All language subtitles for Curious Case S01E03_Subtitles01.SWE

Westfield 911, vad gäller det?

Jag förföljer en av mina grannar.
Jag vill skada dem.

Jag är rädd för vad som händer
om ingen hjälper mig.

Jag ska skicka hjälp.
Vad heter du?

Natalia Barnett.

Den 26 april 2010 var dagen
då vi adopterade Natalia.

Mot slutet av 2012

har vi levt med en sociopat
som försöker döda oss varje dag.

Vi vet inte vem hon är
eller hur gammal hon är.

Hon vill inte erkänna vem hon är
eller berätta sanningen.

Läkare har sagt att hon inte är ens
i närheten av den åldern man sagt.

Vi har lämnat in hemställan
till domstolen

för att få hennes ålder ändrad.

Domaren lät en jurist
förbereda en framställning

med argument för
varför den här personen inte är åtta.

De anser
att hon faktiskt är vuxen.

Ingen vet riktigt vilken ålder,
men hon har inte vuxit på fyra år.

Så domaren kom på
sin egen lilla formel:

"Man slutar växa vid 18.
Om hon inte har vuxit på fyra år,

då var hon minst 18
när hon kom in i deras liv,

och jag ska lägga till fyra år."
Han sa: "Okej, du är 22."

Jag visste att hon var vuxen.

Visste jag att hon var
18, 22, 35, 150? Nej.

Att ändra ålder är inte ovanligt. Det
sker vid internationella adoptioner.

Ett par år kan dras av
från barnets ålder

då det är mer tilltalande
för adoptivfamiljer

ju yngre barnet är.
Det är åtminstone vad man tror.

Jag kan köpa ett par år, eller hur?
Som att hon inte är åtta,

utan tio eller elva.
Men att hoppa 14 år till 22

är inte rimligt.

Vid tidpunkten för
åldersändringen

fanns det solid dokumentation
av en ungefärlig ålder.

Hon hade en primärvårdsläkare

som tittade på alltihop
och tillhandahöll bevis.

Den läkaren tittade på
massor av andra läkares information

och kom fram till ett beslut.

När det är så många år

måste man säga vad som är
vettigast baserat på bevisen,

och vad de yrkesverksamma tycker

och att det ligger i barnets bästa
att ändra ålder.

Jag är inte läkaren
och jag är inte domaren,

men jag kände att det var baserat
på nåt trovärdigt.

Hon får en ny födelseattest
med ett nytt datum.

Hon fick ett nytt id-kort.

Födelseåret 2003 ändras

tillbaka 14 år till 1989.

RÄTTSMEDICINSK INTERVJU

GENOMFÖRD AV ÅKLAGARSIDAN

När jag var på sjukhuset
ändrade de min ålder.

-Kan du berätta om det?
-Jag vet inte vad jag ska säga

-för jag vet inte vad som hände.
-Berätta bara det du vet.

Jag kom ut från sjukhuset
och hon fixade en lägenhet åt mig.

Paret Barnett var
mycket bekymrade över

att ha henne i sitt hem igen.

Men Kristine vill
att hon har en bra bostad.

Nästa dag åker de ut
och hittar en lägenhet åt henne.

Westfield ligger i Hamilton County.

Hamilton County är
den rikaste delen av Indiana.

Det är en enplanslägenhet.
Hon har ett vardagsrum.

Hon har ett matrum.
Hon har ett litet kök med matplats.

Hon har ett badrum
och ett sovrum.

Kristine och Natalia skriver på
och betalar förskottshyra.

Vid inflyttningen

fick Natalia några möbler
från vårt hem.

Vi köpte matvaror åt henne.
Ganska grundläggande saker.

Det finns inte mycket
att berätta.

Kristine visste nog inte
vad hon skulle göra med Natalia.

Varför inte sätta henne i en lägenhet
och säga att hon är 22?

Jag är Sue McCallum
och jag var granne med Natalia

när vi bodde i Westfield.

