Original subtitles

Det är maj 1945. Nazismens skugga skingras äntligen.

Krig har ödelagt kontinenten. Nu vill alla återgå till sina liv.

Men trots att vapnen har tystnat är andra världskriget ännu inte slut.

Tredje riket har kapitulerat, men våldet tyckts inte vilja upphöra.

Europa kommer under en lång tid framöver att drypa av blod.

Man hinner knappt lägga ner vapnen förrän ett nytt krig står för dörren.

En järnridå har sänkts över kontinenten.

Det dröjer inte länge förrän nazismen-

-ersätts av ett nytt och lika fasansfullt tyranniskt styre.

Den 8 maj 1945. Nazityskland har äntligen kapitulerat.

I Europas alla länder firas segern.

"Det är slut!" säger man. "Det är slut!"

I allas ögon lyser hoppet om en bättre värld.

I Moskva, New York, Paris, London, Amsterdam, Prag-

-överallt jublar man.

I en belgisk by hålls en festival, och hela historien spelas upp:

Massutvandring, fångenskap...

...frigörelse. Och där rider Fröken Seger.

Historiens storstjärnor: Churchill, de Gaulle, Roosevelt och Stalin.

Glädjen är för all del verklig, men den blir inte långvarig.

Nazityskland har besegrats, men Europa står på knä.

Det har varit det blodigaste kriget i mannaminne.

27 miljoner sovjetiska medborgare har försvunnit.

Tyskland har förlorat 4 500 000 soldater och över 1 500 000 civila.

Nästan sex miljoner judar har utrotats.

I Europa har andra världskriget-

-krävt livet på nästan 40 miljoner män, kvinnor och barn.

Kontinenten är en enda stor kyrkogård.

De överlevande sörjer sina döda. Omkring dem ligger allt i ruiner.

I Sovjetunionen har fler än 70 000 städer och byar-

-utplånats av den tyska ockupationen.

I Frankrike har hundratusentals byggnader jämnats med marken.

I Holland har vallarna brustit, efter sabotage av nazisterna.

Hela kvarter är översvämmade.

Av Budapest återstår bara ruiner. Hela staden är sargad av strider.

Berlin å sin sida är blott ett skelett av sitt forna jag.

De här ruinerna är allt som finns kvar av Warszawa.

90 % av staden har förstörts.

Fotografen John Vachon säger:

"Jag förstår inte hur det kunde gå så här långt. Det är så brutalt."

Det är kontinentens genom tiderna värsta katastrof.

Bördiga Europa har förvandlats till ett kargt månlandskap.

I maj 1945 strömmar hundratusentals tyskar tillbaka från landsbygden-

-dit de flytt för att undkomma krigets fasor.

Det finns ingen bensin. Hitler ville skapa ett tusenårigt rike-

-men istället har han skickat sitt folk tusen år bakåt i tiden.

Nu är de hemma, och alla behöver de mat och husrum.

Lidandet är utbrett.

Alla transportnät har förstörts, så inga förnödenheter kommer fram.

Det finns ingenting kvar.

Det finns kuponger för allt: bröd, mjölk, kläder, kött.

I Frankrike, som frigjordes för flera månader sen-

-är köttransonen bara hundra gram per dag "inklusive ben".

Allt är en enda lång kö.

Även vattenransoneringen är strikt. Man får inte tvätta hela sin kropp.

I Neapel och Budapest är läget förfärligt.

Hundratals gatubarn är så hungriga-

-att de tar till alla tänkbara medel, till och med prostitution.

De gräver efter matrester eller något som de kan byta bort.

Kolbitar är riktiga dyrgripar.

När nöden är så pass stor är plundring oundviklig.

Sovjetunionen, USA, Storbritannien och Frankrike har vunnit kriget.

Men kan de vinna freden?

Utöver all fattigdom och förstörelse får man ytterligare ett problem:

Vad ska man göra med alla miljontals tyska och italienska krigsfångar?

De är många, men utgör bara en liten del av den migration som är på väg-

-en av de största någonsin, med tiotals miljoner människor.

