All language subtitles for Werner.Herzog.Radical.Dreamer.2022.1080p.WEB-DL.AVC.AAC-NoGroup.srt - swe(3)

Jag drömmer inte. Väldigt sällan.

Det känns alltid som ett tomrum,
nåt som saknas.

Men jag har en motsvarighet till drömmar,

till exempel när jag promenerar.

Eller ibland när jag kör
väldigt långa sträckor.

När jag är i bilen i över tjugo timmar,

så fylls bilen plötsligt av insekter
och fjärilar, som omger mig.

Min tillvaro har mening
när jag försöker berätta en historia

som finns djupt inom oss alla.

Det finns saker som jag ser inom oss
men som inte har uttryckts än.

Och för mig motsvarar det att drömma.

Jag försöker bara vara en god soldat.

I filmens tjänst, menar jag.

Han har letat i alla världens hörn

och samlat in
några av de mest hänförande drömmar,

som har gått bortom det vardagliga

och bidragit till
vår kollektiva kosmiska dröm.

Jag känner att för stora filmare,
för verkliga konstnärer,

öppnar Werners verk upp
helt nya sätt att arbeta

och möjliggör
det som annars vore omöjligt.

En omöjlig berättelse, en omöjlig uppgift
och en omöjlig dröm,

inspelad av nån
som drömmer om det omöjliga

förstorade och bekräftade alla oss
som också har omöjliga drömmar.

Och det finns ingen
som kan imitera hans stil.

Man kan göra en parodi, men det är
omöjligt att se världen som han ser den.

Att bara komma på idén

att dra ett skepp över ett berg!

Va?! Det är fräscht. Det är nytt.

Det är kaxigt. Det är Werner Herzog.

Ursäkta, mitt namn är Walter Hottenhoffer,
och jag arbetar i läkemedelsbranschen.

Vilken tecknad serie är det där Werner
är en figur? Simpsons, eller hur?

Vem har lyckats med det på senare tid,

att uppfinna en alldeles egen accent,

som världen också tycker om, härmar,
finner komisk och har roligt åt?

Jag satt fängslad i Sibirien.

Den första vintern
bar jag en död mans rock.

Det var hål i ena fickan.

Jag tuggade av mina fingrar
innan köldskadan ledde till kallbrand.

Bara titta på Werners ansikte.

Han har ett bra ansikte, eller hur?
Det är ett fascinerande ansikte,

så han behöver inte göra nåt,
och man tycker det är fantastiskt.

Jag tror att det finns många
som inte vet hur de ska hantera mig.

De blir förbryllade.

Nåt väcker oro hos dem.

Alla mina filmer kommer ur smärta.
Det är källan.

Det är därifrån de kommer,
inte ur glädje.

Det finns nåt hos honom
som är väldigt hypnotiskt.

Jag har levt bland människorna. Hela
deras kultur bygger på deras penisar.

De är roligt att säga att de är små.
Det är roligt att säga att de är stora.

Med Werner måste man veta
att man inte kan vara säker på nåt.

Allt är oförutsägbart,
men nåt kommer att hända.

Vi ville filma Werner utomhus
i hans naturliga miljö,

när nåt oväntat hände.

I Tyskland har jag på nåt vis
kört av den asfalterade vägen.

Ingen bryr sig om mina filmer.

Till exempel... Vad var det?

Werner ringde och sa:
"Jag vet inte hur jag ska berätta,

men det har hänt märkliga saker."

Nån tokstolle sköt på oss med luftgevär,
och Werner blev träffad.

Med ett luftgevär. Nån knäpp beundrare.

Han måste vara väldigt försiktig... Oj!

"Vad sa du? Har du blivit skjuten?
Varför ringde du inte polisen?"

De så Werner den klassiska kommentaren:
"Det var ingen allvarlig skottskada."

-Du blöder ju!
-Ja, här nånstans...

Nån sköt på dig,
och du fick ett sår i buken.

Det är inget stort!

Åt Werner skon? Ja, just det!

Det låter som om det är sant. Är det sant?

Han tillagade den men åt den inte.

Jag tror nog
att han skulle kunna äta sin sko.

Åt han hela skon?

Några frågor medan han tillagar den.

Han gör sig till måltavla för osannolika
händelser, för att han vill ha det.

Han vill ha ett fascinerande liv,

och det får man
om man deklarerar att man vill det.

Werner är en verkligt mytisk gestalt.

Han är den ensamme ryttaren.

DRÖMMEN HAR SIN EGEN TID

Vad gör minnet med människor?

Hur förändras det sig?
Hur formar vi tillvaro genom minnet.

Det finns ingen sanning i minnet.

Vi bodde i det här huset,
fönstren på bottenvåningen.

Ovanför oss bodde en annan flyktingfamilj.
Vi fick fly undan kriget.

Har var det ett kök. Alltihop är tomt nu.

Det var ett kök, men det var mindre.
Det gick till bordet här,

och sen låg här ett rum,
som bara vara så här brett.

Där var två sängar, Tilbert och jag.
Det var bara så mycket plats till väggen,

och det tredje rummet var min mammas.

Och det fanns ingen värme där inne.

De har rivit väggen, så den är inte kvar.

-Men jag vill inte gå in.
-Varför inte?

-Nej, det känns inte rätt.
-Då låter vi bli.

I München blev vi bombade
vid två tillfällen,

och sen hade vi inget hem längre.

