All language subtitles for After Hitler-2016-Part 1

Det är maj 1945.
Nazismens skugga skingras äntligen.

Krig har ödelagt kontinenten.
Nu vill alla återgå till sina liv.

Men trots att vapnen har tystnat
är andra världskriget ännu inte slut.

Tredje riket har kapitulerat,
men våldet tyckts inte vilja upphöra.

Europa kommer under en lång tid
framöver att drypa av blod.

Man hinner knappt lägga ner vapnen
förrän ett nytt krig står för dörren.

En järnridå
har sänkts över kontinenten.

Det dröjer inte länge
förrän nazismen-

-ersätts av ett nytt och lika
fasansfullt tyranniskt styre.

Den 8 maj 1945. Nazityskland
har äntligen kapitulerat.

I Europas alla länder firas segern.

"Det är slut!" säger man.
"Det är slut!"

I allas ögon lyser hoppet
om en bättre värld.

I Moskva, New York, Paris,
London, Amsterdam, Prag-

-överallt jublar man.

I en belgisk by hålls en festival,
och hela historien spelas upp:

Massutvandring, fångenskap...

...frigörelse.
Och där rider Fröken Seger.

Historiens storstjärnor: Churchill,
de Gaulle, Roosevelt och Stalin.

Glädjen är för all del verklig,
men den blir inte långvarig.

Nazityskland har besegrats,
men Europa står på knä.

Det har varit
det blodigaste kriget i mannaminne.

27 miljoner sovjetiska medborgare
har försvunnit.

Tyskland har förlorat 4 500 000
soldater och över 1 500 000 civila.

Nästan sex miljoner judar
har utrotats.

I Europa har andra världskriget-

-krävt livet på nästan 40 miljoner
män, kvinnor och barn.

Kontinenten är
en enda stor kyrkogård.

De överlevande sörjer sina döda.
Omkring dem ligger allt i ruiner.

I Sovjetunionen
har fler än 70 000 städer och byar-

-utplånats av den tyska ockupationen.

I Frankrike har hundratusentals
byggnader jämnats med marken.

I Holland har vallarna brustit,
efter sabotage av nazisterna.

Hela kvarter är översvämmade.

Av Budapest återstår bara ruiner.
Hela staden är sargad av strider.

Berlin å sin sida är blott
ett skelett av sitt forna jag.

De här ruinerna
är allt som finns kvar av Warszawa.

90 % av staden har förstörts.

Fotografen John Vachon säger:

"Jag förstår inte hur det kunde
gå så här långt. Det är så brutalt."

Det är kontinentens
genom tiderna värsta katastrof.

Bördiga Europa har förvandlats
till ett kargt månlandskap.

I maj 1945 strömmar hundratusentals
tyskar tillbaka från landsbygden-

-dit de flytt
för att undkomma krigets fasor.

Det finns ingen bensin. Hitler
ville skapa ett tusenårigt rike-

-men istället har han skickat
sitt folk tusen år bakåt i tiden.

Nu är de hemma,
och alla behöver de mat och husrum.

Lidandet är utbrett.

Alla transportnät har förstörts,
så inga förnödenheter kommer fram.

Det finns ingenting kvar.

Det finns kuponger för allt:
bröd, mjölk, kläder, kött.

I Frankrike,
som frigjordes för flera månader sen-

-är köttransonen bara
hundra gram per dag "inklusive ben".

Allt är en enda lång kö.

Även vattenransoneringen är strikt.
Man får inte tvätta hela sin kropp.

I Neapel och Budapest
är läget förfärligt.

Hundratals gatubarn är så hungriga-

-att de tar till alla tänkbara medel,
till och med prostitution.

De gräver efter matrester
eller något som de kan byta bort.

Kolbitar är riktiga dyrgripar.

När nöden är så pass stor
är plundring oundviklig.

Sovjetunionen, USA, Storbritannien
och Frankrike har vunnit kriget.

Men kan de vinna freden?

Utöver all fattigdom och förstörelse
får man ytterligare ett problem:

Vad ska man göra med alla miljontals
tyska och italienska krigsfångar?

