Original subtitles

Amerikanska arméns högkvarter Savannah, Georgia, januari 1865

General Kilpatrick, när våra mannar går in i South Carolina blir det ett-

-av historiens värsta fälttåg. Djävulen själv kan inte hålla dem tillbaka.

Jag förstår, sir. Era order från tidigare-

-som gällde behandlingen av lokalborna gäller alltså inte längre?

Möts ni av motstånd så jämnas staden med marken.

-Det måste de inse. -Jag tror att de gör det, sir.

När mina mannar är ute och plundrar möter de oftast tomma hus.

Kvinnor och barn gömmer sig i skogen och kommer tillbaka när vi har gått.

Du har mitt tillstånd att bränna ner alla tomma hus som kan gömma fienden.

Jag är förstås bekymrad över alla kvinnor och barn som blir hemlösa.

Det är krig, sir. Och i krig händer det hemska saker.

Händer tillräckligt hemska saker gör folk här nere aldrig uppror igen.

Jag vill att du för dina trupper närmare Augusta.

-Vi skulle väl inte dit? -Slutmålet är Columbia.

Ni kommer att agera avledningsmanöver. Min värsta fiende just nu är Wheeler.

Lyckas du mota bort honom från min vänstra flank är jag väldigt tacksam.

Om vi kan förhindra Wheeler från att samla rebellstyrkorna runt Columbia...

-...så är staden vunnen. -Exakt.

-Hur går vi tillväga, sir? -Några gamla broar över träsken.

Ni borde möta föga motstånd då.

Ja, sir.

Salkehatchiefloden 10 mil söder om Columbia, South Carolina

Löjtnant McCann, kompani A anfaller bron. Kompani B ger understöd.

Kompani, på axel gevär!

Nu kommer de!

Det kommer inte att hålla. De kommer att ta sig över.

Jag meddelar general Butler.

Översättning: Karin Hagman www.ordiovision.com

Tack för att ni tar emot mig, mrs Winberry.

South Carolina hyser tydligen fortfarande misstro mot nordstatare.

Inte konstigt under omständigheterna. Det parodiska i rekonstruktionen-

-har fått en del öppensinnade personer att inte vara särskilt öppensinnade.

Vad tänkte ni när en journalist från Philadelphia Enquirer ville skriva-

-en personlig artikel om krigets effekter så här efter tio år?

Jag ifrågasatte syftet. Det är vanligt att porträttera sydstatsbor-

-som flodråttor som överlever på gryn och ekorre.

Jag har ätit gryn, men har inte hittat något ekorrkött.

Jag är faktiskt inte här för att prata politik eller bevara stereotyper.

Min artikel ska fokusera på de äkta och personliga upplevelserna av kriget.

-Berättelser som folk känner igen. -Det var därför jag gick med på detta.

Jag hoppades att en kvinnlig journalist skulle få in ett mänskligt perspektiv.

Våra medmänniskor vill inte höra om krigets fasor.

De kommer att få läsa om er om några månader.

Ni befann er i Atlanta största delen av kriget. Varför reste ni därifrån?

Folk pratar om när Atlanta brann som nåt slags enstaka händelse.

Men det var bara den stora finalen. Hösten 1864 var vi omringade av krig.

Vi visste vad som väntade oss. Folk lämnade stan med sina ägodelar.

De flesta rörde sig söderut eller österut.

Men de ersattes av tusentals sårade soldater som kom med tågen varje dag.

-Ni var visst sjuksyster en tid? -Ja.

Men alla friska kvinnor fick arbeta som sjuksköterska nån gång.

Det var brist på läkare och sköterskor och så många sårade som behövde vård.

-När beslöt ni er för att åka? -Mitt hem var förstört.

Det var då jag blev flykting. Målet var att ta mig till Fayetteville-

-och förhoppningsvis hitta några av mina släktingar.

-Tog ni er nånsin dit? -Ja, men genom omvägar.

