All language subtitles for Curious Case S01E01_Subtitles04.SWE

Vill du att jag ska ge dig ett ord
som beskriver Natalia för mig?

Gåta.

Hon berättar inte sanningen.

Vi lever med en bedragare
och sociopat.

En historia som skapar rubriker
runt om i världen.

Är det här ett barn
eller en vuxen kvinna?

Familjen tror
att adoptionen var en bluff.

De hävdar att de lurades
att adoptera en vuxen.

Hon är ond.

Jag lovar dig,
inom fem år är nån död.

-Vad är det?
-Bibeln.

-Varför?
-För att bli av med onda tankar.

Hon hotade att knivhugga mina söner
och begrava dem under däcket.

Hon försökte förgifta
och döda min fru.

Hejdå!

Hon sa: "Jag knivhotade
mina föräldrar, än sen!"

Det är som en seriemördare.

Det är hur lätt de lägger in
mordförsök i en konversation.

Hon skulle döda alla.

Du har adopterat ett barn
som vill döda dig.

Det är som i en skräckfilm.

Har du sett The Orphan?
Det är precis som The Orphan.

-Ville du skada dem?
-Det kommer att komma fram.

Hon var vuxen,
det såg man på henne.

MORDISK VUXEN?

HANDIKAPPAT ÖVERGIVET BARN?

Natalia var ett offer.
Familjen är förövarna.

De offrade henne.

Jag vet inte om det finns
enbart en skurk här.

Kristine sa i princip
att Natalia förstörde deras liv.

Vi har stora problem.

Oavsett hennes ålder
kände hon sig försummad och ensam.

Natalia var ett barn, jag vet det
eftersom jag är en liten person.

Jag tycker att Kristine Barnett
är en dålig mamma.

Natalia, du behöver fortfarande
vara vid din vägg.

När jag fick reda på vad som hände
med henne, brast mitt hjärta.

Det fanns
många hemligheter i det huset.

Hans minimistraff
är tre till sexton år.

Det är nåt som är fel,
nåt luktar ruttet.

VEM LJUGER?

KANSKE ALLA.

Vet du skillnaden
mellan sanning och lögn?

Nej. Jag lyssnade på vad Kristine
sa åt mig att berätta för dem.

-Du känner inte dem.
-Det förekom våld i hemmet.

De kan göra vad som helst.

Det fanns bitar till ett pussel
som vi inte kunde sätta ihop.

-Ljög du för att hon sa åt dig?
-Ja.

Michael och Kristine
ljög inte bara för att få henne,

de ljög också
för att bli av med henne.

Detta är ett av de
mest skruvade fallen någonsin.

Jag vet att han inte skulle
klara sig bra i fängelse.

Spänn fast dig!

Jag tror inte att nån kommer
att få den fullständiga sanningen.

Mycket är ett mysterium.

-Jag har fortfarande inga svar.
-Nån ljuger.

-Det är en väv av lögner.
-Du kan inte lita på nån.

Vi blev alla utnyttjade!

Det här kommer aldrig att ta slut.

Jag hoppas att jag inte överdriver
och får det att verka för

Norman Rockwell amerikanskt liv,
men livet var fantastiskt.

Sommaren 2010. Livet är bra.
Jag hade varit gift i ungefär 15 år.

Vi har tre söner,
Jacob, Wesley och Ethan.

Ekonomiskt har vi det bra.
Vi har ett helt nytt hus.

Ett hus på 5 000 kvadratmeter
i en prestigefylld stad.

Uppfarten är full av bilar.

Det står en Lamborghini där
för Guds skull.

Vi har 13 TV-apparater och 14 soffor.

Det fanns hundratusentals dollar
på banken.

Vi var en mycket
sammansvetsad familj.

Vi var verkligen livets höjdpunkt.

Michael älskade Kristine.
När blommorna kom på deras årsdag

var det ett dussin rosor
för varje gift år.

För deras 10-årsdag, 10 dussin rosor.