De är många, men utgör bara en liten
del av den migration som är på väg-

-en av de största någonsin,
med tiotals miljoner människor.

Alla längtar de hem.

De allierade makterna ställs inför
en till synes omöjlig situation.

Hur ska de lösa alla problemen?

Hur ger man nytt liv åt kontinenten?
Hur bygger man upp den igen?

Och framför allt: vad ska man göra
med det besegrade Tyskland?

Berlin är i Sovjetunionens händer,
eftersom de kom dit först.

De gör sig populära genom att förse
staden med nya förnödenheter.

Det är en fin gest, men kamerorna
skildrar inte verkligheten.

Ryssland har ödelagts.

På order av Stalin river
specialstyrkor därför ner fabriker-

-avlägsnar deras maskiner
och sliter loss järnvägsräls.

Allt fraktas österut.

Tyvärr ses även kvinnor
som krigsbyten.

Fler än två miljoner tyska kvinnor
har våldtagits av Röda armén.

Som den här okända kvinnan.

För henne och många andra
är kriget ännu inte slut.

I juni 1945 står Berlins portar
på vid gavel för alla dess erövrare.

USA:s Eisenhower,
Storbritanniens Montgomery-

-Rysslands Zhukov
och Frankrikes de Lattre träffas där.

De är eniga: Tyskland måste kuvas.

Enligt Jaltakonferensens villkor
ska USA, Ryssland-

-Storbritannien och Frankrike
dela upp Tyskland sinsemellan.

Berlin ligger i den sovjetiska zonen
men delas lika mellan de allierade-

-som en symbol för samverkan
mellan segermakterna.

De allierade firar tillsammans.

Men bakom deras leenden döljer sig en
krutdurk av meningsskiljaktigheter-

-och stubinen brinner.

De första skyltarna
som delar upp staden sätts upp.

Med Röda armén-rekryter
som dirigerar trafiken-

-börjar alla känna sig som hemma.

Varsågoda! Filma om ni vill.
Men jag tänker fortsätta jobba.

Segrarna poserar bland ruinerna
för att förevigas för eftervärlden.

Det är inte mer än vad de förtjänar
efter fem år av krig.

Amerikanska soldater besöker
Riksdagshuset och Olympiastadion.

De åker till platsen
där Hitlers kropp sägs ha bränts.

Bensindunkarna är fortfarande kvar.

Tyskarna som kämpar för att överleva
glömmer snart sin Führer.

En ung berlinbo: "Alla vänder Hitler
ryggen som om ingenting hade hänt."

"Vi var alla förföljda
och ingen höjde sin röst."

Men de allierade har inte glömt.

I deras ögon är tyskarna fortfarande
farliga och går inte att lita på.

De amerikanska styrkornas order
är tydliga: "Umgås inte med dem!"

Det finns tusentals
brunskjortor i Tyskland.

De gömmer sig bland folkmassorna.
De iakttar dig, och de avskyr dig.

Varenda tysk innebär problem.

Därför är det förbjudet
att umgås med tyskar.

Tyskarna är inte våra vänner.

Men det är svårt för
de amerikanska soldaterna att lyda.

Det tär på dem
att se ett sådant lidande.

En officer säger: "När jag ser
tusentals gamla kvinnor och barn"-

-"som alla ser svaga och rädda ut kan
jag inte känna annat än medlidande."

Många av de här soldaterna har inte
sett några kvinnor på flera månader.

En militärattaché skriver: "För en
man less på andra mäns sällskap"-

-"ger nästan allt i kjol
njutning och lättnad."

"Amerikanska soldater och tyska
kvinnor var som magnet och stål."

Snart dansar flickorna
inte längre med varandra.

Prostitution,
både organiserad och inte, frodas.

Tyska män förbannar ockupanterna
som stjäl deras kvinnor-

-men de kan inte mäta sig
med deras ransoner.

De muttrar: "Tysklands framtid är en
amerikansk soldat och en tysk hora."

Det är bråttom att börja arbeta
i de förstörda städerna:

Få igång rinnande vatten,
reparera broar, gräva bland ruinerna.

Och allt måste göras för hand.
Det finns inga maskiner kvar.

