gör det. -Ja.

Jag anställde henne, faktiskt.

Hon presenterar på ett imponerande sätt.

Tack för att ni kom. -Skål.

-Det finns många människor som jobbar på företaget,

så jag undrar... hur fungerar det?

Hur väljer man egentligen

vem får åka iväg på de här resorna?

-Det är slumpmässigt, en blandning av lönegrader och erfarenhet

för att utveckla teamarbete över företagsgränserna.

-Och den verkliga anledningen? -Jag vet inte.

-Tja, låt oss bara säga...

Låt oss bara säga att vi rödflaggar de anställda som vi känner

är i behov av professionell eller eller personlig utveckling.

Nyligen fanns det klagomål mot Alice,

så hon kom med på listan.

Faktum är att.., blev hon bäst i klassen.

-Vilka slags klagomål? -Ja.

-Mobbning, tekniskt sett.

Och känslan var ganska universell universell över hela linjen

att vi trodde att hon skulle gynnas

från att lära sig värdet av lagarbete.

-Och gjorde hon det? -Ja.

-Hon är inte här nu med resten av teamet, eller hur?

-Är du okej? -Ja.

-Ooh. -Ooh. Andas in den lantliga luften.

-Det är så vackert. -Ja.

-Gubbar, det är den första flaggan!

-Ah. -Hey! -Hey!

-Den har Executive Adventures-loggan på den.

-Okej, jag ska hjälpa dig. -Ja.

Kom igen, killar.

Hej, bara... bara lämna det.

Det är inte värt bryta nacken över.

Vad händer om man får alla sex, hur som helst?

Du får typ 100 dollar?

-Det är faktiskt 240 dollar.

Var och en.

-Jill, kom igen. -Jill, kom igen. Det här är slöseri med tid.

-Låt dem bara försöka. -Ja. De gör ingen skada.

Ett par hundra i 20-årsåldern i 20-årsåldern är mycket, eller hur?

-Jag menar, vi kommer att vara sätta upp tälten

i mörkret såväl som i det våta om vi fortsätter så här.

-Minns du inte att vi gjorde det här exakt samma sak på skollägret?

-Här, här, här.

-Gör Endeavor fortfarande det där bushboende för studenter?

-Ja. -Ja. -Jag antar att Margot är med? -Ja.

-Mm-hmm. -Och din dotter, Lauren? -Ja.

-Rebecca.

-De är vänner, eller hur? -Ja.

Whoo!

-Ja! -Ja! -Hey! -Hey!

-Whoo! -Whoo! -Åh, det var det.

Jag fick till det. -Snyggt lagarbete, tjejer.

-Jag är så glad. -Jag är så glad. -Hej! Bra jobbat.

-Bra jobbat! -Bra jobbat, Bree.

-Tack. -Vi går. -Vi går.

-Dödade den!

-Okej, då så,

den stjärnan där är Alpha.

Den där är Beta.

Och den där? -Epsilon?

-Ja. -Ja. Och vad är det för en?

-Där? Delta. -Ja. -Ja.

-Okej, ni två stjärnskådare, hur navigerar ni söderut,

med hjälp av Södra korset?

-Åh! -Det är enormt.

-Ja. -Ja. -Vi har anlänt. -Vi har anlänt.

-Okej. -Okej. Låst låda.

Åh, det här måste vara där all mat och tältskit är?

-Okej.

-Åh, det här ser bra ut. -Det här är våra tält också. -Ja.

-Hej! -Hej! -Vad är...

-Ah, skit! Ohh!

-Skit. -Vad? -Vad?

Jill? Jill? Jill, är du okej?

Det har varit bättre.

Men allt är bra.

Jag mår bra. Jag mår bra. Jag mår bra. Jag mår bra.

-Jag tror att du snubblade på eldstaden.

-Ja, jag tappade min fackla. -Ja.

-Här, ta min ficklampa. -Åh, tack.

-Inga bekymmer.

-Vad har vi här? -Vad har vi här? -Bara torrfoder? -Ja.

-Ja, jag tror att det är som... -Jag vet inte.

-Oh, Lauren! -Oh, Lauren! -Shh!

-Vad gör du? -Vad gör du?

-Hörde du det? -Nej.

Det finns någon där ute.

-Hej. -Hej.

-Förlåt. Jag menade inte att skrämma dig.

Är du Lauren? -Ja. -Ja.

-Jag heter Aaron. -Jag är polis. Jag är från polisen.

-Hej. -Hej. -Är du okej?

-Ja. -Ja. Ja, jag mår bra. Jag bara...

Jag fick en chock.

-Vad gjorde du där nere? -Jag vet inte.

-Jag har väntat på Alice. -Jag har väntat på dig.

Och jag vet att det är löjligt,

men vi passerade vattenfallet redan första dagen,

och om hon följer floden uppströms,

kanske hon hittar den.

-Du har en del bushkunskaper själv, uppenbarligen.

Du ledde ut flickorna den där sista dagen.

-Ja, på sätt och vis.

Jag tänker hela tiden att ha rostiga färdigheter

kan faktiskt vara värre än att inte ha några färdigheter.

Men din hjärna börjar spela tricks på dig där ute.

Det är lätt att bli riktigt paranoid,

att känna sig som att man är övervakad,

att du inte är ensam.

God kväll, mina damer!

- Åh!

-Åh, herregud. -Allvarligt?

-Daniel! Vad gör du här?

-Jag kunde inte bära att vara utan dig, älskling.

-Ja, jag är säker. -Här är en, eh...

Det är en medelmåttig Dandenong Pinot för dig.

-En Pinot? -Mm.

-tack och dra åt helvete. -Hur går det? -Hur går det?

-Här är en liten lite för sockerhaltigt

Shiraz till dig, Laura. -Det är Lauren.

-Lauren. Jag är ledsen. -Är det gasflaskor? -Ja.

-Gubbar, vi kanske kan starta en eld för tjejerna här.

-Jag tror vi är bra. -Jag tror vi är bra. Vi har det här.

-Tjejerna verkar inte ens ha satt upp sina tält än.

Vi tar fram några tält, okej?

-Låt det bli ljust. -Vi behöver bara ett tält.

-Jag menar, varför tog det så lång tid? Gick du vilse?

-Nej, det är... -Behöver du hjälp, Lauren? -Ja.

-Kan vi talas vid i enrum? -Ja.

-Okej, visst.

-Okej, gosa ner dig. Kryp upp.

-Jag menar, du sa ju att att det här var en arbetsfri helg.

-Ser bra ut.

-Ja. -Ja.

-Så i morse... när jag kom in på kontoret,

hade du redan åkt iväg.

-Kan du höra vad de pratade om?

-Um, nej.

Alice kom tillbaka en liten stund senare,

och hon bara stormade raka vägen till sitt tält.

Hon såg verkligen utflippad ut för mig.

-Häng kvar. -Häng kvar. Så, du delade inte delade tält med Alice?

-Nej, hon delade med sig till Bree.

De var tvungna att bryta systrarna isär.

Jill, så klart, sov i det lyxiga singeltältet.

-Tack. -Tack. -Varsågod. -Varsågod.

-Väck din mamma, kompis. -Väck din mamma. Kom, så går vi.

-Jesus Kristus. -Jesus Kristus. Ut med dig!

Nej, nej, nej... Jag har sagt att det är för farligt.

Nej, det gör jag inte.

Och hur vågar du dra in min dotter in i det här?

-Jag drog inte in din dotter in i det här.

Det gjorde du.

Säkra hennes plats här med en donation.

100.000 dollar som du lånade från Bailey Tennants.

-Jag har ju sagt det. -Ja, Jag tänkte betala tillbaka det.

-Oh, ja, det är vad de alla säger.

Det är lätt att säga det när ingen märker det.

Men vi märkte det.

Var det värt det? Hmm?

Vi kan inte hålla dig och din dotter säker

från Daniel Bailey om du inte hjälper oss.

Du hamnar i fängelse, Alice.

-Du måste vänta 'cause we're going

på en företagsretreat imorgon.

-Vart ska vi? -Till Giralang Ranges.

Gå ut ur min bil.

-Okej, vi hämtar den innan du går.

-Vad heter du? -Vad heter du?

