All language subtitles for Voyeur.2017.NORDiC.1080p.WEB-DL.x264.DD5.1-TWA.sv

af Afrikaans
ak Akan
sq Albanian
am Amharic
ar Arabic
hy Armenian
az Azerbaijani
eu Basque
be Belarusian
bem Bemba
bn Bengali
bh Bihari
bs Bosnian
br Breton
bg Bulgarian Download
km Cambodian
ca Catalan
ceb Cebuano
chr Cherokee
ny Chichewa
zh-CN Chinese (Simplified)
zh-TW Chinese (Traditional)
co Corsican
hr Croatian
cs Czech
da Danish
nl Dutch
en English
eo Esperanto
et Estonian
ee Ewe
fo Faroese
tl Filipino
fi Finnish
fr French Download
fy Frisian
gaa Ga
gl Galician
ka Georgian
de German
el Greek
gn Guarani
gu Gujarati
ht Haitian Creole
ha Hausa
haw Hawaiian
iw Hebrew
hi Hindi
hmn Hmong
hu Hungarian
is Icelandic
ig Igbo
id Indonesian Download
ia Interlingua
ga Irish
it Italian
ja Japanese
jw Javanese
kn Kannada
kk Kazakh
rw Kinyarwanda
rn Kirundi
kg Kongo
ko Korean
kri Krio (Sierra Leone)
ku Kurdish
ckb Kurdish (Soranî)
ky Kyrgyz
lo Laothian
la Latin
lv Latvian
ln Lingala
lt Lithuanian
loz Lozi
lg Luganda
ach Luo
lb Luxembourgish
mk Macedonian
mg Malagasy
ms Malay
ml Malayalam
mt Maltese
mi Maori
mr Marathi
mfe Mauritian Creole
mo Moldavian
mn Mongolian
my Myanmar (Burmese)
sr-ME Montenegrin
ne Nepali
pcm Nigerian Pidgin
nso Northern Sotho
no Norwegian
nn Norwegian (Nynorsk)
oc Occitan
or Oriya
om Oromo
ps Pashto
fa Persian
pl Polish
pt-BR Portuguese (Brazil)
pt Portuguese (Portugal)
pa Punjabi
qu Quechua
ro Romanian
rm Romansh
nyn Runyakitara
ru Russian
sm Samoan
gd Scots Gaelic
sr Serbian
sh Serbo-Croatian
st Sesotho
tn Setswana
crs Seychellois Creole
sn Shona
sd Sindhi
si Sinhalese
sk Slovak
sl Slovenian
so Somali
es Spanish
es-419 Spanish (Latin American)
su Sundanese
sw Swahili
sv Swedish
tg Tajik
ta Tamil
tt Tatar
te Telugu
th Thai
ti Tigrinya
to Tonga
lua Tshiluba
tum Tumbuka
tr Turkish Download
tk Turkmen
tw Twi
ug Uighur
uk Ukrainian
ur Urdu
uz Uzbek
vi Vietnamese
cy Welsh
wo Wolof
xh Xhosa
yi Yiddish
yo Yoruba
zu Zulu

Original subtitles

EN ORIGINALDOKUMENTÄR FRÅN NETFLIX

LEDIGA RUM

De kunde inte höra mig.

De kunde inte se mig.

Men jag kunde höra och se dem.

KONTOR

Det har varit en hemlighet i 47 år.

Ingen kan göra om det.

Visst.

Många kommer att kalla mig pervers...

Fönstertittare.

Det är jag beredd på.

Men jag måste berätta för någon

för jag ville inte dö och låta allt gå förlorat.

Början...

måste fånga läsarens uppmärksamhet.

Första sidan, stycket och meningen.

Hur börjar man?

Jag hade jobbat som reporter sedan jag var 15 år.

Nu är jag 80 år.

Jag har under hela mitt liv genomlevt andras upplevelser

och varit en noggrann skildrare.

En observatör.

Som betraktar andra. Lyssnar.

Jag tar god tid på mig

och bryr mig om personerna som jag skriver om

för jag ser något i dem som jag kan känna igen mig i.

Jag bor i ett fint radhus.

I ett tätbefolkat område på östra Manhattan.

Jag är alltid välklädd. Kläder gör skillnad.

Pappa var skräddare och alltid välklädd.

Som barn fick jag kläder uppsydda åt mig.

Pappa var en högmodig skräddare och jag blev en högmodig journalist.

Jag har en omgjord vinkällare.

En "bunker".

Här finns nog 50 års forskning

som drivits fram av oändlig nyfikenhet.

Jag kan se vem jag var med,

vem jag åt middag med, var jag var.

Allt finns där.

Så smått skrivet!

Jag har arkiverat allt kronologiskt.

"Gay Talese, -53, springpojke, New York Times."

Här har vi 60-talet, -66.

Här är Sinatra-grejen och Joe DiMaggio...

Jag har alla mina artiklar, samt anteckningar.

Jag behåller allt.

EN FÖRFATTARES LIV

Vissa av lådorna vittnar om

samlat material som tids nog hamnade i böcker och tidningar.

Allt är värdefullt.

Man lär sig även när man inte skriver.

Nu är jag redo för en gin martini.

Det tar aldrig slut. Berättelserna dör aldrig.

Många reportrar tror att när de är klara, så är allt över.

Ibland har det bara börjat.

MOTELL

Jag håller på med en berättelse om Gerald Foos

som bestämde sig för att köpa ett motell

med det tydliga syftet

att bevaka allt det som folk gjorde i enrum.

Han kunde se vad folk gjorde i sina rum

genom att titta ner genom ventilerna som gav honom tillgång till allt

där han satt och hukade.

Det är helt otroligt. Man kan inte hitta på det.

Man kan inte hitta på det.

- Ska vi börja? - Kameran rullar.

Gerald, när tror du att du blev voyeur?

Jag växte upp i en sexuellt isolerad miljö.

Ja.

Mamma och pappa berättade inget om sex.

Jag fick lära mig på egen hand.

Jag visste att det fanns mer i livet...

och mer med sex.

Jag visste att det måste finnas mer.

Jag sa till Donna att jag var voyeur.

Hon sa: "Så kallas väl fönstertittare?"

Jag sa: "Ja.

Men jag kallar det för voyeurism."

Jag sa: "Jag vill ha ett laboratorium." Hon sa: "Vadå?"

Jag sa: "Jag vill köpa ett laboratorium.

Jag tror att jag vet hur, men det måste vara idiotsäkert

ifall någon skulle upptäcka det."

Det var en turistväg.

Det var den sortens människor som bodde där.

Ja.

Jag hittade inte rätt ställe

och plötsligt upptäckte jag Manor House.

Manor House Motel.

Jag tittade på motellet

och föll för det för det var precis vad jag ville ha.

Beskriv hur motellet såg ut.

Det hade brant tak och jag kunde gå längs mitten.

Där bestämde jag mig för att bygga observationsplattformen.

- Okej. - Det tog ett år.

- Ja. - För jag ville inte begå några misstag.

Jag sa: "Jag får bygga det mesta på egen hand

för ingen får veta vad jag gör."

Jag tänkte mig någon sorts ventilationsgaller.

- Ja. - Värmeventilation.

Men jag fokuserade på något helt privat,

så att de inte kunde höra mig

eller se mig, medan jag kunde höra och se dem.

Du och Donna ägde det tillsammans tills hon dog.

Ditt äktenskap med Anita Clark...

Hon skötte jobbet lika bra som din första fru.

Det fantastiska är att du hittade två samarbetsvilliga kvinnor.

Man skulle kanske kunna säga att Gud var inblandad.

KONTOR

Jag kopplar det mesta till Gud.

Hur mäktig måste man vara för att skapa ett universum?

Jag gillar tanken på ett högre väsen.

Han kan göra så här...

så försvinner det.

Borta.

Det passar mig att skriva om en voyeur

för jag är en själv.

Som författare vill jag ta mig in i andras liv.

Jag avgör hur historien berättas,

hur den skuggas, färgas och koreograferas.

Och här har vi en knäppgök som bestämmer sig för

att bygga en katedral, ett litet fantasimotell.

Han tror att han ska få se fantastiska saker,

en sexuell cirkus varenda kväll i veckan.

Vår bekantskap började med ett brev.

Jag fick det den 7 januari 1980.

