All language subtitles for KOSOMKMSKMKSMSKMS

ANARKISMENS HISTORIA
del 2

Louise Michel,
Voltairine de Cleyre, -

Emma Goldman,
Pierre-Joseph Proudhon, -

Buenaventura Durruti,
Ricardo Flores Magón ...

Dessa anarkismens stora namn spred
sina idéer genom att skriva om dem.

Med emigranterna
spreds idéerna till USA -

och så småningom över hela världen.

Anarkister fanns överallt:
i Palestina, Egypten, -

bland judiska flyktingar, i Indien,
i olika afrikanska länder, i Japan.

I början av 1900-talet var
anarkisternas ställning tämligen god.

Anarkismen
var en del av samhällslivet.

Anarkister med sina svarta flaggor
förekom på vykort -

och anarkister anhölls numera
på sin höjd på film.

Det slutliga tecknet på
att anarkismen blivit salongsfähig -

var när Frankrikes president
Armand Fallières år 1910 deltog -

då en staty av anarkismens fader,
Pierre-Joseph Proudhon, avtäcktes.

Arbetarnas förhållanden
var ändå fortfarande svåra.

Behovet av grundläggande
förändringar var akut.

Därför jäste det i leden i Frankrike,
Mexiko, Spanien och Ukraina -

och anarkisterna ville slutligen
krossa den gamla världen.

Land och frihet 1907 - 1921

1900-talets första år var viktiga
för den anarkistiska rörelsen.

Det handlade inte om revolution -

eller om den internationella anarkist-
kongressen i Amsterdam 1907.

Där enades
de främsta anarkisterna om -

att anarkister måste organisera sig
i nationella förbund, -

som kunde utlysa generalstrejk och
ta till åtgärder för att förhindra krig.

Tanken om "den nya människan"
som tog form i slutet av 1800-talet, -

och inriktningen individualanarkism
fick betydelse.

Anarkoindividualisterna var
upplysningstidens efterkommande -

och romantikens arvtagare.

De var kufar,
vars verksamhet förskräckte.

De läste Nietzsche och Stirner,
var vapenvägrare, -

och ville leva fullt ut, utan att bry
sig om rådande auktoritära principer.

Jag har undersökt
de här personernas historier.

Det de vill är att arbeta med
händerna, men också med huvudet.

Vara hela människor.

De vill ha ett gott liv,
det de avser med ett gott liv.

Det betyder inte ett lätt liv.

Det viktiga är här och nu.

Individualisterna ville ha
en total förändring.

De var beredda
att överge arbete, familj, -

fosterland och borgerlig moral.

De erbjöd alternativa livsstilar,
vilket gjorde dem revolutionära.

Det gällde alla aspekter av livet:
sexualitet, undervisning, kläder.

Man förespråkade nudism, kvinnor
kastade korsetter och hattar.

I stället för äktenskap ville man ha
fria förhållanden, ibland fri kärlek.

Polygama förhållanden var möjliga,
såväl för kvinnor som för män.

Åtminstone i teorin. I verkligheten
var det mycket svårare än så.

Individualismen
hindrade inte anarkisterna -

från att bilda sammanslutningar.

I städerna grundade de skolor och
på landsbygden jordbrukskollektiv.

Överallt försökte man likrikta
tankegångar och verksamhet, -

som när judiska anarkister grundade
den första kibbutzen i Palestina.

I Sydamerika uppstod
de första anarkistiska städerna, -

som Nya Australien i Paraguay.

I Brasilien grundade
italienska anarkister Cecilia-kolonin.

I fyra år levde anarkisterna här
utan hierarkier, religion och pengar.

De grundade råd,
älskade fritt och sjöng sånger.

Farväl Italien, du land av tjuvar.

Med mina kamrater, jag lämnar dig.

Förenade genom vårt arbete -

ska vi bilda en social koloni.

Och du, borgare, får betala.

Allt har sitt slut,
kung, land och gud.

Och anarkismen, stark och ärofylld, -

i ren triumf ska segra.

Den segra ska!

Sammanslutningarna erbjöd
en alternativ samhällsmodell -

och man trodde
att de skulle leda till en ny värld.

Men det gick annorlunda. Anarkist-
samhällena försvann ett efter ett.

Individualisterna menade
att ett samhälle kan förändras -

bara om individen förändras.

De ansåg att medelklassens skolor
lärde barnen auktoritära värden -

och därför
förstärkte maktstrukturerna.

Den gamla skolan måste skrotas.

