Original subtitles

Martin Luther King, en fredssoldat.

Jackie Robinson, en pionjär modig nog att riva ner barriärer.

I kväll utforskar vi dessa och andra inspirerande historier

från afroamerikansk historia.

Liksom George Washington Carver,

en man som såg ändlös potential i den oansenliga jordnöten.

Allvarligt? Ska du dra jordnötsgrejen igen?

- Jag läser bara manuset. - Svart historia är mer än jordnötter.

Det finns så mycket svart historia att historierna måste berättas,

för det är saker som folk inte vet. Så vi gräver oss ner i det oförtäljda.

Under inbördeskriget spelade slaven Robert Smalls en stor roll i Nordstaternas seger.

SLAVAR TILL SALU PÅ AUKTION

Och den första svarta kvinnan i rymden, genialiska Mae Jemison,

förverkligade sin dröm genom att inte godta ett nej.

Hallå, NASA? Jag är en svart kvinna som vill bli astronaut.

Och 1909 blev Matthew Henson

enligt många den första mannen på Nordpolen.

Nordpolen, baby! Toppen av världen!

Det är kallt. Nu går vi.

Vi får lära oss om allt det och mycket mer i min guide till svart historia.

KEVINS HUS...

...PÅ EN I ÖVRIGT TYPISK SÖNDAGSEFTERMIDDAG

Men, Riley!

Vad har hänt här?

Jag kastade en tallrik på teven.

Var Nick Cannon på den? Var det därför?

För Nick är hemsk.

Nej! Jag tittade på 12 Years a Slave!

Jaha. Det här är allvarligt.

Jag kan förstå det.

Var inte din lilla vän här?

Var det Jake han hette?

Det är Jeremy.

- Vad gör du där? - Jag går helst inte in på det.

"Går helst inte in på det"? Riley, vad har du gjort?

- Jag var arg. - Hon vred om min bröstvårta.

- Förlåt? - Jag vred om hans bröstvårta i vrede.

Vi rör inte andras bröstvårtor här hemma.

Det vet du. Det här huset är en bröstvårtesäker zon.

Jag var trött på att se svarta bli piskade av vita.

Det förstår jag. Slaveriet var hemskt.

- Det var hemskare än hemskt. - De behandlade oss som djur.

- Jag vet. - De tog vår värdighet.

Så nu vill du ta våra popcorn också?

Riley!

Det är mycket rasspänningar här just nu.

Pratar du om rummet eller landet?

Båda.

Får jag och Riley prata privat...

- ...Jebediah? - Jeremy.

Känn dig som hemma. Kom, jag får prata med dig.

Vi vrider inte om vitas bröstvårtor. Det är ett sätt att hamna i fängelse.

Då så.

Lyssna på din pappa.

Jag vet att du är upprörd.

Jag kände till slaveriet, men att se det är så fruktansvärt.

Och så...

...pinsamt.

Raring, jag vet hur du känner.

Men svart historia är så mycket mer än folk som blir piskade.

- Är det? - Ja, för fasen.

Otroliga, inspirerande historier om svarta som visade otroligt mod,

intelligens och kreativitet inför allt det här hemska.

Det finns svarta hjältar överallt. Harriet Tubman, 152 cm.

Sammy Davis Jr, 167 cm.

Prince, 158 cm.

Varför nämner du deras längd?

Ingen anledning.

För varje Harriet Tubman,

finns det dussintals osjungna hjältar som aldrig får äran de förtjänar. Vet du?

Här.

Titta här.

STORA BOKEN OM SVART HISTORIA

Vad gör du?

- Vad gör du? - Batteriet verkar dött.

Den har inga batterier. Ge hit. Det är en bok!

Låt mig berätta om en man vid namn Henry "Box" Brown.

Han var en slav som postade sig själv till Philadelphia i en låda.

Titta här.

Här är han.

Det är vansinnigt.

Rena gubben i lådan.

Jag leker lite med orden.

Låt mig sätta det i perspektiv.

På 1850-talet sa många plantageägare att slavar var lyckliga och väl omhändertagna.

Säg det till de 100 000 som riskerade allt för att fly via underjordiska järnvägen.

Jag vet vad du tänker.

Hur grävde de alla de underjordiska tunnlarna obemärkta?

- Ja. - Det är en metafor.

Det var ingen underjordisk järnväg.

Det var hemliga rutter och gömställen som skapades i början av 1800-talet

av abolitionister och andra förrymda slavar.

Som den stora Harriet Tubman,

som gjorde 13 turer till Södern för att befria över 70 personer.

Dessa modiga själar gav bibliska namn till landmärken längs vägen.

Ohiofloden var känd som Jordanfloden och Kanada var det förlovade landet.

Tiotusentals slavar bosatte sig i det "stora vita landet i nord",

vilket förklarar svarta storheter som Willie O'Ree,

den första svarta spelaren i NHL.

Och Drake! Men inte alla slavar använde den underjordiska järnvägen.

En del tog till genialiska metoder.

Som Henry Brown. Henrys fru och dotter såldes och han såg dem aldrig igen.

Men han vände hjärtesorgen till beslutsamhet att bli fri till varje pris.

Sjuttio kilo cigarrer på väg till Philadelphia.

- Kasta den på vagnen. - Jag behöver lite hjälp, sir.

Den var kul!

Okej.

Snart blir det fria cigarrer.

Varför då? Är det nåt fel på dem?

Nej, de är utmärkta cigarrer.

- Varför blir de fria då? - Nej, man får fortfarande betala för dem.

Då är de inte fria.

Är det här nån sorts lurendrejeri?

Glöm det.

Brown fick hjälp av en vit skomakare vid namn Samuel Smith.

- Tack än en gång. - Varsågod.

Hallå! Du vet väl att jag är här inne?

Då så. Etthundra...

...åtta kilo. På väg mot Philadelphia.

Det är fint porslin, väldigt ömtåligt.

Sir, det här är amerikansk posttjänst, världens bästa posttjänst.

Jag kan garantera att vi tar bästa hand om ert paket.

Se upp, knäppskalle. Låt mig styra.

Det var jag, förlåt.

Sätt fart!

Medan han var i lådan, skrev Henry ner sina tankar i en dagbok.

AJ!

Efter 26 timmar kom lådan till Philadelphia.

Henry hade kommit till en grupp abolitionister och det första han sa var:

Hur står det till, mina herrar?

