Original subtitles

När Sylvester var på toaletten kollade jag igenom hans jacka.

-Plånboken var inte där. -Men du hittade nåt annat?

-Ett halsband. -Jag gjorde nåt så jävla dumt.

-Var gjorde du av hammaren? -Slängde den i havet.

Vet han om det? Den svaga mannen?

110 000 till nästa torsdag. Varje vecka kostar dig 10 000 extra.

Till nästa tillfälle ska du gå ut och äta middag med dig själv.

Tror du att jag är en jävla mördare, eller?

-Jag är så trött på alla lögner! -Jag orkar inte med ditt skitsnack!

Din pappa har tagit tillbaka sitt vittnesmål.

Nu kanske du kan berätta vad du egentligen gjorde efter festen.

Jag var på fett dåligt humör, okej?

Jag var på festen och det blev jidder.

Och ja, jag blev fucking utslängd.

Jag var inte fin nog för deras jävla villafest.

Jag gick ut för att rensa mina tankar.

Var gick du nånstans?

Jag var bara ute och gled runt på stan, typ.

-Träffade du nån? -Nej.

Varför bad du din pappa ljuga?

Jag visste att ni skulle vara på mig som ett gäng jävla vampyrer.

Jag hade inte gjort ett jävla piss.

Sen kommer polisen och ska sätta dit mig för nåt.

Det är alltid samma sak. Jag får alltid skulden för allt.

Så du var arg på Benjamin efter festen?

Nej, det sa jag inte.

Jag var arg på idioten som hade den jävla festen.

Han ljög om sitt alibi. Kan vi inte göra nånting med det?

Nej, det blir svårt. Han var 16, han var rädd.

Helt osannolikt att han fick panik är det ju inte.

Finns det nåt samband mellan Alex Persson och Sylvester Jonsson?

Kanske Sylvester ringde Alex för att bli av med kroppen.

Inte vad jag har hittat än, men jag letar vidare.

Bra.

Vi får prata med Sylvester igen.

Vänta... Kroppen är inte identifierad än.

Och vi är helt fastlåsta vid Benjamin Serén?

Vi kan väl inte rulla tummarna medan NFC prioriterar allt utom kalla fall?

Skyll inte på mig bara, när det skiter sig.

Vad är du mest rädd för? Att jag slösar med vår tid-

-eller att jag löser ett fall som var ditt innan det blev kallt?

Hallå, det är jag! Har du bytt lås? Vad fan? Seriöst?

Jag vet att du är där inne. Kan du inte bara fucking öppna?

Förlåt, okej?

Jag skäms som fan för att jag har snott från dig.

Du får inte tro att jag är en fucking mördare.

Pappa?

Du får inte tro att jag har mördat nån.

Snälla... Kan du inte öppna dörren?

Grattis på födelsedagen, mamma.

-Ja? -Rovan, lyssna noga nu.

Vi hade en överenskommelse, du och jag.

Du sa att du gjorde ett ordentligt jobb.

-Vad har hänt? -Polisen har hittat kroppen.

Du fick en jävla massa pengar för att det aldrig skulle hända.

Så nu får du kliva fram och ta på dig det här.

-Du fattar det, va? -Jag kan inte prata nu.

-Pappa, vem var det? -Det var bara nån som ringde fel.

Nästan som att det var mamma som ringde.

Ja, eller hur?

Varsågod, mamma.

-Välkomna. -Tack.

Hej! Iris Broman, visst? Och så var det Jens Mikaelsson?

-Det stämmer. -Jag glömmer aldrig ett namn. Sitt.

Känner du igen honom?

Nej, tyvärr.

-Är du säker? -Jag har aldrig sett honom. Tyvärr.

Det här, då?

-Vad är det för nåt? -Vad tror du?

Ett smycke...

Halsbandet du anklagade Claire Boström för att ha stulit.

Vem?

Jag trodde att du aldrig glömmer ett namn.

Du syftar på den där prostituerade ni ställde frågor om sist, visst?

Varför sökte du upp henne för att få tillbaka halsbandet?

Jag har aldrig träffat henne. Det sa jag förra gången också.

Hon påstår motsatsen.

Hur fan ska jag veta vad hon påstår? Det är i alla fall inte sant.

Du, titta igen. Ser du att det är en skåra runt?

Där kan det fastna dna.

Finns det anledning att tro att ditt dna kommer att hittas där?

Nej.

-Är du säker på det? -Ja.