Ja, oroa dig inte.

Min mamma bryr sig aldrig om att presentera mig för sina pojkvänner.

Men jag gillar alltid att presentera mig själv.

Jag heter Margot. -Sätt dig i bilen nu.

Han är söt, mamma.

-Ursäkta att jag är sen.

-Okej, tack. -Tack.

-Vi går ut på framsidan. -Vi går ut på framsidan.

-Hej på er, tjejer. Vi kommer från Melbourne.

Vi hjälper polisen.

-Det är Breeanna och Bethany, eller hur?

Som... -Ja. -Ja. Beth och Bree.

Så det handlar om Alice.

Har du hittat henne? Är hon okej?

-Nej, vi har inte hittat henne. Jag är ledsen för det.

-Bree, ditt spindelbett. Trattspindelväv.

Hur blev du biten?

-Ugh. -Ugh. Jag snubblade på en stock.

Trodde jag hade ramlat på något vasst.

Glas, kanske.

Och sen såg jag spindeln, och jag visste.

-Är det någon som kommer upp för att vara med er båda?

-Mamma skulle göra det, men hon har MS.

-Det var tråkigt att höra.

-Det är okej. -Det är okej.

-Vi vill ställa några frågor till dig några frågor

om den första dagen som du kom dit.

Är det männen som kom på besök?

-De var inte menade att göra det.

-Nej, det var ofarligt.

Det var en rolig kväll.

-Och Daniel var där? -Ja.

Och han talade till Alice,

som tydligen verkade upprörd efteråt?

Vet du vad vad de pratade om?

-Varför frågar du inte honom? -Jag vet inte.

Eller Jill. Hon var förbannad...

-Men Daniel och Alice... du vet, de pratar alltid.

De är kollegor.

Vänner också.

Alice är riktigt högt upp på Bailey Tennants.

Hon skulle kunna sköta stället en dag.

Ja, de...

försvann de in i mörkret och mörkret och kom tillbaka långt senare,

separat.

-Och vad som än hände mellan dem där ute,

Efter det förändrades allt.

Allt Alice ville göra var att komma ut därifrån.

-Åh, fan.

-Allvarligt? Har du en telefon?

-Jag menar.., det finns ingen mottagning ändå.

-Då har du ingen nytta av den, eller hur?

Lägg bara undan den, Alice. Du kan reglerna.

-Jill, tror jag. -Jill, tror jag. Jag måste gå tillbaka.

Jag glömde att skriva av mig... -Vad?

-Jag glömde att skriva av på en sak innan jag åkte.

-Jag låter dig inte gå tillbaka på egen hand.

Det finns en vårdplikt, för det första,

och om du går tillbaka, då alla måste vi alla följa med dig.

-Jag kan ta Bree. och sen kan ni tre fortsätta.

-Oh. -Oh. Ah.

Om du tror att du får ett frikort

på grund av din speciella lilla vänskap med min man,

så har du helt fel.

-Kom igen, Jill.

-Låt oss bara vara tydliga här.

Jag anställer dig, du arbetar för mig,

så du stannar, okej?

Jag menar, om det inte finns någon mottagning, då...

-Sluta, Alice.

Jesus Kristus. Är det sant?

Jag menar, om du är för lat att inte gå längre ut,

gör det åtminstone med ditt eget tält och inte mitt.

-Jag är ledsen. -Jag är ledsen. Jag trodde att det här var platsen.

-Det var trädet! -Det var trädet!

Det är det träd som vi alla var överens om!

-Jag är... Jag är ledsen. Jag vet inte...

Jag är ledsen, jag... Jag ville inte... -Det är okej, Beth.

Tack, Alice.

Jag tror att vi alla är över detta nu.

Tack så mycket.

-Finns det några smärtstillande medel?

-Det är inte dags än.

-Fråga sköterskan. -Det är inte dags än.

De kommer inte att ge dig någonting...

-Det är bara att fråga. -Ja.

Snälla...

Jag är ledsen.

-Ursäkta mig.

-Så, även om du var bakfull,

du ombads att navigera?

-Jill borde inte ha sätta det på mig.

Jag visste inte vad jag gjorde.

Jag blev skickad på en halvdagskurs på Botaniska trädgården.

Kaffepauser var 20:e minut.

-Och nu ska jag vara en omedelbar expert?

-Behöver du hjälp, Bree? -Ja.

-Nej, jag mår bra. Tack så mycket.

-Så, vilket håll?

-Vänster. -Är du säker? -Ja.

Det ser lite grovt och färdig.

-Ja. -Ja. Nej, det är vänster. Kom igen nu. -Okej. -Okej.

-Vi gör faktiskt ganska bra tid.

Jag hade ingen aning om hur snabbt ett beslut,

ett litet misstag kan förändra allt.

-Wow.

Drick upp, kompis.

Tillbaka om en sekund.

-En hund!

-Aaron.

Aaron!

Aaron! Aaron! Aaron, sluta!

Det finns inga hundar så här långt ut.

Kom igen nu.

Jen?

Jen?

Jenny?

Hon borde vara tillbaka nu.

-Mamma?

-Jenny! -Jenny! -Mamma?

-Jen! -Jen!

Jenny?!

-Bree?

Är du säker på att det här är rätt?

-Ja, det borde vara rätt. -Ja.

-Bör eller är?

-Är. Måste vara.

-Det är bara det att vi inte har sett en markörflagga på hela dagen.

Hur många är det ska vara? Fem stycken?

-Sex. -Sex. -Sex? -Sex?

Och vi har en flagga,

och det var från igår.

-Jag tror att det var den där på vägen efter lunch.

Får jag titta på det?

Jag frågade dig om det, Bree.

-Jag tror fortfarande inte... -Jag tror inte...

-Om vi hade tagit rätt väg... skulle vi vara här.

Men jag tror faktiskt att det är mer troligt att vi är här.

Lauren, vad tycker du?

-Ja, jag tror att du tog fel väg, Bree.

-Jag är... -Jag är så ledsen. -Det är okej. -Det är okej.

Okej, så vad har vi för alternativ?

-Vi skulle kunna gå tillbaka i våra fotspår.

-Spåra vår st... Hur många varv

tror du att vi har gjort sedan dess, typ ett dussin?

-Jag tycker det är ett bra alternativ.

Det är det säkraste i alla fall.

-Hör du det? -Ja. Kan du höra det?

Det låter som om det finns en flod.

Jag tror... Jag tror att det kan vara den här.

Så, om vi gick mot det, kan vi orientera oss

på kartan i alla fall.

-Jag tycker att vi borde gå tillbaka till våra steg, Alice.

-Vi skulle gå runt i mörkret, och du vet det.

-Okej, låt oss försöka hitta den här bäcken, floden, vad det nu är.

-Grymt.

-Tack så mycket. -Vi går. -Vi går.

=Jag är så ledsen... -Det är okej.

-Lyssna, jag frågade dig om du behövde hjälp.

-Jag bara... -Kom igen.

-Nej, jag insåg bara inte... -Jag vet inte.

-Det kommer att döda dig. -Ja. -Vill sluta röka. -Vill sluta röka.

-Åh, okej.

-Hade Alice nåt i kikaren? -Nej.

-Som vadå?

-Varför berättar du inte för mig? -Jag vet inte.

Ni är poliser.

Varför är du egentligen här?

-Hade du och Alice Russell korsade era vägar på jobbet?

-Inte riktigt.

Jag har bara jobbat där i ett par månader.

Men då och då.., nere i datarummet.

Jag jagar bara lite smått och gott.

Och hon gillade att skaffa saker på på egen hand, vilket är väldigt konstigt.

Som begränsade saker.

Jag tänkte bara, nu när hon är försvunnen och allt...

-Så du skulle hjälpa henne?

Kom ni överens?

-Nej. Alice tyckte inte om mig.

Och hon brydde sig aldrig om att dölja det.

-Vad gjorde du? -Vad gjorde du?

-Hon tyckte inte om mig för att hon inte behövde det.

Men till skillnad från mig slutar hon inte förrän hon får som hon vill.

-Hej, jag kan... Jag kan se floden.

Jag hittade den.

-Vi kan väl dricka det här? -Ja. -Ja. -Ja.