Jag klarade det! Jag är äntligen här.

Det var rätt fyndigt.

Det var okej. Jag hade toppat det.

Jaså?

Skojar du? Mitt skämt hade slagit Henrys replik med hästlängder.

T.ex. om jag hade sagt:

Tänker nån signera för det här?

Jag tänker utanför lådan!

Värst vad ni håller låda!

Vem sparkade mig nerför trapporna? Nej, seriöst, vem?

För de måste dö, i kväll!

Jag är ohejdbar!

Jag föredrar Henrys replik.

- Den har en viss... försiktig elegans. - Ge dig.

Abolitionisterna skrattade på sig i den där sketchen.

Jag vet vad jag gillar.

Hur som helst, Henrys plan funkade.

Han var fri, och när det blev känt kan du tänka dig vad som hände.

Henry "Box" Brown var den första utbrytargangstern.

Därför pratar vi om honom och inte Otis "Kuvertet" Evans.

Så vad gjorde "Box" Brown när han var fri?

Han levde gott på att föreläsa i Boston.

Och Frederick Douglass inspirerade honom att skriva en bästsäljande självbiografi.

Men 1850 antogs en hemsk federal lag, "The fugitive slave act",

som sporrade prisjägare att fånga förrymda slavar,

- även i fria delstater. - Vad...?

Men Henry valde att flytta till London

och blev faktiskt en framgångsrik trollkarl.

Jag gillar trolleri!

Först uppträdde han med sin flykthistoria.

Han lärde sig trolleri för att utnyttja sitt artisteri på nya sätt.

Skåda!

Jag har fått min vackra assistent Marjorie att sväva i luften.

Gör lådgrejen!

- Ja! - Okej, lugna er.

Låt mig fortsätta mitt trolleri.

Mindre snack, mer låda!

Jag uppskattar entusiasmen,

men att jag sitter i lådan är inte trolleri. Okej?

Det här är en trolleiföreställning. Jag försöker ge er trolleri.

Men du är inte i lådan och jag gillar inte det!

- Ja! - Lådan!

Lådan! Lådan! Lådan!

Visst!

Kan ni tro det?

Henry Brown hade otroligt mod, skarpsinne och talang.

Men är publiken tuff, så är den.

Kanske var det därför Frederick Douglass lät bli magi,

vilket för oss till vår första Svart Historia-minut.

De flesta känner till Douglass, men mycket kommer att förvåna er.

Frederick Douglass, född som slav i Maryland 1818,

blev sin tids viktigaste afroamerikanska abolitionist och tänkare.

Han undflydde slaveriet genom att förklädd till sjöman ta tåget till Philadelphia.

Heja Birds!

När han klev av tåget var han fri.

Han skrev att han levde mer under sin första dag som fri än ett år som slav.

Han första självbiografi,

En amerikansk slavs liv: Berättelsen om Frederick Douglass,

rosades och blev genast en bästsäljare.

Den tog världen med storm och pumpade ny energi i abolitioniströrelsen.

För att bidra till ändrade attityder mot svarta

sökte han upp fotografer och satt modell för fler än 160 porträtt.

Han överträffade Abe Lincoln som 1800-talets mest fotograferade amerikan.

Men han log aldrig,

för han ville motverka bilden av leende lyckliga slavar

som präglade den tiden.

Men hade han levt för att se sig själv i en Netflix-special med Kevin Hart,

så hade han nog varit eld och lågor.

Jag berättade just den otroliga historien om Henry Box Brown,

komplett med ett lysande återskapande.

- Förstår du svart historia bättre än? - Lite. Jag kan relatera till orättvisa.

- Som att jag fick det lilla rummet. - Du vet inte hur bra du har det.

- Vet du vem Robert Smalls är? - Nej.

Inte? Det borde du.

Du förstår,

1839 föddes Robert Smalls som slav,

men han blev en av inbördeskrigets största hjältar.

Låt mig ge dig lite sammanhang.

USA hade bara varit ett land i 85 år när det gick till krig mot sig själv.

Varför?

Ett enda ord: Slaveriet.

Hela ekonomin i Södern var byggd på slavarbete.

Nämligen våra förfäder som köptes och såldes som boskap.

När Lincoln kandiderade till president fruktade Södern hans antislaveripolitik.

Han valdes den 6 november, 1860.

Innan han tillträdde i mars 1861

hade sju delstater i Södern utträtt och bildat en ny nation,

de konfedererade staterna.

Inbördeskriget som följde

blev amerikansk historias blodigaste konflikt.

Nästan en miljon soldater miste sina liv,

däribland 179 000 svarta soldater.

Dessa modiga män dog när de stred om frihet för sitt eget folk.

Men i början av kriget lät Nordstaterna inte svarta tjänstgöra i försvarsmakten.

Det förändrades när Abraham Lincoln upphävde policyn 1862.

Gissa vem som övertygade honom.

Robert Smalls.

Hur träffade en 22-årig slav från South Carolina president Lincoln

och övertygade honom att låta svarta strida för sin frihet? Jo, lyssna här.

Smalls växte upp som slav i Charleston i South Carolina

där hans ägare hyrde ut honom för att arbeta på bommullsångaren Planter.

Han blev segelmakare och utvecklade en kärlek till havet.

Jag är kung över världen!

Förlåt, sa jag kung? Jag menade slav. Jag är slav över världen!

När Södern trädde ur unionen blev Planter ett artillerifartyg.

Den 12 april, 1861 öppnade sydstatsflottan eld mot Fort Sumter

som ännu hölls av nordstatsarmén, och inbördeskriget började.

Nu var Smalls så skicklig att han betroddes som rorsman,

alltså Planters lots.

Han kände väl till Charlestons hamn

och älskade att styra Planter.

Men han var inte ivrig att strida för att bevara Söderns levnadssätt.

- Tusan också, vi missade! - Hoppsan.

Vi körde på en manate. Ledsen!

Planters kapten var C.J. Relyea...

Smalls!

...som var helt ovetande om Smalls plan.

Cirka kl. 03.00 den 13 maj, 1862

lämnades Planter oövervakad och Smalls slog till.

Förklädd till kapten ångade han iväg från Charlestons hamn.

Efter 1,5 timme nådde han sydstaternas första kontroll vid Fort Sumter.

Han hade studerat kaptenen och visste vad vakten skulle titta efter.

Kapten Relyea?

Vad gör ni här så här okristligt tidigt?

