All language subtitles for Who.Killed.the.KLF.2021.1080p.WEB-DL.H.264.DD5.1-KDOC

Enligt en rysk källa har ett ufo
landat i närheten av Moskva-

-med tre meter långa utomjordingar.

I Storbritannien menar vissa att ufon
bildar underliga mönster på fälten.

Ursprunget för dessa mönster
är ett mysterium.

Det måste komma från rymden. Här
i Stockbridge Down finns det inget.

Det är cirkelns centrum där
energifälten fortfarande imploderar.

Ingen vet hur de bildas.

Nu vet vi
vem som skapade dem och varför.

Några cirklar gjordes av
undergroundgruppen KLF.

De har hittat på en rad medietrick
som har fått alla att undra.

De ville sprida så mycket kaos att
ingen skulle veta vad som var sant.

- Var fick ni idén från?
- Bill.

Vi hade stora kvastar
som vi tejpade fast plankor på.

Vi tappade kontrollen helt.

När man frågade om vi hade gjort det,
svarade jag: 'Ingen aning.'

Vår plan var inte alls att bli ett
internationellt ultraframgångsrikt-

-dans/pop/crossoverband.

Det var aldrig planen.

1992 var KLF världens hetaste band

När de hade världen
för sina fötter...

försvann de.

Mina damer och herrar,
KLF har lämnat byggnaden.

Lite längre ner.

Det får duga.

Inom den närmaste framtiden släpps
inga fler skivor under namnet KLF-

-eller andra namn som har förknippats
med våra aktiviteter.

Från och med nu
är alla våra inspelningar raderade.

Vi har raderat allt. På Itunes
kan man inte köpa cd-skivor.

Hittills har bandet vägrat prata

Jag kan inte prata om det.
Var skulle jag börja?

Tack vare
aldrig tidigare hört material...

Man kommer till en punkt
där allt är svart.

Det är jobbigt för mig och Bill.

Kan vi äntligen
berätta hela historien.

Var ska man börja?

Vem dödade KLF?

Jag har alltid älskat äkta popmusik.

1900-talets största konstverk var
Beatles 'Strawberry fields forever'.

Delvis för att alla kunde köpa det.

För 6 shilling och 7 cent.

Jag älskade allt med Beatles. Musiken
tog en till helt nya platser.

Man insåg att popmusik
kunde vara många olika saker.

Jag började på Liverpool Art School
för att John Lennon hade gått där.

Vi hängde alla på klubben Erics
i Liverpool.

Det var efter att ha sett The Clash
den 5 maj 1977-

-som vi bildade en grupp.

Det var Ian Broudie...

Holly Johnson...

Budgie som sen gick till
Siouxie and the Banshees.

Jane Casey.

Dave Balfe, keyboardspelare.

Och Bill Drummond.

Drygt ett år senare
upplöste vi bandet.

Jag var gammal nog
att hyra en minibuss.

Jag frågade bekanta: 'Vill ni släppa
en skiva? Vi startar ett skivbolag.'

Inte för att de var bäst
utan för att det var folk vi kände.

Echo and the Bunnymen
och The Teardrop Explodes.

Jag tvingades att bli manager
trots att jag inte visste nåt om det.

Jag försökte hjälpa Bunnymen
på mitt sätt.

Redan då såddes fröet till KLF.
Det handlar om att bygga upp en myt.

Bill har alltid varit bra på
att bygga myter.

Jag var intresserad av mystiken
kring en grupp. Spänningarna.

Bill fick dem att åka på turnéer
runt Orkneyöarna.

Han planerade turnén
genom att rita kaninöron på kartan.

Det blev deras rutt.

När jag tittar tillbaka
ser jag alla mina misstag.

De flesta managers vill tjäna pengar
och räknar sedlar efter varje gig.

Han kritiserar allt,
framför allt sig själv.

Jag ser ut över landskapet.

Där borta skymtar jag popmusiken,
ett öde land.

Det är musiken! På det andliga planet
är musiken bankrutt!

1986 beslutade jag mig för
att sluta i musikbranschen.

Jag var så trött på
klassiskt välsnickrade låtar.

De hade blivit tråkiga, mesiga
och slöa. Jag började avsky allt.

1 januari 1987 tänkte jag:
'Jag ska göra en hiphopskiva.'

Jimmy skulle förstå.
Jag ringde samma dag och sa:

'Vi bildar ett band.
'Justified Ancients of Mu Mu'.'

Han förstod exakt vad jag ville.

De kommunicerade med en kuslig sorts
telepati ända från början.

Den ena visste vad den andra tänkte.

Båda bidrog exakt lika mycket
till det kreativa.

Bill ringde och sa att han ville göra
en skiva. Ville jag vara med?

Jag hade precis slutat
i ett gräsligt popband.

Dags för nästa grupp. Den består
av June, f.d. sångerska i QE2.

Gitarristen Jimmy har varit
illustratör av Tolkien-affischer.

En affisch jag gjorde på '70-talet-

-var den bästsäljande i hela världen.

Det eklektiska gänget
bildar Brilliant.

Vår musik var helt kaotisk.

Vi kunde inte skriva poplåtar.

Vi kunde inte skriva alls.

Jimmy var med i Brilliant
som producerades av Pete Waterman.

Han är mannen bakom 13 listettor
och drygt 100 topp 40-hits.

Han har lanserat Kylie Minogue
och Rick Astley.

Jag råder alla att bli popstjärnor.
Det är en underbar tillvaro.

Ena stunden intervjuas man, nästa
sitter man på planet till New York.

Ett dygn senare
är man tillbaka i studion.

Där satt en ung Jimmy Cauty.

Jag kom till studion med min gitarr.
Då sa de: 'Gitarren la vi på i går.'

Han och Youth var överflödiga.
De skulle inte få spela på skivan.

Han har rätt, det lät hemskt.
Vi behövde åtgärda det.

Jag och Youth satt där och kollade
när de spelade in och producerade.

Vi lärde oss massor.

Mycket av det som hände med KLF
var det Pete Waterman som låg bakom.

Scott, Aitken och Watermans hitmaskin
handlade om framgångsrika låtar.

Sån var tidsandan.

På '80-talet var pengar svaret
på allt. Det drivande motivet.

En sak som är säker är att Bill och
Jimmy inte gjorde det för pengar.

Bill Drummond aka Kingboy D.

- Rockman heter jag i dag.
- Vi är Justified Ancients of Mu Mu.

Vi köpte samplare.

Vi ville begrava popmusiken och börja
om genom att sampla och bygga på det.

Det var väldigt spännande.

De snodde allt de gillade
och använde det som de ville.

