Original subtitles

Du undrar om jag mördade Hanna Hagman.

Gjorde du det?

Bedriver du en egen utredning hemifrån?

Jag kan se människor som inte finns längre.

- Veronika... - Jag är inte galen.

Det finns nån hon är rädd för. Nån hon kallar för T.

Kommer från psykiatriska avdelningen. Följ med mig.

Åk till skogen där Hanna hittades. Nära där. Leta efter en stövel.

Det är Oskars stövel.

Nassir! Säg att det har blivit ett missförstånd!

Veronika?

Veronika?

Veronika?

God morgon.

Jag har med lite frukost till dig.

Är du okej?

Nu behöver du sätta dig igen.

- Släpp mig. - Du behöver lugna dig.

Jag vill inte vara här säger jag!

- Jag ska inte vara här! - Lugn, lugn.

Nej! Släpp mig!

Nej! Jag är polis.

- Så ja. - Nej! Nej! Nej!

Släpp.

Kommer jag också att hamna på sjukhus?

Nej, varför säger du det?

För de i skolan säger att det är nåt fel på mig.

Det är inget fel på dig.

Du är bra, Simon.

Du är helt perfekt precis som du är.

Men helt normal är han väl inte?

- Ska du säga? - Pappa!

Häktningsförhandlingen gick vägen.

Alex blir kvar. Grattis, Nassir.

Du ska vara stolt. Du har gjort ett föredömligt jobb.

Tack.

Jag vet inte vad jag ska säga, men jag hoppas att hon mår bättre.

Ja, tack.

Du, Simon.

Du? Det här är...

- Nassir. - Nassir.

Hej, jag jobbar med din mamma. Jag har hört en massa om dig.

- Hej. - Kul att träffa dig.

Hade inte du matteläxa?

Jag kommer och hjälper dig snart.

- Okej. - Okej, kompis.

- Ursäkta, vad var det du... - Ja, vi...

Jag är här för att hämta delar av en utredning

som Veronika ska ha tagit med sig hem.

Jaha.

Ja, den ska finnas i nån garderob eller nånting här nånstans.

- Ja, okej. Följ med mig. - Tack.

Det är där bakom.

- Hej. - Tja.

Gud, hur är det egentligen?

Asså, hur känner du med allt som hänt?

- Vadå? - Med din mamma.

Hallå, allihopa. Är ni taggade?

Ni måste behålla fokus inför cupen imorgon.

Precis som Agnes och Liv.

- Jag tar trean. - Jag kör tvåan.

Hej, Veronika. Jag heter Erik Berg och är läkare.

Jag har inte försökt att ta livet av mig.

Det har blivit ett missförstånd här.

Okej. Det är bra.

Du kommer att få träffa en psykolog som du kan prata med.

Ni kan inte hålla mig här.

Du är ju intagen enligt LPT. Lagen om psykiatrisk tvångsvård.

Men jag har inte försökt ta livet av mig.

Okej, men gör så att du vilar nu och så ses vi snart. Okej?

Och mordet på Josefin Forss, stämmer det?

Mm, det stämmer.

- Bland dina offer... - Nej, inte offer.

Bekantskaper.

Bland dina bekantskaper så sticker Josefin ut.

Josefin var ju äldre.

Hon var ju tonåring, så det är ett ovanligt stort åldersspann.

Min fråga är, hur kommer det sig att du tog kontakt med Josefin?

Det var lättare.

Hur då?

Låt mig uttrycka det så här...

Det är inte särskilt svårt.

Tonårstjejers behov av bekräftelse, det är...

Det är omättligt.

Antingen så är de självupptagna eller så är de trasiga.

Hur som så vill de bara bli sedda.

Visste du att Josefin hade kontakt med andra?

Jag trodde att du var här för att prata om Hanna Hagman.

Jaha, varför trodde du det?

Kände du Hanna?

Du sa att det var lättare att hitta bekantskaper på nätet.

Du kontaktade Josefin som NallePuhTre.

Vad kallade du dig mer?

Nasse? Bamse? TförTiger?