Vad är det? Har ni tappat talförmågan?

Då kör vi.

Kors i allsin dar!

Jag hade bara en tillfällig slemklump i struptrakten.

Tråkigt att höra, sir.

Min hals har också besvärat mig.

Får jag bjuda på en halstablett?

Nej, gör er inget besvär.

Det är inget besvär alls. Jag hoppar i gummibåten och ror ut den.

Vänta.

Nej. Snälla, jag insisterar.

- Päronsmak. - Inte förtjust.

Jag har honungscitron.

Mintolyptus?

Nu räcker det!

Men sir...

Jag avskyr halstabletter.

Adjö, sir!

SS Planter,

fri att passera.

Efter den kontrollen nådde han steg två av planen,

ett i förhand avtalat möte med en mängd slavar och deras familjer,

inkluderande hans fru och son.

Tack, kapten Relyea.

Kapten Relyea? Min son, det är jag, din pappa.

Jaha! Tack, pappa!

Med slavarna ombord tog sig Smalls förbi tre kontroller till, och i gryningen

seglade Smalls norrut mot Nordstaternas flottblockad norr om Charlestons hamn.

Men när Nordstatskaptenen såg Sydstaternas artilleriskepp komma

blev han lite nervös.

Eld!

Jag sa ju åt dig att hissa lakanet.

Förlåt. Jag diggar verkligen trådtätheten.

Hissa upp det i masten!

Jag har sovit på säckväv hela livet.

Nu, Giles!

Jag är naken under.

Det skiter jag i.

Nordstatsskeppet såg flaggan och väntade med att ge eld.

Minuter senare var männen, kvinnorna och barnen på Planter fria.

Grattis.

Ni är fria allihop.

Tack, sir.

Utöver vår frihet hoppas jag att onkel Abe kan utnyttja Planter

och hjälpa dem vi lämnat kvar.

Det kommer han.

Jag älskar dig, kapten Relyea.

Visst, ja.

Jag älskar dig, pappa.

Trodde han att hans pappa var nån annan bara för att han hade hatt på sig?

En minimal förklädnad kan vara förvånansvärt effektiv.

Titta här.

Ser du?

Clark Kent, eller hur?

Stålmannen. Ser du?

Men de är seriefigurer.

Det var ett komiskt återskapande.

- De la nog till hattgrejen som skämt. - Jaha, jag förstår.

- Men grundhistorien var sann? - 100 %.

Robert Smalls historia blir ännu bättre.

När han gav Nordstaterna skeppet, gav regeringen honom 1 500 dollar,

som motsvarar 35 000 dollar i dag.

Det är en sån där ny supersnabb kamera.

Vi måste bara stå still i 12 minuter till.

Smalls blev en omedelbar kändis

och bjöds snart in för att träf Lincoln i Vita huset,

där han argumenterade för att svarta skulle få strida i USA: s försvarsmakt.

Varför skulle svarta vilja riskera sin liv för att kämpa mot slaveri?

Men all respekt, sir...

Där lurade jag dig.

Smalls blev en högt dekorerad kapten i flottan

där han styrde USS Planter till många segerrika strider,

inklusive försvaret av Fort Sumter efter att Nordstaterna återtagit det.

Sen blev Smalls en framgångsrik affärsman i Philadelphia

innan han återvände till South Carolina

där han 1874 blev invald i Förenta staternas kongress

och satt i fem mandatperioder.

1865 köpte han sin tidigare ägares gods och bodde där med sin familj.

Han lät sin ägares änka bo i gästrummet.

Och därför borde alla känna till Robert Smalls.

Varför finns det ingen film om honom?

Eller hur? Och varför har inte jag huvudrollen?

För att du är för kort?

Men visst är det bra historier?

De skulle bli ett bra program.

Ja, kanske den där programidén jag hade

där du spelar taxiförare i gammaldags England.

Downton Cabbie? Ja, nätverket älskade den.

The Rock skulle spela grevinnan av Dowager.

Sa du att det var min idé?

Nej.

Då skulle de sluta ge mig komplimanger.

Så du roffade åt dig all äran?

Det är exakt vad jag gjorde. Så funkar världen.

Den kända killen får allt erkännande, och de som gör jobbet blir utan.

Som Matthew Henson.

- Stal du hans programidé också? - Nej.

Matthew Henson var den första människan på Nordpolen.

Men då gick allt erkännande till expeditionens ledare.

- Robert Perry. - Jag vet hur det känns.

I början av 1900-talet gjordes all polarforskning av rika vita män

eller vita män som finansierades av andra rika vita män.

Men de här männen gjorde inte resorna ensamma.

Mycket av arbetet gjordes av assistenter som inuiterna

och hårdingen Matthew Henson, den första afroamerikanska polarforskaren.

Henson var en mästerlig navigatör som talade flytande inuit.

Han var Robert Pearys högra hand.

Efter två misslyckade försök att bli den första att nå Nordpolen

gav sig Peary och hans team bestående av Henson och fyra inuiter ut igen 1909.

Men på den här expeditionen var det Henson som ledde vägen.

Han karvade ut spåret till fots i vråltuffa förhållanden.

Med en kompass som fått spel ledde Henson alla i rätt riktning

genom att läsa hur vinden skar fårorna i snön.

När Henson närmade sig Nordpolen var Peary 45 minuter bakom,

sjuk och fastspänd i en hundsläde.

Här är det!

Nordpolen!

Toppen av världen!

Det är kallt. Nu går vi.

Ja. Jag antar att vi måste vänta på dem.

45 MINUTER SENARE...

Amiral Peary,

enligt mina beräkningar är det här!

Vi klarade det!

Ja!

Då så, jag antar att vi borde fira.

Jag ska bli den första som lagar te på Nordpolen.

Det behövs inte, sir! Jag har redan ordnat det.

Då blir jag den första mannen på Nordpolen som...

...äter en syltmunk.

Den är verkligen god och smarrig.

Nåja. Då blir jag den första mannen som firar storheten i denna händelse

i en sonett, tillägnad min vackra fru.

Det är redan gjort.

Hon kommer att älska den.

Jag svamlade på om hur snön väckte minnen av hennes mjölkvita hy.

Du kommer att få fler barn efter det här.

Den är bra.

Jag försöker.

Peary ville inte ge Henson äran,

så han beslöt att dubbelkolla beräkningarna.

Vänta lite!

Enligt mina beräkningar

är Nordpolen faktiskt precis...