Alla längtar de hem.

De allierade makterna ställs inför en till synes omöjlig situation.

Hur ska de lösa alla problemen?

Hur ger man nytt liv åt kontinenten? Hur bygger man upp den igen?

Och framför allt: vad ska man göra med det besegrade Tyskland?

Berlin är i Sovjetunionens händer, eftersom de kom dit först.

De gör sig populära genom att förse staden med nya förnödenheter.

Det är en fin gest, men kamerorna skildrar inte verkligheten.

Ryssland har ödelagts.

På order av Stalin river specialstyrkor därför ner fabriker-

-avlägsnar deras maskiner och sliter loss järnvägsräls.

Allt fraktas österut.

Tyvärr ses även kvinnor som krigsbyten.

Fler än två miljoner tyska kvinnor har våldtagits av Röda armén.

Som den här okända kvinnan.

För henne och många andra är kriget ännu inte slut.

I juni 1945 står Berlins portar på vid gavel för alla dess erövrare.

USA:s Eisenhower, Storbritanniens Montgomery-

-Rysslands Zhukov och Frankrikes de Lattre träffas där.

De är eniga: Tyskland måste kuvas.

Enligt Jaltakonferensens villkor ska USA, Ryssland-

-Storbritannien och Frankrike dela upp Tyskland sinsemellan.

Berlin ligger i den sovjetiska zonen men delas lika mellan de allierade-

-som en symbol för samverkan mellan segermakterna.

De allierade firar tillsammans.

Men bakom deras leenden döljer sig en krutdurk av meningsskiljaktigheter-

-och stubinen brinner.

De första skyltarna som delar upp staden sätts upp.

Med Röda armén-rekryter som dirigerar trafiken-

-börjar alla känna sig som hemma.

Varsågoda! Filma om ni vill. Men jag tänker fortsätta jobba.

Segrarna poserar bland ruinerna för att förevigas för eftervärlden.

Det är inte mer än vad de förtjänar efter fem år av krig.

Amerikanska soldater besöker Riksdagshuset och Olympiastadion.

De åker till platsen där Hitlers kropp sägs ha bränts.

Bensindunkarna är fortfarande kvar.

Tyskarna som kämpar för att överleva glömmer snart sin Führer.

En ung berlinbo: "Alla vänder Hitler ryggen som om ingenting hade hänt."

"Vi var alla förföljda och ingen höjde sin röst."

Men de allierade har inte glömt.

I deras ögon är tyskarna fortfarande farliga och går inte att lita på.

De amerikanska styrkornas order är tydliga: "Umgås inte med dem!"

Det finns tusentals brunskjortor i Tyskland.

De gömmer sig bland folkmassorna. De iakttar dig, och de avskyr dig.

Varenda tysk innebär problem.

Därför är det förbjudet att umgås med tyskar.

Tyskarna är inte våra vänner.

Men det är svårt för de amerikanska soldaterna att lyda.

Det tär på dem att se ett sådant lidande.

En officer säger: "När jag ser tusentals gamla kvinnor och barn"-

-"som alla ser svaga och rädda ut kan jag inte känna annat än medlidande."

Många av de här soldaterna har inte sett några kvinnor på flera månader.

En militärattaché skriver: "För en man less på andra mäns sällskap"-

-"ger nästan allt i kjol njutning och lättnad."

"Amerikanska soldater och tyska kvinnor var som magnet och stål."

Snart dansar flickorna inte längre med varandra.

Prostitution, både organiserad och inte, frodas.

Tyska män förbannar ockupanterna som stjäl deras kvinnor-

-men de kan inte mäta sig med deras ransoner.

De muttrar: "Tysklands framtid är en amerikansk soldat och en tysk hora."

Det är bråttom att börja arbeta i de förstörda städerna:

Få igång rinnande vatten, reparera broar, gräva bland ruinerna.

Och allt måste göras för hand. Det finns inga maskiner kvar.

Berlinborna får lov att själva städa upp i staden.