"Käre mr Talese, sedan jag hörde talas om din studie

om sex från kust till kust i USA

som kommer att publiceras i Thy Neighbor's Wife,

så har jag känt att jag kan bidra med information till den

eller framtida böcker."

Brevet fortsätter.

Han avslutar med: "Du kan kontakta mig på den här adressen."

Jag ville utan tvekan veta mer om honom.

Jag har stor respekt för Gay.

Vi har en bra och tillitsfull relation.

Han var som en gud för mig.

Mr Talese är en av Amerikas stoltheter.

Han har skrivit The power and the Glory,

som publicerades i New York Times.

Du skrev maffiaboken, Honor Thy Father.

- Hur sköter jag mig? - Det stämmer.

Nu är du tillbaka med Thy Neighbor's Wife,

en åttaårig studie om sex i Amerika.

Det här blir årtiondets mest omtalade bok.

Du besökte ett ställe som heter Sandstone?

Ett nudistsamhälle i Los Angeles.

Du tittade på folk och sådant?

Mer än det. Jag menar...

Du vet vilka skämt du kommer att få höra i talkshower.

Det börjar här.

Jag blev en bofast författare i ett sexuellt frisläppt samhälle.

Vi hade sex med andra människor.

Hur påverkade det ditt sexliv hemma?

Var det...

Min fru var inte glad, som du kan förstå.

Vi har döttrar. Vi var välkända i samhället.

Det var som om jag gjorde en förkastlig sak.

Hälsa på Nan Talese. Mrs Talese.

Det jag ogillade var skriverierna om det.

TALESES SEXRESA EN SNUSKIG BOK

Och jag ville skydda Catherine och Pamela,

så att de inte skulle skadas av det.

Jag betraktade mig själv som stående vid ytterdörren,

med armarna ute för att inte släppa in dem vårt hus.

Är det slutet på Gays sexforskning?

Det är inte upp till mig. Han gör det som känns rätt att göra.

Jag sålde min själ, om ni så vill. Det kvittar.

Jag hade gjort vad som helst för berättelsen.

Jag var tvungen att göra det, att skriva ner det.

Jag var där. Jag deltog.

Jag satt inte bredvid med presskortet runt min nakna kropp.

Det var ingen stor sak,

för jag har alltid haft en annan självuppfattning.

Jag ville ha sanningen, och i den här boken, som reporter,

fick jag sanningen.

Hur får man den? Man måste delta och vara där.

Lyssna inte på vad folk säger. Se vad de gör.

År 1980

flög jag för att träffa honom.

Jag ville försäkra mig om att han inte ljög.

Jag skulle vara voyeur hos voyeuren. Jag skulle bli hans kompanjon.

En kväll gick jag upp och tittade.

Han sa: "Följ med."

Via förrådet,

uppför stegen till en avsats.

Där finns en låst dörr.

Vindsdörren. Han hade den enda nyckeln.

Vi gick in och han låste dörren bakom mig.

Man såg ljus på vissa ställen.

Ljudet av tv-apparater.

Röster.

Han lutade sig fram på ett ljust ställe...

och pekade neråt

och vi såg ett väldigt snyggt par som hade oralsex.

Han gjorde så här.

Jag lutade mig längre och längre fram

och tittade uppmärksamt.

Sedan kände jag en hand på nacken.

Det var voyeuren som drog upp mig,

tyst men bestämt.

Jag tittade på honom.

Och min jäkla röda sidenslips

var bara en halvmeter från kvinnans huvud

när hon sög av killen på sängen.

Jösses!

Han sa: "Var försiktig med slipsen."

Jag kunde inte skriva om honom utan att använda hans namn.

Det är ingen poäng

att skriva om privatliv utan att använda riktiga namn.

Då kan man skriva skönlitteratur.

Han ville inte,

men han fortsatte samarbetet med mig.

Det har fortsatt i över 30 år.

Jag ska se vad jag hittar.

Brev. Jag har kopior av allihop.

Problemet inom journalistiken är att det rör sig om för kort tid.

Reportrar pratar med folk och träffar dem aldrig igen.

Korta intervjuer.

Men jag gillar att hålla kontakten

för det finns en chans att man några årtionden senare

kan träffa dem igen

och få reda på vad som hänt sedan sist.

Jag ringde honom och sa: "Jag tror att du är redo för det här."

Han sa: "Jag sålde motellet år 1997.

Det är troligen preskriberat.

De flesta av dem är ändå döda.

Jag är 78..."

Jag sa: "Jag är 80, så raska på om du vill göra det

för snart är vi båda borta."

Ett utdrag ur berättelsen om Gerald Foos kommer att publiceras i New Yorker

och sedan kommer Grove Atlantic

att ge ut en bok.

Hejsan.

Susan Morrison, du är så känd! Bara man inte frågar killarna därnere.

Killarna i receptionen hade aldrig hört talas om New Yorker.

Han heter Foos, Gerald Foos. F-O-O-S.

Han blev aldrig ertappad.

- Träffades ni efter Thy Neighbor's Wife? - När jag var klar med den.

Boken nämndes i tidningar. Jag fick mycket publicitet.

Han råkade läsa något i Denver Post.

Och han är fortfarande intresserad...

Ja, jag kan bara inte...

Jag vill inte gå vidare förrän det är klart, för...

jag vill inte att han hinner dö.

- Hur gammal är han? - 78.

Jag är 81, så jag borde tänka på...

Snart dör en av oss, så jag vill bli klar först.

Det som oroar mig är

att om jag berättar för läsaren att jag tittade...

Jag såg lite sex, men... Jag är så blasé.

Men om jag skriver att jag inte såg något tappar läsaren intresset.

- Oroa dig inte. - Det är allt.

Jag är glad att du inte såg mer än så

för det skulle kunna verka för obehagligt.

Han är inte obehaglig.

Det måste jag verkligen förklara.

Han är redbar.

Man hade kunnat tro att han jobbar på en bilfirma

eller i försäkringsbranschen. Han är som vem som helst.

Det är allt.

Gerald, berätta hur du blev en voyeur.

Jag och mina föräldrar var på en gård öster om Ault i Colorado.

Vi bodde mittemot

mammas syster, Katheryn Eckhart.

Hon var yngre och hade en annan kroppsform

och hon hade fräknar.

Jag visste inte riktigt vad fräknar var, men jag ville ta reda på det.

Så hon var en väldigt attraktiv kvinna?

Hon var vacker.

I mina ögon var hon den vackraste kvinnan jag sett.

- Jaså? - Ja, det var hon.

Jag hade nog gått och lagt mig vid niotiden.

Jag satt på sängkanten och kände ett plötsligt begär.

Jag gick fram till fönstret och tittade ut

och det kändes som en dragningskraft.

Jag såg rakt in i moster Katheryns sovrum.

En mystisk kraft tog över hela kroppen.

Jag tror att det berodde på puberteten.

Fönstret kallade på mig.

Strålande. Fönstret kallade.

Jag vet inte... Det kan nog beskrivas med andra ord.

Nej, det är perfekt. Du är en poet utan att veta om det.

Du kommer på något.

Nej, det behövs inte. Det är det bästa ordet.

"Fönstret kallade", eller hur?

Anita, visst är det ett bra ord?

Jag kom fram till fönstret.

- På den tiden drog ingen ner rullgardinen. - Det visste jag inte. Stämmer det?

- Där fanns en spegel. - Spegel?

Jag kunde titta mot spegeln

och se allt hon gjorde i sitt rum.

Hennes hår var rött och vackert. Pubeshåret var...

- Rött. - Väldigt, och hon hade stora bröst.

Herregud.

Av den anledningen har jag blivit bröstfixerad.

Inget snack om saken.

Och då började du onanera?

Hon är huvudpersonen i dina onanidrömmar.

De kommer att säga:

"Fantastiskt! Var det så voyeuren började? Var det därför..."

Psykiatriker kommer att fundera...

Du blir känd i varenda medicinsk tidskrift.

De vill kanske prata med mig, men då säger jag: Tja...

öppna plånboken, så kan vi prata.

Bara om jag får betalt."

Ingen dålig... Du är väldigt amerikansk av dig.

När du kontaktade mig

skrev du ett långt brev

och berättade att du ville dela det med mig,

men du ville inte att jag skulle skriva om dig.

Det var vår överenskommelse.

Så varför skrev du till mig?

Jag ville nog bli allmänt känd

för att jag gjorde något som ingen annan hade lyckats med.