Det var så vi hamnade i Sachrang.

Sachrang ligger precis före gränsen
till Tyrolen och är relativt isolerat.

Det är en typisk bondby, nästan arkaisk.

Min pappa bodde inte med oss.

Han lämnade familjen
ganska snart efter att jag föddes,

och jag är glad
att jag inte är uppvuxen med en pappa.

Med nån sorts högsta befälhavare!

Det var anarki i den bästa bemärkelsen.

Inga regler. Vi bestämde våra egna regler.

Vår mamma var vår absoluta medelpunkt.

Vi hade ingen annan.

Hon var en lärd kvinna
och hade en doktorsgrad.

Det gav henne förstås
ett högt anseende i byn.

Om man hade problem
gick man till fru doktorn,

för hon skulle nog ställa det till rätta.

Vi tilldelades en limpa bröd i veckan.

Min mamma gjorde skåror
för veckans dagar.

Och vi var jämt hungriga,

så ibland hade vi ätit upp brödet
redan på fredagen.

Då hängde vi henne i kjolarna,

grät och bad om nåt att äta.

För barn är det inte så farligt,
men för mödrar är det fruktansvärt.

Jag minns att hon
en dag vände sig tvärt mot oss

och väldigt lugn och behärskat
sa till oss:

"Jag skulle skära ut det ur mitt revben
om jag kunde, men jag kan inte.

Så ni får vara hungriga till måndag."

-Ska vi gå till vattenfallet?
-Ja, vi kan titta på det.

Det är min favoritplats.

-Då går vi.
-Okej.

Jag gråter inte på grund av känslor.

Det är min plats.

Det är här jag hör hemma.

Ni förstår, ibland tror jag

att folk bär med sig sin själs landskap.

Jag har pratat mycket om det,
och det har blivit viktigt i filmerna.

Men det är där som jag hör hemma.

Det är mitt landskap.

Det är jag.

Sachrang är en skidort.

Vi ville hoppa i backen,
så vi byggde egna små ramper

och hoppade utför dem.

Werner hade också hoppat utför dem

och slog sig ibland rätt så illa.

Ja?

Det var bra.

Grabben är duktig.

Få se hur han gör nu...

Här kommer han.

När man åker över rampen mot avgrunden,
då ryggar man bort från den.

Man lutar sig, så att man voltar bakåt.

Men man måste luta sig framåt.

Man måste göra det onaturliga.

DIE GROßE EKSTASE DES
BILDSCHNITZERS STEINER - 1974

När man verkligen flyger långt
är man inte människa längre.

Man förvandlar sig till en fågel.

Jag ville verkligen flyga.

Jag skulle ge mycket för att kunna flyga.

Det är en orättvisa.

Det är en orättvisa i mitt liv
att jag inte har blivit idrottsman.

Och det är en naturens orättvisa
att vi inte har vingar.

Vi återvände till München
när det blev möjligt igen.

I Sachrang fanns det inga utsikter,
vare sig för mina bröder eller min mamma,

Det fanns inget att göra
och inga skäl att bli kvar.

Han jobbade på en sorts metallverkstad,

där han svetsade om nätterna
och tjänade pengar.

Pengarna använde han
för att göra sina första kortfilmer.

-God dag. Hur står det till?
-God dag. Hur står det till?

God dag. Hur står det till?

Ingen tog mig på allvar,
för jag var alldeles för ung.

Men jag gick oförskräckt
till produktionsbolag.

En av dem slog sig på låren och skrek:

"Nu försöker dagisbarnen göra film!"

60-talets filmhistoria var ett fiasko.

-Bravo, bravo!
-Hör upp med dumheterna.

Det var sentimentala Heimat-filmer,
bland bergen eller i nåt sjölandskap.

Men det förekom inga tyska gator
eller tyskar som levde sina liv,

och överhuvudtaget inga ungdomar.

ANITA G – FLICKA UTAN FÖRFLUTET
ALEXANDER KLUGE

Utan att det var
en planerad rörelse blev det så

att på ett år, från 1965 till 1966,

kom det ut tre, fyra, fem filmer
från vår generation.

Sen ville man ha en etikett
och kallade det "Nya tyska filmen".

ANITA G – FLICKA UTAN FÖRFLUTET

JAKTSCENER FRÅN NIEDERBAYERN

DEN UNGE TÖRLESS

Det var ingen filmrörelse,
som till exempel neorealismen.

Tack och lov hade vi ingen gemensam stil.

Det var individuella stilar
och individuella gestalter.

De bodde alla i München.

När han var nitton
skulle det hållas en manustävling,

och högsta pris var 10 000 mark.

Werner satte sig ner och skrev
ett manus på mindre än en vecka.

Han sa: "Jag ska vinna manuspriset."

Jag trodde att han var tokig.

Vad pratar han om?
Hur ska han kunna vinna det?

Sen gick det tre veckor,
och telefonen ringde:

"Det här är juryn. Är er bror hemma?"

"Ja, han är här."
"Han har vunnit priset."

INSPELNING AV "LEBENSZEICHEN"
1967

Den handlar om en tysk soldat
under andra världskriget,

som placeras på ett isolerat fort
för att vila upp sig med några kamrater.

Och plötsligt, på grund av diverse
egenartade saker i omgivningen,

blir han alltmer sinnesrubbad,
tills det tar sig våldsamma uttryck

och han förlorar förståndet.