De påstod att det var säkrare för en ensam kvinna att ta sig söderut.

När jag kom till South Carolina blev jag antastad av stråtrövare.

Hjälten i denna svåra prövning var en kapten Blake Winberry.

Han jagade iväg männen och tog mig säkert till Columbia.

Så chevalereskt att rädda en dam i nöd. Han låter som en stilig man.

Det var han.

-Han friade till mig två dagar senare. -Så snart?

Han hade precis avslutat ett dåligt förhållande.

Och jag drogs genast till honom. Det var fantastiskt.

Kärlek mitt i ett krig.

-Gifta er? -Ja, om några dagar.

-Innan min trupp rör sig söderut. -Så plötsligt.

Folk kommer att skvallra.

Under normala förhållanden hade det varit uppvaktning och förlovning.

-Men det fanns inte tid för det. -Ni ville fånga lyckan medan ni kunde.

Just så, det var magiskt i 24 timmar. Sen återvände Blake till slagfältet.

Sen föll Columbia, South Carolina i nordstatarnas händer.

Columbia, South Carolina tio år efter kriget

När öppnade restaurangen, mr Lightfoot?

För ungefär ett år sen.

-Går verksamheten bra? -Det tar tid att etablera sig.

-Varför det här? -Det har alltid varit en önskan.

-Hade ni nån verksamhet i Kansas? -Nej, det var inte rätt tillfälle.

-Vad gjorde ni egentligen där? -Man kan kalla det jobb inom säkerhet.

-Säkerhet för vem? -Jag var lönnmördare.

Jag var efterlyst i Columbia och fick ta jobb där det fanns.

Efterlyst av vem?

Jag var efterlyst i Texas och kriget gör inte att man benådas.

Sen anklagades jag för att vara spion i regeringens regi.

Jag var spanare och ibland använde man förklädnad för att erhålla information.

Ni kan ju prata om det nu. Ni hade tur att man utfärdade amnesti.

-Det är ändå för sent för mig nu. -Ni har ju inga prispengar på er.

-Det var för sent att hitta Lexi. -Berätta mer. Hur träffades ni?

Han var syster till kapten Winberry. Han var en god vän och soldat.

-Kan vi prata om något annat? -Jag förstår. Vi talar om kriget.

Vilka är era tydligaste minnen från krigets sista strider?

Jag minns Columbias träskmarker innan staden besegrades.

Träsk får en att tänka på värme och fukt. Men det var kallt det året.

Ibland brukade jag rida genom konfederationens läger.

Några soldater hade klättrat upp i träd för att undvika det kalla vattnet.

De hade frusit ihjäl och de stackarna som lyckades överleva...

...var tvungna att gå rakt ut i strid. Det var vid Broxton Bridge.

Slaget vid Broxton-bron februari 1865

Skjut inte förrän jag säger till och sikta lågt.

Här borta!

Uppe bland träden.

Välj ut ditt mål och säg till när.

Redo!

-Redo! -Det är han!

Jag har en i sikte, kapten.

Eld!

Kom fram så vi ser er, jänkare!

Du skulle ha stannat kvar i norr!

Nu dröjer det inte länge.

-Jag tror att vi blir omringade. -Ställ er vid dörrarna!

Jag ödslar bara min tid.

De tog visst inte allt.

Kom ut nu, raring.

Pratar du inte amerikanska, jänta? Ut ur garderoben!

Snälla, gör inte mitt barn illa. Snälla?

Jag tänker inte skada ditt barn, bara jag får som jag vill.

-Vad ska det här föreställa, Harry? -En slampa och hennes snorunge.

Stick härifrån. Vi ska inte göra dig illa.

Jag har studerat dig, Harry. Så fort vi gör oss redo för strid-

-så försvinner bara. Varifrån stal du smyckena?

I övergivna byggnader är allt allmängods.

-Huset var ju inte övergivet. -Den där slampan och hennes unge?