- Eller ens hade tänkt på. - Och jag hoppades att de inte

bara skulle se mig

som en pervers fönstertittare.

För det var jag inte. Jag var faktiskt en forskare.

Hur ofta sa jag det till dig?

Ofta.

Jag sa att jag var en forskare och det tror jag på.

Vi sa till Gay: "Vi vill att du

försöker få Foos att reflektera över det hela.

Hade han några farhågor? Varför ville han berätta?

Vad trodde han att han bidrog med?"

Han såg sig själv som en forskare.

Ett löjligt påstående.

Jag har aldrig tvivlat på att Foos har allvarliga problem.

En sociopat som bara ville ha uppmärksamhet.

VOYEURENS JOURNALER

Men i sin helhet, så är det som Foos har producerat under årtionden

oerhört fascinerande.

Det är fullt av konstiga detaljer.

Det är en fantastisk bild av USA:s tillstånd

som är intressant och anmärkningsvärd i sig.

HANDSKRIVNA OBSERVATIONER AV FOOS.

År 1980 lovade han att visa mig alla de sidor

som han hade skrivit i linjerade block.

"Runt 35 år gammal, vit man, 178 cm, 80 kg, tjänsteman.

Fru, 35 år, 163 cm, trind, mörkhårig.

Möjligen italiensk härkomst. Utbildad."

Någon ny flyttar in.

"Okänd kvinna.

30-årig svart man. Okänt yrke."

Här har vi lite sex.

Ibland kommer den här sortens översikter.

"Oralsex utan samlag, fem.

Endast samlag, 29.

Endast onani, 1. Manliga orgasmer, 35.

Kvinnliga orgasmer, sju."

Det visar att kvinnor inte har särskilt kul.

Du tittade på mellan 2 000 och 3 000 personer om året.

- Du la ner en hel del tid. - Jag satt där till gryningen.

Donna brukade komma upp med en cola.

- Ibland kom hon med en macka. - Okej.

Hon visste att jag var där.

"Stackars Gerald är däruppe och han har inte ätit."

Man kan bara onanera ett par gånger om natten.

Som ung kan man göra det tre, fyra, fem gånger.

Jag blev intresserad av vissa personer.

LÄKARE OCH SJUKSKÖTERSKA

Jag visste så klart vilka som fanns i rummen.

Jag försökte behålla dem genom att erbjuda bra priser.

GIFT PAR FRÅN MONTANA

En gång tittade han på ett snyggt par.

25-ÅRIG LAGERARBETARE STILIG

22-ÅRIG FRU SMAL MIDJA

Han ser verkligen fram emot

en riktigt bra sexföreställning.

När de precis ska klä av sig,

så släcker killen

och stänger av tv-apparaten.

Voyeuren är inte bara besviken. Han är arg.

De har svikit honom. Och vad gör han?

Jag klättrade ner och hoppade in i bilen.

Han slår på strålkastarna och parkerar utanför fönstret.

Han klättrar upp och nu kan han se dem.

Killen ser strålkastarna utanför det fördragna fönstret

och säger: "Någon idiot har glömt strålkastarna på."

När han skriver hänvisar han ofta till sig själv i tredje person.

VOYEUREN TITTADE PÅ KVINNAN

VOYEUREN

På observationsplattformen är voyeuren som ett eget väsen.

Jag tror att vi existerar sida vid sida.

Alla de timmar som man lägger ner...

Det är inte som att titta på Långt ner i halsen.

Det är inte hårdporr.

Man får se sex, men inte så ofta som man skulle kunna tro.

Det är inte tråkigt.

Det är faktiskt värre än så. Det är verkligt.

Livet är tröttsamt.

Det är människor som ger uttryck för livets leda.

Han skriver ner även det tråkiga

och det är själva värdet i det hela.

Bland hundratals berättelser

finns det vissa där folk beter sig ganska märkligt.

En gång kom städerskan och sa:

"Det måste finnas ett får i något av rummen

för jag hör bräkande."

Så han klättrar upp och ser två män.

En är utklädd till ett får

och den andre ligger ovanpå, och de har sex

och han låter som ett får.

En gång kom någon till motellet med en hink kyckling

från KFC.

Han satte sig på sängen, tog fram så här mycket servetter

och la dem på sängkanten,

sedan började han äta kycklingen.

Ibland blev jag hungrig.

Han blev så klart kladdig.

Så han torkade av händerna på överkastet.

Han däruppe blev arg och sa: "Din jävel!"

Din jävel!

Han sa: "Vem var det?"

Han gick till fönstret,

drog undan gardinen och tittade åt det ena hållet

och sedan åt det andra.

Ingen där.

Han ertappades inte. Det var enda gången som han tappade huvudet.

Det som irriterade mig mest var hundar.

Jag avskydde när de var i rummen.

Han sitter däruppe helt tyst,

nästan utan att andas,

och det hände att hundar...

De satt och tittade.

Han hörde allt. Den lille rackaren visste om det.

Det hände att jag blev deprimerad, för så här var det...

Jag klättrade upp på kvällen och rörde mig mellan rummen.

Det enda jag hörde var skrik, skrän, klagande och svordomar.

Den sortens saker besvärar mig.

Genom att titta på folk som gjorde olämpliga saker

började jag få avsmak för många.

Han blev ganska cynisk. Han ville lura folk.

Jag började med att plantera dildor.

VOYEUREN KÖPTE FEMTIO DILDOR

Utöver den bibel som brukar ligga på ena sidan sängen

placerade voyeuren ut porrtidningar.

Jag ville ta reda på om de skulle använda grejerna

eller komma till kontoret och säga:

"Städa rummen ordentligt. Hämta en städerska."

Ett par kvinnor och män gjorde det.

Men kvinnorna som använde grejerna?

Det var en annan femma.

EXPERIMENTET

Gerald Foos genomförde ett test

där han lämnade en liten resväska i garderoben i ett av de 12 rummen

och när gästerna kom och checkade in

plockade voyeuren upp telefonen och pratade med sin fru.

"Jag fick ett samtal från någon som har glömt en väska med 1 000 dollar

i ett av rummen.

Vet du om någon har hittat den?"

Så gick de till sitt rum.

När de hängde upp kläderna såg de väskan.

Låset var litet och lätt att bryta upp.

Jag satt däruppe och tittade på dem.

Och de bröt upp det jäkla låset.

Nu var de tvungna att göra sig av med väskan.

De smusslade ut den ur rummet,

la den i bakluckan och körde iväg med den.

En person kastade ut den genom badrumsfönstret.

Du är så vacker. Den stilige herren heter Tony.

- Hallå! - Vad ska du göra?

En stor del av tiden

som en voyeur lägger ner

drivs av förväntan.

Man hoppas att de ska göra något som gör att det känns värt det.

Man investerar mycket tid

och får väldigt lite för det,

men någon enstaka gång får man bevittna ett mord.

Jag oroar mig för mycket och jag förutsåg saker och ting.

Jag kan kanske ses som medbrottsling.

Jag satt och observerade och såg en vit man och en vit kvinna.

Han var knarklangare.

SMÅSKALIG KNARKLANGARE OCH VÄN

Jag såg honom sälja knark till ungdomar.

Han gömde det i en ventil.

Han skruvade bort gallret och la det där.

Där hade han sitt lager.

SÄLJER DROGER

Voyeuren som hade en son med drogproblem

blev arg när han såg droger säljas.

Gissa vad jag gjorde när han lämnade rummet.

Jag skruvade bort gallret, tog knarket

och spolade ner det i toaletten.

När han kom tillbaka den kvällen gick han dit och...

När han plockade fram påsen och såg att den var tom

började han anklaga folk.

"Vem fan har varit här?"

Den enda som kände till gömstället var flickvännen.

Han anklagar henne och hon nekar,

men det måste ha varit hon.

Vem annars? "Det var inte jag." "Jo."

Hon säger: "Jag vet inget."

Han börjar slå henne.

DET BLEV VÅLDSAMT UNDER VOYEUREN.

Hon ställde sig upp och kom nära honom.

Han slår henne. "Var är det?" Han får en skrevspark.

Han blev helt galen.

Han tog strupgrepp och försökte strypa henne.

Han bara fortsatte.

Jag tänkte: "Kom igen, släpp henne."

Snart slutade han och hon föll ner på golvet.

HON FÖLL MEDVETSLÖS TILL GOLVET.

Hon hamnade rakt under mig.

Jag kan svära på

att jag såg bröstkorgen röra sig upp och ner.