Okej, och nu då?

Jag träffade henne
av en slump en dag.

Jag såg hennes mamma ställa ut
alla matkassar på trottoaren.

Hon stod med ryggen mot mig.
Jag tänkte: "Stackars lilla flicka

som bär in matkassarna."
Jag gick dit.

Jag skulle till brevlådan
och jag sa: "Raring,

behöver du hjälp?
Var är din mamma?"

Hon vände sig om
och sa: "Jag är 22."

Jag förväntade mig att hon skulle
vara liten, men hon var vuxen.

Det såg man på henne.
Hennes mamma hade en Cadillac

som hon satt i medan jag hjälpte
henne att bära in matvarorna

för hon lämnade dem
på trottoaren.

Hon satt bara där och tittade på oss.
Hon vevade inte ner fönstret

och sa tack för hjälpen eller så.

Hon bara satt där och tittade,
och sen stack hon.

Det var oförskämt eftersom
Natalia inte kunde öppna ytterdörren,

vrida nyckeln och komma in.

Så jag tog in dem och bar in dem
i köket åt henne.

Jag tog med henne till mataffären
ett par gånger.

Hon hade matkuponger
när jag tog henne till mataffären.

Jag tänkte:
"Om du kör en Cadillac,

varför tar du inte bättre hand
om henne?"

Mitt namn är Melanie.

Min man och jag var Natalias grannar
i Westfield i Indiana.

Första gången jag träffade Natalia
planterade vi blommor.

Hon kom springande över gatan.

Min fru och jag tittade
på varandra och tänkte:

"Vad är det som händer?"

Jag blev stressad för jag trodde att
hon var ett barn som gick över gatan.

Sen kom hon över
och började prata med oss

och var definitivt inte ett barn.

Det var jättetrevligt.

Hon uttryckte sig väl
och var vänlig mot oss.

Hon presenterar sig, sätter sig

och inleder ett samtal
som vi har varit vänner i flera år.

Det störde mig inte då.

Mitt namn är Andrew Rice.

Jag är bilmekaniker,
ASE Master-certifierad.

Jag bodde tidigare
på Catherine Drive.

En dag lekte mitt barnbarn
på uppfarten.

Det var ungefär 15 grader ute
och min fru gick in i huset.

Jag följde efter.
När jag såg ut genom fönstret

gick en kortväxt person in
i vår trädgård, mot vårt garage.

Hon började prata och leka
med mitt barnbarn.

De åkte på den elektriska
motorcykeln och tävlade.

-På era platser, färdiga, gå.
-Kör, kör!

Mitt första intryck av Natalia var
att hon var kortväxt.

Jag trodde inte
att hon var ett barn i början.

När vi började prata med henne
sa hon att hon var 26 år.

Hon sa att hon bodde i lägenheterna
längre ner på gatan,

som bara var två, tre hus bort,
tvärs över gatan.

Vi åker på gräset.

Okej, jag har fastnat.
Snälla, hjälp mig.

När solen började gå ner
blev det svalare

och Natalia hade ingen jacka.

Men det hade vi
för det började bli kallt.

Hon behöver hjälp.

Kan du hjälpa mig?

Hon verkade inte sköta sin hygien
som de flesta människor gör.

Håret var lite smutsigt

och hon hade
en obehaglig svettlukt.

Hon var inte en särskilt ren person.
Hon luktade svett

och hon bar samma kläder
i flera dagar innan hon bytte.

Hennes skor var slitna och skavda,

men det berodde på hur hon gick.

De borde ha köpt
fler skor till henne.

Jag minns att jag tittade på henne
och tänkte,

efter att ha sett
hennes smutsiga kläder:

"Kan hon ta av sig kläderna
för att tvätta dem?

Kan hon klä på sig rena kläder?

Hur länge har hon haft dem på?

Får hon bara byta
när nån hjälper henne?"

Jag minns att jag tänkte så.

Jag såg aldrig hennes mamma
eller bröder på besök.