Om de vill äta är det bäst att de sätter igång.

Kvinnor tar bort alla de miljoner ton bråte som begraver deras stad.

De kallas för Trümmerfrauen: ruinkvinnorna.

Det är en utmattande, till synes oändlig syssla.

Tiotusentals namnlösa barn letar efter sina familjer bland ruinerna.

På resa genom Tyskland skriver en brittisk major:

"Det mest anmärkningsvärda är frånvaron av män mellan 17 och 40."

"Landet består av kvinnor, barn och gamla."

De äkta makarna, sönerna och fäderna är alla döda eller i fångenskap.

De allierade har nämligen kvar nästan elva miljoner krigsfångar.

Och det kostar, så de får slita ont för brödfödan.

De delas upp och sätts i arbete för att bygga upp de förstörda länderna.

De är som den nya tidens slavar, uthyrda för svältlöner.

I Storbritannien och Frankrike-

-sätter myndigheterna över en miljon tyska fångar i tvångsarbete.

För att betala av sin skuld utför fångar ibland farligt arbete.

De tvingas avlägsna alla de minor som de själva har placerat ut.

Det kostar många av dem livet.

En del av dem tvingas att gräva upp massgravar fulla av deras offer.

Segrarna gör upp räkningen med förlorarna.

Samtidigt styr de ett delat Tyskland och miljontals fångar.

Det blir ganska snart för mycket för dem.

Hur ska de få hem alla miljontals omförflyttade människor-

-som alla vill åka hem?

Judarna och andra landsförvisade som ännu tynar bort i lägren.

Krigsfångarna som forsar ut ur tyskarnas Stammlager.

Alla de som naziregimen kallade in till tvångsarbete.

Lägg där till alla de civila som flydde striderna.

Kriget har lett till omförflyttning, både påtvingad och frivillig sådan-

-av nästan 40 miljoner människor runtom i Europa.

En salig röra av nationaliteter strövar genom den totala förödelsen.

I centrala Tyskland strömmar långa rader över en improviserad bro.

Fler än två miljoner ryssar, en miljon polacker, 330 000 tjecker-

-och 600 000 flyktingar från Centraleuropa är alla på väg österut.

Samtidigt är fler än två miljoner fransmän, 570 000 belgare-

-400 000 holländare och 420 000 italienare på väg västerut.

En engelsk journalist skriver:

"Man ser Europas hela historia ute på de tyska vägarna."

Flodvågen av människor förvandlas till en mardröm för de allierade.

Många av de här flyktingarna tänker nämligen bara på en sak: hämnd.

På väg hem genom Tysklands många byar lämnar de-

-en svallvåg av stöld, våldtäkt och förstörelse efter sig.

Boende i byar och städer hänger vita flaggor i sina fönster.

"Plundring är utbredd bland ryssar, polacker och fransmän."

"Det måste få ett slut," skriver en brittisk kapten.

Kriget har berövat människor all värdighet.

I de nu frigjorda förintelselägren utkräver fångar en hård rättvisa-

-på sina före detta tillfångatagare.

En landsförvisad man erkänner:

"När jag blev fri tyckte jag att vi skulle utplåna hela Tyskland."

Vissa nazister försöker smälta in bland sina offer.

Amerikanska soldater ber de före detta fångarna att peka ut dem.

Ibland låter de dem få sin hämnd.

Även mördarnas medhjälpare straffas.

I lägret i Dessau i Tyskland identifieras många av dem.

Det här bevittnas av fotografen Henri Cartier-Bresson-

-som förevigar händelsen.

Här konfronteras en Gestapoinformatör av en kvinna som hon brännmärkt.

Det börjar bli bråttom. De här människorna måste hem, och det fort.

Det är ett riskfyllt åtagande.

Vem som helst av dem skulle kunna bära på ett osynligt hot: tyfus.

De allierade sätter upp vägblockeringar.

Det finns bara en sak på dagens agenda: DDT, ett starkt insektsgift.