Anarkisterna utvecklade skolor som
kombinerade antikens fostringsideal-

med anarkistiska principer.

Det var anarkistens uppgift att fostra.
Man måste skapa en ny människa -

innan man kunde skapa
ett nytt samhälle.

Man betonade
intellektuell, sensorisk -

och fysisk utveckling.
Alla livets aspekter.

Alternativa undervisningsmetoder
uppstod runtom i världen.

I Frankrike fanns
Sébastien Faures skola La Ruche, -

i Spanien Francisco Ferrers
moderna skola, Escuela moderna.

Francisco Ferrer
var en viktig anarkistpedagog -

som grundade en rörelse
för den moderna skolan i Spanien.

Tanken var att erbjuda sekulär,
icke-religiös, undervisning för barn,-

men även för vuxna.

Man ville ha ett jämlikt förhållande
mellan lärare och elev.

I undervisningen ingick såväl
praktiska som intellektuella ämnen.

Barn skulle lära sig lite av varje -

och undervisningen
grundade sig på förnuftet.

Inget skulle påtvingas barnet utifrån.

"Vi har modet att säga det.
Vi vill skapa människor, -

vars självständiga intellekt
är deras starkaste sida.

De viker sig inte för någon.
De kan urskilja vad som är gott -

och försöker leva tusen liv
i stället för ett enda.

Samhället fruktar
sådana människor, -

och kommer knappast att stöda en
undervisning som kan skapa dem."

Det fascinerande
med anarkisternas tankar, -

och det är ovanligt
bland pedagogiska teoretiker, -

är att de hyser misstro
mot sig själva.

De hyser en sådan misstro
mot oberättigad auktoritet, -

också undervisning, -

att de reflekterar
över risken för indoktrinering -

också när det gäller deras
egna tankar. De skriver ungefär:

"Vi vill inte skapa
duktiga små anarkister, -

vi ska inte ta makten över barnen.
Vi försöker skapa fria människor, -

sådana som senare måhända tänker
annorlunda än vi. Bara då är de fria."

Det fanns en misstro mot dessa
sekulära och anarkistiska skolor.

Deras framgångar oroade såväl
prästerskap som borgerskap.

Även om Ferrer var känd
som en motståndare till våld -

greps han plötsligt under den så
kallade tragiska veckan i Barcelona.

Han blev en nagel i ögat
på myndigheterna, -

som 1909 anklagade honom
för generalstrejken, -

och dömde honom till döden.

Det utvecklades
en internationell solidaritet.

På alla kontinenter. I USA,
i Australien, i Europas storstäder ...

Det ordnades demonstrationer,
det skrevs petitioner, -

och också regeringar vädjade till
spanska regeringen att skona honom.

Men Ferrer avrättades.

Bara några timmar
efter avrättningen -

samlades stora folkmassor
i alla storstäder, speciellt i Paris.

Upploppen i Paris blev spektakulära,
den 13 oktober 1909.

Det var häftiga upplopp.
Vägarbetarna, äkta proletariat, -

kom med hackor
och hackade loss gatsten, -

blottade gasledningar och tände på.
Paris blev ett inferno.

Ferrers avrättning förorsakade -

den våldsammaste reaktionen
i Frankrike sen Pariskommunen.

Också i andra länder
förekom häftiga protester.

I Japan protesterade man
mot anarkisten Kotokus dödsdom.

I USA rasade man över dödsomarna
mot anarkisterna Sacco och Vanzetti.

Statsmaskineriets våld
mot oskyldiga humanister -

fick många anarkister
att ta till vapen.

Deras måltavla var samhällets
mest skyddade institution, ägandet.

Anarkisterna
understödde stöld av egendom, -

vilket man kallade tvångsinlösning
eller revolutionär utmätning.

Målet var att påskynda en revolution
och stölderna blev en vanlig strategi.

Varför skulle de inte angripa banken?

Råna en bank och använda pengarna
till att finansiera revolutionen?

Metoden är sen en annan fråga.

Man kanske inte
borde döda kassörskan, -

men själva idén att kämpa
mot kapitalismen genom bankrån -

var inte upprörande
för revolutionärerna.

Det gjorde också Stalin i Ryssland.

Rån hör till alla revolutioner.

Men anarkisterna
gjorde allt systematiskt -

och låg bakom
tidens mest anmärkningsvärda rån.

Buenaventura Durruti
var Spaniens ledande terrorist -

och ledde senare
Kataloniens anarkistiska revolution.

