Original subtitles

BASERAT PÅ GRAHAM HUNTERS BARCABOK

INTERVJUER MED

Ta bollen, passa bollen.

Ta bollen, passa bollen.

Under åren 2008 till 2012-

- spelade Pep Guardiolas Barca den bästa fotbollen nånsin.

De vann 14 titlar.

2010-11 var en säsong fylld av rivalitet-

- mellan Europas två bästa lag, Barca och Real Madrid-

- och deras tränare Pep Guardiola och José Mourinho.

Barca skulle komma att segra.

De vann Champions League-

-för andra gången på tre år-

- efter en av de bästa uppvisningarna nånsin i en Europafinal.

Jag struntar i varifrån du kommer.

Jag bryr mig inte.

Om du älskar fotboll...

men inte Barcelona, då har vi ett problem.

Om det är en match på tv...

Oavsett vilka lag det gäller. Om Barcelona spelar-

-så tittar jag på dem.

Jag har aldrig sett så bra fotboll som 2011.

Barca återtog rollen...

som Europas mest beundrade lag.

Inte för att vi vann-

-utan för sättet vi vann på.

Det har funnits tre epoker i fotbollens historia.

Först har vi Cruyffs Ajax.

Sacchis Milan, ett projekt som jag tog över.

Och så Guardiola.

Det han skapade var vackert.

Att spela mot Barcelona på den tiden...

Man visste att man antagligen skulle förlora.

Barcelona slukade alla med hull och hår.

WEMBLEY, 28 MAJ 2011

Det är en av de bästa finaluppvisningarna nånsin.

Och mot Manchester dessutom.

Vi njöt verkligen.

De var speciella.

Det var det bästa lag jag mött-

-med marginal.

De var för bra.

Sir Alex sa att den förlusten var speciell.

Han kände...

att han inte kunde göra nåt.

Ingen har straffat oss på det sättet förut. Det var deras stora stund.

De förtjänade att vinna.

De bara passade.

De tappade bollen bara nån gång.

Och så plötsligt kom passningen-

-som öppnade upp ytorna.

Man tappade markeringen och de tog över kontrollen.

Den uppvisningen...

Det var den bästa jag sett.

Det som slog mig var yttrarnas tålamod.

De höll sig uppe och sprang jämt.

De fick nästan aldrig bollen.

De gjorde mål båda två. Vilket tålamod:

Att hålla positionen och tvinga ner ytterbackarna.

Och så Messi som kom ner.

De blev fyra mot tre.

Det var det allt vilade på, att vara i numerärt överläge.

Leo sjönk ner på mittfältet för att vi skulle vara fler.

Han gjorde dessutom mål. Det gav oss en fördel-

-mot alla lag vi mötte.

Jag ska visa hur vi gjorde.

Här är Manchesters försvar.

De markerade aldrig spelaren mittemellan.

De hade två defensiva mittfältare.

Deras tia Rooney försvarade inte mycket.

Och så en anfallare.

Vid det här målet var vi tre mot två.

Iniesta spelar bollen till Messi-

-och Messi attackerar försvaret.

Vi började bra, men sen utjämnade de.

Vi blev rädda, det var ju ändå final.

Men vi tog över och så ledde vi med 3-1.

Då kände vi oss mycket lugnare igen.

Barca vinner Champions League

De lyfter sin tionde pokal under Guardiolas tre år

Pep peppade oss i omklädningsrummet.

Rummet var mörkt. Han sa:

"Jag sa att om ni tog mig hit skulle jag vinna finalen åt er.

Nu ska jag se till att ni vinner."

Om Pep säger åt mig att hoppa, så gör jag det.

Han måste ha sina skäl.

Det är det jag älskar med honom.

Vi insåg att det han sa inte bara var ord.

Vi blev övertygade om att det vi gör-

-kommer att ge resultat.

Helt otroligt.

Han sa åt oss hur vi skulle göra.

"Det kommer att funka."

Och det gör det.

Det gör det faktiskt.

Den dagen var kulmen-

- på allt vi hade åstadkommit under den här perioden, allt sedan 2008.

Det var kulmen på vårt styre.

Ett lag som var bäst, som älskades av sina supportrar.

Och av alla som älskade fotboll.

2-VÄGEN TILL WEMBLEY

Att vinna Champions League-

-på Wembley-

-var det perfekta slutet-

-på en krävande säsong.

Rivaliteten mellan dem och Madrid slog alla rekord.

Mourinho och Guardiolas relation var mer än spänd.

Den hade spårat ur.

Det handlade om nåt mer än bara fotboll.

Jag vet inte om det finns en personlig rivalitet mellan dem...

men det verkade så.

Låt oss inte glömma bakgrunden.

SID LOWE, FÖRFATTARE

2010 är Barcelona på väg att ta sig till Champions League-finalen.

Finalen är på Santiago Bernabéu.

Jag tror vi har glömt vilket trauma det var i Madrid.

De var livrädda.

Vad händer?

Mourinho.

28 APRIL 2010 SEMIFINALEN I CHAMPIONS LEAGUE

MOURINHOS INTER SLÅR UT BARCA UNDER GUARDIOLAS ANDRA SÄSONG

Mourinho slår Barcelona och firar vilt.

Han har klarat sin Real Madrid-audition.

EN MÅNAD SENARE

MOURINHO UTSES TILL REAL MADRIDS TRÄNARE

Det var en tuff tid för Mourinho.

Han kom när Barcelona var som allra bäst.

Jag tror inte att nån tränare-

-hade lyckats med Real just då.

Han kom till en riktig storklubb-

-men han blev frustrerad efter 5-0.

Vi vann med 5-0 under hans första säsong.

När vi vann med 5-0 hade de inte en chans.

Det var den bästa matchen som jag spelade i Barca.

29 NOVEMBER 2010, BARCA-REAL MADRID 5-0

Jag tror att han sa:

"Vi kan inte vinna över dem genom att spela bättre fotboll.

Vi måste hitta på nåt annat för att slå dem."

De tog fotbollen utanför planen.

Till varje presskonferens, till varje intervju.

De försökte slåss under matcherna.

Mourinhos uppgift när han kom till Real Madrid-

- var att välta ner Barca från piedestalen-

-för att använda Fergusons ord.

Mourinho är inte dum, han är en svår motståndare.

Man måste respektera vinnare.

Men när vinnare börjar förlora-

-då får man se upp.

Då smäller det.

Att spela fyra clásicos under en så kort period-

-gjorde att allt nådde kokpunkten.

Det var tufft, de flesta av oss spelade tillsammans i landslaget.

Det var spänt. Och så gick det som det gick på planen.

För mig var det tufft.

Vi betedde oss dåligt allihop.

Matcherna borde ha varit mer sevärda.

Trevligare att titta på, utan så mycket aggressivitet.

Men man sveps med i stundens hetta.

Stämningen gjorde att vi hela tiden drabbade samman på planen.

MESTALLA, 20 APRIL 2011

FINALEN I COPA DEL REY, REAL MADRID-BARCA

Jag minns när de vann på tilläggstid.

Cristiano gjorde mål.

Vi var mycket bättre, men de vann.

Det var bara "va?"

De fick oss att tvivla på oss själva.

Det var väldigt tufft.

GUARDIOLAS FÖRSTA FINALFÖRLUST-

- OCH FÖRSTA FÖRLUST MOT REAL MADRID

Vi tyckte att vi var det bättre laget.

Men på grund av en offside på ett par centimeter-

-så förlorade vi.

När man förlorar-

- blir man arg, och man börjar tvivla på sig själv.

Det vi fick se-

- var en match som kunde ha slutat hur som helst.

Ett mål av Pedro blir korrekt bortdömt för offside.

Som Guardiola påpekade var det på håret.

Mourinho var inte sen med att säga-

- att Guardiola klagade över korrekta domslut.

Han sa bara att marginalerna var så små-

-att det kunnat sluta hur som helst.

SEX DAGAR EFTER CUPFINALEN

EN DAG INNAN SEMIFINALEN I CHAMPIONS LEAGUE

Efter det Pep sa häromdagen...

har vi gått in i en ny epok.

Det finns nu en grupp tränare, med honom som enda medlem...

som kritiserar domaren för att fatta rätt beslut.

Jag har aldrig varit med om det.

Mourinho var så provokativ-

- att till och med Barcelona ville att Guardiola skulle svara.

"Svara honom. Han försöker mucka gräl med dig-

-och Barcelona."

En dag när vi åt-

-hörde vi nåt som Reals tränare sagt.

Jag såg hur nåt hände med Pep. Det såg jag.

SANTIAGO BERNABÉU 26 APRIL 2011, UPPVÄRMNING

Jag kände mig på att nåt skulle hända.

Vi fick besök i omklädningsrummet av personer-

-som annars aldrig kommer dit.

Sportchefen kom dit.

Zubizarreta sa: "Lugn och fin, Pep."