Ingen skulle märka oss, trodde vi.
Vi skulle vara underground.

Jag var på väg till
Sounds-kontoret, en musiktidning.

På vägen såg jag en kampanj
för Today.

På affischen stod det 'Knulltider'
i stora graffitibokstäver.

På kontoret fanns det alltid kuvert
med skivor till journalisterna.

När jag öppnade kuvertet hittade jag
en skiva med exakt det kortet på.

Jag lyssnade på den och älskade den.

Jag tog tillbaka den nästa dag
och sa: 'Det här är veckans singel.'

Det blev bråk.

Den inskränkta redaktören sa: 'Man
måste kunna köpa veckans singel.'

- Den gick inte att köpa?
- Den hade ingen etikett.

Det var en mix av en snubbe som sjöng
på vietnamesiska, barnramsor...

MC5 skrek:
'What the fuck is going on?'

Nuförtiden är samplingar och montage
väldigt vanligt.

Men på den tiden... Att ta någon
annans låtar, inte vilka som helst...

Beatles och Abbas. Bästsäljande
popgrupper på '60-och '70-talet.

Vi gjorde intervjun
och gav dem omslaget.

Justified Ancients of Mumu
äntrade musikscenen 1987-

-och skapade genast tumult med sin
olagliga användning av andras musik.

Bill gör aldrig nåt halvhjärtat.

Om han påbörjar nåt
slutför han det in absurdum.

Det skulle leda till problem.

Men det räcker inte som anledning
för att inte genomföra något.

Spåret som skapade problem
var 'The Queen and I'.

Det byggde helt på Abbas
'Dancing Queen'.

Vi mixade deras låt in och ut.

Det var mer en remix
än deras egen grej.

De tog inte småbitar. De spelade hela
låten och skrek ovanpå då och då.

Sen var advokaterna på dem.

De var helt förskräckta över vad vi
hade gjort och ville förstöra allt.

Enligt vår advokat skulle det kosta
en förmögenhet och vi skulle förlora.

Konstnärligt var det ingen skillnad
mellan dem och oss.

Deras advokater såg det inte så.

'Vi åker till Sverige och pratar
med Abba, annars släpps inte skivan.'

Så vi åkte i Jimmys polisbil.

Vi tog färjan.

Vi tog med oss resterande exemplar
av vår skiva som vi skulle förstöra.

De kastade skivorna i havet.

De använde det på en senare skiva.

Man ser hur de faller ner i vattnet.

Jimmy såg ut som vanligt. Okammat
hår, anorak, slitna jeans, kängor.

Bill var klädd
som en skotsk godsägare.

Resan tog en dag. Det var första
gången som KLF spelade live.

De sjöng karaoke på scen
och vann en megastor Toblerone.

Vi åkte mot Stockholm i natten
och spelade Abba under hela resan.

Vi kom fram 3 på morgonen
och det var ju helkorkat.

Abba bodde i Henley-on-Thames
och hade gjort det i många år.

Klockan var '1 a.m. eternal'
i Stockholm.

Receptionisten nynnade på 'Waterloo'.

Vi var ute efter att bevisa något.

Vi hade en guldskiva
över de noll album som vi hade sålt.

Jag såg en rund, blond prostituerad.
En konstig version av Agnetha.

'Ge henne skivan', sa jag.

Vi var inte ute efter att riva murar.

Jag ville bara poängtera att det vi
gjorde var konstnärligt godtagbart.

Vi gjorde en massiv gravhög
av våra skivor och satte dem i brand.

Jag vaknade i baksätet
mitt ute på ett fält.

De hade just bränt sina skivor där.
Korten blev bra.

Det skulle vara dramatiskt.
De ville ha en konfrontation.

Allt var en utmaning.

Justified Ancients of Mu Mu
är bandet på allas läppar.

Men vilka är de? Varifrån kommer
Justified Ancients of Mu Mu?

Justified Ancients of Mu Mu-

-var en av flera
påhittade krigande sekter-

-som nämns i Illuminatus-trilogin.

En fiktion
hade genomsyrat Bills medvetande.

Innan Sverige, innan Big in Japan-

-hade Bill blivit starkt påverkad
av en bok. Illuminatus-tilogin.

Det var en helig text
hos en obskyr '60-talsreligion.

Discordianism.

Den uppkom under ett möte mellan två
vänner i en bowlinghall på '50-talet.

Greg Hill och Kerry Thornley.

De träffades, drack öl och försökte
förstå varför världen var absurd.

Vi pratade filosofi
och kom in på ordning och kaos.

Jag tror att ordning
uppkommer ur kaos.

Greg menade att ordning bara var en
projicering, att den inte existerar.

Det vi behöver är inte en förklaring
på vad ordning är-

-utan snarare en förklaring av kaos.

Vi bestämde oss för att bilda
en religion. Det blev discordianism.

Jag vill hitta en teknik med hjälp
av vilken stora folkmassor-

-kan bryta sig loss helt
från sin auktoritära betingning.

Mycket av det de gjorde gick under
namnet 'Operation Mindfuck'.

De skrev brev till tidskrifter
med fullkomligt löjliga påståenden.

'Lincoln och Kennedy
har exakt samma antal bokstäver.'

'De mördades av män med mellannamn
och ersattes av Johnsons.'

De ville sprida så mycket kaos att
ingen skulle veta vad som var sant.

Det var i den andan
som Bill och Jimmy ville verka.

Vi snodde ju en massa
från 'Illuminatus'.

Det fanns bara där, tillgängligt.

De upptäckte discordianism
via kärntexten, Illuminatus-trilogin.

Illuminatus-böckerna var en parodi på
sci-fi och konspirationslitteratur.

De tar upp surrealistiska fantasier
och konspirationer.

Jag - Markoff Chaney - har upptäckt
ännu ett dolt skämt i mitt namn.

Författaren och regissören
Ken Campbell-

-gjorde en uppsättning med en
ohämmad iscensättning av böckerna.

Trupperna miste skräcken sin.
De var höga på rosmarin.

Pjäserna blev en succé-

-trots att den första föreställningen
varade 12 timmar.

Jag gick dit för att ta reda på
vad Illuminati är.

Det kanske är folket bakom kulisserna
som styr allt.

Det verkar knappast troligt
att Nixon styrde allt.

Av en händelse var inspicienten ingen
mindre än en ung Bill Drummond.

Bill tyckte att det vore bra om han
läste böckerna som pjäsen byggde på.

När han hade läst halva
räckte det.

Ken skickade honom för att köpa en
limtub och Bill kom aldrig tillbaka.

Han ville bege sig ut i världen
och uppleva det som stod i boken.

