All language subtitles for Curious Case S01E02_Subtitles01.SWE

Hej, alla som tittar,
hej, hej.

Redan från början gjorde Natalia
så mycket som möjligt

för att orsaka familjen
skada eller psykiskt lidande.

Min adoptivdotter försöker
förgifta och döda min fru.

Hon har stått lutad över
vår säng med en kniv.

Hon är uppenbarligen farlig.

Vad gör vi?
Vi tar henne till stresscentrum.

STRESSCENTRUM

Hon skulle träffa min läkare i
psykiatri och vid den här tidpunkten

hade vi bett
den psykiatriska vården om hjälp,

vi försökte hitta vägledning,
ta reda på rätt medicinering

och allt vi fick höra var:

"Det finns inget att göra,
hon är så här.

Det går inte över,
det förändras inte.

Hon kan inte stanna på stresscentret,
hon är er, ta med henne hem."

Men de sa:

"Natalia får inte vandra runt
fritt i huset längre.

Ni måste sätta lås
på hennes dörr.

När hon behöver äta, bada
eller gå på toaletten

måste ni eskortera henne
genom huset.

Ni kan inte låta henne
gå fritt längre."

Vid det här laget har vi inte
gjort nåt som familj på länge.

Vi kan inte äta middag
eller gå till mataffären tillsammans.

Vi är alltid på vår vakt,
vi gör ingenting.

Det är min sons födelsedag.

Ethan, min yngste son, älskade kor,

så vi hittade ett ställe
i Indianapolis

där man får mjölka sin egen ko.

Trader's Point Creamery.

Vi går in och de säger:
"Ni måste skriva under några papper.

Där ute där korna är
finns ett elstängsel.

Ni måste säga
att ni vet om elstängslet,

att om ni rör det
och blir skadade

är inte vi ansvariga."

När de säger det till oss

lyste upp Natalias ögon
som en julgran.

"Finns det ett läskigt stängsel?
Måste jag skriva under det här?"

Hon skriver glatt på.

Det är ytterligare 400 meter
från byggnaden

till där staketet börjar,
allt är bra.

Så fort vi kommer inom
tre meter från stängslet

kan Natalia plötsligt inte gå.

Innan vi började vandra på leden

stannade mamma och Natalia kvar.

Kristine bestämmer att: "Du ska
inte förstöra Ethans födelsedag.

Michael, gå i förväg med pojkarna.

Jag stannar
och tar hand om det."

Jag, mina tre söner, vi fortsätter.

Vi kommer ungefär 45 meter,
sen hör jag skrik.

Jag vänder mig om och ser
Natalia och Kristine i ett slagsmål.

Det ser ut som
att Natalia försöker dra Kristine.

Ni kanske tänker: "Hon är liten,

hur stark kan hon vara?"

Hon använder ofta armarna,
häver sig upp på saker,

tar sig upp för trapporna
med armarna.

Hon har armar som Schwarzenegger
skulle bli imponerad av.

Hon är väldigt stark.

Min fru är bräcklig.

hon har en degenerativ sjukdom
som heter SLE, hon är svag.

Jag börjar gå tillbaka.
Kristine säger, "Nej! Gå!"

Hon vill att min son
ska få sin födelsedag, vi går.

Jag och pojkarna tar en språngmarsch.

Vi kommer lite längre ner
och hör sirenerna.

Så fort jag hörde sirenerna
trodde jag att Kristine var död.

Jag tror att hon är död.

Och polisen har kommit,
ambulansen har kommit

och vi kan se att Kristine är där.

Kristine är väldigt arg och upprörd.
Natalia är med ambulanspersonalen.

Natalia hade försökt dra in
Kristine i elstängslet.

Hon hade skrikit högt...

Vad får jag säga i intervjun?

Får jag använda fula ord?

"Jävla bitch, jag ska döda dig.
Jag ska döda dig, din bitch"

Kristine skriker åt dem:

"Hon försökte döda mig.

hon måste gripas,
hon försökte döda mig."

Vi ville se henne gripen.

Hon erkände under nödsamtalet:

"Jag försöker döda henne."

De fattade sitt beslut
utifrån det de såg.

"Det är en liten flicka,
hon försöker inte döda nån.

Hon är sjuk,
vi åker till sjukhuset."