Den enda jag nånsin såg
var hennes adoptivpappa.

Jag såg honom bara på avstånd.

Jag märkte det
för att han körde en sportbil.

En bil jag inte hade sett här förut.

Men det var inte ofta och det verkade
inte som om han var där länge.

Jag såg honom bara en gång av
misstag, köra fram och kliva ur.

Och vi var precis
där soptunnan stod

och hon sa: "Det är pappa.
Jag måste gå."

Och jag bara:
"Är det din pappa i den bilen?

Och de tvingar dig att bo här?"

Både min man och jag var oroliga
för hennes säkerhet

eftersom hon är kortväxt
och bor ensam.

Vi ville se till att hon var okej.

Hon behövde hjälp
och vi märkte det.

Även om hon var 5 eller 50

behövde hon hjälp
att ta hand om sig.

Några av Natalias grannar
var oroliga för henne,

så de kontaktade socialtjänsten.

Socialtjänsten startar en utredning.

Heather Wilson
hade utrett Natalia som barn

hemma hos Barnett 2012
innan hon fick en ny ålder.

Nu har det gått nästan ett år och
Natalia bor ensam i en lägenhet

när Heather Wilson
kommer in i bilden igen.

Natalia är nu 22 år gammal.

Heather Wilson var kanske inte
övertygad om att Natalia var vuxen

och därför skulle hon göra
vad hon kunde för att utreda

och se till att anklagelserna
om vanvård inte var underbyggda

och att hennes grundläggande behov
uppfylls.

FILMAT AV MICHAEL MED HANS TELEFON

När Michael och Kristine får veta
att Heather Wilson är tillbaka

var det krig mot Hamilton County.

-Hej.
-Hej.

Var var du när jag kom över?

Jag tog bara en promenad
och jag fick alla soptunnor tömda.

Jag ska ta dem.
Var gick du omkring?

Jag gick bara runt
på trottoaren häromkring.

-I området runt lägenheterna?
-Ja.

Jag såg dig inte.

Hur kan du ha gått på trottoaren
om jag inte såg dig?

Jag gick runt där bak
och kom tillbaka hit.

-Precis där?
-Ja.

Jag körde där.

-Heather var här, va?
-Ja.

-Vad pratade ni om?
-De fick in en ny anmälan om mig.

-Fick Heather en ny anmälan om dig?
-Ja.

Och sa Heather vad hon gör?

-Nej.
-Okej.

Det tror jag.

Heather sa att du hade sagt
att vi ger dig mat varannan månad.

Jag visade henne alla kvitton

för all mat jag handlar.
Hon visste att du ljög.

De kommer att försöka göra saker,
men vi visade allt för vår advokat.

Vår advokat sa
att de inte kan göra nånting.

De ska inte ens komma hit.

Det Heather försökte
fungerade inte.

Michael och Kristine verkar börja
handla mat åt Natalia

efter att socialtjänsten
återupptog sin utredning.

Var fick du munkarna ifrån?
Jag minns inga munkar.

Du vet inte
var munkarna kom ifrån?

Det är lögn. Allvarligt,
var kom munkarna ifrån?

Jag hittade dem
när jag rensade skåpen.

-Hittade du munkar då?
-Ja, de är fortfarande goda.

Får jag se datumet?

Det står 23 april, så de är nya.

Var kommer de ifrån?

Var kom munkarna ifrån?

-Nån kom över med dem.
-Vem kom med dem?

-Sue, där borta.
-Vem?

Sue. Damen där borta.

Sue, damen där borta.
På kontoret?

-Nej.
-Varför tog hon med munkar till dig?

-För att vara en snäll granne.
-Du berättar aldrig sanningen.

Hennes föräldrar kom inte så ofta.

Pappan kom oftare än mamman
och jag vet inte varför.

Jag minns inte hur pappan såg ut.
Jag såg honom bara en gång.

-Vad mer pratade Heather om?
-Vi pratade om att jag blev galen.

Jag var tvungen.
Jag har blivit galen.

