Original subtitles

Uffe. Vet du var han är?

Hej. Förlåt att jag stör.

Vad vill du att jag ska hjälpa dig med när du har kommit hela vägen in?

Jag jobbar här, som du ser.

Den där mannen... Den gamle med ljumskbråcket.

Han vill gärna åka hem. Hans barnbarn ska döpas i morgon.

Och han verkar ju okej. Vad säger du?

Du ska pyssla om honom ända tills jag väljer att skriva ut honom.

- Okej, fast... - Du får gärna stänga försiktigt.

Så att man kan koncentrera sig här inne.

Och så håret... Det är en smittorisk.

Okej, tack så mycket.

- Hur står ni ut? - Han är rätt okej.

Han är bara lite speciell. Jag tycker mest synd om honom.

Det här är väl ditt första sjukhus? Det finns knasiga människor med makt.

Vad fint ändå... Barnbarnets dop.

- Har du barn? - Ja.

- Du? - Nej, det... Nej.

Akuten, Carina.

Absolut.

Jättebra. Tack.

Vi har ett hjärta till maratonmannen.

- Ser du till att hans värden tas? - Absolut.

- Skulle inte Julia komma tillbaka? - Hon går på om en timme.

Vem är Julia?

Och så lite... Så!

- Julia. - Vad gör du?

Nej, jag sitter hemma med min familj. Jag har ändrat mig. Jag kommer inte.

Hej, Carina.

Ja, absolut.

Jo, absolut, det hinner jag. Okej.

Jag ska åka till Nordnorge och hämta ett hjärta.

Vilken första dag, va?

Vad ska du hämta?

- Är det någon som har dött? - Ja.

- Då kan man ta den personens hjärta. - Det är som en saga.

En pojke eller flicka har varit kär och tappat sitt hjärta.

Glöm inte ryggsäcken. De ska vara i Trollparken hela dagen.

Det finns spaghetti.

Ta hand om din utflykt, så tar vi hand om vår.

Älskar er.

Lycka till!

Vi ska hitta din ryggsäck.

Olof, 38 år, abladerades för förmaksflimmer 2013.

Han har problem med andning, hosta, tilltagande trötthet.

Trots att han har varit dålig så har han tränat och joggat.

Inflammationen är så akut att han måste ha ett nytt hjärta.

Transplantationen är beräknad till 19.30.

Hoppas att han klarar sig till dess.

- Hur är det med Göran? - Det är som vanligt.

Just det...

- Hej! - Hej!

- Vi sa kvart i två, va? - Kaffe?

Jag tycker inte att han ser lika blek ut i dag.

Han har feber. Det kanske är det du ser?

Du...

Nu har pappa legat så här alldeles för länge.

Det kan vända.

Ska vi se till att du blir av med febern, pappa?

Så får du vakna sen.

Ja... Då kan vi bara vänta. Du får gärna sitta här.

Jag fattar ingenting. Vi har gjort operationen.

- Ablationen, menar du? - Ja.

Han hade ju varit dålig i flera år och fick jättemycket mediciner.

Efter operationen...

Det här har ingenting med Olofs flimmerablation att göra.

Han har fått en akut hjärtinflammation.

Nu är skadorna så pass allvarliga så de går inte att reparera.

Tyvärr så blev det värre när han sprang.

Jag sa till honom att inte springa, men han lyssnade inte...

Försök tänka positivt. Strunta i allt annat.

Du ska bara tänka att det här kommer att gå bra.

- När kommer hjärtat? - Om ett par timmar.

- Tänk om de inte hinner då? - Jo, annars skulle de inte ha åkt.

Okej, men tänk om det händer något eller om han stöter bort hjärtat?

Jag orkar inte med dig!

Ska jag ta henne? - Kom...

Vad fin hon är!

- Hur gammal är hon? - Hon är fem månader.

Hej. Eva, thoraxkirurg. Ska operera Olof.

Julia! Vad kul!

- Känns det bra att vara tillbaka? - Nervöst. Var är taxfreen?

- Hej, Julia Ahlgren. - Max Hansen.

- Du hade varit mammaledig, va? - Ja.

I fyra år! Din man ville inte släppa ut dig.

- Jag ville vara hemma. - Trevligt.

Se till att inte vara i vägen för mycket i dag.

Vi drar.

Okej.

Vi har en akut buk på väg in. Uffe, Iris.