Kristine och jag,
vi kan göra vad som helst ihop.

När vi insåg att vår äldsta son
Jacob har asperger eller autism,

kämpade vi för honom.

Vi var helt fantastiska
över vad vi kunde åstadkomma.

Jag är Jacob Barnett, här är
en introduktion till grundpotensform.

Eftersom jag lär mina bröder

skulle jag kunna lägga upp det
på YouTube.

Okej, då ska jag avsluta
den här integralen, D genom DX.

Deras äldste son är ett geni
och gick igenom skolan

snabbare än jag går igenom skor.

Jag kom inte hit för att skrämma er
med kvantmekanik, inte än.

Vi kunde få meddelanden från Michael
där han sa: "Har du sett tidningen?

Jake är på första sidan",
eller "Kristine skriver en bok.

En förläggare är intresserad."

En kub delad...

Han har stipendium på Joint Indiana
University Purdue Campus.

För Jake är det roligt
att recitera från minnet

den oändliga talserien som kallas pi.

3.1415926535897932384626433.

Jacob är en av de smartaste personer
jag har hört talas om.

De reser runt i världen.

Vid 15 fick Jacob
ett pris från Vatikanen.

Det var här familjen Barnett bodde.

I garaget hade Kristine sitt dagis.

För barn med särskilda behov.

Familjen Barnett
grundade en stiftelse.

En plats där föräldrar
och barn med autism

kunde umgås med andra med autism
och känna sig normala.

Vi var stolta över dem.
De verkade så lyckliga tillsammans.

Familjen hade ett perfekt liv.
Det verkade så.

Vi gick från början av 2010,
välsignade med mycket.

När 2014 kom
hade jag 37 cent på mitt bankkonto.

Ingen fru, inga barn,
inget hem, inget jobb.

Mina ägodelar vid den tidpunkten var
min bil och en ryggsäck med kläder.

Om Natalia aldrig hade kommit in i
våra liv hade jag aldrig skiljt mig.

Allt med Natalia
förstörde vårt äktenskap.

De förhörde mig tre gånger,

med en polis i en skottsäker väst.

-Vad anklagas du för?
-Det var på fängelset.

Det här var inte polisen i Westfield.

Du har begått ett brott
och vi tänker låsa in dig.

Jag säger dig,
jag skyddade dig från det.

-Kristine, lyssna på min röst...
-Det vore bra om du slutade prata.

Vi har stora problem.

Vi visste inte vad vi hade
att göra med och spänningen var hög.

Det var en mycket tuff tid.
Speciellt för barnen.

Jag är Jake Barnett.

Sen jag sist sågs offentligt
tror jag att jag har försämrats.

Jag är i min pappas källare just nu,
den ligger i Indiana.

Jag säger att Natalia
är min adopterade syster.

Då antar jag att jag skulle säga
att jag är Natalias adopterade bror.

Men det sättet att presentera
mig själv är ganska irrelevant,

eftersom jag inte har
sett Natalia på tio år.

Jag tycker att situationen
är otroligt förvirrande.

Jag vill veta vad som hände.

Jag vill veta sanningen
och allas motiv.

Men samtidigt
vill jag inte minnas det.

Och jag vill inte
behöva återuppleva...

allt trauma från min barndom.

Det är svårt för mig att förstå vad
som hände när vi adopterade Natalia.

Innan Natalia
hade vi varit gifta i 15 år.

Det är det bästa ögonblicket
som vårt äktenskap någonsin har haft.

Vi var så lyckliga och bekväma att vi
hade kommit till den punkten att

vi började prata om att kanske
det finns plats här för nån annan.

Vi skulle adoptera en liten flicka
från Haiti, Gilberta.

Men precis innan april
drabbades Haiti av en jordbävning,

och plötsligt grusades
våra förhoppningar.

Haiti stängde ned
alla adoptioner utomlands.

Vi var redo att adoptera
men vi missade det.

Sen får vi ett telefonsamtal

från en adoptionsbyrå i Florida,
Adoption by Shepherd Care.