Men inget åtal skulle väckas.

Hennes mentala hälsa
ska utvärderas.

Hon var nog redan i ambulansen
när jag kom tillbaka.

Jag tänkte: "Natalia mår nog inte
så bra psykiskt.

Det är bra
att hon åker till sjukhuset."

LARUE CARTER
MENTALSJUKHUSET I DELSTATEN INDIANA

Jag kände en lättnad,
jag kände mig lite säkrare.

Kristine och jag sa: "Hon måste
till ett sjukhus och få hjälp."

Vi visste inte hur länge,

men hon kan inte komma hem
förrän hon mår bättre.

När Natalia var på sjukhuset

var hon under observation
dygnet runt och vårdades

av 90 läkare, sjuksköterskor,
vårdbiträden, terapeuter, med flera.

Medan hon var där
medger hon helt öppet:

"Ja, jag försöker döda henne.

Jag ska berätta för er läkare

och skriva i min dagbok
att jag ska döda pojkarna också.

Så här ska jag göra med dem.

Jag ska hugga dem med en kniv
när de sover.

Jag ska släpa ut deras kroppar

och lägga dem under altanen
på baksidan."

Natalia ritade det här

efter att ha lagts in
på Larue Carter.

HEJ DÅ

Det står hej då.

HEJ DÅ KRISTENI

HEJ DÅ JAKE

HEJ DÅ ETHAN

SJUKHUSETS ANSTÄLLDA VALDE
ATT VARA ANONYMA.

ENLIGT DE SOM ARBETADE
MED INTAGNINGEN

FLYTTADES NATALIA
TILL VUXENAVDELNINGEN

EFTER UPPTÄCKTEN AV KÖNSHÅR.

Hon är inget barn.
Hon är vuxen.

Hon var aggressiv.
Hon var mycket manipulativ.

Hon kunde vara lömsk ibland.

Hon låtsades inte kunna engelska,

men sen pratade hon engelska
när ingen var i närheten.

Hon brukade slåss
med personalen.

Vi gav henne en injektion
i ändan och hon slogs.

En av de första sakerna vi märkte
var att hon hade könshår.

Hon var helt vuxen,
Kläderna, sättet att prata.

Jag minns att jag såg hur mogen
hon var. Och hur bystig hon var.

Hennes kläder avslöjade
hennes kropp, hennes bröst.

Hon pratade mycket om sex.

Hon satt på bordet och det var
flera manliga patienter där.

Hon pratade med dem
om att vara pojkvän.

Efter ett par veckor
fick vi ett telefonsamtal från dem.

"Ni måste komma och hämta henne."
"Varför då?"

De försökte vara finkänsliga.
"Natalia kom med skamliga förslag."

"Vad pratar du om?"

MENTALSJUKHUSET I DELSTATEN INDIANA

Natalia var på Larue Carter.

Vi hade försökt att få henne
till slutenvården,

vi hade bett folk
att hjälpa oss.

Alla hade sagt till oss:
"Ni behöver verkligen hjälp.

Er familj är i fara,
hon behöver slutenvård."

"Vi är på en sån avdelning.
Kan ni hjälpa oss?"

"Nej."

"Mr Barnett,
det statliga mentalsjukhuset,

vuxenavdelningen,
de flesta av männen där...

De är inte särskilt bra
med barn och flickor."

Allt eftersom tiden gick
kom hennes sanna jag fram.

Hon umgicks alltid med
de manliga patienterna.

Hon pratade om sex

och vi sa till henne
att det var olämpligt.

Jag minns
att hon var väldigt sexuell.

Hon pratade om att dejta dem,
att hon ville ha en pojkvän.

De var uppspelta.
De var väldigt uppspelta.

Det språk som hon använde
med männen... Jag blev chockad.

Det sas att hon utförde
sexuella tjänster för pengar.

Efter en månad
behövde de få ut henne därifrån

eftersom hemska saker var på väg
att hända med alla män där.

"Ta hem henne."
"Hon kommer att döda oss!"

Den fara vi har befunnit oss i

kommer inte att försvinna.
Den kan inte kontrolleras.

Jag heter Beth Karas och är advokat
i New York, tidigare åklagare.

Det fängslande med fallet
var den märkliga historien.

