Original subtitles

Sörj inte för mycket.

Hon lyckades med sitt livs uppdrag, att se dig bli kung,

och att säkra din tron.

Hon gick igenom många prövningar och vedermödor för dig.

Du är skyldig att återgälda hennes kärlek

genom att bli en stor kung.

Tystnad!

Ni har valt era vapen.

Ni har rätt till en andra sköld

om den andra blir förstörd.

Detta är en dödskamp.

Ni båda går in i den heliga cirkeln,

men bara en av er kommer ut ur den levande.

Kung Frodo, om du dör kommer ditt folk att bosätta sig här.

Om Ubbe dör

attackerar vi Wessex tillsammans.

Sådan är lagen.

Kom igen!

Må den onda anden bli bränd nu,

medan de levande andas lätt,

helgonens själar ut ur elden.

Jag är i Kattegatt!

Nej.

Det här är Wessex.

Du var nära döden när jag hittade dig.

Nu är du pånyttfödd.

Ditt gamla liv har dött.

Du måste glömma det.

- Vad gör du? - Oroa dig inte.

Det är början på ditt nya liv.

Jag vet att ni är här.

Jag kan känna det.

Jag känner det inom mig.

Jag är säker på att jag kan höra

dvärgarna arbeta vid sina stad,

djupt nere i jorden.

Ja, kom igen!

Upp, Frodo!

Oden.

Allfader.

Hjälp mig.

Hjälp.

Gör slut på det!

Snabbt!

Ubbe har segrat.

Ragnars son har vunnit.

Ubbe!

Flytta på er. Gör väg.

Vad hände med Ubbe? Är han okej?

Ubbe är svårt sårad.

- Ta honom till min kammare. - Men han förhindrade kriget.

Lagenha?

Lever du?

Jag lever.

Som du kan se är det svårt att döda mig.

Men Ubbe, då?

Var är mitt barn?

- Vad har du gjort med honom? - Strunta i var han är.

Vad är din ursäkt för att skapa ett sådant monster?

Du lovade mig. Du lovade mig ett vackert barn.

Han var vårt barn.

Son till en gud.

Ditt barn.

Mitt barn? Odens son

var den skönaste och vackraste av alla gudar.

- Jag trodde... - Det spelar ingen roll!

Ivar, snälla säg att...

Vad har du gjort med vårt barn?

Med vår son.

Det är inte mitt fel.

Du gjorde det här.

Var är mitt barn?

Var är mitt barn?

Surra fast det!

Surra!

Håll i er!

Jag varnade dig, Järnsida!

Jag varnade dig!

Ge hit.

Ska vi samla ihop seglet?

Nej! Vi seglar med stormen!

Vad heter du, sköldmö?

Amma

Se efter min lillebror, Magnus.

- Okej. - Herregud!

Jesus, rädda mig, snälla!

Herregud, jag ber!

Hjälp mig, snälla!

Varför skulle den kristna guden rädda dig?

Genom stormen.

Håll i er!

Magnus, dra in seglet.

Skicka repen!

Just så.

- Vet du var vi är? - Jag är inte säker.

Jag har en aning.

Jag tror att jag känner igen bergen.

Jag vet inte hur många skepp vi förlorade i stormen.

Inte nog för att ändra mina avsikter.

Vi korsar dessa berg och attackerar Kattegatt,

och stjäl det ur Ivars grepp.

Och det låter ju bra,

men armén är min, inte din,

och de gör som jag säger.

Jag förstår inte.

Har du ändrat dig?

Vill du inte attackera Kattegatt?

Kanske.

Det beror på.

Jag gör kanske ett avtal med Ivar. Vem vet?

Om du gör ett avtal med Ivar måste du döda mig.

Jag vet det.

Och om du inte vill att jag gör ett avtal med Ivar

måste du kanske döda mig, Björn Järnsida.

Jag vet,

det sägs att gudarna skyddar dig,

och att du därför är oförstörbar.

Men jag tror inte på det.

Jag tror

att du blöder som alla andra.

Som alla andra!

Ni båda är så dumma.

Ni vill samma sak.

Du vill ha Kattegatts krona.