LEBENSZEICHEN
1968

Det är en historia om en mental rubbning
och en radikal och total revolt.

Han har tagit nåt verkligt, ett alldagligt
landskap, och gjort det hänryckande.

Och handlingen bryts upp där

och övergår i ett oceaniskt medvetande,

där världen bara utvidgas
och vi befinner oss i en dröm.

Sen fick jag se filmen "Lebenszeichen"

av en viss Werner Herzog.

Den gjorde mig mållös,
och jag skrev till Fritz Lang:

"Det görs bra tysk film igen."

Lotte Eisner visade oss likheter
med film från 20- och 30-talet,

vilka vi inte alls kände till,
och därför blev hon så viktig.

Vi upplevde plötsligt
att vi inte började från noll,

utan tog vid efter andra
som hade gått före oss.

I åratal ville jag träffade henne

men vågade inte.

Det var genom Lotte Eisner
som jag började se filmer av Murnau.

Jag såg "Nosferatu".

Hon såg "Lebenszeichen" och sa direkt:
"Äntligen har vi film igen,

efter nazitiden."

Det förde oss samman direkt.
Vi hade kanske ingen djup vänskap,

men hon blev min mentor.
Hon var mycket viktig för mig.

Vet vi vilken planet du kommer ifrån?

-Nej.
-Vet du inte?

-Men det här är alltså planeten?
-Just det.

Dina sandaler är fantastiska.
Och vad gör ni nu?

Han offrade precis
till vattenguden där borta.

Nu går han upp hit och hör en röst
men vet inte varifrån den kommer.

Det är berget som talar till honom.
Han ska få reda på vem det är...

-Och vem är bergets röst?
-Jag har ingen än.

-Vill du vara ett ondskefullt berg?
-Nej, nej...

Jag säger till alla: "Frigör er från mig!"

Jag tror det är bra för unga filmare
- de är redan proffs -

att arbeta med nån
som har mycket mer erfarenhet.

Jag menar inte att jag är bättre,
men jag har mycket mer erfarenhet

och jag kan tala om
vilka misstag de ska undvika.

Det låter hemskt,
men det är en pliktkänsla.

Det är så många som vill lära sig
av mig eller vara mina assistenter.

...att ikoniska bilder ska bli lidande
av dåliga förberedelser.

Det finns en filmare från din era...

Min era pågår fortfarande. Passa dig!
Tänk på vad du säger!

Den första workshoppen var enorm,
med femtio deltagare, unga människor.

De tillbringade en vecka
eller tio dagar med Werner,

och han bestämde
att var och en ska göra en film.

Jag minns inte handlingen,
men vi ska snart träffa henne.

Går det bra?

Ja, det här...

Jag beundrar hans förmåga

att ta en till synes omöjlig historia
och göra den möjlig.

Att göra det görbara, som han jämt säger.

Jag har beundrat Werners verk länge.

Jag deltog i en master class på nätet
som han har,

och den förändrade faktiskt mitt liv.

När jag fick höra att vi kunde filma där
"Dvärgar har också varit små" spelades in,

började jag fundera på vad jag kunde göra
här som passade workshoppen.

DVÄRGAR HAR OCKSÅ VARIT SMÅ
1970

Jag har inte varit här på över femtio år.

Det är mer än ett halvt århundrade
sen jag gjorde filmen.

Den blev klar 1969.

Det var mest här. Jag ser spåren.

Här stod den minste av dvärgarna

och skrattade hejdlöst.

Han ville veta hur länge det skulle ta,
och jag sa:

"Så länge du har luft i lungorna
måste du skratta."

Det finns bilder som är djupare än ett
visst skeende eller element i handlingen.

De går bortom handlingen.

Och det måste man finna i sitt liv
när man gör film.

Man måste gå bortom sakförhållandena
och det man brukar se på bio.

INSPELNING AV
"DVÄRGAR HAR OCKSÅ VARIT SMÅ"

Jag kan fortfarande se bilen köra runt,

och det är fullständigt levande.

Är minnena lyckliga eller olyckliga?

Det är vad jag minns,
och det är varken bra eller dåligt.

Det är bara en del av mitt liv.

Jag utkämpade en bra strid här,
och det var allt.

Det är så livet ska levas.

Okej...

Ja...

Jag minns det här ljudet.

Ljudet av bladen, dag och natt.
Man hörde det hela tiden här.

Okej.

Jag söker ständigt efter nya bilder.

När man bläddrar i tidningarna
eller ser på vykortsställen,

då upptäcker man plötsligt
hur utslitna bilderna är.

Det är ett tema i den här filmen,
jakten på helt nya bilder,

bilder som ingen har sett i en film.

AGUIRRE - GUDS VREDE
1972

Hären som stiger ner genom molnen
på serpentinvägen...

Vi har alla drömt den bilden.
Den finns nästan i vårt dna.

Att inleda in film på det viset
innebär att man omedelbart...

...tvingar oss att följa med på resan
med Aguirre och hans mannar.

Hur kunde han filma det?
Hur var det ens möjligt?

Jag visste
hur man brukar filma såna sekvenser,

men det hade krävt en jättelik budget
och mycket förberedelser.

Och där är det plötsligt, nästan som ett
reportage från denna historiska händelse.

Han iscensatte det, satte alla på flottar

och skickade dem nerför floden
för att se vad som hände.

Så gör inte en yrkesmänniska.
Så gör en visionär.