Lilja är 85 år gammal, hittades på golvet med svåra buksmärtor.

Vid medvetande, men hög feber.

Ett, två, tre!

Lågt blodtryck, låg syremättnad. Jag har gett 2 mg morfin för smärtorna.

Glukos.

Snälla...

- Du är ny, va? - Ja.

- Erik. Tjena. - Iris.

Erik! Vi jobbar. Kom nu.

- Hej, Julia! - Henrik! Oj, vad längesen.

- Försiktigt! - Har du ont?

Jag tränade i går.

- Hur har du haft det? - Jättefint, faktiskt.

- Det var skönt att vara hemma... - I fyra år.

Hon bestämde själv.

Det var jättefint att se dig.

Då så, då spänner vi fast oss. Beräknad flygtid cirka 50 minuter.

Det är laktat på 5, så vi gör CT-buk och op-anmälan.

Vad då?

- Vi ska röntga. - Ja, precis.

Jag misstänker en ischemisk tarm.

Har vi fri vätska i buken måste vi operera omedelbart.

Vet ni om hon är överkänslig mot någon medicin?

Nej...

Alltså, jag är allergisk mot katter.

Jaha... Bra.

Du ringer du operationskoordinatorn.

- Vad ska ni göra? - Vi kanske måste öppna upp din mage.

- Och ta bort en del av tarmen. - Ja, precis.

Det sker under narkos och tar några timmar.

- Och sen? Får jag åka hem? - Nej, det får du inte.

Rehabiliteringsprocessen är lång med tanke på hennes ålder.

Sen kan det ju bli komplikationer som trötthet, yrsel, urinläckage.

Då vill jag inte.

Va? Men mamma, vad säger du?

Då vill jag inte opereras.

Okej... Vi har alltså en skidolycka i Tromsö.

Det är en 25-årig man med allvarlig skallfraktur-

- som också har en traumatisk SAH och ICH.

Förklarad hjärndöd med hjälp av neurologiska tester.

Övriga organ okej och han hålls i respirator.

Om du inte opereras så kommer du att avlida snart.

Ja, jag förstår det.

Och jag vill ändå inte.

Får jag byta ett par ord med dig?

Du hör ju själv. Hon är snurrig och vet inte sitt eget bästa.

Det är självklart att ni ska operera. Hon är lite dement.

Hon kan inte styra det här. Så är det bara.

Jag kommer att sticka dig.

- Aj! - Förlåt.

Du har väldigt tunna ådror. Så...

Jag kommer aldrig hem mer.

Jag är klar nu, förstår du. Jag vill inte mer.

Jag har ju fått allting. Barn, barnbarn och Kurre.

- Och vem är Kurre då? - Kurre är min man.

Jag vill till honom nu. Jag vill inte bli kvar här-

- bland alla slangar och blöjor, och ruttna bort här. Jag vill inte.

Kan du inte tala med honom?

Ja?

Hej, Iris. Nu igen.

- Jo, den äldre damen... - Hon med buksmärtorna.

- Hon vill verkligen inte opereras. - Du har pratat med en dement.

Hon är faktiskt inte dement. Hon är helt kristallklar.

Inte enligt de anhöriga. Det är en vital indikation.

När omständigheter tvingar fram åtgärder för att rädda patienten.

Men hon orkar inte gå igenom en rehabilitering.

Hon är färdig, säger hon. Hon vill inte leva mer.

Nähä. Om det inte var något mer kan du använda den här nästa gång.

Tack så mycket.

- Var anmäler man maktmissbruk? - Prova med papperskorgen.

- Vem är det? - Holmström.

- Ja, vad ska man göra? - Anmäla honom. Strejka.

- Eller låsa in honom. - Du kommer att vänja dig.

- Kan du ta den här till trean? - Ja.

Jaha, då har vi ett ljumskbråck då...

Men har ni sett vem som ska operera?

Kan det vara självaste överläkaren, kanske?

Margot...

Hoppas att hon kommer ihåg vad instrumenten heter den här gången.

Får jag en sån där...?

- Babcock? - Just det.

Jag brukar tänka på Babsans kock.

Men det är omöjligt att komma ihåg vad allting heter.

Så det stinker!

Känner ni? Otroligt! Tjockissvamp.

Det brukar inte stinka så annars. Kanske bara lite svett.

- Spinal eller narkos? - Spinal.

Då ber jag så väldigt mycket om ursäkt.