Berlinborna får lov
att själva städa upp i staden.

Om de vill äta
är det bäst att de sätter igång.

Kvinnor tar bort alla de miljoner ton
bråte som begraver deras stad.

De kallas för
Trümmerfrauen: ruinkvinnorna.

Det är en utmattande,
till synes oändlig syssla.

Tiotusentals namnlösa barn letar
efter sina familjer bland ruinerna.

På resa genom Tyskland
skriver en brittisk major:

"Det mest anmärkningsvärda är
frånvaron av män mellan 17 och 40."

"Landet består av kvinnor,
barn och gamla."

De äkta makarna, sönerna och fäderna
är alla döda eller i fångenskap.

De allierade har nämligen kvar
nästan elva miljoner krigsfångar.

Och det kostar,
så de får slita ont för brödfödan.

De delas upp och sätts i arbete för
att bygga upp de förstörda länderna.

De är som den nya tidens slavar,
uthyrda för svältlöner.

I Storbritannien och Frankrike-

-sätter myndigheterna över en miljon
tyska fångar i tvångsarbete.

För att betala av sin skuld
utför fångar ibland farligt arbete.

De tvingas avlägsna alla de minor
som de själva har placerat ut.

Det kostar många av dem livet.

En del av dem tvingas att gräva upp
massgravar fulla av deras offer.

Segrarna gör upp räkningen
med förlorarna.

Samtidigt styr de ett delat Tyskland
och miljontals fångar.

Det blir ganska snart
för mycket för dem.

Hur ska de få hem alla
miljontals omförflyttade människor-

-som alla vill åka hem?

Judarna och andra landsförvisade
som ännu tynar bort i lägren.

Krigsfångarna som forsar
ut ur tyskarnas Stammlager.

Alla de som naziregimen
kallade in till tvångsarbete.

Lägg där till alla de civila
som flydde striderna.

Kriget har lett till omförflyttning,
både påtvingad och frivillig sådan-

-av nästan 40 miljoner människor
runtom i Europa.

En salig röra av nationaliteter
strövar genom den totala förödelsen.

I centrala Tyskland strömmar
långa rader över en improviserad bro.

Fler än två miljoner ryssar,
en miljon polacker, 330 000 tjecker-

-och 600 000 flyktingar från
Centraleuropa är alla på väg österut.

Samtidigt är fler än två miljoner
fransmän, 570 000 belgare-

-400 000 holländare och 420 000
italienare på väg västerut.

En engelsk journalist skriver:

"Man ser Europas hela historia
ute på de tyska vägarna."

Flodvågen av människor förvandlas
till en mardröm för de allierade.

Många av de här flyktingarna tänker
nämligen bara på en sak: hämnd.

På väg hem genom
Tysklands många byar lämnar de-

-en svallvåg av stöld,
våldtäkt och förstörelse efter sig.

Boende i byar och städer
hänger vita flaggor i sina fönster.

"Plundring är utbredd bland ryssar,
polacker och fransmän."

"Det måste få ett slut,"
skriver en brittisk kapten.

Kriget har berövat människor
all värdighet.

I de nu frigjorda förintelselägren
utkräver fångar en hård rättvisa-

-på sina före detta tillfångatagare.

En landsförvisad man erkänner:

"När jag blev fri tyckte jag
att vi skulle utplåna hela Tyskland."

Vissa nazister försöker
smälta in bland sina offer.

Amerikanska soldater ber de
före detta fångarna att peka ut dem.

Ibland låter de dem få sin hämnd.

Även mördarnas medhjälpare straffas.

I lägret i Dessau i Tyskland
identifieras många av dem.

Det här bevittnas
av fotografen Henri Cartier-Bresson-

-som förevigar händelsen.

Här konfronteras en Gestapoinformatör
av en kvinna som hon brännmärkt.

Det börjar bli bråttom. De här
människorna måste hem, och det fort.

Det är ett riskfyllt åtagande.

Vem som helst av dem skulle kunna
bära på ett osynligt hot: tyfus.

De allierade
sätter upp vägblockeringar.

Det finns bara en sak på dagens
agenda: DDT, ett starkt insektsgift.