Pep sa att jo då, han skulle hålla sig lugn.

Pep ljög.

Jag var med på presskonferensen. Vi satt i pressrummet.

Det var en sån stund då alla tänkte:

"Sa han verkligen så?"

"Jädrar!"

SEX TIMMAR EFTER MOURINHOS PRESSKONFERENS

Ja?

God kväll.

Mr Mourinho duade mig, därför duar jag honom.

Han sa Pep, jag säger José.

Jag vet inte vilken kamera som är hans-

-antagligen allihop.

Kvart i nio i morgon ska våra lag mötas på planen.

Han har redan vunnit utanför planen.

Han har vunnit hela året, och han lär säkert alltid vinna.

Han vinner presskonferensernas pokal.

I det här rummet är han den jävla chefen.

Han vet allt. Jag vill inte ens ge mig in i den kampen.

Jag vill bara påminna honom om att vi arbetade ihop i fyra år.

Vi satt på hotellet och tittade på presskonferensen.

Han gav oss ännu en anledning till att vinna.

Vi gav Guardiola en applåd när han kom tillbaka.

Han sa: "Såja, nu fokuserar vi på matchen."

Vi blev förvånade.

Det hade aldrig hänt tidigare.

Men han hade gått över gränsen.

Det var precis det vi behövde just då.

Det är alltid spänt i ett clásico, men det här var nåt extra.

Det fanns rädsla och tvivel.

Jag hade vetat i en månad att jag var tvungen att opereras.

Vi hade inte sagt nåt.

Det är omöjligt att hålla hemligheter i ett omklädningsrum.

Allt läcker.

Det var få som visste hur det låg till.

När du tror på dig själv inför en match...

då är allt enklare.

Men nu var det en röst som sa åt mig att vara försiktig.

Att mitt knä kunde gå sönder.

Jag hade en lös broskbit.

Jag hade kunnat ramla-

-om nån sprang på mig.

Jag var väldigt nervös.

FÖRSTA SEMIFINALMÖTET I CHAMPIONS LEAGUE

Nu gällde det. Skulle vi bli historiska?

Eller skulle vi bli ett väldigt bra lag, men inte ett av de stora?

Det var det som stod på spel.

Även om man vet att man är bättre-

- så tvivlar man ändå. Jag minns att Pep sa:

"Vi är mycket bättre."

"Jag ska ta er till finalen."

Det var så det blev.

Två mål av Leo Messi ger Barca en viktig bortaseger.

De var väldigt välorganiserade.

Det var inte lätt att skapa målchanser. De drog sig tillbaka.

Leo fick bollen på mittfältet-

-och började åka slalom.

Det kommer naturligt för honom, det är därför han är bäst.

Det är bara Messi som kan göra sånt.

Det är ett fantastiskt mål.

Han får bollen av Busi och passerar tre, fyra stycken.

Sen gör han mål med högerfoten.

Det är ett av de bästa målen nånsin.

Jag gav honom målet på en silverbricka med min passning.

Nej, sanningen är den-

- att ju oftare han har bollen, och det vet vi allihop-

-desto bättre blir det för oss.

Madridlaget var väldigt defensivt.

De hade Pepe i mittfältet.

De var väldigt aggressiva. De spelade för 0-0.

Mourinho har alltid hävdat-

- att de lyckades fram till Pepes utvisning.

Vi får aldrig veta om Messi hade gjort två mål-

-om han inte åkt ut.

I det ögonblicket spelar antalet spelare ingen roll.

Han var ostoppbar.

Det är en naturbegåvning som bara vissa får.

Nu är det Messi, om 20-30 år kanske det kommer nån ny.

Just nu är det Messi.

Jag var i rummet ett år senare när Pierluigi Collina-

- gav en föreläsning för spanska landslaget-

-och använde incidenten med Pepe-

- för att visa hur reglerna kommer tillämpas under EM 2012.

I samma ögonblick som han gör det-

-delas det spanska laget på mitten.

Reals och Barcas spelare skriker på varandra-

- om huruvida det var rött kort eller inte.

Jag sa: "Visa oss nåt annat, det är inget bra exempel."

Vissa hävdar fortfarande att det inte var rött kort.

Och att Pepe inte rörde honom.

Otroligt!

Det var rött kort.

De kan säga vad de vill.

Fans vill se sitt lag spela bra.

De vill inte se ständiga fällningar-

-eller folk som bara försvarar sig.

I slutänden vinner alltid fotbollen.

Efter returmatchen på Camp Nou-

-firade vi en kvart på planen.

Vi hade inte spelat finalen än.

Men med all respekt för Manchester United...

var den svåraste utmaningen det året att vinna över Real.

SEMIFINALENS RETURMÖTE

BARCA-REAL MADRID 1-1, BARCA VIDARE MED 3-1

De slog Real Madrid i semifinalen.

Sen klädde de av Manchester United i finalen.

Alla superlativ som då flödade-

- från alla möjliga storheter inom fotbollen...

Det gör den matchen-

- till den europeiska fotbollens största stund nånsin.

Det faktum att Éric Abidal spelade och vann-

-efter att just ha besegrat sin cancer-

- förvandlar det från en fotbollssaga till nåt ännu större.

Det handlade inte om att lyfta pokalen-

-det handlade om att lyfta Abi.

Det var den stora triumfen.

Han var en centralgestalt i omklädningsrummet.

Alla älskade honom.

Jag minns att två, tre dagar efter att vi hade hört om hans cancer-

-så kom Abi och hälsade på.

Det var han som tröstade oss.

Jag förlorade en lagkamrat i Sevilla.

Jag tänkte att det bara inte får hända en gång till.

Inte igen.

Första gången kunde jag inget göra, men det kunde jag nu.

Om det fanns en chans att rädda hans liv...

då betydde min karriär ingenting.

Dani kom och hälsade på. Han sa att vi hade samma blodgrupp.

"Jag ger dig en del av min lever."

Det förändrade allas sätt att se på Dani.

Det var en privatsak som bara kom ut-

-eftersom Abi berättade det.

Jag skulle aldrig ha förlåtit mig själv om han dött-

-och jag inte hade gjort nåt.

Det fick bara inte ske.

Till slut löste det sig på annat sätt, men jag ångrar ingenting.

Några dagar efter operationen...

var han tillbaka och tränade.

Han ville tillbaka till gruppen.

Vi visste att han skulle bli bra igen.

Trodde du att du skulle kunna spela på Wembley?

Nej. Inte ens till tio procent.

Vi var tvungna att spela det bästa laget.

Och då skulle Puyol spela.

Jag ville spela-

-men jag mådde ännu sämre än Abidal.

Det viktigaste var att vinna.

Chefen gjorde nåt helt nytt.

Han läste upp elvan i omklädningsrummet...

en timme innan Champions League-finalen.

Jag sket nästan på mig.

"Vad är det som händer?"

Jag var inte i matchform.

Men det brann en eld inom mig som fick mig att prestera.

När matchen väl börjar är tankarna som bortblåsta.

Situationen med Abidal svetsade oss samman.

Han fann en styrka som han inte ens själv visste att han hade-

-för att spela så som han gjorde.

Han var ett föredöme för oss.

Han visade sån styrka-

-och vilja att överleva.

Jag bestämde att om vi vann-

- skulle han vara den första att höja pokalen.

Det var ett stort ögonblick.

Jag har fått lyfta den två gånger.

Det är svårt att beskriva känslan.

Det var Puyis beslut.

Han fick inte börja matchen-

- och kände sig kanske inte som en viktig kugge i laget.

Trots det ville han att Abi skulle lyfta pokalen.

Han sa till mig: "Det måste bli Abidal."

Jag sa: "Du har fasen i mig rätt. Det måste vara han."

Det ögonblicket var...

det finaste för oss alla.

Det var fantastiskt att se Abi lyfta pokalen.

Jag stod bredvid Valdés och Abidal.

Att se Abidal lyfta pokalen efter allt han gått igenom...

Jag får fortfarande gåshud.

Jag tror att det ögonblicket...

visade hur starka vi var som grupp.

Vi var mer än bara lagkamrater.

De säger ju att Barca är mer än bara en klubb.

Då var vi mer än en klubb.

3-PÅ BARCELONAS VIS

Den här klubbens historia-

- kan man bara förstå om man känner till Cruyff.

Först var han en av de bästa spelarna i historien.

Jag såg honom aldrig spela-

-men pappa sa att han var fantastisk.

Han sa "Messi, och sen Cruyff".

När vi var tio år kom Cruyff till Barca.

Vi kopierade hans frisyr och hans sätt att spela fotboll.

Det blev en revolution 1973-74.

4 MAJ 1988

CRUYFF ÅTERVÄNDER SOM TRÄNARE

Han hade nytta av sitt goda rykte som spelare.

Hans filosofi går på tvärs mot många andras.

Han föredrar att förlora-

-framför att vinna med nån annans idéer.

Spelare gillar den typen av karisma.

