All language subtitles for Das Boot S03E02.sv

Fickstöld, våldsamt motstånd, inga papper.
När ni fyller 18 blir ni kastrerade.

Löjtnant Buchner, min nye fartygschef.
Här tack vare sin partitrogna familj.

Heil Hitler!

–Vem är den nye pingvinen?
–Örlogskapten Schulz.

–Goebbels "totala krig".
–Ubåtar. De behöver folk.

–Finns det mat?
–Och säng och lön.

De visar vit flagg, sir.
Vi gör inte så, sir!

Så gör jag, 1.O.

Kyrkan blev bombad, så fader Maden
sa att vi kan ha gudstjänsten här.

Det kom ett paket från Lorient.

Klaus...

–Fanny!
–Din mamma ropar.

Ni är skepparen
som pratade med min dotter.

Välkommen till Portugal, herr Giese.

–Vill ni åka till ett hotell?
–Nej, tyska ambassaden.

–Vänta här.
–Ja.

God dag.

Herr Forster?
Weiss, konsulära avdelningen.

Följ med mig.

–Känner ni till er täckmantel?
–Jag heter Werner Giese.

Jag arbetar för Kapp Holdings och
ska hämta hem en av våra anställda.

Varsågod.

Dorfmann, det stämmer.

–Vad vet ni om honom?
–Han arbetade för Gestapo.

Han mördades för fem dagar sen.
Ni var väl hans kontaktman?

Vi tror att de allierade ligger bakom.
Han hade upptäckt en tysk förrädare.

En som vidarebefordrat
teknisk information till britterna.

–Vem?
–Han skulle berätta det.

Vi skulle ses,
men han blev dessvärre dödad.

Beklagligt.

Nu vet vi i alla fall
att vi har en allvarlig säkerhetsbrist.

Därför begärde ambassadören hjälp
av Gestapo.

Ni var väl den ende som hade möjlighet.

–Jag kunde avsluta mitt uppdrag.
–Tur för oss.

Men ni har väl egna säkerhetsagenter?

Det kan väcka portugisernas
misstänksamhet.

Och misstänksamhet har vi inte råd med.

Portugals neutralitet
gör inte saker lättare.

Tjänar de på det,
så spelar de ut oss mot de allierade.

Därför är det viktigt att det framstår som
om Dorfmann fallit offer för gatuvåld.

Hittar de bevis för att han var spion,
så använder de det mot oss.

Ni skulle bli förvånad över hur beroende
vi är av det portugiserna exporterar.

–Sardiner, kork...
–Volfram, oundgängligt i krigsindustrin.

–Ammunition, stridsvagnar, ubåtar.
–Ni vet precis.

Då förstår ni hur mycket som står
på spel. Vi måste hitta förrädaren.

–Vad har ni åt mig?
–Inte mycket.

Vi hann bara hämta ett par saker från
Dorfmanns hotellrum innan polisen kom.

Nyckeln till ett förvaringsskåp
i färjeterminalen.

Om Dorfmann behövde ta kontakt.
Ni och jag gör på samma sätt.

Från och med nu har vi ingen kontakt,
förutom i officiella sammanhang.

Och det här.

Några datum och summor. Ni kanske
kan få ut nåt av det, jag kan det inte.

–Var var ert senaste uppdrag?
–Det kan ni lätt ta reda på.

Men jag frågar er.

På en plats
som inte alls var som den här.

God afton, sir.
Välkommen till hotell Europa.

"Andra for på skepp över havet
och drev handel på de stora vattnen."

"De såg Herrens verk,
hans under i havets djup."

"Han befallde, och en storm blåste upp,
som fick vågorna att gå höga."

"De kastades mot himlen
och mot djupen."

Varsågoda och sitt.

Vi minns vår son,
Daniel James Swinburne–

–saknad till havs med konvoj PQ 19,
den 12 februari.

–Alla vid bandet hälsar så mycket.
–Tack för att du kom.

Alla inom Western Approaches-
kommandot beklagar å det djupaste.

Tack, kommendör Francombe.

–Sir. – Mrs Swinburne.
–Tack för att du kom, 1.O.