-Ja, det är färskvatten. -Ja. -Ja, om den är igång. -Ja.

-Herregud, det är ju iskallt.

-Åh...

-Här, ge mig en titt.

-Får jag titta på det?

För att din syster fick oss i skiten förra gången.

- Nej! Nej!

-Jävlar, kartan! Kartan!

-Grip den! -Grip den! Ta tag i den! -Nej, nej, nej, nej! -Nej, nej, nej!

-Snabbt! -Beth, fort!

-Åh, Gud. -Försiktigt där.

-Quick, ta en pinne eller nåt.

-Okej, vänta lite. -Beth, Beth, ta tag i den.

-Beth, var försiktig, snälla. -Ja, jag har det. -Jag har det.

-Har du det? -Nej. -Nej!

-Lauren, kan du ta det? -Skit!

-Ja. -Ja. -Fan!

-Kolla in det här!

-Skit också. -Hämta den bara.

-Jag har det. -Jag har det. -Kan du ta det?

-Kan du få det? -Ja. -Nästan. -Nästan.

-Snabbt.

-Var försiktig! -Kan du få tag på den?

-Försiktigt, Lauren.

-Du har det nästan. -Jag har det nästan.

-Lauren. -Nästan. -Nästan. Nästan.

-Laur... Låt det bara vara. Låt det bara vara.

-Det är den jävla kartan. -Det är den jävla kartan. Vi behöver den.

-Åh, Gud.

-Ahh!

-Åh, jävlar! -Lauren!

Lauren!

-Gör nåt! Lauren! Lauren!

Lauren!

-Jag tror att hon slog i huvudet. -Hon blöder. Hon blöder!

-Grip tag i hennes hand.

-Åh, herregud.

-Har du henne? -Ja.

-Långsamt.

- Det ska jag säga dig,

det bådar inte gott att även assistenten

i datarummet märkte Alice uppträdde konstigt.

Vi borde inte ha skickat ner henne ner dit så ofta som vi gjorde.

Baileys måste vara henne på spåren.

-Vi följde reglerna och protokollen som vi alltid gör.

-Ja, men jag borde inte ha pressat henne så hårt.

Jag borde inte ha satt henne under så mycket press.

-Hon är en informatör. -En tillgång, En tillgång.

Hon stal en massa pengar.

Så hon är lovligt byte.

Så, tre dagar.

De föll bara isär så snabbt.

-Oh, tre dagar. Det är en evighet där ute.

Första dagen... Vet du vad? de kände förmodligen

ganska övertygade om att de skulle kunna ta sig ut.

En liten bit av panik som infann sig den kvällen.

Dag två, börja ransonera mat, vatten.

Och sedan förlora all känsla av riktning.

Sedan dag tre. Det kommer att splittra vilken grupp som helst.

-så tufft för en stadstjej att överleva där ute.

-Men hon skulle vara vid liv.

Hon är vid liv. Det måste hon vara.

-Aaron, vad ser du?

-Mammas saker.

-Varför lämnade hon dem här? -Vad är det?

-för att lätta på hennes packning.

-God pojke. -God pojke.

Hon föll ner precis här.

Hon rör på sig.

Hon är vaken.

-Hör du det? Vatten.

-Jenny! -Jenny! -Mamma!

-Hon kommer att vara försiktig.

Hon behöver vatten.

Hon vet vad hon gör.

-Lauren?

Lauren?

Kan du höra mig?

Lauren?

Är du okej?

Kartan... fick du den?

-Nej, den är borta, och det är ingens fel.

-Jag tror att den behöver sys. -Ja.

Andas bara.

Jag ska bara lappa ihop det för tillfället.

-Vi kan följa floden tillbaka till vattenfallet, kanske?

-Nej, det kommer inte att funka.

Det är bara en labyrint av floder och bäckar mellan här och där.

Håll i den här.

-Jag menar, det kommer att finnas extra förnödenheter på campingplatsen, eller hur?

-Kan du sitta upp för oss? -Ja.

-Jag tror inte... Jag tror inte att hon klarar det.

Jag tror att jag ska åka norrut.

Jag kan ta Bree, hitta en serviceväg, leta efter hjälp.

-Vi borde åka österut. -Vi borde åka österut, till campingplatsen.

Kan du vara snäll och bara ringa någon på din telefon...

-Jag har ingen tjänst. -Jag har ingen tjänst, Lauren.

-Okej, okej.

Låt oss bara sikta för högre mark

tills vi kan få en signal.

-Jag tycker att vi ska gå norrut. -Ja.

-Jag tycker att vi ska åka österut för att komma till campingen.

Det finns i alla fall mat, tak över huvudet och en radio.

Och vi måste få av Lauren ur de här våta kläderna.

Alice, du visar vägen.

-Lauren.

Lauren... Är du okej?

Det ser otäckt ut.

-Fick du det när ni tappade bort kartan?

-Ja. -Ja.

-Ja, jag märkte att Jill hade ett blåmärke på käken också.

-Du får fråga henne hur hon fick det.

-Hade Alice en kompass? -Ja. Är det sant?

Så hon kunde leda er ut därifrån?

-Lyssna, vad de än säger berättar för dig hände där ute,

Alice var en del av det.

Jag är inte stolt över det, men det var vi alla.

Alice, likaså.

Det är därför jag inte blev förvånad när hon ljög för oss.

För att få sin vilja igenom.

-Jag tror inte att åsen är så mycket längre.

-God.

Lauren, hur är det med dig där borta?

-Har vi något vatten? -Nej. -Nej, allt är slut.

-Åh, wow.

Det här är otroligt.

-Wow.

-Förlåt. Vilken riktning har vi gått i?

-...österut. Det var planen.

-Är du säker? -Ja. -Ja. -Ja.

Mot åsen som campingplatsen ligger på.

Det stämmer, eller hur, Alice? Är vi på väg österut?

-Ja, österut. -Ja, österut.

-Men...

Förlåt, det är bara.., om den vägen är österut,

varför går då solen ner i söder?

-Vad har du gjort, Alice? -Vad har du gjort?

Du inser väl att att vi inte har någon chans

att nå den där campingplatsen ikväll nu?

-Jill, vi skulle aldrig hitta den jävla campingplatsen ändå.

-Ja, du såg till det, eller hur?

Kan du åtminstone kolla din mobiltelefon

för att se om det finns någon mottagning?

Va?

-Ingenting.

-Grymt.

-Har du tänkt gå? -Ja.

-Ja. -Ja.

Tänker du stoppa mig?

-Nej, jag tänkte inte hindra dig.

-Falk, eller hur?

Vilken avdelning tillhör du?

Kom igen, kompis.

-Detektiv.

King Street.

-Wow.

Fed.

Du är långt hemifrån.

Jag vet inte hur mycket hjälp du kommer att vara

i en sök-och-räddnings operation,

om det är vad det här är.

-Jag känner faktiskt det här buskområdet riktigt bra.

-Gör du? -Ja. -Ja.

-Så tjejerna där inne...

är angelägna om att stanna kvar tills Alice hittas.

Det måste vara ganska praktiskt för dig, eller hur?

-Vad menar du? -Vad menar du?

-Bara när det gäller att kunna chatta med mina anställda.

Men kom ihåg detta.

Om du pratar med min fru igen,

det är vanligt artigt att låta en advokat närvara,

Tycker du inte det?

-Tja, om det går så långt att din fru behöver en advokat

Jag ska vara säker på att erbjuda henne en.

-...bra. Glad att vi är på samma sida.

-Det var det. -Det var det. Japp.

Okej...

Vad är det för linjer här?

-Det är en åslinje. -Ja.

-Vad finns vid basen av åslinjen?

-En flod. -En flod.

Vi måste gå längre in i dalen för att hitta henne.

Det var där hon skulle gå för att hitta vatten.

-Det var det, tjejer. -Det var det. Kom igen, kom igen. Upp och hoppa.

-God morgon. -God morgon.

-Är det så?

Okej... Ser du dalen där nere?

När den går österut, måste vi gena över,

vilket kan bli lite svårt, men om vi håller oss norrut,

sen ska vi ta den norra vägen in från Melbourne.

-Okej.

Kom igen, nu går vi.

-Morgon.