...här!

Ja!

Jag gjorde det! Jag är den första mannen på Nordpolen! Ge mig fem, Oota!

Sir, det är för molnigt för att få ett korrekt värde med sextanten.

"Det är för molnigt för ett korrekt värde med sextanten."

Snälla Matthew, var inte avundsjuk.

När du trodde att du var först var jag glad för din skull. Eller hur, Oota?

Det här handlar om vetenskap, inte ära.

Tack.

Tack så mycket.

Jag förklarar härmed Nordpolen som Peary-land.

PEARY FÖRSTA MANNEN PÅ NORDPOLEN.

Har er familj förresten smakat på Crewsnicks utsökta syltmunkar?

Hur får vi in fyllningen? Det är en Cresnick-hemlighet.

- Ser du ett tema här, Riley? - Ja.

Svarta får inte erkännande för sina prestationer.

Men nu kanske de får det. Ibland behöver historien hinna ikapp.

Som bluesmannen Robert Johnson. Han var inte ens berömd när han dog.

Han dog när han var 27, 1938. Men nu?

Nu anser världens största rockstjärnor att han la grunden

till rock'n'roll-gitarrspel.

Än sen? Jag fick höga poäng i Guitar Hero

på mellannivån.

CGI-folket älskade mina riff.

Medan du bara låtsades rocka loss så gjorde Robert Johnson det på riktigt.

Han var den ursprungliga gitarrguden.

På 60-talet studerades hans skiva av ikoner.

Jag snackar Jimi Hendrix, Keith Richards, Jimmy Page.

Eric Clapton avgudade mannen.

Tjockisen från South Park?

Nej! Robert Johnson var en riktig rolling stone, raring.

Han tog sin musik till värdshus och bluesklubbar över hela Södern.

Johnson efterlämnade bara två foton och 29 låtar när han dog,

endast 27 år gammal.

Och även om hans liv var höljt i dunkel

vet vi att han växte upp delvis i Robinsonville i Mississippi,

där en annan blueslegend, Son House, såg hans talang

och uppmuntrade honom att lämna jordbruket och turnera som heltidsmusiker.

Han gitarrteknik var så fantastisk

att vissa säger att han fick den genom sälja djävulen sin själ.

En legend uppstod om hur han träffade Satan

i en vägkorsning utanför Clarksdale i Mississippi.

Vad säger du, människa?

Jag vill bli Mississippideltats bästa bluesgitarist. Hjälper du mig?

Endast jag har makten att göra dig till den bästa gitarrspelaren nånsin.

- Men du måste göra nåt för mig. - Vad som helst!

Ge mig din själ för all framtid.

Det låter rättvist.

Då börjar vi. Ta din gitarr.

Jag ska visa dig några ackord här.

Vad menar du?

Du är väl här för en lektion?

Nej.

Jaså...

Oj, då. Jag trodde...

...att du kom hit för att du såg min affisch.

GITARRLEKTONER MED LOU CYPHER

Det här är inte rättvist. Vi hade en överenskommelse.

Okej, om du tar mina lektioner och övar så blir du bättre!

Låt mig visa nåt som får dig att smälla av.

Det kan bli du om tio år.

Vet du vad? Jag ska nog bara fortsätta att lära mig själv.

Okej, hur gjorde du det där?

Det där? Jag kan lära dig det, men jag behöver min själ tillbaka.

Taget.

Och 20 dollar.

Har du växel?

Nej!

Det första ackordet jag vill visa dig är ett G7.

Hör du?

- Vi gör musik! - Så där, ja.

- Det är lite durigt för mig. - Okej.

- Kan du några Sabbath-låtar? - Är det låtar man bara spelar på söndagar?

Ett album han gjorde i Texas i slutet av 30-talet sålde inte mycket då,

men sen släpptes det igen under bluesens nyuppsving

i början av 1960-talet och tog alla med storm.

- Vad är ett album? - En spellista man kan hålla i handen.

Oj, mysko.

- Det är gjort av smält vax. - Usch!

Men sensmoralen är att Robert Johnson inte vred om djävulens bröstvårta.

Är Jeremy djävulen?

Exakt!

Vänta lite. Vem är Jeremy?

Jaha, den lilla skiten i tv-rummet?

Nej. Låt mig reda ut det här. Inte alla med bröstvårtor är djävulen.

Vad?

Jag är faktiskt förvirrad. Vänta lite.

Nej, nu minns jag.

Poängen är att man ska vara stolt över sitt arv.

Johnsons historia bevisar att du kan utföra stordåd.

Ja, och ingen får veta det förrän jag är död.

Johnson och de andra svarta hjältarna kom från inget.

Men de utförde stordåd. Och det kan du också.

För att jag föddes som musikgeni?

Nej. Genom att jobba hårt och inte acceptera ett nej.

Usch!

Som Mae Jemison, den första svarta kvinnliga astronauten.

Den 12 september, 1992

förverkligade dr Mae Jemison sin livsdröm och skapade historia

som uppdragsspecialist på rymdfärjan Endeavour.

Mae Jemison föddes 1956 i Decatur i Alabama.

Hon var en duktig elev

men lärarna stöttade inte hennes vetenskapliga ambitioner.

Det var i början av 60-talet när pojkar styrdes mot periodiska systemet

och flickor styrdes mot hemarbete.

Vet du varför du fick stanna kvar i dag? Jag hittade det här i din skåp.

Mitt mikroskop! Jag har letat efter det. Tack.

Är det här utpressning?

Det här handlar inte om pengar.

Jag vet att vetenskap verkar häftigt men det är ett farligt inkörsämne.

Visst,

experiment med bikarbonatvulkaner kan verka harmlösa,

men snart svävar du i yttre rymden

utan ens ett kök att baka pajer åt din man i.

Och en man utan paj är en butter man.

Att åka till yttre rymden låter häftigt.

- Det vill jag göra en dag. - Nej, du.

Det är bara din kvinnohjärna som lurar dig att tro det.

Lita aldrig på din egen hjärna. Det gör inte jag.

Sluta säga att jag kan bli grafisk designer.

Och sluta be om lika lön.

Härda bara ut till valiumet klockan fyra, Cheryl.

Vänta. Vart tog du vägen?

Mae gick på Stanford som 16-åring och tog examen i kemiteknik.

Sen tog hon en medicinexamen från Cornell.