Hans grupp plundrade
i Europa och Sydamerika.

Anarkisten Severino Di Giovanni
ledde -

de största rånen dittills
i Argentinas historia.

I Ukraina ledde Nestor Machno
olika tvångsinlösningar -

och delade ut stöldgods till fattiga.

I Frankrike gjorde Marius Jacob
sig berömd som tjuv.

Han var välorganiserad
och mycket skicklig inom området.

Marius Jacob gjorde inbrott i affärer,
i kyrkor, hemma hos förmögna, -

men så långt det gick utan våld
och på ett närmast elegant sätt.

Han kunde lämna små ironiska
meddelanden till dem han rånade.

"Javisst, jag stal
en näsduk värd 250 franc av er.

Är inte en näsduk för 250 franc
en förolämpning mot misären?"

Marius Jacob var en anarkistledare.

Han utförde hundratals rån, -

men behöll själv bara så mycket
att han klarade sig.

Statsmakten ville varna anarkister
för den brottsliga banan.

Jacob anhölls och blev bestraffad,
ett varnande exempel för andra.

Han kallade det en oblodig giljotin, -

vilket innebar tvångsarbete
i straffkolonin Franska Guyana.

De revolutionära ligorna
tolkade statsmaktens budskap som -

att det var bäst att döda
innan man själv blev dödad.

Den våldsammaste
sammandrabbningen -

mellan rånarligorna
och ordningsmakten -

ägde rum i London 1911.

Poliserna omringade anarkisterna
i Stepney i flera timmar.

Händelsen omtalas som
"slaget om Stepney".

Polisen stängde av området
i gryningen.

Två anarkister,
som förskansat sig i ett litet hus, -

försvarade sig
mot 800 poliser och militärer.

Operationen leddes av
inrikesminister Winston Churchill, -

här i cylinderhatt.

Man lyckades inte få ut anarkisterna,
och soldater besköt huset.

Huset började brinna
och anarkisterna dog i eldsvådan.

Pressfotografernas bilder visar -

att stora folkmassor
följde omringningen.

Den franske anarkisten Jules Bonnot
hade besökt London -

och blivit bekant med anarkister.

I Frankrike
ville han skrida till verket.

Han gick med i en liga
som alla förfärades över.

Den gick under namnet Bonnots liga.

"De tragiska banditerna"
kallar jag dem hellre.

De hade ingen ledare. I varje fall var
inte Bonnot det mer än någon annan.

De var militanta anarkister,
individualister, övertygade, -

med stridserfarenhet.

Som den unge Octave Garnier, -

som fängslades i samband
med en vägarbetarstrejk -

och hittade det han sökte
i individualismen.

Anarkistligans medlemmar
levde klanderfria liv.

De undvek tobak, alkohol,
hasardspel och bordeller.

Ligans medlemmar hade alla
en bakgrund inom mekaniken.

De var de första
att använda flyktbilar vid rån.

Deras rånbyten räckte inte till
för att finansiera en revolution.

I samband med rånen
dog ändå många människor.

Ligans medlemmar var efterlysta.

I tidningsannonser utlovades
en hittelön på 100 000 franc.

Polisens specialtrupp,
"tigerbrigaden", -

lyckades komma ligan på spåren,
men dessa lät sig inte skrämmas.

Ligamedlemmen Garnier
skickade ett brev till polisen:

"Jag vet att i en strid, med
samhällets hela arsenal mot mig, -

är det jag som förlorar.
Men jag hoppas -

att samhället får betala
ett högt pris för sin seger."

Det slutar med en belägring, -

där ett fåtal män
möter en trupp på 1 000 man.

Och med 10 000 åskådare -

som kommit för att se
då de omringade greps.

De slogs ända till slutet, -

även om de visste
att de inte hade en chans.

Det är det som gör dem till män
av handlingens propaganda.

Bonnots ligas verksamhet
tog slut i april 1912.

Nyhetsfotografer kallades ut.
Polisen placerade ut sprängämnen.

När operationen var över
visades anarkisternas kroppar upp.

Ett tag blev det tyst
om revolutionära tjuvligor.

Bonnot och andra ligamedlemmar
blev omstridda personer.

Än sågs de som anarkister,
än som främmande för anarkismen.

Hellre än att se Bonnots liga -

som en verklig proteströrelse, -

skulle jag personligen se dem
som rörelsens misslyckande.

Det är händelser som kanske
lockar en morbid fantasi, -

men de förblir marginella.

Bonnots liga är marginella
i en marginell rörelse.

