All language subtitles for Carlos.Swedish.swe

Downloaded from
YTS.MX

Official YIFY movies site:
YTS.MX

Tror du på magi?

Inte rekvisita och illusioner.

Magi är när man kan styra elementen
för att fånga människors hjärtan.

Magi. Inte knep. Ett nåderikt flöde.

Den här unge mannen hade stora ögon,
ett stort hjärta och stora öron.

Det finns musik som får en att fira.

När man firar viker rädslan undan.

Allt man känner är glädje.

Det är äkta, magisk magi. Som en orkan.

Som en jordbävning. Som en tornado.

Det kan skaka världen i dess grundvalar.

Jag har sett Stevie Ray and Jimi Hendrix.

Coltrane och Bob Marley.

Riktiga musiker.

De kallar det för en naturkraft.

De skapar en unik förändring
av molekylstrukturen

via ljud, resonans och vibrationer.

Min far sa till mig: "Följ med mig."

Vi gick ut på bakgården.

Solen var på väg ner, allting var gyllene.

Och han öppnade… fiolfodralet.

Han tog ut fiolen, tittade på mig och sa:

"Jag vill lära dig något. Titta nu."

Han la fiolen tillrätta,
lutade kinden mot den och…

En fågel dök upp och landade på en gren.

Mina ögon blev stora som tefat.
"Herregud! Pappa pratar med en fågel!"

Fågeln sjöng.

Jag var förbluffad. Pappa sa: "Ser du?"

"Om du kan tala med fåglarna
så kan du tala till folks hjärtan."

Cindy Cin.

Kolla.

CARLOS FRU

Vi har kommit långt sen Tijuana.

Så vackert.

Sitt var du vill.

CARLOS SYSTRAR

Nu är jag illa ute.

Det var underbart.

Det var så naturligt
att alltid ha musik i hemmet.

-Alltid.
-Och vi dansade alltid.

Vi fick aldrig gå ut,
så vi hade fester hemma.

När man dammsög…

Om det inte var en gitarrsträng
som fastnade i dammsugaren,

så var det pappas fiolsträngar.
"Hur ska vi få loss det här?"

Vi var lyckliga, varje fredag och lördag
spelade vi musik.

Vi bodde i Colonia Libertad.

Mamma gjorde så gott hon kunde.

Det var ett hårt liv, det var det.

Jag sa till henne: "Mamma…"
Hon sa: "Vad, min son?"

"En dag ska jag köpa ett hus till dig."

"Du ska få kylskåp, diskmaskin,
tvättmaskin och torktumlare."

Då sa hon: "Det låter fint."

Jag sa: "Nej, avfärda mig inte.
Jag ska ge dig det."

Mamma besatt en otrolig beslutsamhet.

Hon visualiserade sitt mål.

Det var som att se henne greppa tag
i Guds plagg.

Som att hon drog i dem och sa:
"Du ska ge mig det, jag vet det.

Så ge mig det."

Det var nåt jag lärde mig av henne.

Man ser nåt och siktar på det.

Mamma sa: "Mitt liv är bara barnen,
matlagning och José."

Kvinnor älskade min pappa.

Han hade en viss karisma och charm.

Titta på hans händer. Så mjuka.

Han hade så mjuka händer.

Pappa spelade mestadels klassisk musik.

Musik som Agustín Lara,
som är mer Cole Porter-stuk.

Jag ville bli som pappa
och bara spela musik.

Men han stack.

Alla sa: "Josefina, du är inte klok,
han tar inte tillbaka dig.

Hon sa: "Då måste han säga det
inför barnen.

Jag vill se honom i ögonen
när han ratar barnen och mig."

Det var ruter i henne.

Fyra systrar, två bröder, en hund.
Vi körde i en vecka till Tijuana.

Det tog lång tid,
för vägarna var jättedåliga.

Vi sov i öknen. Maten var förfärlig.

Vi åt gamla, ruttna bönor.

Några av oss blev sjuka, men mamma
lät sig inte avskräckas.

VÄLKOMMEN TILL TIJUANA

När vi kom fram till pappas bostad
öppnade en kvinna dörren.

Man såg att hon var prostituerad.

Han kikade ut, och den första han såg
var mig, av alla syskonen.

Han såg på mig
och var arg, generad, rädd.

Han fick lämna kvinnan
och följa med oss.

Jag förstod det inte.

Man älskar ju sin pappa och sin mamma.

Jag visste bara att de bråkade.

Pappa kom tillbaka
runt fyratiden på morgonen

med ett gäng musiker
och sjöng för mamma.

Avståndet mellan dem krympte
och det blev bättre.

Hade du ett bra liv i Tijuana
under din uppväxt? Var det hårt?

Det enda jag har sett av Tijuana är
precis när man korsar gränsen.

Man vänder och åker tillbaka.
Men där finns så mycket mer.

Man kan inte lita på förstaintrycket
av New York heller.

Visst… Och vart ska du nu?

Alltså…

Tijuana är som kafeterian i Star Wars.

Folk som lever i Tijuana är
från olika galaxer.

