Original subtitles

SKOTTLAND 1280 e. Kr

Jag ska berätta om William Wallace.

Historiker från England kommer att säga att jag ljuger.

Men historia skrivs av sådana som har hängt hjältar.

Kungen av Skottland efterlämnade ingen son. Och kungen av England,

en usel hedning vid namn Edward Longshanks,

gjorde anspråk på Skottland tron.

Skottlands adelsmän kämpade mot honom

och mot varandra om kronan.

Så Longshanks inbjöd dem till förhandlingar om vapenvila.

Inga vapen. Bara en page.

I det grevskapet bodde en själv ägande bonde som hette Malcolm Wallace.

Han hade två söner, John och William.

Jag sa att du skulle stanna kvar.

Men jag är färdig med mitt arbete. Vart ska vi?

MacAndrews. Han skulle komma hit efter överläggningarna.

- Får jag komma med? - Nej. Gå hem, du.

- Men jag vill komma med. - Gå hem annars får du smaka på stryk.

Hem med dig, William.

MacAndrews.

Å gode Gud.

William.

Så ja, såja, pojken.

William.

Vi måste slå tillbaka nu.

- Vi rår inte på dem. - Något måste vi göra.

Wallace har rätt. Vi måste slåss.

Alla adelsmän som var villiga att slåss var på det mötet.

Vi kan inte övervinna en arme. Inte med de 50 bönder vi kan uppbåda.

Vi behöver inte övervinna dem... Bara slåss mot dem.

- Vem är med mig? - Jag, Wallace.

- Jag också. - Ja.

- Vart tror du att du är på väg? - Med dig.

Säger du det, och vad ska du göra då?

- Hjälpa till. - Du kommer att vara till god hjälp.

Men du måste stanna kvar här

och se efter gården för mig medan jag är borta.

Jag kan slåss.

Jag vet. Jag vet att du kan slåss.

Men det är förstånd som gör oss till män.

Vi ses i morgon.

- Engelsmän. - Ner med dig.

Nu när din far och bror är borta mördar de oss och bränner ner gården.

Det är upp till oss, Hamish.

Pappa?

William.

Kom hit, pojken.

William.

Jag är din morbror Argyle.

Du liknar mor din.

Vi stannar här i natt. I morgon kommer du hem med mig.

Jag vill inte resa härifrån.

Du ville inte att din far skulle dö heller, eller hur?

Det hände i alla fall.

Läste prästen en vacker välsignelse?

- Herren signe dig och bevare dig... - Det var på latin.

Talar du inte latin?

Det måste vi göra något åt.

Herren

signe dig och bevare dig.

Herren låte sitt ansikte lysa över dig.

Herren vände sitt ansikte till dig

och give dig frid.

Amen.

Ditt hjärta är fritt.

Ha mod att följa det.

Vad gör de?

Säger farväl på sitt sätt.

Spelar förbjudna melodier på förbjudna pipor.

Det var samma sak för mig och din far när vår far dödades.

Lär dig först att använda...

detta.

Sedan ska jag lära dig att använda

detta.

Många år senare,

översåg Edward Longshanks, kung av England,

sin äldste sons bröllop. Sonen som skulle efterträda honom.

Amen.

Som brud till sin son

hade Longshanks valt dottern till sin rival,

kungen av Frankrike.

Det viskades allmänt att om prinsessan skulle bli med barn,

måste Longshanks själv sköta saken.

Och det kanske var vad han hade tänkt sig hela tiden.

Skottland...

Mitt land.

Fransmännen kryper för alla som visar styrka.

Men hur ska de kunna tro på vår styrka om vi inte ens kan styra hela vår egen ö?

- Var är min son? - Med förlov, Ers nåd,

han bad mig komma i hans ställe.

Jag skickar efter honom och han sänder dig?

Ska jag gå igen, Ers nåd?

Om han vill att hans drottning ska styra riket när jag en gång är borta,

kan du lika gärna stanna och lära dig. Varsågod.

Adelsmän.

Adelsmän är nyckeln till Skottland.

Ge våra adelsmän land i norr.