Att jag var tvungen att åka
till Community North Hospital.

Jag hittar på.
För jag får mat varje vecka.

Jag försöker skrämma...

I ett handskrivet brev
tar Natalia tillbaka allt

hon hade sagt om Kristine förr.

"Jag hittade på för att få mamma
och pappa att se riktigt dåliga ut."

Är det möjligt att det egentligen
var dikterat av Kristine,

så socialtjänsten
skulle lämna henne ifred?

Jag stod i min trädgård och
en vacker kvinna och Natalia kom.

Natalias hår var blött och klippt,
som att mamman hade

klippt henne.
Hon hade andra kläder på sig.

Jag visste inte vem hon var
för jag hade bara sett pappan.

Och mamman sa:

"Be om ursäkt och säg att allt
du sa till henne var en lögn."

Natalia stod där,
ännu värre än vanligt,

och sa: "Jag är ledsen.
Allt jag sa var en lögn."

Jag sa: "Vad menar du?
Vad är det som händer?"

Mamman sa inte att hon var
hennes mamma. Natalia sa det.

Jag raderade allt.
Raderade alla telefonsamtal

och alla textmeddelanden
till henne. Okej?

Nu kan du inte prata med henne.

Michael raderade kontakterna
på Natalias telefon,

inklusive Heather Wilsons
kontaktuppgifter på socialtjänsten,

eftersom han inte ville att hon
skulle kunna ringa Heather Wilson.

Michael hade nåt att dölja.

Han ville inte att hon skulle
rapportera nåt till socialtjänsten.

Låt henne prata med dem.
Hon behöver hjälp.

Varför inte låta henne få hjälp?
Vad är det han döljer?

Att ha Natalia som granne
var okej till en början.

Sen började hon sitta utanför
och vänta på att vi skulle komma hem.

Sen följde hon efter oss in i huset.

De få gånger hon var inne hos mig
gick hon runt

och tittade på saker

som att hon snokade igenom stället.

Man undrade alltid
om hon var i närheten.

Tittar hon på? Kommer hon över?

Till och med när vi skulle gå
kikade vi ut genom fönstret.

"Är hon där? Tittar hon?
Kan jag gå?

Jag vill inte fastna
i ett samtal."

Jag pratade med henne,
men ville ha lite gränser

för annars kom hon över
så fort vi kom hem

eller så ringde hon hela tiden.

Hon visste när folk kom hem

och när de åkte.
Hon var en plåga för alla.

Hon ringde och sms:ade ofta.
Det var okej.

Jag tror bara
att hon var väldigt ensam

och inte hade många omkring sig.

Om våra grannar behöver nåt
vet de att de kan ringa oss.

De kan titta förbi och be om hjälp.

Det är en grej från Mellanvästern.

Var bara en god granne,
så kommer de också att vara det.

Vi hjälper varandra.
Den stämningen.

Det utnyttjades snabbt.

Natalia ringde ofta
för att höra när vi kom hem.

Vi kunde vara
på vår sons fotbollsmatch

och hon ringde två, tre gånger.
Vi fick säga:

"Du måste sluta ringa oss."

Jag fick säga till henne.
Jag var inte förolämpad.

Det var mer:
"Natalia, vi är upptagna.

Jag försöker se
min sons fotbollsmatch.

Jag vill inte att du ringer.
Jag ringer när jag kommer hem."

Men så fort vi kom hem
såg hon vår bil på uppfarten

och sprang rakt över gatan

innan vi hade hunnit varva ner.

Hon ville alltid veta var vi var,
när vi skulle komma hem.

Ingen gillade henne.
De tyckte lite synd om henne,

men de var misstänksamma
och ville inte ha henne i närheten.

Alla klagade hela tiden på henne,

ringde till hyresvärden och sa
att hon väntade på ens tröskel.

Det var verkligen kusligt.

De sa: "Vi håller koll,
men vi måste vidta vissa åtgärder

för att vräka nån och vi har
en process att följa." Jag sa: "Bra."