Hon har fått olika diagnoser,
den senaste var sociopati.

Men enligt min mening finns det
många frågor i det här fallet.

En grundläggande regel
i utredningar

är att man följer fakta,
vart de än leder en.

Det var några saker
som inte stämde.

Om hon hotar att döda dem
måste man gå till polisen.

Kristine och Michael
ringde inte polisen.

Men grannen, som var orolig,

ringer socialtjänsten

som kopplar in polisen
i mars 2012.

De får in en anmälan
om att Natalia vanvårdas.

Det blir mars. Kristine och Natalia
bråkar om vem hon är.

Kristine vill att Natalia ska skriva
ner personer som hon har bott med,

platser hon har varit på,
berätta om människor hon känt.

Den här kvällen bestämmer Kristine

att det mest effektiva sättet
att få henne säga vem hon är

är: "Du har inte längre
ett sovrum eller en säng.

Du sover utomhus.

Ta med din filt
och sov på altanen på baksidan."

Natalia gråter där ute.

Efter tre timmar säger jag till
Kristine: "Jag kan inte göra så här."

Jag släppte in Natalia.
Jag tog med henne till hennes rum.

En av grannarna ringde
socialtjänsten.

Socialtjänsten dyker upp vid dörren

med en polis.

De kommer in, de har fått det här
samtalet om att vi vanvårdar Natalia.

BROTT
VANVÅRD AV BARN

Polisen från
Westfields polismyndighet

tar en titt på omgivningen
inom tio minuter.

Han tittar på papperna,

lyssnar på oss ett par minuter
och han inser omedelbart

att han inte är här för att skydda
Natalia, utan mina söner.

Han vet omedelbart
att de är i allvarlig fara.

Kriminalpolis Clouse

gör en utredning,
kommer tillbaka och besöker oss.

Han har en bild på Natalia
från när hon blev

amerikansk medborgare 2008,
när hon kom hit från Ukraina.

Han har information
om hennes medborgarskap,

grundläggande statistisk och så.

Natalia erkände för
kriminalpolis Clouse

att hon fick veta sin nya födelsedag
på barnhemmet i Ukraina.

Det nya födelseåret var 2003.

Kriminalpolis Clouse
visade henne en bild av henne själv

från när hon kom in i landet,

men hon kände inte igen sig.

Han är inte helt övertygad
att flickan på bilden är hon.

En annan intressant sak
han nämner för oss är hennes längd.

Efter fyra år sen medborgarskapet

har hon inte vuxit en centimeter.

Oavsett vilken kortvuxenhet man har

så växer man ändå
om man är sex år.

Han informerar oss att han tror

att hennes ukrainska födelseattest
är falsk.

"Här är ett visitkort
till en advokat.

Åk dit direkt,
ni måste ändra hennes ålder."

"Vad pratar du om?
Ändra hennes ålder?"

Man kan inte ändra en födelseattest?

Jag hade aldrig hört talas om det.
Det hade aldrig ens slagit mig.

Vi har en vuxen

som utger sig
för att vara en åttaåring.

Han förklarar att utlandsfödda barn
ofta har felaktiga födelseuppgifter

som måste korrigeras.

"Det är vår juridiska rekommendation
från polismyndigheten."

Vi har det skriftligt från dem.

Det enda sättet
att skydda hela familjen

är att bevisa att hon är vuxen

och att hon har
en falsk ukrainsk födelseattest.

Kristine och jag kontaktade
återigen adoptionsbyrån.

När vi bad dem om kontaktuppgifter

till hennes tidigare familj
för att ta reda på vad som sker

kan de inte det.

Svaret blir alltid:
"Det är en anonym adoption.

Den andra familjen vill inte att vi
lämnar ut nån information till er."

Inte förrän jag får
ett telefonsamtal från sekreteraren

på adoptionsbyrån lite senare
samma dag. Hon sa:

"Jag får inte berätta var hon kommer
ifrån, men titta närmare på bagaget.

Undersök ryggsäckarna ordentligt."

Jag gick upp på övervåningen hemma,

tog fram ryggsäckarna
och rotade igenom dem.

Det fanns en liten ID-lapp i väskan
när vi adopterade henne

med familjens information på.

Vad heter de?

