All language subtitles for House.Of.Evil.2017.720p.WEBRip.x264.AAC-[YTS.MX]

Downloaded from
YTS.MX

Official YIFY movies site:
YTS.MX

När mina foton väljs för de stora
rubrikerna blir han helt röd i ansiktet.

Han ser ut att vilja döda mig.

Vad förväntar han sig?
Du är en mycket bättre fotograf än han.

–Just därför fick du Andersonrapporten.
–Det är först nästa år.

Jag hoppas bara
att det faktiskt blir av.

Behöver du kissa, Ronnie?

Jag tror det betyder ja.

Så ja.

Ronnie...gå!

–Väldigt mycket öppen yta, inte sant?
–Det är vackert, men väldigt annorlunda.

Att bo här sparar oss en massa pengar.

Och det ligger bara en timme från stan.

Ronnie?

Jag sa ju det.
Vänta tills du ser insidan.

–Välkommen till ditt nya hem.
–Det här stället är enormt.

Hur ska vi kunna fylla det?

Vi har all tid i världen.

–John? Är du här, John?
–Här inne.

Vi behöver verkligen ha loppis.

Var försiktig med hålet i hörnet,
jag såg en kackerlacka gå ner där.

–Fy vad äckligt. Kan du fixa det?
–Självklart, frun. Jag gör det imorgon.

Jag var precis ute i trädgården och...

...jag är säker på att jag såg nån stå i
slutet av vägen...som stirrade på mig.

Nyfiken granne? Eller kanske...

...en första invasion
av de blodtörstiga byborna?

Jättekul. Vi får se vem
som skrattar om nån bryter sig in.

Vad sägs om att du hjälper
mig att bära upp de här på vinden?

Ser jag ut som en husa?
Din vidriga kvinnohatare...

–Vidriga slavdrivare... Sexist...
–Tack.

–Det här är den sista.
–Toppen, vi sorterar dem senare.

Jag behöver verkligen ta en dusch.

Tydligen...du med.

Jag gillar idén.

För Guds skull, Ronnie.

Vad i helvete?

Långsamt...långsamt... Perfekt.

Sluta larva dig.

Sluta!

Det räcker!

–Vad är det där?
–Det är en present till Ronnie.

Kom hit, Ronnie. Här!

–Jag tror inte han gillar den.
–Tydligen inte.

Le!

Källaren är enorm.
Massa utrymme för ett mörkrum.

Hela huset är enormt.
Jag vet inte hur vi ska kunna fylla det.

Låt oss hoppas att vi
snart hittar ett kreativt subjekt.

Om det är en pojke,
vad tycker du om Billy?

Nej, det måste vara macho.
Som Jason, Vick eller Chuck.

–Och om det är en flicka?
–En flicka...

Vanessa, Dahlia, Corinne...

Jag vill inte ha nån scen
imorgon. Lova det?

Imorgon åker jag och fixar lite flytande
valium. Visst gillar hon att dricka?

Du är så lustig!

Ja...jag pratade om... Sam Green...
Han är fantastisk...

–Han är jättebra.
–Han är väldigt intresserad.

Jag kan ge dig hans uppgifter.

Jag har inte varit inspirerad sen vi kom
hit. Jag vet inte om jag kan sälja dem.

Med mina senaste målningar...
Såna kontakter vore toppen.

Jag litar på dig, du är jätteduktig.

–Voilá!
–Vilken service.

–Vilken perfekt man att ha i huset.
–Tack, Corinne. Jag är smickrad.

Det här huset är enormt. Jag skulle få
en panikattack varje gång jag gick in.

–Ja det är...
–Det är precis vad vi ville ha.

Det är stort, bra värde
och inte inne i stan.

Om du nånsin tröttnar på att
fota vet du i alla fall vad du ska göra.

–Kocken Johnny, det låter bra.
–Tack för att ni bryr er om min karriär.

Du tog det stora steget...
Hur känns det?

John och jag är väldigt lyckliga. Du
vet hur jag kände om att flytta ut hit.

–Men jag tror att det var rätt beslut.
–Så nu är allt bra med John?

John är jättefin.
Vi älskar verkligen varandra.

Och vi försöker skaffa barn.

Vi har känt varandra länge.
Du vet vad jag tycker om John.

Han är aldrig hemma
och efter det som hände...