Men du kan inte få kronan om du inte tar den från Ivar.

Så varför slåss ni nu?

Slåss sen, om ni måste.

Slåss om Kattegatt.

Eller vad ni nu vill slåss om.

Amen.

Tillbaka till stranden!

Varför ropade du på den kristna guden?

Vadå?

Under stormen. Du bad Jesus rädda dig.

Tror du på den kristna guden,

trots att du är Björn Järnsidas bror?

Självklart inte.

Så varför ropade du på honom?

Jag bodde bland saxarna i många år.

Var tvungen att gå i deras kyrkor.

Fick låtsas tro på deras gud,

annars hade de dödat mig.

Ändå, du ropade på honom när du var rädd att dö,

så jag tror att du måste tro på honom.

Varför ställer du alla dessa frågor?

Björn bad mig se efter dig.

Ingen behöver se efter mig.

Särskilt inte du.

Vänd den. Hjälp mig.

Hjälp mig, broder.

Vet du att din lillebror är kristen?

Hon lättar ankar!

Skär av repen.

Vi är snart där.

Kungen.

Här är ert land.

Här är er nya värld.

Den värld som Ragnar Lodbrok lovade er.

Och hans son Ubbe har gett er den.

Det här är början på något nytt för oss alla.

Må era gudar och mina välsigna, och låta bosättningen blomstra,

och må den leda till evig fred mellan våra folk.

På sådana marker, kung Alfred, kommer vi att frodas.

För vi är hårt arbetande och seriösa människor.

Tidigare har ni misstagit oss för vildar.

Ja.

Ragnar, ser du detta?

Ser du oss nu?

Detta är vår dröm.

Leve Ivar!

- Leve Ivar! - Leve Ivar!

Fortsätt.

Fortsätt!

De har hittat vår son.

Delar av honom.

Jägare.

De dödade rävar, och i deras håla hittade de...

Tänk bara...

En guds son,

som släpas ner i jorden och äts upp av rävar.

Jag undrar om han fortfarande levde?

Nej.

Nej, självklart inte.

Det var för kallt.

Hur visste de att det var han?

Du har rätt, det kunde ha varit vilket barn som helst.

Och det var kanske fel av mig att tala om vårt barn

som om han vore en gud.

Han var ju bara ännu ett barn.

Säg sanningen, Ivar.

Dödade du vår son?

Efter allt jag har gjort för dig.

Efter allt du gjort för mig?

Vad har du gjort för mig, Freydis?

Var han verkligen min son?

Var han det? Du förstår, jag är inte så säker längre!

Jag är inte säker på att den stackars krymplingen var min son.

- Ja. - Var han det?

- Nej.

Du ljög för mig.

- Nej. - Du ljög för mig.

Allt du någonsin sagt var en lögn.

Allting.

Nej.

Då är vi här.

- Ja. - Jag undrar fortfarande...

...om jag har valt rätt.

Allt som jag hör om Ivar

får mig att tro att han är en man

som är olik alla andra.

En naturkraft.

Om man tror på ödet

tycks hans stjärna stiga.

Jag tror att du avläser ödet alltför enkelt.

Du ser vissa framgångar,

nån som tycks vara väldigt mäktig,

så du tror att ödet är på hans sida.

Hela mitt liv

har jag försökt lista ut vad ödet hade i beredskap åt mig.

Jag vet bara att gudarna verkar på mystiska satt.

Som vi två inte kan förstå.

Du är mycket klok, Vitsärk.

Det medger jag.

Men jag vet fortfarande inte om jag valde rätt.

Vi marscherar Kanske villigt just nu,

mot vår egen död.

- Jag älskar dig. - Ja.

Det känns bra att vara vid liv.

Jag måste berätta att du har förverkligat din fars dröm.

Tre tusen danskar har gått till bosättningen.

Tre tusen.

Nu kan den vara självförsörjande. Nu kan den överleva.

Det gör mig glad.

Är du verkligen glad?

Ja.

Ja. Tusenfalt, ja.

Gå.

Så vad är det?

Vad är fel? Jag ser att nåt är fel.

Ge mig korset.