Gary och Dianne Ciccone.

Vi vet, enligt register,

att Natalia börjar sitt tidiga liv
på ett barnhem i Ukraina,

men alla konflikter i det här fallet
kokar ner till Natalias ålder.

Är hon ett barn eller en vuxen?

År 2020 åkte en ukrainsk utredare

för att spåra upp
Natalias biologiska mor Anna Gava

och hittade
Anna Gavas syster Tatyana.

Tatyana, god eftermiddag.

Vi skulle vilja prata med dig,
om möjligt,

om din syster Anna Gava.

-Hon bor inte här.
-Det har vi redan fått veta.

Vi skulle vilja klargöra frågan
om hennes dotter Natalia.

Känner du henne?

Natasha? Hon som bor i USA?

Det är nödvändigt
att klargöra vad som har hänt.

Hon övergav henne en gång.

Sen tog en familj henne
och kastade bort henne.

En annan tog henne
och kastade bort henne som skräp!

Kan du ringa?

Hej, Anna.

Några ungdomar kom hit
för att prata med dig om Natasha.

De vill prata med dig.

-Anna.
-Vad vill de?

Lugna ner dig, Anna.

Jag är lik henne.
Vi är enäggstvillingar.

NATALIAS BIOLOGISKA MAMMA

NATALIAS MOSTER

Anna, vi kommer.
Det tar inte lång tid.

Herregud, varför kan de inte
lämna mig ifred?

-Prata med dem.
-Jag vill inte prata med nån.

Det har gått 17 år.
Alla kommer hit och dit.

Anna.

Den här kvinnan, Anna Gava,

som påstås vara
Natalias biologiska mamma,

sa att hon har gått igenom
denna "saga" i 17 år.

Det sa hon år 2020.
Räkna själv.

Det betyder
att Natalia kan ha fötts 2003

som hon har sagt hela tiden.

Paret Ciccone i New Hampshire
adopterade Natalia 2008.

År 2009 är det möjligt
att de tyckte att hennes beteende

var ohanterligt.

Jag vet inte,
det är tydligt att paret Ciccone

ville bli av med henne.

En anonym adoption utan
nästan ingen information om henne.

Men de gjorde ett misstag,
de lämnade information

på en av bagagelapparna,

så att familjen Barnett
kunde hitta dem.

Efter ett halvår hos paret Ciccone

åkte de till
en mässa för kortväxta

och försökte ge bort henne.

"Ni är ett par.
Ni har inget barn.

Vill ni ha ett? Här är ett."

Vi hittade två olika familjer.

Hos en familj var hon i fyra månader.

"Ge mig 30 000 dollar."

Familjen hade inte det.
Natalia återlämnades.

Jag heter Judith Irving och
jag är från en liten stad i Indiana.

Jag vet inte vad mer jag ska säga!

Okej, kan vi börja om?
Jag är så ledsen. Åh, Natalia.

Första gången
jag hörde talas om Natalia

var när jag fick ett mejl
från Little People of America.

Little People of America
är en organisation

där kortväxta människor kan samlas
och träffas en gång om året.

Vi finns där för varandra.

Vi stöttar varandra
och vi är vänner.

Det är ofta där vi träffar våra män,
fruar eller bästa vänner.

Jag fick veta att Ciccone
hade adopterat en flicka

med diastrofisk kortväxthet.

De försöker hitta ett hem åt henne.

"Kan du tänka dig
att prata med föräldrarna

som tog hit henne?"

Jag sa: "Visst, det går jättebra."

När jag pratade med
Dianne Ciccone på telefon

berättade hon om hur de adopterade
Natalia från Ukraina,

hur mycket Dianne och hennes man
betalade för adoptionen

och att om de fick henne till USA

behövde hon några enkla sprutor
för att bli normalstor.

Sen upptäckte Dianne
att hon alltid kommer att vara liten

och hon behöver opereras.

Hon kommer förmodligen
att behöva mycket mer sjukhusvård

eller utrustning som Dianne
och hennes man inte förstod sig på.

Utifrån vad hon berättade för mig

och de känslor hon utstrålade

var att på grund av
alla komplikationer

som Natalia skulle få
med sin kortväxthet

kände de
att de inte var rätt personer

att hjälpa henne.