Speciellt där jag växte upp,
Colonia Libertad och Coahuila.

Det har en speciell lukt,
gettots gettolukt.

När pappa kom till Tijuana
spelade han mariachi.

Det var det turisterna ville höra,
så han blev mariachimusiker.

Vi hade ingenting.

Pappa försörjde oss med fiolen
och jag gjorde honom sällskap.

I början var det mekaniskt.

Pappa lärde mig hur man läste
och spelade mariachimusik.

Mariachi är en blandning av klassiskt,
country och western och folkmusik.

Pappa var ingen bra lärare.

Han var sträng. "Nej! Jag sa nej!"
Han gav mig nästan en hjärtinfarkt.

Så fiolen hade en historik
som gjorde att den inte kändes rätt.

Inget fel på fiolen, det var jag.

Den musiken var för enkel
för honom att spela.

Alla låtar slutade på samma sätt. Förlåt.

Jag gick med mamma till parken i Tijuana.

Där var ett band
som hette Javier Bátiz och Los TJs.

Och han hade en gitarr
kopplad till en förstärkare.

När han slog an den tonen…

Den resonansen, det var
som att titta på ett UFO eller nåt.

Han hade en viss ton. Vilket sound.

Jag var fascinerad.

Då visste jag att det var det här
jag skulle vara resten av livet.

Det här är den jag är.

Jag följde Javier Bátiz som en hundvalp
i två-tre år.

Han hade så många skivor.

Skivor med B.B. King,
Ray Charles, och Little Richard.

Han var en blandning av alla tre.

Det var första gången jag hade en hjälte.

Min portfolio utvidgades.

Det var John Lee Hooker,
Jimmy Reed, Lightnin' Hopkins,

en massa Chuck Berry och Bo Diddley.

Sen upptäckte jag Lobo Y Melón.

Det var första gången
jag hörde tropisk musik.

Det var musik från Kuba, Puerto Rico
och de karibiska öarna.

Vi bodde i Coahuila,
den fattiga delen av stan

och jag spelade fiol med pappa.

Jag sa: "Pappa, jag vill inte spela
den här musiken."

Pappa sa: "Vill du spela
sån där pachuco-skit?"

Han menade blues och rock 'n' roll.

Jag sa: "Hur illa kan det vara?
Se hur här ser ut.

Vi står på ett jordgolv
och här luktar förfärligt illa.

Hur illa kan den musiken vara?"

Och pappa bara: "Jäklar, du."

Han sa: "Gå."

Och jag…

Jag vill triumfera.

Jag vill vara med om det bästa
som har hänt i Tijuana.

Jag vill vara med om det bästa
som har hänt i San Francisco,

Det bästa som har hänt i London.
Jag kan inte hålla på med…

På riktigt.

Jag är inget offer,
jag spelar inte den skiten.

Jag korsade gränsen,

för jag hörde om en musikaffär
med gitarrer i skyltfönstret.

Jag tittade på dem
och jag ville ta på dem.

Jag ville lukta på dem.

Jag hör nån som säger: "Hej!"

Jag tror inte att de pratar med mig,
jag är bara en mexikansk grabb.

Jag vänder mig om
och det är tre sjömän.

Vita sjömän som säger:

"Du där, jävla mexarjävel!"

Jag tänkte: "Vem pratar han med?

Det kan inte vara mig,
jag känner inte honom."

Det var första gången
jag stötte på rasism och okunskap.

"Vidriga jävla mexikanska böntaco-jävel."

Och jag tänkte…

"Vilken ondska."

Pappa kom till San Francisco.

Han tog hit ett
av de första mariachibanden.

Han skickade hem pengar,
och slutligen flyttade familjen hit.

Jag var diskare på en restaurang,
sen pressade jag tortillas.

Det bästa med restaurangen
var jukeboxen.

Det var jukeboxen
som hindrade mig från att bli tokig.

San Francisco var…

som att i ultrarapid se
en musikens trädgård öppna sig.

Det var en virvelvind av nya intryck
för mig.

Han var inte hemma mycket.

Han var alltid med sina vänner och repade.

Carlos fokuserade på sin musik.

-Börjar du?
-Nej, du.

1966, 19 ÅR
FÖRSTA INSPELNINGEN

Stan Markham och Ron Estrada såg mig
när jag spelade på gatan.

Jag gick fortfarande i skolan.

De sa: "Vi tror på dig.
Vi har sett dig spela några gånger.

Vi ska säga upp oss från våra jobb.

Vi säger upp oss
och blir dina managers på heltid.

Vi får kanske sälja gräs ett tag,
för vi har inga pengar."

De sa: "Vi vill ta med dig
till ett ställe.

Jag sa: "Vart ska vi?"
De sa: "Det heter Fillmore."

"Vad finns där?" "Det får du se."

Det var Grateful Dead, Quicksilver…

Country Joe och Great Society,
har jag för mig.

Ljusshowen, alla färger,
lukten av marijuana och patchouliolja…

Jag har haft marijuana runt mig
hela livet, men jag har aldrig rökt på.