-Jill. -Jill. God morgon. -Nån uppdatering?

-Jag får inte att prata med dig,

tydligen utan en advokat.

Din man har gett mig ett rapp över knogarna.

-Vi kan väl göra det till vår lilla hemlighet, eller hur?

Sätt dig ner.

Så, vad vill du veta?

-Jag är faktiskt intresserad

hur det kom sig att Alice lyckades att lura dig där ute

eftersom du inte slår mig som den typ som lätt låter sig luras.

-Vad skulle jag göra åt det? -Ja... göra åt det?

Hon gav oss inget val.

Alice fick som hon ville.

Vi åkte norrut.

Ohh.

-Kom igen.

-Herregud, vatten.

-Kan vi dricka det här? -Ja. -Ja. -Ja.

-Ah!

-Jättebra! -Jättebra! -Mmm.

-Åh...

-Gubbar, grabbar, grabbar.

- Åh, herregud!

-Ugh! -Ugh! -Kom igen.

-Åh, nej, det är äckligt.

-Kom igen. Vi måste fortsätta.

-Gud! -Gud!

-Det är bara för en natt. -Ja. -Ursäkta mig.

-Du kan stanna, och få lite rumsservice,

och, uh, bara -- om det är något du behöver, fråga mig bara.

-Bree. Hur är det med dig?

-Jag mår bra. -Jag mår bra. -Ja? -Ja.

-Ja. -Jag har inget. -Jag har inget. -Jag har inget.

-Låt mig ordna ett rum åt dig, okej?

-Ja. -Ja. -De är dina allihop. -Ja.

-Hej, Bree. -Hej, Bree,

Har du något emot om vi har lite en pratstund med din syster?

-Beth. Ingen rökning.

Lodge regler.

-Allvarligt? Måste du göra det nu?

Ugh.

-Åh, förlåt.

-Guys.

Vad är det där?

Det är något där.

Det är ett härbärge.

-Beth, låt oss... Killar, bara lämna det.

Vi behöver inte... -Nej, vi borde gå in.

-Jill! -Jill! -Ja, nu går vi. -Ja, nu går vi.

-Låt oss kolla upp det. -Jill, du behöver inte...

-Låt oss bara ta en titt, okej? -Ja, kom igen. -Ja, kom igen.

Var bara försiktig, Beth.

-Jill, jag tror... att vi bara ska fortsätta gå.

-Det är torrt. -Det är torrt. Kom.

Kom igen nu. -Det är mycket varmare här inne. -Ja.

-Whoop! -Whoop! -Är du okej?

Jag gillar inte det här.

Jag tycker att vi borde alla fortsätta röra på sig.

-Låt oss bara vänta.

Tänk bara på det för en sekund, okej?

Det är torrare här inne. Det är varmt. -Är det? -Ja.

-Människor dör av exponering, Alice.

Vi behöver tid att torka av oss kläderna.

Lauren har blivit skadad. Vi behöver skydd.

-Jill, vi vet ingenting om det här stället.

Vi vet inte vem som vet om det.

-Åh, herregud! -Jag bryr mig inte ett skit

som känner till det.

Vi behöver nånstans att bo för ikväll, tills vi...

-Intill vad? -Tja...

-Jag menar, det kan dröja veckor innan nån hittar oss här.

Jag tycker att vi bara ska hålla oss till planen,

Fortsätt norrut, och kom till huvudvägen.

-Så, vadå? Så vi fortsätter bara att gå

tills vi hittar den femstjärniga resorten

med bubbelpoolen och massören på stand by?

Är det sant?

Titta, uppenbarligen bor ingen här, så låt oss stanna för ikväll.

-Ja. -Ja. Du hörde henne.

-Bree, backa upp mig. Vill du inte stanna här?

-Ljuset är nästan borta, och gårdagskvällen var ganska tuff.

-vilket är varför vi borde faktiskt fortsätta röra på oss.

Lauren?

Du vet att vi alla kan gå ut härifrån nu.

-Okej, tjejer. Okej.

Alice kan fortsätta att klaga på att hon stannar här,

eller så kan vi rösta.

Okej, vem vill stanna?

-Jag tycker att vi bara ska stanna för en natt.

-Tack. -Tack. -Jag håller fast vid det. -Jag håller fast vid det.

Jättebra. -Tack så mycket.

-Ohh!

Fan också.

-Alice?

Alice? Är du okej? -Är du okej? -Ja.

-Ja, jag mår bra, men...

Jag tror att det finns något här inne.

-Vad? -Vad?

-Usch. -Är det ben? -Ja.

Säg att det inte är ett barn. -Usch.

-Ugh. -Ugh.

-Nej.

Det är en...

Ugh. Jag tror att det är en hund.

-Är du säker på att det är en hund? -Ja.

-Skulle du kalla ditt barn Butch?

Eller kanske du skulle göra det.

-Butch? -Ja. -Ja.

-Ja, jag tror det. -En hund? -En hund?

-Ja. -Ja.

-Jen! -Jen! -Mamma!

-Jen! -Jen!

Kom igen, nu går vi. Kom igen, kom igen.

-Vad är det där? -Vad är det där? Är det en grav till?

-Nej. Nej, det är det inte.

-Det är samma sak, men de är bara större...

-Det är... Det är inget.

-En större grav? -En större grav?

Är du säker? Har du kollat upp det?

-Inte en chans. Vi höll oss långt borta.

Jag menar, vi försökte fortfarande att övertyga oss själva

att Butch var en hund.

-Men den här större graven,

Hade den ett kors på sig? som med hunden?

Fanns det ett namn på den?

-Jag menar, tja.., det kunde ha varit det,

men vi kom inte för nära den.

-Nämnde du för sergeant King

att det fanns en annan grav, en större,

som en grav i människostorlek?

-Ja. -Ja. -Ja. -Ja.

-Självklart. -Sa du det till honom? -Ja.

Är du säker på det? -Ja. -Ja.

-Lyssna, jag försöker inte att orsaka problem här, men...

Kommer du ihåg namnet på... på Martin Kovacs hund?

-Skämta inte ens! -Jag skämtar inte. -Jag skämtar inte.

Minns du att han hade en hund som han använde för att locka kvinnor?

-Alice. -Kommer du ihåg?

-Stoppa. Det räcker. -När vi gick i skolan? -Ja.

-Vad? -Vad? -Det var på TV hela tiden.

Vi pratade om det på lunchen. Jag tror att det var Butch.

-Ja, han kanske hade en hund. Jag minns inte riktigt.

-Nej, jag frågar inte om han hade en hund.

Jag menar, minns du minns du namnet?

-Herregud! Är du jävligt allvarlig?

Du är en en manipulativ bitch.

-Vad? -Vad försöker du göra? -Vad är det du försöker göra?

skrämma oss för att straffa oss för att vi stod upp mot dig?

-Nej, det är jag inte. -Jo, det är du. -Jo, det är du! -Ja, det är du!

-Vill du stanna här? -Ja.

Jag menar, tänk om det här var hans bas?

Kan du föreställa dig vad han gjorde med kvinnorna han tog hit?

-Vem bryr sig? -Jag.

Det var för flera decennier sedan.

Han är förmodligen död eller i fängelse.

Och uppenbarligen har ingen bott här på flera år.

-Beth har rätt. Vi borde bara stanna medan...

-Vad är det? -Ingen frågade dig, Lauren.

Du kan hjälpa oss att komma ut härifrån,

men du är för rädd att ens försöka.

Så håll dig utanför det.

-...Alice. -Vad? -Vad?

-Sluta snacka skit.

Vi vet att du har problem med att stanna.

Men håll det bara för din jävla själv.

Jag är så trött på att höra från dig.

För Guds skull.., kan någon tända en eld.

-Vänta utanför. -Ja. -Sergeant.

Det fanns en andra grav.

-De sa att det var en jordhög.

Det kan ha varit en grav.

-Det var lika stort som en vuxen. -Ja.

-Vart vill du komma? -Jag vet inte. -Du har ljugit för mig. -Jag vet.

Du arbetar inte tillräckligt snabbt.

-Vi följer protokoll.

-Ditt team letar efter Kovacs hydda,

eller letar de efter Alice Russell, va?

-Vi letar efter Alice Russell.