När jag såg bilden på henne
blev jag genast förälskad.

Jag tänkte: "Den här lilla Natalia
är ämnad att bli min dotter."

Hon älskade att dansa,
sjunga och vara kreativ.

Jag tänkte: "Det är meningen
att hon ska vara hos mig."

Dianne och hennes man sa:

"Betala de juridiska kostnaderna
så kan ni adoptera flickan."

Om jag minns rätt sa hon
att adoptionskostnaderna från Ukraina

var omkring 25 000 dollar.

Jag tycker att det är galet
att man adopterar ett barn,

betalar 25 000 och bara tillbringar
ett år med barnet.

Det är konstigt. Jag vet inte
om det var en bluff eller inte.

Min man sa: "Jag tror inte
att vi klarar det här ekonomiskt."

Om man ska adoptera måste
båda föräldrarna vara med på det.

Men det krossade mitt hjärta.
Jag är ledsen.

När jag inte kunde adoptera henne

ville jag att hon skulle bli lycklig.

När jag fick reda på vad som hänt
tänkte jag att hon inte var lycklig.

Det krossade mitt hjärta mest,
att hon inte var lycklig.

I mitt hjärta är Natalia
den dotter jag aldrig fick.

Vi döpte vår katt efter henne
för jag ville hålla fast vid henne.

Det var enda sättet
att hålla fast vid henne.

Så...

Jag vill att hon ska vara
lycklig och frisk,

både mentalt och fysiskt,
och vara älskad.

Hon finns i mitt hjärta,
och inte bara i mitt.

Det finns andra kortväxta människor

som har henne i sitt hjärta
och vi känner för henne.

Vi vill att hon ska veta
att hon är okej, att hon duger.

Och att hon är omhändertagen,
att hon är älskad och accepterad.

När vi berättade för dem
att vi inte kunde adoptera Natalia

gick de snabbt vidare till nästa par.

Jag heter Robyn Farris.
Det här är min man Dwayne Farris.

År 2009 fick vi ett mejl
från Little People of America

som frågade oss
om vi var intresserade

av en möjlig adoption
av en liten flicka som heter Natalia.

Hon kopplade ihop oss
med adoptivmamman Dianne Ciccone.

Hon hade frågat oss om vi kunde täcka
hennes tidigare sjukvårdskostnader.

Då började vi bli fundersamma.

Vi trodde
att det var nån konstig bluff.

Hon betedde sig som
en försäljare av begagnade bilar

som försökte "sälja" Natalia.

Vi sa: "Nej, det tänker vi inte göra.

Vi betalar inte för nåt
som hänt tidigare."

Hon tjatade lite om det,
men till slut gav hon upp.

En annan varningssignal

var varför Dianne adopterade henne

och så snabbt ville
göra sig av med henne.

Vi var oroliga för
hennes psykiska hälsa

eftersom hon kom
från ett barnhem i Ukraina.

Vi frågade henne
om Natalia kunde genomgå

en psykologisk utvärdering.

Det sa Dianne nej till.

Varför skulle nån,
om de inte hade nåt att dölja,

vägra en psykologisk utvärdering?

Det var verkligen skumt.
Många varningsflaggor.

Men jag var ändå intresserad,
jag ville ändå fortsätta.

Vi körde till ett hus vid en sjö
i New Hampshire

där vi skulle träffa
Dianne och Natalia.

Det påminde om Camp Crystal Lake.

Det var lite spöklikt.

Vi var lite bekymrade
eftersom uppfarten var väldigt brant

och den var grusig.

Vi som har fysiska funktionshinder,
precis som Natalia, undrade:

"Hur tar hon sig upp och ner
för den grusiga uppfarten?"

När vi först såg Natalia
hade hon inga skor alls.

hon hade hala skydd på fötterna.

Om man trampar på småsten
kan det göra ont i fötterna,

så vi blev väldigt förvånade
att hon inte hade några skor.

Man ramlar lätt ner för uppfarten
om man inte har rätt fäste.

Men vi tyckte att hon var jättesöt.

Hon skulle fylla sex år
och såg ut att vara i den åldern.

Men vi fick en känsla av
att det var nåt dåligt på gång.

Vi är kristna.

Enligt vår åsikt har alla
fått naturliga gåvor av Gud.

