Afrikaans
Akan
Albanian
Amharic
Arabic
Armenian
Azerbaijani
Basque
Belarusian
Bemba
Bengali
Bihari
Bosnian
Breton
Bulgarian
Cambodian
Catalan
Cebuano
Cherokee
Chichewa
Chinese (Simplified)
Chinese (Traditional)
Corsican
Croatian
Czech
Dutch
English
Esperanto
Estonian
Ewe
Faroese
Filipino
Finnish
French
Frisian
Ga
Galician
Georgian
German
Greek
Guarani
Gujarati
Haitian Creole
Hausa
Hawaiian
Hebrew
Hindi
Hmong
Hungarian
Icelandic
Igbo
Indonesian
Interlingua
Irish
Italian
Japanese
Javanese
Kannada
Kazakh
Kinyarwanda
Kirundi
Kongo
Korean
Krio (Sierra Leone)
Kurdish
Kurdish (Soranî)
Kyrgyz
Laothian
Latin
Latvian
Lingala
Lithuanian
Lozi
Luganda
Luo
Luxembourgish
Macedonian
Malagasy
Malay
Malayalam
Maltese
Maori
Marathi
Mauritian Creole
Moldavian
Mongolian
Myanmar (Burmese)
Montenegrin
Nepali
Nigerian Pidgin
Northern Sotho
Norwegian
Norwegian (Nynorsk)
Occitan
Oriya
Oromo
Pashto
Persian
Polish
Portuguese (Brazil)
Portuguese (Portugal)
Punjabi
Quechua
Romanian
Romansh
Runyakitara
Russian
Samoan
Scots Gaelic
Serbian
Serbo-Croatian
Sesotho
Setswana
Seychellois Creole
Shona
Sindhi
Sinhalese
Slovak
Slovenian
Somali
Spanish
Spanish (Latin American)
Sundanese
Swahili
Swedish
Tajik
Tamil
Tatar
Telugu
Thai
Tigrinya
Tonga
Tshiluba
Tumbuka
Turkish
Turkmen
Twi
Uighur
Ukrainian
Urdu
Uzbek
Vietnamese
Welsh
Wolof
Xhosa
Yiddish
Yoruba
Zulu
Fickstöld, våldsamt motstånd, inga papper. Moringen är ändhållplatsen.
Kyrkan bombades, så vi har guds- tjänsten här. Dan, din son. Herregud!
–Blås överallt! –Stopp!
En matros är död. Inte i hjältemodig strid mot fienden, utan på grund av er.
Jag hade kunnat hindra det.
–Så ni arbetar på ubåt? –Jag har familj. Jag vill inte drunkna.
–Du har träffat herr Giese. –Min man arbetar här. Han spelar inte.
–Vi måste hitta förrädaren. –Beck.
Om ni inte vittnar som sagt så får det konsekvenser.
–Vi gör inte så! –Jag gör så, 1.O.
Pappa, gillar du det?
Gillar du det?
Pappa... Pappa!
Vad gör du?
–Jag har rensat ut till barnhemmet. –Nej.
Det här är inga leksaker.
–Det kommer en och ska hämta dem. –Säg att det inte finns nåt att hämta.
Så jag ska leva med dem?
Jag låtsas inte som om han aldrig funnits.
–Jag hörde vad som hände på varvet. –De får skylla sig själva.
Det är möjligt.
Men om det innebär att du får mer tid att vara här hemma och vila upp dig...
Jag ställer tillbaka dem.
Telegram.
ORDER – INSTÄLL ER HOS KOMMENDÖR FRANCOMBE
Ni vill offra pojkarna. Det vore lögn.
Ska man tro ryktena var det lögner som räddade er undan arkebusering.
Efter att ni hade besökt min svärfar...
...var min hustru mycket oroad för honom.
Han tror att krigsdagboken är förfalskad.
Och han talade om sin son i presens. Som om han levde.
Jag har gjort vad jag kunde. Sidorodret är slut.
Jag har varit hos Lessing.
Och?
Det här jävla kriget blir bara jävligare.
Jag måste göra ubåten sjöduglig igen.
Mår du bra?
Säg till ungtuppen att det inte händer igen.
–Det här är inte bättre än anstalten. –Man blir inte kastrerad i alla fall.
–Snacka inte skit. –Det är fartygschefens fel.
–Tro inte att han får skulden. –Men det var hans fel.
Vem har frågat dig?
–Lär dig hur det funkar i världen. –Ni fyra, följ med.