De tog namnet
Justified Ancients of Mumu-

-och blev den kaotiska kraft
som skulle utmana musikindustrin.

Det blev början.

Tiden var kommen i pophistorien-

-då vem som helst kunde få en
listetta. Så vi tänkte skaffa en.

Vi gick in i studion och trodde att
vi skulle göra en vanlig houselåt-

-med hjälp av temat till 'Dr Who'.

Vi insåg att den gick i tretakt, och
det kan man inte ha i housemusik.

Den enda takten som skulle funka
var Gary Glitter-takten.

Den låten tog kommandot likt en
lastbil som inte går att styra.

Vi gick på
minsta gemensamma nämnare.

Några dagar efteråt
insåg vi hur uselt det var.

På tisdag kväll förstod vi
att vi hade en listetta.

En helt ny listetta.

Är det en fågel eller ett flygplan?
En bil. Här är The Timelords.

Den här veckans listetta-

-ska ha kläckts av en polisbil.
Ford Timelord.

Han sitter i studion
och vi gör som han säger.

Låten var min idé. Den blev bra.

Mitt första minne är att jag ville
vara med i Top of the Pops.

Och till slut var jag med där
som etta. Underbart.

Det varade bara i en vecka,
sen var det över. Allt löstes upp.

De flesta tyckte
att det var en fånig låt.

Och det var det också.

'Doctorin' the Tardis' visade
hur lätt det var att få en listetta.

Man behöver bara en hög skräp:
tre låtsnuttar som man sätter ihop.

Nästa steg blev att ta med folk bakom
kulisserna och visa hur man gör.

Det senaste från Bill Drummonds
hjärna: 'Manual till en listetta.'

Köp den och ni får en listetta
på tre månader.

Ni bjuds in till Top of the Pops.

Allt finns här. 'Tjäna pengar'.

Ingen listetta, pengarna tillbaka.

Det är cyniskt, roligt
och vetenskapligt.

Vi pratar bara om att få en listetta.
Även om det bara varar i en vecka.

Man står på toppen. 'Vi gjorde det.'

Boken sa: 'Vill du ha en listetta,
glöm att du behöver skaffa ett band.'

Egentligen sa den: 'Gör det du vill
utan att invänta grönt ljus.'

Det är upp till var och en.

Godta inte ett nej.

Låt ingen säg att du inte är bra nog.

I fjol kom en skiva ut av Edelweiss.

De kom till oss
och ville mixa joddlande med hiphop.

De var gulliga, men vi tänkte: 'De är
från Österrike, de har ingen chans.'

Vi sa: 'Följ instruktionerna i boken
så får ni en listetta.'

'Tack och hej.'

Fem veckor senare ringer de och säger
att de är etta.

De sålde fem miljoner singlar.

Sierra Nevada Spanien, 1988

1988, med The Timelords-singeln
som drog in en massa pengar-

-åkte vi till Sierra Nevada där alla
italienska västernfilmer spelas in.

'Vilken dårskap brukar alla
popstjärnor ta sig för? Jo, film.'

Vi skulle göra vår egen.

Här spelar The Timelords in sin film.

Arbetstitlarna är: 'The White Room',
'The Liberation Loophole'-

-eller 'Memory:
Faltering the Keystone Cops'.

Jag spelar i den. Följ med här.

Bill Drummond, vad pågår här?

Det är en fest i början av filmen.

- Du finansierar den med intäkterna...
- Från singeln.

Finns det en roll till en skotte?

Om programmet blir bra
ska vi nog hitta en roll till dig.

Tagning!

Dumt nog trodde vi oss kunna göra
en roadmovie-

-utan varken manus eller berättelse.

'Vi bilar till Spanien
och filmar det som händer.'

Vi åkte dit men inget hände.
Det regnade bara.

Vi hade hundratals timmar
riktigt tråkig film.

Jag och Bill som körde hit och dit,
sen över en kulle...

En genomtråkig film.
Helt katastrofal.

De hade ödslat en miljon.

- Släpptes den aldrig?
- Den blev inte klar.

De var panka och hungriga och undrade
vad de skulle ta sig till.

Då kom världen till undsättning.
Deras tid var inne.

Acid house-fester gjorde sitt intåg
sommaren 1988.

Först lockades hundratals. Nu samlas
10 000 för att dansa natten lång.

När rejverna kom började de ta
ecstasy och känna sig hemma.

Det var musik som slog an hos mig.

Vi ville komponera
mer renodlad dansmusik.

Utan referenser
eller blinkningar till rockmusiken.

Det är nog världens bästa intro.

Paul Oakenfold spelade den på Heaven.
Han började alltid med den.

Ljusstrålarna, röken, ljudet...
'What Time Is Love?'

Att ta sig in på en rejv
som polisen ville stänga ner...

var spännande.

Vi behövde få dit
rätt mycket utrustning.

Hälften av gångerna
kom man knappt in själv.

Man började alltid ambitiöst
och försökte spela live.

Samplaren och sequencern var på...

Men vi var för höga för att kunna se.

Vi satte bara på DAT-spelaren,
vilket ju ändå lät mycket bättre.

Alla var så borta
att ingen brydde sig.

Ingen tittade mot scenen.

Folk bara dansade runt.

Man koncentrerade sig på musiken.

Man befann sig i nuet.

Det funkade.

Namnet stod inte för nåt.
Det var olika varje gång.

Kopyright Liberation Front.

Kings of Low Frequencies.

King Lucifer Forever.

Enligt Discordian-läran
bytte de namn.

De höll i liv i den andan
genom att göra allt kaosartat.

De flesta artister har fel
angående tidsandan.

De tror att de är föregångare
när de bara är en del av något.

De utgör en del av en större rörelse
vid en viss tid.

Ljudkillen dödade mig nästan.

'Vad gör du med mina högtalare?
Stick härifrån!'

Det var rötterna till KLF.

Ner på golvet och håll er lugna.

Det här är KLF.

Storbritanniens nya listetta: KLF.

De gjorde låtar som folk älskade.

Det är låtar med karaktär i en tid då
folk i musikbranschen saknade det.

De var dj:s eller ljudingenjörer.

De här killarna hade karaktär
och visade det.

De sålde 200 000-400 000 singlar
i veckan.

6 miljoner singlar
och 2 miljoner album.

Gruppen som har sålt flest singlar
i år är KLF.

De blev stora
trots att de inte ville.

Vi var båda 30-nånting-

-och drevs inte
av ungdomens trånande efter tjejer.

Det var inte det som var motorn.

Folk sa alltid: ' Ni verkar ha ett
internskämt som ingen annan fattar.'