Jag spelade med honom i fem år. När vi tog över klubben-

-ville vi spela en ny slags fotboll.

Den skapade chockvågor över fotbollsvärlden.

Alla spelade 4-4-2.

Vi spelade med tre backar, fyra mittfältare och tre anfallare.

Folk sa: "De har bara tre backar."

Det var 3-4-3.

"Det är vansinnigt, vi kommer släppa in mål."

Han föredrog att vinna med 6-5 framför 1-0.

Jag hade tur. Jag var 6, 7, 8 år.

Jag såg den första Europacupen.

Vi var väldigt bra.

Vi spelade alltid bra, men vi vann aldrig nåt stort.

Han förändrade den inställningen.

Vi började vinna stora titlar.

1992 leder Johan Cruyff Barca till en Europacupvinst.

Deras allra första.

Cruyff är den mest betydelsefulla personen i Barcelonas historia.

Vårt sätt att spela är det viktigaste.

Spelarna kommer därefter.

Det som skiljer vår klubb från andra-

-är vårt unika sätt att spela fotboll.

Det hela började för länge sen, när Cruyff var här.

Sedan dess har vi alltid spelat på samma vis.

Vi vill ha bollen.

Vi spelar trianglar under matchen.

Vi tar tillbaka bollen snabbt.

Vi håller ihop för att kunna ta tillbaka bollen snabbt.

Man lär sig med åren-

- att det beror på Cruyff att jag vid 21 års ålder-

- upplever det som naturligt att spela högre upp-

-utanför straffområdet.

Man inser att jag, Xavi, Andrés och andra-

- har influerats av Johan när vi vuxit upp.

Det är en enorm stolthet-

-att se att det lever kvar.

Att pappa ses som arkitekten.

Jag tror att processen inleddes på 70-talet med Laureano Ruiz.

BARCAS UTBILDNINGSCHEF

Jag upplevde det som spelare.

Jag var tränare under den andra milstolpen-

-då Cruyff kom som tränare.

Han förändrade oss.

Han gjorde oss till vinnare, och fick oss att tro på laget.

Att vilja ha bollen, vara kreativa och ha kul.

Den tredje milstolpen var Pep.

Han tog det till en ny nivå.

Cruyff var central, eftersom han införde vår spelstil.

LAUREANO RUIZ, TIDIGARE UNGDOMSTRÄNARE

Han hade en stor fördel eftersom han hade ett antal spelare-

- som redan kunde spelsättet, tack vare mig.

Jag uppfann "el rondo".

Helst ska det vara fyra mot två.

Man måste ständigt röra sig för att komma fri.

Spelaren som har bollen-

-måste kunna spela bollen till höger-

-till vänster eller rakt igenom.

Den kallar jag "gatan".

I en match blir det en passning.

En passning i sidled eller i djupled.

Det är ett viktigt taktiskt beslut.

Barcelona tränar på trånga ytor.

Om bollen inte stannar vid dina fötter så förlorar du den.

När de därför spelar på en hel plan...

gör de det som på en trång yta.

Om du passar mycket kan motståndaren inte ta bollen.

När han kommer fram är det för sent.

Det är så du tar kontrollen.

Bollen far emot dig från alla håll.

Ljuset visar vart du ska passa bollen.

Om det börjar lysa där borta måste du ha kroppen vänd ditåt.

Vila på vänster fot, passa med höger.

Det är mittfältarens roll.

Du blir pressad.

Vart ska du passa? Höj huvudet.

Allt detta lärde jag mig som elvaåring.

Jag hade fantastiska tränare, som Joan Vilà och Albert Benaiges.

Min son spelar i ungdomsakademin.

Som förälder inser man-

-vad klubben lär ut.

Det handlar inte bara om hur bra och framgångsrik man kan bli.

Det handlar om ens uppträdande också.

Hur man ska leva som Barcaspelare, att man tar sitt ansvar.

Att ha väluppfostrade ungdomar...

TIDIGARE CHEF FÖR UNGDOMSAKADEMIN

gör allt mycket enklare.

Se bara på vårt nuvarande lag.

De är bra människor.

Vi hade turen att få en generation spelare från La Masia-

- som Xavi, Iniesta, Piqué, Puyol, Víctor, Pedro, Leo, Busquets.

De lyckades i a-laget.

Nämn ett lag, förutom kanske Ajax, som har dominerat världsfotbollen-

- med så många spelare från ungdomsakademin i a-laget.

Det finns en orsak varför ungdomsspelare från Barca-

- har lättast för att anpassa sig till a-laget.

Det är ingen slump.

Det är inte att de använder maskiner-

-som ingen annan klubb har.

Det handlar om hur de fostras.

Deras värderingar visavi fotboll.

Vad är viktigast med fotbollen?

Resultatet eller hur vi spelar?

Det är hur vi spelar.

Om man spelar bra kommer resultaten.

Vi kom hit för att spela fotboll.

Folk insåg att vi skilde ut oss, att vi hade talang.

Vi fick möjligheten att gå vidare-

-ända till a-laget.

Det är ett sätt att förstå fotboll.

Det är nåt som ger oss större chans att lyckas.

När jag kom till Barcelona-

-frågade media mig-

- vilken spelare som hade överraskat mig mest.

Jag sa Andrés Iniesta.

Det överraskade dem.

Alla ville att jag skulle svara Messi eller Ronaldinho.

Den spelare som fick det svåra att se enkelt ut var Andrés.

Andrés och Xavi är spelare som...

jag skulle vilja ha i mitt lag till den dag de går i pension.

Barcas sätt att spela fotboll skiljer sig från alla andra lag.

På Barca har vi ett sätt att spela fotboll som skiljer ut sig.

Man kan inte bara sparka iväg bollen.

Försvararna måste kunna dribbla framåt och passa.

Det är svårt.

I England eller i Real Madrid sparkar man iväg bollen.

Det är ingen som klagar.

I Barca duger det inte. Man måste kunna mycket mer.

Det är en unik filosofi.

Det är därför det är svårt för nya spelare.

De måste anpassa sig.

Det kanske ser enkelt ut, men vi har tränat på det i åratal.

De flesta av oss har spelat så sedan barnsben.

Det är inte enkelt att lära sig Barcelonas filosofi.

Vi har alla spelare som har varit här länge.

De har gått från ungdomsakademin till a-laget.

Det är som om de alltid har spelat där.

Det var inte lätt att komma hit.

Det fanns sidor av spelet-

-som man inte hade lärt sig.

Det finns spelare...

Jag skulle kunna ge dig namn, men det får jag inte.

Men världsspelare, spektakulära spelare-

-som tappade bort sig helt.

De blev hysteriska.

Det var mest spelstilen som jag var tvungen att anpassa mig till.

Att stanna på linjen för att Andrés skulle kunna ta sig loss.

Djupledslöpningar.

Fast man vet att åtta gånger av tio-

-får man inte bollen.

Om man inte gör det får Andrés inte heller bollen.

Det första jag gjorde när Abidal fick bollen-

-var en djupledslöpning.

Varenda gång. För att förvilla dem.

Nu får Andrés bollen. Sam tar en löpning för hans skull.

Andrés kan spela honom.

Andrés kan spela mig. Jag är inte offside längre.

Eller så dribblar Andrés.

En kille möter, en löper-

-och han med bollen avancerar.

När man inser vad som sker-

-är det redan för sent.

Vissa lärde sig det till slut, som Thierry Henry och Abidal.

De hade det svårt i början.

Det fanns andra riktigt bra spelare som inte gjorde det.

Jag tog inte min chans.

Det var som en brand rasade i mig, jag ville verkligen spela.

Ibland blev det...

Jag ville direkt visa vad jag gick för.

Det var till min nackdel.

Det är svårt att spela mittback för oss.

Gör man ett par misstag får man höra det från publiken.

Det blir en stor press.

Tjyhrynskyj var som klippt och skuren för Barcelona.

Att vinna över fansen är inte lätt, särskilt inte i Barcelona.

Jag tror det var Xavi som sa att det är speciellt att spela här.

"Jag har spelat här länge, men tro mig-"

-om jag gör några dåliga matcher...

"så sablar de ner på mig."

Jag tog det som ett skämt, men sen kände jag...

att det inte var det.

Jag är en egen produkt, men jag har varit med om väldigt-

-jobbiga perioder.

2003 var jag Barcas "cancer".

2014 var jag gammal och dög ingenting till.

Det går upp och ner.

Jag menar att Barcelona är den knepigaste klubben i världen.

Utan tvekan.

För ett nyförvärv måste det vara dubbelt så svårt.

Jag var tvungen att lära mig-

-det här fotbollsspråket.

Hur man skapar ytor och försvarar sig.

Allt sånt som de andra spelarna redan kunde.

Vi spelade mot Osasuna.

De försvarade sig inte bra i det här området.

Killen där stängde inte ytorna.