En av Hans gåvor
är urskillningsförmågan.

För den vanliga världen

skulle det vara
ett sjätte sinne eller en intuition.

Jag har en riktigt bra lögndetektor.

Jag visste
att Dianne och Natalia ljög.

Hon var tillbakadragen,
tystlåten och oengagerad.

Ja, hon tittade upp först

för att se om hennes svar
var lämpliga för Dianne.

Sen frågade du

hur det ukrainska barnhemmet var.

Just det.

Hon gav oss ett icke inövat svar,
det var uppenbart.

Ja, hon sa: "Det sög!"

Sen avbröt Dianne henne
och verkade förvånad över

att hon sa så: "Nej då,
det var inte så illa."

Nästan som att Dianne var tvungen
att ge sitt godkännande

-för henne att komma ut.
-Ja.

Så fort hon sagt det hon övat in

blev hon tystlåten igen.
Jag har aldrig sett nån göra så.

Inte ens på film.
Inte ens i Exorcisten.

Det skrämde skiten ur mig.

Jag kan känna ondska i ett rum.

Jag kunde inte riktigt sätta fingret
på om det var situationen

som var ond eller Natalia.
Var det nåt fel med henne?

Det är första gången jag nånsin
förlitat mig helt på den intuitionen.

Det var då jag fattade beslutet

att det här inte skulle ske.

Hur svårt det än var att fatta det,

för jag visste
hur det skulle påverka dig

och jag sa till dig:

"Jag kan inte sätta fingret på det,
men det är nåt fel."

När du ringde Dianne
att vi inte kommer tillbaka

blev historien ännu galnare

för hon blev helt tokig.

Hon var rasande, jag kunde höra henne
skrika genom telefonen

och jag sa:
"Okej, vi måste åka."

Man visste inte vad hon skulle göra,
hon blev galen.

NATALIAS EVENTUELLA ADOPTIVMAMMA

Kristine Barnett försökte
kontakta mig på Facebook

snart efter att de adopterat Natalia.
Jag ville inte prata med henne.

Det stod inte rätt till.

Försöker hon få mig på sin sida

eller vad försöker hon göra?
Jag vet inte.

Men jag tänker inte ens
säga hej till henne.

Paret Barnett påstår
att Natalia hade hotat dem.

Även om hon gjorde det
så är du föräldern.

Jag är lärare för 600 elever,

några av dem kommer
från svåra familjeförhållanden

och jag har hört:
"Jag ska skära upp dig."

"Jag ska dricka ditt blod."

Jag har fått höra
alla möjliga konstiga saker,

men jag är inte rädd
att det ska hända på riktigt.

Barnet behöver hjälp,
så man ger barnet hjälp.

Att vara rädd för ett barn

när man är en fullstor vuxen
är lite löjligt.

Jag började skriva
på ett forum för adoptionsfrågor

och frågade runt
om nån hade erfarenhet.

När var det?
Typ ett år senare?

Michael Barnett mejlade mig
helt plötsligt och skrev:

"Jag tror att vi adopterade
flickan du pratar om."

Han sa att hon hette Natalia

och några andra saker.
Jag tänkte: "Det är hon."

Kristine, hans fru,
ville prata med dig.

Kristine och jag höll kontakten
via Messenger

i flera år, det verkade som
en hel del skumma saker pågick.

Michael och Kristine Barnett
ljög mycket.

De gör vad som helst
för att få det de vill ha.

De ljuger om
att Natalia är våldsam.

Man känner inte
det sanna paret Barnett.

När Kristine berättade
alla galna historier

tänkte vi: "Vänta lite."

-Hon är ju pytteliten.
-Ja.

Historierna är helt ologiska.
Vi började förstå

att allt Kristine berättade för oss
inte var sant.

Kristine utnyttjade mig och Dwayne,

för om hon kunde få oss

att tro att Natalia hade problem,

skulle det försvara hennes vilja
att bli av med henne.

Michael och Kristine ljög inte bara
för att få in henne i sin familj,

utan för att bli av med henne.

Om de ville påstå
att hon är äldre än vad hon är...

Jag vet inte hur de kom på det,
det är galet.

Vem kommer på det?

Clouse hade sagt:
"Ni måste ändra hennes ålder.