Vi var aldrig oense om något.

Vi var i vår egen bubbla.

Allt gjordes i Jimmys lya.

Ett golv saknades. Där låg kontoret,
där låg deras studio.

Där hade de rejv.

Dit kom alla kartonger med skivor.

Vi hade vårt eget skivbolag och ingen
manager. Vi hade full kontroll.

Allt det hade jag strävat efter
hela tiden.

Det fanns två industrier.
Det var vi mot dem.

De stora bolagen.

KLF är 'vi'.

Det var intensivt.

Det var det man höll på med
varje dag i flera år.

Vi skapade och skapade. Underbart.

Inget håller tillbaka oss.
Vi gör vad vi vill när vi vill.

Vi gjorde allt som stora skivbolag sa
att man inte fick.

Vi såg en film med Norman Wisdom.

'Vi spelar in det.'

Det blev u-båtsljudet på '3 A.M.'
Från Das Boot.

Jag hade en inspelning nånstans och
de sa: 'Kom förbi Olympic Studio.'

När jag kom dit stod det en massa
bussar och män med lunchlådor.

Det hade tagit dit ryska armékören.
De skulle sjunga Que será será.

Aldrig nåt snålande.

Behövde man två mexikaner
ringde man Mexikos ambassad.

Man tänjde konstant på gränserna.

En dag i studion
undrade jag var de var.

Åtta timmar senare kom de tillbaka.
'Vi har suttit i finkan.'

De ändrade en affisch om Gulfkriget.
Polisen såg det och grep dem.

KLF gripna

Pressen gjorde reklam för dem
och byggde upp myten.

Jag drev det.

NME:s nya redaktör-

-sa att vi skulle bygga tidningen på
grupperna som vi och publiken gillar.

Om och om igen.

Budskapet var:
'Om inget händer, hitta på nåt!'

Det var mottot.
Varje vecka kom jag på nåt nytt.

Det här var ett band utan varken
skivkontrakt eller manager.

De kunde hitta på vad som helst.

Vi råkade döda en älg

KLF väntar på sprängmedel

Motorn exploderade

Ingen visste om det stämde.

Är det du som ställer frågorna nu?

En annan sak.
Nu är det för sent, men...

När den andra pratar är det bra om
man ser intresserad ut.

Det går tyvärr inte.
Det här min popstjärnepersona.

Ju mer framgångsrik man är desto fler
saker förväntas man ställa upp på.

Man är med i alla radiostationer,
gör shower, intervjuer...

Allt är bara strunt. Vi bestämde oss
tidigt för att sluta med intervjuer-

-och helt klippa banden
med världen utanför.

Att inte berätta nåt för nån.

Det var till vår fördel.
Folk blev ännu mer intresserade.

Ön Jura i Skottland

På tavlan med avresor stod det:
'Destination: vidare'

Där fanns musikjournalister
från hela världen.

Vi hade alla blivit bjudna.

Jag jobbade som produktionsassistent.

Gruppen hörde av sig till programmet.

De sa: 'Kom till Heathrow på lördag.'

- Visste du inte vart ni skulle?
- Ingen aning.

Men vi behövde pass.
Så vi gissade på utlandet.

Vi sattes på ett litet plan
och flögs till Islay.

Jag visste inte var jag befann mig.

Vi tog färjan över till Jura.
Väl framme mötte Bill och Jimmy oss.

De hade militäruniformer på sig.

Vi skulle lämna över våra pass
och få en KLF-stämpel.

Jag har kvar stämpeln. Den hindrade
mig nästan från att komma in i USA.

Sen sattes jag i en bil
med Andy vid ratten.

En långhårig, brunbränd 19-åring
med hål i örat.

Vi fick alla klä ut oss.

Vi hade ingen aning om vad som pågick
och varför vi var där.

Vi skulle vandra
längs foten av bergen.

De hade fyra japanska tjejer klädda i
genomskinliga vita nattlinnen-

-som tycks sväva i havet.

De tände eld på en halmgubbe.

Vi utförde en hednisk låtsasceremoni.

Bill stod uppe på en scen
med ett horn på huvudet.

Och höll tal på ett låtsasspråk.

Det var suveränt.
Alla blev helt paff.

Det var sånt vi gillade att göra
för att kommunicera med omvärlden.

Det var ett stort 'tack'
eller ett stort 'dra åt helvete'.

- Men de berättade aldrig varför?
- De förklarar aldrig.

De gjorde det bara.
Och vi njöt av stunden.

De hade fraktat dit ett ljudsystem.

Det var helt enormt.

Folk från närliggande öar klagade.
Det lät högt.

En midsommarnattsrejv.

En massa människor dansade länge
för att de kände för det.

En aluminiumburk full med ecstasy
gick runt. Ingen visste vad det var.

Det var trevligt.

Det fanns ett rum längst bak med
hög musik och stroboskopljus.

Vitt ljus.

Man tänkte:
'Det här är alltså 'The White Room".

Då förstod man.

Jag älskade KLF.
Det var två coola killar-

-som gjorde nåt helt annorlunda.

En helt ny blandning-

-av konst, musik, terrorism...
Hur man nu vill se på det.

På söndagen var vi alla lite matta
när vi satte oss på planet tillbaka.

Man tog oss till en teater
där Pee-wee Herman uppträdde.

Vi stod på scen under humorfestivalen
framför en glassbil och sjöng.

'We're justified and we're ancient.
And we drive an ice cream van.'

Tillbaka i studion på måndagen-

-sände jag ut ett personligt
meddelande i BBC.

'Om killen jag mötte lyssnar
vill jag komma i kontakt.'

Han dök upp hos mig.
Sen åkte vi tillbaka till Jura.

Nu har jag fyra barn. Kitty Lily
Fletcher heter ett av dem. KLF.

Det stod skrivet.
Hon avskyr historien.

Vi tänkte ju ut allt. Jag vet inte
hur det uppfattades av utomstående.

Många trodde nog
att vi hade en sammanhållen vision.

Men vi hittade på allt eftersom.

Vi improviserade dag för dag.

Många gånger
kunde vi inte bestämma oss.

Då tänkte vi: 'Vad skulle KLF göra
i en sån situation?'

Vi kunde kliva åt sidan och fråga oss
vad KLF skulle ta sig för.

Nästan som om KLF var påhittat...

och vi var deras managers.

Vi är inte en grupp
utan två individer som samarbetar-

-för att fullfölja våra fantasier.

Vi försöker inte vara svåra
eller annorlunda.

Vi gör det som kommer naturligt.

Speciellt hos Bill-

-väger den ursprungliga impulsen
och att bevara den mycket tungt.