Han blev arg och började kasta saker omkring sig.

Han plockade upp hennes väska, tömde den på sängen

och tog alla hennes pengar.

Ut genom dörren, in i bilen och borta.

Voyeuren satt där och såg alltihop

utan att göra något.

Han var orörlig och förvirrad. Förstenad och passiv.

Jag tittade och jag kan svära på...

Jag lovar och svär att jag såg bröstkorgen röra på sig.

Och jag tänkte: "Hon klarar sig."

VOYEUREN VAR SÄKER PÅ ATT KVINNAN HADE ÖVERLEVT.

Så jag stack.

Jag mådde så illa att jag slutade för kvällen.

Nästa morgon kom städerskan

och jag såg på när hon gick igenom rummen.

Snart kom hon till det rummet.

Hon öppnade dörren och klev in.

Plötsligt sprang hon ut och jag sa: "Åh nej."

Hon kom in på kontoret och sa: "Gerald...

Jag tror att kvinnan i rum tio är död."

Donna kom in och sa: "Hon är död, Gerald."

DÖD I RUM NUMMER TIO

Polisen kom...

Snart kom coronern i sin lilla skåpbil.

Jag tänkte:

- "Jag är sjuk." Förstår du? - Ja.

"Det kan vara mitt fel."

Vi har en överenskommelse. Gerald Foos och jag har en överenskommelse.

Jag berättar sanningen, han lever med den.

Han äger inte motellet längre.

År 1997 sålde han det till en ovetande koreansk familj.

När han sålde det såg han till att ta de magiska ventilerna med sig.

Han sa att allt var övertäckt.

Det där ser ganska slarvigt ut.

Vissa situationer skulle kunna leda till att jag hamnar i fängelse.

Jag känner mig orolig och nervös.

När vi började prata för ett år sedan tyckte vi att det var dags

för att det kan vara preskriberat.

Men nu har jag fått reda på något nytt...

Men de väcker åtal mot mig, inte dig.

- För jag... - Du säger det...

Det här brevet som du skrev till mig...

Jag läste det i morse.

I brevet förvarnar du mig om

att du inte vill att motellets namn publiceras.

Du skriver att om det händer,

så kan koreanen som inte anar något

förlora gäster, vilket kan leda till skadestånd.

Jag skriver även om vad som händer med Anita och mig.

Man skulle kunna tro att jag nått fram till honom.

Jag hade inte pratat med honom utan tillstånd.

Det hade inte blivit något, som i över 30 år.

Jag har inte ändrat mig.

Men han glömmer plötsligt vad vi har kommit överens om.

Om det inte finns någon tillit mellan dig och källan,

så har du stora problem.

När man har vunnit någons förtroende

måste man ha väldigt stort tålamod.

Man vill inte göra personens liv

svårare än vad det redan är.

- Jerry, jag har gjort det här hela livet. - Jag vet.

Det faller sig naturligt.

Där är hon.

Anita var gift med en lastbilschaufför.

Han var råbarkad.

Hon hade två barn och ett av dem var handikappat.

Så både Geralds två fruars liv

och hans eget liv kantas av sorg och sjukdom.

När man tänker på vad de har till sin fördel

kommer man inte på mycket.

Jag stänger av det.

Vi har flera larmsystem som skydd.

Och... Gå in.

Har du någon övervakningskamera?

Nej, det har jag inte.

Vad synd.

Anita och jag har inga hushållerskor.

Det är inte därför vi är här.

Vi kan väl börja med Barbie-dockorna?

Okej.

De här dockorna är intressanta.

Hans besatthet är extrem.

Här är mynten som Anita har samlat i år.

Jösses!

Som liten la han både märke till

att mosterns kropp var vacker

och att hon samlade på saker.

Det här är min frimärkssamling.

- Den här lådan. Och den här, - Herregud!

Han sa till sin mamma att han ville börja samla på saker

som sin vackra moster Katheryn.

Det inledde hans livslånga samlarhobby.

Här har jag två Lugerpistoler.

Motellägare måste vara beväpnade.

Jag är alltid beväpnad.

Källaren ser ut som ett museum.

Hur många kort har du?

Två till tre miljoner.

- Kort? - Kort.

Där ligger en miljon som jag aldrig har kollat på.

Jösses!

Jag vet inte ens vad de innehåller.

Han ville bland annat berätta

för att få uppmärksamhet

och kunna skryta om sin sportsamling

som han ville sälja.

De här korten gör oss till multimiljonärer.

Bara själva korten.

Det här Mickey Mantle-kortet

kan vara värt allt mellan 200 och en miljon dollar.

En gång i tiden hade jag fler än tusen stycken.

Han slänger ur sig en massa priser och jag vet inte om han är galen.

Jag är i och för sig ingen samlare.

Det här kortet kan vara värt 500 000.

- Herregud. - Kanske mer.

Vem är det?

Hur skulle jag kunna veta vad de är värda?

Hur vet jag att han inte överdriver?

Jag vet inte.

Men om jag ser honom som en skrävlare,

så kan det bero på att jag trodde på det han såg.

Det man måste veta här i livet är vilka beslut man bör och inte bör fatta.

Jag kan intyga att beskrivningen av rummet stämde.

Jag vet att vinden... Jag var där och såg den.

Men resten har han berättat och han är min enda källa.

Det är oklokt att bara ha en källa.

När jag skriver

försöker jag gardera mig mot fel

som kan kontrolleras och härledas till slarvig rapportering.

VOYEURENS JOURNALER

Mordet. Det är fortfarande oklart.

10 NOVEMBER, 1977

Jag vet datumet och året.

En kvinna som troligen var mellan 20 och 30 år hittades död.

Så vi måste ta reda på vem hon var.

Jag vill verkligen veta

för många kommer att vara skeptiska

till sanningshalten.

Jag kontaktade polisen, coronern

och tidningen Denver Post.

De kollade igenom sina register och sa:

"Vi hittar inget om dödsfallet."

Hur kan det inte finnas något?

Jag vet inte hur det är möjligt.

Det borde finnas med i registren.

Jag borde inte behöva leta länge.

Det borde räcka med datum och plats.

Det borde finnas någon

som stämmer överens med beskrivningen av en kvinna som dött på ett motell...

Och är i rätt ålder. Det borde inte vara...

Vi är nog framme.

Tack.

TYP: MORD STATUS: ÖPPET

Här, tack.

- Gå vidare, mr Talese. - Tack.

DENVERPOLISEN OKÄND

Jamison Stoltz, redaktören som jobbar med boken,

hittade ett mord som ägde rum några kilometer bort på ett motell

två eller tre veckor från datumet.

Det här kom fram för att jag sökte information,

precis som du, om mordet som han skriver om.

STÄDERSKA HITTADE IRENE CRUZ AVLIDEN

IHJÄLSTRYPT

Kan Gerald ha vävt in det här?

Jag vet inte.

Jag tror inte att hela sanningen

om alltihop någonsin kommer fram.

Den enda som vet är Gerald

och han kanske inte ens minns allt.

Jag gillar att du skriver: "Jag hemlighåller inget för läsarna."

Enligt honom trillade hon mellan stolarna.

Ja.

Varför skulle han framställa sig själv som feg?

Varför skulle han hitta på det värsta i en bok om honom?

Om jag upprepar det, så går all sympati förlorad,

till och med från den mest sympatiska och sjukliga läsaren.

Gerald är en fascinerande person,

men skulle jag satsa mitt liv eller mitt rykte

på att allt det som han har berättat om

är helt sant? Nej, det skulle jag inte.

BILDER PÅ "VOYEUREN" GERALD FOOS

GT, som jag säger när jag pratar om honom...

sa: "Kan inte du göra något?

Kan inte du göra en illustration till boken?"

Lite ljusare.

Vad gör man inte för föräldrar?

Jag fick ett vykort att utgå från. Den här bilden.

Jag gillade inte perspektivet och snön,

så jag tänkte leta efter andra bilder på nätet.

Vi tar en titt.

Jag kollade gatuvyn och såg det här.

Den senaste bilden.

Jag ringde till pappa och sa: "Vet du vad? Det har rivits."

Vad sa han?

"Hur vet du det? Hur fick du reda på det?"

Jag sa: "Google Maps." "Du och ditt internet!"

Kom igen.

Vad fan...

RING UPP

Okej.

- Hallå? - Gerald?

Hej Gay!

