All language subtitles for Turning.the.Tables.with.Robin.Roberts.S01E04.720p.WEB.h264-KOGi

-Jag var countrymusik-DJ i radio.
-Jag älskar det!

-Vad är det som händer?
-Alltså,

mamma får lära sig saker här!

WFPR 14-Country, din countryvän
från hemstan sedan 1947.

Robin René här, med den bästa
countrymusiken på lördag kväll.

-Yeah, tjejen!
-Vad är det som händer?

-Jag tycker att jag har banat vägen.
-Du gjorde det!

Något riktigt speciellt händer
när kvinnor möts…

…delar med sig, drömmer
och inspirerar varandra.

Detta är Turning the Tables.

Det här är det jag älskar,
och det jag ville ha.

Helt utan manus.
Ni vet, ingen sensationalism.

-Nej, tack och lov.
-Det är Turning the Tables.

Om ni vill ställa en fråga till mig,
eller nån annan…

-Men det är min show!
-Det är din show.

Så… gratulerar, Mickey!

-Titta på dig!
-Det är fantastiskt.

-Ett liv.
-Jag är en Grammy-nominerad mamma.

-Du är stolt.
-Jag är stolt.

-Hur mår du nuförtiden?
-Du vet, det är inte bekvämt.

Det kan jag verkligen inte säga.
Detta är inte bekvämt.

-Att vara gravid är inte min grej, men…
-Du har anammat det?

Ja, jag har anammat det.
Det är speciellt.

Ursäkta ordvalet, men
som ungdomarna säger: du rockar det!

-Yeah!
-Ja!

Du har anammat det,
men mer än så… du äger det.

På ett vackert, vackert sätt.

Men du min vän, har hjälpt folk.
My Hand in Yours.

-Åh, du är väl ändå gullig?
-My Hand in Yours. Det är sant!

-Berätta för oss om det.
-Tack, vad gulligt!

När någon har det tufft,
så har jag sedan lång tid tillbaka…

…antingen skickat en present
eller en enstaka blomma i vas.

Men med ett kort där det står:
"Min hand i din".

Det är mitt sätt att säga: "Jag är
inte där, men jag är ändå med dig."

Och om du har det tufft,
föreställ dig hur det skulle kännas.

Alla pengar som samlas in

-går direkt till barnsjukhuset i LA.
-Så fint!

Var kom det ifrån?

Att du ville koppla samman folk,
och sträcka ut en hand?

Min mor var en fantastisk skådespelerska,
men hon var också en filantrop,

och samarbetade med Maria Shriver

-på Special Olympics.
-Ja.

Jag tror att bara jag såg det,
från en tidig ålder.

Människor som gör saker för andra.

Titta på henne i kungsblått
som tittar på dig.

Jamen, hur kan man inte älska detta?
Det handlar om gemenskap.

-Ja.
-För mig personligen,

handlar det alltid om det.

Det är när jag känner mig isolerad
från världen och universum

som jag vet att jag har problem.

Då måste jag ta mig tillbaka på något vis.

Och att skapa gemenskap gör man
genom att hjälpa andra.

-Amen!
-Billie, jag vet att du…

Du var alltid medveten,
även i tidig ålder.

Du spelade tennis, och när du
såg dig omkring såg du bara vitt.

Jag fick en uppenbarelse.
Jag var på Los Angeles tennisklubb,

dagdrömde och tänkte bara på min sport,

och sa: "Alla har vita skor,
vita kläder, du vet,

"spelar med vita bollar,
och alla spelarna är vita."

Så, 13 år gammal tänkte jag:
"Var är alla andra?"

-Det här är löjligt!
-Det där är jag och countrymusik nu.

Och när jag såg dig, sa jag…

-Äntligen! Äntligen!
-Just det.

-Countrymusik, vitt!
-Inte bara vitt!

-Samma historia, en annan tidsålder.
-Män.

-Javisst!
-Hur som helst,

så lovade jag mig själv den dagen
att jag skulle stå upp för jämställdhet,

och att försöka få med mig
alla andra till min sport, för…

Vi knäpper med fingrarna för dig.

Jag är 62 år gammal men jag tänker
göra det, för det gör tydligen ungdomarna.