"DDT-pulver," säger en man-

-"i våra ansikten, innanför
våra byxor, i våra öron och näsor."

"Vi kunde känna smaken av det.
De dränkte oss i det."

Alla som har "avlusats"
av amerikanerna får ett kort.

Fransmännen släpper inte någon
förbi Rhenfloden utan ett sånt kort.

De som överlevt förintelsen har
ingen aning om hur de ska ta sig hem.

De är för svaga och sjuka.

De allierade inser först inte
vilken tortyr de har genomlidit.

Majoriteten
av Nazitysklands fångar överlevde-

-men endast två procent av judarna
undkom den planerade utrotningen.

Det finns inga planer för
hur man ska ta hand om dem.

Därför improviserar de allierade,
och ger dem vad de kan att äta.

Inom sex veckor efter att lägret
i Bergen-Belsen frigjorts-

-dör 13 000 landsförvisade i tyfus
eller på grund av undernäring-

-efter att ha ätit mat för tung
för dessa vandrande skuggor.

Veckor efter segern bär överlevande
ännu sina ohyggliga arbetskläder.

Och de dör fortfarande.

EN VÄRLDSOMSPÄNNANDE STADGA
SKRIVS UNDER

Det är ett historiskt ögonblick
då man ska rösta-

-för att godkänna
en ny internationell stadga.

Delegater från de femtio FN-länderna
reser sig upp för att bli räknade.

Resultatet är enhälligt.
En stadga för en ny värld har fötts.

Trots att det råder kaos i Europa-

-skriver FN den 26 juni 1945
under en stadga i San Francisco.

FN:s medlemsländer ämnar
att förbjuda krig mellan länder.

FN lättar på Europas lidande.

Bistånds- och återuppbyggnadsorganet
skickar förnödenheter-

-som potatis, matolja,
kött, tvål och kläder-

-till de miljoner
som har omförflyttats.

Tusentals övergivna barn
kan nu börja pussla ihop sina liv.

Leenden sprider sig över ansikten
som inte bar minsta spår av hopp.

De delas in i grupper efter
nationalitet och får återvända hem.

Järnvägen repareras och tågen börjar
gå mot städer över hela Europa.

Det är en hoppets konvoj-

-som bär med sig ett löfte
om att få återse nära och kära.

Några av de tårar som fälls
är nu glädjetårar.

Insatsen är ofattbart välorganiserad.

1 500 flygplan
har satts i tjänst i väst-

-för att tryggt transportera
36 000 människor hem varje dag.

I Bryssel, Paris, Amsterdam, Moskva
och Prag välkomnas man varmt hem.

En korpral som återvänt
efter fem års fångenskap skriver:

"På perrongen fann jag allt
som var mig kärt."

"Min fru, min dotter
- hela mitt liv."

"Jag har ännu inte förstått
att jag är en fri man nu."

En kvinna berättar att hon "aldrig
glömmer då vi omfamnade varandra".

"En sån ofattbar lycka. Glädjetårar.
En sån underbar hemkomst."

"Och hans sexåriga dotter som han
inte sett sen hon var ett år"-

-"kastade sig i hans famn
som om han aldrig varit borta."

Men dessa hemkomster
har ibland en bitter eftersmak.

Männen återvänder som främlingar
för sina egna familjer.

Frigörelsen för med sig en explosion
av skilsmässor över hela Europa.

Vissa kommer hem till sina familjer.
Andra till ingen alls.

Särskilt plågsamt är det
för de ytterst få judar som överlevt.

De är i ett så ömkligt skick att man
måste ordna med härbärgen åt dem.

De som återvänder till Paris
får bo på Hotel Lutetia-

-den tyska underrättelsetjänstens
före detta högkvarter.

På en vägg sitter fotografier
med texten "saknas" och ett namn.

För många blir glädjen över
att få komma hem kortvarig.

Alla deras nära och kära
har försvunnit.

Louise Alcan,
som var landsförvisad, säger:

"Det fanns ingen glädje kvar. Vi tog
alldeles för många döda med oss hem."

De som överlevt kommer att plågas
länge av alla fasor de har upplevt.

Även om nazismen är död
lever antisemitismens hat vidare.