Hon studerade modern dans med Alvin Ailey, tjänstgjorde två år i Fredskåren

och sen, inspirerad av kapten Uhura på Star Trek,

beslöt hon att modigt åka dit ingen syster hade åkt förut.

- NASA. - Hallå, NASA?

Jag är en svart kvinna som vill bli astronaut.

Hallå?

Det var taskigt.

Det var inte lätt, men Mae godtog inte ett nej.

- NASA. - Hallå, Nasa?

Jaså, menade du allvar?

Tyvärr. Vi tar inte emot ansökningar just nu.

Det är lugnt. Jag ringer var femte minut tills ni gör det.

- Okej. - Okej.

Tror ni att jag leker?

Jag ska bli astronaut.

Ni stoppar inte mig. Jag är på väg.

Till slut gav NASA Mae en chans och hon blev astronaut,

och 1992 blev hon den första svarta kvinnan i rymden.

Hur toppade hon det? Jo...

Hon bad sin vän om ursäkt för att hon vred om hans bröstvårta

och lät sin pappa Kevin titta på fotboll i fred.

- Okej, jag ska göra det. - Ja!

Duktig flicka.

Och det krävdes bara en timme av historiskt återskapande.

Iväg med dig.

Iväg.

Sätt fart.

Herregud!

Gick det bra?

Gjorde John-Jerry dig illa?

- Förlåt att jag vred om din bröstvårta. - Åt du hela chipspåsen?

Jag förstår.

Det vore opraktiskt

att vrida om bröstvårtorna på alla som förtjänade det.

Det fattar jag. Men jag undrar: åt du dem? Det finns bara chipssmulor kvar.

Jag var arg, men jag har så mycket att vara stolt över.

Hallå!

De var räfflade!

Smulor har inga räfflor. Fattar du?

Jag lärde mig mycket när jag spionerade. Svarta har gjort många fantastiska saker.

Och du åt just en familjepåse av dem.

Just det, raring.

Potatischips uppfanns av en svart man.

Han hette George Speck.

Men tyvärr har du bara lämnat kvar

en smula av potatischips!

Så ska vi få se en komedisketch av George Speck som skapar potatischipset nu?

Nej, det ska vi inte. Vi ska göra det som en dockteaterföreställning.

Det är en budgetgrej. Sätt er.

Nu!

George Speck föddes 1824 i Adirondack-bergen i norra New York.

George var delvis mohawk och älskade att jaga.

Han älskade att laga det han jagade.

Han blev en duktig kock,

med sinne för att skapa rätter med lokala råvaror.

Han utvecklade sina kulinariska färdigheter på Cary Moon's Lake House,

en berömd restaurang vid Saratogasjön där rika Manhattanbor semestrade.

En av stamgästerna var den ökände rika tölpen Cornelius Vanderbilt.

Köksmästaren, kom hit genast!

Vanderbilt lär en dag ha skickat tillbaka sina pommes för att de var för tjocka.

Fortfarande för tjocka!

Den uslingen. Han ska få se på tunna.

George blev så frustrerad att han beslöt att skiva potatisarna rakbladstunna

och fritera dem krispiga.

Utsökta! George Crum du är ett geni.

Tack, sir, men mitt namn är Speck.

Visst, Crum!

Vanderbilts namn för Speck fastnade.

Senare öppnade han restaurang och ställde chipskorgar på varje bord.

Sen dess har potatischipset blivit ett av världens mest älskade snacks.

Och det är historen om snacksen som du norpade.

Jag lämnade lite nötblandning.

Jag plockade ut yoghurtchipsen, men jag lämnade russinen.

Riley.

Kevin, vad gör du?

Vi missar matchen!

Tänker nån äta de där golvrussinen?

Jag växte upp på smutsiga russin.

Sluta! Du vet inget om sport. Varför pratar jag med dig?

Han är inte tidernas största svarta idrottsman.

Dissar du Meadowlark Lemon så där? Han kunde göra konfetti av en hink vatten.

Michael Jordan kunde inte det.

Harlem Globetrotters spelar inte på riktigt.

Konfettin är riktig.

Meadowlark hade de tre D: na. Han kunde dunka,

dribbla och dra till med magi.

Jag gillar magi.

Det här är annorlunda.

Jag älskar Meadowlark Lemon. Jag ska inte låtsas annat.

Men han var inte ens den bästa Globetrottern.

- Ska vi dra det här igen? - Vi...

Curly var medhjälparen.

Han var Globetrotters Scrappy-Doo.

Vill du prata om tidernas bästa svarta idrottare? Varför inte Jordan då?

Eller Ali? Joe Lewis?

Tja, jag har aldrig sett Joe Lewis. Har ni det?

På 1930-talet utförde Joe Louis tidernas största magitrick.

Han var den första svarta boxaren som blev älskad av vita

medan han slog vita i ansiktet.

Ja, det är ett rätt bra trick. Det kan jag inte säga emot.

En del kallar Brown Bomber tidernas bästa boxare

men 1936 knockades han av tysken Max Schmeling,

som råkade vara Hitlers pojke.

Lewis backar,

och Schmeling får dit en höger.

Schmeling missar en uppercut och slår en rak.

Lewis ligger nere!

Ja!

- Schmeling besegrar Lewis. - Vi lägger oss aldrig, USA.

Men hans segerdans varade inte.

Två månader senare i augusti 1936

ledde Hitler OS i Berlin där Jesse Owens, ännu en svart amerikan,

slog führerns superidrottare och tog fyra guld i friidrott.

Owens spurtar mot mållinjen och Jesse Owens har vunnit!

Det förargade Hitler.

Fast många saker förargade ju Hitler.

Dricksburkar, kladdiga bordsytor, gäster som inte använder underlägg,

trafik, personer som bara använder en ryggsäcksrem för att vara coola,

jordnötter, demokrati och givetvis valpar.

Samtidigt gjorde Joe Louis en stark comeback

och ett år senare vann han tungviktstiteln mot James Braddock,

år 1937.

Men ingen fick kalla honom mästare

innan han besegrade den enda som slagit honom, Max Schmeling.

En ny match bokades.

Varför skulle jag gå in i ringen skotträdd

när Schmeling är två år äldre och jag är två år smartare i boxning?

Lite sammmanhang.

1938 försökte Tyskland att ta över världen igen.

Lewis mot Schmeling II var mer än en boxningsmatch.

Det var en kamp mellan demokrati och fascism.