Ge deras adelsmän gårdar här i England. De blir för giriga för att motsätta sig.

Men, sir, våra adelsmän kommer inte att vilja flytta.

Nya land betyder nya skatter, och de beskattas redan för kriget mot Frankrike.

Är det så?

Är det så?

Problemet med Skottland

är att det är fullt med skottar.

Kanske det är dags

att återinföra en gammal sed.

Ge dem primae noctis.

Första natten. När en ofrälse flicka som bor på deras ägor gifter sig,

får adelsmannen rätt att ligga med henne på bröllopsnatten.

Om vi inte kan få ut dem,

kan vi avla ut dem.

Det förmår säkert rätt typ av adelsman att flytta till Skottland.

Skatter eller inga skatter?

En ypperlig ide, Ers nåd.

Är det det?

I Edinburgh hade rådetav skotska adelsmän samlats.

Bland dem varRobert, den 17:e greven de Bruce,

och den främste tronpretendenden för Skottland.

Jag har hört att Longshanks har återupplivat primae noctis.

Klart avsett för att få dit fler av sina egna anhängare.

Min far tycker vi bör invagga Longshanks i säkerhet

genom att varken stödja eller motsätta oss hans påbud.

- En klok plan. - Hur mår han? Han var inte på rådsmötet.

Hans affärer i Frankrike uppehåller honom.

Men han sänder hälsningar.

Och han säger att jag talar för hela de Bruceklanen

och för Skottland.

- Du tappade din sten. - Ett mandomsprov.

Du vinner.

Kalla det ett soldatprov, då.

Engelsmännen låter oss inte träna med vapen, så vi använder stenar.

En soldat visar inte vad han går för med armstyrka. Här sitter det.

Nej, det sitter här.

Hamish?

Här, son. Visa honom nu.

- Kasta, Hamish. - Kasta, son.

Kasta!

Det var ett bra kast.

Ja, det var det.

Jag undrade om du kunde göra det när det verkligen gäller.

När det... när det gäller i strid.

Skulle du kunna krossa en man med ett sådant kast?

Jag skulle kunna krossa dig som... en mask.

- Skulle du? - Ja.

Gör det då. Vill ni se honom krossa mig som en mask?

- Gör det. - Du kommer att hoppa undan.

- Nej, det gör jag inte. - Nehej.

Han kommer att hoppa undan.

Gör det, Hamish.

Gör det!

Bra gjort.

- En fin uppvisning. - Hur är det?

- Du ser lite skakig ut. - Jag skulle ha kommit ihåg stenarna.

Ja.

Upp med dig, du stora...

- Fint att se dig igen. - Ja, välkommen hem.

- Titta vad du gjorde på huvet på mig. - Du skulle ha hoppat undan.

William, vill du dansa med mig?

Naturligtvis.

Jag är här för att hävda rätten till primae noctis.

Som er herre skaj ag välsigna detta äktenskap genom att lägra bruden.

första natten som gift kvinna.

Vid Gud, det ska du inte!

Det är min rätt som adelsman.

- God kväll, sir. - Å, unge Wallace.

- En så vacker, mild kväll. - Ja, det är det.

Kan jag få tala med din dotter?

Vad vill du tala med henne om?

Tja...

Murron, vill du rida ut med mig denna vackra kväll?

I det här? Du måste vara från vettet.

Det är fint skotsk väder. Regnet faller nästan rakt ner.

- Hon får inte gå med dig. - Inte?

Nej. Inte nu i alla fall.

- Inte nu. - Inte nu.

- Vi får se senare. - Det är vackert väder. Regnar knappast.

Hörde du inte vad jag sa?

Murron.

Det har hon efter dig.

- Hur kunde du känna igen mig? - Det gjorde jag inte.

Jag såg hur du stirrade på mig men jag visste inte vem du var.

Förlåt. Det gjorde jag kanske.

Brukar du rida bort med folk du inte känner?

Det var bästa sättet att få dig att ge dig iväg.

Om jag tar mod till mig att be dig igen, ska jag varna dig skriftligen först.

- Det hjälper inte. Jag kan inte läsa. - Kan du inte?