-Ja, mannen!
-Och mamma

-tänker göra det också.
-Om du inte kan knäppa med fingrarna,

-då har du problem.
-Du får fejka det.

Ja, men tennis är
en internationell sport, en global sport,

och jag visste att som 13-åring
hade jag en otrolig möjlighet.

Men jag visste också att som tjej
var jag en andra klassens medborgare.

Men jag visste att jag var vit,
och det var inte…

Det hade varit tuffare för
en icke-vit syster.

Men jag tänkte:
"Vet du vad, jag gör ett försök."

Jag har någonting… Jag är
så privilegierad. Det är en välsignelse.

JU MER DU GER
DESTO MER FÅR DU

Mickey, under loppet av din karriär,
har du någonsin sagt:

"Vet du vad… nu tänker jag
börja göra det på mitt eget sätt"?

I college läste jag en bok
som heter Black Like Me.

Och den gjorde mig så rörd,
för den handlade om en vit man

på 60-talet som gjorde sin hud mörkare
med hjälp av strålning.

Och han åkte till Djupa Södern
för att se hur det var att vara svart.

Så jag skrev om det.
En låt som hette "Black Like Me."

Jag blev klar med låten,

och jag skrev den med två vita män
och en till svart kvinna.

Vi skrev den,
och jag hade aldrig kunnat tro

att någon i countrymusikvärlden
skulle satsa på den.

Jag spelade den till och med
för folk i countrymusik-världen och de sa:

-"Jag återkommer om det där."
-Ja.

Och det förändrade allt för mig.

Jag gick från att försöka vara
någonting jag inte är,

till den jag faktiskt är.

Du pratar om att vara sitt autentiska jag.

-Det är mäktigt.
-Ja, tack.

-Att äga det.
-Att inte vara sig själv…

-Funkar inte.
-…du förlorar, det går inte.

-Ja.
-Du har behövt balansera, precis som…

-Det stämmer!
-…alla vi här.

Du har hittat en väg framåt
i en värld där du är en outsider.

-Ja.
-Hur har det varit?

Jag fick uppleva mycket rasism
i början av min karriär,

men jag var van vid det.

Det var inte förrän jag
tänkte tillbaka och pratade

om alla de saker och händelser
jag gått igenom

som jag sa:
"Herregud! Det var verkligen tufft."

Jag har varit på konserter, där jag sjöng,

medan människor viftade
med sin sydstatsflagga.

Jag har kallats för n-ordet.

Och det förändrades inte förrän,
precis som ni sa,

jag hittade meningen med det jag gjorde,
att hjälpa andra.

Jag gick från att försöka passa in
i en mansdominerad värld,

och missförstå mig inte,
det var svårt för svarta kvinnor,

men det är fortfarande svårt
för vita kvinnor med.

-Inom country.
-De diskrimineras

emot precis lika mycket som mig.
Jag tänkte: "Är det 50-talet?"

-Vad håller vi på med?
-Har kvinnor i musikbranschen

någon förening eller något förbund

-där ni kan samlas?
-Nej.

-Har du någonsin funderat på det?
-Jag vill gärna starta en.

-Varför inte? Du skulle vara perfekt.
-Jag försöker uppmuntra…

-Jag försöker få dem…
-Kan du inte göra det själv?

Vi hjälper dig om du vill.

-Ja, snälla!
-Jag skämtar inte.

-Snälla! Jag behöver all hjälp…
-Vi behöver en enad röst.

…för ingen förstår hur illa det är
inom countrymusiken.

-Det är illa.
-Ni blir starkare tillsammans,

och får en enad röst
när ni vill framföra en åsikt.

Och att ha en enad röst är jätteviktigt

när det kommer till förhandlingar
och liknande. Det vore intressant.

Det finns ingen bättre hejaklacksledare
än Billie Jean King.

-Jag är din följare i den här världen.
-Jag är redan… Tack.

Och du riktar ljuset mot andra,
varenda sekund du är vaken.

-Precis vad det handlar om.
-Varje dag lyfter du fram

någon annans prestation,
för du erkände din egen,

och vad den betydde
och fortfarande betyder för folk,

som det som precis hände med Mickey.
Det är fantastiskt!

Ju mer du ger, desto mer får du tillbaka.
Det är så enkelt.