Jag tror att folk blev skrämda
av henne, det låter så hemskt,

men varje gång nån såg henne

sa de till mig: "Jag såg henne idag.

Hon gjorde det här."
Hon var det allmänna samtalsämnet.

Jag kom hem en dag
och Natalia var där.

Min kylskåpsdörr var öppen.
Hon tog en cola och chips

och bara såg sig omkring. Och jag sa:
"Du behöver inte vara här bak.

Gå till framsidan." Och efter det
började jag låsa dörrarna.

Sen sa min granne att hon hade
kommit in i hennes hus en gång.

Hon gillade inte det heller,
så hon började låsa sin ytterdörr

så hon inte kunde komma in.

Men hon var alltid hungrig.
Ville alltid ha mat.

Hon är listig,
för hon kunde lura en.

Och alla fruktade det.
Hon var läskig.

Westfield 911, vad gäller det?

Jag förföljer en av mina grannar.
Jag vill skada dem.

Jag är rädd för vad som kan hända
om ingen hjälper mig.

Jag ska skicka hjälp.

När hon bodde på Union Street

ringer Natalia till polisen och säger
att hon har förföljt en granne

och att hon hade tankar om
att vilja skada andra.

-Vad heter du?
-Natalia Barnett.

Jag vet att Natalia ringde
nödnumret ett par gånger

när hon bodde i den lägenheten.

Hon sa till polisen
att hon försökte bränna ner

lägenhetskomplexet
med mikron.

Hon försökte starta en brand
i den.

Skynda er.

Efter det betedde hon sig
alltid väldigt konstigt.

En dag började vi prata
och jag sa:

"Varför bor du inte med
mamma och pappa?"

Hon sa: "De är rädda för mig."
Jag sa: "Varför?"

"Jag tog med en kniv
in till dem en natt."

Hon hade en konstig blick
som om det var normalt.

Det var inte förrän hon började prata
med mig mer ingående

om sin familj och hon sa:

"Jag försökte döda mamma."
Jag ställde fler frågor till henne:

"Vad hände?
Hur försökte du göra det?"

"Jag stod över dem med en kniv,
så de tog bort alla knivar.

Jag försökte förgifta dem,
så jag fick bo i garaget ett tag."

Som en seriemördare eller nåt.

Hur lättvindigt de lägger in
mordförsök i en konversation.

Som: "Vadå?
Jag drog kniv mot mina föräldrar.

Det var väl inget."
Det var den attityden hon hade.

Vad ska vi göra med
den här informationen?

Vi är inte socialarbetare.

Varför berättar du det för mig?
Vad förväntas jag göra?

Det var svårt för oss att förstå hur
hon lämnades ensam i lägenheten.

Hon berättade helt frankt
att hon försökte döda sin mamma.

Det är konstigt.

Men sen tänker jag också
om jag hade nån i mitt hem

som jag trodde var ett hot mot
mina andra barn, vad skulle jag göra?

Om jag trodde att hon var ett barn
som inte kunde ta hand om sig själv

vore det nåt annat.

Men när börjar jag oroa mig om jag
klipper banden med den här personen?

Det är som ett dåligt uppbrott.
Kommer hon att bli helt tokig?

Om jag plötsligt inte hjälper dig

kommer du att stå över min säng
på natten med en kniv?

Natalia bor i sin egen lägenhet
i Westfield, men hon mår bra.

Hon kollar in skönhetsskolor.

Hon hänger upp
en egen klädhängare på väggen.

Ingenting visar att den här personen
är beroende av andra.

Hemma hos mig var livet fantastiskt.
Det var det verkligen.

Allt var underbart.
Allt fungerade som det skulle.

Jacob är med på tv.
Nu kommer det en bok.

Vid den här tidpunkten
var Kristines självkänsla

och ego var stort
på grund av Jacobs framgång.

Jag förstår inte riktigt
den kändisstatus jag hade som barn

för såvitt jag vet, så...