Sir.

Jack...

Det är över nu.

Vi är i Kiel. Vi klarade det!

Kom, vi tittar var vi ska bo.

–Och sen går vi dit.
–Vart då?

–Till U-949. Vår ubåt!
–Visst.

–Du, backa. Vi ska över.
–Jag också.

–Vad heter du, din dvärg?
–Willi Niedermeyer. Jag är kock.

Hörru, vi är tre och du är ensam,
så stick med din jävla potatis.

Willi Vätten hade ju passat bättre.

–Vad sysslar ni med?
–Willi Vätten var snäll och flyttade sig.

–Töntarna ska flytta på sig för dig.
–Det gör inget.

–Ni hörde vad jag sa, dunsta.
–Och vem är du? Hans tjej, eller?

–Helt klart äkta kärlek.
–Din lille skit!

–Sluta!
–Vakten!

–Sluta bråka! Stanna där ni är.
–Ingen rör sig!

–Vad var det som hände?
–Ingenting.

God morgon!

–Ber om tillstånd att gå ombord.
–Tillstånd beviljat.

Får jag gå in i kajutan?

–Var försiktig, Fanny!
–Det är jag!

–Är ni säker?
–Ha en trevlig simtur.

Fast nyckel, 17.

–Sexan saknas.
–Gör den?

–Du kan säkert få pappas.
–Jaså?

Han behöver den inte längre.

Hej, mamma!

–Vad har hon ställt till med här då?
–Inget, hon har skött sig perfekt.

Dags att gå hem, unga fröken.

Vill ni kanske ha en kopp kaffe?
Ni är säkert kall. Det är riktigt kaffe.

Ranson från flottan.

Jag ska bara byta om.

Albrecht.

Jag vill tacka dig.

–För krigsdagboken. Den har hjälpt mig.
–Det var roligt att höra.

Då så, då går jag.

Framför min ursäkt till damerna. Schulz
kommer säkert att företräda mig väl.

Vi får väl se.

–Vi ses.
–Vi ses.

Då så, jag...

I krigsdagboken nämns
en uppbördsmaskinist – Ehrenberg.

Det vore fantastiskt
om jag fick tala med honom.

Krigsdagböcker är formella.

Ett samtal kan hjälpa mig
att släppa taget om Klaus.

–Du förstår mig väl?
–Naturligtvis. Jag ordnar det.

–Bor ni här?
–Ja.

Jag kunde bo på basen också,
men här är lugnare.

–Så ni jobbar på en ubåt?
–Jag är ingenjör.

Jag ansvarar för att ta nya ubåtar i drift
och testa dem till sjöss.

–Just nu tillverkas många nya.
–Som del av den nya offensiven?

Och för att ersätta de förlorade.

Inte långt härifrån ligger en VII C-ubåt
med er slipade lins.

Det vore roligt att se.

Jag vet vad man säger om kvinnor och
ubåtar. Tror ni att vi för otur med oss?

Inte mer än någon annan.

Kommer ni att gå ut igen?
Med en ubåt, menar jag.

Nej.

Det gör jag inte längre.

Vad är det med dig?
Du har ju övat tusentals gånger.

Jag vet inte om jag klarar det.

Din far och jag växte upp i den här stan.
Vet du hur det var?

Flottans officerare och fruar med näsan
i vädret såg ner på familjer som våra.

Vi skulle veta vår plats.

Men allt det har förändrats.
Tack vare führern.

Så min son, nu går du dit
och gör din mamma stolt.

Jag bugar mig inför Kvinnoförbundets
självuppoffrande arbete.

Ett förbund vars medkänsla
fyller hela Tyskland med stolthet.

Ursäkta.

Att jag får inviga detta hem för familjer
som blivit hemlösa i bombräderna–

–påminner mig om hur det är
att vara fartygschef på en ubåt.

Att stå här framför er fyller mig
med samma känsla av gemenskap–

–samma känsla av kamratskap
och samma tillhörighetskänsla–

–som uppstod mellan besättningen
och mig efter tio veckor ute till havs.

Förutom...

...att ni, mina högt ärade damer...