Kort noll i tarot är dåren. Det
står för den ursprungliga impulsen.

Han är oförstörd, oskyldig och naiv.

Våra mest fruktbara handlingar
är inte resultatdrivna.

De är mest äkta. Man har inget mål,
man gör det för att det måste göras.

Historien om KLF är en påminnelse-

-om att man inte behöver göra allt
'rätt' för att nå framgång.

I vår kultur hyllas 'The X Factor'.

Vi tänkte prova nåt annorlunda.

Hemskt.

Man måste sjunga sången 'rätt'.

Jag gillar det där udda i din röst,
men du använder det för mycket.

Sen glöms de bort. Det betyder inget.

Bill och Jimmy, däremot...

Simon Cowell
hade inte godkänt ett enda beslut.

Att göra allt rätt jämt
ger inga intressanta resultat.

Jimmy och jag var i studion och
jobbade på 'Justified and Ancient'.

Någon hade lagt på sång
men det funkade inte.

Jimmy sa halvt på skämt: 'Den här
låten behöver Tammy Wynette.'

Jag ringde ett par samtal. Inom en
halvtimme pratade jag med henne.

Några dagar senare
satt jag på planet till Nashville.

Hennes man hämtade mig i sin Jaguar-

-och tog mig till First Lady Acres
med klassiska vita grindar.

Inne i huset hör jag en röst:
'Hej Bill, är det du?'

Tammy Wynette pratar med mig!
Jag var en stor beundrare.

Hon blir sminkad i sin boudoir
för att åka till studion samma kväll.

Jag spelar 'Justified and Ancient'
på den vita flygeln.

Hon sjunger med och jag försöker
att inte darra på ackorden.

Vi börjar spela in och hon är kass.

Hur säger man till Tammy Wynette
att det inte funkar?

Hon hade alltid sjungit med sitt band
som följde hennes tempo.

Hon hade aldrig sjungit med maskiner
och kunde inte hålla tempot.

Jag åkte tillbaka och sa till Jimmy
vilket misslyckande det hade varit.

Men ljudkillen
hade just köpt ny utrustning.

Man kunde snabba upp, dra ihop,
tänja ut... Nu använder alla sånt.

'Det där fixar vi', sa han.

På några timmar fick vi det att funka
och låta rätt.

Det var smarta, kreativa killar.

Det var den tidens största popband.

Hundratusentals pund
betalades ut till KLF per månad.

De var både skivbolag och artister
så de fick hela kakan.

Jag skrev min första
miljonpundscheck till KLF.

Vi hade flyt.

Vi var så populära
att allt vi gjorde blev en hit.

Trots att vi gjorde allt som föll
oss in, var det lätt att få en hit.

Stora summor cirkulerade.
Pressen var stor på att leverera.

Det bästa med dem var det visuella.

Deras bombastiska musikvideor.

Det var som att musikbranschen var
deras ateljé och de var konstnärerna.

Deras videor är ganska galna.

De flesta har en begränsad budget.

Man spenderar inte mängder på
något provocerande och otäckt.

Musiken ni strax ska få uppleva-

-är en hyllning till förfädernas
grundande av vår fantastiska nation.

'America: What Time is Love?'

En episk video.

Med en av de senare tidens sångare
i Deep Purple.

Vi lånade ett vikingaskepp
från en Monty Python-inspelning.

När vi närmade oss lutet...
började allt kännas smått underligt.

Vi hade båda gett allt,
så vi var helt utmattade.

Det finns ingen manager som råder en
vad som ska göras härnäst.

De gick allt längre in
i sin privata tankebubbla.

Det fanns en mycket mörkare sida
som bara Bill och jag kände till.

Det fanns ett veritabelt mörker
där på slutet.

Det är som en vulkan.
Alla längst ner puttar på en.

'Vi vill också ha vår del.'

Slutligen försvinner allt
efter att ha nått toppen.

Musikindustrin var fienden
som de ville förgöra.

Stoppa den. Utplåna den.

1992 slog katastrofen till.

Den brittiska musikindustrin
nominerade dem till bästa band.

På typiskt KLF-manér tänkte de inte
ge folk vad de ville ha-

-utan en oförglömlig upplevelse.

KLF ville anlita oss för att spela
på Hammersmith Odeon.

Jag hade aldrig varit där. Scenen
är större än alla salar jag spelat i.

Bill Drummond kom med sin minibuss.

Där hade han hinkar med grisblod
som han tänkte kasta på publiken.

Jag visste
att något höll på att förändras.

Jag kände hur galenskapen
fick ett grepp om mig.

Det var prat om att offra
ett levande får på scen.

'Vi styckar fåret
och kastar det i publiken.'

Extreme Noise Terror
var vegetarianer.

Sånt skulle knappast gå hem.

En vedervärdig handling
som ingen skulle förlåta dem för.

Ursprungsidén var att Bill skulle
hugga av sig handen och kasta ut den.

Det står för Nordirlands flagga och
skotska kungar som korsar havet.

En hugger av sin hand och kastar den.
Så gör han anspråk på landet.

De ville göra anspråk på industrin
för en bättre maktbalans.

Från Hammersmith Odeon-

-presenterar den brittiska
skivindustrin The Brits 1992.

För första gången har vi
efter rösträkningen-

-en delad förstaplats
med två vinnare.

Grattis till Simply Red...

och KLF.

Musikindustrin sa: 'Ni är så bra man
kan vara. Lika bra som Simply Red.'

- Svårt att ta in.
- Hur tog de det?

Dåligt.

Extreme Noise Terror
och Justified Ancients of Mumu!

Det här är tv-frihet!

Jag hade alltid fantiserat
om att bli rockstjärna.

Jag skulle spela ett gitarrsolo.

Jag hade övat och övat.

Äntligen skulle jag spela solo
på Hammersmith Odeon.

Jag går fram och vevar.

Så rycks sladden ur min gitarr.

Mitt solo varar bara 20 sekunder.

Jag tillbringade dem
med att leta rätt på sladden.

Det var det sista jag gjorde inom
musik: försöka plugga in gitarren.

Så otroligt bortkastat.
Solot var fantastiskt.

De hade inte sagt att de skulle
tända på bakom mig.

Jag fattade nästan eld.

Bill hade sin långa läderkappa som
förknippas med Bormann, en nazist.

Jag hade smugglat in ett maskingevär
och pepprade publiken med blankskott.

Sen stack jag. 'Åt helvete med er.'

Det var vårt adjö
till musikindustrin.

De hämtade inte upp sitt pris.
En kurir fick ta det.

De dumpade ett får i trappan.
'Jag dog för dig'.