Den här djungelexpeditionen
som Lope de Aguirre företog sig

liknade även för oss en expedition.

Man var tvungen att anpassa sig
till vädret och sova utomhus.

Vi hade elva flottar. Kvinnorna bodde
på en och männen på en annan.

Vi hade ingen ström, vi hade ingen
radioutrustning - ingenting alls.

Det enda moderna vi hade var en kamera.

Allt annat var 1500-tal.

Efteråt insåg jag att det var
rent vansinne att ta så stora risker.

Finansieringen var inte klar.
Det tog Lucki hand om senare.

Lucki blev producent för filmerna.

Han har nåt inom sig
som väcker förtroende.

Ofta när situationen urartade

lyckades han alltid få oss tillbaka
till det normala, så att säga.

Jag studerade ekonomi,

och sen dess tror folk
att jag förstår mig på pengar.

Så jag reste till Peru via tjugo anhalter.

När jag kom dit stod där
300 statister som strejkade

och ville ha sin lön,
som jag tack och lov hade med mig.

I djungeln, på floden

med pengar i en ryggsäck fäst med ett rep.
Det var oerhört dramatiskt.

När jag skrev manuset förstod jag direkt
att Kinski måste spela rollen.

Jag visste förstås vad som väntade.

INSPELNING AV "AGUIRRE"

När vi filmade "Aguirre" vet jag
att Kinski var väldigt nervös.

Han hade blivit stämplad som galning.

Och för en ung regissör var det svårt

dels att tränga genom

det här lagret av teaterskolning,

dels att tränga genom rädslan.

Jag visste att jag var tvungen
att tämja det vilda djuret,

inte för att göra det tamt,

utan för att hålla det inom en ram,
som fönstret här.

Man måste ha en ram,
och inom ramen finns filmkonsten.

Men fråga inte om hur svårt det var.

Du är ingen regissör!
Du ska lära dig av mig!

-Nej, det ska jag inte.
-Du är en nybörjare!

En dvärgregissör
men ingen regissör för mig!

På sin höjd ska du komma till mig
och säga: "Herr Kinski, tror ni..."

Så gjorde både David Lean och Brecht!

-Det ska du också göra, min kära!
-Nej...

I VREDESMOD TOG KINSKI ETT GEVÄR
OCH SKÖT VILT OMKRING SIG

Det är falska rykten att jag ska ha
regisserat med gevär bakom kameran.

Det är nonsens.

Jag var obeväpnat, men sa att jag hade
ett gevär och skulle skjuta honom.

Alltså att jag skulle skjuta mig själv
men först honom.

Jag, Guds vrede,
ska gifta mig med min egen dotter.

Med henne ska jag grunda den renaste
dynasti som världen nånsin skådat.

Tillsammans ska vi härska
över hela denna kontinent.

Vi ska härda ut.

Jag är Guds vrede.

Vem mer är med mig?

Jag visste att det fanns nåt stort,

nåt som ingen annan kunde skapa.

Och jag visste att Kinskis prestation
skulle vara av ett slag

som vi inte hade sett på mycket länge

inom tysk film eller i världen.

Man hade inte sett nåt liknande,
och det visste jag.

Ingen intresserade sig för "Aguirre" när
den var färdig. Överhuvudtaget inte.

Inte ens kommittén för Tyska filmpriset
visste vad de skulle tycka.

STATENS FILMKOMMITTÈ
GER INGEN BEDÖMNING AV FILMEN

Lotte Eisner tog med
en kopia av filmen till Paris

och visade den för
de viktigaste franska kritikerna i Paris.

Och i fem, sex av Paris största tidningar
fick filmen oerhört positiva recensioner.

En enda kopia i Paris,
på Cinéma des Ursulines,

sågs av 100 000 besökare på ett år.
En kopia.

Det var en stor händelse.

Om den visades i Philadelphia
åkte folk dit för att se den.

Man reste för att se filmen.

Den var livet.
Det var som att ta en tugga

av en utsökt sur och söt frukt
som man aldrig hade smakat förut.

"Aguirre" var enastående.

Att en film kunde slå så i världen
var ett gott tecken för oss alla.

Det innebar att vi också kunde göra det,
i princip.

Han gjorde samma film,
vilket jag tror att de flesta filmare gör.

Han hade samma rollfigur i olika
situationer och var ute efter samma sak.

Det kanske är hans egen kamp i livet

som man ser i nästan alla rollfigurer.

Redan från början var han bara
intresserad av en mytisk dimension.

Det är alltid en driven huvudperson
som har ett "öde"

i bemärkelsen att han känner
ett inre tvång att göra en sak.

Det handlar om att skilda människor
i extrema situationer,

eftersom jag tror
att vi lär oss mer om oss själva så.

Jag räknar till tre,
och ni öppnar långsamt ögonen

utan att ni vaknar.

Ett.

Två.

Tre.

Ni öppnar långsamt ögonen,
mycket långsamt.

Ni vaknar inte.

Ni stirrar förtrollat hitåt.
Där finns det nåt okänt.

Dit vill ni.

När det gäller liv och död bör man vandra.

Jag vandrade
när Lotte Eisner var dödligt sjuk.

Allt gjorde motstånd inom mig,

och det var nästan som en vallfärd
som jag företog mig.

Och jag visste att om jag kom till fots
skulle hon bli utskriven

och att om jag inte gick skulle hon dö.