...naturligtvis doftar något bättre.

Sieg heil, mina damer.
Fortsätt i samma anda.

Adjö.

–Tack för att ni hoppade in för min man.
–Han är ju väldigt upptagen nu.

Jag hoppas att ni vet
hur stolt han är över er.

–Det var verkligen mycket kompetent.
–Tack så mycket.

Fru Lessing, ursäkta att jag var sen.

–Ingen fara. Roligt att ni kunde komma.
–Är inte kommendörsfrun trevlig?

–Säg hej till kommendörsfrun nu.
–Hej, hej.

–Vår sjätte.
–Bedårande.

Tack vare henne fick jag det här
av führern i egen hög person.

–Gratulerar.
–Ni har en underbar familj.

Vi drar alla vårt strå till stacken.

Jag kan tänka mig att er makes
chefstjänst inte gynnar familjelivet.

Ursäkta mig. – Clara, tar du henne?

Örlogskaptenens tal var verkligen bra.

Min äldste son beundrar er stort.
Franz Buchner, nybliven fartygschef.

–Jaha.
–Jag hoppas att det går bra för honom.

–Jag har inte hört nåt annat.
–Ursäkta oss.

Ni vet, man oroar sig ständigt för barnen,
trots att de är vuxna.

Så kan de inte göra.

Du ska ju sitta med Pauli
i manöverrummet.

–De delar på oss för att vi är vänner.
–De där rika, jävla morsgrisarna.

Lärare, snutar, officerare
– skitstövlar allihop.

Och så har vi Willi Vätten som kock.
Hans mat smakar säkert skit.

Det får passera
som ungdomligt oförstånd.

Men så här vill jag aldrig mer se er.
Uppfattat?

Skulle det ändå hända,
vill jag att den andre ser värre ut.

Meierjohann!

Och så ser ni till att det inte är
er högbåtsman ni ger er på.

Är det här matrosen
ni vill ha i maskinrummet?

Jag ska ta hand om honom
som vore han min tjej.

Då så.

Oroa dig inte. Var stark, bara.

–Löjtnant Erdmann.
–Besättningen är klar för inspektion.

Tack, 1.O. Anslut.

Jag välkomnar er ombord på U-949.

Ni är 48 män
med den mest skilda bakgrund.

Meningen och avsikten med sjöprovet–

–är inte bara
att pröva ubåtens sjöduglighet–

–utan också att visa hur bra vi klarar
våra uppgifter och fungerar som grupp.

Löjtnant Ehrenberg
är konstruktör och instruktör.

Han håller ett öga på oss
tills båten tas i bruk.

Mannarna vill nog gärna se sin nya
förläggning. Och vi har mycket att göra.

Ja.

–1.O, låt dem embarkera.
–Ska ske. – Besättning, utgå.

Skeppsteknikerna embarkerar först.

Swinburne.

Min käre Swinburne, stig på.

Varsågod.

En rörande gudstjänst, John.

–Skål för din pojke.
–För fiendens villkorslösa kapitulation.

Verkligen.

Även om många här anser
att det är fel väg att gå.

–Moraliskt såväl som ekonomiskt.
–Tyskarna har skjutit sin moral i sank.

–Precis som under förra kriget.
–Vi ska inte bli som dem.

Vi ska göra vad än som krävs.

Det kanske blir som du vill.

Liksom alla jagare av O- och P-klassen
måste Perseverance moderniseras.

Nya artilleripjäser,
sjunkbomber, radar och asdic.

Det är i alla fall vad amiralitetet tror
ska ge oss ett övertag mot tyskarna.

–Ett nytt ubåtgranatssystem.
–Igelkotten.

Framtagen i Churchills
"leksaksaffär" som de kallar sig.

Mycket större chans
att sänka ubåtar med, säger de.

Att skjuta dem föröver
reducerar den blinda fläcken–

–24 små granater ökar chansen att träffa–

–och en tändmekanism
som utlöser vid kontakt med ubåten.

En nackdel dock
– utebliven psykologisk effekt.

Om den missar blir det ingen explosion.

Jag vill hellre döda än skrämma tysken.