Under rättegången fick du frågan hur du dödade Josefin.

Du svarade:

"Jag gick ikapp och slog henne i bakhuvudet med ett fälgkors.

Hon föll till marken och försökte fly, men jag slog en gång till."

Fälgkorset sa du att du slängde i älven.

Men det hittades aldrig.

Varför berättade du inte allt det här i början av förhöret?

Varför vänta till rättegången?

Jag tänkte kanske att det blev mer spännande så.

Mer... dramatiskt.

Alla de där unga tjejerna som du har träffat...

Du kallar dem dina bekantskaper.

En bekant uppfattar inte jag som nån man känner särskilt väl.

Det är ingen man bryr sig om.

Eller gör du det?

Om tonårstjejer säger du:

"Antingen är de självupptagna eller trasiga.

Hur som helst vill de bara bli sedda."

Du hade inte särskilt starka känslor för Josefin, va?

Hanna, då?

Hur var det med henne?

Jag kanske dödade henne också.

Okej. Hur?

Jag ströp henne.

Och så grävde jag ner henne.

Så hon kunde ruttna som den hora hon var.

Hm...

Hanna blev inte bara nedgrävd. Hon blev begravd.

Kroppen var prydligt inslagen.

Hon var inte bara nåns bekantskap.

Du upprepar bara information som du har läst i tidningen.

Jag vet att du inte dödade Josefin.

Du vet ingenting, förstår du det?

Kom tillbaka.

Hör du vad jag säger? Kom tillbaka!

Hej, Veronika.

Du ska få nånting att sova på.

Bra.

Sov gott.

Hur känner du dig nu då?

Jo, men jag mår bättre faktiskt.

Mm.

Jag har sovit gott i natt. Jag fick två tabletter.

- Vad bra. - Ja.

Du sa att jag skulle få träffa en psykolog.

Jag går till en Susanne Kilström redan

som jag känner mig väldigt trygg med.

Jag undrar om jag skulle kunna få träffa henne. Nu.

Ja, okej...

Vi brukar inte ta hit psykologer utifrån normalt sett.

Det gör vi inte, men...

Jag ska se vad jag kan göra.

Absolut.

Hej, Veronika.

- Hej. - Hur mår du?

Vad bra att du fick komma.

Susanne, jag har inte försökt att ta livet av mig.

Det är ingen som tror mig.

Jag tror dig.

Kan du inte säga till dem att jag inte ska vara här?

Det är inte upp till mig att avgöra

om du ska vara här eller inte.

Det enda jag kan berätta är att du och jag gör en traumabearbetning.

Det är stort. Det kräver mycket.

Kan du snälla tala om för dem att jag inte ska vara här?

Vi behöver fullfölja det vi har påbörjat.

Det är så jag kan hjälpa dig, Veronika.

Okej.

Okej. Bra.

Kan du bara... Du kan lägga dig ner, om du vill.

Lägg dig så att du känner dig bekväm.

När du känner dig redo...

så slut ögonen.

Bra.

Bara fortsätt andas.

Känn tyngden.

Sjunk ner i kroppen.

Bara fortsätt blunda.

Du kan låta dina tankar få vandra dit de vill.

Rikta din uppmärksamhet till dina andetag.

Bara fortsätt andas.

Och lyssna till min röst.

Jag ska snart räkna till tre.

Och när du hör mig räkna till tre...

så vill jag att du släpper fram det första barndomsminnet.

Andas in...

Ett...

två...

tre.

Andas ut.

Vad ser du omkring dig?

Vad hör du?

Nej, pappa, stopp!

Nej, pappa, stopp!

Stopp, pappa, du får inte!

Ursäkta, du kan inte komma här nu.

Förlåt att jag stör, men du har besök.

- Jag förstår. Det får vänta. - Han säger att det är viktigt.

- Hej. - Hej.

Kom.

Hej.

Du... Jag...

Jag hämtade dina saker. Din utredning.

Jag tror att du har rätt.

Morden hänger ihop och det är inte Alex.

Jag åkte ut till skogen, dit du sa. Jag hittade den där stöveln.