De säger: "Hej, vi känner er,
vi har sett er hemutredning,

ni hjälper barn med särskilda behov,
vi tror att ni skulle vara perfekta

för den här lilla flickan
som kommer att komma till oss".

"Hon är en liten person
och här är problemet.

ni har 24 timmar på er att bestämma,
om ni inte hämtar henne på måndag,

hamnar hon i fosterhem."
Vi tog det som ett tecken från ovan.

Vi hoppar på ett plan och flyger
till Florida. Det är spännande.

När jag fick reda på att jag skulle
få en syster blev jag väldigt glad.

Vi hade några vita T-shirts
som vi målade på:

"Välkommen hem, Natalia."

Vi körde in i staden och helt ärligt

blev jag lite förvånad
över adoptionsbyråns läge.

Den låg i ett nedgånget köpcentrum.
Kanske på fel sida av staden.

Ett litet hus
som hade gjorts om till kontor.

Det såg inte rätt ut.

Det första jag säger är:
"Kolla adressen,

det här ser inte bra ut.
kommer vi att få ett barn här?"

Vi kom in
och de satte oss i ett litet rum,

inte större än det här rummet.

Och de säger till oss:
"Vänta här, Natalia kommer snart."

Då det var en sluten adoption
fick vi inga detaljer alls

om henne innan vi kom ner.
De gav oss två bilder av henne,

de gav oss
den ukrainska födelseattesten.

Hon skulle vara sex år,
född 4 september 2003.

Vi var alla glada över det.

Min yngste son var sex år,
han var också född sommaren 2003.

Vi trodde att det skulle bli att de
skulle växa upp som tvillingar.

Vi är där inne
i en timme själva.

Vi skriver under pappersarbetet
ganska snabbt.

Vi hör ytterdörren öppnas:
"Det måste vara hon."

Vi börjar kika genom nyckelhålet.

Det finns ett litet nyckelhål,
det är en solid dörr, och vi tittar.

"Kan jag se henne?" Jag var
spänd på att hon skulle komma hem.

Det gick 30 minuter,
och vi såg att dörren öppnades,

och vi ser den andra familjen gå.

Hon hade adopterats tidigare,
det var hennes första familj.

Natalia är kvar, de kom in,
dumpade henne och stack.

Vi pratade aldrig med dem
och vi tänkte bara:

"Hur vågar dessa människor
ge upp på henne?"

Vi hade varit oroliga
de senaste dagarna

för att vår nya dotter
inte skulle gilla oss.

I nästa ögonblick öppnas dörren,
Natalia är där, hon springer in.

Hon hade ett stort leende,
hon var hur glad som helst.

Och hon ropar: "Mamma, pappa!"

Vi är överväldigade av glädje.
Den dagen i sig själv,

utan sammanhang är en av
de fem bästa dagarna i mitt liv.

Hon var väldigt liten.
Hon hade långt lockigt brunt hår.

Hon hade bruna ögon och markanta
kinder som stack ut när hon log.

Jag minns hur hennes händer
inte hade samma leder som våra.

På grund av hennes dvärgväxt
var hennes fingrar böjda en bit in.

Men jag var överlycklig
när jag träffade henne.

De bra minnena med Natalia
är från den första veckan i Florida.

Vi åkte till Disney World.

Vi var glada
att ha henne i familjen.

Natalia verkade glad över
att vara en del av vår familj.

Jag kunde prata med henne på samma
sätt som jag pratar med min familj.

Jag höll inte tillbaka
några känslor eller tankar...

Jag minns ingen
känsla av obekvämhet.

Jag var glad att hon var med oss.

Om jag var en liten flicka
som behövde bli adopterad

och de kom för att hämta mig,
ja, jackpot!

Vi åkte till ett hotell och Kristine
ger vår nya dotter ett bad.

Jag hör ett rop från badrummet.

Det var ett: "Jag skojar inte,
kom hit nu Michael", rop.