"DDT-pulver," säger en man-

-"i våra ansikten, innanför våra byxor, i våra öron och näsor."

"Vi kunde känna smaken av det. De dränkte oss i det."

Alla som har "avlusats" av amerikanerna får ett kort.

Fransmännen släpper inte någon förbi Rhenfloden utan ett sånt kort.

De som överlevt förintelsen har ingen aning om hur de ska ta sig hem.

De är för svaga och sjuka.

De allierade inser först inte vilken tortyr de har genomlidit.

Majoriteten av Nazitysklands fångar överlevde-

-men endast två procent av judarna undkom den planerade utrotningen.

Det finns inga planer för hur man ska ta hand om dem.

Därför improviserar de allierade, och ger dem vad de kan att äta.

Inom sex veckor efter att lägret i Bergen-Belsen frigjorts-

-dör 13 000 landsförvisade i tyfus eller på grund av undernäring-

-efter att ha ätit mat för tung för dessa vandrande skuggor.

Veckor efter segern bär överlevande ännu sina ohyggliga arbetskläder.

Och de dör fortfarande.

EN VÄRLDSOMSPÄNNANDE STADGA SKRIVS UNDER

Det är ett historiskt ögonblick då man ska rösta-

-för att godkänna en ny internationell stadga.

Delegater från de femtio FN-länderna reser sig upp för att bli räknade.

Resultatet är enhälligt. En stadga för en ny värld har fötts.

Trots att det råder kaos i Europa-

-skriver FN den 26 juni 1945 under en stadga i San Francisco.

FN:s medlemsländer ämnar att förbjuda krig mellan länder.

FN lättar på Europas lidande.

Bistånds- och återuppbyggnadsorganet skickar förnödenheter-

-som potatis, matolja, kött, tvål och kläder-

-till de miljoner som har omförflyttats.

Tusentals övergivna barn kan nu börja pussla ihop sina liv.

Leenden sprider sig över ansikten som inte bar minsta spår av hopp.

De delas in i grupper efter nationalitet och får återvända hem.

Järnvägen repareras och tågen börjar gå mot städer över hela Europa.

Det är en hoppets konvoj-

-som bär med sig ett löfte om att få återse nära och kära.

Några av de tårar som fälls är nu glädjetårar.

Insatsen är ofattbart välorganiserad.

1 500 flygplan har satts i tjänst i väst-

-för att tryggt transportera 36 000 människor hem varje dag.

I Bryssel, Paris, Amsterdam, Moskva och Prag välkomnas man varmt hem.

En korpral som återvänt efter fem års fångenskap skriver:

"På perrongen fann jag allt som var mig kärt."

"Min fru, min dotter - hela mitt liv."

"Jag har ännu inte förstått att jag är en fri man nu."

En kvinna berättar att hon "aldrig glömmer då vi omfamnade varandra".

"En sån ofattbar lycka. Glädjetårar. En sån underbar hemkomst."

"Och hans sexåriga dotter som han inte sett sen hon var ett år"-

-"kastade sig i hans famn som om han aldrig varit borta."

Men dessa hemkomster har ibland en bitter eftersmak.

Männen återvänder som främlingar för sina egna familjer.

Frigörelsen för med sig en explosion av skilsmässor över hela Europa.

Vissa kommer hem till sina familjer. Andra till ingen alls.

Särskilt plågsamt är det för de ytterst få judar som överlevt.

De är i ett så ömkligt skick att man måste ordna med härbärgen åt dem.

De som återvänder till Paris får bo på Hotel Lutetia-

-den tyska underrättelsetjänstens före detta högkvarter.

På en vägg sitter fotografier med texten "saknas" och ett namn.

För många blir glädjen över att få komma hem kortvarig.

Alla deras nära och kära har försvunnit.

Louise Alcan, som var landsförvisad, säger:

"Det fanns ingen glädje kvar. Vi tog alldeles för många döda med oss hem."

De som överlevt kommer att plågas länge av alla fasor de har upplevt.

Även om nazismen är död lever antisemitismens hat vidare.