Hitler ville bevisa att Tyskland var bra på våld.

Matchen blev en av 1900-talets största sporthändelser.

70 000 personer trängde in sig på Yankee Stadium för att se matchen.

Sjuttio miljoner lyssnade på radio.

En explosiv höger mot käken på Max Schmeling.

Joe Louis har övertaget om Max Schmeling här i rond ett.

Slag efter slag mot huvudet.

En krossande höger exploderar mot Schmelings käke.

Det är över!

Vinnaren och fortfarande mästare, Joe Louis!

Redan på presskonferensen kom Hitler med en miljon nya ursäkter.

Ja, Jeremy gnällde så efter att jag vred om.

Det gjorde galet ont.

Sluta gnälla, Giraldo.

Joe Louis var inte bara en svart hjälte utan en amerikansk hjälte.

Han skänkte sina prispengar för att hjälpa USA spöa nazisterna.

- Vad hände med den där Schmeling? - Bra fråga.

Han var ingen dålig kille trots allt.

Han räddade två judiska pojkar genom att gömma dem från nazisterna

Efter att Hitler kolat av i sin bunker blev Schmeling och Louis goda vänner.

- Kan vi prata om Beyonce nu? - Hon är lite ung.

Men hör här. Det hade kanske inte funnits en Beyonce utan Josephine Baker.

Hon var Beyonce innan Beyonce,

på 1920-talet.

Hon var originaldivan. En dubbeldos av Beyonce.

Vänta lite. Har Beyonce överdoserat?

Nej.

Lyssna, hörni.

Josephine Baker föddes i Missouri 1906.

När hon var 15 år var det glada 20-talet i full gång,

och Harlemrenässansen drog till sig begåvade afroamerikanska musiker,

författare och konstnärer från hela USA.

De ville ta sig upp till de stora möjligheterna i New York.

Josephine tog sig till Harlem

och fick jobb som bakgrundsdansare i Broadwayshowen "Shuffle Along" 1921,

som var den första Broadwayshowen skriven och uppförd av svarta.

Josephine lockade fram skratt genom att låtsas vara en inkompetent dansare

och sen överraskade hon alla med sina mästerliga steg.

Musikalrevyn blev en publiksensation

och musiklegender som George Gershwin prisade den.

Josephine blev upptäckt,

och även sångaren Paul Robeson och kompositören Eubie Blake.

Vita USA älskade svart konst men respekterade inte konstnärerna.

Svarta artister fick använda bakdörren i de vita lokalerna,

och till och med på berömda Cotton Club, där alla artister var svarta,

fick man bara uppträda om man var ljusare än en brun papperspåse

Så när en talangscout från Paris erbjöd henne en huvudroll

sa Josephine ja.

Hon kände sig fri från rasism där,

och snart blev hon en stjärna.

Picasso var en stor beundrare,

och Hemingway kallade henne jordens mest sensationella kvinna.

Men de visste inte att hon även var spion

som hjälpte till att störta Axelmakterna i andra världskriget.

1939 rekryterades hon av Jacques Abtey, chef för franska underrättelsetjänsten,

till att använda sin status för att få upplysningar

om de fascistiska makter som hotade Europa.

Josephine ville hjälpa Frankrike, som hade gjort henne till superstjärna.

Men spioneri är farligt.

Josephine blev tränad i karate...

Ät fot, führer!

...och skjutfärdighet.

GRATTIS, DU ÄR HEMLIG AGENT!

Josephine var nu redo att spionera.

Hon minglade med militärtjänstemän

och statsöverhuvuden som Benito Mussolini, som var ett stort fan.

LIVLIGA APPLÅDER

Hon använde sin kändisstatus och charm för att få reda på Axelmakternas planer.

Jag hörde Gestapo diskutera trupprörelser i lobbyn.

Allt står här i notbladet.

Magnifique!

Camptown Ladies sing this song Doo-da, doo-da

Campdown race track five miles long All the doo-da day

Jag förstår, så Camptown Lady är Hitler, och han tänker invadera Frankrike

på Doo-da-dagen.

När är det?

Nej, det är bara text. Upplysningarna står i osynligt bläck.

Självklart, det visste jag.

Fick du några upplysningar om var Italiens nya krigsmaterialsfabrik ligger?

Jag ska just få det. Göm dig!

Entrée!

Bonjour!

Är det inte självaste El Duce?

Josephine!

Du var fantastico!

Den där banandansen...

Jösses!

Du kan boka mig för en Italien-turné.

Jag har alltid drömt om att uppträda på en helt ny krigsmaterialsfabrik.

Har du några såna?

Nja...

Vad var det som lät?

Bara min valp.

Han är lite trög.

Frankrikes president Charles de Gaulle belönade henne

med Crois de Guerre, Rosette de la Resistance

och Legion d'honneur,

som är det fina sättet att säga att hon var en hårding!

Med åren adopterade hon 12 barn från hela världen,

som hon kallade regnbågsstammen.

Hon var den ursprungliga Angelina Jolie.

Efter kriget blev Josephine en duktig vokalist och återvände till USA

där hon kämpade för rasjämlikhet och pressade klubbar till att desegregera.

Hon var den enda kvinnliga talaren under 1963 års March on Washington,

då Martin Luther King höll sitt "Jag har en dröm" -tal.

Och sen, 1973, 67 år gammal,

återvände hon triumferande till Carnegie Hall för en rad utsålda shower.

Josephine Baker är en sann hjälte.

Jag berättade just en historia om henne vilket gör mig till en hjälte.

Jag chockerar mig själv.

Här har du, stumpan.

- Igen? - Ja.

Får jag en?

- Nej! - Allvarligt, pappa?

Här.

- Tack. - Jag har redan 75 i byrålådan.

Rama in den.

SVART HISTORIE-MINUT

Konstflygaren Bessie Coleman var en pionjär med smak för äventyr.

1921 blev hon den första afroamerikanska kvinnan som tog flygcertifikat.

Jordbrukardottern från Texas blev besatt av att bli pilot när hon var 23

medan hon jobbade på sin brors frisersalong i Chicago.

Där hörde hon spännande flyghistorier från piloter i första världskriget

medan de blev klippta.

Bessie fick det motigt eftersom ingen pilotskola i USA antog en svart kvinna.

Hon flyttade till Frankrike och tog sitt certifikat från en ansedd skola där.

Senare åkte Bessie till Tyskland för att träffa Anthony Fokker,

som drev 1920-talets mest framgångsrika civila flygbolag.