I november 1974
gav han sig i väg till fots

från München till Paris.

Han sa: "När jag kommer till Paris,

då är Lotte ännu vid liv
och kommer att fortsätta leva,

helt enkelt genom min viljestyrka."

Han förde dagbok under den här tiden.

Och mycket riktigt, när Werner
kom till Paris var Lotte vid liv,

och hon levde också till 1983.

"Hon såg på mig med ett skört leende.

Då hon visste att jag gick till fots
och därför var fredad förstod hon mig.

I ett storartat, flyktigt ögonblick

strömmade nåt mjukt
genom min dödströtta kropp.

Jag sa till henne: 'Öppna fönstret.

Från och med dessa sista dagar
kan jag flyga'."

Jag rekade platser i Bretagne
när jag stötte på Carnac,

där man har rest 4 000 jättelika stenar.

Jag sa till mig själv: "Jag åker inte
förrän jag vet hur jag skulle göra det."

Jag utvecklade nån sorts stenåldersteknik.

Och en vän kom till München och sa:
"Jag har en fantastisk historia."

Det fanns en gummimagnat,
Carlos Fermin Fitzcarrald.

Han flyttade ett skepp
från en flod till en annan över ett näs.

Han tog isär skeppet i hundratals delar.

Jag sa: "Jag har en film,

men det måste vara en ångbåt som dras
över ett berg med stenåldersteknik,

och den måste ha musik av Caruso.

Att dra ett skepp över ett berg i djungeln
tyckte jag var en befängd idé.

Jag kunde inte föreställa mig
hur det skulle gå till.

Vi visste länge inte
vem som skulle spela Fitzcarraldo.

Jag tänkte mig
nån som såg ut som en bonde.

En riktigt grov bonde - Warren Oates.

Det blev aldrig av.

Werner tyckte att Boumédiène,
Algeriets president, vore en bra kandidat.

Han hade passat, men det var ju omöjligt.

Jack Nicholson var intresserad.
Han ville arbeta med mig.

Han ville ha fem miljoner dollar. Då hade
vi inte haft mycket kvar av vår budget.

Så det blev aldrig av,
men han var en kandidat.

Sen fick vi idén om Jason Robards.
Jag pratade med hans agenter i New York.

De var förstås ytterst skeptiska.

Robards hade aldrig varit utomlands,
för att inte tala om djungeln.

Sen började vi spela in,
och ytterligare problem dök upp.

Svårigheterna följde tätt på varandra.

Brist på pengar.

Tekniska problem.

Vi hade två flygolyckor.

Det blev krig mellan Peru och Ecuador,
och vi spelade precis i området.

Det blev helt tokigt!

Jag borde inte göra film mer.

Jag borde gå raka vägen till dårhuset.

FITZCARRALDO 1981
(FÖRSTA VERSIONEN)

Ja.

Wilbur, där har vi det.

Mick Jagger hade en viktig roll.

Han var
Fitzcarraldos kamrat och medhjälpare.

Vi vill ha opera i Iquitos!

Vi behöver opera här!
Vill ni inte ha musik i själen?

Ingen hade upptäckt vilken stor
skådespelare han var och hade kunnat bli.

Han har en märklig, förryckt intensitet,

och han har en eld inom sig.

Sen blev Jason Robards sjuk.

Han fick flygas ut och kom inte tillbaka.
Läkaren tillät det inte.

Han ville ha en defibrillator
på inspelningsplatsen.

Det var omöjligt,
eftersom strömstyrkan hela tiden växlade.

Sen sa Mick att han inte visste när han
kunde spela in mer. Han var i USA.

Han kunde inte vänta,
för han hade en turné i Europa.

Vi bodde alla
på en semesterort vid stranden

och väntade för att se om Roberts
skulle komma tillbaka.

Efter tre veckor förstod vi han inte
skulle komma, och produktionen avbröts.

Skrivandet har alltid varit
min räddningsplanka,

det sista
som jag kunde klamra mig fast vid.

Min enda tröst.

Så den här har ett stort värde,
för den förankrade mig.

Det är oroväckande
att jag skriver så smått.

Varför blir det mikroskopiskt?

Jag har ingen förklaring.

Jag kan bara tyda det
med uppfällbara glasögon,

ibland till och med större,
och jag behöver mycket ljus.

Jag måste läsa så här
och vara väldigt nära.

Under nästan ett helt år
var det så skrämmande

att jag fortfarande inte kan hantera det.

Om jag avbryter projektet
är jag en man utan drömmar,

och jag vill inte leva så.

Jag lever mitt liv eller avslutar mitt liv
med det här projektet.

Det logiska steget var att välja Kinski.

Han började skrika,
men nu inte av missnöje, utan av fröjd.

Han hade alltid sagt att han var den ende
som kunde spela Fitzcarraldo,

och så blev det också.

Okej!

Kinski var bara intresserad av sig själv.

Han ville utan tvekan sprida skräck,

bara för att minsta lilla rörelse
från hans sida skulle vara gudalik.

Jag skriker eller inte!

Du säger inte till när jag ska skrika!
Kyss mig i röven!

-Det är hög tid att jag klipper till dig!
-Va?

-Jag slår dig i ansiktet!
-Gör du det.

Passa dig, jag ska göra väsen i USA.
Ditt förbannade nöt!

Lucki, låter du ett sånt rövhål
ansvara för din produktion?