Nej.

- Det måste vi göra något åt. - Ska du lära mig läsa?

- Ja, om du vill. - Ja.

- På vilket språk? - Nu skryter du.

- Ja det gör jag. Är du imponerad än? - Nej. Borde jag vara det?

Ja.

För varje dag tänkte jag på dig.

Om du gör det medan står på huvet skulle jag vara imponerad.

- Kilten flyger upp, men jag kan försöka. - Lärde du dig inget vett på dina resor.

Fransmännen och romarna är mycket värre än jag.

- Har du varit i Rom? - Min morbror tog med mig på pilgrimsfärd.

Hur såg det ut?

Ingenting mot din skönhet.

Vad betyder det?

Vackert.

Men jag hör hemma här.

Murron. Kom in nu.

Sir, jag vet att det var tokigt av mig att be Murron rida ut med mig igår...

MacClannoughs dotter är en annan sak.

- Jag är här för kalla till möte. - Vad för sorts möte?

- Av den hemliga sorten. - Era möten tjänar ingenting till.

Din far var en kämpe...

..och en fosterlandsvän.

Jag vet vem min far var.

Jag kom hit för att odla gröda och, om Gud så vill, bilda familj och skaffa barn.

- Om jag kan leva i fred så gör jag det. - Fortsätt ni.

- Du vill hålla dig utanför striden? - Ja.

Om du kan bevisa det, får du uppvakta min dotter.

Tills du bevisar det är svaret nej.

- Nej. - Nej, Wallace. Nej.

- Bevisade jag det inte just nu? - Nej.

- Nej? - Nej!

Det är mycket arbete med en gård, förstås.

Men det blir annorlunda när mina söner kommer.

Så du har barn, då.

Nja, inte än. Jag hade hoppats att du skulle kunna hjälpa mig med det.

Så du vill gifta mig med mig, då?

Ja, det kom lite plötsligt, men kör för't.

Är det vad du kallar ett frieri?

Jag älskar dig. Det harjag alltid gjort.

Jag vill gifta mig med dig.

Är det ett ja?

- Ja, det är ett ja. - Ja?

- Vi måste skynda oss. Han väntar på oss. - Å, vänta.

Vart är du på väg?

- Vad är det? - Du kommer att se.

Jag skall älska dig livet ut.

Dig och ingen annan.

Och jag dig.

Dig och ingen annan... i evighet.

När kan vi träffas igen? I kväll?

- Jag kan inte. - Varför inte?

Pappa har blivit misstänksam.

Tror du det har något att göra med...

När?

När?

- I kväll. - I kväll?

Pass upp!

Vad är det du bär på, min flicka?

- Det ser tungt ut. Kan vi hjälpa till? - Det går bra.

Jag ska inte stjäla det...

Å, du påminner om min dotter där hemma.

Hej, lilla flicka.

Håll tyst, Smythe.

Din hora.

Din hora.

Hur är det?

- Är du oskadd? - Ja.

- Kan du rida? - Ja.

Kom tillbaka hit din sate!

Låt larmet gå. Hjälp!

Vi träffas i gläntan. Rid!

De slipper iväg.

Nu du din hora.

Murron.

Ni vet allihopa hur försiktig jag har varit att aldrig

tillämpa våra lagar alltför strängt, alltför bokstavligt.

Och tack vare detta,

har vi lärt oss att leva tillsammans

i relativ fred och samförstånd, eller hur?

Va?

Och tacken jag får är en sådan laglöshet som vi sett idag.

Ni ger mig inget val.

Ett anfall på kungens soldater

är samma som ett anfall på kungen själv.

Nu,

Iåt den där stridstuppen komma fram.

Där.

Korpral. Bågskyttar till tornet. Nu!

Stilla, far.

Din idiot.

- Far, hur är det? - Bra.

MacCaulich.

Wallace.

Vad väntar du på, pojke?

Här. Du kan göra det. Jag håller i honom.

Här. Du kan göra det. Jag håller i honom.

Häll det rakt in i såret, pojke.

Jag vet att det verkar som slöseri på god whisky. Men ni måste unna mig det.