Långt efter krigets slut förföljs
judar i Östeuropa med blodig utgång.

Den mest fruktansvärda händelsen
utspelar sig i Kielce.

En åttaårig pojke rymmer hemifrån-

-och anklagar judar
för att ha kidnappat honom.

Som vedergällning dödas fyrtiotvå
judar, och åttio andra skadas.

Kvinnor, soldater och poliser
deltar alla i mobben.

Massakern i Kielce
har berört hela världen djupt.

Dessa kvinnor
har överlevt nazisternas fångläger.

De har vunnit sin frihet
men förlorat sina nära och kära.

Det här brottet begicks av polacker.

Vi kan inte förneka vårt ansvar.
Det är en skamfläck för Polen.

En polsk jude säger: "Det var
som om vi levde i kvicksand."

"Vi ville leva som människor igen."

"Det som hände i Kielce
krossade alla våra illusioner."

"Vi kunde inte
stanna där en sekund till."

Men vart ska de ta vägen?

Många letar efter asyl.
Som de här 900 föräldralösa barnen.

Tjeckiska, polska, ungerska
- alla från Buchenwald.

De drömmer om ett nytt liv i väst.

Östeuropas regeringsmakter
låter dem åka-

-inte helt missnöjda med att bli av
med sina judiska minoritetsgrupper.

I juli 1945 möts ledarna
för USA, Sovjet och Storbritannien-

-för att förhandla
om efterkrigstidens regler.

President Harry Truman
gör honnör för både soldaterna-

-och den mäktiga arsenal
som säkrade deras seger.

Han beger sig till Potsdam
i den sovjetiska zonen-

-som får världens blickar på sig.

Stalin anländer en dag sent.

Ambassadören Averell Harriman
säger att det måste kännas skönt-

-för Stalin att vara i Berlin
efter denna svåra och tragiska tid.

Stalin svarar honom gravallvarligt:
"Tsar Alexander nådde Paris."

Kremls överhuvud
dominerar konferensen.

Hans trupper har frigjort Östeuropa.

Nu vill han att de alla
ska bära hans röda flagga.

Han har starka kort att spela.

Kommunistiska partier överallt
lyder blint hans order.

Stalin har placerats
mittemot Harry Truman.

Stalin anser att Truman bara är
en butiksägare från Kansas City:

"Han är ingenting
jämfört med Roosevelt."

"Han saknar både
intelligens och bildning."

Men Roosevelts efterträdare har
kommit med ett eget ess i rockärmen.

Esset heter Trinity
och är den första atombomben.

Bara fyra dagar tidigare
testades Trinity i New Mexicos öken-

-och uppmätte en styrka på
motsvarande cirka 20 kiloton trotyl.

Det är en vändpunkt i historien.

Mänskligheten går in i atomåldern
med ett vapen som kan förgöra allt.

Samtalen fortsätter.
Truman berättar för Stalin-

-att han har utvecklat
ett enormt kraftfullt vapen.

Stalin rör inte en min.

Men i enrum anförtror han-

-sin utrikesminister Molotov
att de måste hinna ikapp USA:

"Washington och London hoppas att vi
inte ska kunna utveckla bomben."

"De tvingar oss att acceptera deras
planer. Det kommer inte att hända."

Några dagar senare ger Truman order
om att två atombomber ska släppas.

Över Hiroshima den sjätte augusti,
och över Nagasaki den nionde.

Inom loppet av några minuter
utplånar bomben över 150 000 japaner.

Solens rike kapitulerar.
Andra världskriget är slut.

Stalin har kommit till Potsdam
som högsta hönset-

-men Truman är mer beslutsam
än vad han hade trott.

Samtidigt som dessa
ändlösa samtal pågår-

-är folk fortfarande
som galna efter frigörelsen.

I Frankrike, Italien,
Belgien, Norge och Danmark-

-rakas kvinnors huvuden offentligt.

Minsta interaktion med fienden
räcker för att väcka misstankar.

För sådana brott är medborgargarden
fria att släppa lös sitt raseri.

Det är ett sätt för män att hantera
att deras maskulinitet har hotats-

-av nederlag och ockupation.

