All language subtitles for Hot Life Africa 05

Livet i den brännheta regionen
i södra Afrika blir allt svårare.

Värmen har ökat
i nästan alla områden.

På tre bara årtionden har
medevärmen stigit med en grad-

-och de långa torrperioderna
fortsätter att växa.

Djur som har anpassat sig
för att leva här-

-har redan pressat sitt beteende
och sin genetik till det yttersta.

Om förhållandena
i öknen blir ännu hårdare-

-kommer livet här
inte att vara möjligt.

Ökenlon är Afrikas
fjärde största kattdjur.

Ett exceptionellt djur som är
anpassat för ett liv i torra miljöer.

Det är en tuff varelse.

Formen, öronen och den korta
svansen liknar lodjurets-

-men det är inte samma djur.

Den är närmare släkt med servalen-

-som den kan para sig med
under vissa förhållanden.

Men ökenlon är unik
och dess värld består av värme.

En ökenlo väger cirka 20 kg.

-Den kan inte jaga det lejon
och leoparder jagar.

Inte ens det geparder jagar.

Den är inte så social heller,
så ökenlon bildar inga allianser.

Dess byten är smådjur
gnagare, reptiler.

Till och med insekter.

Dess favoritbyte är fåglar.

Ökenlon är väldigt smidig.

Den klättrar bra i träd
och kan till och med jaga örnar.

Men de vanligaste munsbitarna
bland grenarna är småfåglar.

Den kan hoppa
upp till tre meter högt-

-medan den jagar flyende byten.

Det är dess specialitet.

Det visar hur smidig katten är.

Att klättra upp och ner i träden-

-är en spaningsteknik som den ägnar
flera timmar om dagen åt.

Den letar efter gömda bon
och byten som inte kan flyga iväg.

Dess jaktstrategi är krävande
och erbjuder inga garantier.

Guldvävaren verkar ha hittat
ett sätt att bygga bon-

-så att rovdjur inte kan nå dem.

Att stötta upp ett bo
på en grenklyka-

-är mycket farligare
än att hänga det i änden av tunna-

-flexibla växtfibrer.

Boet är inte skyddat
från solen mellan bladen-

-så det måste ventileras väl.

Det är typiskt
för den här strukturen.

Vävarna bygger sina bon
på över tre meters höjd.

Då kan de inte attackeras
ovanifrån eller underifrån.

Och de kan njuta
av en uppfriskande bris.

Om ökenlon vill äta vävare
blir det svårt.

Det finns en annan typ av vävare.

Kolonivävare har uppfunnit
ett ännu säkrare bo.

Den här artens individer
är filopatriska.

De lämnar aldrig platsen
där de föddes.

Varje par häckar i boet upp
till fyra gånger om året.

Mer än hälften av tiden
lägger de ägg eller matar ungar.

Det här är en av de sällsynta fåglar-

-som fortsätter använda boet
som sitt hem.

Året runt.

Ingen annan fågel gör det.
Ett bo är en farlig plats-

-där dofter och rörelser
kan avslöja för rovdjur-

-djurens exakta position
vid specifika tidpunkter.

Det får aldrig avslöjas
för fågeljägare.

Men det här superboet skiljer sig
från alla andra bon.

Formen, och det faktum
att man bara kommer in underifrån-

-hindrar ormar och varaner
från att nå hålen.

De är för små för rovfåglar
och katter, inklusive ökenlon.

De når den inte från grenarna heller.

Ovanifrån är det så mycket halm-

-att det vore omöjligt
att nå häckningskamrarna.

Bona är för stora,
strategiskt otillgängliga-

-och väldigt tåliga.

Bara blixtar kan ta kål på dem.

Kolonivävarnas superbon
är hundratals år gamla.

De största, som det här,
i det enda verkligt stora trädet här-

-kan vara tusen år gammalt.

Den karga Kalahariöknen är enorm.

Nästan en miljon kvadratkilometer.

Det är ungefär lika stort som Spanien
och Frankrike tillsammans.

Och den fortsätter att växa.

Trots de extrema förhållandena har
många arter lärt sig att leva här-

-men de har fått anpassa sig
till max.

Tidigt på morgonen använder
ekorrarna svansen som stöd-

-och för att signalera till varandra
om fara närmar sig.

Men den här ödlan
är för kall för att attackera-

-så ekorrarna kan ägna sig
åt att leka-

-och interagera utan rädsla.