När man super får man knasiga idéer.
Nästa morgon nyktrar man till.

De idéerna verkställde de.

De hade ett helt annorlunda
perspektiv.

De var inga ungdomar
som ville ta sig in.

De var äldre och ville ut.
Slå hål på industrin.

Jag har alltid avskytt idén om
guldskivor på väggen.

Det äcklade mig
att ha den på spiselhyllan.

Så jag tog min Brit Award
till Stonehenge mitt i natten.

Man måste vara tyst
för det finns vakter.

Jag grävde bort lite gräs
och la priset där.

Det var ett symboliskt sätt för mig
att avsluta det hela.

Ett par månader senare hittade nån
det och gick till polisen.

'Polisen gav mig just ditt pris.'

Andra gången grävde vi ner det
mycket djupare. Det är kvar än.

Nyligen gjordes en utgrävning.
'Kul om de hittar den', tänkte jag.

Men det blev inte så.

Det är allmänt känt att grupper
har en naturlig livscykel-

-och att de brukar göra karriärens
viktigaste skiva i början.

Vi ville båda ha en tidsgräns.

Vi kände för att syssla med
annat än musik.

Musiken är en svartsjuk älskarinna.

De la av över en natt.

Vi fick ett samtal som sa
att de raderade allt. Punkt slut.

Vi sålde rubbet. Allt var borta.

Inga nedladdningar, ingen strömning,
inga turnéer, inga festivaler-

-inga greatest hits,
inga licenser till filmmusik.

De sa nej
till miljontals pund av intäkter.

Vi raderades också och var inte
längre med i berättelsen om KLF.

Vi raderade den för all framtid.

Man kan inte köpa cd-skivor
på Itunes.

Olika bolag har kommit med
erbjudanden men vi avböjer alltid.

De gick så långt med att utplåna allt
som det var fysiskt möjligt.

Men de hade enorma summor
på banken.

De anlitade mig
för att skriva en katalog-

-till en konstutställning.

Vi hade en oanständig summa pengar.

En miljon pund efter skatt.

Jag låtsades vara en viss Anton Peck-

-en 70-årig homosexuell
konstkritiker.

Jag kunde inget om konst men fick
ändå till låtsaskatalogen rätt bra.

De grundade en konststiftelse,
K foundation. Det i sig är konstigt.

Vilket annat band fortsätter att
samarbeta efter att ha splittrats?

Vi tänkte ha en utställning.
'Money - a major body of cash'.

Pengarna bekostade stiftelsen.

Det handlar om att ta kontroll
över pengarna-

-så att inte pengarna
tar kontrollen över en.

Vi ville kunna ha kontroll.

Det var intressant men obegripligt.

Det inbegrep stora summor i ramar som
auktionerades ut för halva värdet.

En var värd 250 000 pund
men såldes för 125 000 pund.

Jag var emot
att ha utställningen i Dublin.

Att kånka runt på en miljon pund där
på 90-talet var lite farligt.

Konstetablissemanget nappade inte.

Det var inget
som jag var speciellt intresserad av-

-och som jag ville visa upp.

Ett fält i Surrey, 23 november 1993

När inget galleri nappade, höll
de till vid en mack på motorvägen.

De bjöd dit pressen.

Bepansrade fordon åkte runt
och dundrade ut Abba.

Ett par vakter såg till att inga
journalister knyckte åt sig sedlar.

Många på NME-kontoret
fick med sig pengar därifrån.

De blev snabbt toxiska
i folks medvetande.

K Foundation är tillbaka
vem fn bryr sig?'

Folk såg allt mer cyniskt
på det vi gjorde.

Vi blev snabbt outsiders
som retade upp fel personer.

Ärade lorder, damer och herrar.

Jag utgår från påståendet-

-att konstnären
är samhällets viktigaste medlem.

Av det enkla skäl
att konst när det är som bäst-

-är det främsta
som människan kan åstadkomma.

Vinnare av Turner Prize-

-är Rachel Whiteread.

Strax innan hon tilldelades priset
och en summa på 20 000 pund-

-fick hon veta att hon också korats
till årets sämsta konstnär-

-med ett alternativt pris på 40 000
pund bekostat av K Foundation.

Det var en kampanj ämnad
att undergräva Turner Prize.

Hon fick inte priset
för att hon var lovande-

-utan för att folk hade röstat fram
henne som årets sämsta konstnär.

Ramen med 40 000 pund kedjades fast
på porten till Tate Gallery.

'Tar du inte pengarna
bränner vi upp dem.'

Jag blev utpressad av K Foundation
att ta emot pengarna.

Annars skulle de brinna upp
på grund av mig.

Hon kom inte. De började fumla runt
med tändstickor...

och så dök hon upp.

Jag bestämde mig för att ta pengarna-

-och lät direkt meddela att jag
skänkte bort dem med detsamma.

Att bränna upp pengar på trappan
till Tate Gallery hade varit något.

Det hade fått genomslag.
Om de hade gjort det på utsatt tid-

-hade allt blivit annorlunda.

När man har haft
ett världsberömt band...

blir övergången rätt drastisk. Man
befinner sig på en underlig plats.

Jag tänkte att stiftelsen
skulle göra mig lugn.

I stället blev jag ännu konstigare.

Vi försöker ta saker lite längre.

Vi vill göra så bra ifrån oss vi kan
hela tiden-

-och se hur långt
vi kan driva en idé.

De bollade idéer
under ett halvår eller så.

Kärnan var pengarna. Det enda värdet
som samhället erkände, var pengar.

Det tänkte de bevisa.
Det gällde även konstvärlden.

Något som vi har föresatt oss-

-är att vår stiftelse skulle gå
längre än någon annan vågade.

Hela vägen utan att titta tillbaka.

Vi befann oss på gränsen
på den tiden. Till vad vet jag inte.

Kanske inte till galenskap...
Men vi hade en alternativ verklighet.

Jag minns när Bill och jag
sågs på ett kafé-

-och jag sa: 'Jag vet
vad vi kan göra med pengarna.'

En del av mig hoppades att bartendern
skulle luta sig fram och säga:

'Så kan ni inte göra.'

Men det fanns ingen som sa nej.

Så går det
när man inte svarar inför nån.

Man gör helt galna saker.

Visst ville vi behålla pengarna
men vi ville hellre bränna dem.

Vi åkte till en liten landningsbana
och hyrde ett flygplan.

Jim Reid visste inte vart vi skulle.

Vi flög till Skottland.

Ön Jura, Skottland

De förpackade handlingen i en
symbolik som var meningsfull för dem.

Vi har alla en speciell plats som vi
skulle bränna en miljon pund på.