Håll i honom. Håll i honom. Håll i honom. Nu,

släpp honom.

Är det bra?

Det kommer att väcka dig i morgon, pojke.

- Det kommer nån. - Beväpna er.

Det kommer nån.

MacGregors. Från dalen intill.

Vi hörde vad som hände här.

Vi vill inte att ni ska tro att ni ska få ha allt det roliga.

Hem med er.

Vissa av oss är inblandade i det här.

Det kan inte hjälpas. Men ni kan hjälpa er själva.

Gå hem.

Vi kommer inte att ha nånstans att gå hem till när engelsmännen bränner ut oss.

- Och det kommer de att göra. - Ja.

Välkommen.

Patrullen återvänder.

Så vad nytt?

Jag har sänt 100 soldater till Lanark. De kommer tillbaka när som helst.

Var de klädda så här?

Fast egentligen var det snarare 50.

Gör det snabbt.

Kommer du ihåg mig?

- Jag skadade henne inte. Det var min rätt. - Jag är här för att hämnas henne!

Jag är William Wallace.

Resten av er får gå.

Ta er tillbaka till England.

Och säg dem att Skottlands döttrar och söner inte längre hör till England.

Säg dem att Skottland är fritt.

Bränn det.

De skotska upprorsmännen har slagit en av mina garrisoner på flykten

och mördat en adelsman.

Jag har hört det. Den där Wallace är en bara bandit.

Och hur skulle du hantera denne... bandit?

Som en vanlig tjuv. Låg sheriffen arrestera och straffa honom.

Lämna oss.

Wallace har redan dödat sheriffen och tagit över staden.

Stå upp.

I morgon,

reser jag till Frankrike för att hävda vår rätt där.

Och jag lämnar dig här för att slå ner det lilla upproret.

Uppfattat? Är det?

En dag kommer du att bli kung.

Försök åtminstone att uppföra dig som en sådan.

Håll dig borta från mig.

Sammankalla mitt militärråd.

Jag hoppas er man reser till Skottland

och träffar Wallace...

då blir ni änka.

Där.

Efter dem.

Det lönar sig inte att göra motstånd. Vi är fler än ni, och ni är omringade.

Var är resten? Var är Wallace?

- Far. - Å, kom in. Kom in.

Ett uppror har startat.

- Under vem? - En ofrälse... vid namn William Wallace.

Du skall göra gemensam sak med detta uppror.

Stödja det från våra land i norr.

Jag ska ställa mig in hos engelsmännen genom att fördöma det

och ge order om att det ska slås ner från våra länder i söder.

Sitt ner. Stanna lite.

Den här Wallace...

Han är inte ens riddare. Men han slåss ursinnigt.

Och han får andra med sig!

Och du vill ge dig iväg och slåss som han?

- Det skulle jag också vilja. - Det kanske är dags nu.

Dags att... överleva.

Du är den 17:e Robert de Bruce.

De 16 före dig hade land och titel att ge dig just för att de inte beblandade sig.

- Sammankalla ett adelsmöte. - De bara pratar.

Med rätta. De har lika många engelska titlar som skotska, precis som vi.

Du beundrar den där mannen... den där William Wallace.

Det är lättare att beundra kompromisslösa män.

Han är modig. Det är en hund också.

Men det är precis förmågan att kompromissa som gör en man ädel.

Och du måste förstå detta:

Edward Longshanks är den hänsynslösaste kung som någonsin suttit på Englands tron.

Och ingen av oss

och ingenting av Skottland kommer att vara kvar

om vi inte är lika hänsynslösa.

Lyssna på våra adelsmän.

Att veta vad de tycker

är nyckeln till tronen.

Vänta. Titta här.

Det här ska vara utanpå och det här till vänster.

Fortsätt.

När kungen kommer tillbaka begraver han dem i de nya kläderna.

Skottland är i kaos.

Er man sänder hemligen en arme norrut.

Hur vet du det?

Jag låg med en medlem i krigsrådet i natt.

Han borde inte tala hemligheter i sängen.

Ja, ja.

Engelsmän vet inte vad tungan är till för.