Om de råkar hitta Kovacs hydda

och det råkar ge lite tröst

till några av dessa familjer av offren,

vad är det då som är dåligt med det?

-För det finns fortfarande tid att hitta henne

och hon lever fortfarande där ute.

-Du jobbar bakom ett skrivbord, kompis.

Låt oss göra vad vi gör,

och varför försöker du inte och göra något

som faktiskt hjälper oss genom att gå igenom dem?

- Det är samma sak. - Oroa dig inte för honom.

Han utbildade sig till polis för en livstid sedan.

-Tror att ekonomiska brott är ansiktslösa,

och vi har en kvinna förlorad där ute.

Jag vet inte. Jag vet inte.

Gör något av det här göra någon skillnad, egentligen?

-Vad? -Vad? -Du vet, siffror.

Ekonomi.

-Lyssna. Det är program. Det är algoritmer.

Det är att jaga dem ner genom deras transaktioner.

Oroa dig inte för Bailey Tennants.

Vi kommer att ta dem.

För att vi är smartare.

-Lauren. Ge mig dem.

-Ja. -Ja. -Du klarar det här.

-Visst vet du vad du gör där.

-På sätt och vis.

Det var svårare där ute att tända en eld.

-Visst var det så.

-Träet var vått, och allt runt omkring det

höll på att ruttna bort precis där framför oss.

-Jag är verkligen ledsen... för det där förut.

-Det är okej. -Det är okej.

Vi är alla väldigt trötta.

-Hur mår Rebecca? -Hur mår hon?

-Ursäkta?

-Jag undrar bara hur hon mår.

-Hon mår bra. -Hon mår bra.

-Kommer hon att stanna kvar till gymnasiet?

Det nya stället ser fantastiskt ut,

som byggnaden som de precis har färdigställt...

-Varför frågar du just nu? -Jag vet inte.

Här ute?

-Jag borde ha frågat för länge sedan.

Jag vet att Margot känner sig...

Jag vet att hon mår dåligt att hon var så hård mot henne,

men tonåringar gör hemska saker. -Ja, du borde ha frågat. -Ja.

-Bara ibland... -Du borde ha frågat för länge sen.

Men det gjorde du inte.

-Innan du säger något, Jag vet att jag inte borde.

-Vadå? -Jag borde inte... Röka?

-Jag får inte dricka under min skyddstillsyn.

Men det har varit några tuffa dagar. Så, förlåt.

-Vad är det där? -En öl. Lättöl?

Utmärkt val.

Din hemlighet är säker hos mig.

-Vill de fråga när du kommer tillbaka?

"Hur går det för den där missbrukaren där nere?

Uppför hon sig?"

-Nej, de kommer inte att fråga.

Domstolsstyrd drogrehabilitering,

100 timmar samhällsnyttigt arbete

på Parkville Nursing Home.

-Du har gjort din research.

-Lite... Skissartat.

Adderall, dexamfetamin, Vyvanse,

Xanax och Valium för att komma ner på andra sidan.

Vad tänkte du på?

-började använda för att ta sig igenom skolan

och fortsatte sedan att använda för att ta sig igenom livet.

-Och inbrottet? -Ja.

-Det är en dyr vana.

Jag stal några av Brees saker,

saker som hon hade sparat till,

några smycken som Nana hade gett henne innan hon dog.

Och sen kom hon hem, och kom in till mig,

och när hon försökte stoppa mig, slog jag henne.

-Blev hon svårt skadad?

-Vad tycker du? -Vad tycker du?

Hon blev slagen på gatan av sin syster

och försökte stjäla hennes ägodelar för drogpengar.

Hon var svårt skadad, ja.

En av grannarna ringde polisen.

Annars hade vi förmodligen räknat ut det.

Kanske det.

-Hur lång tid tror du det kommer att ta för dem

att inse att vi är vilse?

-Inte länge. Jag är säker på att de redan letar.

De skulle ha insett att vi inte håller tidsplanen

och vi klarade inte det andra baslägret.

-Ingen letar efter oss.

Vi har inte hört någon helikopter. De vet inte.

-Hej, titta upp. -Hej.

Oj...

Är det någon som känner till några konstellationer?

-Tja, det finns ju Södra korset, så klart.

Jag...

Och du kan vanligtvis se

en av de viktigaste i Jungfrun vid den här tiden på året.

Skytten är för låg på horisonten

att se från där vi är.

Killar gillar att visa mig stjärnor.

De tycker att det är romantiskt,

vilket det är lite.

Och originell,

vilket det inte är. -vilket det inte är.

Jag är en... Taurus?

-Kapricorn. -Stenbock.

Jag är Stenbock.

Vad det nu betyder.

-Jag är en cancer. -Jag är en cancer.

Tydligen är vi mycket intuitiva och synska,

så se upp, flickor.

-Ooh-ah. -Oh-ah.

-Man kan förstå varför folk brukade tro att deras framtid

var skrivna i stjärnorna.

Vissa människor gör det fortfarande.

-Inte du, antar jag, Alice.

-Nej, inte jag. -Nej, inte jag.

Jag tror att människor gör sina egna val.

-Jag håller med. -Jag håller med. Jag tror att att vi alla gör våra egna val.

Även om vi inte alltid är klara över konsekvenserna

av dessa val.

Är vi det, Alice?

-Så Jill försökte starta bråka, eller hur?

-Alla kämpade med Alice.

Med oss alla. Och med varandra.

Den som säger något något annat är en jävla lögnare.

-Okej, så det var ett bråk där ute med Alice?

Ta din syster. Jag tar de andra.

Så varför lämnade Alice oss?

Hmm?

Ingen av er har varit ärlig mot mig

om vad som hände den där sista natten.

Det här är din sista chans.

Det är en kraftig storm på väg.

Det kommer att uppsluka hela sökområdet.

Så du måste hjälpa mig nu

medan vi fortfarande kan hitta Alice vid liv.

Bree?

-Vi måste spara på batteriet. -Vi måste spara på batteriet.

-Ja, mitt batteri är slut. -Ja, det är det.

-Är du döv? -Ja.

Vi måste rädda facklorna.

Vad är ditt problem?

Jesus Kristus.

-Hej! Sluta! -Hej!

Ge tillbaka den! -Åh! Du...

-Hej! Ge tillbaka den! -Ow!

-Det är min fackla. -Ja. -Hej. -Hej.

-Titta på det. -...du tittar på den!

-Jävla Kristus. -Vi är trötta på din skit! -Vi är trötta på din skit!

-Bra, för jag åker direkt imorgon bitti.

-Jag har redan sagt att ingen av oss ska gå.

Vi håller ihop.

-Jag har redan sagt att jag inte bryr mig vad du tycker, Jill.

Jag ger mig av vid första ljuset med eller utan dig.

-Du är en sån dum... - självisk liten subba, Alice.

Jag är ansvarig för alla här,

och om du går ut tar jag inget ansvar

för vad som än händer dig.

Och tro inte att du tar med dig den där telefonen med dig.

-Det är min jävla väska. -Det är min väska. Ge tillbaka den.

Det är min väska.

Det är min väska.

Alice, släpp den. -Stopp!

-Det är inte ditt, eller hur? -Nej. -Ahh!

-Ugh! -Ugh!

-Det var inte vad som hände.

Det var inte jag som började. Hon slog mig först.

-Girls! -Girls! -Ge mig telefonen!

-Släpp mig, Beth! -Släpp mig! -Guy!

-Stanna! -Kan vi inte bara stanna?

-Ahh!

-Okej, ge mig den. -Okej. Släpp taget!

-Ge mig den där telefonen.

-Guy, sluta! -Guy, sluta! -Ge den till mig!

-Ugh! -Ugh!

-Ge mig den! -Ge mig den!

-Ahh!

-Fan!

-Det var helt mörkt.

Jag sträckte mig efter facklan,

och när jag slog på den...

Beth, är du okej?

Här, sätt dig upp.

-Kan vi bara hålla det här mellan oss fem, snälla?

Beth är fortfarande villkorligt frigiven.

Hon har inte råd med fler avgifter.

-Jag gör vad fan jag vill när jag kommer tillbaka. Jag gör vad fan jag vill när jag kommer tillbaka.