I går kväll fick jag reda på

att Manor House Motel inte finns längre.

Vem har sagt det?

- Det har rivits. - Verkligen? Det visste jag inte.

- Hör på... - Men det gör ju inget.

Vänta lite. Du blir förmodligen lättad

för det var du som bad mig att inte använda motellets namn.

Det stämmer.

Jag berättade nyss för Anita som tycker att det är bra.

Ja, men hör på...

Jag vet inte. De fick nog bra betalt för det.

- Hör på... - De fick nog...

De fick säkert en miljon dollar för det.

Det känns ärligt talat ganska bra.

Jaså?

Nu behöver vi inte bråka med de där idioterna.

Koreanerna som ägde det

- eller vilka det nu var? - Ja.

Men vi hann skriva ner berättelsen innan rivningen.

Ja, och vi har videoklipp och bilder och allt det andra.

- Till och med... - Vi har allt möjligt.

Dokumentärfilmarna fotade till och med rummen

när de hälsade på dig och spelade in.

Jag är ganska uppspelt över boken.

Den kan bli en av dina bästa.

Nu kommer New Yorker säkert att publicera den.

Du väntar bara på

att den ska publiceras av New Yorker

- och sedan är det dags. - Precis.

- Vi ses. - Nu har vi anledning

att tacka Herren.

Vi kan hurra för dig och motellet.

Hej då.

Okej.

När man håller på med något länge, så förändras läget.

Man kan skriva något verklighetsbaserat och tro att allt är på plats.

Och vad händer då?

Platsen där allt utspelar sig, själva motellet,

går upp i rök och man måste lösa det.

Så du behöver inte åka dit?

- Skulle det vara värt det? - Ja.

- För oss... - Skulle det vara det?

Det skulle vara effektfullt att filma den tomma tomten.

Om ni ändå ska dit kan jag lika gärna följa med.

Det finns inte mycket kvar.

De har röjt undan.

Det här känns lite olustigt...

Jag gillade stället

och jag byggde det mesta på egen hand.

Och nu är det borta.

Som det står i Bibeln,

så har allt sin tid.

Jag tror att motellets tid var slut.

- Vad tycker du? - Sorgligt.

- Fortfarande? - Ja.

I natt drömde jag om stället och grät.

Gerald sa: "Vad är det?"

Jag sa: "Inget." Han upprepade: "Vad är det?"

Jag sa: "Jag saknar motellet.

Jag drömde att jag fortfarande arbetade...

och det kändes verkligt."

Jag vaknade och låg och grät.

Nu är stället någon annans.

Han använde ordet "upprättelse".

Han sa: "Jag vill lätta mitt samvete."

Genom att han identifieras med det någorlunda aktningsvärda verket

vill han få upprättelse.

Vi får se.

Sätt dig, så får jag in foten.

Tack. Du är så snäll.

När det här är över hoppas jag att du, jag och Anita

kan vara lika goda vänner som förut.

Förhoppnings ännu godare vänner.

Jag har känt honom sedan 1980.

Jag har läst igenom alla hans hafsiga anteckningar

och försökt klarlägga vad som är sant.

Jag försöker vara så försiktig som man kan vara

med en opålitlig person.

När man har att göra med New Yorker måste allt stämma.

Jag vill att allt ska stämma. Men jag oroar mig för faktakollen.

De har folk som kontrollerar allt

och jag ser inte fram emot

att någon från New Yorker

ringer upp honom och ställer en massa frågor.

Han har ofta ingen koll.

Den här berättelsen baseras verkligen bara på en källa.

Gay hade faktiskt varit på platsen

och han visste att plattformarna existerade.

Vi visste att allt inte var gripet ur luften.

Men på New Yorker

måste allt stämma till punkt och pricka.

Adresser, datum, stavning av namn.

Våra faktakollare är väldigt noggranna när de kontrollerar allt det där.

Vi kommer alltid att värdesätta det.

Frågan var om vi kunde göra det här till något

som inte har Gerald Foos anteckningar som primärkälla.

För vissa saker gick inte ihop med Geralds beskrivningar.

VOYEUREN KÖPTE MOTELLET

Han beskrev att han köpte motellet ett visst år.

Vi fick tag på köpebrevet

och såg att datumet i hans anteckningar inte stämde.

15 NOVEMBER, 1966 31 JULI, 1969

När vi hittade den sortens avvikelser,

ville vi att läsaren skulle veta allt som vi visste

angående Geralds fel.

Vi klargjorde att allt han sett låg på hans ansvar.

Voyeuren säger att han köpte motellet år 1966 och det citerar jag.

Faktakollaren fick fram att han inte köpte det förrän 1969.

Hur svårt kan det vara?

Han borde veta att den sortens information

måste bli rätt... Jag menar...

Kom in! Jag önskar... Öppna dörren!

Granskaren frågade:

"Är du säker på att det var -66?"

Jag sa: "Ja." Han sa: "Kan det ha varit -69?"

"Ja, det kan det mycket väl ha varit. En av niorna kan ha hamnat på fel håll.

Men det vet jag inte."

Jag sa: "Det är möjligt."

Jag påtalade det.

"Förlåt, jag tog fel. Pappren var borta."

Det bryr jag mig inte om. Man måste komma ihåg sådana köp.

Han började anteckna år 1966

och angav rentav specifika datum som den 26 november.

Den 28 november och den 4 december. 1966, -67 och -68.

Gick han tillbaka eller hittade han på? Vad gjorde han?

Det går inte ihop.

Jag undra hur mycket jag kan lita på honom.

Jag vet att motellet är äkta. Jag var där.

Han tar fel på datum.

Det kvittar om han öppnade motellet

år 1965, 1966, 1967 eller 1968. Det gör ingen skillnad.

Han drev motellet i 15-20 år,

och då hade han tid att se många saker.

Berättelsen är berättelsen, och jag går vidare.

Jag mår inte alls bra i dag.

Det bådar inte gott

för när jag mår så här är det alltid en storm på ingång.

Anita och jag är enstöringar.

Vi umgås inte med grannarna.

Under vår tid i motellbranschen insåg vi

att det är meningslöst.

Det enda man gör är att exponera sig själv

och då kommer de bara att prata om en med andra grannar.

Det är vad grannar gör.

Titta, blåskrikan är här. De är två stycken.

Titta på dem.

De vet inte att de blir fotograferade.

Vi vet att ingen kommer på besök.

Det är aldrig någon som kommer hit.

- Ingen. - Förutom brevbäraren.

Vi har inga vänner.

Alla våra vänner är döda.

- Dina vänner. - Ja, dessvärre.

Ni är allt jag har.

Ni kommer att vara här när det sker och så vill jag ha det.

Jag menar bara att vi sitter i samma båt.

Det är allt. Jag har ingen annan.

Alla oroar sig för den jäkla artikeln.

Det gör säkert voyeuren också.

Han har skäl att oroa sig.

Han sitter där i en förort till Denver

och väntar på att korsfästas.

Här har vi den.

På New Yorkers förstasida där den syns bäst.

Jag hade inte kunnat tänka mig en mer effektfull layout.

Voyeurens namn, Gerald Foos, står klart och tydligt i rubriken.

"Gerald Foos köpte ett motell för att se på när gästerna hade sex.

Han såg mycket mer än så."

En fantastisk rubrik.

Oavsett innehållet lär han gilla att artikeln syns

för han ville ju bli upptäckt.

Om han dog skulle ingen bry sig.

Men om han dör nu,

så känner folk till honom.

Han får en dödsruna i New York Times.

Gerald Foos får en dödsruna.

Varför? För att han är en voyeur som pratade med mig.

Omnämnd i New Yorker. Så ligger det till.

Det här är skrämmande.

En motellägare i Aurora såg på när gästerna var intima

utan att de visste om det.

Det pågick i flera årtionden.

Detaljerna finns i New Yorker.

Manor House Motel låg här vid Colfax och Scranton.

Utöver allt det sex

som Gerald Foos påstår att han bevittnade här,

så ska han ha bevittnat ett mord utan att anmäla det.

- Va? - Jag anmälde det visst.

Sa att han fick ett brev från Foos år 1980.

Han hade köpt motellet för att tillfredsställa sina voyeuristiska behov.

När de var på plats väntade han på vinden

och bad sin fru att lägga sig på sängen

och se om hon kunde se honom genom gallret.

Han bor i Brighton.

Live från Aurora, Lance Hernandez.

