Original subtitles

Gå ned med dem och hjälp sedan Sybil.

Uppskattar du det du ser?

Ers nåd... Jag bönfaller er.

Vad gjorde du med handen innan du smutsade ned min klänning?

Jag älskar er.

Gör du?

Är det så här du visar det?

Jag gör vad som helst. Vad som helst.

Följ med mig.

Säg ditt namn.

- Harwel. - Och vad har du erbjudit mig?

Vadhelst ni önskar.

Gör honom redo.

- Är allt annat klart? - Ja.

Är ni säker på att Arthur kommer?

Hans oäktingshjärta längtar efter en familj.

Och vad är jag, om inte familj? Nu kan jag ta reda på vad han tänker.

Salta köttet och servera det starkaste ölet.

De ska vara törstiga och druckna.

Vi ska visa Arthur hur lojala och hängivna vi är...

Morgans bundsförvant dödade mor och far, men nu är vi vänner?

Om hon inte hade varnat oss hade vi dött allihop.

Jag varnar dig. Ett gästabud hos henne är en risk.

Vissa sår måste få läka.

Förresten har jag brutit bröd med henne förut och överlevt.

- Vad tycker du? - Underbart! Jag ser fram emot det.

- Då är inte jag heller orolig. - Jag vill se vad Morgan har för sig.

Förresten saknar jag stället. Ett gästabud gör oss gott.

Camelot har bibliotek och vapenhus, men inget bord.

- Så vi lämnar det obevakat... - Vi har ju nyrekryterat.

- Vi saknar inte goda soldater. - Bara öl, men det finns på Pendragon.

Raska på, innan allt är uppdrucket!

- Välkommen, min konung. - Din bror.

Tack för inbjudan.

Lady Igraine...

Det här väcker minnen.

Jag beklagar er avresa senast.

- Jaså? - Jag ångrar vissa av mina beslut.

Jag hoppas att ni kan förlåta mig.

Jag med.

Varsågoda! Förfriskningarna väntar.

Trevligt att Merlin kunde komma.

Jag missar aldrig ett besök här. Vad tänker ni bjuda på...?

Här ville du väl verkligen inte sitta...

- Vad menar du? - Du har undvikit mig i flera dagar.

Jag hör inte vad de säger.

Har hon någon som förvandlar vatten till vin?

- Gud vet när jag såg sån mat senast. - Ja, han vet - och han ser dig.

Vi har samlats här på Pendragon för att låta gamla sår läka-

- och för att möta en ny framtid under vår konung...

...Arthur.

Broder och konung, jag står här som er syster och trogna undersåte-

- och skänker er min kärlek och min hängivenhet.

För konungen!

- Tror du henne? - Det vill jag gärna göra.

Hon skulle kunna bli till stor nytta.

Jag kan inte själv stifta fred.

Jag behöver mina bundsförvanter och min familj.

Jag hyllar dig, Morgan - som syster och bundsförvant.

För Morgan!

- Hon vill åt Arthurs tron. - Hon gör inga anspråk på den längre.

Litar du på henne?

Och nu... lite underhållning.

- Är allt som det ska? - Strålande!

Njut av Pendragons gästfrihet - i alla dess former.

Så gärna. Vad väntar du på, Gawain?

Det går bra.

- Ni förstår väl om jag... avböjer? - Naturligtvis.

Jag tar dem. Inget ska förslösas.

Vill inte kungen ha sällskap?

Jag är nöjd med sällskapet kring bordet.

Men inte stillar det väl aptiten helt?

Du har ingen drottning. Du är kung, inte präst.

Lyckliga du, Guinevere, som har en make att skänka ditt hjärta åt.

Och som har skänkt henne sitt.

Jag är lyckligt lottad.

Ge signal.

Alla slott bör ha en sällskapsnunna.

Hon behövde ett hem.

Så Morgan, de armas beskyddarinna, tog sig an henne.

- Ditt rykte blir allt bättre. - Jag har lärt mig min läxa.

Ärelystnad för ärelystnadens skull är värdelöst.

Vill du hellre bli Hjärter Dam?

Camelot har redan en sådan.

Sannerligen...

Vakna! Äsch, strunt i honom.

Vi borde inte ha lämnat kungen.

Ta för dig eller gå!

Han klarar sig. Merlin och Leontes är hos honom.

En annan gång, kanske.

- Ska du redan gå, Gawain? - Du får gärna ta henne.

Kom då!

Det brinner! Det brinner!