Med publiciteten kring Bonnots liga
ville man visa -

att anarkiströrelsen var ute
efter krig mot samhället.

Anarkister deltog i demonstrationer
tillsammans med socialister -

i exempelvis Italien, där filosofen
Malatesta lyckades styra arbetarna -

till generalstrejk
i Marche, Romagna och Toscana.

Kapitalisternas största oro var att
världens arbetare skulle gå samman.

I Frankrike hade man
tagit i bruk anarkistlagar -

och sammanställt namnlistor
över anarkistledare -

som skulle anhållas
om revolutionen bröt ut.

De kom dock aldrig i bruk, -

för de revolutionära rånarligornas
öden avskräckte anarkisterna.

Efter mordet på socialistledaren
Jean Jaurès 1914 -

understödde dessutom
några bemärkta anarkister -

avtalet
om undvikande av generalstrejk.

Samtidigt som miljontals
europeiska arbetare dog i kriget -

bröt den första anarkistrevolutionen
ut i Mexiko.

Det är svårt att förstå varför
den mexikanska revolutionen -

inte tillskrivs samma betydelse -

som den ryska revolutionen
eller den kinesiska revolutionen.

Den var den första stora
revolutionen under 1900-talet.

Den mexikanska revolutionen
började 1910 -

och under de första åren, 1910-12, -

var en av de viktigaste fraktionerna -

det liberala mexikanska partiet,
PLM, -

som leddes av bröderna
Enrique och Ricardo Flores Magón.

De var mexikanska anarkister
i exil i USA när revolutionen bröt ut.

Ricardo Flores Magón med kamrater
hade en grundläggande betydelse -

eftersom de var föregångare
i den revolutionära rörelsen.

De skapade förutsättningarna
för en revolution.

Deras propaganda bidrog till
att radikalisera andra fraktioner.

Magón ansåg
att den mexikanska revolutionen -

var början på den
världsomspännande omvälvningen, -

att den stora anarkistiska
revolutionen stod för dörren.

Mexikanska revolutionen
startades av PLM, -

som varken var ett parti
eller liberalt.

Det var en äkta
anarkistisk organisation, -

vilket framgår
av Flores Magóns manifest.

PLM stod för ren anarkism.

Det understödde direkt handling
och krävde en jordreform.

Anarkiströrelsen stod för socialism, -

där lantarbetarna hade
en central roll i revolutionen.

Det förklarar
rörelsens framgångar -

i det jordbruksdominerade Mexiko.

Samma principer följde också andra
revolutionära organisationer:

Emiliano Zapatas befrielsearmé
i söder, -

den anarkosyndikalistiska
COM-rörelsen i huvudstaden -

och den amerikanska IWW-rörelsens
förgrening i norra Mexiko.

PLM framhöll alltid
sitt motto "Land och frihet", -

och det skulle bli
revolutionens slagord.

De sa till lantbefolkningen:

"Grip era gevär
och ta det land som tillhör er.

Ni behöver inte vänta
på arbetarklassen.

Lantbefolkningen
kan ha sin egen revolution."

Magón trodde på
en beväpnad befolkning.

Att man genom väpnat uppror
mot systemet -

kunde upprätta
ett anarkistiskt samhälle.

Uppmaningen att gripa till vapen
hördes -

såväl i Sierra Madre
som i Chiapas högland.

Befolkningen hade levt i misär
i flera århundraden.

Kristendomens utbredning,
skatter till spanjorerna, -

och smittkoppsepidemier
hade gjort sitt.

Ursprungsbefolkningen
hade närapå gått under.

Hela halvön
var förödmjukad och fördärvad.

Majoriteten av arbetarna
slet för godsägarna, -

eftersom de inte hade
bättre alternativ.

Analfabetism, svält och sjukdomar
var en del av deras vardag.

De arbetade tungt
under den heta solen.

För det fick de hugg och slag.

Minsta trots
betraffades med piskrapp -

och varje flyktförsök med döden.

1911 organiserade bröderna Magón -

en invasion av norra Mexiko, -

egentligen av södra Kalifornien.

Kring 50 italienska anarkister
från USA och Kanada -

tog sig över gränsen
för att bistå dem.

Där fanns IWW-medlemmar,
radikala afroamerikaner, -

åtminstone en kinesisk partisan ...

De invaderar staden Mexicali
i norra Mexiko, -

tar över den av federala trupper,
behåller makten över den -

och tar makten över staden Tijuana.