Kom igen, Cory.
Vi har bara haft ett seriöst gräl.

–Grälat? Han slog dig, Kate.
–Det har hänt en gång, för fyra år sen.

Kitty, du är som en syster för mig.
Jag vill bara ditt bästa.

Om du tycker att
det här är det bästa för dig...

Vi kommer snart!
Vi kan väl prata om det här senare?

–Tack, det var härligt att se er.
–Det var ett nöje.

–Du är alltid välkommen.
–Tack. Lycka till med allt, Kate.

Behandla henne väl,
annars kommer jag efter dig.

Det vill jag inte riskera.

Jag skickar uppgifterna till
galleriägaren jag träffade.

Vi hörs snart igen.

-Är du upptagen?
-Nej, kom in.

Kolla på de här fotona...

–Vad tror du?
–Nånting på linsen?

Det var det jag trodde. Så jag
använde samma kamera i trädgården.

Titta här.

Ingenting.

Jag fattar det inte.

Jag är gravid.

Vadå?

Jag är gravid.

John! Är du här, John?

Är du där nere, John?

Kan du komma upp
och hjälpa mig med en grej?

John?

Duktig hund, Ronnie.

Ronnie.

Kan du hjälpa mig
med en grej på vinden?

Jag kommer alldeles strax.

Vill du komma med in? Spring, spring!

–Vad står på, älskling?
–Jag hade en dröm.

–Ännu en mardröm?
–Jag är okej.

Somna om.

Du ångrar dig inte?

Nej.

Du och vårt barn är
det vackraste jag kan be om.

John!

Det var fruktansvärt. Det var en liten
flicka. Hon väckte mig och sprang hit.

Jag visste inte vad jag skulle göra.

Okej, okej.

Du har mycket att tänka på just nu.

Det var bara i din fantasi,
det är ingen här.

Det enda barnet i det
här huset kommer vara vårt.

Jag måste förstora några negativ.
Sen lagar jag middag.

Imorgon måste jag till stan och
skaffa lite film. Behöver du nåt?

Ja, jag vill att du är närvarande.

Halva tiden fotograferar du,
och sen är du i mörkrummet.

Jag minns inte sist vi åt tillsammans.

Jag jobbar med ett projekt,
och när det är klart...

Se till att vila lite.
Jag är strax klar.

–Kate... Du borde kanske inte...
–Du har rätt.

Det hela är så absurt, jag är så
stressad. Jag orkar inte mer.

Det är naturligt att vara stressad i din
situation. Men vad är det med John?

Jag vet inte, han beter sig underligt.

Han fotar saker jag
inte förstår. Flera hundra bilder.

Sen låser han in sig
i mörkrummet och släpper inte in mig.

Lyssna. Oroa dig inte för det nu,
fokusera bara på födseln och sen...

...kan du försöka reda ut saker.

Fan. Du gjorde fel val, Kate.
Jag är ledsen.

–Vad menar du?
–Att du godtog hans ursäkter.

Att du gick med på att komma hit,
isolerad från alla du känner.

Och ja, att du blev
gravid med nån som han.

–Har du helt tappat det, Corinne?
–Nej, Kate. Jag är bara ärlig.

Du ringde mig och bad om råd,
eller kanske bara för att prata...

...och jag hittar dig i
precis det skick jag var rädd för.

Snälla... Ge dig av
härifrån så fort din son är född.

–Jag kan inte förstå att du säger så.
–Kom igen...

Det här barnet var det sista du behövde.
Innerst inne vet du också det.

Det börjar bli sent och jag
vill inte att du fastnar i trafiken.

Okej, jag förstår.

Jag går.

Kate!

Kate!

–Vad gör du här inne?
–Jag trodde jag hörde nåt.

Fler mardrömmar?
Snälla, John.

Vill du få hjälp?
Kanske prata med nån?

–Jag tror det skulle vara bra för oss.
–Nej, jag är okej. Verkligen.

Vänta, kom hit.

–Ja, jag vet inte vad det är.
–Jag såg det tidigare.

Det har blivit värre, älskling.

Jag gillar det inte, du borde kolla
upp det. Det ser ut som en inflammation.

Jag går till läkaren imorgon. Jag lovar.
Vi går tillbaka till sängen.

Kan du komma in
och kolla på en grej?

–Vad har hänt?
–Jag ska visa dig.

Kolla själv.