Hon tränades i stuntflygning och återvände till USA,

där hon blev en av de mest berömda konstpiloterna.

Hon vägrade att uppträda i segregerade flyguppvisningar.

Trots att hon fått kämpa mot alla odds för att nå sin dröm, tappade hon aldrig modet,

trots att polisen jämt stoppade henne

och frågade var hon fått det fina planet ifrån.

Herregud! De slet av hans arm!

Jag har satsat mycket pengar här.

- Tror du att de syr ihop det igen? - Jag vet inte.

Du frågar fel person. Du behöver nån som Vivien Thomas.

Låt mig gissa. Hon var en afroamerikansk doktor.

Nej, unga dam. Du har fel.

Han var en av tidernas mest genialiska och respekterade kirurger,

men han var inte doktor. Han studerade faktiskt aldrig ens medicin.

Historien börjar redan 1893, då, tro det eller ej,

hjärtkirurgi faktiskt började utföras av en afroamerikansk kirurg,

dr Daniel Hale Williams. Men de flesta känner inte till det.

Som svarta cowboyer.

Tidiga svarta medicinska hjältar glömdes till stor del.

Med tuffare Jim Crow-lagar blev det svårare för begåvade afroamerikaner

att göra framsteg inom medicin.

På 1930-talet kom allt färre svarta in på huvudsakligen vita medicinska fakulteter.

Ett undantag var Vivien Thomas från Louisiana.

Han antogs till Vanderbilt University

men fick hoppa av när den stora depressionen kom

och familjen förlorade allt.

Thomas tog ett jobb som snickare på campus för att spara ihop till sin utbildning.

Då såg han en ledig tjänst som kirurgiteknikforskare

och snart befann han sig i spjutspetsen för det vågade nya fältet hjärtkirurgi.

Thomas chef dr Alfred Blalock blev genast imponerad

av Thomas beaktansvärda grepp om kirurgiteknik

och sinne för innovation.

Snart överglänste den ringa teknikern läkarna runtom sig.

Som när han ledde proceduren för att bota det allvarliga hjärtfelet

som kallas Blue Baby Syndrome.

Som ni vet har spädban med Blue Baby Syndrome

ett medfött hjärtfel i ventrikelväggen

och pulmonalisklaffen som hindrar ett fullt blodflöde från lungorna.

Som resultat

rinner otillräckligt syresatt blod genom kroppen

och får barnen att se blåaktiga ut, men...

Jag tror att jag hittat ett botemedel.

Ja, säkert!

Som jag säger till föräldrar, det finns bara ett botemedel: Målarfärg!

Jag vet, folk skrattar alltid.

Sen säger jag: "Tyvärr, er unge kommer...

...att dö.

Inte nu längre! Jag har kommit på ett ingrepp

som ansluter nyckelbensartären till lungartären, och det funkar!

Det sabbar mitt skämt, men jag antar att jag kan hänga på din idé.

Jag la ner hjärtat i den...

Inte? Okej, inget. Okej!

Trots att han lärde ut sina tekniker till doktorerna

fick han bara betalt som tekniker.

Nyheten spreds kvickt om Thomas & Blalocks innovationer,

eller som de kallades i pressen, Blalock!

Johns Hopkins-universitetet i Baltimore värvade Blalock till kirurgichef.

Han visste att han behövde Thomas, Men Baltimore var rätt segregerat då.

Svarta anställdes bara som vaktmästare.

Jag vet att du är besviken över medicinstudierna,

men "doktor" är ju bara en titel.

Du kommer att bli respekterad för ditt arbete här.

Hämta en doktor, nån.

- Kan jag hjälpa dig? - Ja. Hämta en mopp.

Och leta upp en doktor!

Och lägg tillbaka det där.

Jag vet inte var du hittade det, men det är inte ditt.

Helt otroligt.

Han tänker nog inte hämta en mopp.

Snart utförde dr Blalock Thomas revolutionerande ingrepp.

Men han visste att han behövde sitt hemliga vapen.

I dag blir jag en av de första som opererar på människohjärtat,

men vänta med applåderna till slutet, om ifall patienten dör!

- Vad? - Oj!

Mer bedövning.

Så där, ja.

Först gör jag ett snitt här.

Först gör jag ett snitt... här?

Ja, och nu...

När vi har passerat hålvenen och gjort ett tvärsnitt i lungartären,

så fortsätter vi till...

Jösses! Vad är allt det där?

Nyckelbensartären!

Nyckelbensartären.

Nu vill man vara försiktig,

för man vill inte skära hål på nåt. Oj, då! Vilken soppa.

Det är inte bra.

Ja, okej.

Doktorn, era händer!

Era handskar har ramlat av. Jag ger er nya.

Självklart. Ja. Jag stoppar den i munnen, bara.

En liten paus.

De är hemskt svåra att få på.

Jösses! De är tajta!

Mycket bättre.

Nu skär vi! Okej!

Då så, vi dyker ner.

Så ska det se ut.

Nej, snälla.

Vänta med applåderna!

Ni har rätt, det här är utmärkt arbete som mina händer gör...

Vad äckligt!

Och vi korsar mållinjen...

Voilà!

Jag klarade det.

Ja, tack så mycket.

Och för att fira

vill jag bjuda på cocktailparty i mitt vackra hem i kväll!

Kommer det att finnas räkor?

Jösses! Det var en... snabb återhämtning.

Hur mår du? Mycket bra. Tack så mycket. Tack.

Är han... Ja, han är fortfarande med oss. Bra jobbat.

Thomas lärde snart ut sina tekniker till kirurgistuderande på Johns Hopkins,

men fick bara betalt som tekniker, en bråkdel av Blalocks lön.

Så Blalock kom på ett sätt att hjälpa Thomas.

Viv Thomas, du har en kirurgisk gåva. Dina suturer är Guds eget verk.

Du kan sy ihop ett sår innan blodet träffar golvet, men ännu viktigare,

du gör en sjuhelvetes daiquiri!

Nån sa daiquiri!

Tack, dr Blalock. Du är alltför vänlig.

Knepet är ett litet snitt i jordgubbens mittpunkt.

Ja, istället för att kräva en rättvis lön för Thomas,

anställde Blalock honom som bartender på sina fester.

Vet du, Viv,

jag avskyr att jag tjänar mer än du.