Under några månader
har de makten över norra Mexiko.

PLM:s lilla armé -

befriade de som satt fängslade -

och hissade anarkistflaggan
med texten "Land och frihet".

Det inspirerade anarkister
världen över.

Emma Goldman talade
på möten i USA, -

anarkistteoretikern Pjotr Kropotkin
skrev om gerillakrigföring.

Anarkisttidningar i USA, Argentina,
Kuba, Portugal och Italien -

var entusiastiska
över revolutionen -

som kunde störta
den gamla ordningen.

Svenskbördige Joe Hill
hörde till IWW:s ledning -

och gick med
i den mexikanska revolutionen.

Han skrev en sång
om varför man ska bli soldat.

Sången var ett bevis på
det internationella intresset -

och en uppmaning att förenas i kamp.

Om jag nånsin tar till vapen -

ska jag krossa en tyrann.

Gå med i arbetarnas armé, -

män och kvinnor bildar led.

Löneslavar överallt, -

gör er insats nu för land och frihet!

Det är första gången i historien -

som anarkister ser en armé
under anarkistisk ledning ...

... som tar mått och steg för att
förverkliga anarkokommunism.

Det är PLM:s mål: Att skapa ett nytt,
anarkistiskt samhälle i Mexiko -

och sen sprida revolutionen till
Nordamerika och resten av världen.

Så anarkister världen över,
folk som Kropotkin, -

ser den tidiga
mexikanska revolutionen -

som en blivande
anarkistisk revolution, den första.

Kampen blev ändå övermäktig
för revolutionärerna.

De stred
mot mexikanska trupper -

och amerikanska trupper.

De förlorade områden, -

mexikaner sköts
och utlänningar internerades.

Anarkisterna hade förlorat
kampen i norr, men kriget fortsatte.

Anarkistledaren Flores Magón
såg en ny chans i söder -

och den karismatiske
generalen Zapatas armé.

Ricardo Flores Magón anser -

att Zapata, även om han
inte kallar sig anarkist, -

i praktiken agerar som en anarkist,
och likaså dennes trupper.

Han lägger beslag på mark utan lov,
utan att invänta lagstiftning, -

och man delar på den.

Emiliano Zapata representerade
ursprungsbefolkningen -

och hade påverkats
av PLM:s tankegångar.

Bröderna Magón,
som kände honom väl, -

hyste stor sympati
med zapatiströrelsen.

Zapatas armé bestod av
närmare 28 000 soldater.

Den bedrev gerillakrig
i södra Mexiko.

Zapatisterna fördelade jorden
och tog i bruk en egen valuta.

De lyckades ta sig fram
till huvudstaden.

Massorna gladdes över revolutionens
framfart, men anade inte -

att det mellan städernas
och landsbygdens anarkister -

skulle uppstå en djup klyfta.
Det fick ödesdigra följder.

I huvudstaden verkade
anarkosyndikaliströrelsen COM, -

som hade 50 000 medlemmar.

Arbetarna i staden såg landsbygdens
massor som bakåtsträvare.

De ansåg att den nya världen
inte kunde födas -

ur en "efterbliven" landsbygd,
som de uttryckte det, -

utan ur städernas upplysta arbetare.

Zapatisterna kom med sina radband
och jungfruhalsband.

Anarkisterna i huvudstaden såg det -

som ett tecken på att de var
under katolska kyrkans inflytande -

och alltså manipulerade.

Men landsborna gick inte i mässan.

De tog till vapen och beslagtog land.

De betedde sig
som militanta anarkister.

Men stadens intellektuella anarkister
såg dem, -

för att använda Marx ord, -

som kapitalets eller kyrkans lakejer.

Det innebar en djup klyfta -

mellan anarkosyndikalisterna
och zapatisterna.

Det blev en rejäl konfrontation
1916, -

när ledarna för COM beslutade
att bilda röda bataljoner -

och anfalla zapatisterna.

Det var klassförräderi.

Anarkosyndikalisternas
röda bataljon -

blev den borgerliga arméns
bundsförvanter.

Med deras hjälp -

slog kontrarevolutionärerna ner
landsortens revolutionärer.

I zapatisternas högkvarter
dödades 268 personer, -

däribland 112 kvinnor och 42 barn.

Ricardo Flores Magón
skrev ännu ett manifest -

till världens anarkister och arbetare.

Den enda reaktionen
kom från USA:s myndigheter.

Han dömdes till fängelsestraff,
under vilket han dog.

Emiliano Zapata dog
i ett bakhåll 1919.