Långt efter krigets slut förföljs judar i Östeuropa med blodig utgång.

Den mest fruktansvärda händelsen utspelar sig i Kielce.

En åttaårig pojke rymmer hemifrån-

-och anklagar judar för att ha kidnappat honom.

Som vedergällning dödas fyrtiotvå judar, och åttio andra skadas.

Kvinnor, soldater och poliser deltar alla i mobben.

Massakern i Kielce har berört hela världen djupt.

Dessa kvinnor har överlevt nazisternas fångläger.

De har vunnit sin frihet men förlorat sina nära och kära.

Det här brottet begicks av polacker.

Vi kan inte förneka vårt ansvar. Det är en skamfläck för Polen.

En polsk jude säger: "Det var som om vi levde i kvicksand."

"Vi ville leva som människor igen."

"Det som hände i Kielce krossade alla våra illusioner."

"Vi kunde inte stanna där en sekund till."

Men vart ska de ta vägen?

Många letar efter asyl. Som de här 900 föräldralösa barnen.

Tjeckiska, polska, ungerska - alla från Buchenwald.

De drömmer om ett nytt liv i väst.

Östeuropas regeringsmakter låter dem åka-

-inte helt missnöjda med att bli av med sina judiska minoritetsgrupper.

I juli 1945 möts ledarna för USA, Sovjet och Storbritannien-

-för att förhandla om efterkrigstidens regler.

President Harry Truman gör honnör för både soldaterna-

-och den mäktiga arsenal som säkrade deras seger.

Han beger sig till Potsdam i den sovjetiska zonen-

-som får världens blickar på sig.

Stalin anländer en dag sent.

Ambassadören Averell Harriman säger att det måste kännas skönt-

-för Stalin att vara i Berlin efter denna svåra och tragiska tid.

Stalin svarar honom gravallvarligt: "Tsar Alexander nådde Paris."

Kremls överhuvud dominerar konferensen.

Hans trupper har frigjort Östeuropa.

Nu vill han att de alla ska bära hans röda flagga.

Han har starka kort att spela.

Kommunistiska partier överallt lyder blint hans order.

Stalin har placerats mittemot Harry Truman.

Stalin anser att Truman bara är en butiksägare från Kansas City:

"Han är ingenting jämfört med Roosevelt."

"Han saknar både intelligens och bildning."

Men Roosevelts efterträdare har kommit med ett eget ess i rockärmen.

Esset heter Trinity och är den första atombomben.

Bara fyra dagar tidigare testades Trinity i New Mexicos öken-

-och uppmätte en styrka på motsvarande cirka 20 kiloton trotyl.

Det är en vändpunkt i historien.

Mänskligheten går in i atomåldern med ett vapen som kan förgöra allt.

Samtalen fortsätter. Truman berättar för Stalin-

-att han har utvecklat ett enormt kraftfullt vapen.

Stalin rör inte en min.

Men i enrum anförtror han-

-sin utrikesminister Molotov att de måste hinna ikapp USA:

"Washington och London hoppas att vi inte ska kunna utveckla bomben."

"De tvingar oss att acceptera deras planer. Det kommer inte att hända."

Några dagar senare ger Truman order om att två atombomber ska släppas.

Över Hiroshima den sjätte augusti, och över Nagasaki den nionde.

Inom loppet av några minuter utplånar bomben över 150 000 japaner.

Solens rike kapitulerar. Andra världskriget är slut.

Stalin har kommit till Potsdam som högsta hönset-

-men Truman är mer beslutsam än vad han hade trott.

Samtidigt som dessa ändlösa samtal pågår-

-är folk fortfarande som galna efter frigörelsen.

I Frankrike, Italien, Belgien, Norge och Danmark-

-rakas kvinnors huvuden offentligt.

Minsta interaktion med fienden räcker för att väcka misstankar.

För sådana brott är medborgargarden fria att släppa lös sitt raseri.

Det är ett sätt för män att hantera att deras maskulinitet har hotats-

-av nederlag och ockupation.