Nåt har förändrats inom mig.

Vad menar du?

Jag vet inte om det hände under kampen,

eller efteråt när jag trodde att jag skulle dö,

men korset betyder inget för mig.

Jag tar på mig det som en brosch, ett armband, en dekoration.

Det talar så att andra kan höra det.

Det talar inte till mig.

Men du ville vara kristen.

Nej. Jag ville det som det kristna kunde göra för mig

och mitt folk.

Tror du fortfarande på det gamla sättet?

Ja.

Ja. När jag slogs uppfyllde deras andar mig.

Hur skulle jag kunna slåss för en kristen gud?

En främling.

Nej.

Jag uppfylldes av Odens ande,

och Tors, och Frejs.

Välbekanta andar.

I mitt hjärta ropade jag på dem, och de svarade mig.

Så än en gång, en gång till,

omfamnar jag de sanna gudarna.

Min fars gudar.

Mitt folks gudar.

Farväl, Ubbe.

Mitt rike är skyldig dig en stor skuld, jag med.

Jag hoppas att vi en dag kan träffas igen,

när freden äntligen kommer till mitt land.

Du har visat dig vara en god och vis kung, Alfred.

Ingen kan bättre leda ditt land framåt.

Farväl du också, Torvi, och dina barn.

Vi har så mycket att tacka er för.

Må Herren välsigna och bevara er, alla era dagar.

Vänta!

Om det går bra, Ubbe, vill jag följa med er.

Det är dags för mig att fara hem.

Mitt folk,

våren är på väg.

Jorden förnyar sig.

Det som var dött blir levande igen.

Allting förändras.

Min hustru födde ett barn.

En vacker pojke.

Jag höll honom i mina armar, och han var så vacker och lysande

som Odens son, Balder.

Mitt hjärta flödade över av kärlek till det barnet.

Men gudarna

gjorde hans liv kort.

Jag vet inte varför.

De har sina skäl.

Men det är svårt för en mor att acceptera sådana saker.

Att förlora barnet hon har burit i sin kropp.

Men gudarnas vilja kan inte nekas.

De har andra planer.

Och i all ödmjukhet måste vi acceptera deras dom.

Kung Harald och min bror Björn har övergivit York,

och saxarna har återtagit staden.

Vår plan för den här årstiden var att bygga en armé,

segla till York, och återta den

som en del av vårt imperium Kattegatt.

Jag väntade mig att min bror Vitsärk

skulle återvända med kung Olaf och hans armé.

Vi skulle angripa York tillsammans.

Men tyvärr...

...är de inte här.

Jag vet.

Saker har förändrats.

Hej, Vitsärk.

Björn.

Vart ska du med en så stor armé?

Du ska stötta Ivar, antar jag?

Tvärtom, angripa honom.

Angripa Kattegatt, med kung Olaf.

Och med dig, antar jag.

Min bror!

En av mitt livs gladaste dagar.

Är det inte märkligt att våra vägar korsas så här?

Märkligt? Var det inte ödet?

Är vårt öde att döda Ivar?

Hans brott till trots är han ändå vår bror.

Är det inte skamligt i gudarnas ögon?

Jag har frågat gudarna många gånger varför jag bytte sida.

Varför jag övergav Ubbe för att vara nära Ivar.

Varför jag lät Ivar förnedra mig och skratta åt mig.

Alla dessa år har jag ifrågasatt gudarna. Och mig själv.

Men nu vet jag anledningen.

Jag vet mitt öde.

Mitt öde är att döda Ivar.

Mitt folk, vi ska inte ge oss av.

Vi kommer inte att attackera York.

Istället, när vi ser vår sårbarhet inför en attack

ska vi förnya och stärka vår fina stads försvar.

Ja!

Jag är med er!

Jag talar för er!

Ja!

Låt dem som vill förgöra oss veta det.

Ni kan aldrig besegra Kattegatt!

Vi kommer alltid att besegra er!

Gudarna är med oss!

Ja!

Gudarna älskar oss!

- Ja! - Vi är folket!

Leve Ivar!

Ivar! Oden!

Ivar! Oden! Ivar! Oden!