De verkar veta exakt
hur långt bort de måste hålla sig-

-från reptilen
för att inte ta risker.

Temperaturen i dess kalla blod
stiger stadigt-

-medan solen stiger på himlen.

Engelskans "squirell"
kommer från grekiskans "skiaoura"-

-som betyder "skuggsvans".

Det finns inga ekorrar
så här långt norrut i dag-

-men man måste ha känt till
den här märkliga familjen gnagare.

Kapjordekorrar lever bara på
södra Afrikas varmaste platser.

Deras anpassning till livet
i öknen är imponerande.

De dricker knappt vatten-

-och får den vätska de behöver
från vad de äter.

Den tunna pälsen är hård
och saknar fluff på insidan-

-vilket bäddar för bra ventilation.

Huden är svart för att skydda
sig mot ultravioletta strålar-

-från den intensiva solen
i deras habitat.

De riktar in svansen
efter solljusets vinkel-

-hela tiden, för att kasta skuggor
på deras ryggrad och huvud.

De är dagaktiva djur och tillbringar
70 % av sin tid med att äta.

Och nästan 20 % med att hålla utkik.

Det blir varmare, men varanen
har inte hunnit bli varm än.

Så ekorrarna håller sig lugna.

De är snabbare än reptilen
och det vet varanen.

Blodet känns tjockt
och den måste fortsätta vänta.

Ett annat kännetecken
för kapjordekorren-

-är hannens imponerande könskörtlar.

Det är den ultimata anpassningen
till extremt varma temperaturer.

För att undvika
att skada spermaproduktionen-

-är pungen en isolerande behållare,
som en kall termos-

-men av enorma proportioner.

Den här arten
lever i extrem hetta året runt-

-så den har fått anpassa testiklarna
för att överleva.

Kapjordekorrar frodas
även i ett så hårt ekosystem.

Så här dags på dagen
är de för svåra att fånga.

Det är inte lätt att jaga.

De flesta rovdjur dör-

-för att de inte fångar
tillräckligt med byten.

Många fler djur föds än de som blir
vuxna och förökar sig.

Även de mest erfarna
och välutrustade jägarna misslyckas-

-många gånger i sina försök
att fånga sitt byte.

I en varm miljö innebär det
färre energireserver-

-och mer flytande avfall.

Springa, jaga, hoppa.

Att försöka utan belöning innebär att
man förlorar styrka vid varje försök-

-och har mindre
och mindre chans varje gång.

Dessutom förstärks den här
ekvationen av värmen.

Ökenlon har hittat en fågel
som verkar mer tillgänglig.

Den är på marken i skydd av ett
buskigt akaciaträd med vassa taggar.

Fågeln känner att istället
för att försöka flyga-

-är det bäst att gömma sig
i den täta barriären av taggar-

-som kan punktera kattens öga.

Men rädslan tvingar den
att göra ett misstag!

Den dog nästan, men frankolinen
har mycket erfarenhet.

Det är inte första gången den har
spelat det här dödliga spelet.

Den vann matchen i dag också.

All vegetation i den här torra
världen utvecklar försvarsstrategier-

-mot bristen på fuktighet-

-och för att begränsa
växtätarnas beteende.

Taggar är den mest utbredda idén-

-tillsammans med gift
eller att smaka illa.

Men regnträdet gör nåt extraordinärt.

Enligt lokalbefolkningen-

-som om den här arten hade
machiavellisk intelligens-

-klär den sig ibland i en ful grågrön
färg som får den att se sjuklig ut.

Den börjar se ut som en växt
som håller på att torka ut.

Bladen vrider och går sönder
och ser nästan döda ut-

-som om en insekt
eller svamp har attackerat dem.

Men åren går och trädet dör inte.

Det fortsätter till och med
att växa och föröka sig normalt.

Det kanske är en symbios
med en ofarlig svamp-

-som får trädet att se ut
att lida av akut vätskebrist.

Växtätare,
från insekter till elefanter-

-kanske inte finner det tilltalande.

Precis som att ljuga är förklädnad
en användbar evolutionär strategi.

Det är ett sätt att bli osynlig,
oupptäckbar.

Att exakt efterlikna omgivningen,
i varje detalj.

Det här är en fantastisk gräshoppa.

Bara av en slump, eller av misstag,
kan nån uppfatta dess närvaro.