Jag sa till Ron och Stan:

"Ni vill hitta ett band åt mig,
men alla röker marijuana.

Jag gör inte det."

När de röker på
spelar de aldrig samma låt likadant.

De spelar olika, de glömmer saker.

Jag önskar att de inte rökte på,

utan lärde sig låten
och spelade den rätt.

De bara tittade på mig.

Sen rullade de en fet joint
och la den där.

De sa: "Vi går och käkar lunch nu."
Och så gick de.

Jag ser jointen locka på mig.
Jag tänker: "Nej."

Till slut tänkte jag: "Okej."

Nästa gång jag åkte till Fillmore
var det väldigt annorlunda.

Som att vara på Disneyland
för första gången

och få sig en riktig åktur.

Det är synd att man måste sova.
Jag vill vara vaken och lyssna på allt.

Fillmore var min första alma mater.

Jag var där mer än jag var i skolan.

Och jag lärde mig,
precis som på universitet, olika ämnen.

Det var sista skoldagen
och mina vänner sa:

"Vad ska du göra nu, Carlos?"
Jag sa: "Vad ska ni göra?"

En sa: "Jag ska ta värvning i flottan."
En annan skulle jobba med sin pappa.

"Vad ska du göra, Carlos?" Jag sa:

"Jag ska stå på scen och spela
med B.B. King och Eric Clapton."

De började skratta.

Jag ville inte överge mina föräldrar.
Jag visste att de behövde min inkomst.

Men jag sa
att vi får komma på nånting annat.

Jag hade bestämt mig.

Jag skulle bli musiker på heltid.

Då måste man släppa allt.

Inte be om lov, för då får man nej.

Nåt måste stimulera din fantasi,
ditt driv och din övertygelse.

Verkligheten är för begränsad.

Jag vill inte ha verkligheten,
jag vill hellre dagdrömma.

Dagdrömma konstant.

Jag var på kontoret en kväll
och hörde ett ljud vid fönstret.

GRUNDARE AV FILLMORE

Jag tittade ut, och två killar höll på
att klättra uppför stuprännan.

-Hur gamla?
-De var i övre tonåren.

Runt 19-20.

-Jag bjöd inte in dem, jag drog in dem.
-De försökte smita in.

Jag ställde standardfrågan:

"Vad håller ni på med?" Dum fråga.

De sa i princip: "Vi har inga pengar."

En sa: "Jag gillar Butterfield.
Och Cream spelar med Eric Clapton."

Han hade ett munspel i fickan.

Han sa: "Jag spelar munspel och gitarr
och vi har inga pengar."

Det var nåt stillsamt över honom.

Hade han haft pengar
hade han inte försökt smita in.

Andra hade försökt smita in ändå,
bara för att det var spännande.

Sån var inte Carlos då
och kommer aldrig att bli.

Vi såg Michael Bloomfields gitarr.
Han spelade keyboard.

Stanley sa:
"Det är en mexikansk kille här.

Han spelar bra, får han spela?"

Han tittade på mig och sa:
"Visst, kom fram bara.

Kom. Här är min gitarr, ta den."

Jag nappade direkt.

Efteråt kom Bill Graham fram och sa:

"Du är riktigt bra,
spelar du med nåt band?

Vad heter ni?"
- "Vi har inget namn än."

Han sa: "Jag ska boka dig
med ditt band

som förband åt The Who.

Ni ska få vara förband
åt Steve Miller and Howlin' Wolf."

Jag sa: "Jäklar. Okej."

Bill Graham var ett mellanting
mellan en äkta hippie

och Dick Clark. Sån var han.

Han var som en konstintendent

som hittar en grym målning på gatan

och nu hänger den i Louvren
eller i ett konstmuseum.

Om ett band avbokade på Fillmore West
så ringde han oss.

Santana var det första bandet
som var huvudakt på Fillmore

utan att ens ha gett ut en skiva.

Det stod i söndagsbilagan
vilka band som skulle spela.

Det var 20 band från San Francisco,
och vi stod överst.

Det stod: "Det här bandet
kommer att gå långt."

-Vilka gillar du?
-Santana Blues Band. Jag diggade dem.

Det var Bill Graham som såg det.

Man talar om helhetsbilden.

Han sa alltid att han gillade bandet,
men han ville ha mig.

Han sa:

"Du är den perfekta avkomman
av B.B. King och Tito Puente.

Det är musiken jag älskar.

Santana är mitt barn."
Han adopterade oss.

Irma kom hem en dag och ropade:
"Mamma jag såg en buss!

Det stod Santana Blues
eller nåt sånt på den."

Och vi undrade: "Herregud, var är han?"

Det var så vi började höra talas om honom.

Vi gick alltid till Fillmore West
när han spelade.

Först köade vi bara runt kvarteret.

Sen fick vi köa i tre kvarter,
och sen ännu längre.

Vi fick köa för att se honom spela.

Mamma och pappa gick dit.
Det var nästan otänkbart.

Vi spelade mellan Chicago och Janis Joplin
och Big Brother & the Holding Company.

Pappa hade skjorta, slips, rock och hatt.