-Hon äger inte huset, hon räknas inte. -Stick härifrån.

Du kan dra åt helvete. Försök bara.

-Försök bara. -Du är usel.

Jag hoppas rebellerna skär halsen av dig.

Se dig för, din jävel.

Nästa chans jag får att döda dig så tänker jag ta den.

Det här kommer bara att hindra dem tillfälligt.

-Hur långt bort från Columbia är vi? -Ungefär 1,5 mil.

Columbia var fruktansvärt. Alla broar som ledde in till stan brann upp.

Vi hörde om stora slag där vi tvingades retirera när blårockarna avancerade.

Och ni saknade tillgång till pålitliga nyhetskällor.

Vi fick bara höra rykten. Jag väntade in i det sista innan jag evakuerade.

Jag intalade mig: "Om jag väntar fem minuter till så kommer Blake."

Men jag antar att det var mitt öde att bli flykting just då.

Vargarna stod vid grinden och jag var tvungen att fly.

Peabiddy!

Flammorna vid horisonten är enorma. Magnifika!

Ja, sir. Hela området med magasin brinner.

-Hela Columbia kan utplånas inatt. -Ett historiskt ögonblick.

Det är så här historieböckerna kommer att minnas oss.

Det är så sant som det är sagt.

-Vi har bränt varenda bro i delstaten. -Det verkar inte tjäna sitt syfte.

Se om den passar.

-Man får god lust att hänga er, kapten. -Den passar, men vad är syftet?

-Vi ger oss ut till fronten. -I Columbia? När ger vi oss av?

I gryningen. General Butler säger att du känner stan väl.

Vi har papper från Kilpatrick som säger att du ingår i Kentucky-regementet.

Men kom ihåg, vi ger inte upp. Vi kämpar in i det sista.

Om vi dör, så dör vi.

-Vad kan ni berätta om Winberry? -En god vän och duktig soldat.

Men rollen som spion blev han aldrig bekväm i.

-Kan ni berätta om Lexi nu? -Visst.

Två dagar efter att Columbia föll klädde jag och Blake oss i blått.

Han var en jäkligt duktig doktor. Han utbildade sig i Philadelphia.

Han kämpade för att lappa ihop nordstatare, men han hade inget val.

Det Blake och jag gjorde var farligt, men jag ville bara hitta Lexi.

Det här är bara så fel.

Det är jag, Lexi.

Tack och lov att du är tillbaka!

Är du oskadd?

-Var är mor och far? -De är här i närheten.

-Kom du tillbaka för min skull? -Inte ens jänkarna kan hålla mig borta.

Du blir avrättad som spion om du bär en sån uniform!

-Då måste de ta mig först. -Gud förbjude.

-Varför tog ni er genom fiendelinjen? -För att rekognosera.

Vi ser vad som fortfarande är vårt.

Jag följer med er. Jag sadlar min häst.

Vi har åtminstone tillfälligt tak över huvudet.

De flesta jänkarna har betett sig illa. Det är en besvikelse.

Ta mig med, Hunter. Låt mig följa med dig den här gången.

Det är svårt att ta sig igenom fiendens linjer.

Din bror tillåter det aldrig.

Jag är fast i den här hålan för alltid om ni män får bestämma.

Om du visste hur det var därute, Lexi, skulle du föredra den här hålan.

-Det är ingen plats för en kvinna. -Alla talar alltid om var min plats är.

Jag har ett eget rum här.

-Det vore trevligt att vara ensam sen. -Ja, det vore trevligt.

Jag och Lexi träffades några dagar innan Blake kom på oss.

För att undvika en tidig död gifte jag mig med Blakes syster.

-Det var inte mycket till uppvaktning. -Jag har alltid varit förtjust i Lexi.

Hans far bjöd alltid över mig på middag.

Det var omöjligt att hålla ögonen borta från henne och det märkte Blake.

Efter det som hände var jag säker på att Lexi kände likadant, men...