Inte ens en annan insekt-

.som är nästan lika stor
och har bra syn-

-utvecklad för att leta efter byten
av den här sorten, lyckas hitta den.

Inte ens när den är så nära
att den kan röra vid den.

Bönsyrsan är ett utmärkt rovdjur-

-men den här gången är dess byte
specialiserat på samma nivå.

I den här varma miljön-

-bär växtligheten inte
djungelns klargröna färg.

Här är växterna nästan alltid
ockrafärgade eller bruna-

-och gräset är torrt
50 veckor om året.

För att smälta in är den ideala
tekniken att kopiera färgen-

-ha samma form-

-och rör sig på samma sätt som luften
rör resten av de gula stjälkarna.

Asätare måste vara aktiva
under dagen.

Närhelst de kan hitta
ett tillfälle att äta nåt.

Rovdjur däremot, jagar på natten-

-och vilar när det är för varmt
för att röra sig.

Servalen,
en nära släkting till ökenlon-

-slickar sig i pälsen
för att fukta håret.

När saliven avdunstar-

-ger det en effekt som liknar svett.

Alla djur svettas inte.

Katter kan inte, och deras strategi
för att svalka sig är den här.

Dessutom ger färgen på pälsen
hos många arter-

-med dess starka kontraster
mellan mörka och ljusa toner-

-extra ytventilation.

Ökenlon, å andra sidan-

-har inte utvecklats
med fläckar och ränder.

Precis som lejonet.

Naturligt urval har avgjort
varje arts hudfärg-

-utifrån bäst för kamouflage,
nedkylning eller igenkänning.

Dessa tre aspekter har bestämt,
tack vare en specifik gen-

-DKK 4-

-huruvida ett kattdjur ska ha
prickar, ränder eller prickar.

Fläckig päls
tillhör inte bara katter.

Men den afrikanska strimmiga
skunkens har ett annat syfte.

De ska varna en att hålla sig borta.

"Jag kan märka dig
med min hemska lukt i flera dagar."

Inte ens lejon vågar ta den risken.

Mårddjuret tycks ha för mycket hår
för ett så varmt ekosystem.

Men det är ett nattaktivt däggdjur-

-och dyker bara upp ovan jord
när solen förlorar i styrka.

På den här latituden,
även under de varmaste dagarna-

-sjunker temperaturen snabbt
med 20-30 grader Celsius-

-i förhållande till maxtemperaturen.

Orsaken till den extrema skillnaden
mellan dag och natt-

-är bristen på fuktighet.

Miljön är så torr
att efter solnedgången-

-erbjuder den inget motstånd
mot fallvindar-

-från atmosfärens högsta lager.

Det är logiskt att skunken
klär på sig för att gå ut och äta.

Så här låter den svala nattluften.

Och det här är ljudet
av värmen som återvänder.

Turturduvor är ett vanligt ljud
i heta Afrika.

Vissa djur kommer för att dricka
strax efter gryningen.

Det var inte varmt under natten,
men det är bättre att motstå törsten.

Det är farligt
att besöka en vattenkälla-

-när man inte ser
vem som kan vara vid vasken.

Vid en damm ska man låta de
dumdristigaste ynglingarna gå först.

ifall det finns ett rovdjur
som lurar där nere-

-och väntar på de
som inte har tålamod-

-att släcka törsten
på ett säkrare sätt.

Den här gången
verkar det inte vara farligt.

Men det kan alltid finnas en krokodil
som väntar på en chans.

Bassängen är säker.

Hela gruppen kan dricka.

Växtätarnas små munnar
gör att de kan suga upp vatten.

Men diafragman måste ha
en enorm muskelstyrka.

För att dra upp vattnet till magen-

-måste den höjas mer än en
halvmeter och det är inte lätt.

Kuduns ränder är mer en
försvarsstrategi än en termisk.

För att bekämpa hettan-

-behöver de bara stå i skuggan
eller leta efter nånstans att dricka.

Deras ljusa ränder
är inte lika breda som zebrornas-

-så deras funktion är inte
att generera mikroströmmar av luft-

-på djurets kropp för att kyla ner
den. Dessa ränder är taktiska.

När kuduer samlas i grupp-

-blandas de olika individernas
ränder.

Det gör det svårt för rovdjur
att se var kudun börjar och slutar.

Förvirringen gör det svårare
att välja ett specifikt mål-

-eller att veta hur många de är-

-eller vems kropp ränderna tillhör.