Hur visste du var den låg?

Och hur hittade du dagboken?

Den enda förklaringen är att du var där.

Jag var inlagd när Oskar och Hanna dog.

Jag har läst dina anteckningar. Du var även inlagd när Josefin dog.

Hur kommer det sig? Va?

Varför gör du en koppling till dig? Vad har det med allt att göra?

Vi kan inte använda bevismaterialet du har hittat. Inte ett skit.

Okej?

Jag kan inte göra mer.

De visar sig för mig.

Hanna, Oskar och Josefin visar sig för mig.

Jag ser vad de har varit med om.

Jag hör själv hur det här låter.

Jag har haft förmågan sen jag var barn.

Jag är ledsen.

Kom, då.

Hon måste skrivas ut först.

- Hallå? Du kan inte bara gå. - Jag är polis. Jag behöver henne.

- Får man göra så där? - Ingen aning.

Okej.

Hannas avskedsbrev var daterat den 15 oktober.

Hon träffade Alex. De har sex.

När hon lämnar hans stuga är det sista gången nån ser henne vid liv.

Vid samma tid inte långt därifrån ramlar Oskar i älven och drunknar.

Och Hannas kropp hittas mellan älven och stugan.

Det är för många sammanträffanden.

Niklas Borsén dödade varken Josefin eller Hanna.

Mordvapnet hittades aldrig.

Hans erkännande stämde ordagrant med vad som gick att läsa sig till.

Vad är din teori?

Att Oskar blev vittne till när Hanna mördades.

Han flydde och hamnade i älven på nåt sätt.

Och att Josefin blev mördad av samma person.

Jag förstår bara inte hur det hänger ihop.

Okej, så vad gör vi nu, då?

Hur tar vi reda på vem som gav dem halsbanden?

Och vem fan T är.

Japp.

- Hej. Julia? - Hon är där.

- Hej, Julia. - Hej.

Jag vet att jag tjatar men finns det nånting mer du kan berätta för oss?

- Vadå? Jag har ju sagt allt jag vet. - Är du säker på det?

Vad är det som pågår?

- Hej, du... - Ursäkta om vi skapar olägenheter.

Vi misstänker att Niklas Borsén kan vara skyldig till fler mord.

Vi behöver ställa några fler frågor.

Jag trodde det var avslutat.

Tyvärr, vi behöver fler uppgifter.

Vi skulle verkligen behöva namn på männen Josefin träffade.

- Jag förstår, men jag vet inte. - Tänk.

Vad är det här? Varför frågar du det?

Det kan ha betydelse.

Jag kan inte gå in på detaljer på grund av utredningen, men...

Vi skulle uppskatta er hjälp.

Det här ska inte du behöva ta. Se om Elvira behöver hjälp.

Okej.

Julia...

Vi försöker kartlägga vilka män som Josefin kan ha träffat innan...

Jaha...

Vi hade en del manliga tränare som kom hit och som hon åkte till.

Okej. Bra.

Vet du om hon var engagerad i nån förening eller klubb?

Nej.

Det är klart att det är en massa folk som jobbar på gården.

Och så sjöng hon i en kör också.

Det var en ungdomskör i stan

som sjunger för barn och äldre på Lucia.

Okej. Kan vi få namn och telefonnummer på männen?

- Ja. - Tack.

Jag går ut och ringer ett samtal bara.

Okej.

- Jag har fått namnen. - Får jag kolla?

Ja.

Nån du känner till?

- Nej. - Okej.

Jag åker till stationen och kollar dem.

- Släpper du av mig? - Ja.

- Hej, mamma. - Hej. Var är pappa?

- Jag tror att han är där uppe. - Okej.

Ja, nej, jag tror inte det.

Ja, nej...

Det går inte.

Ja, nej, jag förstår.

Jag fattar det. Det...

Du, hon är här nu.

Ja. Ja, bra.

Ja, det är det. Ja, vi kan prata mer sen. Hej.

Det var Ann-Charlotte.

Veronika, vad är det?

Jag blev utskriven.