Men, vad då?

Det var det sista jag såg av Lexi Winberry Lightfoot.

Men kom ihåg att hon var en stark och självständig kvinna.

Hon följde efter Blake och mig.

-Blev hon sjuksköterska i fält? -Nej, hon tog värvning i sydstatsarmén!

Hon var inte den enda. Hon bytte alltså namn och ni vet inte vad som hände sen?

Nej.

Sally! Gå bort därifrån, de kan ju se dig!

Vad ska vi ta oss till? Nordstatarna plundrar, stjäl och bränner ner hus.

Glöm inte våldföra. Troligtvis våldför de sig på oss.

-En ung dam borde inte känna till sånt! -Gå och lägg dig igen, mamma!

Jag tänker inte låta dem hitta mig i sängen.

-Några av dem är säkert gentlemän. -Nordstatare är inga gentlemän!

Vi hittar några trevliga officerare. De får det lugnt och skönt i vårt hem.

Jänkare i mitt hus?

Just det, mamma. Och du kommer att var trevligare än aldrig förr.

Att vara flykting måste ha varit svårt. Kan ni berätta om det?

-Hur tog ni er fram? -Jag gick. Alla hästar var borta.

Vi gick med dem som var på väg åt samma håll. Flyktingtåg hette det.

Ett vidrigt skämt. Jag hade gett vad som helst för att åka tåg.

Ibland var vi grupper om 15-20 personer.

Och ibland var vi 200-300.

-Hade ni soldater med er? -Säkerheten var väldigt bristfällig.

Jag reste med mindre grupper. Vi hade tur om vi hade en soldat med oss.

Det avskräckte inte jänkarna, men det håll åtminstone banditer borta.

Hade ni skydd för natten under dessa flyktingtåg?

Det var marken och en kudde om man hade tur.

Hur överlevde ni den här prövningen?

Om sanningen ska fram...

Det var minnena av mitt bröllop och hoppet om att få återse Blake.

-Hörde du nåt, Matt? -Kanske. En häst!

-Det bådar inte gott. -Det är en spanare. Nu får vi problem.

Matt rider med Rawlings och letar upp Jimmy, sen ses vid lägret.

-Vad gör din lilla grupp här? -Vi hade tillstånd att besöka en vän.

-Vem? -Det är min ensak.

Det ska vi ta reda på.

Du har visst högt uppsatta vänner. General Wheeler.

-Var är gamle Joe? -Ingen aning.

Ljug inte, du har ju precis besökt honom.

Han är visst på den här sidan floden. Hur många mannar?

-En hel jäkla division på 5 000 man. -Så fan heller.

-Skjut honom så rider vi vidare. -Även om han ljuger är han värdefull.

Kilpatrick vill nog ha honom.

En hastig rörelse och jag gör slut på ditt eländiga liv, rebell.

Du är alltså kapten Winberry från South Carolinas femte kavalleri?

-Tala då om var Butlers division finns. -Jag lämnade dem för två dagar sen.

-Var befann han sig då? -I lägret.

-Hur många avhoppare har han? -En hel del.

-Var specifik, för bövelen! -Jag räknade aldrig.

Säkert fler än tre, rebeller kan inte räkna längre än så.

-Vad stod det i dokumentet? -Det var förseglat. Jag tittade aldrig.

-Skitsnack! Du är sänd av Butler. -Jag är bara vanlig officer.

En gerillasoldat. Vet du vad vi gör med såna, rebell?

-Vem kallar du gerillasoldat? -Nej, gör det inte!

Inte här, Trellis! Vi vill inte skrämma miss Duboise.

Jag är officer i provisoriska armén i Amerikas konfedererade stater.

Jag är i full uniform och ni håller i mitt uppdrag i era händer.

Ni måste behandla mig som krigsfånge.

Skitsnack! Jag kan låta döda dig för de hemska krigsbrott ni har begått.