Det är polisens
juridiska rekommendation."

Utifrån min granskning
av Clouses rapport

hade han flera samtal
med paret Barnett.

På grund av hans bortgång 2015

är det omöjligt att bekräfta
eller förneka innehållet

i dessa samtal.

Clouse skrev detta e-postmeddelande

till Heather Wilson
på socialtjänsten.

"Jag bifogar en bild som förmodligen
togs vid inresan till USA.

Hon verkar fortfarande ha mjölktänder
på den här bilden.

Jag bifogar också en bild
från augusti 2010,

där hon verkar ha vuxentänder.

Enligt vår utredning
verkar hon vara ett barn."

HON ÄR ETT BARN.

En hemutredning
förbereddes om familjen Barnett

i början av 2010
av en socialarbetare.

Ett oroande avsnitt

gällde bakgrundsinformationen.

Socialarbetaren frågade
Michael och Kristine

om de nånsin hade
upplevt våld i hemmet

eller tumult hemma
och de svarade nej.

Staten trodde på dem,

de förlitade sig på deras ord.

De borde ha vänt sig till polisen.

Då skulle de ha hittat
våld i hemmet 2003.

Flera år före hemutredningen.

De slåss,
Michael tar nacksving på Kristine

och sen knuffar han henne.

MR ROLAND SÅG MRS BARNETT
FÖRSÖKA KRYPA UT GENOM DÖRREN.

Det här är
ganska allvarliga händelser.

Läskigt att tänka
vad som kunde ha hänt

och alla onda, mörka hemligheter

som vi inte känner till.

Det chockar mig inte
att Michael och Kristine

har hållit
familjehemligheter hemliga.

De vill inte visa detta utåt.

Då och då

grälade Michael och Kristine
ute i trädgården

eller bråkade.
Jag såg aldrig nåt fysiskt,

det var bara skrik och gap.

Jag tyckte synd om Michael
eftersom hon förnedrade honom

och kallade honom förlorare och
idiot. Jag tänkte: "Stackars kille."

Jag trodde att de var
den perfekta familjen,

men de var inte
den perfekta familjen.

Det här är inte rätt tid att låtsas
att du aldrig har gjort nåt dåligt.

-Det gjorde jag inte.
-Du måste sluta förneka.

Jag vet inte
om du inser att du gör det.

Du vet att...

Våld i hemmet
finns i ditt förflutna.

Därför borde du börja
med medicinering.

Det kommer att få dig att sluta göra
de här galna sakerna.

Det fanns några anklagelser
från Michael och Kristine

om hur Natalia agerade
på ett våldsamt sätt.

De flesta av dem händer i hemmet,
men poängen är

att allt var från parets perspektiv,

men den sista var annorlunda.

Händelsen på Trader's Point Creamery
hade vittnen.

Jag heter Chris,
jag jobbade på Trader's Point

som boskapsskötare
från 2012 till 2015.

TIDIGARE BOSKAPSSKÖTARE
PÅ TRADER'S POINT

Jag fick ett samtal om en kris

vid elstängslet.
Polisen tillkallades

och vi behövde ta med dem
dit där personen var.

Jag fick intrycket
att när vi kom ner dit,

att det skulle finnas
en kortväxt person

som var upprörd, mycket känslosam.

När vi kom ner dit

verkade vårdnadshavaren vara
den känslosamma av de två.

Den kortväxta verkade lugnare

och rationell
inför hela situationen.

Det sas inte att vårdnadshavaren
skulle vara i riskzonen.

Natalia försökte dra in Kristine
i elstängslet, hon hade skrikit högt.

"Jävla bitch, jag ska döda dig.
Jag ska döda dig, din bitch"

Jag var där med polisen.

Jag minns inte
att nåt av det där sades.

Jag minns inte
att det fanns några hot,

"Jag ska fan döda dig"
eller nåt sånt.

Jag kände att situationen
hade överdrivits

och att det inte var
en så stor grej.

Jag har ganska bra minne.
Jag skulle komma ihåg det.

Det jag minns är att jag tänkte

att om jag var tvungen
att hantera vårdnadshavaren

skulle jag bli väldigt frustrerad,

för det kändes som att hon
gjorde situationen värre.