Att dricka är riskabelt.

Man måste sänka huvudet
och sluta se sig omkring.

Att göra det samtidigt
med gruppen är säkrare-

-för nån i familjen tittar alltid!

För bättre skydd turas de olika
arterna om att använda dammen.

Förutom tigrar verkar de flesta
katter inte gilla vatten.

Oavsett hur varmt det är-

-är det är ovanligt att se lejon
ta ett dopp eller leoparder simma-

-även om de kan simma vid en
översvämning eller en nödsituation.

Den här familjen kyler sig bara
med vatten genom att dricka det.

När de närmar sig för att dricka,
även om det är en lerpöl-

-verkar de vara försiktiga
för att inte blöta ner tassarna.

Det kan bero på att de är rädda
för farorna under vattnet-

-men det vore logiskt i en stor flod.

I verkligheten har de inte ens nosen
i vattnet när de dricker.

De dricker genom att försiktigt slå
på vätskan med tungan böjd bakåt-

-så att det är vattnet som kommer in
i munnen och inte tvärtom.

Tekniken verkar konstig.

Det tar dem flera minuter
att släcka törsten så här.

Att suga vore snabbare
och effektivare.

Man kan tro att evolutionen inte
har utformat deras munnar så bra.

Men djur med öppna kinder
kan inte förlänga läpparna-

-för att kunna suga,
så de måste dricka tålmodigt-

-lite i taget.

Ofta när en jägare
närmar sig ett vattenhål-

-frestas den av djur som,
tvingade av sin törst-

-har närmat sig sin säkerhetsgräns.

Det är ovanligt
att fånga en liten fågel-

-utan att kunna överraska dem.

Hettan som tvingar in djuren
i inaktivitet eller lidande-

-eller till och med farliga
situationer, värmer reptiler.

Deras blod och deras själar.

På platser med höga temperaturer-

-behöver deras fjäll inte vara mörka
för att fånga solstrålning-

-och kan istället ha färgglada
och attraktiva mönster-

-för att skicka meddelanden
till potentiella partners-

-eller rivaliserande hanar.

Stenagamahanar gör armhävningar
för att dra uppmärksamhet-

-till deras klarröda huvud och svans-

-som kontrasterar
mot deras metalliska blå kropp.

Det är för att avskräcka konkurrenter
och locka honor.

Den mest attraktiva hanen
kontrollerar flera honor-

-men han måste se till
att de inte söker uppmärksamhet-

-från andra agamor.

Agamornas sexuella aktivitet
når sin kulmen-

-när solen är som starkast
på sommaren.

Från december till februari
är hettan i Kalahari kvävande.

Och i dag blåser det inte alls.

Det är över 50 grader varmt igen.

Det är mer än 120 grader Fahrenheit.

Elefanterna har svårt
att motstå hettan.

Vanligtvis sover de stående
med låsta knän-

-men vissa lägger sig ner
för att utbyta värme med marken.

Många av träden i området har
inte kunnat stå emot attacken-

-från hettan och elefanterna.

Vid solnedgången,
när solen förlorar sin hemska styrka-

-börjar dagens aktiviteter,
nåt som hittills varit omöjligt.

Elefanterna äter inte löv
från träden den här gången.

Som alla växtätare-

-behöver de mineralsalter
och andra näringsämnen-

-som deras veganska kost
inte tillhandahåller.

För att fylla sina näringsbehov
måste de äta jord-

-upp till 25 kilo om dagen.

Men de gillar inte att äta jord-

-så de sväljer den blandad
med gräs och rötter.

I den finns bakterier som producerar
vitaminer som B12.

Med snabeln skakar de av
allt damm de kan-

-men de sväljer
mycket oorganiskt material.

De använder sina fingerlösa lemmar
för att bryta upp jorden-

-och krossa jordklumpar.

Med snabeln plockar
de försiktigt upp maten.

Däribland sitt eget vitamin-
och mineralkomplex.

Fåglar har ett välutvecklat synsinne-

-medan katter
har ett välutvecklat luktsinne.

Tack vare det känner de igen
sina revir-

-och individerna som bor i dem.

Den här honan är nu brunstig-

-och känner igen dofter
lämnade av andra honor-

-och av hanarna i området.

I torra ekosystem är det ont om träd.

Det är därför den här platsen
ofta besöks-

-och ger ökenlodjuren mycket
information om dess omgivning.