-Men kapten Winberry var min granne. -Granne?

Hans mor var bästa vän med min mor. Vi gick till samma kyrka.

Han är den han säger att han är. Om du dödar honom kommer jag att avsky dig.

Om du samarbetar med oss, så kommer jag att ha överseende.

Vad vill ni veta?

Var finns Wheeler och hur många man har han?

-Hans division befinner sig norrut. -Hela divisionen?

-Så vitt jag vet. -Var?

Norrut! De går inte att missa. Rid bara norrut.

Tänk på saken. För damens skull ger jag dig några timmar.

-Hampton säger två för en. -Va?

Hampton säger två för en och officerare går först.

Trellis, få bort honom ur min åsyn tills det är dags att döda honom!

Ledsen, miss Dubois, men vi kan inte klema med fienden.

-Vad står på, löjtnant? -Var är Blake?

-Vi delade på oss. -Du måste visa mig var det var.

-Visst, men det kryllar av nordstatare. -Vad mer har jag missat?

-Fayetteville är snart besegrat. -Hur länge dröjer det?

-Svårt att säga, kanske i morgon. -Winberrys fru finns där.

-Hoppas hon flyr därifrån. -Jag måste hitta JC.

-Var fick du ringarna ifrån, JC? -Familjeklenoder, löjtnant.

-Var fick du egentligen tag i dem? -Jag skar av grabbens finger.

-Jag har ett jobb åt dig. -Det var på tiden. Vart ska vi?

Det är ett solouppdrag. Du måste hjälpa mig hitta Lexi, min fru.

-Det låter komiskt när ni säger det. -Jag tror att hon har tagit värvning.

Jag måste hitta henne innan nåt händer.

-Vad tjänar jag på det? -Du får min eviga tacksamhet.

Jag lovar att göra det mödan värd. Kom ihåg att hon är min dam.

Jag rider norrut. Vi möts inom två tre dagar öster om Cambin.

-Vad tycker du om vår gästvänlighet? -Den stinker.

-Vi hittade Wheeler utan din hjälp. -Han hittade säkert er.

-Hoppas han gav dig en rejäl omgång. -Inte en chans!

-Är du hungrig? -Ja.

Bra. Vi kanske känner oss generösa och slänger åt dig lite rester imorgon.

-Mrs Ames, har ni sett någon vid ladan? -Nej, hur så?

Någon verkar ha stulit min häst och vagn.

-När såg ni den senast? -I morse.

-Känner ni den där mannen? -Löjtnant Lightfoot!

Varför är ni här istället för... Är han oskadd?

Jag vet inte var er make är, mrs Winberry.

Fayetteville är snart besegrat och jag ville varna er.

-Åh, nej! Jänkarna? -Ja, ma'am.

Ni får stanna om ni vill, men det kommer att bli strid.

-När? -Det dröjer inte länge.

Jag beklagar, löjtnant. Tack för att ni kom förbi och berättade.

-Hur är det med dr och mrs Winberry? -De är kvar på sjukhuset i Columbia.

Huset brann ner, precis som halva Columbia.

-Vi är förresten släkt nu. -Ursäkta, hur menar ni?

-Lexi och jag har gift oss. -Det var överraskande och hastigt.

Ja, det verkar som om ni och Blake startade en trend.

-Hur mår Lexi? -Hon mår bra.

-Blir ni aldrig rädd i den blå rocken? -Det är bra att bära blått.

Sydstatsarmén vet skillnaden och den får jänkarna att tänka till.

-Jag måste gå nu. -Löjtnant!

Om ni träffar Blake, så tala om att jag saknar honom.

-Säg att jag beger mig mot Raleigh. -Ta den här.

Var försiktig, den är laddad.

-Ni behöver ju den! -Jag tar en från en död jänkare.

Den är inget vidare på långt håll, men på nära håll delar den en man mitt itu.

Mina damer.

-Finns det fler som han där hemma? -En...