Jag heter Mark Hostetler och jag var
föreståndare på Trader's Point

En av mina anställda ringde och sa:

"Vi har ett problem.
Nån på vandringsleden

har en kris, vad ska vi göra?
Kan du stänga av stängslet?"

Han frågade om
det var farligt också.

Mina båda svar var:
"Nej, det är inte farligt"

och "Det är redan avstängt."

Det stängslet är inte ens på för
korna är på en annan del av gården.

Därför var mitt svar
kanske lite känslokallt,

men mest eftersom hotet var så tomt.

Jag kan inte föreställa mig
att nån tar ett barns hot

så allvarligt.

När man är riktigt rädd
kan man ta deras hot på allvar,

men vi är inte ens superstarka,
vi är diastrofiker.

Vi har ledproblem,
alla möjliga problem

som skulle göra det svårt för oss
att övermanna nån.

Vi har inte förmågan
att verkligen skada en vuxen,

om inte skjutvapen är inblandade.

Men nån som jag

kan inte skada en vuxen.
De kan hålla mig ifrån sig.

Om Michaels version av vad som hände
på Trader's Point Creamery

inte är sann,

att Natalia inte försökte knuffa in
henne i ett elstängsel

och "döda" henne,

så kastar det tvivel
på de andra anklagelserna

om Natalias utåtagerande

som Michael och Kristine
har rapporterat om.

Jag vet inte om nån
kan få fram sanningen

eftersom det finns
så många berättelser från alla.

Till exempel är Michaels version
av vad som hände

inte nödvändigtvis tillförlitlig.

Hur reagerade polisen
på Trader's Point?

Jag vet inte, mina söner och jag
var ute i skogen.

När vi såg polisljusen
hade vi knappt två kilometer

att springa genom en skog

för att komma till stigen.

När vi fyra kommit
hela vägen tillbaka

hade Natalia redan gått,
så även polisen.

Jag pratar inte med polisen,
jag pratar med min fru.

Vi fortsätter.

Vi kommer ungefär 45 meter,
sen hör jag skrik.

Jag vänder mig om och ser
Natalia och Kristine i ett slagsmål.

Det ser ut som
att Natalia försöker dra Kristine.

Jag vet inte vad som är sant,

men det här väcker en fråga

om huruvida Michael och Kristine

iscensatte händelsen
på Trader's Point Creamery.

De ville ha en incident utanför
hemmet där det skulle finnas

potentiella vittnen.

Då skulle hon föras bort
för gott den här gången.

FÖRHÖR MED NATALIA BARNETT
AV ÅKLAGARTEAMET

19 SEPTEMBER 2019

SJU ÅR EFTER INCIDENTEN
PÅ TRADER'S POINT CREAMERY

-Natalia, du får sitta där.
-Okej.

Några saker jag vill
att du ska veta

är att alla känslor är säkra
i det här rummet, okej?

Vad du än avslöjar
är du inte i trubbel.

-Låter det vettigt?
-Ja.

Jag vill även fråga om du vet
skillnaden mellan sanning och lögn?

-Ja.
-Vad hände på mejeriet?

Vi åkte till en gård.
Alla skrev under en friskrivning.

Vi var på en stig,
men jag hade inga bra skor.

Fötterna började göra
riktigt ont och blöda.

Jag spydde
för jag hade inte ätit på ett tag.

Så jag spydde och det kom blod.
Jag var uttorkad.

Jag satte mig ner.
Hon satte sig bredvid mig på gräset

för hon sa till pojkarna
att gå i förväg.

"Natalia, du måste resa dig."

Jag sa: "Fötterna gör ont."
"Du måste resa dig upp."

Så jag reste mig till slut.
Hon hjälpte mig upp.

Jag låg ner och sträckte mig upp
och hon hjälpte mig upp.

Sedan föll hon
och det var ganska nära.

Så jag försökte ta mig upp
och hon föll och jag föll.

Då trodde hon att jag försökte
knuffa in henne i elstängslet

eftersom de sa
"Gå inte förbi det" och så.

Då ringde hon polisen om det.

-Ville du skada dem?
-Nej.

Ju närmare man tittar
på det här fallet och gräver,

desto svårare är det
att veta vad som är sant.

Det kanske finns fler än
en skurk i den här historien.