Nu! Innan jag ångrar mig.
Under senaste uppdraget bordade ni en ubåt. Vad hände?
–Jag hade min 1.O med mig. –Mot stående order.
Allt av värde ombord hade tyskarna förstört.
Fartygschefen drog sitt vapen mot mig, så jag sköt honom.
Jag återvände till Perseverance och beordrade att de skulle sänka ubåten.
–Överlevande? –Det fanns inga.
–Hur kom det sig? –Jag lät dem drunkna.
Så här ligger det till, Swinburne...
Det drar ihop sig i Atlanten. Dönitz satsar allt på att förstöra konvojrutterna.
Fler vargflockar än nånsin samlas. Vi har nu vapnen för att bekämpa dem.
Men eskorterna måste ledas av män av rätta virket.
Jag kan inte ändra på mig, sir.
Varför skulle vi vilja att ni ändrar på er?
Vi vill förändra spelplanen. Använda konvojerna som lockbete.
Locka dit ubåtarna för att sen börja jaga dem.
Med våra nya vapen förvandlar vi försvar till anfall.
Vi kan inte försvara vartenda fartyg i varenda konvoj. Det är enkel matematik:
Om vi förlorar 50 fartyg och de 1 ubåt, så vinner de.
Men om vi säger 10 ubåtar istället blir det en annan historia, en med gott slut.
Vi behöver erfarna ubåtsjägare som ni som gör det ni är bra på.
Nya order uppifrån, från allra högsta ort.
Konvoj ONS185 samlas nu. Se till att ni är redo att eskortera den.
Intrimning av den nya materielen får ske längs vägen.
–Jo, det hände en sak på varvet. –Inga klagomål har inkommit.
–Vill ni inkomma med ett klagomål? –Nej, sir.
–Titta där! –Där är han.
–Så... –Ska jag gå in?
Kasta loss, pojkar.
Jag fick en fisk!
Låt oss höja våra flaskor i en skål för båtens nya kapten: Fanny Nussmeier!
–Tack! –Skål för Fanny!
Skål.
Toppen!
–Skål. –Då går nya kaptenen till rodret.
När kriget är slut ska jag köpa en båt.
–En segelbåt. Inte en sån här... –Vakta din tunga.
–Jag ska segla över hela Östersjön. –Bara? Jag ska segla jorden runt.
Och du, Harri? Vad har du för planer?
Jag skulle vilja ha ett hus som mitt barndomshem.
Och en familj. Som ni.
–Vi är inte... –Vi är inte...
Tack.
Löjtnant?
Jo, det här ryktet att ni inte kan simma...
–Det har aldrig blivit av. –Ni skojar?
Jag kan lära er.
Vi måste åka snart. Hur är det?
Fiska, solnedgång, segla... Det är bara för mycket.
Vad menar du?
–Jag antar att ni aldrig har tiggt? –Nej.
Varje dag passerar hundratals eller tusen människor.
En del stannar och pratar som om man vore bästa vänner. Vad nu det ska ge...
Andra tittar bort. De ser en inte alls.
Men vet ni vilka som är värst?
Värst är de som tittar på en.
För de ser en och man ser dem och...
Ett litet tag tror man att de ska hjälpa en.
Men så tittar de också bort, med skyldig blick.
Så där som ni ser ut nu.
Vet ni vad jag undrar?
Jag undrar vad ni känner skuld för.
Flyg, ängel, flyg!
Okej! Flyg, ängel, flyg!
–Det var högt! –En gång till!
Det var snällt att bjuda in pojkarna.
Harri berättade om minan. Han sa att ni räddade livet på allihop.
Jag är bara glad att alla lever.
Och så en kollision på det...
Det skulle inte ha fått hända.
Fartygschefen är alldeles för ung.
Fråntas han befälet nu?
De kan väl inte skicka ut en som inte klarar jobbet?
–Det är fel mot pojkarna. –Jag vet!
Om jag bara kunde göra nåt!
Ni är en bra man, Robert Ehrenberg.
Kunde ni göra nåt, så hade ni gjort det.
Kom, mamma! Vi går också hem.
Äntligen en stridsplan. Med våra nya vapen är de nu de jagade.
–När far du? –Så snart det går. De vill ha mig där ute.
I ett krig som är mer skoningslöst än nånsin.
Jag är glad att du har aptit igen.
Jag vill glädjas över att du sagt mer sista halvtimmen än sen du kom hem.
Jag hade önskat att det berodde på mig.
Finns det mer?