–Hur lång tid tar det?
–Svårt att säga, tekniken är ny.

Varvet har dragit ner på arbetstakten.

–Vad innebär det? Veckor? Månader?
–Det tar den tid det tar. Du får övervaka.

Men när hon ligger på varvet
kan du ägna dig åt din fru.

Se det som en order, John.

Naturligtvis, sir.

Jag heter Jack.

Ner i maskinrummet, Cremer.
Sätt fart. Gå inte vilse.

Kom igen, dit bort.

Hur skulle det sett ut vid klart skepp?
Rör på påkarna!

Där borta.

Rör inget, Müller. Bara på UM:s order.

–Han är ert befäl i manöverrummet.
–Uppfattat, löjtnant.

Hundar som skäller biter inte.

Välkommen till helvetet, pysen.

Sätt fart.

Vi kan inte låta ransonerna gå till spillo.

–Vart ska du?
–Jag sa ju att jag har dubbla skift i dag.

Arbetskamraterna är fina. Helen
träffade du på minnesgudstjänsten.

De kommer från när och fjärran.
Till och med Västindien.

De har en kör som brukar uppträda
för oss på fikat.

Varför tittar du på mig så där?

–Hur då?
–Som att jag borde sluta med allt.

Jag kan inte leva så.
Och det borde inte du heller göra.

Somliga av oss glömmer inte så lätt.

Det där var ett slag under bältet.

Var glad att du inte förstår vad det
innebär att strida och stupa till sjöss.

Var glad att du inte fött ett barn–

–som en främling vid dörren talar om
att du aldrig mer kommer att få träffa.

Jag arbetar på en fabrik
där vi gör granater för att vinna kriget.

Vi vill besegra fienden, precis som du.

Om kören gör mig glad,
så får det banne mig vara så.

–Löjtnanten är inte på bryggan.
–Var är han?

–Ursäkta mig, löjtnant.
–Se upp nästa gång.

Vi sätter igång. Så där, mina herrar,
vi befinner oss i manövertornet.

Vänta ett ögonblick
och sen påbörjar vi övningen.

–Äntrar ner.
–Första dykmanövern. Spännande.

–Er krage.
–Tack.

–Klart skepp!
–Äntrar ner!

Sätt igång! Snabbare!

Äntrar ner!

–Tornluckan stängd.
–Luftavloppen öppna.

Ni måste ge order om djup.

Vi börjar om. FC hörde inte larmet.

–Med förlov sagt...
–Bryggvakten ska äntra upp igen.

Jag hittar inte min anteckningsbok.

–Jag kommer inte ihåg allt utan den.
–Ta det lugnt.

Vi måste hitta boken.
Men inte ett ljud till manskapet.

Äntrar upp.

Det är snart er tur, Weidner.

Är det här någons?

Den låg på skithuset.

Jag torkade nästan arslet med den.

Ge hit den.
Tillbaka till er post, 1:e styrman. Nu!

–Vilken kurs håller vi, förste styrman?
–270, västlig.

–Gud ske lov. Var låg den?
–Under ett bord i officersmässen.

Klart skepp igen.

Klart skepp igen!

Klara!

Klart skepp!

–Tornluckan är stängd.
–Fort, 20 meter!

20 meter!

Stäng tilluftsventilen!

Huvudventilen stängd! – Kom igen!

Stäng avgasventilen!

Gå över till batteridrift!
Sätt fart nån gång!

10 meter, båten sjunker.

20 meter, båten sjunker.

Inta nolltrim.
Bägge motorerna, framåt halv på båda.

Müller. Koncentrera er.

Ett otrevligt slut.

God dag, kommissarie da Costa.

Kommissarie vid Polícia
de Vigilância e Defesa do Estado.

Jag vet, en storslagen titel
på en enkel tjänsteman.

Och ni är?

Mitt namn är Giese. Jag representerar
Kapp Holdings där Dorfmann arbetade.

Jag beklagar sorgen.

–Träffade ni honom?
–Nej.

Våra vägar har inte korsats förrän nu.

–Vad för sorts affärer gör er firma?
–Vi är i import- och exportbranschen.