Jag kommer in och färgen har nästan
försvunnit från hennes ansikte.

Det är som om hon har sett ett spöke.
Hon är verkligen rädd

och hon vet bara inte
vad hon ser, vad som händer.

Hon säger: "Michael, titta ner!"
Och Natalia hade massa könshår.

Jag vet inte vad jag ska tro.

Är det möjligt?

Vem är den här personen?

Kan en sexåring ha könshår?
Jag vet inte.

Google säger tidigast möjliga tid,
lägsta gemensamma, åtta år.

Okej, vårt uppdrag är
att visa kärlek och medkänsla

till nån som aldrig haft det.
Det gör ingen skillnad.

Jag heter Kathy Barnett.
Jag är Michael Barnetts mamma.

När jag fick reda på
att Natalia skulle komma

var jag redo att behandla
det här barnet speciellt.

När de tog hem henne hade de
en stor fest för att välkomna henne.

Hon var klädd i en klänning.
Hon hade vackert, lockigt, mörkt hår.

Michael var euforisk den dagen.
Det var nästan lika euforiskt

som när han kom ut från
förlossningsrummet med Jacob.

Han var lycklig.

Vill du ha? Varsågod.
Sätt dig och tugga. Visa honom.

Jag heter Kimberly Franklin.
Jag är Michael Barnetts lillasyster.

När jag först träffade Natalia
var jag helt förberedd.

Jag visste att hon var en liten
person. Men det som slog mig

var att hon nästan såg ut som
en av oss, hon hade mörkt hår.

Hon såg ut som om hon
kunde ha varit hans dotter.

Jag heter Rachel och jag
bor granne med familjen Barnett,

där de brukade bo.
Nyfiken granne, det är jag.

Jag håller koll på grannskapet.

Vi var vänner
med Michael och Kristine.

Våra barn lekte tillsammans.
Alla visste vem Natalia var.

Jag får gåshud bara av att tänka
på när de kom in med henne.

Det var fantastiskt.

Det var så fint för
den lilla flickan behövde ett hem

och de öppnade sitt för henne.

-Hej, Natalia.
-Hej.

Kristine log stort. De hade
tre pojkar, de fick en flicka.

Jag såg fram emot att se
hur hon skulle reagera på parken.

Här är deras årsbok.

Så, där är Ethan, och där är Grace.

Natalia kom ofta hit
för att leka med min dotter, Grace.

Eftersom de båda var sex år.
Första klass, här är Natalia.

Det är galet, hon är så söt
på den där bilden, hon ser så rar ut.

När vi kom tillbaka till Indiana,
först var det acceptans

av situationen med Natalia
och könshåret.

Allt som betydde nåt
var att det fanns en liten flicka...

som behöver kärlek och ett hem.

Men så småningom
eskalerade saker och ting

under de första månaderna.

En dag kom jag hem från jobbet...

Kristine höll i Natalias trosor.

Kristine bad Natalia
att berätta för mig.

Natalia, berätta för pappa
vad som hände.

Jag kommer ihåg
hennes kroppsspråk då.

Hennes händer var utsträckta
och hon sa:

"Jag har mens och jag har gömt det."

Jag vet bara inte
vad som händer just nu.

Det är inte möjligt.

Kris hittade strumpor som hon
hade använt i sina trosor,

och kastat ut genom fönstret.
Kris var helt förkrossad.

Hon sa: "Det här är inte normalt,
vad har jag gett mig in på?"

Jag sa: "Du måste
ta reda på hur gammal hon är."

Jag hörde att hon hade könshår
när de först fick henne,

och att de hittade mensfläckiga
trosor gömda i hennes rum.

Det skulle vara en sak jag
inte som läkare men som lekman

skulle säga:
"Det är inte en sexåring."

Som nybliven förälder till ett barn
som man tror är sex år gammalt

är det ganska skrämmande
och sen riktigt skrämmande.

För om detta är fallet
vad var det då som inte var fallet.

Vad hände mellan punkt A och punkt B?