Hör upp! Det ligger ett hus en bit bort där Kilpatrick huserade fram till nyss.

Vi infiltrerar jänkarna och tar reda på var Winberry finns.

-Jag tänker inte bära blått. -Jag gör det. Håll jänkarna upptagna.

-Gärna för mig. -Inte konstigt att vi förlorar kriget.

Jag har lite bacon åt dig. Du är väl utsvulten?

Här.

Vänta lite, vad sysslar jag med? Det här är alldeles för fint för slödder.

Problemet är, kapten, att jag har ditt öde i mina händer.

Och jag finner ingen anledning till att låta dig leva.

När blir jag avbytt, sir? Jag har vaktat rebellen i två dagar.

Vad sjutton är det som händer?

Trellis?

-Titta, vad katten släpade in. -Vi hade nästan gett upp hoppet.

Då gav ni upp för tidigt.

General Johnson samlar ihop en armé för att hålla stånd en bit norrut.

-Jag missade chansen att träffa Judith. -Jag såg henne i Fayetteville igår.

-Hur har hon det? -Drägligt.

Hon är nog på väg åt samma håll som du.

-Jag saknar henne. -Hon sa samma sak om dig.

-Ursäkta mig. Är det ert hus? -Ja.

Jag undrade om ni har ett rum att hyra ut till mig? Jag kan betala för det.

-Har ni erfarenhet av sjukhusarbete? -Ja, i både Atlanta och Columbia.

Ursäkta mig. Jag är dr Thompson.

Judith Winberry. Mrs Winberry.

-Är er make ute och krigar? -I kavalleriet.

Mina sjuksystrar flydde. De var nog rädda för jänkarna.

Någon måste lappa ihop dem. De behöver mig.

Jag har ett rum högst upp. Ni får bo gratis om ni hjälper mig med de sårade.

Vilket vänligt erbjudande.

De sydstatssoldater som var tillräckligt friska har redan flyttats.

-Det är jag. -Hur hittade du mig?

Vi har alla våra knep. Vad fick du reda på om Lexi?

Dagen hon försvann var det sex nya rekryter, alla till samma kompani.

-Var är de? -Söder om oss, men de är splittrade.

-Några dödsfall i den divisionen? -Jag har inte hunnit ta reda på det.

Jag ger mig av i gryningen. Det är fullt av nordstatare häromkring.

-Är ni dr Thompson? -Ja.

Ni har visst behandlat både era egna pojkar och våra.

Det stämmer.

De närmaste dagarna kommer fler blårockar hit.

-Och alla är inte vänliga. -Vad ska jag göra åt det?

Neka inte några nordstatare vård. Då kommer det att sluta illa.

God middag.

-Hur ser det ut, dr Thompson? -Hans arm måste av.

Men jag har inget att linda smärtan med.

Låt honom inte skära av min arm! Snälla!

Nej! Nej, låt honom inte såga i mig!

Du måste hjälpa mig att hålla din vän stilla. Annars dör han!

Mrs Winberry, är ni vänlig och slänger armen innan han ser den?

-Vilka saknas? -Winberry och Cauldwell.

-När såg ni dem senast? -För ungefär två timmar sen.

Bill! Var sjutton är du?

-Här borta! -Varför är du inte ute och gräver?

-Men jag har ju ingen spade. -Hämta en i vagnen.

Om du talar emot mig en gång till, så ser jag till att du blir hängd.

Mardrömmen var som en kanon. Den lyfte mig ur sängen och slungade mig ut.

Inget hade kunnat hålla mig kvar där. Min uppgift var att hitta Blake.

Jag visste att han behövde mig. Jag struntade i hur det gick till.

Det här var min uppgift.

God morgon. Jag letar efter någon och undrar om du kan hjälpa mig.

Frun måste förstå att vi har väldigt få medel för att utföra en sådan sak.

Om ni hade burit blått, kanske, men som det är nu kan jag inte hjälpa er.