Trots allt skrikande
innan inspelningen började

lärde han sig samtidigt sina repliker.

Det var så han jobbade.

Kyrkan ska vara stängd
tills staden har ett operahus.

Jag vill ha ett operahus.

Jag vill ha mitt operahus!

Jag vill ha en opera!

Kyrkan kommer att vara stängd
tills staden har en opera!

Jag ska bygga min opera!

Jag tänker bygga en opera!

Jag ska ha en opera!

Det fungerade tack och lov,

men när man kikar bakom kulisserna
och ser hur det kom till stånd,

då inser man
hur mycket som kunde ha gått snett,

och då fullständigt snett.

Vi kunde inte flytta fartyget en tum.

Det var ett vidunder till ångbåt.

Man ser den i filmen.
Den vägde över 300 ton, och det är stort.

Jag visste att jag kunde göra det
tekniskt sett

och med en intensiv vision.

Jag gick på premiären.

Jag blev överlycklig
att det var en sån succé.

Werner var verkligen stolt.

Han visste att han hade gjort
nåt som skulle överleva honom.

Det var uppenbart
att han hade åstadkommit ett mästerverk.

Filmskapande är inget bra arbete.

Det är inget bra arbete.

-I mänskligt hänseende, menar du?
-Ja, ur mänskligt hänseende.

Man bör inte göra det för ofta.
Man får inte spela in för många filmer.

Man måste vara försiktig och hushålla.

Vad är historien bakom stenarna?

Det finns ingen historia. De är runda,
men jag har hittat riktigt runda stenar,

och det är det som jag minns härifrån.

De ligger mycket djupare i mitt minne
än nåt annat här.

Så det är mycket märkligt.

Du ser, de är väldigt avrundade.

Är det sten från vulkanen?

Ja, den är vulkanisk,
och havet rullar dem uppför stranden.

De gör så i tiotusen år,
och sen är de runda.

När du sparkar henne, sparkar du så här.

Sen ramlar du bakåt och springer.

Ge mig min vattenflaska, tack.

Käre Gud, låt det här fungera!

"Cobra Verde" var särskilt svår,
eftersom Kinski var helt urspårad.

Han blev till och med våldsam.

Han inte bara slog sönder kulisserna,
vilket han ofta gjorde,

utan angrep människor,
inklusive mig med en sten.

Följ mig!

Nej, nej! Ta honom till fånga!

Gå inte nära.
Han ska låta sina fruar strypa honom.

Han slet filmen ur kameran och sa:

"Det är skit.
Det får inte kopieras eller framkallas."

Han var sjuk. Vi hade ständiga problem
och bråk med honom.

Mycket värre än på de tidigare filmerna.

Skildrandet av det mänskliga ödet
i Kinskis stil, det tror jag var uttömt.

Det var uppenbart efter "Cobra Verde"
att man inte kunde kom vidare med det.

LEKTIONEN IN FINSTERNIS, 1992

Det är inte så stor skillnad
mellan dokumentärerna och spelfilmerna.

Jag sa att jag inte tänkte göra
en dokumentär om Kuwait

och de irakiska truppernas invasion
under Saddam Hussein.

Och jag presenterade det
som nån sorts kosmisk händelse,

i vilken det sker en förbrytelse
mot själva skapelsen.

Vid filmfestivalen i Berlin
var publiken oerhört fientlig.

Man skrek av avsky.

Det dånade av burop
och röster som skrek på mig,

för att jag estetiserade fasorna.

Det var en del som spottade på mig.

Jag sa: "Ni har alla fel.
Jag har tiden på min sida."

Och ni skulle ha hört
vilket väsen de gjorde.

Men det spelade ingen roll.
Jag stod på mig och såg det i vitögat.

Han ljög om vem han var.

Han sa att han var stuntman.

Jag tänkte: "Vilken otur jag har.

Att jag ska bli kär i en man
som ständigt utsätter sig för risker."

Vi föll för varandra direkt.

Jag skyndade hem, såg om mitt hus
och återvände.

Jag gav bort nästan allt jag ägde.

Jag hade bara en tandborste,

som jag hade i min kavajficka.

Det skapade problem i tullen,
för jag hade inget bagage.

Inget, inte ens en attachéväska.

Han var nog färdig med Tyskland.

Han fick inte mer pengar till sina filmer,
men det var också hela systemet,

med all byråkrati som det medför

och hela den självbelåtna trångsyntheten.
Alltihop blev nog för mycket för honom.

Vad kunde han göra där?

Det verkar otroligt.

Det har vitaliserat hans produktivitet

och hans karriär.

Och hans förälskelse i USA
gav kanske också upphov till

den kärlek som USA nu har
till Werner Herzog.

USA förstod honom,
och han förstår utan tvekan USA.

Jag trivs på platser

där man känner
att saker och ting gror ohämmat

och är i vardande.

Människor här pratar inte bara,
utan gör faktiskt saker.

Vad är det här för ställe?

Museum of Jurasic Technology,

ett av väldigt få ställen
som jag verkligen älskar här.

En alldeles underbar man har skapat det.

Vi ska gå in.

Det här är Iguazúfallen.
Jag är på den brasilianska sidan.

På andra sidan där kamera är
ligger Argentina.

Det är här Sonnabend-samlingen,
Sonnabend-salen.

Den handlar om Geoffrey Sonnabend,
en uppfinnare och ingenjör,

som byggde
en bro från Argentina till Brasilien.