-Men det är inte motivet.
-Vi knäpper fingrarna för dig!

-Vi knäpper dem för dig, raring!
-Ja, precis.

-Du fick i gång Mickey…
-Jag lär mig grejer idag!

Countrymusik är ju historieberättande,

-och du har en historia att berätta.
-Ja.

-Och du berättar den.
-Ja.

Och nu är du Grammynominerad,
den första svarta kvinnan

som soloartist i countrymusik-kategorin…

Det är galet.

-Vi knäpper dem för dig, mama!
-För mama!

-Det är galet!
-Kom igen, baby!

-Jag vet att du har jobbat så hårt!
-Ja.

Hur känns det?

Det är konstigt, för man drömmer om…

Ja, ni vet.
Ni är alla legender, men,

man drömmer om det här ögonblicket
hela livet, och man tror aldrig…

…eller jag trodde i alla fall aldrig
att jag skulle uppnå det, ärligt talat.

När jag satt i det där rummet
och de sa att…

Det ögonblicket var så mycket större
än bara mig,

för som svart kvinna i en helvit bransch,

var det inte bara en seger för mig,
utan för alla svarta kvinnor

som har känt att de inte riktigt
har en plats i världen.

Det var för alla kvinnor
i HBTQIA+-gemenskapen,

alla som känt sig osynliga,
det är det som utmärkelsen står för.

Så att de ropade upp mitt namn…

Det var som att de såg mig,
och de ser oss nu.

-"Ser oss nu."
-Det är så viktigt.

Jag vet, och det säger mycket
om din personlighet.

-Ja.
-Att det inte bara handlade

om dig själv,

utan att du tänker på
alla som du nämnde nu.

NÖJ DIG INTE MED SMÅPENGAR

Har ni någon under er karriär…
Ofta när man är ung,

tar man det som man blir erbjuden.
Man vill inte vara störig

-när man är riktigt ung.
-Störig?

Man är bara glad att ha ett jobb.

-Absolut.
-Jag menar…

-Låt oss tala klarspråk här.
-Det stämmer.

Man vill inte vara besvärlig.

-Jag gjorde saker…
-Så tjejig.

…innan Alla helgons blodiga natt,
men när jag fick

manuset, och min rollfigurs namn
stod på varenda sida…

Skojar du? Det spelade ingen roll.
Jag hade ingen aning om vad det var.

Jag såg bara: "Laurie, Laurie,
Laurie, Laurie, Laurie."

Jag hade varit med
i ett TV-program innan det,

med fem andra kvinnor,
och i varje scen fick vi en replik var.

Jag fick aldrig en chans
att göra någonting av det.

Så för mig blev det verkligen
mitt livs chans.

Men sen kom du till en punkt när du…

-Ja.
-…sa ifrån.

-Och du sa nej.
-Nja, jag sa inte ifrån.

Jag hade förstått, eftersom jag
växte upp i nöjesbranschen,

att om jag inte vid en viss tidpunkt
slutade göra såna typer av filmer,

skulle jag kanske aldrig få chansen
att göra någonting annat.

Och i det läget så måste du
ta ett medvetet beslut.

Och det var inte som om jag hade
ett annat jobb förresten.

Jag sa bara: "Vet ni vad?
Jag har nog gjort tillräckligt."

Inom en månad hade jag
fått rollen i Ombytta roller.

-Wow!
-En knäpp för dig, raring!

Det var nog första gången jag faktiskt
litade tillräckligt på mig själv

för att tänka: "Jag ska… Jag tror faktiskt
att jag kanske kan göra någonting annat."

-Och lyckades göra det väldigt snabbt.
-Jag har en fråga till dig.

För när jag fick reda på…

Jag måste först bekänna något,
och sen har jag en fråga.

När jag fick reda på att jag var gravid,
var det tre dagar

efter att jag släppt låten
"Black Like Me" på Blackout Tuesday.

-Oj, wow.
-Och det var som att

jag var rädd för att en bebis
skulle förstöra min karriär.

Det måste jag vara ärlig och säga.

Jag var verkligen livrädd för det,

och jag tvingades omprogrammera
min hjärna för att inse att kvinnor

kan ha och förtjänar att ha
familjer och karriärer samtidigt,

att det inte sätter punkt.