Och mamma i nylonstrumpor, på Fillmore.

Jag sa: "Det finns inga stolar,
vi får sitta på golvet." Så vi satte oss.

Framför oss stod ett gäng hippies
som delade på en joint.

Mamma och pappa rökte, och mamma sa:

"De har inte råd med cigaretter,
de delar på en liten."

Pappa öppnade sitt paket
och bjöd alla på cigaretter.

"Nej, mamma. Det är marijuana."

Tack.

Minns ni månlandningen 20 juli?

Det visades på TV,
och mamma började gråta.

Jag sa: "Gråter du
för att en man går på månen?"

Hon sa: "Nej, jag gråter
för att det är Carlos födelsedag."

Jaha, okej.

Som mamma fokuserar man på sina barn.

Vi var fullt upptagna
med månlandningen.

Vi var så vana vid
att han var i sin egen värld.

Vi var vana vid att pappa alltid arbetade.

Vi tänkte aldrig på mamma
och att hon saknade sin son.

Det var tufft för mamma, hon visste aldrig
var jag var eller vem jag var med.

Men jag var tvungen att skapa Santana
och gå min egen väg.

Ge mig ut på gatorna
och ta det jag ville ha.

Med mig har jag en betydelsefull man
i skivbranschen.

Med Columbia Records bidrog han starkt

till Janis Joplins
och Blood, Sweat & Tears popularitet.

Mr Clive Davis.

Kvalitén man söker är originalitet.

Artister som är nyskapande
och för samhället ett steg framåt.

Musik har spelat en stor roll

i de senaste 20 årens tankeevolution.

1969 sabbade du med flit
en provspelning för Atlantic Records.

-För du ville jobba för Columbia.
-Med Columbia.

Columbia, som har Miles Davis
och Bob Dylan. Är det sant?

Det är sant.

Var du inte nervös
över att sabba provspelningen med flit?

Nej, det är precis som med Nirvana
eller Metallica,

när man är säker på det man gör
så kommer de till en.

Det var nyskapande och rått.

Jag visste att det var rätt för mig
och för Columbia.

Jag skrev kontrakt med Santana.

Bill Graham hörde av sig och ville ses.

Han sa: "Det kommer en festival.
Det blir festivalernas festival."

Vi hade inte gett ut en skiva än,
den var precis inspelad.

Han sa: "Jag hjälper dem bara
om ni får spela på festivalen.

Ni ska spela på den här festivalen
i Phoenix.

Sen spelar ni på en i Dallas,
och sen i Atlantic City.

Ni kommer att gå från 2 000 till 5 000,

till 15,000, till 30,000,
till 60,000, till 90,000.

Sen är det Woodstock.
Så vänj er vid en stor publik."

Han tränade oss som boxare.

Han sa: "Efter den här festivalen
blir ni aldrig samma personer igen.

Åk hem nu och titta er i spegeln.

Efter Woodstock
finns inte den personen mer."

Vi åkte helikopter dit.

Vi tittade ner.

Jag gick ut och fick syn på Bill.
Sen såg jag Jerry Garcia.

Det kändes tryggt
att se Jerry Garcia där.

"Tjenare! När ska ni spela?"

Han sa: "Vi spelar två band efter er.

Sätt er tillrätta.

Vi spelar inte förrän kl. 24.00,
så gör det bekvämt för er."

Jag tittar ut över havet av människor.

Jerry Garcia sa: "Och förresten…"

Jag sa: "Oj."

Jag räknade, 02.00-03.00 på morgonen…

Nu är klockan 12.00.

Då har jag ganska mycket tid.

En bra stund där jag kan göra
det jag behöver göra.

När jag väl landar så kan jag spela.

Då är man förbi amöbastadiet.

Jag tog det, och då hör jag nån säga:

Nu välkomnar vi Santana!

Jag bara…

Vad?

Men jag kände nåt i bröstet.
"Mijo, ha förtröstan."

"Jag vet att du hör mig, Gud.
Se till att jag håller tajming och ton."

Fortsätt med det bra arbetet!

Det var som en annan dimension.

Jag märkte att gitarrhalsen var
som en elektrisk orm.

Den höll sig inte stilla.

Jag gör fruktansvärda miner…

när jag försöker få gitarren
att inte slingra sig.

Jag fick säga till den: "Nej. Nej."

Halsen bara slingrade sig,
och jag sa till den: "Nej!"

Jag berättade inte för nån om ormen.

Ormen står för tvivel
och rädsla att misslyckas inför…

i princip alla.

Mina damer och herrar, Santana!

Sen hör jag…

som ett eko, eko, eko…

av det eviga ögonblicket.

Veckan efter Woodstock gavs vårt album ut.

SANTANA FÅNGAR ROCKPUBLIKENS UPPMÄRKSAMHET

Från San Francisco.

Rockgruppen vars album klättrar
på topplistorna,

Santana!

Åh, herregud. 26 oktober.

The Ed Sullivan Show.
Vi satt där en evighet.

Jag sa: "Mamma, minns du när han var liten
och sa att han skulle vara med där?"