Ja, vi får väl se.

-Jag har sovit dåligt. -Vad då, då?

Det var nån jävla nattskärra som höll låda utanför fönstret i natt.

-Nattskärra? Vad är det? -Fågel.

Jens. Isabell har hört av sig om kroppen i skogen.

-Åh fan. -Vem är Isabell?

Ett medium.

Hon läste om utredningen och sa att hon kände av ett par ögon-

-i närheten av där kroppen hittades.

-Ni skämtar nu, va? -Nej.

Isabell har hjälpt oss flera gånger.

-Ett par ögon? -Ja.

Det låter konstigt, men vi drunknar inte i tips, direkt.

Tänk om där finns nånting, och så kollar inte vi det.

Okej, då åker vi ut med henne, då.

-Är det där Isabell? -Ja. Vad hade du väntat dig?

Jag vet inte...

Isabell tycker inte om att man pratar med henne när hon känner in energin.

Bra, jag vill inte höra nåt om mitt chakra.

Var det är blockerat.

-Här brukar jag rasta mina hundar. -Jaha. Har du många?

Två stycken. Irländska settrar.

-Tycker du om hundar? -Jag gör faktiskt inte det.

-Inte? Varför inte det? -Jag blev biten när jag var liten.

Jaha. Det finns ju faktiskt hundar, och så finns det hundar.

Kanske det.

Här.

Har du hittat nånting?

Ett par...ögon.

Det är för lite glas kvar, annars hade vi kunnat fråga hans optiker.

Vad tror du, då?

NFC kan ge ett säkrare utlåtande, men frågar du mig så är det samma.

Ser ni rispan på högra bågen?

Den är identisk med rispan på Benjamins glasögon.

Mmm. Vi får utöka sökområdet. Vi går igenom skogen en gång till.

-Som om vi har resurser för det. -Uppenbarligen har vi missat saker.

Annars skulle inte glasögonen ha legat där.

Det är i tunnaste laget tills vi får resultatet från NFC.

Så vad ska vi göra?

Vi hade kunnat be Missing People om hjälp.

-Får de ihop en grupp till imorgon? -Absolut. De gillar mig.

-Jag ringer dem. -Bra. Bra, Nina.

-Tack, Tomas. -Ja.

Anton, kan du ge mig en tretton?

-Den? -Nej, inte den. En större.

Tack. Perfekt.

Ska du inte svara?

Nej. Det är inget viktigt.

-Hallå, det är Adam. -Hej.

Jag ville bara höra hur det går med utredningen.

Nej, inget nytt. Hur är det med dig, då?

-Har du hunnit prata med nån än? -Jag behöver ingen att prata med.

Ni behöver ta fast de där skitungarna så att de kan peka ut van Voorst.

-Iris, hur mår du egentligen? -Jag mår bra! Vi hörs.

Okej, vi hörs.

-Vem pratade du med? -Ingen.

-Van Voorst, är inte det han som... -Jag vill inte prata om det där.

Iris... Jag saknar också Christian.

-Hur länge blir ni kvar här? -Jag vet inte.

-Har inte barnen skola? -De har lov nu, i två veckor.

Och det går alltid bra att lägga till några extra dagar.

-Det är nåt med Didier. -Nej, det är det inte.

Vi är här för din skull, så länge du behöver oss.

Intressant att alla verkar veta vad jag behöver.

Jag behöver lugn och ro.

Därför undrar jag: När tänker ni åka tillbaka till Paris?

-Iris, snälla... -"Snälla, snälla, snälla."

Iris! Snälla, kom tillbaka!

Helvetes jävla kuk...

Skit också.

-Jag tog en bild. Vill du se? -Ja.

Jag låtsades ta en selfie, men så hade jag inte vänt på kameran.

Mamma! Det hade jag inte förväntat mig av dig.

Jag skäms, men jag ville så gärna ha en bild.

-Han är ju värsta snyggingen. -Eller hur?

Kolla här.

-Hur gammal är han? -Som jag ungefär.

-Har han några barn? -Nej, det har han inte.

-Var bor han, då? -Jag vet inte.

-Men han bor här i Malmö? -Ja, det antar jag.

Ska jag vara helt ärlig så pratade vi inte så mycket om honom.

Han ställde mest frågor om mig.

Inte självupptagen. Det tycker vi om.

Det gör vi.

Nej... Han är för bra för mig.

Sluta, mamma. Du är så värd det här. Verkligen. Du är jättefin.