Och min fråga till dig är,
när du var en ung mamma

och skådespelerska och allt det,
när du var gravid med din dotter,

hade du någonsin de rädslorna?
För det gjorde mig verkligen beklämd

-att känna så.
-Ja, alltså,

jag adopterade båda mina barn vid födseln.

-Wow.
-Men…

Så mycket…

Jag ska berätta. Jag spelade in en film,
En fisk som heter Wanda.

-Det var en stor möjlighet.
-Ja.

-John Cleese skrev rollen för mig.
-Ja.

-Min dotter Annie var sex månader gammal.
-Wow.

Vi kom till London, skaffade en nanny,
och inspelningsplatsen vi var på

låg en timme utanför London.

Det betydde en timme med bil
fram och tillbaka, det blir två timmar,

-och jag hade en sexmånaders-bebis.
-Wow.

Från första dagen jag klev in i bilen,
första dagen, började jag gråta.

Och jag grät varenda dag

på väg till och från jobbet,
för det är en svår balansgång.

-Barn behöver dig.
-Ja.

De vill ha dig. Och förresten,
en bebis, vill bara ha dig.

Och om du dessutom ammar
vill bebisen verkligen bara ha dig.

-Ja, eller hur!
-Jag brukade säga till mina barn:

"Mamma måste gå till jobbet."
Men egentligen är det: mamma får jobba.

Det finns så många mammor
som inte har jobb.

-Och att få jobba är ett privilegium.
-Ja.

Och barn kan känna sig ledsna
över att mamma jobbar,

men mamma jobbar för
att det ska finnas mat på bordet,

och för att ta hand om familjen.
Och det finns så mycket positivt

med ordet "får," jämfört med "måste,"

-som låter obligatoriskt och negativt.
-Ja.

Moderskapet är så vackert,
att… någonting som skulle

ha varit ett speciellt ögonblick för mig…
Jag var livrädd.

Jag var rädd för att berätta om det först.

Det du sa förut, om att nu kommer
andra att få modet

-att säga: "Jag också."
-Ja.

Alltså själva anledningen
att vi har den här stunden,

att vi alla fyra sitter här
och stirrar på Billie Jean King, är…

Men i slutändan, om det är någonting
vi har delat med oss här,

från en annan synvinkel… vilket skulle
vara ett bra namn på en såpa!

-Hallå! Registrerat varumärke!
-Jag vet, förlåt. Okej.

Men i slutändan, om det händer,
om en kvinna…

-Ja.
-…som just upptäckt att hon är gravid,

hörde dig säga det där,
är det därför vi är här…

-Ja.
-…för att knyta an,

för att få folk att förstå,
för att möjliggöra för folk

att känna som de känner.
Och det är det fina med det hela.

Jag tycker att det du sa nyss
är djupsinnigt.

-Det är djupsinnigt.
-Ja. Tack.

Ledsen, men du är en naturlig ledare.

Du vet inte ens om det,
vilket är ännu bättre.

-Är hon inte det? Det är otroligt.
-Ja, det märks.

-Hur du tänker. Du är så mogen.
-Tack.

Vi borde göra en mycket större grej av män

-som är bra makar och pappor.
-Ja.

-Min pappa var en jättebra pappa.
-Min också.

-Min också.
-Var din det?

Min var jättebra.

Nja.

Billig poäng. Han är död.
Förlåt, det var onödigt.

-Men du kan säga vad du…
-Det var en billig poäng.

Men dysfunktion finns överallt.

Vi är lyckligt lottade. Jag hade
två föräldrar, många har bara en.

Det är ännu en orsak
att vi ska ha lika lön för lika arbete.

Så sant.

-Okej?
-Absolut.

Jag pratar alltid om pengar,
och jag vill att kvinnor följer pengarna.

-Att de ska ha ambition.
-Nöj er inte med småpengar.

Gör inte det! Jag vill att kvinnor
ska tro på sig själva,

precis som männen får lära sig.
Och det är en annan sak, ni vet,

kvinnor ska vara perfekta
och pojkar lär sig att vara modiga.

Det gör mig galen. Det är inte rättvist
att de ska vara modiga hela tiden,

och ingen är perfekt.

Det är så vi får lågt självförtroende,

för att vi lär oss
att alltid vara perfekta.