Men det gör det inte. Det beror på kriget.
–Det får mig att undra... –Vad då?
Om du vill att kriget ska ta slut.
Gör era insatser.
Giese!
–Jag tänkte prova roulett i kväll. –Då får ni hälsa till fru Gruber.
–Känner ni henne? –Vi har träffats.
Jag förstår. Hon var visst bra på att festa innan brunskjortorna tog över.
Men vi har alla ett förflutet, eller hur? Lycka till.
God afton.
–Dr Beck, får jag presentera herr Giese? –Får jag?
Senhor Lomba verkar ju inte komma.
Sätt er på turplatsen.
Jag har sett er förut. I bokhandeln.
–Jag minns gärna tyska värderingar. –Han måste vänja sig vid Lissabon.
Bli lika förtrolig med fienden som ambassadören? De andra är britter.
–Sa ni inte att er man inte går hit? –Jag sa att min man inte spelar.
Jag spelar en runda och sen är det bra.
Ursäkta mig ett ögonblick, jag hade beställt en drink.
Vilken trist typ.
Kom om ett par minuter och säg att jag har telefon. Det handlar om Dorfmann.
Rien ne va plus. Inga fler insatser.
Hej, min käre. Jag tror att jag höjer.
–Giese. – Doktorn. –Gruber.
Vad var det som var så viktigt?
Det var inte viktigt. Får jag påminna om evenemanget i morgon?
Jag garanterade våra brittiska vänner att hela legationen skulle närvara.
Med äkta hälfter.
–Vem ska tala? –En brittisk amiral.
Berlin uppskattar om det Tyska riket är representerat av många och vältaliga.
En brittisk amiral? Då sätter jag mig längst bak och går så fort jag kan.
–Ni kanske vill komma, herr Giese? –Fru Gruber...!
Telefon till er i lobbyn.
Satsa på 7 åt mig, doktorn. – En flaska champagne till doktorn.
Då så, nummer 7.
Naturligtvis sprider internationell press lögner om oss.
Generellt överlåter jag politik på andra, men det som sägs om oss i Polen–
–måste jag protestera mot å det häftigaste. Vi tyskar är anständiga.
–Ursäkta? –Hon bad dig om hjälp och du sa nej.
Hon var oförskämd. Och baktalade Klaus.
Så du tänker på hans heder?
Familjen Hoffmanns heder står mig upp i halsen.
Du är skyldig mig det, inte din bror.
Han förstörde min karriär. Tänkte du på det när du förolämpade henne?
Hon kommer att dra i sina trådar och jag blir tillrättavisad av Schulz.
–Din far. –Det är serverat.
Du ska be fru Buchner om ursäkt.
–Nej. –Personligen.
En ampull morfin var fjärde timme.
Jag fick nyss reda på det och åkte hit direkt. Var är han?
Om jag eller min familj... Om det finns nåt vi kan göra...
–Hur mår han? –Han är inte vaken. Han är svårt skadad.
Vi var tvungna att amputera. Han verkar ha gjort det med vilje.
–Det kan ni inte bara påstå så där. –Desertering måste jag anmäla.
Ni anmäler ingenting! Det var en olycka.
Det var en olycka.
Jag har ett förslag.
Vi blev förföljda på 80 meters djup.
Men så kom ännu ett mäktigt...
Och så det här underliga knarrande ljudet. Ett dovt knorrande.
Hela ubåten skakade, skälvde.
Nitarna flög nästan ut.
Då förstod jag vem det var som var efter oss.
Det var inte fienden.
Det var en riktigt stygg val som försökte kopulera med oss.
Roligt att se er på så gott humör.
Vill ni veta varför?
Tåg.
–Tåg? –Jag tänker bara på en fin tågresa.
Plötsligt är jag en nioårig pojke igen.
–Vart går tåget? –Berlin.
Storamiral Dönitz ger mig ett ögonblick av sin dyrbara tid.
Naturligtvis gör han det. Det är en ära att få ta emot er.
Vi har en del saker att tala om.
Personligt...
Det låter intressant.
Nå?
Det är enda möjligheten.
Erdmann?
–Låt mig sova på saken. –Det går bara om vi drar åt samma håll.
Annars splittras manskapet. Det är inte bra för moralen. Jag vet vart det leder.
En natt.
Vi ses i morgon.
Sir!
Jag förstår att ni har den nya chefens förtroende.
–Tycker ni inte som han? –Ni är i takt med tiden, inte jag.
–Vad är det? –Begäran om förflyttning.