Om jag var i den positionen,
det är inte ett barn. Vad händer då?

-Stå upp.
-Okej.

Efter att vi hade fått Natalia
tog vi henne till läkare.

Efter två månader
behövde Natalia fotoperation,

på grund av att hon har
en sällsynt form av dvärgväxt.

Spondyloepifyseal dysplasi.

Det finns bara cirka 3 400
sådana personer.

Vi fick förklaringen av läkare.
Det hände mirakulöst nog,

att läkaren kände
en annan sexårig flicka

med spondyloepifyseal dysplasi
som bodde i Indiana.

Vi blev förbluffade.

Vi kan låta henne träffa och
interagera med nån som är som hon.

Hur fantastiskt är inte det?

Den andra tjejen kommer in
och i brist på bättre ord,

är Natalia gigantisk
jämfört med den andra flickan.

Deras kranier är olika.

Natalia har en full panna
som en vuxen,

hon har definierade kindben.

Den andra flickans huvud
är inte alls utvecklat.

Ingen skulle se bilden och säga:
"De är i samma ålder."

När Natalia ser den här personen
som borde vara lik henne

och inser att vi ser det,
fyller hon kinderna med luft...

blåser ut dem, så att definitionen
i hennes kindben försvinner.

Det börjar hända.
Vi ser hur hennes huvud förändras.

Det är som: "Där fick ni mig."

Jag heter Elva Reyes.
Min dotter heter Therese.

Hon har diastrofisk dysplasi,
samma som Natalia.

Jag hoppades på en lång vänskap
där de kan växa upp

och hon har nån att kunna
prata om saker med.

Det är inte nåt där hon behöver
känna att hon är den enda.

Eller att det är nåt fel på henne.

Kan du berätta lite om den träffen?
Vad var ditt intryck av Natalia?

Natalia ser verkligen
välutvecklad ut.

Mitt första intryck var: "Ditt
ansikte ser inte ut som ett barns."

Jag kan inte säga en vuxen,
men åtminstone en tonåring.

Och hon pratade mycket.

Hon kunde föra
en konversation mycket bra.

Hon hade inga problem.
Jag tänkte: "Wow.

De lär henne mycket bra engelska,
mycket smart för en sexåring."

Jag har aldrig varit på ett barnhem
eller adopterad så jag vet inte.

Men de kanske gör ett bra jobb
med att lära barnen ett annat språk.

Vad var ditt intryck av Natalias
personlighet mot din dotter?

Min dotter gillade prinsessor
under en lång tid, särskilt Ariel.

Hon började bara prata
om prinsessor med henne.

"Gillar du den här prinsessan?
Min favorit är Ariel."

Och hon blev liksom
"Okej, Therese...

Jag vill inte höra mer
om prinsessor."

Eller nåt i den stilen
och hon bara: "Åh."

Det fanns inget band
och hon var inte särskilt vänlig.

Jag trodde inte att det
skulle bli en lång vänskap.

Jag heter Therese
och jag är 14 år gammal.

Jag var sex år
när jag träffade Natalia.

Det är ganska ovanligt
att se nån som jag.

Jag ville bli hennes vän.

Jag har en bild på er
om jag får visa den för dig,

och du bara låter mig veta
vad du tycker.

Hon såg inte ut vara
i samma ålder som jag.

Jag hade ett bebisaktigt ansikte

och hon hade typ ett äldre ansikte.

Tycker du att Natalia ser
lika gammal ut som du gör nu?

Jag tror att hon definitivt ser ut
som hon är åtminstone 18, 20.

Det är definitivt konstigt
att tänka på.

Jag lekte med en vuxen,
inte ett barn i min ålder,

som jag skulle känna mig bekväm med.

Om hon fejkade sin ålder,

känns det konstig att tänka på
att jag umgicks med henne.

Hon är inte sex år, vi hade ingen
aning vad vi hade att göra med.

För dem skulle det ha sett ut
som om de tog med sin lilla flicka

till en träff med en vuxen
och de hörde aldrig av sig igen.