Den dagen spelade Tjyhrynskyj. Han hade en fin vänsterfot.

Han kunde spela med båda fötterna.

Hans vänsterfot var fantastisk.

Vi skulle spela till mittbacken.

Han skulle spela en crossboll till Xavi.

Xavi höll sig alltid i den ytan.

Det var dit vi skulle.

Det roliga den dagen-

- var att Tjyhrynskyj två gånger spelade en lång boll till Zlatan.

Inte dumt.

Zlatan kom nästan fri med målvakten.

Pep bytte ut honom.

Han respekterade inte mönstret.

Det var det han hade kommit fram till när han analyserade deras lag.

För Guardiola och min pappa handlar det om att bygga bakifrån.

Bollinnehav.

Att hålla bollen igång är viktigare än att springa.

Att alltid spela attraktiv fotboll för fansens skull.

Det finns så många likheter.

Att spela för Barcelona, särskilt efter att Guardiola kom...

Man lärde sig verkligen hur Barca spelar.

Vi är elva. Det är inte bara anfallarna eller mittfältet.

Alla elva spelare måste delta för att skapa chanser.

Vi vill servera anfallarna bollen-

-så att de kommer en mot en.

Om man ger dem en långboll-

-så är den svår att kontrollera.

Anfallaren kan inte göra sitt jobb.

Det handlar om att ta bollen från försvaret till anfallet.

Pep tog risker överallt.

Han införde två nya, viktiga moment i vårt spel.

Det ena var pressen när vi tappat boll.

Det andra var att börja spelet i backlinjen.

Jag minns mitt första samtal med honom.

Det var på hans kontor på Nou Camp.

Han hade en taktiktavla med två magneter.

De stod längs sidolinjen, utanför straffområdet.

Han sa: "Vet du vilka de är?"

"Nej", sa jag.

Han sa: "Det är mittbackarna."

Jag fattade ingenting, det var som grekiska för mig.

Han sa: "När du har bollen är det där jag vill ha dem."

Jag tänkte att han var galen.

Han sa: "Du spelar bollen till dem, det är där vårt spel börjar."

Jag trodde fortfarande att han var galen.

Jag är ju själv lite galen, så det gjorde mig inget.

Jag sa att de måste vara modiga.

De måste vilja ha bollen.

Pep sa: "Lugn, det är mitt jobb."

Det ska jag se till."

Det var så det började.

Både Pep och Tito tog den här filosofin ett steg vidare.

De sa åt oss att inte vara rädda eller tvivla.

Om vi gjorde ett misstag-

-skulle de ta på sig det.

Det enda de begärde var att vi spelade bollen.

Det var det sätt som Barcelona spelade fotboll på.

Han visade oss hur vi skulle passa bollen i försvaret.

"Det leder till att vi gör mål."

Ett misstag ändrar inte på den saken.

"Jag vet att det är riskfyllt."

Han sa: "Bli inte rädd när du gör misstag.

Fortsätt spela likadant."

TRE MINUTER SENARE

10 DECEMBER 2011, SANTIAGO BERNABÉU

BARCA SLÄPPER IN ETT TIDIGT MÅL, MEN VINNER MED 3-1

För Barca handlar det om mer än att bara vinna.

Vi pratar inte om att vinna.

Att vinna blir följden av det vi gör.

Filosofin är viktigare än allt.

Man gör nåt bra när folk vill titta på en bara för spelets skull.

Inte för vinsten.

När man pratar om Barcelona pratar man om deras spelstil.

Det vackra spelet.

När man går hem, säger man: "Titta på det andra målet."

"Förresten så vann de."

4-HUR MESSI BLEV MESSI

Det fanns en skylt på tränarnas dörr där det stod:

"Om ni vill erbjuda oss en ung spelare som är kortare än 1,80-

-så vänd om."

Det var Cruyff som ändrade på det när han blev vår tränare.

Han menade att talangen var det viktiga, inte längden.

Spelarna bedömdes utifrån sina kvaliteter.

"Är han bra eller inte? Strunt i längden."

Jordi, Xavi, Messi och Andrés...

Tillsammans räcker de knappt upp till huvudet på en.

Små spelare har en stor fördel jämfört med långa spelare.

De är snabbare i vändningarna.

De bästa spelarna är små.

Messi har gett många människor-

- barn som drömmer om att bli fotbollsspelare, hopp.

Det handlar inte om längden.

Det handlar om mycket mer än så.

Intelligens.

Om hjärnan är snabbare än bollen...

då blir du bäst.

En av mina kompisar var tränare i ungdomsakademin.

Messi var 14-15 år.

Jag frågade alltid vem som verkade bäst.

"Vem kan gå ända upp till a-laget?"

Han sa: "Det finns en kille från Argentina.

Jag har aldrig sett nåt liknande."

När Messi började spela med oss som 16-åring...

insåg vi att han var speciell.

1 MAJ 2005, BARCA-ALBACETE 2-0

MESSI GÖR SITT FÖRSTA MÅL, 17 ÅR GAMMAL

Jag hade ett stort nätverk av scouter i Sydamerika.

FOTBOLLSAGENT

En av dem sa att det fanns en unge i Rosario.

Han var 12 år och liknade ingen annan.

Nu för tiden investerar man mycket i ungdomar, men inte då.

Det var inte lätt, men med Charly Rexachs hjälp så tog vi hit honom.

Ingen ville riskera nåt.

Det var en chansning att ta en liten unge-

-och träna upp honom i Barcelona.

Det var Charly Rexach som såg till att det blev verklighet.

Han såg mig spela och sa att de ville ha mig.

Det var tränarna som ville ha mig.

Det fanns de som inte höll med-

- men tack vare Charly skrev jag på för Barcelona.

Det har alltid känts som en ära för mig.

Mitt lilla bidrag-

- var att jag tjatade på dem tills de sa ja.

Om man gick till styrelsen på den tiden-

- och sa att man ville knyta till sig en tolvåring-

-var deras första reaktion:

"Det där tar vi om åtta år."

Jag sa: "Nej, vi måste."

Han är väldigt bra. En dag kommer han att bli ett fenomen."

Mitt tjat gav utdelning.

Till och med då var det uppenbart att Messi kom från en annan planet.

Jag sa till Rexach att jag behövde det skriftligt.

Hans föräldrar hade varit här en månad.

Jag sa till dem att allt skulle bli bra, men inget var ju bestämt.

Vi var på en tennisklubb i Montjuic.

Rexach tog en servett och skrev:

"Jag, Carles Rexach-

- intygar att Messi har de kvaliteter som krävs för att spela för oss."

Vi skrev under.

Servetten finns i ett bankfack.

Den är viktig och måste tas om hand.

Genom att skriva under ville jag visa familjen-

-att jag ville ha honom till Barcelona.

Barca och Messi... Det var ödet.

Det var meningen.

Han kom till precis rätt klubb.

Det var svårt.

Jag var så liten och allt var nytt.

Jag lämnade mina vänner, en del av min familj och mitt land.

Det var tufft i början, men jag lyckades anpassa mig.

De flesta visste-

-att han var ett fenomen.

Gamper-turneringen var beviset.

Det var den första kvällen-

-av många.

99000 på Camp Nou hade förmånen att få hylla-

-nånting som var mer spännande-

-än nåt som de tidigare hade sett.

Jag var där den kvällen, man fick gåshud.

Det var en speciell dag.

Jag njöt av varje minut.

Det var Gamper-turneringen.

Jag var med i startelvan, jag skulle spela.

Det var ett stort ögonblick för mig. Efter den matchen-

-förändrades allt.

Det var där allt började.

När Messi kom till oss minns jag att jag sa till Patrick Vieira:

"Du kommer spela mot en ung kille. Var försiktig."

Han kommer att skriva historia.

En dag kommer man att anse att alla vi som var före Messi-

"-spelade en annan sport."

Tänk som han spelade-

- mot såna som Vieira, som var ordinarie i Juve.

Han gled förbi stora, fysiska spelare.

Han gjorde vad helst han ville.

Capello frågade om han kunde få honom på lån.

Capello är ingen idiot.

Jag visste ingenting om Messi-

-bara att han skulle spela.

Jag såg att han var ung.

När matchen började gjorde han helt otroliga saker.

På den tiden var Rijkaard Barcelonas tränare.

Det var Gamper-turneringen, en vänskapsmatch.

Domaren var inte så noga, vi kunde röra oss fritt.

Jag gick över till Rijkaard-

- och frågade om vi kunde ta Messi på lån.

Man fick inte ha för många utländska spelare i laget på den tiden.

Jag sa: "Du har redan tre."

Det finns ingen plats för honom."

Rijkaard sa att de skulle nog komma på nån lösning.

Messi skulle snart vara ordinarie i laget.

Det är bara...

Hur ska man säga?

Alla visste att han kommer att bli världens bästa.

Det fanns inga tvivel.