Han var som en laser när han ville nåt.
Ungefär som mamma.

Han fokuserade som en laser,
och så fick han det.

Carlos Santana, hur startade bandet
och hur började du med musik?

Du får svara.

Så fort musiken börjar
ser man hur folk förändras.

Humöret, hur de pratar, hela miljön.

De blir naturliga.

De är mer sig själva
än vad de är programmerade till.

Känner du att du leder en rockgrupp?

Jag leder ingenting.

SANTANA KLÄTTRAR VIDARE

Det var som en berg- och dalbana.
Vi njöt av åkturen

och hann inte se
att vi uppnådde vårt mål.

För det var inte vårt mål, antar jag.
Målet var att fortsätta spela.

Vara förband åt Janis Joplin och Chicago
och alla möjliga band

i vetskap om att vi var bra
och att folk ville se oss också.

Jag visste inte vad "jingo" betydde
tills för kanske sju år sen.

Jag har uppträtt med låten sen -67.

Jingo betyder "gå med Gud".

Gå med, gå med Gud.

Ungefär som "lycka och välgång".

När jag fick min första royalty
från mitt första album…

gick jag hem och gav checken till mamma.

"Köp ditt hus, ditt kylskåp
och din diskmaskin."

Hon tittade på den
och ögonen blev jättestora.

Mina systrar jublade. "Herregud, Carlos!"

Det var bättre än Grammys, Oscars
och Heismantrofén.

Bättre än allt.

Att kunna uppfylla löftet

och ge sin mor det man har lovat…

Det är den bästa känslan.

Santana tror jag var för rock'n'rollen

första gången man fick känslan
av Latinamerika.

Före mig var det Ray Barretto
och Mongo Santamaría.

Och Temptations, Motown. De hade congas.

Men vi gifte ihop blues
med slaginstrument.

De vill gärna sätta en stämpel på oss.

De kallar det
för psykedelisk mariachirock.

Jag sa: "Gräv djupare,
för det är inte vad det är."

Från -69 till -71, tiden däremellan

så blev det riktiga…

spänningar.

Ingen kan hantera att bli så känd

och så berömd så snabbt.

Vi övade inte så mycket som jag ville.

De var mer intresserade av droger,
brudar och dyra bilar.

Jag började känna avundsjuka.

Att folk la energi på annat än musiken.

Vi spelade 312 konserter på ett år.

Vi hatade varandra.
Vi var så trötta på varandra.

Vi var trötta på kläderna, på frisyrerna.
Vi var trötta på varandra.

Jag lärde mig mycket om turnélivet,
om spelningar och om frosseri.

Av nån anledning var de som umgicks
med oss inte artister längre.

Det var lodisar,
folk som knarkade för mycket.

Vi blev en del av det livet.

Musiken fick stå åt sidan
för all skit vi höll på med.

Vissa av oss höll det på avstånd,
andra inte.

Slutligen, efter två-tre år…

så var bandet…

slut.

Vi förintades.

När Jimi dog var vi i Salt Lake City.

Jag hörde hur folk spolade ner
sitt kokain och sitt heroin.

"Det funkade inte för honom,
då ger det inte mig nåt."

Jimi Hendrix dog. Jim Morrison dog.

Janis Joplin var döende.
Många musiker var döende.

Jag kunde välja mellan två vägar.

En var heroin.

Den andra var andlig meditation.

CARLOS EXFRU

Jag minns hennes ögon.

Hennes ögon var så…

Jag såg på henne och kände bara…

Det var en känsla
som inte går att beskriva.

Jag attraherades av nåt
som kom från hans hjärta.

Nåt som hans inre förmedlade.

Heligt är inte Jerusalem
eller Vatikanen eller Stonehenge.

Det som är heligt för oss är familjen.

Det musikaliska avståndet
mellan tredje albumet

och Caravanserai är enormt.

Clive Davis är nöjd när han har en singel.

Caravanserai hade inte en singel
så långt ögat kunde se.

Han sa det till mig:
"Carlos, du begår ett misstag."

Jag minns tydligt att jag tände ett ljus.

Jag tittade inte på Clive,
jag tittade bara på ljuset.

Jag sa:
"Clive, det du säger är absolut sant.

Men det här är den väg jag har valt.

Jag måste fullfölja den."

Jag ville nåt mer
än bara vässa till Evil Ways

och Black Magic Woman.

Jag ville skapa en fusion
av rock 'n' roll och jazz.

Jag tror att det var frustrerande
för vissa av musikerna i bandet.

De ville bevara Santanas soulinriktning.

Det ville inte jag.

Jag sa: "Jag ska klippa av mig håret
och klä mig helt i vitt

och gå åt andra hållet."

Jag omfamnade en andlig väg

och den andlige läraren
Sri Chinmoy från -72 till -82.

Jag och Deborah
gick in för det helhjärtat.

Det var inget halvdant.
Vi levde det dygnet runt.

På den tiden kallade vi det själens doft.

Mina lärjungar, känn behovet…

av en levande Gud inom er.