Fram till 1946 förödmjukas tio-
tusentals kvinnor på det här sättet.

Det är inte bara hår som kapas.
Huvuden får också rulla.

I Cussett hämtas två förrädare från
fängelset av en fanatisk folksamling.

Och polisen låter dem
uttrycka sina känslor.

Den barbariska utrensningen
pågår över hela Europa.

Det är som om bladet kräver blodstänk
innan det kan vändas.

När vreden väl har lagt sig
kan rättvisa råda.

I Frankrike, Belgien,
Italien, Holland och Norge-

-ställs hundratusentals
förrädare inför rätta.

Bödeln kan nu ta över.

I Italien förevigar två filmskapare
utrensningens brutala verklighet.

De här bilderna är dock missvisande.

Många döms antingen i sin frånvaro
eller lyckas smita undan rättvisan.

Men efter flera års blodspillan
väntar världen otåligt på epilogen.

Historiens mest omfattande rättegång
inleds i november 1945 i Nürnberg-

-på samma plats som de antisemitiska
lagarna infördes tio år tidigare.

Det nazistiska partiets frontfigurer
måste svara för sina brott.

Bland dem, Hermann Göring,
Hitlers högra hand...

Rudolf Hess...

Men även Wilhelm Keitel,
Wehrmachts överbefälhavare.

Allt som allt ställs tjugoen
före detta ledare inför rätta.

Rättegångarna inleds med att USA:s
justitieminister talar till juryn.

De förbrytelser som vi ämnar
att fördöma och bestraffa-

-har varit så överlagda,
så ondskefulla och så förödande-

-att mänskligheten inte kan
tolerera att de bortses från.

Den skulle inte överleva
att de upprepades.

Ni måste erkänna...

De anklagade reser sig.

Jag är inte skyldig till dessa brott.

Jag är inte skyldig till dessa brott.

Jag är inte skyldig.

Inte skyldig!

Det tar nästan ett år, 400 förhör
och 16 000 transkriberade sidor-

-att visa världen
den fulla vidden av nazismens hat.

Bland de många vittnena
är Marie-Claude Vaillant-Couturier-

-som fängslades
i både Auschwitz och Ravensbrück.

Hennes ord gör ett starkt intryck.

-Var ni själv vittne till det här?
-Ja.

En natt vaknade vi
av fasansfulla skrik.

Och nästa morgon fick vi veta-

-av de fångar som arbetade
i "Sonderkommando", i gaskamrarna-

-att de hade
fått slut på gas den dagen-

-och att de hade
kastat in barn i ugnarna levande.

För så avskyvärda handlingar
använder domstolen för första gången-

-begreppen "folkmord"
och "brott mot mänskligheten".

Hundratals rättegångar följer,
såsom Ilse Kochs, "Buchenwalds häxa"-

-som samlade på tatueringar
och förkrympta huvuden.

Hennes makabra troféer
används som bevismaterial.

Hon döms till livstids fängelse.

De värsta förbrytarna hängs.

Bland dem är Tjeckoslovakiens
Karl Hermann Frank.

Deras kroppar bränns
och deras aska sprids-

-för att inte lämna någon minnesplats
för varken dem eller deras brott.

I Ryssland lockar avrättningarna
tusentals åskådare.

Alla vill de se sina förtryckare dö.

Trots sin stora omfattning förblir
utrotningen av nazismen inkomplett.

Divisionen "Das Reich" brände ner
den fridfulla byn Oradour-sur-Glane-

-och mördade 642
män, kvinnor och barn.

Men divisionens befälhavare, general
Lammerding, dör fridfullt i sin säng.

Och hur många andra av de
som bär ansvar förblir på fri fot?

Efter all vedergällning är det dags
att tänka på återuppbyggnad.

Men det blir en enorm uppgift
att dra Europa ut ur skuggorna.

Människor går hungriga-

-och så länge Tysklands framtid
svävar i ovisshet hotar fler krig.

USA och Sovjet har olika syn
på tiden som väntar.

De allierade har vunnit kriget.
Men kan de vinna freden?

Översättning: Sebastian Andréasson
www.btistudios.com