Jag känner inte
att det jag gjorde

som ung tonåring
var särskilt extraordinära.

Åtminstone kände jag inte så.
De är lite konstiga,

men det finns många barn
som gör imponerande saker.

Jag minns att jag kämpade
med vissa egoproblem efteråt,

där jag kände: "Jag är cool.
Jag åker runt,

flyger till olika platser,
pratar om matte."

Det tog lite tid
att komma ner på jorden.

Jag har lärt mig
om ödmjukhet under årens lopp.

Jag har skrivit mer än
tillräckligt många autografer.

Socialtjänsten ägnade veckor åt

att utreda Natalia på Union Street,

men utredningen
kan inte gå särskilt långt

eftersom det är rättslig grund från
domaren som undertecknade beslutet,

att hon är 22. Hon är vuxen.

Socialtjänsten har ingen jurisdiktion
över detta,

så Michael och Kristine behövde inte
oroa sig för socialtjänsten längre.

Man kunde se att hon var vuxen.

Hon var inte en liten 11-årig flicka
som de lämnade här.

Hon måste ha varit 25.

Hon hade bröst och så.

Hon hade underkläder
som vuxna förmodligen skulle ha.

Hon hade en behå under tröjan,
man kunde se banden på den.

Hon talade mycket flytande.

Hon pratar inte som en 8-åring,
utan som en besserwisser.

Hon kom in på mitt kontor varje dag
och tog godis.

Hon satt och pratade med mig,
och det var konstigt.

Jag har frågat henne rakt ut:
"Hur gammal är du?"

Och hon ryckte på axlarna
och sa: "Jag vet inte."

Hon kan ha varit ett barn,
för det är nåt ett barn skulle göra.

Gå in på ett kontor
som du vet har godis.

När du är vän med nån
går du bara in hos dem.

Många av de saker
som hon gjorde var väldigt barnsliga.

Hon betedde sig som en yngre person.

När hon lekte med mitt barnbarn,

som vid den tiden var

knappt fyra år gammal,

verkade hon vara ett barn
som lekte med en kamrat.

När hon interagerade med oss
verkade hon vara vuxen.

Kan du hjälpa mig?

Jag tänkte att hon kanske har lättare
att få kontakt med barn

för att de är lättare att prata med,
mindre dömande.

Det kanske bara var lättare.

Alla var misstänksamma
mot henne, oroliga.

Hon pratade till och med
om sina bröder

och sa att föräldrarna inte litade på
henne i närheten av pojkarna.

Jag sa: "Varför inte?"
Och hon sa: "Du vet varför."

"Gjorde du saker som du inte borde?"
Hon svarade:

"Ja, förmodligen."
Precis som c'est la vie.

Hon ville veta
när vår son skulle vara hemma.

Inte vår dotter, utan vår son.

Jag minns inte
att hon interagerade med vår dotter.

Det var då saker och ting
gick från obekväma till konstiga,

nästan på gränsen till olämpliga.

Hon brukade komma över gatan
när han väntade på bussen.

Han var där ute ensam
och väntade på bussen.

Han var åtta eller nio då,

gammal nog
att vara där ute själv.

Men det kom till en punkt där
vi kände oss obekväma som föräldrar.

Vi visste inte hur vi
skulle hantera situationen

med nån som Natalia.

Om inte ytterdörren var låst
gick hon in.

En dag kom jag hem

och mitt barnbarn och hans vän
spelade Xbox.

Jag gick in och sa:
"Vad händer?"

Han sa att hon hängde
för nära deras fåtöljer

och gnuggade sig
och lutade sig mot dem.

Det fick mitt barnbarn
att känna sig obekväm,

så han sa: "Stick härifrån" och
stängde dörren i ansiktet på henne.

Jag tänkte: "Hur vågar du försöka
göra nåt mot mitt barnbarn?"

Jag ville bara gå efter henne.

Och jag sa till mitt barnbarn:
"Släpp aldrig in henne här,

särskilt om jag inte är hemma."