Otroligt.

- Vadå? - Otroligt.

Nu är jag lite skakigare.

Mannen är nervös.

Flera år har han gömt sig på vinden. Nu har han tagits ut därifrån.

Men jag har sagt åt honom:

"Gå inte ut, öppna inte dörren eller svara i telefon."

Hallå?

En kvinna på Denver Post som du och Gay Talese har träffat.

- Hur fick hon mitt nummer? - Jag vet inte.

Hej, det är Gerald.

- Hon känner redan till boken. - Ja.

Vad vill du fråga om?

Jag undrar om du har läst den

och vad du tyckte.

Jo...

Det är mitt liv. Mitt hemliga liv.

Vi skriver om det i morgondagens tidning

och vi vill ha din åsikt.

Jag önskar att jag kunde säga mer än så.

- Vänta lite. - Nej, Gerald.

Vänta till juli när boken kommer ut.

Det är mitt förslag.

Då kan ni ringa och intervjua mig.

Men du filmade väl inget?

Aldrig. Det var innan den elektroniska eran.

Nu räcker det.

Mer än så kan jag inte säga.

Det beror på att mitt kontrakt fortfarande gäller.

Lägg på.

Jag svarar inte på några fler frågor just nu.

Gerald, jag måste gå!

Och min fru ska iväg.

Hon har något att göra och...

Gerald!

Tack så mycket. Hej då.

Hur fick hon mitt nummer?

Hon fick det kanske av Gay för de hade pratat.

De ska skriva om det i Denver Post,

så det lättar på trycket.

Jag pratade med Denver Post-reportern

på telefon och det skrevs en artikel.

Men det står inget i den som inte redan har stått i New Yorker.

Jag hämtade tidningen klockan fem i morse

och när jag såg den tänkte jag: "Helvete."

Det står... "Före detta motellägare tror att han är världens främsta voyeur."

Där är Gerald. På motellkontoret.

Det står: "Sex, lögner, men inga videoband för hotellägaren."

Här är Gay Taleses bok.

Om det ringer låter jag bara bli att svara

för jag tror att mina syskon kommer att ringa.

Jag vet inte vad jag ska säga.

Gerald sa åt mig att säga att det inte är sant.

Men det är det ju.

Nu har det brakat loss.

Jag pratade nyss med en vän i Minnesota.

Alla vet redan om det.

Folk vet om det i hela landet.

Jag mår inte bra. Jag skakar som ett jävla asplöv.

Det är lugnt nu, men inte länge till. Det tror jag inte.

Jag har något att säga. Vi får sätta oss ner.

Jag är förbannad.

Riktigt förbannad.

Det är nog mitt fel, men...

Jag är rädd.

Jag är väldigt rädd

för jag älskar henne och gör vad som helst för att skydda henne.

Men när Gay Talese...

säger det där om min kortsamling.

Det ville jag inte ha med.

Jag vill inte att folk vet att jag har kort för en miljon dollar.

Vad händer om jag blir stämd?

Om de beslagtar huset och allt inuti det?

Då kan jag inte ens sälja det

för att det är beslagtaget och värt flera miljoner

och då får de tag på pengarna.

Vad i...

Jag har aldrig fått se något!

Han visade aldrig det jäkla manuset.

Han visade aldrig den där grejen

som skulle vara med i New Yorker.

Jag hade varit obeveklig. "Bort med det!"

Man kan inte ta med det. Man skriver inte om folks pengar.

Jag är riktigt arg på Gay.

Jag är arg som tusan för han borde ha frågat mig.

Det handlar om mig! Inte om honom.

Han försöker framställa sig själv som den stora stjärnan.

"Jag är stjärnan.

Jag har skrivit en massa böcker och här är jag."

Så skriver han strunt om mig.

Det är det enda som gör mig förbannad

och jag är riktigt förbannad.

Gay och jag kommer att få stora problem.

"Han funderar fortfarande på varför Foos yppade sina hemligheter.

Pengar kan vara ett skäl.

Talese drar paralleller...

till Unabombaren...

och Deep Throat.

Män som inte ville ta med sig sina hemligheter i graven.

Foos hoppas på att erkänna efter 30 år och få upprättelse."

Det är väl sant?

På ett ungefär. Men man räknar inte upp andras tillgångar.

- Gerald, ursäkta... - Jag fattar.

Det är inte Gays fel. Det är ditt fel också.

Allt är mitt fel.

- Har han ringt upp dig? - Nej.

Vad fan tror han att det är, en tävling?

Gerald, det är tidsskillnad...

Skitsnack. Klockan är 10 i New York.

Det kommer att bli...

- Lugna dig. - Jag vill inte bli osams med honom.

Jag vill bara säga att jag älskar dig och att du får lugna dig.

Okej, älskling. Tack.

Hon är smart.

- Förstår du? - Han litar på dig.

Jag vet, men det gör han inte om du berättar.

Jag borde inte behöva göra det. Du borde prata med honom...

Kom inte emellan oss.

Gör inte om det.

Gay, förlåt om jag stör. Det är Gerald.

Jag vill bara prata om en del av sakerna...

Jag vill bara prata om det går.

Ring när du kan. Jag skulle uppskatta det.

Kom igen! Den här datorn är hopplös.

"Du kallade dig själv för en pionjär, en sanningssägare, en chanstagare,

en man som minst sagt kan jämföras

med Alfred Kinsey och Masters och Johnson.

Även om de är högaktade i dag,

så svartmålades de när de gjorde entré

och de sågs som obscena och kriminella.

Nu är Gerald Foos historia allmänt känd

och då måste Gerald Foos, som är modig och stark, härda ut.

Du står ut ett tag

för att du vill berätta sanningen om vem du är

och varför du vet det du vet.

Kämpa på som atleter och pionjärer måste göra.

Hälsningar, Gay Talese, din vän."

Nu får ni träffa skurken.

Har det att göra med din bok?

- Du skrev väl en bok? - Ja.

Jag vet vem du är.

Stig på.

Jag fick nyss ett samtal.

Ett hotfullt samtal.

Jag är livrädd och vet inte vad jag ska göra.

Han som ringde menade allvar.

Det ringde och han sa:

"Jag ska se till att mina vänner dödar er

för ni hotar mig."

- Jag är också nervös. - Ingen fara.

Han sa: "Jag tänker hota er."

- Han sa... - "Jag har vänner." Jag hörde inte allt.

Jag har kommit på en sak till.

Han sa: "Nu är det ni som blir bevakade."

Tack.

Den jäveln. Fan.

Den jäveln.

Jag vet inte vad jag ska göra.

Om jag ska plocka fram vapnen

och placera dem

så att de ligger riktade åt olika håll.

- Var inte så nervös. - Jag vet inte.

Ibland blir man nervös när man är redo att dö.

- Nej. - Jag sa för ett tag sen

att jag tror att jag dör innan boken kommer ut.

Pressen är för stor.

Jag känner det i både armar och ben. Jag är rädd.

"Kl. 10.00.

Kommer och dödar mig för att jag är ett värdelöst pervo.

Hade min adress och mitt nummer.

Jag tyckte att rösten lät bekant, men jag var inte säker."

Det går inte att gömma sig längre.

Ibland tror jag att

det inte är på riktigt.

Det är som en drömvärld.

Jag drömde nästan hela natten om att jag blev jagad.

Jag blev jagad av folk som försökte fånga mig.

Jag sprang och gömde mig och...

Det pågick länge.

Om jag hade vetat hur det skulle kännas

för ett par år sedan, så hade jag inte gjort det här.

Jag vet inte om det kommer att förändras.

Jag trodde det skulle bli kontroverser när det publicerades i New Yorker.

Nästan alla som läser det ser det som en fascinerande berättelse.

Folk kommer reagera negativt

utan att tänka på det på ett seriöst vis.

Faktumet att han var voyeur

och byggde det specifikt för att titta på folk,

och gjorde det i 30 år...

är motbjudande.

Man kan bli upprörd av det.

Det vore konstigt om man inte blir upprörd av det.

Men det behöver inte vara dåligt för försäljningen av boken.

Förläggaren har sagt åt mig att inte prata med någon.

Enligt det här är jag opålitlig.

Vi är veckor från publiceringen av boken.

Han behöver nån att hålla i handen.

Det ska jag ta på mig.

Det är min sista chans att ta kontroll över boken.

Det blir ingen smekmånad i Denver.