De blir själva levande gudar.

Inget kött, ingen alkohol,
ingen marijuana.

En riktig helylletillvaro
där vi levde utan laster.

Mamma sa alltid:
"Han utmanar min tro ibland.

Han får mig att fundera över
hur jag tänker."

De 11 åren han var med gurun var
helt otroliga.

Hon har varit katolik hela livet.

Att hennes son söker sig
till en annan religion…

känns olustigt för henne.

Hon sa:
"Han följer alla de här religionerna."

Men det var ingen religion,
han var ute efter det andliga.

Folk sa: "Kosmiska Carlos tar
för mycket LSD,

meskalin, ayahuasca och peyote."

Jag svarade:
"Ni har inte tagit nåt och det märks."

Inte så långt ut, du är mitt i.

Jag är längre in än ut.

Långt ut beskriver nåt
som är nästan frånkopplat.

Långt in är när man är i mitten.

De flesta säger nu till mig
att jag inte är riktigt klok.

"Du kan inte göra så, du är mexikan."

De sa det så ofta att jag tänkte:

"Jag kanske är
en multidimensionell mexikan."

Jag borde kunna surfa
i fantasins kosmos.

Kärnan är kroppen.

Bortom kärnan…

finns ljus, andlighet och själ.

Jag renar mig varje morgon.

Jag duschar
och ser det rinna ner i avloppet.

Skuldkänslor, skam, fördömanden, ånger,

anklagelser - allt rinner ner i avloppet.

Och jag tänker: "Det är inte den jag är."

Verkligheten är bara en uppfattning.

Bortom den här planeten ser man evigheten.

Man ser inte dag och natt,
det är baserat på att jorden snurrar.

Bortom planeten, på en viss höjd…

frågar man sig: "Vad är klockan?"
Svaret är: "Nu."

För det saknar betydelse.

Mañana, mañana

Mañana duger för mig

Kön går runt hela stadion
Tjugo kvarter lång

I väntan på att Santana
Ska spela sin sång

Innan vi går ur bussen

Brände blixten av

Men vi är här igen imorgon
Och då blir allting bra

Mañana, mañana

Mañana duger för mig

Mañana, mañana

Mañana duger för mig

Var inte besviken
Imorgon blir en solig dag

Gitarren spelar
Och bandet låter bra

Santana ska spela
Gå inte hem än

Vi är tillbaka imorgon

Kanske är det gratis, min vän

Mañana

Nån sa att det har funnits
35 olika konstellationer

av bandet Santana.

Jag visste inte det. Hur går det till?

Tre egenskaper krävs
för att vara med i bandet:

Uthållighet, stabilitet
och ett gott humör.

Utan det funkar det inte,
livet på vägarna är tufft.

Mitt band var inte som Rolling Stones
eller Grateful Dead.

En stadigvarande familj.

Jag hade önskat det,
men det var inte mitt öde.

Vi spelar i tre veckor.
Som mest tre och en halv.

Vi åker hem i en och en halv vecka.

Många band turnerar i nio månader.

De säljer nog fler album
och når större framgångar.

Sen går de isär och hatar varandra.

Jag gillar dem jag är med nu,
så jag har slagit av på takten.

VÄLGÖRENHETSKONSERT 1982
DOMINIKANSKA REPUBLIKEN

Vi vet att det regnar, men sitt kvar.

Santana spelar
så länge det inte är farligt.

På grund av regn och åska
kan Santana inte fortsätta spela.

Inget annat hade stoppat dem
från att spela.

Tack för visad förståelse,
var försiktiga på vägen ut.

Santana bor i ett nyinköpt hus
i San Rafael.

Det är här han mediterar
och utvecklar sin distinkta musik.

Santana är noga med att inte predika,
men han förklarar gärna

vad han och hans fru Debbie önskar
för barnen.

Femårige Salvador och treåriga Stella.

Vi vill ge dem en bra grund
att lita på oss som föräldrar.

Vi är främst vänner, sen föräldrar.

Det är annars sånt
som förstör många familjer.

Hyllningar i all ära,
grammisar, platinaalbum,

Wimbledon och Super Bowl,
men nästa dag är det över.

Det enda varaktiga är värderingarna
man fostrar i familjen.

Jag är inte det jag gör.

Det jag gör definierar mig inte.

Att vara gift, vara make och pappa,
är inget man lär sig i skolan.

När man köper en bil
så får man med en användarmanual.

Barnen blir dina lärare.

Salvador och Stella,
jag älskar er så mycket.

-Är alla redo?
-Ja!

Min far är musiker.
Hans far och farfar var musiker.

G. G. Nej, nej.

Få fram ett rent ljud.

Det låter som om du trampar
på en kackerlacka.

Alla i min familj är som fisken i vattnet

när det gäller musik.

PLAZA MONUMENTAL DE PLAYAS
1992 - TIJUANA I MEXIKO

Vi spelade i Tijuana.

Det var overkligt att vara där med pappa,
som var med i förbandet.

Jag var mest intresserad av honom.

Pappa kom fram och sa: "Min son."
Jag sa: "Ja, pappa?"