Kriget mellan
olika progressiva fraktioner -

var det som bidrog till att utplåna det
anarkistiska inslaget i revolutionen, -

som borde ha varit dess höjdpunkt.

Tyvärr analyserade man
inte riktigt -

varför anarkisterna misslyckades
under mexikanska revolutionen.

Därför hamnade PLM och
Flores Magón lite i skymundan.

I Mexiko analyserade
revolutionärerna inte efteråt -

var revolutionen gick snett.

Något som bidrog till att mexikanska
revolutionen föll i glömska -

var första världskriget.

Europas intresse
minskade ytterligare 1917 -

när revolutionens vindar blåste
på närmare håll, i Ryssland.

1917 och Februarirevolutionen.
Tsaren abdikerar.

En sorts demokrati inrättas -

och sovjeter, arbetarråd, tar över.
Anarkisterna var förtjusta.

Åtta timmars arbetsdag, avskaffande
av dödsstraffet, åsiktsfrihet.

Revolutionen åtgärdade orättvisor
och gav makten åt sovjeterna.

Tolstoj togs till heders,
en staty restes över Bakunin -

och Kropotkin
erbjöds en ministerpost.

Anarkisterna trodde
att man äntligen hade segrat.

Början av ryska revolutionen bidrog
till att återuppliva anarkiströrelsen, -

eftersom det var den sortens
revolution de hade eftersträvat:

ett spontant uppror.

En stor majoritet såg det
som oerhört positivt -

att man någonstans i världen
reser sig, kvinnor och män, -

för att säga att den gamla
maktordningens tid är över.

Till en början trodde anarkisterna
att det var möjligt -

att man i Ryssland skulle se
ett äkta kommunistiskt land uppstå.

Jag höll på att säga "stat",
men det ville man inte ha, -

man ville ha ett land som gjorde sig
till ett kommunistiskt samhälle.

Anarkokommunisterna glömde -

Bakunins och Lenins
meningsskiljaktigheter.

De trodde sig kunna enas
med bolsjevikerna -

och tillsammans med dem
skapa en ny värld.

Anarkisterna i Ryssland
samarbetade -

med bolsjeviker
och socialrevolutionärer och andra -

för att störta tsaren, organisera
sovjeter och fabrikskommittéer.

Man kan förstå
de ryska anarkisternas iver, -

eftersom Lenin i det skedet inte
sågs som en dogmatisk marxist -

eller någon blivande despot.

Lenins parti
kallade sig inte kommunistiskt -

och hans första politiska pamflett,
"Vad bör göras?", -

lånade sin titel
av en en rysk anarkists roman.

Lenin motsatte sig samarbete med
regeringen och motsatte sig krig, -

vilket föll i god jord
hos anarkisterna.

Viktigast var ändå att Lenin
var Aleksandr Uljanovs yngre bror.

Handlingens propaganda,
eller ett mordförsök på tsaren, -

innebar att han hängdes 1887.

Det här förledde anarkisterna att tro
att Lenin stod på deras sida.

Lenins publikation
"Staten och revolutionen" -

stärkte dem i deras uppfattning.

Man måste förstå att Lenin
uttryckte radikala idéer -

som stod rätt långt
från ortodox marxism:

Att fortsätta revolutionen
i Ryssland -

och fälla den tillfälliga regeringen
för att förverkliga socialism.

Han kritiserade också
tanken om staten, -

och sträckte därmed ut
en hand till anarkisterna.

"Vi anser precis som anarkisterna
att målet är att avskaffa staten.

Men för att nå det målet, -

måste vi tillfälligt använda oss av
statsmaskineriet mot utsugare."

Lenin accepterar att man anklagas
för att vara anarkister, -

men att han föredrar det framför
att förväxlas med socialdemokrater -

som samarbetar med regeringen.

Det ger en felaktig bild av -

att bolsjeviker och anarkister
har samma mål -

och i det stora hela
samma metoder, -

och bara skiljer sig åt
på intern organisatorisk nivå.

Likheterna mellan bolsjeviker
och anarkister var en illusion, -

vilket blev tydligt
under Oktoberrevolutionen, -

när man intog Vinterpalatset.

För de anarkister som deltog
var det en segerdag.

Det väckte enorma förväntningar.

Också Malatesta såg till en början
positivt på den ryska revolutionen.

Och Kropotkin
återvände till Ryssland, -

eftersom han trodde att revolutionen
skulle ta en anarkistisk riktning.