-Okej. Tack. Jag är sen. -Ha det så bra.

Vi får väl se om jag kommer hem ikväll, då.

Va? Firar vi nåt?

Jag vill dela resten av mitt liv med dig.

Polis! Stanna!

Jag vill dela mitt liv med dig.

Polis! Stanna!

-...resten av mitt liv... -Stanna!

Tack ska du ha.

-Hej! -Hej!

-Nej! Ta bort dem! -Ja. - Kom här.

Jag var tvungen att ta med dem. Det går kennelhosta på dagis.

Ingen fara. Det drabbar bara hundar.

Jag fixar en annan lösning till imorgon.

Bra. Kan du lägga in den här i din bil? Tack.

-Hej, Fredrik. -Jag vet vad du tänker säga.

-Att jag inte borde vara här. -Nej.

Men jag måste.

Jag kan inte bara sitta på händerna medan Benjamins mördare går fri.

Det går inte.

Håll dig nära funktionärerna. Rör ingenting.

-Om du hittar nåt, ropar du på hjälp. -Jag lovar. Tack, Iris.

Vi har ett fynd!

Fredrik.

Känner du igen den här skon? Kan den vara Benjamins?

Jag vet inte.

-Du känner inte igen den? -Nej.

Jag tänker, kolla med Åsa.

Hon har bättre koll på Benjamins grejer.

Brie!

Brie!

Jag hittar inte Brie. Jag kan inte sticka förrän hon är tillbaka.

Men vi behöver inte vara två med Åsa, så du kan ta bilen.

-Här. -Nej, du behöver den säkert.

Jag kan ta en taxi. Jag hoppas du hittar den där hunden.

Kom, kom. - Brie!

Brie!

-Hallå! -Hej!

-Hej. -Hej.

-Det måste vara du som är Liv. -Ja.

Jag heter Peter.

Din mamma sa att jag kunde stanna.

Men om jag hade vetat att du skulle komma så tidigt, hade jag stuckit.

-Det är lugnt. -Okej.

Det känns lite wierd att stå här utan kläder.

Ett ögonblick.

Jag tror du har...tröjan ut och in.

Ja, det är faktiskt meningen.

Det gör alla i Danmark nu. Det är fashion.

Okej...

-Får jag fråga dig en sak? -Ja.

Dejtar hon många, din mamma?

Nej. Men...jag hoppas du är seriös.

Jag är seriös.

Ser jag inte sån ut? Okej...

Alltså, vi har ju inte träffats så länge.

Men jag vet inte... Det känns bara rätt. Förstår du?

Bra.

Jag ska visa dig ett föremål. Berätta om du känner igen det.

Ja, okej.

-Hittade ni den här nu? -Känner du igen den?

Ja... Det är...

...Benjamins favoritskor. Jag fick inte slänga dem.

Fast de var...helt...trasiga.

-Men nu funkar det. Jättebra. -Nej!

-Jo. -Här finns ingenting. Titta!

-Hörni, mamma ska ta en ridtur. -Okej.

Julie, du tar hand om din lillasyster. Puss, puss!

Puss, puss!

-Vad vill du? -Bara veta när du kommer tillbaka.

Det angår dig inte!

Du kan inte bara ta barnen och åka! Det är kidnappning!

Det är mina barn! Och jag åker vart fan jag vill med dem!

-Fan också! -Lägg inte på! Katarina!

Kom igen.

Hur går det?

Ni hittade den här i samma skog som kroppen?

Ja, 300 meter bort i ett buskage. Enligt Benjamins mamma, är det hans.

Möjligt, men jag tror inte den har legat utomhus i 18 år.

-Va? Hur länge tror du, då? -Högst några månader, om ens det.

Fan!

Fredrik.

Jag förstår att du vill veta vad som hände med din son.

Därför tänker jag ge dig en chans att säga som det är.

Var det du som planterade ut skon?

Säg bara. Var det du?

Ni får inte lägga ner utredningen igen. Inte en gång till.

-Glasögonen, var det också du? -Vilka glasögon?

Benjamins glasögon. Lade du ut dem?

-Har ni hittat Benjamins glasögon? -Svara bara! Var det du?

Nej. Nej, jag lovar. Skon. Bara skon.

Du äventyrar hela utredningen. Du förstår det, va?

Men om ni har hittat Benjamins glasögon har ni ett spår och då...

Lyssna. Allt man hittar här kan ifrågasättas vid en rättegång.