- Vad var det? - Det brinner! Hämta vatten!

- Vad är det? - Jag vet inte.

Mer vatten! Vi behöver mer vatten - nu!

- Elden sprider sig. - Hämta vatten!

Hämta vatten från brunnen! Hjälp till!

Kom! Vakna, Ulfius.

- Vatten! - Vad är det här? Mer underhållning?

Kom ned!

- Hon är fast! - Vänd på kärran!

Hitåt!

Hjälp till att skicka upp mig!

Ställ er bakom!

- Jag räknar till tre. Redo? - Redo.

Arthur!

Vänd på kärran!

Upp igen, Ers höghet.

- Det var det modigaste jag har sett. - Eller det mest korkade...

- Det är oftast samma sak. - Du är i trygghet nu.

Gör hela försvarsstyrkan redo - nu!

- Vem angriper oss? - Någon vet att kungen är här.

Någon som känner till slottet väl.

Vem kan denne fiende vara? Vem?

- Det kan vara Aldwulf. - En krigarkung österut.

- En gammal fiende till Uther. - Varför kommer han nu?

För att ta något han alltid har velat ha.

- Pendragon? - Territorium. Kontroll.

Sedan tar han Bardon-passet och vägen in i och ut ur dalen.

- Och därmed våra handelsvägar... - Han skulle styra Camelot helt.

Om han tar över passet blir vi aldrig av med honom.

- Har vi någon på post vid passet? - En bonde vid namn Lucan.

- Är det allt? - Han måste passera här först.

Om de inte lyckas ta Pendragon blir de sårbara.

- De vill pröva vår styrka. - Våra soldater är ju i Camelot.

Han räknar nog med mitt samtycke. Vår tidigare osämja är välkänd.

- Och jag är kvinna. - Vi kommer att ge honom en chock.

- Vi är alldeles för få. - Ta mina soldater. De är dina.

Vilka är det? Uthers soldater är i Camelot.

De är lojala gentemot mig - 40 skickliga krigare.

Du har då haft fullt upp...

Ingen har någonsin lyckats inta Pendragon förut.

- Ni måste tillbaka till Camelot. - Skulle jag lämna min syster ensam?

Kay har rätt. Det gäller inte ditt hem.

Men det gäller mitt land. Pendragon står under mitt beskydd.

Leontes... Du hittar här. Tar du ansvar för försvaret?

Jag tar hand om det.

Hitta angriparna och bedöm deras styrka.

Gå inte i strid med dem. Kom tillbaka innan det gryr.

- Ni kan lita på oss. - Iväg!

Ett knull och en strid! Kvällen börjar arta sig...

Männen uppför sig som om det här vore en lek.

De är krigare. Tanken på strid livar upp dem.

Ska jag bara sitta här och vänta?

Det är fullt av barbarer där ute. Vad har vi för val?

Just nu är de uppfyllda av sina planer och sin dådkraft-

- men de kommer strax att stanna upp och tänka efter.

Och det är då de kommer till oss.

För att påminna sig själva om skälet till att de strider.

Och om vi tvivlar på dem...

...då tvivlar de på sig själva också och slaget är förlorat.

Våra krigare är starka och slottet är ointagligt-

- så var inte rädda.

De lyssnar andlöst till allt hon säger.

Det finns en anledning till att ni fick just Igraine.

- Ville du något? - Våra mannar är på plats.

Nej, de här spjuten är för långa för närstrid.

Jaså?

När de kommer uppför stegarna kan de bara slå ovanifrån - så här.

Och i samma sekund som de gör det...

...hugger man med ett kort spjut. Inget vilt vevande. En hård stöt!

Kapa hälften av dem och rada upp dem längs muren.

- Ers höghet... - Du roar dig visst.

- Jag slåss hellre än jag dansar. - Se till männen på östra muren.

- Ger du mig order nu? - Har du försvarat slottet förut?

- Då ger jag dig order. - Leontes!

- Du borde vara inomhus. - Och göra ingenting?

Låt oss hjälpa till. Det måste finnas något vi kan göra.

Vi behöver förband och mediciner. Och Guinevere...

- Har någon sagt att du är vacker? - Du - varje dag.

- Vi behöver förband och mediciner. - Jag visar er.

Nej, sprid ut dem längs muren! Vapnen måste finnas inom räckhåll.

- Ångrar du dig fortfarande inte? - Du är ju utbildad för det här.

- Gläd dig åt utmaningen. - Vi är inte förberedda.