Natalia berättade väldigt lite
för oss om sin uppväxt i Ukraina.

Hennes tid på barnhemmet.

Jag minns inte att hon hade några
tillhörigheter från barnhemmet.

Jag minns inte att hon
hade ukrainska leksaker.

Hon verkade inte
veta mycket om Ukraina.

Vid ett tillfälle frågade vi henne:
"Hur är det i Ukraina?"

Hon sa: "Det är alltid sommar
där." Och jag sa: "Okej."

Vill du berätta nåt för oss?

Jag glömmer den delen,
som ni aldrig hör.

-Har du glömt vad vi aldrig hör?
-Ja. Hört.

Det är okej.

Vi adopterade Natalia för att

vi ville hjälpa nån
som var i fara att aldrig bli älskad.

Varje gång vi pratade med Natalia:

"Berätta om barnhemmet, berätta om
människor du har känt." Ingenting.

Vi frågade henne om ukrainska.

På fritidsgården, där vi hade
idrott för autistiska barn,

råkade en av grannhyresgästerna känna

nån som är född
och uppvuxen i Ukraina.

Vi tänkte att det var bra för henne
att höra sitt modersmål

för första gången på ett par år.

Kvinnan från Ukraina kommer.

Hon börjar genast tala ukrainska.

Jag svär, Natalia har aldrig hört
ett ord ukrainska i hela sitt liv.

Men du var där till du var fem år.

Och vi fick dig när du var sex år.

Det var som en del saker
som inte gick ihop.

Vi börjar,
började tidigt på morgonen...

Natalia pratade utan brytning.

Vi går nära...

Hon kunde inte det kyrilliska
alfabetet. Hon kunde inte ukrainska.

Ukrainsk dam börjar tala
ukrainska till Natalia, inte ett ord.

Jag tror att hon visste
att om hon talade

skulle vi fatta och höra att det
inte fanns nån brytning.

Hon kan inte språket.
Hon pratade inte på fyra dagar.

Det är nästan som om det lilla
lekfulla barnansiktet försvinner

och nu har vi...

Vi vet inte vem hon är
eller var hon kommer ifrån.

Hon kunde ha bott i Ukraina
i 20 år och hittat en väg ut.

Hon kanske är amerikansk medborgare

som på nåt sätt fick detta
att hända. Jag vet verkligen inte.

Okej, så du berättade några
saker som inte var sanna.

Ja, det stämmer.

Dynamiken mellan
Natalia och familjen

verkade skifta ganska tidigt,
det fanns en brist på förtroende.

Så det förvärrades.

Du ljög för oss, det är vad du
kommer att straffas för.

Natalia visade på problembeteenden...

Adoptionsprocessen
måste vara traumatisk.

Rädsla för att bli övergiven,

och Natalia blev
övergiven flera gånger.

Hon var hos en annan familj i USA
innan hon kom till oss.

Natalia var hos oss i fyra månader.

Det var då vi började
se hennes mörka sida.

Vi hade en Jeep Commander 2007.
Den har tre rader med säten.

Natalia försökte alltid sitta bredvid
min yngsta son Ethan.

Hon gjorde allt hon kunde
för att göra honom upprörd.

Hon väntade medvetet
tills hon satt bredvid honom i bilen,

sen gjorde hon sitt bästa
för att kissa på honom.

Hon bajsade i bilen
och försökte smeta det på Ethan.

Ja, det var en vanlig företeelse
för Natalia

att smutsa ner ytor
som hon inte skulle.

-Vad gjorde du för att störa Ethan?
-Jag pruttade.

Fortsatte du
att göra det i bilen?

Det var min sexårige sons liv.

Att kliva in i bilen
var som att gå genom spökhuset.

En annan sak,
om vi gick någonstans offentligt,

och hon fick
ögonkontakt med nån.

Hon klättrade in i bilen,

satte sig på sin plats
och stängde dörren.