KVINNOR ÄR FRAMTIDEN

Att vara kvinnlig.

-Vad betyder det?
-Exakt, vad betyder det?

Du är… Vad är du? Inte kvinnlig.

-Du är "mänsklig," eller hur?
-Mänsklig. Ja, tack.

-Det här är gamla idéer.
-Men vi måste förändras, och…

Ja, och det gör vi faktiskt.
Jag menar…

Tänk på den binära könsidentiteten

-som vi börjar…
-Ja, genus börjar äntligen…

-Vi är inte binära längre, gudskelov.
-Precis.

Det är en icke-binär värld.
Men det tar oss äldre,

många av oss,
mycket längre tid att förstå det,

och att lära oss nya pronomen,
och det är okej. Vi kan lära oss.

Vi är människor,
vi har hjärnor för att lära oss.

Det är sant det Jamie säger,
och jag tror att det börjar förändras.

Men det finns inget som inte är kvinnligt…
Jag vet vad du menar,

att vara kvinnlig är…

Ja, du kan avsluta meningen,
vad är kvinnligt?

Det du har gjort är kvinnligt.

Du har dominerat en hel bransch

där du var en outsider,
en värld som inte ville ha dig,

inte ville ha den du är.

Du kom in och omdefinierade den helt.

Jag tror att det kan…
Om vi måste använda ordet "kvinnligt,"

så är det vi just nu.

Ja, det är ett positivt sätt
att se på saken.

-Jag försöker.
-Nej, jag älskar det.

Din generation är viktig, för ni är yngre.

-Ja.
-Och jag vill veta

vad ni känner och tänker,
för det är viktigt.

-Tja, det är…
-Ni är framtiden. Det är ni.

Kvinnor är framtiden.

HEMLIGHETSMAKERI FUNKAR INTE

Har det hänt dig någon gång, Jamie,
att du tänkt: "Jaha!

"Jag tror att jag verkligen blir hörd
och sedd, och jag fixar det här"?

Ja.

Kreativt sett har jag gått igenom
rätt stora förändringar

sen jag fyllde 60. Men det skulle
aldrig hänt om jag inte vore nykter.

Att erkänna det, att säga det högt,

att våga riskera…

den skammen,
det var så skamligt för mig.

För jag var så fantastisk att det kändes…

-Det kändes så pinsamt.
-Vad kändes pinsamt?

Att bara vara mänsklig.

-Wow.
-Och att jag hade dolt det.

Och… att för mig,

är friheten jag har vunnit
genom att vara nykter

så mycket större
än någon kreativ upplevelse

som jag någonsin haft, kommer att ha,
fortsätter ha, som händer nu.

Jag har varit nykter i 22 år.

Så för mig, utan tvekan,
till mitt sista andetag,

kommer min största prestation i livet vara

att stoppa en sjukdom
som funnits i familjen i generationer.

Så för mig är det
fina med tillfrisknandet,

de där gamla idéerna, nya idéerna,

-att ändra kurs från det gamla.
-Och de nya idéerna.

-Åh, herregud! Så bra!
-Det bara kommer till dig.

Det där var otroligt sagt!

-Ok, Billie Jean King, försök toppa det!
-Åh, herregud.

-Game, set, match!
-Måste jag verkligen försöka?

-Ja, det måste du.
-Jag har ett par saker.

-Ja, det måste du.
-Om det är detta vi pratar om,

kan jag prata om mitt.

Jag har en ätstörning.
Och jag försökte alltid hålla…

…kampen med min sexuella läggning hemlig.
Och hemlighetsmakeri funkar inte.

-Ja.
-Det funkar bara inte.

Jag blev outad 1981.

Jag hade haft en kärleksaffär
med en kvinna, Marilyn Barnett,

och jag glömmer aldrig hur
min advokat och min PR-ansvariga

sa till mig att jag inte skulle göra
eller säga någonting,

och jag bråkade med dem…

…i ungefär en och en halv dag.
Jag bråkade och sa:

"Nej, jag vill att ni
kallar till presskonferens.

"Jag vill berätta sanningen."

"Det kan du inte göra."
Jag sa: "Jag måste."

-Jag måste.
-En sak som mina föräldrar lärde mig

var att tala sanning.
Och en av mina utmaningar

är att mina föräldrar är homofober.