Bli det då.

Är det bara ni här? Ensam på slottet...

- Jag känner mig inte ensam. - Vill ni inte ta er en make?

Jag har övervägt det, men vad skulle jag få ut av det?

Kärlek. Är inte det vad alla vill ha?

- En annans hjärta är väl en börda? - Det är ett privilegium.

- Tänk om man skadar det? - Det får man inte.

Det handlar om tillit.

Vad tycker ni om kungen?

- Vad menar ni? - Är han en god härskare?

Litar er make lika mycket på honom som på min far?

- Jag tror det. Han är en god man. - Och stilig...

- Är han det? - Det vet ni att han är.

Jag antar det, men jag är gift, så jag tittar inte.

Någon kan skatta sig lycklig. Han förblir knappast ogift länge.

Pendragon-nunnan...! Jag hoppades råka på er.

- Borde ni verkligen vara här? - Finns det ställen jag bör undvika?

Ni har tydligen varit här förr.

Det är aldrig själva byggnaderna-

- utan det som pågår inne i dem som räknas.

- Märklig plats för en troende kvinna. - Tro behövs överallt.

Jag tror att er matmor sätter sin tilltro...

...till mer ursprungliga krafter.

Hon återvände från klostret med nya, inte särskilt kristna färdigheter.

Och nu är även ni här.

Har ni avlagt tystnadslöfte?

Jag behövde en fristad och Morgan skänkte mig den.

Men vad får hon i gengäld?

Någon kommer.

- Han ser ut att vara sårad. - Öppna porten!

In med honom! Raska på! Åter till era poster!

- Vem är det? - Spanaren.

- Vad hände? - En grupp soldater förbereder anfall.

- Vems? Vems soldater? - Arnwulfs.

- Var? - Österut. De kommer snart.

- Hur många? - Vi kommer att bli krossade.

Vi är redo. Inget har förändrats. Du har gjort bra ifrån dig.

Nej, vänta! Vad tar de sig till?

Vem skickade iväg dem?

Det gjorde jag.

Om vi angriper innan de är redo får mina soldater övertaget.

Hur korkad kan man bli? Det är taktiskt självmord!

Nu räcker det, Gawain!

Jag ber om ursäkt, Arthur.

Nu byter vi strategi - och planerar och arbetar tillsammans.

Regla portarna.

Vi har 20-25 stridsdugliga män. De kan inte försvara hela området.

Om han anfaller framifrån placerar vi styrkorna kring porten.

- Och om han anfaller bakifrån? - Då springer vi - framåt.

Merlin? Har du något att tillägga?

- Då så. Sätt igång. - Det finns en alternativ taktik.

- Vi avleder dem och ni rider hem. - Och lämnar dig helt värnlös?

- Om jag flyr är allt över. - Det är det om du dör också.

Du kanske borde anta Morgans generösa erbjudande.

Vi får klara oss med de soldater vi har.

- Ni har ju oss. Vi kan strida. - Nej, det kommer inte på fråga.

Och om ni stupar? Vad händer med oss då?

Strid är inget för kvinnor.

Jag tänker inte sitta och vänta på att bli våldtagen.

Jag dör hellre med svärdet i hand.

Hon har rätt. Det här gäller oss alla.

De bestämmer själva över sitt öde.

Om de kan spänna en båge eller kasta ett spjut behöver vi dem.

Allt hänger på positionen. Håll den styv, dra tillbaka...

- ...och släpp i rätt ögonblick. - Är han aldrig allvarlig?

Oavsett om jag skrattar eller gråter kommer jag förr eller senare att dö.

Merlin har förhört sig om mig.

Han misstänker att jag har hjälpt er med era krafter.

Han är skarptänkt, men Arthur vill tro att jag håller av honom.

Jag trodde att jag skulle få gå på gästabud-

- och möta en anständig karl som vet att föra sig.

Och här står jag nu och försöker rädda livhanken...

Jag ska se efter dig.

- Hon är duktig. - Vi jagar inte kaniner.

Nej, utan män - större och långsammare.

Vad tjänar det här till?

- När Aldwulf kommer är det över. - Vi får vänta och se.

Om vi kan hålla dem inne i natt kan vi övertyga dem om min lojalitet.

- Och Merlin? - Det spelar ingen roll.

Han ser inte mina styrkor som ett hot oavsett vad jag har i kikaren.

Män... Även de skarpaste tror att det är arméer som avgör allt.