Det kommer bli motstånd.

Att någon av hans kaliber

kommer från New York för att träffa oss...

Vi är bara vanligt folk.

Han umgås inte med vanligt folk.

När Gay kommer hit säger han alltid

att vi ska vara finklädda, inte som nu.

Han är van vid att umgås med snofsigt folk.

Alla han känner...

De är verkställande direktörer på företag.

De flesta av dem är kända.

Jag har kritiserat Gay ett par gånger.

Jag hade velat att han berättade mer för mig.

Men jag låter inte det förstöra vår relation.

Det gäller boken.

Vi måste hålla ihop.

Om vi inte håller ihop...

då har vi inget.

Vad fint det blev.

Jag vill se vem som kliver ur bilen först.

Där är gamle Gay.

Han har köpt något till oss.

- Rosor! - Herregud.

- Rosor. - Det hade inte behövts.

Jag vet, men han vill ställa allt till rätta.

Han vet att vi har haft det jobbigt.

Hej Gay! Hur är det? Stig på.

- Blommor. - Tack.

- Ser man på! - Hur är det?

Var fick du solbrännan? Okej.

Gerald, du skapar historia.

Redaktören var lite orolig. Han oroade sig för läsarnas reaktion.

Men de älskade det. Det är visst en av de bästa.

Det är otroligt.

Så säger folk. Man kan inte hitta på det.

Det går inte.

Vi satt och läste alltihop.

Det var...

Både bra och dåligt. Ingen kärleksförklaring.

En del av det var överraskande, men det var okej.

Jag kan ha blivit lite upprörd

för att jag inte hade sett

- vad du hade skrivit. - Jag vet.

Jag fick aldrig se något manus.

Du har rätt till din åsikt

nu, om en månad och om fem år.

Det du inte vill göra är att felaktigt säga

att vi samarbetade och att jag visade texten.

Du behöver ingen föreläsning om journalistik.

Men vi journalister,

om vi är ärliga och inte några lurendrejare,

vilket många är, men inte jag...

Jag gör mitt bästa.

Den publiceras med mitt namn på omslaget.

De som ogillar den kan skjuta budbäraren

och skriva dåliga recensioner, vilket folk utan tvekan gör.

Så fungerar det.

- Några fler frågor? - Vi fick inget klart svar.

Det där med att du började skriva år 1966...

Vad var det egentligen som hände?

Han förklarade att datumet blev fel.

Istället för -69... Han har redan svarat på det.

- Han har svarat. - Förvirring.

Ni drar upp datumen igen,

men han har redan svarat.

- Vad vill ni höra? - Vi är snart klara.

Snabba på.

En enkel fråga till dig, Gerald.

- Visst. - Okej.

Är det något du ångrar med boken och samarbetet med Gay Talese?

Det är en befogad fråga.

Du har kort sagt blivit frågad om du skulle göra om det

eller det är kanske... Ställ frågan själva.

- Det är frågan. - Se till att det är er fråga

för jag vill inte ändra på den.

Jag vill inte kräva ett svar. Ställ frågan på ert sätt.

Gerald, om du fick en chans att göra om det,

skulle du då hjälpa till med boken?

Har ni inte redan ställt och spelat in den frågan?

Han hade farhågor, inte sant?

- Ja, det hade han. - Då får han säga det.

Jag är här... Det här är fel.

Ni pratade med honom och fick ett svar.

- Nu när jag är här... - Nej.

Påverkar jag hans svar. Förstår ni inte det?

Ångrar du något eller inte?

Svaret påverkas. Det är inte rättvist mot honom.

Låt honom vara kritisk mot mig. Ni städar upp svaret.

Han har inte... Det är klart att han har farhågor.

Varför skulle han inte få ha det?

- Jag sa till honom... Vänta. - Om du vill...

"Vet du vad: Jag trodde inte att du skulle använda det.

- Du borde ha frågat." - Jag vet.

Varför får han inte vara kritisk?

- Det har jag nog redan sagt. - Säg det!

Jag skulle be dig att inte ta med mordet i boken.

Det gjorde du. Du bad mig...

Men jag gjorde som jag ville.

Jag gjorde inte som du ville.

- Berätta för folk. - Du hade rätt till det.

Vi hade ett kontrakt.

Du har rätt att kritisera mig.

De har inte rätt att ställa samma fråga

om du städar upp svaret.

Jag hörde inte ditt svar.

När jag är här, så är du inte lika uppriktig

som du hade varit utan mig. Så fungerar journalistik.

Hur kan du... Hur vet du vad de tänker?

Det som är fel

är att de redan har ställt frågan när jag inte var där.

Nu när jag är här försöker de få fram ett annat svar,

så att du framstår som en hycklare. Förstår du inte?

- Jag förstår. - Så fungerar journalistik.

De är inga trovärdiga journalister.

De är kameramän, men de vet inte...

- Så du tror att för att jag hade... - De lurar dig.

Skulle jag säga något till dem som jag inte skulle säga till dig?

Det stämmer.

- Det vet jag inte. - Det är nog mer sant än falskt.

- Så gör folk. - Vi vill inte luras.

Nej, men ni vill få honom att ge olika svar.

Var det ett känsligt ämne?

Jag vet att frågor är luriga

för jag vet hur det fungerar.

Jag vill inte vara på din sida och försvara dig.

Jag har inte skrivit någon biografi.

Jag skriver för mig själv och du är en egen person.

Vi slutar. Är det över? Är vi okej?

Det var en bra fråga.

Kom hit. Jag har en fråga.

- Mår du bra? - Ja.

Kom, så ska du få en kram.

Här är alla vänner,

men som Gay säger, så kommer det inte alltid att vara så.

Ja. Du måste hålla dig undan dem.

Om du börjar prata innan boken släpps

kommer de att använda det mot boken

- för att göra den sämre. - Vill de svartmåla mig?

De vill utnyttja dig för att du är ett hett ämne.

Du är ny. Du har varit på internet.

Du har varit på New Yorker. Du är ett hett ämne.

- Jag förstår. - Okej.

Gå in till kameran. Jag vill sätta mig här.

En nypa frisk luft?

Jag kan stanna här i en timme.

Det är privat och så vill jag ha det.

Jag är van vid privata utrymmen.

Utrymmen där ingen ser mig, där jag ser dem.

Bra.

Jag har lagt ner tillräckligt mycket arbete och tid.

Jag väntade på honom i mer än 25 år

för att få ut honom från den mörka vinden.

Men jag väntade med stort tålamod

tills jag kunde föra ut honom och hans berättelse i ljuset.

Berättelsen är bra.

Jag kommer att hålla kontakten med honom tills vi dör.

Vad fin!

Okej.

Många forskare vill att man ska tro att de alltid är professionella,

objektiva och vid kontroll,

att de gör allt i arbetets namn, men det är inte sant.

Jag tror att alla som ger sig in i en så riskabel existens

eller fördjupar sig i något som kan vara banbrytande...

Jag vill se mitt arbete som banbrytande.

Men man tar alltid risker.

Hur ser det ut?

Den passar.

Den är perfekt.

Du har många poänger i boken, men vad är poängen nu?

Du har gjort grundliga efterforskningar. Vad vinner vi på det?

Bjud på några råd efter allt arbete.

Jag vill identifieras som en reporter, inte en förkämpe.

Jag är en fältreporter som har berättat om USA.

Vissa ogillar det.

Vissa ser det som sanningsenligt.

Alla vill skriva den stora amerikanska romanen.

Av vilken jävla anledning?

Jag vill göra något som ingen vill se som stort, men som är det enligt mig.

Jag ogillar dina metoder och först trodde jag

att du bara var en snuskgubbe.

Men du är bara en reporter som försöker visa något.

Det är det snällaste du kan säga om mig.

Jag vet aldrig vad folk kommer att tycka.

Jag har fått många dåliga recensioner.

Voyeuren är full av stora drömmar.

Han tror att han ska bli en stjärna

och att boken kommer att läsas i hela världen.

Jag vet inte vad som kommer att hända. Inte han heller.

Vi får se.

VECKAN FÖR BOKSLÄPPET

Vad fan sysslar vi med?

Hur...

Jag har bara fått dåliga besked i tre dagar.

Mitt största misstag

var att prata med en Washington Post-reporter.

- Paul Farhi. - Paul Farhi.

Jag är så trött att jag inte ens minns mitt namn.