10 MARS 2007, BARCA-REAL MADRID 3-3

MESSI GÖR SITT FÖRSTA HAT TRICK

Jag visste att han kunde göra mål.

Som tur är lät tränaren honom spela som falsk nia.

Det betydde att bland anfallarna-

- fick han större frihet i sitt anfallsspel.

Den taktiska förändringen betydde mycket för Leo.

Det är svårt att välja Leos bästa mål.

Jag kommer att tänka på målet mot Getafe.

När man ser vad han gör dagligdags-

-är det omöjligt att välja.

Det var som Maradona mot England.

Jag visste direkt-

- att jag hade fått bevittna nåt alldeles enastående.

Det är ett av hans bästa mål.

Om man köper en video med alla hans mål...

finns det säkert ett femtiotal likadana. Det är det som gör honom unik.

Ett av mina favoritmål är det han gjorde mot Arsenal.

Det var som att han spelade Playstation.

Han spelar den över Almunia och så skjuter han i sista sekund.

Det krävdes sån teknik.

Alla andra hade skjutit på mål direkt.

Han hade närvaron att lobba över och sen avsluta.

Det bästa mål jag såg var mot Malaga.

Det var utomjordiskt.

En crossboll som han tog emot med bröstet.

Han springer i maxfart.

Han dribblar bort en spelare, den andra är bakom honom.

Ett steg till och han hade röjt undan bollen.

Om man stannar bollen med vänsterfoten...

Hur kan man då röra bollen med samma fot i luften...

mellan de två spelarna?

Han trillade nästan-

- men fick till ett hårt skott i nättaket.

Det är inte normalt.

Messi vill vinna på träningen.

Han blir irriterad om han inte får bollen.

Arg om han blir fälld.

Det säger nåt om en mästare.

Om tränaren inte blåser av för fällningen-

- så går han fram till honom. "Var inte det frispark? Okej."

Då tar han bollen, springer förbi allihop och gör mål.

Man får bollen.

Han tar tillbaka bollen och gör mål.

Tills han lugnar ner sig och slappnar av.

Man ligger under med 3-1.

Han är inte som oss andra.

Väldigt talangfull, tjänar mycket.

När man träffar honom beter han sig inte som en stjärna.

Jag har känt honom 10-12 år och han är inte särskilt utåtriktad.

FÖRE DETTA MATERIALARE

Han är mycket ödmjuk och normal.

Han är inåtvänd.

Men han är helt unik när han låter fötterna tala.

Han är en vinnare.

Han vill alltid vara bäst på plan.

Det är därför han är den bästa spelaren i fotbollshistorien.

Jag hade turen att få spela mot Pelé och Cruyff.

Jag såg Maradona spela.

De har förändrat sporten.

Nu finns det ingen som kan jämföras med Messi.

Han gör saker som andra inte ens drömmer om att göra.

Det omöjliga, det fantastiska.

Han är snabbare än oss andra.

Det är som att bollen är fastklistrad vid hans fötter.

När man tror att man kan ta den är det redan för sent.

Det är svårt att prata om Leo som om han hör hemma i vår värld.

Han är från en annan planet.

När jag ser en match väntar jag på vad han ska hitta på.

Han är den som vinner alla matcher.

Det händer saker när han får bollen.

Han kan både sätta igång nåt och avsluta det.

De flesta kan antingen eller.

Han är annorlunda.

Han är bättre med båda fötterna.

Bättre på försvar och anfall.

Han är snabbare.

Bättre på att dribbla och passa.

Målvakt?

Vi har inte satt honom i målet än, men vem vet?

5-DERAS EGEN HJÄLTE

Effekten som Cruyff hade som spelare-

-och sedan tränare var jättestor.

Joan Laportas tillgivenhet för holländaren-

-gjorde att han ställde upp i valet.

När han väl valts till president-

- skapade han förutsättningarna för denna gyllene epok-

- genom att låta Cruyff staka ut riktningen med sin filosofi-

-och utse de medhjälpare han behövde.

Dessa tre faktorer - bra spelare, suverän tränare-

-och den största tänkaren i historien-

- gjorde Cruyff till den viktigaste mannen-

-i fotbollens historia.

Cruyffs bidrag var centralt.

TIDIGARE VICEPRESIDENT

Det var inte som ett kontorsjobb.

Han gav oss idéer och stöd.

Han gav oss råd vad gällde allt som hade med fotboll att göra.

Johan skapade och utvecklade en spelstil.

Rijkaard bidrog med sin personlighet, sina idéer och sin erfarenhet.

23 JUNI 2003 RIJKAARD UTSES TILL TRÄNARE

Folk minns Pep eftersom det var en sån framgångsrik period-

- men jag kommer aldrig glömma tiden med Frank.

Det var framgångsrika år.

Under Madrids Galácticos-epok vann de mycket.

Det kändes som att vi inte hade en chans.

Rijkaard ändrade på den saken.

För mig var det en stolt stund.

SANTIAGO BERNABÉU 19 NOVEMBER 2005

Barca var redan en stor klubb.

Men i museet fanns bara en Champions League-pokal.

STADE DE FRANCE, 17 MAJ 2006

FINALEN I CHAMPIONS LEAGUE, BARCA-ARSENAL

Jag tycker inte vi förtjänade att förlora.

Barca vänder ett 0-1-underläge och tar sin andra Europa-titel.

Förutom när mina barn föddes är det den största kvällen i mitt liv.

Jag trodde att det skulle bli min sista match för Barca.

Jag hade haft ett tufft år.

Det var tack vare Frank som jag spelade den dagen.

Han var som en far för mig.

Till slut fick vi lyfta pokalen tillsammans.

Den magiska vinsten i Paris-

- var en vändpunkt. Säsongen därefter gick inte så bra.

Stjärnorna ledde inte gruppen på rätt sätt.

Framgången kanske kom alltför snabbt.

Långsamt men säkert gick vi åt fel håll.

Min andra säsong i klubben, Rijkaard var fortfarande tränare-

- var en av de sämsta säsongerna i vår mer sentida historia.

Vi slutade trea.

Vi gick tillbaka efter vinsten i Paris-

-och ligavinsten.

Vi tappade vår tävlingsinstinkt, vår hunger.

Man kände att det var slutet på en epok.

Folk ville ha förändring.

Jag var en av dem som de ville bli av med.

Det var tufft.

Jag har bara blivit utvisad två gånger. Ena gången var det fel-

-och så på Bernabéu.

7 MAJ 2008, REAL MADRID-BARCA 4-1

RIJKAARDS SISTA CLÁSICO

Jag kände mig arg och maktlös.

De sprang i cirklar runt oss.

4-1 var väl inte så illa, vi hade kunnat förlora med 7-1.

Det var en av de värsta kvällarna i min karriär.

Det var likadant för de andra.

Det var inte bra nog, kraven är större än så.

Det dög inte för klubben.

Det dög inte heller med tanke på de spelare vi hade.

Det behövdes en förändring.

2008 fanns det två kandidater-

- till att efterträda Rijkaard som tränare.

Pep Guardiola och José Mourinho.

Mourinho framstår i efterhand som boven i dramat.

Men 2008 var han en stark kandidat-

-till att efterträda Frank Rijkaard.

Han är en vinnare.

Det kändes som ett tryggt val, han var ett stort namn.

Han hade varit tränare för Chelsea, och han var tillgänglig.

Det var många i styrelsen-

-som ville ha Mourinho.

De menade att vi behövde en tränare som kunde ge snabba resultat.

Det var fyra, fem som ville ha Mourinho.

Vicepresidenten ordnade med ett möte i Vigo, och for dit.

Han använde sig av 4-3-3.

Han hade förberett en Powerpoint-

- med spelarnas placeringar och hur de skulle röra sig.

Han hade säkert nått framgång.

MOURINHO ARBETADE FÖR BARCELONA-

- MELLAN 1996 OCH 2000.

Han betydde mycket för de unga.

Van Gaal lät honom ofta träna b-laget.

Jag var med i ungdomslaget. Han tränade oss en gång i veckan.

Det var samma spelstil, samma influenser och koncept.

"El rondo", bollinnehavet, positioneringsspelet.

Det arbetade vi på med Mourinho.

Man kan förstå att Mourinho tyckte-

- att det var han som skulle ta över Barca.

2008 hade Mourinho förändrats radikalt.

Det handlade mer om styrka och längd, och inte teknik.

När han gick till Chelsea-

- hade Mourinhos fotbollsfilosofi förändrats.

Han tillämpade en annan filosofi.

Vi ville förbli Cruyffs filosofi trogna.

Presidenten och Johan är vänner.

Laporta hade höga tankar om Johan.

Han sa att ungdomstränaren är rätt man för jobbet.

Han behöver bara befordras.

Det var många spelare-

-som hälsade på hos min pappa då och då.

Det älskade pappa.

Pep gillade det också. De träffades ofta.

När pappa fick den galna idén-

-att tränaren för Barcas b-lag-

- i division tre skulle bli tränare för a-laget...