Medan jag sätter mig på min plats
och bilen lägger i en växel,

öppnas dörren
och hon kastar sig ut

så att folk runt omkring kan se.

"Titta, en stackars
hjälplös liten flicka."

Hon försökte ta tillbaka statusen
som en hjälplös liten flicka.

Hon gjorde så många saker som möjligt
för att orsaka skada

eller psykiskt lidande för familjen.

Hon hade varit hos oss
i sex månader då.

Vid den här tiden är mina pojkar
sex, nio och elva år.

Hon hittade saker som var viktiga
för dem, som en leksaksbil.

Hon gömde dem,
hon väntade på att gå över gatan,

hon kastade dem på gatan
och såg till att de såg.

Hon lockade dem att springa ut
i trafik så de skulle bli överkörda.

Jag kan inte sätta ord
på den fruktansvärda vardag

som vi var tvungna att leva med.

Det fanns verkligen mycket rädsla.

Tänk om Natalia
faktiskt skadar nån av oss.

Ett par veckor efter det
kom jag hem från jobbet.

Hon hade tagit knivar från köket
och gömt dem under sängen.

Jag går upp på övervåningen.
Kristine håller i en stor kniv.

Natalia samlade knivar på sitt rum.

Hon hade för avsikt
att attackera oss.

Jag frågade henne: "Natalia, hade du
den här under din säng?" "Ja!"

"Vad tänkte du göra med den?"
"Jag ska döda dig när du sover."

Michael och Kristine pratade inte
om grejerna med Natalia i början...

tills det blev överväldigande.

Det var då Kristine kom
och satt på min veranda

med Wesley och Ethan
och berättade vad som pågick.

Kristine grät.
Hon var mycket upprörd

och sa att Natalia inte var
den de trodde att hon var.

Jag sa: "Vad menar du?"

Hon sa:
"Hon hade knivar på sitt rum."

Pojkarna sa:
"Ja, det här händer verkligen.

Natalia gör det."
Då började jag distansera mig.

Jag var så chockad
av att höra den här historien.

Jag gick till Grace och sa:
"Vi måste hitta nya vänner till dig".

Jag ville inte ha
med Natalia att göra.

Jag ville inte ha med henne att göra.
Hon var inte välkommen.

Jag ville inte
att hon skulle döda oss.

Michael berättade
bara för mig

när de hade gått igenom alla
dessa saker, att han var rädd.

Om det betydde att han var rädd
för vad hon skulle eller kunde göra.

Jag visste att det fanns rädsla.

Vi kontaktade adoptionsbyrån

när vi märkte alla dessa
problem och oegentligheter.

De hjälpte inte alls. Jag var vilsen.
Jag fick ingen hjälp från nån.

Vi gick till några terapeuter
för att försöka hitta vägledning

och lista ut rätt diagnos.

Gå in.

Det var den fjärde terapeuten
vi kom till

som verkade förstå
vad vi säger till dem.

Och verkade förstå Natalia.

Hon tog Kristine och mig
åt sidan och sa:

"Ni är alla i extrem fara."

Vid den tidpunkten visste vi
redan det. Vi hade levt det.

Vi var inte förbluffade över faran,
men över diagnosen.

Vi förväntade oss
en allvarlig psykisk störning.

Vi förväntade oss schizofreni.
Vi förväntade oss nåt.

Att hon skulle säga
att hon hör röster.

Hon hör kommandon
som säger åt henne att göra allt.

Hon berättar att hon är sociopat.

Hon gör saker som du och jag skulle
se som galna, men det är en plan.

Hon vet vad hon gör.
Hon har kontroll över det hon gör.

Det är inte en diagnos där hon
är utom kontroll och kan få hjälp.

Hon är sociopat.

Det var första gången
vi hörde från en läkare:

"Ni kan inte hjälpa här."

Du är 12 år och nere i korridoren
är nån som aktivt vill skada dig.

Det är en mycket skrämmande känsla.
Jag kände mig inte säker med Natalia.

Jag var bara rädd.