Då ger jag lite mer Dormicum då. 2 mg intravenöst.

Japp, japp...

- Nu sover han. - Bra. Tack, Uffe.

Jag tror att det var tortillas till lunch idag. Eller var det tacos?

Där!

Hallå! Hallå, det piper här inne!

Hej, det är Malin på Thiva.

Det gäller mannen med myokardit. Hans hjärtfrekvens har ökat ännu mer.

- Han dör väl inte nu? - Nej.

Han har väldigt hög puls, så han ska få extra smärtlindring.

Vad ska jag säga till hans elever om han dör?

Jag har ju deras prov som ska vara rättade till på måndag.

Det larmar.

Nej, du får inte dö! Hör du det, du får inte dö!

Love är så liten. Jag klarar mig inte!

Jag klarar mig inte utan dig.

Du, de där proven... Hade du dem?

- Va? - Olofs prov. De som skulle rättas.

Ja... Ja.

Här.

Du kan väl rätta dem? De skulle vara klara till på måndag.

- Du kan hjälpa honom med det. - Okej.

"The... dog is hungry."

- Det var rätt. - Precis.

Du, tack... Tack för allt som du gör för oss.

Du, jag måste... Doktorn kommer snart och jag måste bara...

Rätta dem, så hjälper du honom.

Sternumsåg.

"My cat have dies." Det här...

Höj larmgränsen till 160 och ring mig om han skulle gå över den.

Vad vackert det är.

Där är det.

Hej! Vi har det nu. Vi är på flygplatsen om 20 minuter.

De är på väg nu.

- Har du ätit? - Va? Nej, jag är inte hungrig.

Ät, du behöver det. Vi fixar det här.

Hej! Jag är bara lite nyfiken på...

Det är inte jätteofta vi får in en sån här akut myokardit.

Ja... Nu har jag kollat klart.

Tack så mycket!

Ät lite nu.

Hej!

- Har du barn? - Nej, det... Nej.

- Skulle du vilja ha, eller? - Kanske.

Jo, någon gång kanske.

Jag tror att du skulle bli världens finaste mamma.

Malin! Vi måste göra oss klara nu.

Du måste vänta här.

Då ska vi ta och rädda den här mannen.

- Hur mår du? - Jag får ingen luft.

Det gör skitont när jag andas.

- Henrik! - Hallå! Kan du höra mig?

Han tappar medvetandet. - Henrik!

Svaga pulsar. Vi har ett respiratoriskt problem.

- Finns det syrgas här? - Det ligger längst bak.

- Var ligger närmaste sjukhus? - Hur är det med Henrik?

- Närmaste sjukhus? - Östersund!

- Nagelbäddarna börjar bli blå. - Vi går ner i Östersund.

Nej, vi kan inte... Hjärtat kommer inte att klara sig.

Om vi inte landar, dör killen.

- Nu börjar läpparna blåna också. - Jag kontaktar Östersund.

Jag ringer Stockholm.

- Har ni landat? - Det har hänt något med piloten.

- Vi måste landa i Östersund. - Va?

Vi har ju bröstkorgen öppen här.

I så fall kommer vi inte att hinna. Ska vi sy ihop mottagaren igen?

Vi måste få veta hur ni tänker göra.

Vi måste... De måste få svar.

Du känner honom. Har han några sjukdomar i botten?

Han hade ju ont.

Han spelar hockey och han hade tränat i går.

- Ett kraftigt blåmärke. - En tackling eller en puck.

Kan det vara... ventilpneumothorax?

Säg någonting. Carina måste få veta.

- Ett revben har punkterat lungan. - Vi måste tömma lungan på luft.

Vi behöver dränera honom nu.

Då är det bara hjärtat som saknas.

Henrik! Om du låter oss dränera din lunga ombord-

-kan vi få fram hjärtat i tid.

- Nej, det kan vi inte riskera. - Vänta...

Tillåter du det?

- Var är ert första hjälpen-kit? - Det ska ligga där.

Är det här allt?

- Här. - Kniv, då?

Vad fan...?

Har du något bättre förslag?

- Går det att desinficera med något? - Vi hinner inte. Håll i.

Håll där.

Så...

Så... Nu häver sig bröstkorgen jämnt.

Vi behöver inte gå ner.

- Vad ska jag säga till Stockholm? - Att vi är på väg.

Vi är på väg.

Och du har varit mammaledig i fyra år? Det är ju helt otroligt.