Damen från lägenheterna kom över

och jag tror att hon pratade med
min fru om händelsen.

Hon visste att vi hade mindre barn,
vi skulle vara försiktiga.

Hon kom över
och var mycket allvarlig.

Hon varnade oss för vissa saker
som hade hänt med Natalia

och att vi behövde vara försiktiga
med våra barn.

Det var nästan som:

"Hon bör inte vara hemma hos er."

Jag uppskattar att bli varnad
om det har hänt nåt,

men samtidigt kan vi ta
den informationen

och göra egna bedömningar och
fatta egna beslut för vår familj.

En dag hörde vi dörren öppnas
och vår hund blev galen.

Vi sprang till vardagsrummet
där ytterdörren var

och Natalia var där.

Vi blev upprörda när hon kom in
i vårt hus utan tillåtelse

och började gå mot
vår sons sovrum,

längst in i huset.

Som tur var hade vi
en chihuahua då

som var liten, men kaxig.
Hon var väldigt rädd för den.

Det var då vi började
distansera oss och säga:

"Vi kommer inte hem på ett tag"

eller "Vi är upptagna.
Vi har massor att göra."

Inte så rättframma
som vi borde ha varit.

När man inte vet
hennes mentala nivå,

inte veta hur hon hanterar
avvisande och så.

Min fru och jag pratade om

hur kan vi ta avstånd från henne
för det här blir för mycket.

Kommer hon att bli tokig nu?

Ingen släppte ut sina barn
runt henne

efter att de hört vad hon försökte
med grannens lilla pojke.

Alla fick se upp
för den här personen,

en person som tog över allt.

Att ha Natalia som granne
är som en Hitchcock-film.

Man hatade att gå ut

för man visste inte
om hon väntade på en.

Gick man till brevlådan dök hon upp.

Hon började gå in i folks
lägenheter utan att ens knacka.

Gå in i huset och ta sig in
i deras skåp och äta mat.

Vi hade trädgårdspersonal.

Hon gömde sig bakom buskarna

och tittade på dem
och det skrämde dem.

Hon verkade hänga runt
de riktigt gamla killarna mycket.

Hon pratade om sex med dem.

Fred var där inne och tvättade.

Hon kom in och han trodde bara
att hon skulle komma in

för att vara trevlig.
Hon kunde inte nå mynten

för att tvätta sin egen tvätt.

Jag antar att hon började prata
sexuella och grova saker med honom.

Hon försökte lägga an på honom.

Han sa: "Jag blev så illa till mods.

Jag ville därifrån.
Jag lämnade nästan kläderna."

Men han sa,
"Jag kom äntligen bort från henne.

Jag vill aldrig vara i
den tvättstugan igen med henne."

Man tror den här mannen.

Hon erbjöd honom sex och han sa:
"Bort från mig."

Natalia gick till framsidan
och det var en äldre kille där ute.

Hon gick in där
två, tre timmar åt gången.

Hon gick ofta hem till honom.

Hon sa att hon bodde
på en bordell i centrum,

att hon såg prostituerade och
var prostituerad innan hon kom hit.

Nånstans i Indianapolis.

Jag trodde henne inte
eftersom det var så hon pratade.

En dag såg jag en liten pojke
rulla runt i gräset.

Jag sa: "Jag går in"
och hon sa: "Okej."

Så hon gick ner
till grannens hus.

Du vet hur man rullar nerför
en backe? De låg där.

Natalia och han låg och
rullade fram och tillbaka.

Och i nästa ögonblick
var hon nära den lilla pojken.

Natalia sträckte sig över

och knäppte upp hans byxor.
Och jag sa: "Natalia! Vad gör du?"

Det var då pappan kom

och tog sin son
och skrek åt henne.

Han sa: "Om du rör min son igen".
Han var rasande.

Hon stack till framsidan.

Att göra så med den lilla pojken,
framför oss!