Ett regnoväder sköljde bort den,

men samma kväll såg han
en operasångerska, den här kvinnan.

Hon hade en underbar röst,
och han blev blixtförälskad.

För att verifiera det kan vi se saker
som hon hade på sig den kvällen.

Och det fina är att berättelsen
är helt och hållet påhittad.

Det finns ingen gräns
mellan verklighet och fiktion.

Det är det som jag älskar
med David Wilson.

DAVID WILLSON
MUSEIFÖRESTÅNDARE

Människor på 1800-talet förstod,
kände och uttryckte

att vi var så här nära att veta allt.

De senaste 100-150 åren
har det visat sig inte stämma,

så det är väldigt intressant
hur det som anses vara sanning utvecklas.

Ingen kan definiera vad sanningen är.

Vi vet att det är en rörelse,
ett närmande till sanningen.

Vi rör oss mot ett oklart mål,
och det i sig är värt besväret.

Alla de här pingvinerna är på väg
mot det öppna vattnet till höger.

Men en fångade vår uppmärksamhet
- den i mitten.

Han varken gick till födoplatsen
där isen tog slut.

eller återvände till kolonin.

Snart därefter såg vi honom
bege sig rakt mot bergen,

70 kilometer bort.

Dr Ainley förklarade att om han fångade
och förde honom tillbaka till kolonin

skulle han ändå genast
bege sig tillbaka mot bergen.

Ingen vet var pingvinen blev av.

Vi vet inte om den vände tillbaka
så fort vi slog av kameran.

Det känns inte
som om han vilseleder oss.

Han visar ett lager av verkligheten
som alltid finns där

men som vi kanske annars inte ser.

Och här ger han sig av
mot den vidsträckta kontinentens inre.

Han har 5 000 kilometer framför sig
och går en säker död till mötes.

Vi vet inte vad sanning är,

men vi känner att det finns nåt
bortom sakförhållandena.

Hur kan vi uttrycka det
genom poesi, film eller andra medier?

Mitt favoritexempel
är "Bells from the Deep".

Vi har munkar som knäböjer över isen.

Det är Bajkalsjön eller nåt i Sibirien,
en enorm frusen sjö.

Och medan de ber till anden i sjön
har han placerat...

Det här är inte falskt, men han låter
konståkare åka skridsko mellan dem,

och en andlig, absurd
och magisk värld öppnar sig.

Jag börjar uppfinna och stilisera

men inte så att det ljuger för en.

Det ger en snarare nästan en extas,
en annan position,

ett annat perspektiv, en upplysning.

Synen på Werner förändrades också.

Han betraktades alltmer som en
dokumentärfilmare, även internationellt.

Hejsan, Grinch.

Hon har en lite aggressiv uppsyn.

Om jag vänder mig för mycket
biter hon mig. - Hej, hur mår du?

Hur mår du?

Den helgalna dokumentären
om mannen med björnarna.

Vem skulle ens komma på tanken
att göra en dokumentär om det?

Gör inte så!

Backa!

"Grizzly Man" är speciell,
för den bygger på ett arkiv med material.

Låt bli! Det är ingen fara.
Jag älskar dig. Jag älskar dig.

Timothy Treadwell står framför
Alaskas likgiltiga vildmark

med dessa köttätande, hungriga björnar,
som är likgiltiga till honom,

och presenterar dem
som om de var dockor

i ett barnprogram
som Mupparna eller Sesame Street.

Jag älskar dig, Rowdy! Kom igen, sötnos!

Det är det jag snackar om!

Och han söker alltmer desperat
efter ära och berömmelse

samtidigt som vildmarken bakom honom
visar att det helt saknar betydelse.

Och att se honom upplösas
på sin egen kamera.

Timothy Treadwell och Amie Huguenards
kvarlevor kom i den här metallbehållaren.

Inuti behållaren fanns det
en plastsäck för Timothy och en för Amie.

Det här är Timothys kamera.

Under den dödliga attacken fanns det
inte tid att ta av objektivskyddet.

Jewel Palovak
lät mig lyssna på ljudspåret.

Jag hör regn och Amie som skriker:
"Stick! Gå härifrån!"

Du får aldrig lyssna på det.

Jag vet, Werner. Det ska jag aldrig göra.

Scenen med hörlurarna uppstod i stunden.
Kameran var i rätt läge.

Jag kunde inte ha gjort det annorlunda,
för jag kunde inte vrida kameran.

Det är ett sånt tillfälle
då stunden och intuitionen sammanstrålar

och det sker nåt häpnadsväckande.

Det råder ingen tvekan om
att "Grizzly Man" etablerade

en viss form av Werner
hos den amerikanska allmänheten.

Jag ser det som en vändpunkt.

I dag har vi med oss Werner Herzog,
som fortfarande får välförtjänt beröm

för sin dokumentär "Grizzly Man",
som nyligen släpptes på dvd.

Hans produktion kommer att hyllas
av fans i generationer.

Werner, det är en ära att ha dig här.

"Grizzly Man" släpptes i fjol. Den blev
ekonomiskt framgångsrik och kritikerrosad.

I pressen har många undrat
varför den inte blev Oscarsnominerad.

Det är som det är,
och vad mer kan jag önska mig

än att ha en stor entusiastisk publik?

Filmen gick bra och togs mycket väl emot
av kritikerna, så det kan inte bli bättre.