Emma Goldmann och andra
anarkister återvände till Ryssland -

för att delta i revolutionen.

Anarkiströrelserna var på alerten.

I Moskva styrde anarkisternas
förbund delar av staden.

En skicklig anarkiströrelse
fanns i Ukraina, -

där en ung bonde ledde
revolutionsarmén på norra Krim.

Han blev en av 1900-talets
anarkiströrelsers nyckelpersoner.

Machno kom från landsbygden
och väldigt enkla förhållanden, -

men hade en stor militär begåvning.

Han lyckades organisera
ett landsbygdens uppror -

i nästan hela Ukraina.

Han bildade anarkistliknande
samhällen och visade -

att en revolutionär förtrupp inte
behövde ta formen av ett parti.

Revolutionsarmén
som började i sydöstra Ukraina -

spred revolutionen
till ett större område.

Den anarkistiska bondearméns
symbol var en svart dödskalleflagga-

med texten: "Död åt dem som
motsätter sig arbetarnas frihet!"

Den svarta armén tog makten över
den ena staden efter den andra.

När Machnos armé
var som starkast -

kontrollerade de ett område -

stort som ett europeiskt land
med hundratusentals människor.

När de intog en stad var det första
de gjorde att befria alla fångar.

De delade ut mat -

till soldater och befolkning.

De gjorde upp planer på kollektivt
ägande av jordbruk och fabriker.

Machnos armé bestod
av utvalda befäl och av frivilliga.

Jordbrukssamhällena förstod -

hur viktigt försvaret
av jorden och friheten var -

och skickade frivilliga.

De försåg armén
med hästar, vagnar och livsmedel.

I armén tjänstgjorde
upp till 40 000 personer, -

med allt som krävs därtill, -

administration
och medicinsk vårdpersonal.

Ett tag hade de
till och med ett pansartåg.

Machnos armé hade ett pansartåg
med ordet "anarki" målat på det.

På den här sällsynta filmen
ser vi "fader Machno", -

som han kallades.

Man kunde frakta
svarta arméns kavalleritrupper -

till olika fronter och ända till Kiev.

Frontlinjen var
över 1 000 kilometer lång.

Machnos trupper stred
mot general Denikins vita armé, -

samtidigt som man stred
mot Petljuras nationella armé.

I oktober 1919 segrade
Machnos svarta armé över de vita.

Det bidrog på ett avgörande sätt
till bolsjevikernas revolution.

Delar av befolkningen och
bolsjevikerna hade börjat fly.

Det är ett exempel
på svarta arméns effektivitet.

De höll sig inte
bara på hemmaplan.

Machno kunde tänka
på det allmännas bästa -

och rädda revolutionen.

Början av 1919 var höjdpunkten.

Hans armé gick samman
med bolsjevikarmén, -

en frivillig sammangång,
och kameror förevigar tillfället.

Den storvuxne bolsjeviken Dybenko
och den mycket kortare Machno.

Två sidor av revolutionen.
En striktare bolsjevikisk -

och Machno, som ser ut som den
romantiska bilden av en revolutionär.

I Moskva, där Lenin
hade förordnat krigskommunism, -

ogillade man
anarkisternas verksamhet -

och att dessa
kritiserade proletariatets diktatur.

För de flesta anarkister
var det signalen -

att bolsjevikerna
inte var äkta revolutionärer, -

att de inte var intresserade
av arbetarnas väl och ve, -

att de inte var allierade med
någon annan än andra bolsjeviker.

Bolsjevikerna var
en revolutionär grupp bland andra.

De var politiskt isolerade
och försökte stärka sin makt, -

genom att eliminera
andra revolutionära arméer.

Det var en maktkamp.

Bolsjevikerna ansatte anarkisterna -

och Trotskij ville en gång för alla
bli av med anarkismen.

Bolsjevikerna förstod
att propaganda var ett vasst vapen.

De började sprida filmer, där
de varnade för anarkistbanditer.

Rövarband som kallar sig anarkister.

De viftar med sin svarta flagga.

Men de har inga principer.

Bolsjevikernas budskap
var inte vidare revolutionärt.

De använde likadana klichéer
som den europeiska borgarpressen, -

och framställde anarkister som fulla
mordbrännare som måste krossas.

Det blev en rejäl spricka
mellan anarkister och bolsjeviker.

Bolsjevikerna blev snabbt
anarkisternas farligaste motståndare.

När Kropotkin dog 1921 -

beslutade bolsjevikerna ändå
ordna statsbegravning för honom.