Låt oss hoppas det.

Att vänta duger inte i krig.

- Ska ni inte delta? - Nej, jag skulle knappast göra nytta.

Men om det avleder deras tankar från det som kanske väntar-

- är det ju gott och väl. Jag litar på Arthur och hans krigare.

Tror ni att man kan höja sig över sina misstag?

Att man kan bättra sig?

Har du verkligen förändrats, Morgan?

Man kan inte förändra det förflutna, bara sona för det.

Jag ska bevisa mina goda avsikter. Det lovar jag.

- Hur klarade jag mig? - Bra.

Ett bevis för min trofasthet.

En symbol för min tacksamhet.

Ska du ge dig av?

Jag ska söka upp Aldwulf.

- Och dräpa honom själv... - Det var det dummaste jag har hört.

- Väntar du hellre tills han är här? - Det är vår plikt att lyda kungen.

Du och din plikt - gentemot kungen, gentemot din hustru...

Gentemot Gud... Hur hinner du med allt?

Du låter avundsjuk. Är du så angelägen om att få begå självmord?

Självmord...? Att vänta är självmord.

Och jag strider hellre än jag väntar.

Om jag ska dö ska det vara på mina egna villkor.

Du går ingenstans. Det är en order.

Du ger inte mig några order. Lämna mig ifred nu.

- Jag låter dig inte gå. - Du kan inte hindra mig.

Måste allt bli en konfrontation? Kungen behöver dig här.

Du pratar för mycket, Leontes.

Det är precis som med din Bibel - alltför många ord...

Gå in igen.

Du vet att du inte kan besegra mig.

Det behöver jag inte kunna.

Du säger att du inte behöver någon.

Sanningen är att du inte står ut med ditt eget sällskap.

Du känner inte mig.

Jo, för när jag ser på dig ser jag mig själv.

- Vad pågår här? - Han försökte ge sig av.

Är det sant?

- Svara din kung! - Jag ville möta Aldwulf själv.

Jag lyssnade på dig. Nu lyssnar du på mig.

Du får inte strida ensam.

Vi ska stå enade - inga undantag.

Inga undantag. Bemanna bröstvärnen och håll utkik.

Se så, din kämpe.

Tror du henne?

Du gör uppenbarligen det.

Du tror att du vet allt, men det här förutsåg du inte.

Vi vet inte vad det här är - inte än.

- Tvivlar du på att Aldwulf är därute? - Jag tvivlar på allt.

Ja, och alla...

Varför?

Vill du in i mitt huvud? Vill du se det jag ser?

- Ja! - Du tror att kunskap är makt.

Kunskap är lidande. Vill du ha det?

Dela med dig av din börda.

Morgan mördade Uther. Hon förgiftade honom.

Han avvisade henne, och hon mördade honom.

- Det kan inte vara sant! - Det vet du att det är.

Undanhöll du det för mig? Vad mer håller du tillbaka?

Mycket.

- Du får inte berätta för Arthur. - Han svävar i fara.

Om Morgan ville döda honom skulle hon redan ha gjort det.

Vi är hans styrka och hans beskydd. Han gynnas inte av att veta.

Förlåt, ville ni vara ensam?

Det är det sista man vill i kväll, inte sant?

- Finner ni tröst i er tro? - Ja.

Det är gott en kväll som denna, när tvivlet ansätter oss...

Gud har skänkt mig allt jag velat ha. Han kan ta det ifrån mig igen.

Varför skulle han vilja göra det? Ni är så stark i tron.

Tänk om han vill pröva mig? Om jag mister mina kära i morgon?

Det är väl själva sinnebilden av sann tro?

Är ni rädd att något ska tas ifrån er?

Jag vaknar ibland och är rädd att Guinevere ska tas ifrån mig.

Som vedergällning för mina synder...

Det är inte er tillit gentemot Gud som oroar mig...

- utan er tillit gentemot människan.

Du har riddare - Kay, Leontes... Du behöver inte göra det här ensam.

- Jag kan inte gömma mig... - Låt dem ta hand om dig.

Älska dig...

Jag var utan dig så länge. Jag klarar inte att förlora dig nu.

Du behöver inte ge mig bevis på din kärlek.

Jag känner den, och den är ömsesidig.

Du är inte bara en mor för mig utan för hela Camelot.

Arthur... Vart ska du?

Det är inte rätt kväll att låta saker och ting vara osagda.

- Jag ville döda dig förut. - Jag märkte det.