De är fantastiska på många sätt,
men de är homofober.

-Wow.
-Och det är för att de uppfostrades

på det sättet, det var vi alla.

Så när jag hade det tufft på touren

sa de: "Om du pratar om det här
blir det ingen tour."

Det blev en dubbel olycka.

Det blev en stor, stor press på dig.

Mamma, pappa, problem…
Och jag kunde inte prata om det,

för homosexuella pratade inte om det då,

vilket jag inte tror folk förstår nu, men…

…när jag blev outad förlorade jag
alla mina sponsorer över en natt,

inom ett dygn förlorade jag allt.
Eller inte allt, jag förlorade pengar,

-men jag förlorade inte allt.
-Du förlorade inte dig själv.

…jag hittade mig själv. Och till slut…

Men jag fick inte ätstörningar

-förrän -95, och jag blev outad -81.
-Wow.

Jag kände mig inte bekväm
med den jag var förrän jag var 51 år.

-Wow.
-När jag var 51 år kände jag äntligen…

Jag kunde andas ut, och äntligen…
Jag är ärlig, jag bryr mig inte längre om

vad folk tycker och tänker.

Om jag har hjälpt en person eller flera
att hitta sitt autentiska jag,

och att acceptera sig själva,
så har det varit värt det.

-Men det var tufft.
-Du hjälper dem just nu.

-Du hjälper dem nu.
-Tack för att ni delar med er.

Det var tufft. Det är fantastiskt
att kunna säga att jag är gay,

-att det är den jag är.
-Vackert.

Jag gillar inte ordet "lesbisk".
Jag gillar gay, för det låter glatt!

-Jag vet inte…
-Ja.

-Låter det vettigt?
-Jag älskar dig så mycket.

-Jag älskar dig så mycket.
-Jag älskar dig också.

-Åh, herregud.
-Tack för att du delar med dig.

-Det här var fint. Verkligen coolt.
-Det var det.

Det här var verkligen…

-Jag vet inte vad det är…
-Nej, jag… Jag tänker stoppa dig.

Jag skulle vilja att du
svarade på den frågan.

Ja!

-Jag vill höra ditt svar.
-Vad är frågan?

Frågan är: när visste du,
när kom ögonblicket

som fick dig att se saker
från en annan synvinkel?

-Jag tror inte det har kommit ännu.
-Wow.

-Wow.
-På riktigt?

-Och det är inget negativt.
-Nej, jag förstår.

Jag förstår precis.

Det finns så många saker jag kunde nämna…

Inte för att jag vill dölja något…

-Nej, nej.
-…det är bara för att jag känner…

Jag är inte där än. Jag fyllde precis 60.
Och jag är lite som du,

nu börjar det verkligen hända grejer.
Jag känner liksom… stopp!

Det är det där timglaset.
Det är mycket sand som har runnit.

-Det finns fortfarande mycket sand kvar.
-Ja.

Det har verkligen fått mig att reflektera.

Jag trodde att jag skulle sluta existera
när mina föräldrar dog.

Vi var så nära…

-Verkligen?
-Ja.

-Ja, ni var jättenära, det vet jag.
-Väldigt nära dem båda.

Så när de gick bort, särskilt mamma,

som dog när jag senast var sjuk…

Och att ha henne, ni vet…
Faktiskt så… Okej.

Jag tror nog att det var ögonblicket.

Jag skulle få en…

…jag hade en benmärgs-
transplantation inplanerad.

Min mamma hade fått en stroke
ett par månader tidigare.

Men hon var på bättringsvägen.

Min syster Sally-Ann,
som skulle bli min donator,

hade donerat sina stamceller,
och allt var redo.

Min syster… andra syster, ringde och sa:
"Mamma har blivit sämre, ni måste komma."

Så min syster och jag flyger hem,
pausar min transplantation.

Vi kommer hem, mamma är hemma,
och doktorn säger:

"Hon kan klara sig i detta tillstånd.
Vi har ingen aning."

Så jag sa: "Okej, ingen transplantation."

-För när jag gör den, kan jag inte…
-Jag vet.

Man måste isolera sig under en tid,
så om mamma dör

kommer jag inte kunna ta avsked,
och det är inget alternativ.