- Blev du utskriven så plötsligt? - Ja.

Nassir behövde min hjälp.

Jaha.

Jag förstår inte hur de kan skriva ut dig

efter allt som har hänt.

Jag orkar inte mer.

Det har gått för långt.

Jag har gjort allt för att dölja...

Jag borde ha tagit tag i det på en gång.

Jag borde ha varit ärlig.

Jag är ledsen för att det har blivit så...

Men jag orkar inte mer.

Tomas...

Jag vill att du berättar.

Vadå?

Var Josefin med i din kör?

Va?

- Pappa? - Josefin Forss.

- Var hon med i din kör? - Vad pratar du om?

Jag pratar om att två flickor har blivit mördade.

Och om att de kände dig.

- Pappa... - Inte nu, Liv.

- Vi vann cupen. - Liv, kan du gå till ditt rum?

Vad står du och säger?

Jag pratar om dig.

Jag pratar om ditt missbruk och att jag alltid känt till det.

Det pratar jag om.

Jag pratar om att du har varit psykiskt sjuk sen barnsben.

Du behöver hjälp som inte jag kan ge dig.

Det pratar jag om.

Vad är det du står och säger?

Tror du verkligen att jag kan ha dödat flickorna?

Är det vad du tror? Mina elever?

Är det vad du tror?

Tror du det? Svara mig. Tror du det?

Svara, då.

Nej.

Förlåt.

Vet du vad? Jag klarar inte det här.

Jag vill att du flyttar. Nu.

- Jag tänkte säga hej då till Liv. - Nej.

Det hinner du inte.

Du ska bara gå.

- Hej, Nassir. - Hej.

Du, jag har försökt få tag på dig.

Förlåt, jag var tvungen att ta en sak med Tomas.

Okej. Den där listan vi fick av Josefins mamma...

Jag har kollat upp alla namn. Inget av intresse, tyvärr.

- Veronika? - Jag ringer tillbaka till dig.

- Ja, vi hörs. - Hej.

Vem är Tomas?

Det är ju min man.

Vad pratar du om, Ann-Charlotte? Du är ju gift med Bengt.

Du skulle prata med din dotter.

Jag är säker på att hon skulle förstå om du bara berättade.

Vad skönt att du mår bättre.

Varför var jag med pappa på jobbet den där dagen han dog?

Nej, men...

Du sa på telefon att det var viktigt.

Varför var jag med honom när han dog? Svara.

- Det var du inte. - Jo, det var jag. Jag minns det.

Men... Det var du inte.

Det är bara dumheter, älskling.

Bengt började jättetidigt och du låg och sov i din säng.

Nej, jag var vaken.

Pappa!

Jag var ledsen.

Nej, pappa, stopp!

Stopp, pappa, du får inte!

Stopp! Jag vill inte att du ska dö.

Du får inte gå!

Pappa måste gå till jobbet.

Jag visste att han skulle dö.

Jag visste det.

Vilken tid dog han? Va?

05.55. Var det då han dog?

Du har vetat hela tiden.

Hjälpte du mig inte istället för att droga mig?

Då kanske jag hade sluppit åka in och ut på psyket.

Jag kanske hade fått ett vanligt liv.

Jag ville skydda dig.

- Från vad? - Från dig själv!

Du är konstig.

Vem vet vad du plötsligt får för dig?

Du är rädd för mig.

Gå.

Du har alltid varit rädd för mig.

Jag kommer aldrig bli som du.

Hej.

- Vad gör du här? - Jag ville bara höra hur du mår.

Bra.

Okej.

Du... Jag vill bara att du ska veta...

Om du inte har nåt att säga, vill jag gå.

- Tjena, Tommy. - Tjenare.

- Hej, pappa. - Hej, gumman.

- Vad gör du här? - Ja, vadå? Jag är här.

Kan du inte bara gå?

Jo, och du med. Eller hur?

- Mm. - Är du sur?

- Nej. - Nej? Bra.

Hej, det är jag.

Jag vet vem T är. Ring mig.

Undertexter: Sara Ulvinge plint.com