Fram till 1946 förödmjukas tio- tusentals kvinnor på det här sättet.

Det är inte bara hår som kapas. Huvuden får också rulla.

I Cussett hämtas två förrädare från fängelset av en fanatisk folksamling.

Och polisen låter dem uttrycka sina känslor.

Den barbariska utrensningen pågår över hela Europa.

Det är som om bladet kräver blodstänk innan det kan vändas.

När vreden väl har lagt sig kan rättvisa råda.

I Frankrike, Belgien, Italien, Holland och Norge-

-ställs hundratusentals förrädare inför rätta.

Bödeln kan nu ta över.

I Italien förevigar två filmskapare utrensningens brutala verklighet.

De här bilderna är dock missvisande.

Många döms antingen i sin frånvaro eller lyckas smita undan rättvisan.

Men efter flera års blodspillan väntar världen otåligt på epilogen.

Historiens mest omfattande rättegång inleds i november 1945 i Nürnberg-

-på samma plats som de antisemitiska lagarna infördes tio år tidigare.

Det nazistiska partiets frontfigurer måste svara för sina brott.

Bland dem, Hermann Göring, Hitlers högra hand...

Rudolf Hess...

Men även Wilhelm Keitel, Wehrmachts överbefälhavare.

Allt som allt ställs tjugoen före detta ledare inför rätta.

Rättegångarna inleds med att USA:s justitieminister talar till juryn.

De förbrytelser som vi ämnar att fördöma och bestraffa-

-har varit så överlagda, så ondskefulla och så förödande-

-att mänskligheten inte kan tolerera att de bortses från.

Den skulle inte överleva att de upprepades.

Ni måste erkänna...

De anklagade reser sig.

Jag är inte skyldig till dessa brott.

Jag är inte skyldig till dessa brott.

Jag är inte skyldig.

Inte skyldig!

Det tar nästan ett år, 400 förhör och 16 000 transkriberade sidor-

-att visa världen den fulla vidden av nazismens hat.

Bland de många vittnena är Marie-Claude Vaillant-Couturier-

-som fängslades i både Auschwitz och Ravensbrück.

Hennes ord gör ett starkt intryck.

-Var ni själv vittne till det här? -Ja.

En natt vaknade vi av fasansfulla skrik.

Och nästa morgon fick vi veta-

-av de fångar som arbetade i "Sonderkommando", i gaskamrarna-

-att de hade fått slut på gas den dagen-

-och att de hade kastat in barn i ugnarna levande.

För så avskyvärda handlingar använder domstolen för första gången-

-begreppen "folkmord" och "brott mot mänskligheten".

Hundratals rättegångar följer, såsom Ilse Kochs, "Buchenwalds häxa"-

-som samlade på tatueringar och förkrympta huvuden.

Hennes makabra troféer används som bevismaterial.

Hon döms till livstids fängelse.

De värsta förbrytarna hängs.

Bland dem är Tjeckoslovakiens Karl Hermann Frank.

Deras kroppar bränns och deras aska sprids-

-för att inte lämna någon minnesplats för varken dem eller deras brott.

I Ryssland lockar avrättningarna tusentals åskådare.

Alla vill de se sina förtryckare dö.

Trots sin stora omfattning förblir utrotningen av nazismen inkomplett.

Divisionen "Das Reich" brände ner den fridfulla byn Oradour-sur-Glane-

-och mördade 642 män, kvinnor och barn.

Men divisionens befälhavare, general Lammerding, dör fridfullt i sin säng.

Och hur många andra av de som bär ansvar förblir på fri fot?

Efter all vedergällning är det dags att tänka på återuppbyggnad.

Men det blir en enorm uppgift att dra Europa ut ur skuggorna.

Människor går hungriga-

-och så länge Tysklands framtid svävar i ovisshet hotar fler krig.

USA och Sovjet har olika syn på tiden som väntar.

De allierade har vunnit kriget. Men kan de vinna freden?

Översättning: Sebastian Andréasson www.btistudios.com