-Mina damer, låt oss komma överens att dra ett streck under det här...

i alla fall för tillfället.

Okej? -Ja.

-Kom igen. Få lite sömn.

-Ledsen för din käke.

-Är det allt du är ledsen för? -Ja.

Jag har alltid vetat, Alice.

Jag har fan alltid vetat.

-Var det Alice som grät? -Ja.

-Ja. -Ja.

-Jill? -Jill?

Vetat vad?

-Jag gav henne jobbet.

Jag försvarade henne.

Hon och jag arbetade mycket nära tillsammans.

Hon och min man var mycket...

Låt oss bara säga..,

lojalitet är inte hennes bästa attribut.

-Hej, Margot. -Hej.

-Du sa aldrig vad du heter. -Jag vet inte.

-Ursäkta mig.

Jag måste ringa ett samtal.

-Mitt namn är Aaron.

Inspektör Falk.

Vi är här för att hjälpa dig hitta din mamma.

Är du okej?

Varför är Jill så övertygad om att de hade en affär?

-Alice var på väg upp hit. -Har vi missat nåt? -Ja.

-Du gav henne USB-minnet. -Ja.

Hon lovade att hämta filerna innan hon åkte.

-Ja, det finns inga samtal från Alice till Daniel.

-Chase sa att det var tidigt, så chansen

är att hon hade USB-minnet på sig.

-Där är mitt samtal. -Hon klev på bussen.

Hon har den på sig, där ute.

-Många samtal till Margot.

Vänta lite.

-Jesus.

Någon kan ha hittat det.

Skit också. -Varför sa du inget? -Jag vet inte.

-Vad? -Vad?

-Du ringde henne. -Ja.

Morgonen då hon åkte.

-Hur kommer det sig att jag inte vet om det?

-Jag ringde henne för att Jag trodde inte att du hade varit

tillräckligt tydligt med henne.

-Jag gick och träffade henne på hennes dotters skola, dagen innan.

-Visst. -Du tror väl inte

Är det tillräckligt med tryck? -Det här är vad vi gör.

Vi får resultat. Vi är duktiga på det.

-Och det är därför hon är i fara där ute.

-Jag har fått nog. -Jag har fått nog.

-Vänta lite.

Du tror inte att hon lever, eller hur?

-Kan du bara prata med mig?

och berätta för mig vad fan det är som händer?

För det här är bara vårt jobb. Det här är vad vi gör.

Vi driver tillgångar och vi gör gripanden.

Varför är det här så annorlunda?

För jag vet hur det är där ute.

Jag vet hur lite tid du har.

Jag vet hur snabbt saker och ting blir dåliga,

och jag vet vad som händer när du inte kommer till människor

tillräckligt snabbt.

-Hur vet du det? -Hur vet du det?

-på grund av min mamma, okej?

Jag förlorade min mamma där ute i dessa berg,

och det är därför jag vet det.

-Skulle mamma ha en eld där ute på egen hand?

-Ja, självklart. -Ja, självklart.

Hon kan tända en eld.

Din mamma kan göra vad som helst.

-Hur långt bort är nästa? -En timme till. -En timme till.

-Ring upp dem. -King?

-Ring upp dem nu. -Vad är det som händer? -Vad är det som händer?

-Vi måste kalla in dem.

Stormen kommer. Den är mycket nära.

Det är för farligt. Vi ska hämta tillbaka dem nu.

Vi måste vänta på att det ska gå igenom.

-Men hon är fortfarande där ute, ...kompis.

Du måste få tag på ett par killar.

Vi behöver få in lite folk in hit.

Du har inte ens brytt dig om att få folk

i den dalen ännu.

-Vi har ont om tid, kompis.

Vi måste vänta på att det ska gå igenom.

Jag har frivilliga, SES, polis där ute.

Jag är inte beredd att riskera dem. -Vänta på att det ska gå över? -Ja.

Två dagar, tre dagar, ett sånt system.

Det kan vara så i en vecka.

-Vi vet inte. -Jag vet inte. Jag tänker inte riskera våra män.

-Chase, kom hit.

Okej, då. Vi vet att de lämnade vattenfallet

och de gjorde den första campingplatsen,

som finns här.

Efter campingplatsen har stigen har ett dussin delningar i sig.

De kunde ha hamnat var som helst.

Det finns en bäck här borta, och mängden regn

som vi har haft de senaste fyra eller fem veckor,

kan en svallad bäck lätt se ut se ut som en flod,

i vilket fall, King har fått det fel.

De har rest längre än han tror.

-Det finns en eldstig precis här.

-Ja. -Ja.

-Du skulle förmodligen klara det med fyrhjulsdrift

endast fram till denna punkt,

sedan till fots fyra, kanske fem timmar.

Du har fortfarande ett halvt dussin dalar att söka igenom.

-De nämnde något om fladdermöss

vid ingången till dalen.

Fruktfladdermöss, tusentals av dem.

Kan du ta mig dit?

-Jenny! -Jenny!

Kom igen, kom igen. Nu går vi.

Aaron. Kom igen nu.

Kom igen, kompis.

-Mamma! -Jen! -Jen!

-Pappa. -Kom igen.

-Pappa!

Hunden. Jag vet att du hörde det.

Finns det någon där ute annan än mamma?

-Din mamma är här ute. -Vad är det?

Det är det som är viktigt.

Kom igen, nu går vi.

Kom igen, den här vägen.

Kom igen, kompis. Hon är nära.

Kom igen, nu går vi. Kom igen, kom igen.

Här igenom. Okej, kom igen. Kom igen, kom igen.

Kom igen, nu går vi. Kom igen, kom igen.

Här nere.

-Alice?

Alice?

Hur många av Kovacs offer har aldrig hittats, tror du?

Jen. Skit också!

Jen? -Mamma?

-Jen? -Jen?

Jen? -Mamma?

-Jenny, är du okej? -Ja. -Mamma, snälla öppna dina ögon.

-Jen? -Jen?

Mamma, snälla.

Mamma.

-Jen.

Du stannar hos oss.

-Mamma.

-Kom igen. Vi måste gå, älskling.

-Kom igen. Vi har dig. Kom igen, kom igen.

-Aaron, kom igen.

-Jag ska åka norrut. -Jag ska åka norrut. Vi möts här borta.

-Okej.

-Hej, jag har dig. -Jag har dig. Nu är vi framme vid bilen.

Okej, nu ska vi få in dig.

Det var allt.

-Pappa! -Stanna hos oss, Jen.

Aaron, fortsätt prata med henne.

-Mamma. -Jenny, stanna hos oss! -Jenny!

-Tack gode Gud.

-Hittade du henne? -Ja.

-Ja. -Ja.

-Ja. -Vi är för sent ute. Vi är för sent ute.

-Har du hittat din hytt?

Va?

Erkännande och ära du letade efter?

-Det är inte rättvist.

Det är inte alls rättvist.

Du hade ett jobb att göra. Jag hade ett jobb att göra.

Vi gjorde så gott vi kunde.

De där människorna hade varit där ute och letat i flera dagar.

Ingen ville hitta henne så här.

Jag hade precis börjat här.

när Kovac började mörda de unga kvinnorna.

Träffade familjerna,

och ber oss att åtminstone hitta kropparna av deras barn.

Äntligen. 40 år.

40 år.

Vi är inte så olika, du och jag.

-Var på din vakt.

-Hade hon det på sig? -Nej. -Nej.

-Är du okej? -Ja.

-Ja. -Ja.

-Okej.

-Var är flickorna? -De väntar. -De väntar.

Nej, vänta, vänta, vänta.

Vad är det som händer?

-Näst intill kroppen låg en bruten stubbe.

Någon hade ramlat på den.

Bredvid det.., ett nät, ett trasigt nät.

Trattbana, precis som Bree beskrev den.

-Varför är inte de andra här inne med oss?

Varför då? -Inget prat. Håll käften.

-Jag förstår inte. -Jag förstår inte. -Okej. -Jag förstår.

-Varför är inte Lauren och Jill här inne med oss?

-Håll käften, Beth. -Håll käften. -Varför? -Varför? Det är en rättvis fråga.

-Prata inte. Är du döv?

Jag trodde att du var kvar där inne.