Det var en natt
omkring klockan två på morgonen.

Vi hör ett ljud. Kristine väcker mig.

Jag hoppar upp
och letar efter ljudet.

Kan inte hitta det.

Jag går till Natalias rum,
öppnar dörren, det är mörkt.

Hon står i mitten av rummet,

med en tom blick i ansiktet.
"Natalia, vad gör du?"

"Jag väntar".

"Väntar på vad?"
"På att du ska somna".

Det är helt chockerande att höra
att ett adopterat barn hotade

sina syskon och föräldrars liv.
Det är verkligen upprörande.

En natt när jag sover i sängen
är allt bra.

Jag hör ett litet ljud
och öppnar ögonen,

och Natalia står
vid fotändan av sängen

med en kniv i handen.

Vad är det som händer?
Hur stor fara är vi egentligen i?

Var jag, Kristine
och mina barn på väg att dö?

Jag har ingen aning om
vad som sker i hennes huvud.

Jag är frusen.
"Natalia, vad gör du?"

"Ingenting."

"Varför är du här?" "Jag vet inte."
Det är bara denna tomma blick.

Det finns inga känslor,
det är bara denna tomhet.

"Jag vet inte vad jag gör här."

"Lägg ner den där på en gång!"
Och det gjorde hon.

"Natalia, gå till ditt rum nu!"
Och det gjorde hon.

Men jag satt utanför hennes dörr
resten av natten

för att se till att hon inte kom ut,
att nåt inte hände.

Om jag vaknade och nån stod
vid min säng med en kniv i handen

skulle jag nog vara rädd
oavsett storlek, eller hur?

Du är sårbar när du sover.

Så om du lägger dig ner
med slutna ögon...

Att veta att nån som Natalia

bodde två dörrar bort
och försökte döda sin familj.

Att tänka att det finns en mördare
i mitt grannskap är häpnadsväckande.

Du tror att du känner alla.
Du har bott här så länge.

Du känner inte alla.
Du vet ingenting.

Men det är skrämmande,
det är väldigt skrämmande.

Vi börjar gå i massa terapi.

Catch var så tung,
jag kunde inte ens lyfta den.

Man går igenom
trovärdigt förnekande,

Man försöker övertyga sig själv
att hon inte menade att skada oss.

Det kan verka konstigt, men vi
har aldrig sagt: "Vi lämnar henne."

Vi trodde vi kunde hjälpa
göra det bättre.

Jag vaknade en morgon
och Natalia var plötsligt lycklig.

Hon ville leka familj igen.

Hon frågade Kristine:
"Kan jag göra nåt?"

"Kan jag hjälpa till att diska?"

Kristine säger: "Det skulle
jag uppskatta. Tack, Natalia."

Natalia sätter sig på en pall
och börjar skölja av disken.

Kristine går till det andra rummet
och hon har en kaffekopp på bänken.

Kristine kommer tillbaka in.
Kristine skriker.

Jag kommer springande nerför trappan,
ser en flaska med diskmedel.

Jag ser Kristines kaffekopp,
hon försökte dricka

och kände smaken av diskmedel.

Diskmedel har hällts
i Kristines kaffekopp.

Kristine skriker åt henne:
"Natalia, varför gjorde du det?"

Hon säger bara rakt ut:

"Jag försöker förgifta dig."

Ja, jag har verkligen
den där instinkten nu.

Jag kan inte dela en drink
med nån om jag inte har...

sett ytan av den hela tiden.

Tja, det är rotat i
denna rädsla för att...

Natalia kommer att förgifta oss.

Jag har nog inte
räknat ut ett sätt att förena det.

Ärligt talat.
Jag arbetar fortfarande på det.

Jag behöver en minut. Jag är ledsen.

-Natalia, vad gör du?
-Jag läser.

-Vad är det?
-Bibeln.

-Varför?
-För att bli av med onda tankar.

-Vilka tankar?
-Att skada människor.

Vad händer när du har dem?

Det får mig att vilja göra dem.