Är det det du vill?

Vill du att den eller de som har gjort det här ska komma undan?

-Såklart jag inte vill. -Nej.

Då måste du hålla dig till sanningen.

Är det nåt mer, Fredrik?

Den där kvällen när han ringde...

Det han egentligen ville var att jag skulle hämta honom.

-Och gjorde du det? -Nej. Jag vägrade.

För jag hade druckit. Då sa han till mig att: "Pappa..."

"Tänk om jag blir nedslagen."

"Rånad. Mördad och aldrig kommer hem igen."

Och jag sa... Jag sa:

"Då får du väl bli det, då."

Hur fan kan man säga så till sin egen son?

Hur fan ska man kunna leva med att man har sagt så?

Jag vet inte. Jag vet inte.

Jag ska gå. Förlåt.

-Ja, det är Iris. -Tomas från tekniska här.

Jag har kollat upp glasögonen som kom in igår.

Den där rispan är tydligen ett fabrikationsfel.

Det finns hundratals bågar med samma defekt-

-så det är omöjligt att säga om de tillhörde Benjamin.

-Hörde du? -Ja, jag hörde. Tack ska du ha.

Brie!

Brie!

Du... Vi börjar bli klara nu i alla fall.

-Jaha. Hittade ni nåt mer? -Va? Nej.

Brie! - Bara hon inte har sprungit ut på motorvägen.

Nej, men det skulle vi ha hört.

Du, jag kanske ska... åka med nån annan istället.

Va? Nej, jag kör.

Bella måste ändå ha mat. Jag får väl komma tillbaka senare.

Kan du inte sätta in Bella då i bilen bara?

-Hon är redan i bilen. -Nej, hon är ju här.

Brie! Brie! Hej! Var har du varit nånstans?

Du får inte springa iväg så. Jag blev jätteorolig, ju!

Buse!

-Hallå! -Hej, hej!

Ja, det är den där som ska flyttas ner. 777.

-Nämen... -Hej!

-Hej! -Här sitter ni?

Ja, jag tänkte gå tidigare, men så kom Liv hem.

-Nu hjälper han mig att plugga. -Så bra.

-Hej! -Hej!

Vad ska vi äta till middag? - Du stannar väl?

-Vill du det? -Om det inte är till besvär...

Nej, nej. Jag har handlat. Men det blir bara en enkel pasta.

Jag älskar enkel pasta.

Jag hjälper till. Men först ska vi göra den här. - Kom igen.

Du gör på samma sätt som i förra. Du sätter bara in tian istället.

Okej, ja.

-Du får ta på dig det här. -Jag kan inte. Det går inte.

Lugn, lugn. Alltså... Jag hjälper dig.

Så här. Du säger att det inte var meningen.

Du kan hävda självförsvar. Jag fixar en bra advokat. Den bästa.

Du kommer inte att fällas för mord.

Du får sitta ett par månader på häktet, sen är du fri.

Du... Fri från mig, fri från allt.

Jag ska se till att det var värt det. Du behöver inte jobba en dag till.

Anton har varit med om tillräckligt. Han kan inte förlora mig också.

Lyssna noga nu. Det finns bara två sätt vi kan göra det här på.

Antingen gör vi på mitt sätt-

-eller så får polisen ett anonymt tips och hittar mordvapnet hos dig.

Vad tror du Anton skulle säga om det?

Har du kvar det?

Jag kan vara din vän eller din värsta fiende. Det är du som väljer.

Det vore ju fruktansvärt om lille Anton råkade ut för en olycka.

Så du kan väl ta och fundera lite på hur du vill ha det?

-Julie, hörde du? -Vad då?

Ja, jag hörde.

Det är mammas häst.

-Det är Iris. -Det är Eva från lasarettet i Ystad.

-Vi har en Katarina Bignola här. -Det är min syster. Vad har hänt?

Hon kom in akut efter ett fall från en häst.

Jag kommer.

Hon bad mig hälsa att du skulle åka hem till barnen.

-Va? Är de själva? I huset? -Ja, så förstod jag det.

Ja, tack. - Fan också!

Där är hon!

-Mamma! Mamma! -Hej, älsklingar!

-Aj, försiktigt! -Vi väntade ju på dig!

Gumman... Lilla gumman.

-Ta dem. -Tack, älskling.

-Nu måste ni gå och lägga er. -Men vi vill kolla på paddan mer.

Okej, nu måste ni ta det väldigt lugnt, för mamma har jätteont.