Vi borde ringa pressen och be dem komma till Bromma.

- Hej! - Hej!

- Går det bra? - Ja, jag tror det.

- Är det här ditt första sjukhus? - Ja, jag blev klar i våras.

Jag har provanställning.

- Vad gjorde du innan? - Lite av varje, kan man säga.

- Hur länge har du kvar? - Några veckor.

- Om jag inte fuckar upp innan dess. - Okej...

Hallå, vänta!

Jag fattar inte att du kan säga så här. Det här är min mamma.

Som säger att hon hellre vill dö.

- Vad vet du om det? - Jag lyssnade på henne. Hon sa det.

- Vi kan anmäla dig för det här. - Gör det, då!

Jag kan anmäla er också. Ni ljuger om att hon är dement.

- Vad är det här för människa? - Ni tvingar henne att leva.

Hellre än att lyssna på henne.

Men visst, anmäl mig. Gör så.

- Vad händer med farmor nu? - Kom nu!

Du fattar väl att jag iscensatte allt för att se om du klarade det?

Jag antar att jag är skyldig dig en ursäkt.

Jag ber om ursäkt.

- Du är ju rena akutläkaren. - Tack!

Du har inte lust att ta en öl eller kaffe och prata lite om det här?

- Lite debriefing, menar du? - Ja, precis.

Jag känner mig inte så chockad. Jag ska hem till min familj. Vi ses.

Bra jobbat... MacGyver.

Här kommer ett hjärta.

- 18.37. - 57 minuter.

Det klarar vi.

10 joule.

En, två, tre...

Höj till 20 joule. En, två, tre...

Höj till 30 joule. En, två, tre...

Japp! Då var det igång.

Operationen gick bra.

Tack! Tack för allt.

Tack!

En penna! Vi dränerade lungan med en penna.

Jag kan inte tro att det är sant!

Det var en väldigt stor risk ni tog.

- Vem var ansvarig läkare på plats? - Max... Hansen.

Honom känner jag inte till.

- Verkade han kompetent? - Jo, det tycker jag.

Han tyckte att jag skulle bli akutläkare.

Jaså, det sa han?

- Vad då? - Nej, ingenting.

- Kan du inte se mig som läkare? - Jo, det är klart jag kan.

Vilken typ av läkare hade du tänkt att du skulle bli då?

Jag vet inte... Kirurg, kanske.

- Du, syster Lillemor... Kaffe? - Gärna.

Vi måste prata om måndag morgon. Jag har en patient kl. 08.30.

Kan du ta morgonen?

Och de ska flytta in administrationen under samma tak som oss-

- vilket känns fullständigt kontraproduktiv.

Vi läkare har redan så mycket övertid.

Nu kommer vi att sitta med en massa pappersarbete.

Ursäkta...

- Vi har ändrat oss. - Om vad då?

Vi gör som mamma vill.

- Nu fattar inte jag. - Vi vill inte.

- Vad är det ni inte vill? - Operera.

Då skiter vi i det! Jättebra.

Vad modig du är. Jag hade aldrig vågat.

På ett sätt så kan man ju faktiskt förstå de anhöriga också.

Det är inte säkert att de var egoistiska.

Man kan se det som kärlek också.

Kärlek suger.

- Hej. - Hej.

- Har du saknat mig? - Inte ett skit.

Vad ska vi göra i kväll, då?

Ja, hörrudu... Vi får väl försöka hitta på någonting.

- Hon har väl inte ont? - Nej.

Dör hon nu?

Hon ska till Kurre.

- Men... Är du fortfarande uppe? - Jag kan inte sova.

- Vill du ha något? Imovane? Oxascand? - Nej, det är bra.

- Jag kommer snart. - Okej.

Hej då!

Hej då! Tack!

Han vill att du säger god natt.

- Tack. - Tack så mycket.

- Hej då. - Hej då. Vi ses på onsdag.

Hej.

Vad gör du här?

- Får jag komma in? - Du ska inte vara här.

Men du...

Jag har tänkt. Vi skaffar barn. Vi gör det, jag menar det.

God natt, Stefan.

- Klarar du dig ensam en stund? - Absolut.

Jag sitter här hos dig så länge du behöver.

Så här mycket tid har du nog aldrig haft för mig förut-

-så jag får väl passa på.

Carina Pettersson, ledningssköterska.

Okej, jag kommer.

Text: Imposter10