Vad gör du uppe så tidigt?

-Samma som du, antar jag.

-Okej.

-Hej, titta. -Hej. -...hmm?

-Angående igår kväll...

Lyssna, jag vet att jag har orsakat dig en massa problem,

men jag har ett sätt att göra det rätt.

Alice... -Herregud, låt det vara, snälla.

-Jag kan inte. -Jag kan inte.

Det har redan gått för långt.

Hon kan inte hota dig och komma undan med det.

-Beth. -Lita bara på mig.

-Du har hjälpt mig hela mitt liv. -Ja.

Att hjälpa dig nu är det minsta som jag kan göra.

-Gör det bara inte värre.

-Det kan inte bli värre än så här.

Allt kommer att ordna sig.

Det lovar jag.

Hej, Bree.

Se till att du går bakom det där trädet.

-Gjorde du nåt?

-Gjorde jag nåt?

Jag har inte gjort något.

- Allvarligt talat? - Fan ta dig!

-Du pekar verkligen fingret på mig

med dem precis här? -Pekar du med fingret?

Vad pratar du om? -Inget av det här skulle ens ha

om det inte hade varit för dig.

-Om det inte var för mig, vad då? Vad har jag gjort?

-Flickor, i det här skedet.., kommer jag att be er att pausa

tills vi kan skaffa dig en advokat.

-Advokater? -Advokater?

-Vad i helvete? -Vad i helvete? -Det här är skitsnack.

Jag kan inte tro att att du faktiskt gör det här.

-Gör vad? -Försöker tvätta dina egna händer

och släpp ner mig i den. -Tvätta mina händer? -Ja.

Släppa dig i vad? -Varför ska jag försöka hjälpa dig? -Jag vet inte.

Varför ska jag inte bara ta hand om mig själv och säga sanningen?

-Berätta sanningen om vad?

-Hon var redan död.

Det vet du.

Alice var redan död när jag hittade henne.

Alice!

Telefonen ringer.

Åh!

Kom igen, kom igen. Kom igen, kom igen.

Hallå?

Hej.

Jag är ledsen. Kan du höra mig?

Kom igen nu.

Alice.

Alice?

Skit också.

Alice?

Al?

Här.

Ohh.

-Varför skulle du göra det? -Jag vet inte.

Bree, varför skulle du gömma henne?

-Du vet varför. -Ja.

-Det gör jag inte.

För vadå? Varför då?

-För din skull gjorde jag det.

För dig.

Du kan inte bli utskickad igen.

Det skulle döda mamma.

Det var hemskt att veta att det var mitt fel och...

-Det var mitt fel. -Ja.

-Det var inte min granne som sa polisen att du rånade mig.

Det var jag.

Jag insåg inte att det skulle gå så långt.

Jag är ledsen.

-Jag förstår. -Jag förstår.

Jag förstår varför du skulle göra det,

men det här?

Det här är så illa, Bree.

Litar du inte på mig?

Är det vad du ser när du tittar på mig?

Tror du verkligen att jag skulle kunna göra nåt sånt här?

-Jag kan inte tro att du fortfarande ljuger.

Alice sa att hon skulle anmäla det.

Hon var en översittare.

Hon ville förgöra dig. Jag vet varför du gjorde det.

Säg bara sanningen till dem.

De kommer också att förstå, om du bara berättar för dem.

-Sluta bara.

-Snälla, Beth, berätta bara vad du gjorde.

-Falk.

-Jesus Kristus, vad i helvete gör hon här?

-Vänta här, flickor. -Vänta här.

-Vem är det där? -Hon. Är hon okej?

-Varför gråter du? -Varför gråter du?

Hon är inte din mamma.

-Hej. -Hej.

Jag heter Carmen. Det här är Aaron.

Är allt som det ska? -Jag är bara...

Jag letar efter min mamma, Lauren Shaw.

Jag tror att hon stannar här?

-Ja. -Ja. Ja, det är hon. Vad heter du, då?

-Rebecca. -Rebecca. -Rebecca.

Tja, varför letar vi inte hitta Lauren åt dig,

men under tiden är det bara att komma hit och ta en...

Sätt dig ner och ta ett glas vatten eller något.

Och detektiv Falk kommer att gå och hämta din mamma.

-Det är okej. -Det är okej. Ta ett djupt andetag.

-Låt axlarna slappna av. -Ja. slappna av.

-Ta ett djupt andetag.

-Han hittar din mamma, så väntar vi här.

-Hittade du henne? -Ja.

Är hon verkligen död?

-Hon är död. -Ja, hon är död. Jag är ledsen för det.

-När jag gick tillbaka till stigen på morgonen

och jag såg att hon var borta, Jag tänkte...

Jag trodde att hon skulle klara det.

Jag trodde att hon skulle vara den som skulle rädda oss.

-Aaron? Aaron, kan du... Kan du höra mig?

Aaron?

Är du där? Hallå där! Åh, herregud.

-Hallå? -Hallå? Alice? -Åh, tack gode Gud.

Kan du höra mig? -Hallå? -Hallå?

-Vi är helt jävla vilse. -Hej. -Hallå? -Hallå?

-Men Daniel vet. -Vad? -Vad?

-Fan. Nej, han kom ut,

bad han mig att titta i Beths väskor, och han...

-Hallå? -Hej. -Han måste tro att det är hon.

Kom igen nu!

Är du där?

Skit också.

Herregud! -Alice, har du täckning?

-Nej, det gör jag inte. -Nej, det gör jag inte.

-Vem pratade du med? -Jag vet inte.

-Jag pratade inte med nån.

Åh, jävlar.

-Ska du gå? -Ja.

-Ja. -Ja.

-Hur ska du göra det på egen hand? Allvarligt talat.

-Jag ska åka norrut... och försöka hitta huvudvägen,

vilket är vad vi alla borde alla göra.

Du vet.., ingen kommer att hitta dig här.

-Väl, du är inte tar inte telefonen.

-Det är min telefon.

-Och du tar inte över facklan för det här är Beths

och det är den sista vi har som fungerar.

-Åh, herrejävlar.

Vad är ditt problem med mig?

-Du bad aldrig om ursäkt för det som hände.

-Pratar du fortfarande om Rebecca?

Det har hanterats.

Låt det bara vara. Skolan undersökte saken.

Alla barn som var ansvariga ansvariga blev relegerade.

Jag vet inte vad mer du vill ha.

-Förutom Margot.

Hur mycket kostade det dig för att hålla henne i skolan?

Måste vara riktigt skönt att bara kasta pengar på dina problem

och se dem försvinna.

-Du vet, du kan vara säker på

att jag har betalat mycket mer än pengar för det beslutet.

-Alice...

Vad gjorde du?

Var fick du pengarna från?

Har du stulit den?

Från Bailey Tennants?

Är det därför Daniel kom till lägret?

Är det någon som vet?

-Ja. -Ja.

Jag vet...

Jag vet saker om dem, och...

och sedan blev jag kontaktad av någon som...

-Jag vill inte veta. -Jag vill inte veta.

Jag är ledsen.

-Detta.

Det är därför du är patetisk.

-Är jag patetisk? -Jag är patetisk.

Tänker du bara lämna oss här?

Jag är i alla fall ingen översittare och jag har inte uppfostrat någon.

-Vet du vad? -Ja.

Jag är faktiskt riktigt jävla stolt över min dotter,

och jag skulle göra absolut vad som helst

för att skydda henne, till skillnad från dig. Vill du veta?

Vill du veta varför Rebecca är offret och inte Margot?

För att hon har haft nöjet att se dig

under hela sitt liv bli knuffad runt och trampad på.

-Ja, av dig! -Ja, av dig!

-Och jag tänker inte bli tvingad att känna mig skyldig

för att du är för svag för att stå upp för din egen dotter.

-Det är jag inte!

Fan ta dig!

Vad är det som har hänt? Är du okej?

Här.

Sitt bara upp.

Har du slagit i huvudet? -Ohh. Ohh.

-Okej. -Okej. Jag tror att du bara är omtöcknad.

Ta bara en minut.

Jag ska inte berätta för de andra att du ska åka, okej?

Sitt bara här och vila lite.

Jag ska gå tillbaka.

-Det är okej. -Det är okej.