Trä är det bästa materialet
att permanent impregnera-

-med urinens eller klornas kemi.

De som inte kan lukta har andra knep.

Ökenlon har doftkörtlar
mellan klorna.

När de vässar klorna
utsöndrar körtlarna ämnen-

-som lämnar spår efter dem-

-för att informera andra ökenlodjur-

-möjliga partners eller rivaler.

I Afrikas torra områden som korsas
av den södra vändkretsen-

-hittar vi några av de mest perfekt
anpassade för att överleva hettan-

-och bristen på vatten.

Naturen är en oändlig prövningsplats.

Vegetationen somnar och torkar
under de varmaste månaderna-

-i väntan på fukt.

Dikantilopen,
som lever gömd bland buskarna-

-och gräs som blir gyllene av solen,
är världens minsta antilop.

Storleken gör att den kan leka
kurragömma bland gräs.

De är knappt 30 cm höga-

-och rovdjur har svårt att hitta dem.

Men de är små och svalkar sig
snabbare än gaseller och oryxer-

-som är mycket större.

Förhållandet mellan hudyta-

-och kroppsvolym är större
hos små varelser-

-som därför har mindre
termisk tröghet.

Men dess bästa teknik
för att stå emot varmluften-

-är att andas genom en teleskopnäsa.

Experiment med biologisk
anpassning fungerar inte alltid-

-och de har ofta biverkningar.

Bland babianerna-

-de apor som lever
i de mest extrema ökensystemen-

-har forskare observerat
ett förbättrat försök-

-att stå emot temperaturerna.

Ibland föds babianungar med vit päls.

De är inte albino. De har pigment.

Ögonen är normala, men håret är vitt.

Åtminstone under de första veckorna.

Genetiska mutationer har inget mål-

-men ibland har de fördelar.

I det här fallet reflekterar
den vita färgen solens strålar-

-och ungen blir inte överhettad.

Men den drar till sig mer
uppmärksamhet än de andra.

Den drar till sig familjens intresse
och får mycket kel.

Men det är inte bra, för det finns
andra ögon som letar efter mat.

En apunge vore ett idealiskt byte
för en katt av den här storleken.

Men för tillfället tas ungen väl
om hand av sin mamma-

-och av honorna
som älskar dess originella hår.

Namnet "karakal" kommer från
det turkiska ordet "Kara Kulak"-

-som betyder "svart öra".

Ökenlons öron är fantastiska.

De har 28 muskler som rör dem
åt alla håll för att hitta ljud.

Den har hört ljudet av nåt
som kliver på en kvist-

-nåt som söker skydd i vegetationen.

Den här gången finns det inga taggar.

Det är en annan frankolin.

När de möter fara-

-gömmer de sig hellre
i vegetationen än flyger.

Det finns rovdjur i luften,
så att flyga är sista utvägen.

Men den här gången har den
räknat fel på hastigheten.

Ökenlon har samlat på sig erfarenhet-

-och har lärt sig
att ta ut sitt byte på öppen mark.

Den mest extrema hettan är eld.

När vegetationen förlorar
all sin fukt blir löv, trä-

-och dött gräs det perfekta bränslet.

Blixtar från ett åskväder
utan vatten-

-brukar utlösa bränder
i dessa världar på gränsen.

Men skadorna blir inte djupa.

Allt brinner väldigt fort.

Det som försvinner med lågorna
är oftast det som redan är dött.

Ibland är det elden
som släpper ut vissa frön-

-så att de kan växa
och dra nytta av näringsämnena-

-som har spritts
genom den brända jorden.

Naturliga bränder
producerar förnyelse.

Ekosystemet är redo
att stå emot och övervinna den.

Många djur har dött.

De som inte reagerade snabbt
har gått under.

Men de är kokta näringsämnen
för de som har överlevt.

De utvalda, de starkaste-

-som snart kommer att inta den nya
brända afrikanska bushen.

I Afrikas heta klimat-

--är rovdjuren toppen
på ett enormt isberg.

Ökenlon, lejonet eller leoparden
är de mest symboliska djuren.

De vackraste,
enligt mänskliga kriterier.

De ses oftast i naturen-

-men deras betydelse
är inte större än bytets-

-eller ens vegetationens.

Varje art och varje levande varelse
räknas i ekosystemets balans.

Ofta är de små de viktigaste.

Översättning: Fredrik Hebrand
Iyuno