Låt mig gissa: meningsskiljaktigheter gör fortsatt samarbete omöjligt.
Ni tycker inte att hämnd är en bra driv- kraft. Inte fint nog för kungliga flottan.
Jag är tacksam om ni överväger det.
Mick!
Vi har till och med fått glas.
Nu firar vi att vi ska ut i strid igen.
Moderniseringen är nästan klar och det har gått dubbelt så fort som vanligt.
Otroligt vad ett slag kan göra.
–Skål för arbetaren. –För krigaren.
Kriga med arbetaren.
Säg mig... den där ubåten som vi sänkte...
Vad tycker du om det jag gjorde?
Det var en tydlig signal.
–Den rätta? –Den enda.
Då ger vi oss ut igen och ser till att alla får signalen om att kriget har förändrats.
Och man kommer inte undan.
Vilken jävla skola man än gått på.
Beck? Jag kan inte fatta det.
Han har fått regelbundna insättningar på ett konto på kasinot.
Jag tror att han sparade för att fly.
–Pusselbitarna faller på plats. –Att er propagandachef är spion?
Beck jobbar för Speer. Han har varit här i månader för att förhandla.
Det handlar om att köpa volfram.
Stora mängder volfram.
Men han förhalade ständigt affären.
Nervositeten i Berlin var redan stor.
–Jag hörde honom bråka med Gruber. –Ja, nu förstår jag det.
Hans uppdrag var att låta affären gå i stöpet när det gjorde som störst skada.
Och då skulle han fly som en råtta.
De allierade skulle då sätta press på portugiserna–
–för att förhindra att vi får tag i volfram.
Vilket skulle sätta stopp för rustningsindustrin.
Ni har lyckats över förväntan.
Ni stannar.
Nu är han er.
–Nu är era affärer avslutade här. –Det verkar så.
Men jag stannar ett tag till. Jag har en del pappersarbete.
Överansträng er inte.
Ni har rätt, vi borde skugga Beck. Jag sa det till Berlin, men de vill annorlunda.
–Vad vill de då? –De vill inte vänta mer på volframet.
Avtalet ska skrivas under och Beck ska hem.
Hur då?
–Det finns en evakueringsväg. –Kände ni inte till det?
Jag lägger adressen i den döda brevlådan.
Och er biljett hem till Riket. Men först tar ni hand om Beck.
Inte lätt. Som polis är han misstänksam.
Hitta ett sätt.
Det är bara vi från besättningen.
Du och jag, Harri, vi måste tro på det.
–Allt är mitt fel. –Nej.
Du har inte gjort nåt fel. Allt är riggat.
Res er.
Sitt.
Löjtnant Ehrenberg, stig fram.
Jag vill tacka kommissionen för att ni lyssnar.
Som instruktör befann jag mig ombord på U-949 när olyckan inträffade.
Jag kan med bestämdhet intyga att löjtnant Buchner inte bär någon skuld.
Så ni menar att olyckan beror på misstag–
–begångna av hydrofonisten och djupstyraren?
Nej.
Inte heller någon i manskapet bär skuld.
Jag har hittat mekaniska defekter som ledde till en okontrollerad uppstigning.
Jag har fullt förtroende för manskapet och fartygschefen.
Och det är anledningen till...
...att jag anmäler mig som frivillig.
Jag vill ersätta den svårt skadade UM Vogts.
Löjtnant Ehrenberg, stig fram.
Det var...
Förhandlingen avbryts.
–Det var inte så det var sagt. –Alla inblandade blir nöjda och glada.
Klassa det som mekaniskt fel och anta Ehrenbergs erbjudande.
–Och Vogts? –Vi åtalar honom inte för desertering.
Det skulle ställa Buchner i dålig dager.
Ni har tydligen redan räknat ut allt.
Oavsett vad man tycker om det, så har fru Buchner bra kontakter.
Det bör man nog ha i bakhuvudet.
Mina herrar.
Res er.
Sitt.
Löjtnant Ehrenberg, stig fram.
Tack för er redogörelse.
Örlogskapten Schulz och jag har talat om ert erbjudande.
Ni ersätter löjtnant Vogts som UM på U-949.
U-949 har tillstånd att avgå omedelbart.
Löjtnant Buchner. Er 1.O ombesörjer att ammunition och proviant tas ombord.
–Ni går till sjöss i morgon. –I morgon?
Ni sa ju att reparationerna var klara.
Ni skulle ha anslutit till Nordatlantflottan för länge sen.