Jag sitter i rummet
och min mamma ligger i sängen,

och jag pratar med vårdbiträdet
som berättar historier

om mamma som bara
min mamma hade kunnat berätta,

men hon kunde knappt tala efter stroken.

Och jag tänker, jag vet att hon…

Så hon sa: "Du kanske borde stanna kvar,

"för din mamma klarnar till ibland,"

så jag sa: "Okej, jag stannar."
Och den här kvinnan sa:

"Vet du, din mamma visste inte
om hon gjort ett bra jobb med er barn."

Jag sa: "Skojar du?"
Hon hade liksom inte kakor

i överflöd, men hon var en toppenmamma,
och medan jag pratade…

Precis när jag pratat klart
om hur hon var som mamma,

-så tog hon sitt sista andetag.
-Wow.

Jag stod upp och höll hennes hand,
och hon tog sitt sista andetag.

I alla år hade jag alltid bävat för
att jag skulle få ett samtal

från mina syskon: "Mamma är död."
Och så blev det jag som ringde dem.

Det var som en överföring
av livsanda och kraft som inträffade.

Det var en så konstig grej.
Och fler och fler människor,

en del av mammas vänner,
när de hör mig säger de:

"Herregud, du ser precis ut som…
låter precis som… gör precis som…"

Och jag känner verkligen
att det är det som har lett mig

dit jag befinner mig nu,

att jag inser att hur bra det än är,
hur tacksam jag än är,

så vill jag alltid ha mer.
Jag tror på Jabes bön:

”Gör mitt område stort,
så att jag kan göra gott."

Jag vill inte ha det själv.
Jag vill skapa mer godhet.

-Så det är…
-Hur långt efter hon gick bort

-gjorde du transplantationen?
-En vecka senare.

Det var då… I en del
av minnestalet sa min familj

att min mamma gav mig
sin största, sista gåva,

för hon visste att jag inte tänkte
göra transplantationen.

Så hon gick dit hon kunde vaka över mig,
så jag inte behövde oroa mig,

-och hon inte behövde oroa sig.
-Wow.

-Det var hennes sista gåva.
-Fint.

För läkaren sa att hon kunde
överleva i det tillståndet i…

vem vet hur länge. Och jag hade antagligen
inte funnits här utan transplantationen.

-Wow.
-Ja.

Så det är moderskärlek.

-Ja.
-Ja.

-Så…
-Tack. Tack.

-Okej.
-Lycka till, filmklippare!

-Jag har ingenting kvar.
-Förresten…

Du fulgråter inte i alla fall.

-Tack för att du frågade.
-Tja…

Tack, för jag brukar inte ta mig tid
att tänka så riktigt.

-Nej.
-Jag brukar ställa frågorna och…

-Och, ja.
-Är det tänka eller känna?

-Både och.
-Både och.

Kan ni sluta? Jag orkar inte mer!

Min tjej!

-Vi har gått i terapi ett tag. Märks det?
-Jag vill bara tacka för att ni lyssnar.

Jag känner mig gråtmild.
Ursäkta, jag är gravid!

Men allt det som ni gjort
för era branscher,

att ni vågat synas, vågat höras,

vågat stå upp för er själva…

Jag skulle inte vara här
om det inte vore för er.

-Tack, Mickey.
-Tack.

-Jag menar det.
-Vackert!

Det här är orsaken
att jag tror på framtiden.

Nuet och framtiden.
Inte bara framtiden.

Det här var ett så fint ögonblick.
Jag är alldeles överväldigad.

Du, om du vill föda nu direkt
så garanterar jag att…

Åh, nej!

-Åh, herregud. Det är ett bi!
-På riktigt?

-Det är ett bi!
-Vi fixar det. Jag fixar det.

-Jag fixar det.
-Det rörde vid mina läppar!

-Nej! Där är det igen.
-Vänta.

-Där är det igen.
-Jag tar honom.

-Nej!
-Nej, slappna av.

Kom hit, biet! Kom igen.

Komsi, komsi.

-Komsi.
-Du kan viska till bina!

-Du gjorde det!
-Fantastiskt.

Jag tror biet hjälpte,
för jag vara nära att börja gråta.

Undertexter: Emma Eriksson