Det var en chansning.

Jag frågade om Pep var redo.

Txiki Begiristain och Johan sa att han var det.

Mourinhos agent ringde mig.

"Ska du ge jobbet till Mourinho?

I så fall måste vi pratas vid."

Jag sa: "Nej, vi har valt Guardiola."

Jag sa åt Pep att jag ville ha honom-

-om säsongen slutade illa.

Pep sa till mig halvt på skämt... Vi åt lunch.

"Jag kommer att vinna allt åt dig."

Så sa han.

5 JUNI 2008, GUARDIOLA BLIR BARCAS TRÄNARE

När jag hörde att Guardiola skulle ta över-

-visste jag att det skulle gå bra.

Vi var lagkamrater-

- och jag visste att han var perfektionist.

"Det här kommer gå bra."

Det låter märkligt, men på grund av EM 2008-

- fick utnämningen av Guardiola inte mycket uppmärksamhet-

-fram till dagen då han presenterades.

Han sitter där. Ung, med hår-

-den återvändande hjälten. Han säger:

"Allt ska förändras. Ut med Ronaldinho, ut med Deco.

Ut med Eto'o, eller låt honom bli tredjehandsval."

Det var hans sätt att ta kontrollen.

Föreställ er hur Samuel reagerade på det.

Tja, det var... Det blev ett utbrott.

Med tanke på vem jag var-

-och vad jag hade gjort för klubben...

Jag hade uppskattat om Pep hade ringt mig.

Det är alltid bäst att vara rak.

Det var en chock för mig.

Taktiskt sett är han världens bästa tränare, det har jag alltid sagt.

Han förstår sig på allt om fotboll.

Men jag blir ännu bättre.

Jag skulle vara rakare.

Samuel tog träningen på allvar.

Alla tränare älskade Eto'o.

Men på träningen var det ofta allt eller inget.

Han orsakade problem.

Rijkaard sa också nån gång att vi var tvungna att göra oss av med Samuel.

Han hade tagit en assisterande tränare i nackskinnet-

-för att han vinkades av för offside.

Det är också bra med passion.

Jag minns försäsongsträningen i St Andrews.

Vi var alla nyfikna.

Vi hade sålt Deco och Ronaldinho.

Vad gällde Eto'o stretade jag emot.

Jag sa åt honom att jag skulle försöka behålla honom.

Han var fantastisk under försäsongen.

Han sprang mer än nån annan.

Under matcherna gjorde han fler mål än nån annan.

Lagledarna besökte Pep.

Jag hoppas att Pep inte blir arg nu...

De sa till Pep att Eto'o skulle bli till stor hjälp.

Jag räddade dem.

Nu pratar alla om Messi-

-men den som gjorde skillnad då-

-var inte Ronaldinho, det var Eto'o.

De vände sig till mig när det blev tufft.

Vi hade kunnat spela utan tränare.

Guardiolas jobb var att göra oss hungriga igen.

Det lyckades han med.

JULI 2008, TRÄNINGSLÄGER I ST ANDREWS, SKOTTLAND

Efter hans första samtal med hela laget i St Andrews...

FÖRE DETTA FYSIOTERAPEUT

visste jag att nåt skulle hända.

Han var bättre på att framföra sitt budskap än nån annan jag träffat.

Efter det visste alla att det skulle gå bra.

Pep pratade mycket med spelarna.

Jag minns hans berömda ord:

"Nu kan missa en straff eller en pass."

Ni är bara människor.

"Men jag förlåter er aldrig om ni inte ger 100 %."

Det är få som är så bra på att kommunicera som han.

Han får spelaren att tro på det han gör.

Han kan övertyga spelaren.

Från första minuten-

- var vi övertygade om att vi kunde förbättra oss väsentligt-

-och åstadkomma nåt stort.

Peps tankegångar var precis det jag behövde.

Han var så passionerad.

Jag älskar utmaningar.

Jag gillar att kämpa för nåt.

När de sa att det skulle bli en stor förändring-

-med ny tränare och nya spelare-

-så visste jag att jag ville vara med.

Jag anslöt mig till laget och snackade med Guardiola.

Jag sa att jag hade flera erbjudanden.

Tio sekunder.

Han hade tre, fyra laguppställningar i huvudet.

Jag var med i varenda en.

Jag sa till min bror och min agent-

-att det var klappat och klart.

Försäsongen började bra-

-folk hade förberett sig bra.

Själva säsongen började inte så bra.

31 AUGUSTI 2008, NUMANCIA-BARCA 1-0

GUARDIOLA FÖRLORAR SIN FÖRSTA MATCH

Jag såg matchen med pappa här hemma.

De förlorade mot Numancia.

Jag sa att han inte var mogen för uppgiften.

Pappa sa: "Bästa matchen jag sett på länge."

"Kom igen! Det var inte den bästa matchen."

De flesta som såg matchen tänkte nog:

"Det här slutar inte bra".

För pappa betydde 90 minuter ingenting.

Pappa var intresserad av det långa perspektivet.

FÖRSTA HEMMASEGERN I LA LIGA

Det var ett stort ögonblick för mig-

- men det var nog ännu viktigare för laget och klubben.

Vi behövde den segern.

Om det hade slutat oavgjort-

-hade folk börjat tvivla.

När vi väl hade tagit hem vår första seger...

blev vi ostoppbara.

Guardiola lärde oss mycket. Han förklarade också saker och ting.

De flesta av oss visste det redan-

- eftersom vi hade varit i Barca under lång tid.

De som kom utifrån upplevde en gigantisk förändring-

-när Guardiola tog över.

Han var den tränare som ändrade mitt tankesätt.

När jag kom hit visade han mig ett nytt sätt-

-att se på, spela och förstå fotboll.

Det fick mig alltid att tänka på taktiken inom basket.

De börjar teckna åt varandra-

-och peka. Det är många varianter.

Det var lite så.

Det var fantastiskt.

Jag fick inte sparka långbollar.

Jag var en del av taktiken.

Det var mycket för mig att tänka på.

Det gjorde att matcherna gick snabbt.

Det var kul. Jag var van vid en mer direkt fotboll.

Ibland tänkte jag på annat och på hur tråkig matchen var.

Jag var i mitt rätta element, vi delade samma filosofi.

När jag tänkte att vi skulle spela oss ur en situation, så sa Guardiola det.

Min fotbollsfilosofi är inte densamma som Abidals, Henrys-

- Hlebs eller Yaya Tourés.

De tyckte att de spelade bra. Det hade de gjort i andra klubbar.

Inte i Barca. Där spelar vi annorlunda.

Det var nytt. Låt mig tänka efter ett tag-

-och skjuta min stolthet åt sidan.

Det laget hade många spelare som var kungar i sina länder.

Att säga till nån som varit van vid nånting:

"Nej, gör inte så, spring ditåt."

"Vad menar du? Jag kan också spela fotboll."

Peps metoder var annorlunda.

Han la sig i.

Abidal och några andra kom till mig:

"Han ändrar på allt."

Jag var inte 15 år.

Den som visar mig respekt får min respekt.

Men om man inte gör det?

Jag sa: "Tala inte så till mig."

Jag gick till presidenten. "Jag sticker om det fortsätter så här."

Abi kom från Lyon. Där hade man ett annat sätt att spela.

Titta på Abidal när han kom.

Se sedan hur han spelade tre år senare.

Crossbollar, mottagningar på bröstet.

Innan hade han sparkat långt.

Han hade inte haft det lugnet i försvarsspelet.

För mig är Pep ett fotbollsgeni.

Ibland kan han vara lite kontrollerande, han ska ha koll på allt.

Vissa kan ta det.

Andra säger åt honom att dra dit pepparn växer.

Jag var 21 år när jag kom.

Det var hatkärlek för min del.

Man måste tänka på fotboll dygnet runt.

Man måste lägga sig klockan tolv.

Man måste äta nyttigt. Han vill ha koll på allt.

"Titta inte på tennis. Var inte ute i solen."

Gör inte si och så.

"Vi har ett uppdrag."

Han ville veta allt. Vad vi åt och allting.

Han var besatt.

Ibland grälade vi, han och jag.

Jag är kompis med Gerard...

men en tränare måste vara så.

Vi var tvungna att ge allt på träningen-

-men det har jag alltid gjort.

Det är så det ska vara.

På ett sätt var han krävande.

Vi var tvungna att äta lunch varje dag på träningsanläggningen.

Han höll koll på vikt och diet.

Han revolutionerade vår kosthållning.

Å andra sidan kunde vi tänka på annat.

Som spelare klagade han på att man jämt var på hotellet.

Det kändes konstigt i början.

Vi var inte vana vid det.

Jag tror det var ett av hans bästa beslut.

Pep var ibland ett steg före.

Ta Champions League-finalen.

På hotellet: Familj, ungar, fruar.

Min bror var på mitt rum vid midnatt.