Han sa: "Folk över hela världen
känner till din musik."

Jag sa: "Vad vill du ha sagt?"

Han sa: "När du spelar Batuka
och No One to Depend On…

Det är så de känner dig.

Den, va.

Jag visste inte ens
att pappa lyssnade på min musik.

Jag trodde att han lyssnade på sin
och jag på min.

Den kvällen förstod jag
att pappa lyssnade även på oss.

Vem är Carlos Santana för dig?

Min son. Den mest älskade
i hela världen.

-Vad jobbar du med?
-Musik.

-Vad spelar du?
-Violin.

-Lärde du Carlos spela musik?
-Litegrann.

Men när han växte upp
fick föräldrarna stå åt sidan.

Jag gjorde likadant när jag var ung
och började med musik.

Carlos började spela med mig.

Sen bytte han ut fiolen mot gitarren.

Det är ingen stor karriär,
men han har roligt.

Han är stolt över mig och jag över honom.
Jag saknar honom.

Han dog dagen efter halloween.

Vi hade ett träd jämte huset i San Rafael.

Varje blad på trädet var täckt
av fjärilar.

Det såg ut som om det andades.

Han sa till mamma en morgon:
"Nu ger jag mig av."

Mamma sa: "Vart ska du?"

Han kunde inte spela fiol längre.

Han sa: "Nu ger jag mig."

Mamma sa: "Vart ska du?"
Han sa: "Jag går nu.

Vill du följa med mig?"
Hon svarade: "Nej, nej!"

Inte än!"

"Jag vill ha fler barnbarn."

Han tittade på tecknad film…

och så var han bara borta.

Tiden på jorden är en illusion.

Innan jag vet ordet av
ligger jag jämte dem.

Jag vill presentera en människa
som visat heder, integritet och mod

när han har gått sin egen väg
med fullt stöd av sin familj.

Mina damer och herrar,

låt mig presentera vinnaren
av Billboard Century Award:

Carlos Santana.

Som unga lyssnade vi på fyra artister
när vi rökte på.

Vi lyssnade på Jimi Hendrix
och på John Coltrane.

Vi lyssnade på P-Funk och på Carlos.

Det är en ära att få vara här ikväll

och hylla en samuraj och shogun.

När man får den utmärkelsen
brukar det vara över.

Jag hade ett möte med Chris Blackwell.

Han var högst ansvarig
för PolyGram, Island Records.

Jag sa: "Så här ligger det till…

Du jobbar och delar musik
med Bob Marley och Stevie Winwood.

Du är en artist som jag.

Jag är laddad… med ett superalbum.

Det kommer att slå stort.

Det här är nåt
som du inte klarar av att hantera.

Så jag ber dig,
som en artist till en annan:

Låt mig gå."

Han såg mig i ögonen,
tittade uppåt och sa:

"Be din advokat ringa mig."

Lyssna.

Bra. Det blir bättre.

Det är mycket där. Kan vi släppa…?

Innan vi sänker tonarten?

Jag pratade med Clive som sa:
"Förstår jag dig rätt nu?

Du vill gå in i ringen med mig.

Jag gör halva plattan,
du gör den andra halvan.

Och jag får välja?" Jag sa: "Ja."

Han sa:
"För jag har Lauryn Hill, Wyclef…"

Han rabblade upp allihop,
och jag behövde bara säga ja.

Ett, två, tre…

Jag hörde honom säga till andra artister:
"Du får tillbaka den här låten.

Det låter inte rätt,
det duger inte åt Carlos.

Det är Carlos album, inte ditt.
Ge gitarren mer utrymme."

En av tidernas främsta gitarrister
med sin hit Smooth.

Här är hans nya CD Supernatural.
Vi välkomnar Santana och Rob Thomas.

Clive Davis frågade:
"Vad vill Carlos Santana göra?"

Jag svarade: "Jag vill återkoppla
molekylerna till ljuset."

Vad han menar med att återkoppla
molekylerna till ljuset är

att han ville göra ett radiovänligt album.

Det är svårt att lyssna på musik i bilen
med sin son, som far och son.

De har sin musik och vi har vår.

Men Supernatural överskred den gränsen.

SANTANA ÄR ÖVERNATURLIG

KUNG CARLOS

Supernatural toppar listorna i USA.

Du är en hjälte för de som säger
att man kan komma igen.

-Du representerar…
-Att det är möjligt.

Att världen inte tillhör
de mellan 17 och 27 år.

Om Clive Davis ska spela piano
måste han nog ha noter.

Men han känner igen en hit när han hör en.

Supernatural var en lika enorm dörr in
som Woodstock.

Grammyn går till Santana.

Vinnaren är Santana.

Äntligen får jag träffa Santana.

Santana med Everlast.
Du kan nog stanna häruppe.

Jag vill tacka mr Carlos Santana
för att han gav mig den här chansen.

Smooth.

Grammyn går till Supernatural, Santana.

ÅRETS ALBUM
SUPERNATURAL

Santanas åtta Grammys på en kväll

är samma antal som Michael Jacksons rekord
för 17 år sen.