Jag har det.

Jag hade ingen aning om
vad de tänkte göra.

Vi hade pengarna, jag var med dem...

De kunde lika gärna
spika fast dem på får.

Vi åkte tillbaka till hotellet, drack
en hel del, sen gick vi och la oss.

Strax innan jag somnade
bankade de på dörren. 'Vi åker nu!'

Det var en sorts ladugård
och mörkt så långt ögat kunde nå.

De tänkte nog inte på vad de gjorde
med sin eller sina barns framtid.

I stunden
njöt de nog av att göra det.

Visst blev jag chockad. När man väl
har kommit över sin förfäran-

-blir det rätt tråkigt.

Alla frågor kommer efteråt.

Tänk om mitt barn blir sjukt
om 15 år-

-och behandlingen
kostar x antal tusen.

Det är sånt man får leva med.

1994 jobbade jag som polis
på ön Jura.

En familj promenerade längs stranden-

-och hittade en stor summa pengar.

Jag kom snabbt till platsen-

-och trodde att ett plan hade landat
eller en båt hade kantrat.

Men sen hittade jag
det förfallna båthuset.

Så fort jag kom in
kände jag en stickande lukt av bränt.

Det var här som branden startade.

Jag undrade om det var äkta sedlar
så jag tog dem till en bank.

De bekräftade att de var äkta.

Det handlade inte om något brott.

Det enda som betecknades som brott-

-var att bajsa, stampa
eller skriva på sedlar.

Det inbegrep inte möjligheten
att man brände upp pengar.

Lagstiftaren såg det inte
som troligt.

Pengar att bränna?

De sa: 'Du får skriva om det här,
men du behöver inte.'

Det ville jag såklart.
Det var en unik tilldragelse.

Jag skrev artikeln för Observer.
Den kom inte på förstasidan.

Det var det.
Inga andra tidningar hakade på.

Det var inte vad de hoppats på.
Hur reagerar man? Ingen vet.

Det är lättare att bara vända blad
och tänka på annat.

- De ville ha genomslag.
- Men det fick de inte.

Deras storhetstid låg bakom dem.
Och det var inte spektakulärt.

Folk trodde nog att det var en bluff.

De valde att göra det
så att de inte skulle bli trodda.

Jag var den sista
som borde ha skrivit om det.

Jag var ju förknippad med dem.

Om nån skulle ljuga om det,
skulle det vara nån som jag.

Om de skulle lura alla,
var jag bäst lämpad att hjälpa till.

Om man bränner frukterna av sin
framgång utan att nån ser det-

-hamnar man nog på en mörk plats.

Jag vet inte vad vi gjorde.

Vissa dagar förstår jag en del.

Men jag har aldrig känt
att vi gjorde fel.

Jag vet att jag finner det svårt...

att prata med folk om det. Men så
pratar jag inte med många heller.

Jag skulle tycka att det var svårt...

Du vet... vänner... folk...

Om jag träffar nån på puben...

Jag skulle aldrig kunna prata med nån
om vad vi gjorde. Det är uteslutet.

Var ska man börja?

Kanske om jag var...

Gå ut till mamma.

Man vill låtsas att det är ett
träffsäkert konstnärligt budskap-

-men egentligen är det fullt av fel.

Jag pratar om att bränna pengarna.

Det kanske var helt uppåt väggarna.
Slöseri med tid.

När den insikten infinner sig
måste man hantera det.

För det mesta tänker jag inte på det.
Men om man börjar tänka på det...

kommer man till en plats
där det är rätt tomt.

De hade film på när de brände
pengarna, men kvalitén var usel.

De orkade inte ens titta på det.

Just nu tycker jag att det är
den bästa filmen vi nånsin gjort.

Det tog ett år
att förlika sig med det.

Vi behövde tid för att komma på
hur vi skulle lägga fram det.

Vi var skyldiga våra familjer
en förklaring till en sådan handling.

Man måste rättfärdiga sig.

KLF i hetluften igen

Ett år senare började vi visa filmen
på olika ställen.

'Varför brände K Foundation
upp en miljon?'

Filmen kommer att visas på olika
ställen under det närmaste året.

Cauty och Drummond
deltar i debatterna-

-och svarar på publikens frågor.

Tack för att ni kom. Vi är
K Foundation och ska visa vår film.

Den är en timme lång.
Hoppas ni gillar den.

Folk såg vad de hade gjort
och de flesta blev upprörda.

Vi mådde illa
av att se pengar brinna.

Det är inte oansvarigt nog.

Jag ogillar det
för att det känns som en produkt.

Som att ni försöker manipulera...

Folk ville veta
om vi verkligen hade gjort det.

Oavsett hur mycket bevis vi la fram.

De som inte ville tro, trodde inte.
De som ville tro, trodde.

Alla ville veta varför.

Varför gjorde ni det?

Det är därför vi är här.

Alla vill veta varför, men man kan
inte berätta för man vet inte själv.

Och det räcker ju inte som svar.

Det finns väl bättre saker att göra.

Jag skulle ha låtit bygga en
inspelningsstudio för arbetslösa.

'Varför gav ni dem inte
till välgörenhet, era as?'

De menar: 'Till mig!'

Det är en skam att man får göra sånt
med så många fattiga överallt.

Att vi bränner pengarna betyder inte
att det finns mindre mat i världen.

Det enda det finns mindre av
är papper.

De hade visningarna på udda platser.

Glastonbury Tor,
Alan Moores vardagsrum...

- Du var ett gig.
- Jag var en plats.

Jag älskade det.

Jag gillar att se filmer
där hela budgeten syns på duken.

De utförde en handling
som underminerar konceptet pengar.

Det spelar ingen roll
om folk inte förstår syftet.

Det har ägt rum
och en förändring har skett.

Det finns ingen enkel förklaring
som kan formuleras kortfattat.

De fick utstå mycket hat och glåpord.

Ni skulle ha tänt eld på er själva.

Era egon har växt om musikindustrin.

Att bränna en miljon
tar er till historien.

Tar ni avstånd från det?

Tala om det då! Berätta för dem
vad du tänker!

Inget av skälen var goda nog.

Så vi bestämde att det inte
var upp till oss utan till andra.

En lördagskväll var jag hemma
i Edinburgh då telefonen ringde.

Det var Bill.

'Möt oss i morgon i gryningen
vid Cape Wrath.'

Det är Skottlands nordvästligaste
punkt. Storbritanniens yttersta rand.

Där står en skylt:
'Tillträde förbjudet'

Bill och Jimmy hade en ny bil,
en Nissan Bluebird.

De börjar måla på den
med vit målarfärg.