Gud vet vad hon gör bakom
stängda dörrar. Det är så sjukt.

VI KONTAKTADE POJKENS PAPPA,
MEN HAN VÄGRADE ATT TALA PÅ FILM

OM HÄNDELSEN.

VITTNESMÅL FÖRE RÄTTEGÅNG

GENOMFÖRT AV ÅKLAGARSIDAN
TIO ÅR SENARE

I Westfield erkände du
att du knackat på din grannes dörr

och lekt med hans barn?

Ja.

Minns du att du skadade nåt barn?

Nej, det gjorde jag aldrig.

Det hade kommit in flera klagomål

om att hon störde grannarna.

De hade sagt
att hon lekte med de här barnen

och det var konstigt
att en vuxen lekte med

små barn som hon gjorde,
som att rulla runt med dem.

En person sa att det såg ut som
att hon var olämplig mot dem,

att hon rörde vid dem.

Och som regel,
om vi får in tre klagomål eller fler,

har vi möjlighet
att inte förnya nåns hyresavtal.

Hon bor där i ett år,
sen går hennes hyreskontrakt ut.

Avtalet förnyas inte.

Så Kristine letar efter
lägenhet med Natalia i Lafayette.

Vi gick på college där.

Vi gick båda på Purdue,
så vi vet lite om staden.

Kristine hittar en lägenhet.

Precis före det

bestämdes att vi skulle flytta
till Kanada för Jacobs utbildning.

Perimeter Institute
i Waterloo, Ontario, Kanada,

vill att Jacob, som är 14 år, ska åka
dit i ett år för sin masterexamen.

Men jag visste inte då att det var
ett dåligt sista år av äktenskap.

Natalia hade varit föremål
för så många anmälningar,

oavsett om det var
socialtjänsten för vuxna eller barn,

eller polisen i Westfield.
Familjen Barnett var trötta på det.

De ville ha bort henne.

Men det som hände i Lafayette

är början på slutet
för paret Barnett.

Gick du med på
att åka till Lafayette?

Nej, jag visste inte vart vi skulle.
Hon tog bara med mig.

-Så hon tog med dig till Lafayette?
-Ja.

Och vad hände sen?

Vi gick och tittade på en lägenhet.

Ville du bo i den lägenheten?

Nej, men Kristine sa till mig
att det var där jag skulle bo.

-Men du ville inte bo där?
-Nej.

Ville du bo i lägenheten i Westfield?

Nej. Hon fixade den åt mig.

-Okej. Var ville du bo?
-Jag ville bo med Kristine.

Jag ville vara med min familj
som jag trodde var min familj.

Varför ville du bo med Kristine?

För jag inte visste
vad jag skulle göra.

Jag visste inte
hur jag skulle klara mig själv.

De fick ut henne,
alla var så lättade.

Alla var glada att se henne flytta.

Som över en natt var Natalia borta

och vi såg henne inte.

Jag försökte ringa henne,
men hennes telefon var avstängd.

Vi hade ingen aning
vad som hänt Natalia,

bara att hon var borta.

Jag vet inte vart Natalia tog vägen.

Jag vet ingenting.

Jag tror att hon är lite besatt.
Det är allt man egentligen kan säga.

Hon verkar vara en trevlig person,

men hon är
verkligen ond och oärlig.

Folk tänker
att hon är liten och missbildad,

så hon kan omöjligt göra
allt det som alla säger.

Men de har fel, och hon gjorde det.

Jag upplevde det.
Jag genomlevde det.

Jag har inga konkreta svar.
Jag vet inte hur gammal hon är.

Jag vet inte om det hon sa var sant.

Det är skrämmande att Natalia
fortfarande kan göra detta.

Att hon kan manipulera människor.

Det är nog värre än
vad hon gjorde i våra lägenheter.

Jag tror inte hon slutade.

Hon hittar alltid nån annan
att manipulera.

Kan du berätta om första gången
du träffade Natalia?

Första gången jag träffade Natalia
var väldigt oroande.