Kamerorna förevigade revolutionens
hyllning till en av anarkismens fäder.

Emma Goldmann
höll tal på begravningen.

När Kropotkin dog 1921, satt
många anarkister redan i fängelse.

Bolsjevikregimen
släppte dem för en dag -

så att de kunde delta i begravningen.
De var tusentals.

Sen skickades de tillbaka i fängelse.

Det var oerhört cyniskt.

Bolsjevikregimen
stod för en förbryllande lögn.

Å ena sidan
hedrar man en stor rysk man, -

å andra sidan
går man emot hans idéer.

Kort efter Kropotkins begravning -

avrättades anarkistmilitanterna
Lev Tscherny och Fanja Baron -

och sju andra anarkister på Lenins
order i hemliga polisens fängelse.

Nu beslutade bolsjevikerna kväsa
två av anarkisternas fästen.

Det ena var i Ukraina,
det andra i Kronstadt.

Enligt Centralkommittén
låg hotet för nära.

Emma Goldmann
erbjöd sig att förhandla, -

men Trotskij
skickade in Röda armén.

Upproret i Kronstadt kvästes
den 18 mars 1921.

Det är samma datum som
bolsjevikernas partikongress -

och Pariskommunens minnesdag.
Symboliken är stor.

Våren 1921 fanns det ännu en armé
som kämpade mot bolsjevikerna:

svarta armén i Ukraina.

När anarkistarmén firade
på Svarta havets strand -

slog bolsjevikerna till
och gjorde slut på dem.

En stor del av kavalleriet
och officerarna -

var hos Röda armén
nära Sevastopol -

och firade en seger.

Leninisterna var välorganiserade -

och under natten
sköts alla anarkistofficerare.

Slutet på Machnos saga är tragiskt.

Det är en desperat jakt, -

ett slag utan hopp om seger, -

ett sårat djurs kamp.

Ryska revolutionen
var katastrofal för anarkismen.

Anarkiströrelsen
upphörde helt i Ryssland.

Dess sista förkämpar
dog i Stalins läger eller i exil.

Anarkister avrättades
eller sattes i fångläger -

för att tysta ner dem.

Bolsjevikstyret
ville ge arbetarna uppfattningen -

att socialismen
höll på att byggas upp.

Därför ville man inte ta risken -

att de främsta revolutionärerna
avslöjade illusionen.

Förutom att ledningen
dödade anarkister -

censurerade man
deras publikationer.

Från den här tiden,
och speciellt under Stalins tid, -

har den marxistiska
historieskrivningen -

förminskat anarkisternas betydelse.

Det dröjde länge, både i öst och
i väst, innan man blev medveten -

om anarkisternas kritik mot regimen.

Anarkisterna var de första
som kritiserade statskapitalismen.

Att staten blev den enda jordägaren,
den enda kapitalisten, -

och det förändrade inte
arbetarnas ställning.

Förutom att arbetarklassen
inte hade någonstans att ta vägen.

Anarkisterna
hade ingenstans att ta vägen, -

när också borgerskapet försökte
kväsa anarkisternas upprorsförsök -

lika hårt som bosjevikerna.

Exempelvis i Tyskland
fängslades Bayerns anarkistledare.

Man jagade dem eller dödade dem.

En ledare, Gustav Landauer, sköts -

och hans kropp lämnades att ruttna
på gatan i flera dagar.

I Bulgarien i september 1923 -

slutade ett arbetarnas
och böndernas uppror i vit terror.

Kung Boris III avrättades samtidigt -

som den anarkistiske teoretikern
Georgi Sheitanov.

I Argentina slutade anarkisternas och
kommunisternas strejk 1919 blodigt.

I Colombia kväste
United Fruit Company blodigt -

anarkosyndikalisternas uppror.

I Kina svarade regeringen 1919
med våld på demonstrationer.

På Himmelska fridens torg
var också Mao Zedong på plats -

när regeringens våld mot studenter
lämnade djupa spår.

Anarkister bemöttes med våld
också i Japan.

Myndigheterna dödade anarkisterna
Sakae Osugi och Ito Noe.

Också Italien var nära revolution.

Men kapitalismen återställde
ordningen med våld.

Anarkistteoretikern Errico Malatesta
hade förutspått -

att borgerskapet skulle låta
proletariatet betala för revolutionen.

Anarkister dömdes
och dödades överallt.

Också i USA bekämpades anarkister,
och dömdes till döden, -

också sådana som var oskyldiga.