Den här skotten... Wallace?

Han slåss för att hämnas en kvinna?

Det hade jag sånär glömt.

En domare ville ta honom till fånga,

och fick höra att han hade en hemlig käresta.

Så han skar halsen av flickan

för att få Wallace att slåss...

och det gjorde han minsann.

De kände till hans starka känslor för sin förlorade käresta,

och försökte få fast i honom

genom att skändla hans far och brors gravar.

Och sätta upp ett bakhåll vid hans kärestas grav.

Han slog sig ur fällan

och bar hennes kropp till en hemlig plats.

Det kan man kalla kärlek, eller vad säger ni?

Kärlek?

Vad vet jag om det.

Vet ni, till slut kommer Longshanks att sända in hela sin nordliga arme.

Tungt kavalleri. Hästar i stridsrustning. Så själva marken skakar.

- Han kommer att rida över oss helt. - Morbror Argyle berättade för mig om det.

Ingen arme har nånsin stått emot en stormning från tungt kavalleri.

- Så vad gör vi? - Gör ett utfall, Flyr. Gömmer oss.

Eller tillverkar spjut.

Hundratals. Långa spjut. Dubbelt så långa som en man.

- Så långa? - Ja.

Vissa män är längre än andra.

Har mor din berättat saker om mig igen?

Här kommer frivilliga.

William Wallace. Vi har kommit för att kämpa och dö för dig.

Stå upp, karl. Jag är inte påven.

Mitt namn är Faudron. Mitt svärd är ditt.

- Jag har med mig det här till dig... - Vi har genomsökt dem efter vapen.

Det här är till dig.

- Min fru har gjort den till dig. - Tack.

Den där! Det kan inte vara William Wallace.

Jag ser bättre ut än den där.

Ja, Fader. Jag ska fråga honom.

Om jag riskerar halsen för dig,

får jag döda engelsmän då?

Är far din spöke, eller samtalar du med den Allsmäktige?

Om en irländare vill samtala med en likvärdig måste han tala med Gud.

Ja, Fader.

Den Allsmäktige säger: ''Bara svara på frågan, för fan!''

- Se upp med vad du säger. - Galna irländare!

Slug nog att kunna smuggla en dolk förbi vakterna.

Det där är min vän, irländare.

Och svaret på frågan är ja. Om du slåss för mig får du döda engelsmän.

Utmärkt.

Stephen är namnet.

Jag är den mest eftersökta mannen på min ö.

Fast jag är ju inte på min ö nu, förstås.

- Synd nog. - Din ö?

- Menar du lrland? - Ja. Det är min ö, det.

Du är galen.

Då har jag kommit rätt, då.

Jag tror den Allsmäktige skickade mig att vakta ryggen på dig?

Jag tyckte inte om honom i alla fall.

Han var inte riktigt riktig i huvet.

William. Våra löpare.

Engelsmännen... kommer med en arme mot Stirling.

- Ansluter sig adelsmännen? - de Bruce och andra vill inte slåss.

Men ordet har spritt sig. Högländarna kommer ner ensamma.

Ja... I hundratals... tusentals!

Är ni redo för krig?

- Vad nytt? - De är minst tre gånger så många som vi.

- Hur många hästar då? - 300, kanske fler.

- 300 stridshästar! - Vi måste förhandla.

Vem hade kommandot? Hade han en röd sparre?

- Ja, det hade han. - Då är det Cheltham.

Vi kan fortfarande förhandla...

Vad talar de om?

Jag kan inte höra, men det ser inte lovande ut.

Adelsmännen vill förhandla.

De förhandlar... och vi går hem.

Om inte... stormar vi.

300 stridshästar. Vi har ingen chans.

Så många.

Jag kom inte hit för att slåss så att de kunde äga mer land.

Då måste jag arbeta för dem.

Inte jag heller.

Hör hit, pojkar. Jag tänker inte dö för dom där jävlarna.

Kom går vi hem.

Stanna, karlar!

Fly inte. Vänta tills vi har förhandlat.

- William Wallace! - Det kan inte vara han. Inte lång nog.