Flickvänner, vänner... Jag fixade en kopp kaffe. Slappade.

Spelar man för andra lag:

"Gör inte si och så. Du måste koncentrera dig."

Vi hade tur. Pep hade nyligen avslutat sin spelarkarriär.

Han förstod hur livet för en fotbollsspelare såg ut.

Vi gick till träning och matcher och kände oss lyckliga.

Han behandlade oss bra. Han förstod oss.

Jag säger jämt till mina vänner...

När domaren blåste i pipan...

"Redan?"

Jag ville inte att matchen skulle sluta.

Jag ville inte att matchen skulle sluta. Jag hade kul.

Vi hade en bra lärare. Vi var som svampar.

Vi sög i oss allt han sa.

I slutändan kvittar det hur bra läraren är-

- om eleverna inte har skickligheten som krävs.

Allt klickade.

Vi vann allt eftersom vi var bäst-

-men vi hade också turen som krävdes.

Det var några stora ögonblick.

Cupen vann vi tack vare ett avgörande ögonblick-

-då Pinto räddade en straff.

4 MARS 2009, SEMIFINALEN I COPA DEL REY

BARCA VIDARE MED SAMMANLAGT 3-1

Vi låg under med 1-0.

I början av andra halvlek fick vi en straff emot oss.

Martín Cáceres blev utvisad.

Jag tänkte att jag skulle försöka göra straffläggaren lite osäker.

Jag sa: "Var tänker du lägga den?"

Han svarade mig inte. "Där jag kastar mig", sa jag.

Jag hade tur, jag kastade mig åt rätt håll och räddade.

Det gav oss råg i ryggen.

Sen skickades Leo in.

En av deras spelare blev utvisad-

-och han gjorde ett mål.

Om vi förlorat på Bernabéu hade de knappat in på oss.

Vi segrade med 6-2 och vann La Liga.

Det var ödesmatchen.

De var fyra poäng efter.

Om de slagit oss hade det blivit svårt att vinna ligan.

Vi spelade en av våra bästa matcher.

SANTIAGO BERNABÉU, 2 MAJ 2009

OMGÅNG 34 I LA LIGA, REAL MADRID- BARCA

Det var en av våra bästa matcher.

Jag lär minnas den matchen när jag dör.

Puyol kysste lagkaptensbindeln, Messi gjorde mål.

Och Henry och Piqué.

Underbart!

Jag agerade förstås respektfullt, men vilken lycka!

Det är märkligt, det är ju åtta år sen.

Jag har sett det där målet hundra gånger.

Jag minns den här bilden, men inte vad jag kände.

Det var förstås en makalös känsla.

Det var en fantastisk match.

Det var speciellt eftersom vi provade nåt nytt.

Det var då den falska nian föddes.

Pep ringde mig dagen innan matchen.

Jag skulle komma till träningsanläggningen.

Han ville diskutera ett positionsbyte.

Han hade tittat på matcher med Tito.

Han ville testa nåt nytt.

De röda glasen är Barca, de vita Real.

Pep ändrade systemet.

Han sa åt Henry att spela mellan ytterback och mittback.

Och Eto'o likaså.

Guardiola hade analyserat Reals mittbackar.

Han såg att de aldrig pressade nian.

Vi blev fler än dem tack vare vår falska nia.

Messi föll.

Vi var hela tiden en mer.

Pep sa att vi skulle vara en mer under hela matchen.

Han hade rätt.

Vi hade aldrig spelat så-

- och därför hade Madrid inte kunnat studera spelstilen.

Mittbackarna blev osäkra.

Jag fick mycket frihet när jag föll tillbaka.

När de mötte mig-

- gjorde Samuel och Henry djupledslöpningar.

Det var så Henrys första mål kom till.

Det var en mycket bra match av oss.

Det funkade. Målet som Leo gav mig-

-var ett resultat av det.

De visste inte om de skulle pressa.

Jag sprang bakom dem, Samuel också.

Det funkade.

Vi var inte som robotar, vi improviserade också.

En robot skulle säga: "Nu... springer... jag... hit."

Det fanns utrymme att vara kreativ.

Jag skulle säga att 60 % av vår matchplan var huggen i sten.

Till 40 % fick vi improvisera.

I Champions League-

- hade vi åkt ut om det inte vore för Iniestas mål.

I 92:a minuten!

STAMFORD BRIDGE, 6 MAJ 2009

RETURMÖTET I CHAMPIONS LEAGUE-SEMIFINALEN

Jag satt med vår avstängda lagkapten Carles Puyol.

Chelsea tog ledningen.

Carles sa:

"Det är ingen fara, vi gör mål."

Jag såg det och tänkte: "Herregud, vi kommer åka ut."

Minuterna gick. Jag vågade inte säga:

"Du har fel, vi kommer inte att göra nåt mål."

Jag tänkte hela tiden att om vi kunde hålla ut-

- för vi var under hårt tryck, skulle vi få en målchans.

Sen räddade lille Andrés oss.

Barca går till final tack vare bortamålet

Varje gång jag ser det målet väcks många känslor till liv.

Det var ett så viktigt ögonblick för klubben.

Jag blir aldrig trött på att se det.

Det är för såna stunder som vi älskar fotboll.

Det är bara sex som slår det.

Det viktigaste målet i vår historia.

Om vi inte hade gått till final...

skulle vi nog inte tala om Peps Barca i dag.

ROMS OLYMPIASTADION, 27 MAJ 2009

CHAMPIONS LEAGUE-FINAL, BARCA-MANCHESTER UNITED

Jag fattar inte att jag kunde spela.

TVÅ VECKOR INNAN FINALEN

Eller att Iniesta kunde det.

Vi ville inte gå miste om vår chans.

Vi hade chansen att vinna trippeln.

Vi hade klarat oss igenom semifinalens drama.

Vi vann Champions League i Paris-

-men då var jag inte med i elvan.

Den här gången ville jag spela.

Det fick kosta vad det kosta ville, oavsett konsekvenserna.

Jag sa åt honom att undvika långskott.

Då kunde han slå upp skadan igen.

OLYMPIASTADION I ROM, 26 MAJ 2009 UPPVÄRMNINGEN

Yaya spelade mittback.

Sylvinho, som inte hade spelat tidigare, spelade.

Puyol spelade högerback.

Vissa sa: "Det saknas folk."

Två startspelare är skadade.

Vi visste att vi skulle vinna, Pep hade sagt det.

Pep är ett geni.

Han sa åt oss vad vi behövde göra för att vinna.

Hoppas att han aldrig förändras.

För mig är han fotbollens framtid.

En vinst kändes avlägset.

Men efter tjugo minuter hade vi dem i vårt grepp.

Som matchen mot Manchester i Rom.

Vilken tränare visar en video-

- fem minuter innan en Champions League-final?

Bara han.

Vi visste inte vad som var på gång. Därinne fanns en skärm.

Chefen bad oss att stå framför skärmen.

Vi väntade.

Pep och Tito hade gjort en fantastisk video.

Alla var med i den.

Jag tror det var musiken från "Gladiator".

Vi såg hela resan till finalen.

Ledsna stunder, glada stunder, hur vi kämpade.

Efter Iniestas mål på Stamford Bridge fick jag ett sms från Pep.

VIDEOREGISSÖR

"Jag behöver din hjälp med att vinna finalen."

Den första feedback jag fick var kvällen före matchen.

Pep visade videon för hela tränarstaben.

När jag såg den-

-visste jag att vi skulle vinna.

Den var så mäktig. Så mäktig.

Jag skulle säga att den var för mäktig.

Som motivationsverktyg var videon rena katastrofen.

Om det inte varit för Víctor i början av matchen...

hade de gjort två mål.

Chefen var sentimental.

Jag fick inte komma in i omklädningsrummet.

"Va?"

Chefen förberedde nåt.

När vi kom in var det ont om tid.

Det var jättevarmt.

De visade en video som fick oss att gråta.

Vi gick in på planen. Andrea Bocelli sjöng.

Vi började nästan lipa igen.

Manchester måste ha undrat vad det var med oss.

Vi var helt darriga.

Efter videon sa han: "När matchen är slut-"

- vill jag att folk ska säga att vi kan spela fotboll.

"Njut."

Barca vinner trippeln under Guardiolas första år

Vi trodde att vi hade chansen.

De första 10-15 minuterna började vi bra.

Jag passade mot mitten.

Iniesta fick tag på den och så plötsligt...

Pang! Eto'o gör mål.

Från det ögonblicket...

Det var vad de behövde, ett djupt andetag.

Då började de passa bollen.

De sög musten ur oss.

När man spelar mot nån och tittar dem i ögonen...

Det är över.

Jag tror det var Wayne Rooney.

Han försökte förgäves få tag på bollen.

Man såg hans blick, han var besegrad.

De var för bra för oss den kvällen.

Den smällen tog.

Det tog ett tag att komma över det.

Vi skulle bli historiska om vi vann trippeln första året-

-och spelade som vi gjorde.