Jag beklagar.

Frun...

Om ni ska fortsätta leta efter honom behöver ni ett intyg.

Om ni hittar honom levande, så för ni honom till mig så ska jag hjälpa er.

Blake!

Nej, gör inte så här!

Bättre. Nu försöker du.

Jag går och hämtar hjälp, Blake.

-Hittade ni honom? -Ja!

-Vid liv? -Ja!

Jag är glad för er skull. - Smith, hämta Reynolds och hjälp till.

Du är vaken.

Jag har lagat lite mat. Tror du att du kan äta lite?

-Nej. -Kapten Tucker hjälpte dig hit.

Han var trevlig för att vara jänkare.

Judith...

När jag låg där i skogen...

...kunde jag bara tänka på dig.

Bara dig.

Jag älskar dig, Jude.

Jag hörde att doktorn lappade ihop Winberry. Han kommer att klara sig.

Ja, han är hos jänkarna nu. Gud hjälpe honom.

Har någon sett Hunter? Jag har något att säga. Har du sett honom, JC?

Nej, men jag fick reda på en sak som han nog inte vill att jag vet.

När kriget tar slut kommer han att vara efterlyst.

Han är ju din partner! Skulle du ange honom?

Jag tar gärna emot lite skottpengar.

-Lika dumma, båda två. -Vad ville ni säga, majoren?

Får jag ställa en fråga, miss Whitfield?

-Vilka fler ska ni intervjua? -Jag ska träffa Hunter Lightfoot.

-Hunter Lightfoot? -Ja, han är tillbaka i Columbia.

-Han ska öppna restaurang. -Han var alltid speciell.

-Han försvann direkt efter kriget. -Han var efterlyst.

Han krossade sin unga frus hjärta. Lexi var min svägerska.

Hon väntade på Hunter i många år. Jag trodde att hon väntade på brev.

Men hon berättade att hon hoppades att han skulle låta hämta henne.

Hon hade åkt till honom, var än han befann sig.

Men inbjudan kom aldrig.

-Bor hon kvar i Columbia? -Ja, hon fann sig tillrätta till slut.

-Har jag er tillåtelse att träffa Lexi? -Visst, om hon går med på det.

Jag var i Charleston för några dagar sedan, mr Lightfoot.

Jag talade med Judith Winberry av alla människor.

Hon visste var Lexi befann sig och jag hittade henne.

-Hon vill träffa er. -Okej.

-Jag hämtar henne. -Är hon här?

-Lexi, eller hur? -Ja, det stämmer.

-Hur står det till? -Bra. Jag är omgift och har en son.

-Hur mår du? -Bra, jag har öppnat restaurang.

-Är du omgift? -Nej, du känner väl mig?

-Det var roligt att träffa dig igen. -Sköt om dig.

Hunter. Varför letade du inte efter mig?

Det gjorde jag, men alla letade efter mig. Jag var efterlyst.

Till och med JC försökte döda mig.

Om jag hade tagit dig med mig... Det var inget liv för dig.

Vi hade ständigt varit på flykt. Jag visste att du skulle få det bra här.

Du förtjänade ett bra liv, inte det som jag kunde erbjuda.

Tack.

Ni hittade åtminstone er man efter kriget.

Miss Whitfield, min man och jag fick åtta underbara år tillsammans.

Kulan missade hjärtat med nån centimeter, men gjorde ändå skada.

Han lämnade oss för två år sedan.

Han skulle aldrig ha överlevt den där första natten.

Jag intalar mig att han överlevde så vi kunde vara tillsammans igen.

Han överlevde för min skull och jag hittade honom för vår skull.

Vi älskade varann.

Varför skulle du vilja göra så?

Jag ville ju bara ha det lite skönt.

-Vad hände? -Det är ingen fara, älskling.

Djävulen var här, men jag skickade iväg honom. Han är borta nu.

Jag kommer aldrig att lämna dig igen.