Den goda nyheten är, att mina takrännor är igentäppta

och jag betalar dig om du rensar dem.

Jag tror att en råtta kan ha kolat av där uppe.

Gud vet vad som finns där uppe.

Viv Thomas.

Jorden till Viv, kom tillbaka! Där är du ju.

Klättrar du upp och rengör dem?

Visst, doktorn.

Du är en bra man.

Gå hem tidigt, du.

Men trots att han utstod ovärdigheten av ett system

som inte belönade hans talang, fortsatte Thomas att finna nya vägar

och träna många framtida kirurgichefer.

Och vid 66 års ålder

belönades han med ett hedersdoktorat från Johns Hopkins,

och hans forna elever beställde ett porträtt att hänga bredvid Blalocks.

Men Thomas viktigaste livsgärning är de oräkneliga liv han räddade.

Tusentals människor som aldrig hade överlevt.

De fick alla njuta av långa, meningsfulla liv tack vare honom.

Touchdown!

Birds tar ledningen.

Nej, jag är körd!

Vadå körd? Varför tittar du på mobilen?

Min bookmaker kommer att jaga mig.

Du måste sluta med spelproblemet.

Nej, det är faktiskt du som har spelproblem.

Jag sa att jag var Kevin Hart.

- Du vad? - Ja...

Han tar inte mina insatser för jag är skyldig för mycket.

- Använde du mitt namn? - Ja.

Okej. Vi måste förbereda oss.

Just det. Uifall att jag måste köra en Willy Tilman.

Din galna kusin från Compton?

Nej, men det är också en bra idé.

Willy Tillman var en inbördeskrigshjälte som spöade en massa sydstatspirater.

Hade USA pirater?

De kallade dem kapare då.

De tillfångatog och sålde nordstatsskepp.

I början av inbördeskriget 1861 hade Södern inte mycket till flotta,

så de utökade sina styrkor med kapare, en halvlaglig sorts pirat.

Sydstatskapare tjänade massor av pengar på det gammaldags sättet... Stöld.

De lurade längs fraktrutter,

gick ombord på passerande skepp från nord och störtade besättningen.

Sen seglade de till en sydstatshamn

där en domstol godkände beslagtagandet. Skeppet och dess last såldes på auktion

och piraterna, jag menar kaparna, behöll det mesta av bytet.

Ett av de mest framgångsrika kaparskeppen var det forna slavskeppet Jefferson Davis.

Under sina första två månader tog Jefferson Davis nio nordstatskepp,

och verksamheten blomstrade tills de gav sig på SS Wearing.

Efter att de kapat skeppet styrde kaparna ombord Wearing hemåt

för att få sin belöning, men de fick en blodig överrrasking.

Det var ett av de första fallen av att ha stoppat fel svart kille.

William Tillman, en fri man från Delaware, var fartygskock och intendent.

Om kaparna tog sig till sydstatshamnen

var hans framtidsprognos "molningt med risk för kedjor".

Willy tänkte inte sluta så, så han bidade sin tid.

Kaparkaptenen var William Pastel.

Han behöll Tillman ombord som kock.

I nio dagar seglade de söderut in i sydstatsterritoriet.

Skål för konfederationen och krigsbyten.

Vi bör nå Charleston i morgon bitti.

Och vad ska hända med vår utmärkta kock här, mäster Tillman?

En så utmärkt kock får säkert ett riktigt utmärkt pris...

...på slavauktionen.

Den var bra.

Upprepad användning av ordet "utmärkt". Utmärkt kock. Utmärkt pris.

Du är rena Mark Twain. En litterär mästare.

Jag fattar. Det är verkligen roligt, sir.

Min pojke älskar verkligen ordlekar.

Ja. Men det var bara repetition.

Strunt samma!

Han kommer att vara en slav i morgon,

och det tycker jag är utmärkt.

Den kvällen gjorde Tillman en klubbrunda, om ni vet vad jag menar.

Inom minuter var skeppet hans.

Den ska ner.

Nu är jag, William Tillman, en fri man, kapten på detta skepp!

Fem dagar senare, den 21 juli, 1861, anlände Wearing till New Yorks hamn.

Inbördeskrigets första stora slag vid Bull Run inträffade samma dag,

och nordstaterna förlorade stort., så nyheten om Tillmans djärva flykt

kom just som folket i nord behövde en hjälte för att lyfta deras mod.

Tillman blev en kändis

och uppträdde på PT Barnums American Museum på Manhattan.

Han är här.

Du är dödens, Kevin.

Så fan heller. Inte framför min flicka. Titta bara!

Hej, killar.

Hej, pappa!

Hej, Jeremy!

Har du haft roligt?

Ja. Mr Hart berättade en cool historia om vita som blev klubbade.

Så underbart.

- Okej. - Ja..

Vi trodde att du var en bookmaker.

Så lustigt. Det händer faktiskt ofta.

Vill ni kanske lägga ner era vapen?

Ja.

Okej.

Nu köper vi glass. Vad säger du?

Ja, med strössel?

Visst.

Det låter bättre än en... club sandwich.

Vad sa du?

Vad sa han?

Club sandwich.

Han menar slagträt.

Vi ses, Kevin.

- Okej, vi ses. - Hej då, Riley.

Vi syns.

Det är ett enkelt skämt, men när man tänker på det skrattar man.

- Det är fånigt. - Nej. Det är tajmingen.

Jag trodde att vi var på väg att bli svart historia. Jag var rädd.

Du har redan skapat svart historia.

Vad menar du? Vad gör du?

Du är den kortaste komikern som sålt ut Eagles stadium.

Alla har ett skämt. Visst.

Jag har inga problem med det. Men historierna, då?

Förstår du nu att svart historia är mer än slaveri och förtryck.

Vi har innovationen, genialiteten och kreativiteten.

Det här är saker som vi använde för att trotsa förtrycket.

Tänk på vad svart historia har gjort för kultur

i hela världen.

Hur människor talar och klär sig.

Ordet "cool", en massa saker kom från vår kultur.

Hela idén med "cool" uppfanns av svarta för 100 år sen.

Coolt.

Förut användes ordet "cool" för att beskriva tröjväder.

Vi har kommit långt sen Henry "Box" Brown.

Tack vare våra förfäder

behövde Barack Obama inte posta sig själv till Vita huset i en låda.

- Är du stolt över din svarta historia nu? - Ja, pappa. Tack.

Just det.

Undertexter: Kristina Donnellan