Du stred väl. Jag kunde inte besegra dig.

Det var bra.

Det kunde jag alltid förr.

Är det tron som gör dig stark?

Jag har krigat i åratal. Man mot man. Det kändes ärofyllt.

En dag drog vi ut i strid.

Vi nådde byn i gryningen. Jag stred mot en krigare.

Jag fällde honom, men då hoppade en annan på mig.

Jag tänkte inte ens, utan bara rände svärdet genom honom.

Men krigaren var ingen man utan en pojke, knappt mer än tolv år.

Han kunde knappt lyfta sitt svärd.

Jag såg hans mor. Hennes smärta och sorg...

Hennes son...

På kvällen firade vi vår seger men jag kände ingenting.

Senare, mitt i natten, bad jag.

Jag bad Gud att förlåta mig.

Gjorde han det?

- Får jag tala med dig? - Inte här.

Det jag behöver säga kan inte sägas offentligt.

Då borde du inte säga det alls.

Så som det var... mellan oss... Jag hade aldrig upplevt det förut.

Jag har aldrig känt så.

- Sluta. - Snälla du...

Jag vet inte om vi överlever morgondagen.

Arthur...

Jag vill inte dö utan att ha sagt det här.

Leontes är min krigare.

Jag skulle aldrig göra något för att vanhelga ert äktenskap.

Men jag vill att du ska veta...

...att jag älskar dig.

Gå härifrån.

Aldwulf, din inavlade fjant!

Sluta tafsa på din syster och kom och ta dig an oss karlar!

♪ Uti detta land i en svunnen tid ♪

♪ Vid kullarna två stod en blodig strid ♪

♪ I fältets råg ♪ ♪ De dräpta låg ♪

♪ Ty ingen gick segrande ut ♪

Leontes älskar Guinevere mer än livet självt.

Hon är den framtid till vilken han sätter sitt hopp.

Och Camelots hopp hänger på Arthurs heder.

En kil mellan Arthur och hans krigare skulle få allt på fall.

Och alla anförtror de sig åt Lady Igraine.

- Jag har det jag behöver. - Är det här verkligen vad ni vill?

Du sa att det finns ett skäl till att jag fick gåvan.

Nu vet jag vad det är.

Ryttare! Ryttare på väg!

De återvänder!

Vad hände? Var är de andra?

- Döda. Bara vi är kvar. - Jag sa ju att det var vansinne.

- Var är fienden? - De försvann.

- Vart? Till Bardon-passet? - De är borta. Vi besegrade dem.

Vi överrumplade dem. Det blev en hård strid.

- Var är de andra? - De stupade.

Allesammans?

Är Aldwulf död? Tog ni kroppen?

De sista flydde. Ingen av oss kunde följa efter.

- Utmärkt. - Din uppoffring är enorm.

Mina mannar är stolta att strida under Pendragons fana.

Syster... Vi står i skuld till dig.

Men ditt beskydd är försvagat nu. Följ med till Camelot.

Vi har modiga män att begrava. Jag hör hemma här.

- Vad snöpligt... - Är du besviken för att vi inte dog?

- Jag missade ju striden helt. - Morgans mannar sa sig ha segrat.

- Hon odlar myten om sig själv... - Misstror du henne?

Han misstror alla. Det är sådan han är.

Fortsätt att leka outgrundlig trollkarl, du.

Jag vill bara se de döda kropparna.

Jag är glad att vi klarade oss.

Ja. De väntar, så...

Vad är det med er, med ert ansikte, som gör männen så svaga...?

- Är vi klara? - Ja.

Jag ville bara se stället en sista gång.

- Kommer du att sakna det? - Nej, jag har ett nytt hem nu.

Camelot.

- Hur lyder ordern? - Samla ihop några soldater.

Inte våra egna, utan andra som är missnöjda med Arthur.

Angrip vakten i Bardon-passet. Det kommer att locka dit kungen.

Visa honom ingen nåd.

- Jag vill höra det från Morgan. - Ni får höra det från mig.

Eller ska jag berätta för henne att ni vägrar?

Jag gör det.

- Är allt som det ska? - Ja, jag är bara trött.

Det var en lång natt.

Syster! Jag vet att det här är Morgans verk.

Släpp mig fri, så lovar jag att ni ska slippa bestraffning.

Tror ni verkligen att kungen inte undrar var jag är?

Det vet jag att han inte gör.

Det är skönt att vara hemma.

Ja...

Det är det...