Jag är också ledsen.

Jag trodde verkligen att hon fortfarande andades,

och jag somnade och tänkte

...skulle hon vara... halvvägs tillbaka till stan eller...

Jag skulle vakna upp med henne liggandes där bredvid mig.

-Hjälp! Hjälp oss!

Visa mig, Bree. Du måste visa mig.

Lyft upp den.

Åh, Gud! -Vad har hänt? -Vad har hänt?

-Hon blev biten av en spindel. Jag tror att det är ett trattspindelnät.

-Använd den här.

Gör en tourniquet och linda den runt för att stoppa blodet.

-Nej, nej, det är inte rätt. Jag tror att det är kompression?

-Jag vet inte. -Jag vet inte. Gör något.

Knyt den runt såret. -Vi ska linda det, tror jag. -Vi ska linda det.

-Bree, bara andas. Du kommer att bli bra.

-Vi måste ta oss ut härifrån, Jill.

Vi måste få henne till en läkare.

Vi måste gå.

Fan! Har ingen gjort en första hjälpen-kurs?

-Ja. -Ja. Blodiga Alice.

Lauren, väck Alice. Säg åt henne att komma ut hit.

Vi har fått ett spindelbett. -Hon är borta. -Hon är borta.

Hon har tagit sin väska, allt.

-Vad? -Vad?

-Kan du vara snäll och gå titta i min jacka,

se om telefonen är kvar i fickan.

Jag är ledsen. Jag är ledsen. Jag är ledsen.

-Förlåt. Jag är ledsen. Jag är ledsen.

-Nej, hon har tagit det.

-Skit. Jättebra. -Vad i helvete? -Vad i helvete?

-Okej, okej, vad är våra alternativ här?

Vi stannar här och väntar på Alice,

eller så försöker vi få ut Bree ut härifrån.

-Nej, vi fortsätter norrut. -Vad? -Vadå?

-Vi fortsätter norrut tills vi når vägen.

Det är vår bästa chans.

-Vi måste gå. -Ja.

-Okej, vi går norrut. -Okej.

-Jag ska snabbt leta efter Alice.

-Var snabb. -Alice!

-Vi har inte tid! -Vi har inte tid! -Gå inte för långt.

-Alice! -Jag hämtar väskorna. -Jag hämtar väskorna.

Alice!

Alice?

Alice?

Här, ta den här.

Vänta, vänta. -North är den här vägen. -Ja.

-Kom igen.

Kom igen, Bree.

-Du borde följa med mig tillbaka. -Ja, tillbaka till stugan.

Vi ska försöka fixa det här, försöka reda ut det här.

-Tror du att du kan fixa det här? -Ja.

-Vi kan försöka. -Ja.

Jag lovar, okej?

Din dotter är där... Rebecca.

Hon skulle vilja träffa dig.

-Är Rebecca här? -Ja.

-Hon väntar på dig.

-Jag har försökt så hårt hela mitt liv med henne.

Och jag svär vid Gud att jag har gjort misstag.

Men jag gjorde så gott jag kunde.

Jag menade ärligt talat inte att döda henne.

-Jag förstår. -Jag tror dig. Jag tror dig. Det gör jag.

-Alice sa att jag var svag.

-Hon hade fel.

-Ja, det tycker jag också. -Ja.

Jag är annorlunda nu.

Så ironiskt att Alice knuffade mig hit för att hitta mig själv.

-Kom tillbaka.

Kom igen nu.

Kom igen nu.

Ahh!

-Lauren! -Lauren!

-Aaron. Aaron!

Vad du än gör, fortsätt prata med mamma.

-Åhh! -Pappa...

-Jen, stanna kvar hos oss. -Jen.

Håll henne vaken.

Jen? -Mamma, kom igen, snälla.

-Fortsätt titta på Aaron.

Håll henne i handen, kompis. -Hej, titta på mig, mamma. -Hej, titta på mig, mamma.

-Stanna hos oss, Jen.

Fortsätt prata med henne. -Pappa, skynda dig.

-Håll henne vaken. -Håll henne vaken.

-Mamma, kom igen.

-Hjälp! Hjälp! Hjälp!

Hjälp!

-Mamma. -Hon är skadad. -Hon är skadad.

Jag vet inte hur illa.

-Mamma... Snälla!

Snälla, hjälp oss.

-Snälla! Hjälp oss!

Aaron. Håll hennes hand, kompis.

Hjälp! Hjälp! Hjälp! Hjälp!

-Här, ta min hand.

Håll i dig. Vänta lite.

-Hon är okej. -Hon är okej. Hon är okej. Hon är okej.

-Lauren!

-Det är förödande nyheter.

Jag fick ett intressant samtal från min fru.

Hon verkar ha haft en missuppfattning

om min relation med Alice.

Jag tror inte att du hade samma missuppfattning.

Jill nämnde också att du visste

Alices dotter, va?

Jag är bara intresserad av hur hårt du pressade Alice.

Jag antar att du inte började med att använda dottern

mot sin mor. Eller kanske du gjorde det.

Vet du... Vet du hur folk ser på polisarbete nu?

Tror du verkligen att vi ser världen

genom en lins det goda mot det onda

och att ni är våra moraliska korsfarare

och vi är så glada att du kommer att följa med

och stoppa om oss i våra sängar tryggt på natten?

-Det är inte upp till människor som du

att bestämma mellan vad som är rätt och fel, eller hur?

Regeringarna stiftar lagarna. Vi följer dem.

-Vill du veta vilka mina klienter är, inspektören?

Vet du vem de donerar till?

-Det spelar ingen roll hur mycket de verkar bry sig

bortom deras egenintresse.

De tvättar pengar genom Panama,

Caymans eller Bouvetön,

med sin befolkning på, vad, 10.000 jävla sälar?

Jag ser din typ hela tiden, kompis.

Ekonomisk brottslighet prickar

att stå upp i rätten med denna inre övertygelse

att bara för att du donerar en liten del av dina inkomster

att den rättfärdigar allt.

Och sen måste vi ta itu med med dina advokater

i det bakre rummet, försöker göra affärer

för att de vet att du är på väg att bli inlåst.

-Här är det.

Det är därför du är här.

Det är därför du offrade Alice...

för att få mig på fall.

Ja, det är jag. Det vet jag.

Alice är död, och jag är fortfarande här.

-Jag kom hit för att rädda Alice.

-Ja. -Ja.

Jag tror inte riktigt att du tror det.

-Daniel, kan du ge mig nycklarna, tack?

Jag kör. -Mm-hmm.

-Jag tycker inte heller om honom. -Jag vet inte.

Jag såg Alice gå igenom de där filerna,

skanna dem, den ena efter den andra,

tidigt samma dag som vi åkte.

Och jag har aldrig sett henne så upprörd.

Jag visste när han dök upp på lägret

att han hade listat ut vad som pågick.

Men han misstänkte aldrig för en minut misstänkte Alice.

Naturligtvis misstänkte han mig.

Han trodde att det var jag.

En gång kriminell, alltid en brottsling.

Tycker du inte det?

-Nej, det tror jag inte alls.

Jag har betalat för mina dumma misstag.

Nu är det Daniels tur.

Hon grävde ner den i busken.

Hon kanske trodde att hon kunde

komma tillbaka och hitta den igen eller...

Jag antar att hon bara försökte att göra det rätta.

-Tack så mycket.

Vad kommer att hända med oss alla nu?

- Beth?

Dags att gå.

-Vi har honom. -Vi har honom.

Äntligen.

Det var värt det.

Vi måste fira dessa segrar.

-Inte den här. -Ja.

Tror du verkligen att någon av de kvinnorna är skyldiga?

Lauren? Bree?

Även Alice?

Men det är lättare, eller hur?

-Vad är det? -Vad är det?

-Klandra någon.

Jaga dem, låser in dem.

Men åtminstone där ute, håller naturen oss alla till svars.

-I morgon bitti.., ska vi åka tillbaka.

Vi har jobb att göra.

Hej. Du gjorde bra ifrån dig.

Falk?

Falk?

-Varför tar du inte ledningen, va?

Vilket håll?

Den här vägen.

Kom igen nu.

-Det är min pojke. -Det är min pojke.