Du är en inspiration för oss alla.
Tack, Carlos Santana.

Länge leve John Coltrane.

Det känns som en dröm.

Att bli hyllad av hela världen,
av alla samhällsgrupper.

Det kändes som…

en gudomlig bekräftelse.

Supernatural gjorde det möjligt
att rida på den här vågen.

Sånt man upplevde som barn
lever kvar i en.

Det här är inte underhållning,
sensationslystnad och skvaller.

Jag går inte in i ett rum och säger:

"Hej, jag utsattes för övergrepp
som barn."

Men vissa saker behöver folk få veta,
för de brottas själva med det.

Mellan 1957-1959 utsattes jag
för övergrepp av en amerikansk man.

När Rolling Stone-artikeln kom ut…

CARLOS SANTANAS EPISKA LIV

sa alla som läste den:

"Det där har hänt mig också.

Jag vill tacka Carlos
för att han vågade berätta."

Mamma hörde att han var på andra ungar
i området, så hon frågade mig.

"Har han gjort nåt mot dig?"

Men hon visste inte bättre,
och jag svarade nej.

Jag var arg på mamma väldigt länge.

Jag älskar henne, men jag var arg.

Men hon hade varken kunskap eller förmåga

att ta nån åt sidan och säga:
"Jag älskar dig."

Jag måste stå över att tänka som ett offer

och vara arg
och önska livet ur snubben varje dag.

Jag måste istället säga:
"Jag är inte det som hände mig."

Jag är den jag är, jag är ljuset.

Jag är inte kroppen, jag är fri.

När Supernatural var som störst
återvände jag till Ayutla i Jalisco.

Det var som om nånting drog i mig.

Det var en vacker målning,
La Virgen de Guadalupe.

Jag föll ner på knä,
och jag tittade på henne.

Jag tände ett ljus och såg på henne,
och hon såg på mig.

Sen hörde jag en röst som sa:
"Jag är så stolt över dig."

Det var som att få en elstöt.
"Herregud, hon pratar med mig."

Och hon säger: "Jag är så stolt över dig."

Det tog fäste, jag var som i trans.

"Jag är stolt, för jag vet vad du gör.

Hur du gör det och för vem du gör det."

Hon bekräftade mig.

Jag ska använda din energi
för att skapa nåt vackert.

Jag lärde mig till slut att tämja ormen.

Jag är inte rädd

Jag är inte rädd

Inte längre

Jag är inte rädd längre

Inte alls

Jag är inte rädd.

Inte längre.

Jag är inte rädd alls.

För något.

Pappa, vad tycker du om det här
som jag har skrivit?

Nåt sånt.

Efter Supernatural gick det överstyr.

Deborah skötte affärerna, kontoret,

barnen, hemmen, familjen och alltihop.

Det är enkelt, inte komplicerat alls.

Folk blir ihop
för att skapa andlig dragkraft.

Man vill växa tillsammans.

När en person i förhållandet
inte är lycklig

så skapas ingen andlig dragkraft.
Man växer inte andligt.

Då ska man gå isär.

För det viktigaste är
att man växer andligt.

Med eller utan varann.

Jag har nog alltid en speciell plats
i hennes hjärta.

Hon har det i mitt, för vi skapade
de här fantastiska barnen.

50-ÅRSJUBILEET AV WOODSTOCK

Vänta lite, vänta.

Spela inte så defensivt,
åk inte bara med.

Det ska vara intensiv, ren energi.

Ta på fredlig väg inga fångar.
Bara congas nu. Två, tre…

Jag såg honom prata med bandet
och hur han var som bandledare.

Han vet vad han vill.

Jag sa till Gud:
"Gud, Du har gett mig så mycket.

Så mycket att glädjas åt.

Finn mig en drottning…

som jag kan dela
alla gåvor du har gett mig med."

Då dök du upp.

Jag älskar hur Cindy är funtad.

Hon är från New York.

Hon har en viss beslutsamhet.

Som vår mamma.
Övertygelse och beslutsamhet.

Jag älskar de egenskaperna hos en kvinna.

Så.

Kolla, Cindy.

Jag hade en vän, vad man än spelade
så dansade han såhär.

Hur kristalliserar man
alla de influenserna i sig själv?

Jag lär mig ständigt av mina systrar
att vara mer älskvärd.

Inte alltid redo att slåss.

Jag är den jag är tack vare min mor.
Även min far, men mest min mor.

Det var hon som lärde mig att vara orädd.

I ett gitarrsolo balanserar man melodi
och rytm…

intonation…

precision…

känsla, passion…

eld.

Det är som strängar mellan mitt
och andra människors hjärtan.

Därför säger folk: "Du vidrör
mina hjärtesträngar när du spelar."

Folk säger det.

Man måste veta vad man säger,
inte bara upprepa det man har lärt sig.

När man spelar ett solo
så vet man vart man är på väg…

och vad man vill ha sagt.
Sen sticker man därifrån.

Bra.

Nu äter vi tacos.

Undertextning:
Gunilla Hay