-Iris, kan du hjälpa mig med skorna? -En halvtimme?

Julie! Ta med dig din lillasyster och borsta tänderna, snälla.

-En halvtimme? -Nej! Nu gör ni som jag säger!

-Aj! -Nu gör ni som mamma säger!

-Jag kommer och säger god natt... -Gick det bra?

Jag älskar er.

Har du fått tag på Didier från sjukhuset?

-Ja. -Vad sa han?

-Om vad då? -När kommer han?

Du kan ju inte ta hand om barnen nu, så när kommer han?

Han ska kolla på det, såklart, han...

Han har jättemycket på jobbet, men det går säkert bra. Kan du fixa...

Tack.

-Aj! Aj... -Gick det bra?

Aj, nej det gick inte bra.

Aj, aj, försiktigt... Okej.

-Jag lägger upp det här. -Jätteförsiktigt.

Så.

Åh, Gud... Varför mår man alltid så illa när man har ont?

Ska jag ringa Didier?

Kan du snälla hämta ett glas vatten? Jag är så törstig.

Visst. Förlåt.

Du... Jag har tänkt på en sak.

Ska vi inte ta och åka till Bangkok i alla fall?

-Det vore kul att träffa din familj. -De skulle bli jätteglada.

Bra! Jag fixar biljetter.

Hej, Inger. Det är jag.

Jag skulle behöva att du tar Anton igen.

Jag tror att det kanske kommer att bli lite längre än vanligt.

Ja. Tack för allting du gör.

Jag uppskattar det så mycket. Du anar inte.

-Är det redan imorgon? -Nej, det är många timmar kvar.

Sov du.

-Hej, hej. -Hallå. Är det du som är Iris Broman?

-Ja, det är det, Gunnar. -Okej. Du har besök.

Hej.

Är det du som utreder den där kroppen man har hittat i skogen.

Ja.

Det var jag.

Det är jag som har dödat honom.

Det är jag som har gjort det.

Berätta vad som hände, från början till slut.

Jag hade tagit en öl med några vänner.

Jag var på väg hem...

...när plötsligt den här killen från ingenstans bara hoppade på mig.

Jag försökte gå därifrån, men han sprang efter mig.

Så jag smällde till honom.

Han måste ha varit hög eller nånting, för han gav sig inte.

Han var helt jävla galen.

Det spelade ingen roll hur många gånger jag slog, han bara fortsatte.

Jag hade min hammare i bältet och slog honom med den, i självförsvar.

Sen var han död.

Jag fick panik.

Jag tog min bil och körde ut i skogen och grävde ner honom.

-Och var hade du varit? -På restaurang Golden.

Jag brukade gå dit efter jobbet. Det var alltid nån jag kände där.

Vilka var där den här kvällen?

Det minns jag inte.

Kan du peka ut var du grävde ner honom?

Ungefär där.

Cykeln, var lämnade du den, då?

Vilken cykel? Där fanns ingen cykel.

Jag är strax tillbaka.

Är det här killen som du dödade och grävde ner i skogen?

Nej.

Vem är det? Jag har aldrig sett honom innan.

Kroppen är inte Benjamin.

-Utreder vi två fall nu? -Det sa jag ju hela tiden.

Att vi inte skulle låsa oss vid att det var Benjamin.

Nu har hon gjort bort sig.

Förhöret avslutas 11.15.

Jag kommer strax tillbaka.

Jag kollade upp alla försvunna i Skåne.

Ingen annan stämde in på omständigheterna.

Då får vi utöka. Halland, Blekinge, Småland.

Och så får vi ligga på om en identifikation.

Det kan inte vänta längre. Inte när vi har nån som sitter där-

-och erkänner ett helt annat mord.

Han är inte bara en psykiskt sjuk som vill ha lite uppmärksamhet?

Han pekade ut exakt var kroppen hittades.

Han kan ha sett avspärrningarna.

-Kanske kom med Missing Peolpe. -Det är sant.

Oj, ursäkta.

Jaha... Är det bara jag som är glad för ett erkännande, eller?

Hej, Adam. Kan jag ringa upp dig sen?

Jag ska vara snabb. Det gäller snorungarna som sköt Christian.

Vi har plockat upp en av dem.

Killen. Hallå, Iris? Hörde du vad jag sa?

Vi kan ha gripit Christians mördare.

Textning: Åsa Tålig Iyuno

Textning: Åsa Tålig Iyuno