Stå tillsammans och se åt höger.

Till och med stora Hollywoodskådisar
är rädda, åtminstone en del av dem...

Vissa må vara är nöjda,
men en del är rädda

för stagnation och rutinmässighet.

Och när de ser Werners filmer tänker de:
"Han kommer att utsätta mig för nåt

som skalar bort allt jag är van vid,
och han vågar utsätta mig för det."

Det tänker nog på dig
när du var en liten flicka.

Undrar du hur det gick till?

Nicholas Cage skapade sin rollfigur,
men ibland...

Det var lustigt,
efter tredje dagen sa han:

"Varför är den elaka polisen så elak?"

Och jag sa: "Nicholas, du vet..."

Det finns en sorts ondskans lycksalighet."

"Satsa på det."
"Jag fattar", sa han.

Vad sysslar du med?

Det finns bara nåt ohämmat
som väldigt få regissörer kan generera,

men som han också tycks locka till sig.

Det finns absolut ingen som Herzog.

Tanken att vara en del
av hans filmvärld och hans berättande

och vara i "Wernervärlden"
var oerhört tilltalande.

Jag är en skådespelare
som söker mig till auteurer,

men jag gör också gärna vad som helst
om de är värda det, och det är han.

Min kyss...

-Min kyss ska befria dig.
-Åh, underbart!

Gertie,
var snäll och gift dig inte med mig.

Absolut.

Man ser hans filmer och väntar sig
en fullständigt kaotisk atmosfär,

men det var en av de mest klassiska filmer
jag jobbat på.

Det var väldigt lugnt,
och mycket elegant filmat.

Det hände inget särskilt galet alls!

Jag hade en myrstack på huvudet,
hängde upp och ner och snurrade runt...

Och vi hade inte bestämt
nåt ord för att avbryta.

Så i filmen skriker jag "stopp",
för att jag tror att ögonen ska ploppa ut.

De tror att jag är helt inne i rollen,
så de snurrar mig ännu mer.

Jag kan fortfarande inte åka karuseller
som förr. Jag fick nog permanenta skador.

Jag kunde inte stå på en timme efteråt.

Till slut insåg de
att jag skrek: "Werner!"

Ibland pratar folk om honom
som om han är totalt eldfängd,

att allt är stort och uppskruvat.

Jag tror man blandar samman
honom lite med Kinski

och hur han spelar i en del av filmerna.

Men Werner är en av de finaste
och varsammaste människor jag träffat.

De små, hjälplösa pingvinungarna
är stela av skräcka.

De vet att om de faller över kanten,
så kommer de att dö.

Günther, knuffa till dem.

Han är ett geni i att han kan bibehålla
renheten i sina filmer

och samtidigt vara en del av popkulturen.
Det är ett verkligt vapen.

Det är nog inte många
som kan hitta en sån jämvikt.

Livet är hjärtlöst och brutalt,
och kosmos är likgiltigt för oss alla.

Jag skulle säga hej då,
men vad är meningen?

Werner har präglat amerikanernas bild
av tyskar mer än nån annan.

De visste inte längre vilka tyskarna var,
och sen presenterade Werner

en sympatisk
men något fanatisk tysk för dem.

Werner är en form av Darth Vader.

Och då syftar jag på makten.

Darth Vader behövde aldrig skrika.

Om han höjde rösten
gick den upp en oktav,

men han skrek inte.
Werner behöver inte göra det.

Ingen som jag har jobbat med, och jag
har gjort film med många människor...

Det finns ingen som Werner. Ingen.

Titta ut.

Har världen blivit fredligare
sen revolutionen?

Jag ser bara död och kaos.

Jag vill se barnet.

Det sover.

Jag såg "The Mandalorian"
på en stor biograf i Hollywood,

och när mitt namn visades
hörde jag glädjerop.

Kom igen, Werner. Vi älskar dig!

Och det var riktat till mig.

Det hade aldrig hänt i mitt liv.

I Tyskland förstår man inte riktigt

vilken bredd han har.

De tycks ibland tro
att han inte gjort nåt sen "Fitzcarraldo".

Och amerikanerna har sin hybris
och tror att han aldrig gjort nåt före.

Men Werner struntar i vad folk tycker.
Han bara kör på.

Jag gjorde tre filmer på bara ett år.

Förra året var det Covid,
och man var fick inte resa,

men jag gjorde ändå en långfilm
och skrev två böcker.

Och jag är förstås stolt
och vill visa att jag gjorde det.

På bara ett kalenderår,
så här har ni mig!

Varje individ skapar sin egen film.

Vi lever delvis i en fantasivärld
som vi har skapat.

Hur förhåller sig minnet till det?

-Var är källan?
-Det har jag aldrig vetat.

-Har du inte sett var det kommer ifrån?
-Nej.

-Jag vill inte veta var det kommer ifrån.
-Jag håller med.

I dag vore det lätt att ta reda på
var vattenfallet har sitt ursprung,

men jag vet fortfarande inte,
och jag vill inte veta.

Översättning: Richard Schicke
www.junefirst.tv

Och vad mer ska jag göra?

Det här var verkligen bra.

Ska jag...

Ska jag ta tillbaka några saker?

Ignorera det som jag sa!

Jag sa det, och nu är det inspelat.

Det ligger redan på nätet.
Microsoft har redan ringt.

Ja, det är verkligen för sent!