Det är deras kontrakt.

'Jimmy Cauty och Bill Drummond'-

-'lovar att aldrig mer nämna
brännandet av en miljon pund'-

-'under en period av 23 år
från datum för underskriften.'

De skrev det
med stora, slarviga bokstäver.

De kunde inte stoppas.

Hade de en idé, genomförde de den.

De började knuffa bilen mot stupet.

Fotografen sprang och fotade den
när den föll.

Sen blev det tyst i en evighet.

Ingen explosion, inga flammor,
ingen rök. Bara brak.

Ju mer man pratar om det
desto mer urvattnat blir det.

Vi satte upp ett moratorium så att
folk skulle hinna ta in allt.

Sen kunde de tänka ut skälen till
varför vi var tvungna att göra det.

Hela grejen med konceptuell konst
hade spårat ur.

Vi drev varandra
till allt mer extrema saker.

Till slut körde vi omkring
med två döda kor.

Mitt under galna ko-sjukan.

Klockan var fyra på morgonen.

Vi ville hänga dem i en kraftledning
men fick inte ens ut dem ur bilen.

Det var hellöjligt.

Vi visste inte ens varför vi ville
hänga upp korna i kraftledningen.

Det var fruktansvärt. En äcklig,
stinkande, infekterad röra.

Jag sa till Bill:
'Jag vill inte göra det här längre.'

'Inte jag heller', sa han bara.

Så vi körde i väg
i motsatta riktningar.

Det var slutet. Inget mer att göra.

Ett väldigt symboliskt avslut
på en ärofylld karriär.

Båda kör i motsatta riktningar.
Bill fick tyvärr de stinkande korna.

Vi kontaktade inte varandra på länge.

Jag, min fru och mina barn
flydde fältet. Vi flyttade till USA.

Vi försökte komma bort från monstret.

De blev killarna som brände upp
pengar och inte killarna bakom hits-

-som '3 A.M. Eternal'
eller 'What Time is Love?'

De är killarna som brände upp
pengarna, vilket måste vara deppigt.

Dags för 1996 års Brit Awards!

När hans fötter rör sig
är det Gud som dansar.

En hel generations artist
är förstås Michael Jackson.

Jarvis Cocker förnekar att han ska ha
angripit Michael Jackson i går kväll.

Inga fler konjunktursvängningar.

Tracy Emins 'Min säng'
tävlar om Turner Prize

Vissa ser det inte som konst.

Metallica stämmer fans för fildelning

Det är samma sak
som att stjäla en cd.

Fans förstör cd-skivor

Jag vill inte höra dem längre.

Kapar man Napster, kommer tolv
nya huvuden att växa i dess ställe.

93 miljoner dollar.

Bankrusning

- 'Ingen panik', sa finansministern.
- Det gjorde kaptenen på Titanic med.

Regeringen betalar bankernas skulder

Vem ska betala mina skulder?

Grekland har slut på pengar!

Raderade KLF-skivor
dyker upp på Itunes och Spotify

KLF-skivor tas bort
det var piratkopior

Nya sedlar trycks
för att stabilisera ekonomin

Man trycker sedlar,
ger dem till sparare-

-paniken avtar, de sätter in dem
igen, sen bränner vi upp dem.

350?

'Salvator Mundi'
går för 400 miljoner.

Experter hävdar att Da Vinci-tavlan
värd 450 miljoner är en kopia

God morgon.

Under tidigt 1990-tal pumpade den
brittiska duon KLF ut hitlåtar.

'3 A.M. Eternal'
och 'Justified and Ancient'.

Men sen - 1994 - brände de upp
en miljon pund och försvann bara.

De hade lovat
att komma tillbaka 23 år senare.

På tolvslaget hade 23 år passerat.

Hundratals fans dök upp för att få
veta varför KLF brände pengarna.

Vi vet inte vad som ska hända
men det kommer att bli häftigt.

Men i stället för att komma med svar
kom de med ännu fler frågetecken.

De har skrivit en mystisk roman
inspirerad av Illuminatus-trilogin.

Sen försvann de igen
och folkmassan fick undra vidare.

Fans hade kommit ända från Australien
för tre dagars hemliga event.

Du måste ha på den hela tiden.

Din underskrift, tack.

Behåll den.

Säger man inget, spekulerar alla.

De har nog uppnått det de ville-

-trots att de inte hade något mål.

'Pengar är målet
för den enskilde och för massan.'

Jag minns att jag läste om
när KLF spelade på en rejv.

De var dj:s högst upp i ett torn.

I slutet kastade de alla pengar
de hade tjänat ner på folkmassan.

Jag blev riktigt nyfiken.

Flera år senare när Youtube kom,
kunde man kolla upp allt sånt.

Så jag kollade upp det.

Rena dyngan.
Det är inte lika speciellt längre.

Men det går också till historien.

Historien är överordnad den dåliga
dokumentationen.

Anekdoten blir slagkraftig, vacker
och återigen viktig.

För mig är det bara en rad händelser
som jag har frigjort mig från.

Jag vill inte återuppleva
tankegångarna jag hade då.

Att behöva komma på nya saker jämt.

Folk frågar alltid: 'När återförenas
ni? När släpper ni en ny skiva?'

'Vi betalar!'

Och jag undrar: 'Varför var ni inte
nöjda innan? Vad är det som fattas?'

Det finns inget värre
än att framföra låtar-

-som man skrev i en helt annan tid.

Det positiva är
att vi slutade när vi kände för det.

Jimmy och jag blev inte osams.

Vi har lyckats hålla kursen
hela livet utan att förirra oss.

Under ytan väller man fram
och kör på i samma fåra.

Jag gör det inte för att det är kul.
Jag vet inte varför jag gör det.

Varje dag hoppas man kunna göra sig
kvitt det så att livet kan fortsätta.

Men man blir aldrig kvitt det.

Jimmy gripen för att ha dundrat ut
Abba under en gatuprotest.

Bill tar med sig liten staty av Elvis
till Nordpolen.

Jimmy trycker frimärken
med drottningen i gasmask.

The Daily Mail hotar med stämning.

Bill river sönder tavla värd 20 000
dollar och begär en dollar per del.

Jimmy visar ny konst
på kravallsköldar.

Bill meddelar att den nya turnén
kommer att hålla på i 25 år.

Bill och Jimmy ber om donationer av
aska efter kremering till en pyramid.

Hundratals ansöker.

När filmen var klar släppte KLF sin
musik på olika strömningstjänster.

Bill och Jimmy: 'Fakta spolades bort
i slutet på 1900-talet.'

Översättning: Petra Vancea
Iyuno-SDI Media Group