Ett gentilt slag, säger den Allsmäktige. Det har kommit fint folk hit.

- Varför gör ni inte salut? - Jag tackar er för att ha kommit hit.

Det är vår arme. För att komma med måste ni ge trohetsed.

Jag betygar min trohet till Skottland.

Och om det här är er arme,

varför ger den sig iväg hem?

Vi kom inte hit för att slåss för dem.

Hem. Engelsmännen är för många.

Skottlands söner! Jag är William Wallace!

- William Wallace ska vara två meter lång. - Ja, det har jag hört.

Han dödar hundra män i taget.

Om han var här skulle han förgöra engelsmännen med eldkulor från ögonen

och med blixtar ur röven.

Jag är William Wallace!

Och jag ser en hel arme av mina landsmän

som är här för att trotsa tyranniet.

Ni har kommit hit för att kämpa som fria män

och ni är fria!

Vad kan ni göra utan er frihet?

Slåss ni?

Mot det där? Nej.

Vi flyr så vi får leva.

Ja. Om ni slåss, dör ni kanske.

Om ni flyr, lever ni.

Åtminstone en tid.

Och när ni dör i era sängar, om många år,

skulle ni då inte vilja byta ut

alla de dagarna från idag fram tills dess

mot en chans, bara en chans

att komma tillbaka hit och säga till våra fiender

att de kan ta våra liv

men de kommer aldrig att ta vår frihet!

De verkar ganska optimistiska. De kanske vill slåss.

Det kanske är oundvikligt med en konfrontation

men vi borde i alla fall lämna fram kungens villkor.

Kungens villkor? De kommer aldrig att kunna uppfylla dem.

Ers nåd, jag tycker nog...

Låt gå. Erbjud dem villkoren.

- De kommer ut. Ska vi rida fram? - Låt mig sköta pratet. Ja?

Ja.

Fint tal.

Vad gör vi nu?

Bara var er själva.

- Vart är du på väg? - Jag ska mucka lite gräl.

Ja, vi klädde inte upp oss för ingenting.

Mornay, Lochlan, Craig.

Här är kungens villkor.

Led armen bort från slagfältet

så får ni alla tre gods i Yorkshire

med arvstitel, och från det ska ni betala...

- Från det ska ni betala... - Jag har ett erbjudande för er.

Cheltham, detta är William Wallace.

Från det ska ni betala kungen...

- Jag sa att jag hade ett erbjudande. - Ni bryter mot parlamentärflaggens helgd.

Hans kungs? Javisst.

Här är Skottlands villkor. Sänk era fanor och marschera tillbaka till England.

Stanna vid varje hem och be om förlåtelse för 100 års stöld, våldtäkt och mord.

Gör ni det så får era män leva.

Gör ni det inte, kommer var och en av er att dö idag.

Vi är fler än ni. Ni har inget tungt kavalleri.

På tvåhundra år har ingen arme vunnit...

Jag har inte slutat!

Innan vi låter er gå

ska er härförare gå tvärs över slagfältet, ställa sig framför denna arme,

sätta huvudet mellan benen och kyssa sig i röven.

Det var mindre hjärtligt än han var van vid.

Var redo och gör precis som jag säger. På min signal

rider ni runt bakom vår ställning, och faller dem i flanken.

- Vi kan inte dela upp våra styrkor. - Jo, och låt engelsmännen se det.

Så att de tror att vi flyr?

Ta ut deras bågskyttar. Vi möts där inne.

Uppfattat. Kom med.

Den fräcke jäveln. Jag vill ha Wallace hjärta på ett fat!

Bågskyttar.

Bågskyttar till anfall.

Era jävlar.

Skjut!

Herren säger att han kan ta mig ur den här röran, men för dig är det kört.

Redo... Skjut.

Rid.

Se? Varje skotte med häst flyr.

Vårt kavalleri kommer att rida ner dem som gräs. Sänd in hästarna.

Till anfall!

Vänta...

Inte än.

Inte än.

Inte än.

Inte än.

Nu!

- Sänd in fotfolket. - Ers nåd...

Led dem ni.

Till anfall!