Jag fick ett mejl från Farhi. Han skrev: "Jag skulle vilja prata med dig.

Jag vill diskutera några avvikelser.

Jag har information som ogiltigförklarar stora delar av det du skrivit

och leder till tvivel om ditt rykte som reporter."

År 1980 sålde voyeuren motellet till någon,

- en vän som hette... - Earl.

- Earl Ballard. - Earl Ballard.

Jag hade aldrig hört namnet.

Hur kunde jag citera ur voyeurens journaler

när han under sex år inte ens ägde det jäkla motellet?

Jag är mållös, ursinnig, frustrerad och hjälplös.

Jag kan inte försvara mig

för Washington Post-reportern gav mig saklig information

som han har verifierat och handlingarna är allmänna.

Jag kände mig... Jag har misslyckats. Boken är ett misslyckande.

Så jag sa att boken är som bortspolad.

GAY TALESE TAR AVSTÅND FRÅN SENASTE BOKEN NÄR TROVÄRDIGHETEN IFRÅGASÄTTS

"Jag tänker inte marknadsföra boken."

"Hur kan jag göra det när trovärdigheten är som bortspolad?"

Nu har jag spolat ner den jävla boken.

Nu är det över.

Artikeln i Washington Post har nått hela världen.

GAY TALESE TAR AVSTÅND FRÅN SIN BOK INNAN DEN PUBLICERAS

BORTSPOLAD

SÄNKTE SIN EGEN BOK

FÖRFATTARE I HETLUFTEN.

Det här är slutet.

Det här är slutet för mig.

STÄLLS INFÖR TROVÄRDIGHETSFRÅGOR

HAR GAY TALESE BLIVIT LURAD?

Han ljög för mig. Jag intervjuade en lögnare.

Jag såg aldrig Gerald som...

Jag pratade ju inte med Walter Cronkite. Jag pratade med en galning.

Jag trodde mig veta lite, men jag kände honom inte alls.

Han fick med mig på en lång resa som tillintetgör

min karriär och mitt rykte.

Svara och be dem ringa tillbaka.

Jag ringde Gerald Foos. Jag sa: "Vad fan är det som händer?"

Jag var skitarg. Boken var redan publicerad.

Jag skrek: "Mitt rykte är förstört!

Ditt också.

Våra jävla karriärer är över. Nu är vi körda.

Jag har blivit förd bakom ljuset

eller förledd av dig i jakt på en sann och bra historia.

Den är riktigt bra.

Men nu måste jag försvara den som sakprosa.

Jag trodde inte att jag skrev skönlitteratur.

Du har fått mig att framstå som en lurendrejare."

Jag trodde Earl Ballard var död.

Han var inte med så mycket i berättelsen,

så jag tänkte låta det vara.

Men det motsatta var sant, så...

Earl och jag observerade tillsammans.

Köpet av Manor House var hela hans motivation.

Min överenskommelse med honom var bara en vän till en annan.

Eller voyeur till voyeur.

När jag sålt det till honom, lät han mig komma och gå som jag ville.

Nästan varje natt.

Men han vill inte att nån vet att han var voyeur.

Hans ord står mot mitt.

Och boken...

Det låter som om Gud sliter sönder den.

Det är dystert här.

Det är molnigt och det passar när jag mår så här.

Jag önskar att jag kunde gömma mig någonstans.

Gay sa: "Vi kommer att dö som gamlingar

och vi kommer att ses som lögnare."

Jag gjorde alla besvikna. Särskilt Gay.

Han är en så stolt och uppriktig man, och jag förstörde hans liv.

Men det är för sent. Skadan är redan skedd.

Det tog kål på boken. Den är död.

Den är riktigt död.

FÖRFATTARE KÄNNER SIG LURAD

Hur många har de?

Här är den. En?

- Sålde de tre stycken? - Totalt.

Herregud...

Boken är verkligen undangömd.

Ingen kommer att se den.

- Ingen kommer att se den. - Får jag titta?

I New York trodde jag

att det skulle säljas fem miljoner.

Vilka recensioner?

- Vill du se dem? - Jag vill se ett par stycken.

Den här är från New York Times. Den här är från Vulture.

"Kontroversiell." Det låter inte bra.

JACK SHAFER RECENSERAR GAY TALESES KONTROVERSIELLA BOK OM VOYEURISM

De påstår att allt som jag har skrivit är lögn.

De påstår att Gay vet om det.

Vem är den här idioten, Jack Shafer?

Det här är det värsta som jag någonsin har sett.

Får jag se, Anita?

Den här tar verkligen kål på boken.

Inte ett enda gott ord.

Jag förstår varför han inte har ringt. Han tog åt sig av allt det här.

Jag har bara läst den första sidan och det är rena mardrömmen.

Jag tycker att vi drar in boken och glömmer saken.

Här.

Vi visste att något var på gång. Ni ville inte berätta.

Han har kritiserats för att han inte anmälde mig.

Det står så här.

"Talese är lika skyldig." "Ynkrygg."

Talese sa: "Återigen måste jag ansvara för mig själv.

Men det verkliga problemet väntar."

Det verkar finnas en spricka mellan Gay och mig.

Den kan aldrig lagas.

Jag skyller på honom och han på mig. Det är bara så det är.

Och allt det här...

Jag känner för att förstöra det.

Voyeuren pekas ut

som ett riktigt äckel.

Du är ju det.

Herregud, Anita.

Nåväl...

Jag antar det...

- Vad sysslar du med? - Inget.

GRATTIS GERALD!

- Gerald? - Vad är det?

Har den äran i dag

Vad snällt!

Har den äran i dag

Har den äran, käre Gerald

Har den äran i dag

Vill du blåsa ut ljuset?

Önska dig nåt först.

Late Night with Seth Meyers.

I kväll, Kristen Wiig.

Keke Palmer.

Författaren Gay Talese.

Där är han.

Med 8G Band med Thomas Lang.

Välkomna tillbaka.

Vår nästa gäst

är en av 1900-talets mest inflytelserika journalister.

Hans senaste bok The Voyeur's Motel finns att köpa nu.

Nu välkomnar vi den begåvade legenden Gay Talese!

Jag ville bli en författare

för fel snarare än rätt personer, på fel sida.

I den här boken hittade du någon som kan vara på fel sida.

Han kontaktade dig

och sa: "Jag tror att du vill skriva om det här."

- Han kontaktade rätt person. - Ja.

Jag har en fråga.

Du intervjuades i Washington Post

för att det hade hittats avvikelser i hans historia

vad gällde när han ägde hotellet.

Du skriver till och med i boken att du inte kan gå i god för allt.

Var det rättvist av Washington Post

att kritisera dig för att allt inte stämde?

Det här låter kanske egennyttigt, men det är inte min avsikt.

Washington Post hade fel.

Enligt dem ägde han inte motellet under en period.

Jag visste inte om det och blev upprörd.

Jag sa: "Jag kan inte försvara boken."

Men dagen därpå ringde jag den som köpte motellet

och han sa: "Nej, han hade kvar nyckeln."

Om jag hade vetat det som jag vet nu,

hade jag inte tagit avstånd.

Jag gjorde fel och överreagerade.

Jag blev väldigt arg och generad

för jag hade alltid varit stolt över att vara en pålitlig reporter.

Om Gay var här hade jag sagt: "Jag är ledsen.

Jag vet att vi på något sätt kan komma överens.

Vi litade alltid på varandra

och jag tror att jag svek dig

genom att inte berätta sanningen om Earl Ballard."

I journalerna skrev jag om voyeuren.

Det är tomt och ensamt.

Man har ingen att prata med

eller berätta hur man mår för.

När jag pratar med er känns det

som om något öppnas

och jag kan befria mig själv från de tankarna.

Jag älskar er.

Jag känner en sorts samhörighet med er

som jag inte känner med särskilt många.

Det överraskade mig

att ni fick till ett så bra samarbete.

Jag trodde aldrig att ni skulle få komma och filma honom.

När jag fick tillstånd att be er komma,

så började han redan första dagen att prata fritt.

Jag tänkte: "Vet han vad han gör?"

EN FÖRFATTARES LIV

Han öppnade sitt hem för er, hans sovrum och sin fru.

Han gillade publiciteten och han tände på kameran.

Och där var den.

Den omvända situationen.

Nu är han bevakad.

Undertexter: Sofia Andersson

Can't find what you're looking for?
Get subtitles in any language from opensubtitles.com, and translate them here.