Då så. I morgon.
Utfrågningen är avslutad.
Jag hade önskat mig en riktig ceremoni när han tillträdde.
Min make och jag hade inte snålat. Vi hade redan bokat musik och champagne.
Hannie! Så min sekreterare fick tag i dig. Så fint. Kom in.
God dag.
Fru Buchners son ska ge sig ut på sitt första uppdrag som fartygschef.
–Gratulerar. –Tack.
Tyvärr hinner vi inte med nån fest. Haveriet har försenat allt.
Varsågod.
Du ville väl säga nåt till fru Buchner, älskling?
Det stämmer.
Var snäll och förlåt mig, Ulrike.
Jag borde ha erbjudit er min hjälp när ni bad mig om den.
Det är ingen fara, Johanna.
Bra. Om det inte var nåt annat...
–Jag måste... Kvinnoförbundet... –Jag följer er ut.
Adjö.
En förbättrad radar vars antenner upp- täcker lågtflygande plan upp till 27 km.
–Och för att upptäcka periskop? –Beroende på sjöförhållandena...
...upp till drygt 5 000 meter.
Nu tar vi dem. När de tror att de är säkra på periskopdjup...
...så vet vi precis var de är.
De förstår inte vad som händer förrän vi spränger dem med Igelkotten.
Den nya tekniken kommer att skänka oss segern, mina herrar.
Då går vi till halvdäck. Mr McCoy får förevisa våra nya vapen.
–Ursäkta mig, sir, mitt brev... –Senare, Mercer.
–God afton, herr Giese. –Fröken! Jag ska gå på föreläsningen...
Men vi kanske kan träffas senare. Jag vill tacka er för hjälpen. En drink?
–Det låter trevligt. Jag slutar klockan tio. –Jag hämtar upp er utanför.
Utan att dra ut på det vill jag presentera kvällens talare.
–Vi ses senare. –Amiral Timothy O'Sullivan.
Mina damer och herrar, landsmän och vänner.
Vänner är vad britter och portugiser alltid varit.
Det har gått 500 år sen den första sjöfararalliansen slöts mellan oss.
–Jag tog mig friheten. –Jag ser solen gå upp igen.
–Jag är rädd att det kan ta ett tag. –Det har ni nog rätt i.
Slutligen vill jag säga att jag hoppas att den ska bestå i ytterligare 500 år.
Väl talat!
Jag hoppas också att det jag sagt om våra traditioner–
–kan väcka förståelse hos vissa av åhörarna.
Om hur krig till sjöss bör utkämpas, med värdighet och heder.
Inte med lömskhet och feghet, som amiral Dönitz tycks anse är acceptabelt.
Finns det frågor från publiken till amiralen?
Ja. Jag vill tacka amiralen för hans högst upplysande anförande–
–men som tysk ambassadör tänker jag bjuda in en lika prestigefull talare–
–som kan berätta om tysk ubåtstradition. Något vi är mycket stolta över.
Jag förstår att våra stora framgångar i att sänka allierade fartyg stör amiralen–
–men jag fruktar att vår teknikutveckling bäddar för fler besvikelser för amiralen.
Tack.
Är det någon som har en riktig fråga till amiralen?
Då tror jag att vi sätter punkt där. Tack ska ni ha.
–Mår ni inte bra? –Jodå.
Han är medtagen. Jag följer honom till hans rum.
Ingen fara.
Nu ska vi ta en liten tur.
Sov sött.
Jag fattar inte varför han inte tog planet. Han hade ju visum.
Han ville väl göra det rätta.
God natt.
–Vad gör du? –Vi seglar i morgon. Jag sover ombord.
Vad...? Du verkade ju gladare.
Jag är gladare för att jag ska tillbaka. Och du verkar gladare utan mig.
–Tittade du på mig där ute? –Du borde fortsätta med ditt liv, Daisy.
Det är nog bättre om du hittar nån annan. Nån som kan återgälda din kärlek.
Jag kan det inte. Inte nu längre.
–Det tror jag inte på. –Jag hör hemma i kriget.
–Du är dess fånge. –Nej! Jag var dess fånge. Förut.
Jag blev tillsagd vad som skulle göras och hur.
Nu är det vi som bestämmer. Och jag tänker fortsätta till slutet.
Vilket slut?
Jack!
Jack!
Översättning: Gabriella Theiler Svensk Medietext för SVT
Can't find what you're looking for?
Get subtitles in any language from opensubtitles.com, and translate them here.