Och ni ska ersätta honom?

Nej, jag har lite pappersarbete
och så ska jag få hem kroppen.

Jag stannar inte länge.
Hoppas jag.

Jag förstår.

Er stackars kollegas saker.
Det är inte mycket, är jag rädd.

–Ni får kroppen när utredningen är klar.
–Det lär väl gå snabbt.

–Ni har många andra att utreda.
–Deras död är lätt att förklara.

Människor som kommit hit
från alla håll i Europa–

–i förhoppning om att kunna fly. Men
biljetter och visum är svåra att få tag i.

Och när pengarna
och hoppet tar slut hamnar de här.

Sorgligt nog.

Vi tar allvarligt på mord på utländska
medborgare. Särskilt om han är tysk.

Vi vill ju inte provocera er
så att ni invaderar oss, förstås.

Det kommer knappast att ske.

Det är snart lunch.

Att vara för länge med de döda
är dåligt för matsmältningen.

Så det blir en kort vistelse alltså.
Men jag hoppas att den blir trevlig.

Ni borde passa på att vila upp er lite.
Njuta av solen...

Ni ser ut att ha arbetat för hårt.

Ett övningsdyk och han tror
att han är Walther Forstmann.

Du vet att han inte klarar det.

Han behöver bara lite tid.

Det handlar inte om tid. Han kan leka
kommendör i åratal utan att nåt ändras.

Han har helt enkelt inte stake nog.

Fast jag fattar att du struntar i det,
du ska ju inte åka ut med honom.

Löjtnant Ehrenberg, kommendörkapten
Lessing vill tala med er.

Varsågod och sitt.

–Vill ni dricka något?
–Nej, tack.

Nej.

Min svärfar vill gärna träffa er.

Han har fått tag i krigsdagboken från
det första stridsuppdraget med U-612.

Han vill reda ut ett par saker.

–Med all respekt, kommendörkapten...
–Ni ska svara på alla hans frågor.

Eller vill ni
att krigsdagboken korrigeras offentligt?

Utgå.

Har varvsmekanikerna tagit kvällen?

Inget vi kan göra. Ska det fortsätta i den
här takten blir upprustningen aldrig klar.

Skitstövlar.
Du vet att jag är för facket, Jack.

De ställer arbetarrörelsen i dålig dager.
Det borde inte vara så.

Du, Jack...

Jag hörde en grej.

–Jaha?
–På kontoret...

Jag träffade en från handelsflottan
som klarade sig.

Han sa att konvojen var hotad när man
fattade ett beslut. Varför vet jag inte.

Men man drog tillbaka eskorten.

Det är vad du har hört.

Ena sekunden var de där – fregatter,
jagare, allt – och nästa var de borta.

De hade inget skydd. Ett lätt byte.

Det är min sons konvoj du talar om, väl?

Det var väl rena julafton
för de där jävla ubåtarna.

När Peters kom ut från dasset
med boken... Det var obetalbart.

Jag visste inte om nån skulle hitta den.

Var det du som la dit den?
Var hittade du den?

Jag plockade honom på den.
Jag har inte lagt av mig.

–Varför gjorde du det?
–För att han är en rik jävla sprätt.

Silverskeden sitter hårt i munnen.
Rätt åt honom.

Men varför gör du nåt så dumt?

Vi hade alla kunnat råka illa ut.

Vad angår det dig? Knip käft.

Dig är det ändå ingen som tål.

Ja, stick bara.

Vad är det med dig egentligen?

Du är en riktig skitstövel ibland.

Jag vill vara här. Jag vill göra det här.

Det kan vara det bästa som hänt oss.

Dig kanske.

–Du är rädd för att erkänna det.
–Håll klaffen.

Om du sumpar det, så kan du låtsas
som om du inte bryr dig.

Det är i sin ordning, men dra inte in mig.

Gå då. Stick.

Jag behöver inte dig.

Jag behöver ingen av er.

–Nu?
–Ja.

Kudden.

Inte ner i källaren igen...

–Kom.
–Tre minuter till.

Kom, bara.

Kom!

Översättning: Gabriella Theiler
Svensk Medietext för SVT