När Leo satte 2-0 visste vi att vi skulle vinna.

Det blev som jag hade hoppats.

Bollen seglade över målvakten och in i mål.

Det ögonblicket glömmer jag aldrig.

6-LIVET EFTER PEP

Det var ett styrkebesked att inleda med en trippel-

- men den bästa fotbollen spelades på Wembley 2011.

Innan matchen sa Cruyff att Guardiola nog skulle-

-lämna jobbet-

-efter tre intensiva år och tio pokaler.

Allt kostade på.

Det var framförallt-

- att Pep inte alls kom bra överens med sina arbetsgivare.

Joan Laporta hade slutat som president.

Sandro Rosell hade tagit över den rollen.

Under hans sista år var Guardiola trött och frustrerad.

Vi såg att han var utbränd.

Guardiola skulle säkert ge Cruyff rätt.

Pep blev nervig av sig.

Han blev stressad över nya saker.

Vi spelade en försäsongsmatch på Dallas Cowboys stadium.

Jag hörde Guardiola prata med Puyol och Piqué.

Det var en match helt utan betydelse.

Men han höjde rösten mot dem.

När jag hörde det, vände jag mig till Andrés och sa:

"Han kommer sluta."

Även genier begår misstag, och det gjorde Pep.

Det kändes som att vi inte längre var viktiga för honom.

Vi visste inte vad som var på gång med Pep.

Det skapade en osäkerhet i gruppen.

Pep brukade förlänga sitt kontrakt i februari eller mars.

Februari passerade utan att nåt hände.

Sedan mars. Vi visste ingenting.

Speciellt jag kämpade med att förstå.

Vi hade några sammanstötningar om det.

Om Pep det året hade sagt åt mig att hoppa från översta läktaren-

- skulle jag ha sprungit nerför trapporna, och inte hoppat.

När man arbetar lång tid med en tränare-

-så förändras relationen.

Det är svårt att behålla dynamiken och bara fortsätta vinna.

Jag tror vi vann Copa de Rey sista matchen.

Det var en perfekt avslutning.

25 MAJ 2012, FINALEN I COPA DEL REY

ATHLETIC CLUB-BARCA 0-3, GUARDIOLAS SISTA MATCH

Den dagen fick alla se det lag som han hade skapat.

Vi ledde med 3-0 efter 30 minuter-

- mot det bästa Athletic Bilbao-laget på många år.

Att avsluta med att vinna cupen på det sättet-

-borde ha blivit det perfekta avskedet.

Men han lämnade med en bitterljuv känsla.

Han kände sig illa behandlad, och inte tillräckligt uppskattad.

Efter matchen mot Athletic Bilbao kände jag mig nostalgisk. Nedstämd.

Inte undra på, det var slutet på nånting underbart.

Men det handlade om nåt mer.

Denna strävan att förstöra, att slå i spillror...

Jag förstår inte varför. Det hade ju gått så bra.

Det är väl det man ska bära med sig och minnas.

Nej, de brydde sig inte om vad vi hade åstadkommit.

Det enda de gjorde var att fokusera på det negativa.

Där har klubben ett problem.

Barca är lite konstiga på det sättet.

Det viktigaste i livet är att vara tacksam-

- gentemot de personer som har hjälpt dig.

Efter allt som han hade gjort för klubben-

- fick han inte den respekt han förtjänade.

Guardiola meddelar att han lämnar Barca-

- efter förlusten i Champions League-semifinalen.

Genom att meddela sin avgång-

-och vem som skulle ersätta honom-

-framför hela truppen och styrelsen...

Det var inte rätt sätt att ta avsked av chefen.

På sportchefen Andoni Zubizarretas inrådan...

och efter att ha konsulterat styrelsen-

- kan jag meddela att vår nya tränare blir Tito Vilanova.

De borde resa en staty av Pep vid stadion.

I presidentens loge.

Det är vad jag tycker.

Bästa sättet att minnas Guardiolas tid i Barca-

-är att titta på en dvd på matcherna-

-under hans fyra säsonger som tränare.

Han uppfann en ny spelstil-

-med talangfulla spelare.

Han visste hur han skulle använda dem.

Han byggde vidare på sin lärares filosofi-

- Johan Cruyff.

TACK PEP

Det är som med de bästa bilarna.

Cruyff var den första modellen, 1.0.

Pep är 2.0.

Jag tror att Xavi kommer att bli lika stor-

-när han blir tränare.

Han kommer bli version 3.0.

I pappas ögon var han alltid el listo de la clase.

Den smarta killen i klassen.

Enda problemet blir-

- att alla förväntningar kan göra att pressen blir för stor.

Om han tar det steg för steg-

-precis som Pep, då klarar han det.

Jag hoppas att Xavi gör det.

Barcas framtid vilar i händerna-

-på nån med Xavis talang och vision.

Jag har inga tvivel om att han kommer tillbaka som tränare en dag.

Han förtjänar chansen-

-med tanke på den spelare han var.

Han blir en fantastisk tränare.

Han hade en sån överblick som spelare.

Från sidlinjen blir hans blick ännu klarare.

Han kommer tillbaka.

Jag vet inte när, men han vill komma tillbaka.

Han har samma tankar om fotboll som Pep.

Världen ser att vi är annorlunda.

Det stämmer, det är vi.

Nu vilar det ett stort ansvar på oss-

- att se till att det hela fortsätter att växa.

Det som aldrig har förändrats-

- under alla mina år här, är vår spelstil.

Spelare kommer och går, men vår filosofi består.

Vi tror på den här filosofin.

Den har hela tiden finslipats av de tränare som har passerat revy.

När det börjar gå dåligt-

- och det hoppas jag inte ska ske än på 200 år...

Om det sker så får vi aldrig-

-byta vår spelstil.

Den unika filosofin får vi aldrig ändra på.

FORTSÄTTNING FÖLJER...

Vi kan inte avsluta dokumentären-

- utan att fråga dig om dina minnen under de här fyra åren.

När jag tänker tillbaka fylls jag av nostalgi och glädje.

Jag menar att under de fyra åren-

- sammanföll alla bitar till ett perfekt pussel.

Succén blev möjlig tack vare dessa otroligt talangfulla spelare.

Det är de som presterar.

Jag brukar ta golf som exempel. Vi tränare är caddies.

Vi förser dem med klubborna, men det är de som slår bollen-

-ner i hålet.

Alla bidrog, alla visste sin roll.

De visste att Messi var bäst.

De egna spelarna var enormt viktiga-

-men också de som kom utifrån.

Det bara blev så, utan att man behövde säga till spelarna...

"Du ska göra det, och du det." Det föll sig naturligt.

Rollerna tilldelades.

De som inte ville vara med, lämnade oss.

Det var så vi byggde upp nåt speciellt och fick det att vara så länge.

Vi väckte känslor.

Titlar är egentligen inget mer än siffror.

Inget mer.

Det var många som älskade att se oss spela.

Vi minns alla de två Champions League-finalerna.

Särskilt den andra.

I omkring 20-25 minuter-

- från den 46:e minuten, spelade vi fantastiskt.

Det var precis så vi ville spela.

Vi tränare var unga.

Vi försökte få en grupp unika spelare...

att skapa nåt annorlunda. Det fungerade i fyra år.

Folk blir tränare av olika skäl.

För mig är det taktiken.

Det var därför jag blev tränare.

För att analysera och hitta lösningar.

Det grundläggande koncept-

- som Johan Cruyff byggde in i våra gener-

-för många år sen-

- var att om man lär sig det enkla väl så vinner man för det mesta.

Att passa är enkelt.

Resten är mer komplicerat.

Men passningen håller ihop laget.

Bollen förflyttas från den ena till den andra.

Passningen gör att alla deltar i spelet.

Det var det vi jobbade på från första dagen.

Jag får ofta frågan om det var det största laget nånsin-

-eller ett av de största.

Det är en fråga som saknar svar.

Det är som en ny bok, är den bra eller inte?

Eller en film. Är den bra?

Det vet vi om 25 år.

Pratar folk då fortfarande om den?

Om vi pratar om en bok om 25 år så är den bra.

Om vi pratar om en film efter 25 år så är den bra.

Detsamma gäller vårt lag.

Var vi bättre än Sacchis Milan, Pelés Brasilien eller Johans Ajax?

Alla kommer att ha sin egen åsikt.

Och den kommer de att försvara.

Jag skulle säga att vi var briljanta.

Johan skulle hävda att hans lag var bättre.

Arrigo Sacchi skulle säga samma sak om sitt Milan.

Vi skulle alla ha rätt.

Om de minns oss om 25 år-

-kommer de inte att tala om våra titlar-

-utan om hur vi spelade.

Om de minns oss är det för att de njöt av vårt spel.

Det är den stora frågan: Kommer de att minnas oss eller inte?

Undertexter: BTI Studios Översättning: Johannes Hansson