–Du måste somnat och haft en mardröm.
–Nej, nej de var annorlunda.

Jag drömde inte.

Det är nåt som är fel med det här huset,
John. Jag känner det på mig.

Jag märker det på dig.
Som jag märkte det på Corinne.

Vad försöker du egentligen säga?
Att vi borde åka tillbaka till stan?

Du är inte den första
kvinnan att föda ett barn.

Du låter din bortskämda,
snobbiga paranoia påverka dig.

Och jag är den som behöver hjälp?

En kvinna i ditt
tillstånd borde inte röka.

För att vara ärlig borde
du inte röka överhuvudtaget.

Låt mig presentera mig. Jag är
Andrew Powell, den lokala prästen.

–Kate Davies, trevligt att träffas.
–Hur är det nya hemmet?

–Hur visste du det?
–Det började gå rykten så fort ni kom.

–Efter att utbölingarna kom hit?
–Det är som att bo i ett stort akvarium.

–Snälla, kalla mig Kate.
–Här känner alla till alla...

...och allt som händer, även det mest
irrelevanta. Som en utomjording.

–Som en invasion.
–Som en invasion.

Men sanningen är alltid
mycket mer intressant än ryktena.

Det där gamla huset har
stått tomt alldeles för länge.

–Kände du familjen som bodde där?
–Familjen McNamara, ja.

William bodde där med sin fru
Shelly och deras unga dotter Maggie.

Olyckligtvis skedde en hemsk tragedi.
William hade varit dålig ett tag...

–Vad hände?
–Det är inte viktigt.

Men som du säkert
förstår blev byborna chockade.

De lät dem själva
hänföras av gamla hörsägen.

–Jag glömde bort tiden. Jag måste gå.
–Självklart. Ett nöje att träffa dig.

–Du vet vart du hittar mig.
–Tack.

Och snälla, sluta röka.
I alla fall för ditt barns skull.

Jag ska.

–Trevlig promenad?
–Den friska luften var bra för mig.

Jag mötte den lokala församlingsprästen.
Han berättade om familjen som bodde här.

Tydligen tror hela byn
att huset har en förbannelse över sig.

Så du träffade en präst som sa att
vårt hus har en förbannelse över sig?

–Vi åker inte härifrån.
–Jag vet. Det var inte det jag menade.

Jag vill inte åka, vi stannar här.

John! John!

Vakna, John!

John! John!

Ronnie! Ronnie? Kom hit!

Ronnie?

Har du sett Ronnie?

Nej.

Kan du sluta fota
i en minut och lyssna på mig?

För Guds skull, John.
Du skulle ju fixa hållet.

Huset kommer invaderas av de där krypen.
Och du tar bilder på dem...

Jag är väldigt orolig för dig.

Jag jobbar med ett projekt.

Jag hittade ett foto på vinden.
Det var på familjen som bodde här.

–Vad gjorde du på vinden?
–Inget.

Kan du kolla på mig, John?

Jag jobbar.

Du måste lyssna på mig! Det är nåt
konstigt i det här huset. Familjen...

Vilka de var och vad de gjorde är inte
mitt bekymmer. Inte ditt heller.

John! Öppna dörren!

John! Öppna dörren!
John!

Öppna dörren nu!

Varför ville du träffa mig? Har ni
äntligen bestämt er för att gifta er?

Fader, jag måste prata med dig om
familjen som bodde i huset.

–Lyssna, Kate. När jag pratade med...
–Nej. Snälla. Jag måste prata med dig.

Det handlar om det här.

Familjen McNamara.
Deras saker var kvar i huset?

Snälla, fader. Berätta vad som hände.
Jag måste få veta allt.

Kate... Låt oss sätta oss ner.

William visade inte
omedelbart tecken på sjukdom.

De verkade lyckliga. Jag blev förvånad
när Shelly kom och ville bikta sig.

Hon sa att hon var rädd.
Orolig för sin man.

Hon sa att hon inte kände igen honom.

I början tänkte jag inte så mycket på
det, men sen började hon komma tillbaka.

För varje gång var
hon mer och mer orolig.

Tills en dag när hon tog
med sig sin dotter, Maggie.

Hon bad mig se efter henne. Hon var
övertygad om att han ville skada henne.

Jag kunde inte hjälpa henne så jag
vägrade. Jag bad henne gå till polisen.

Men hon var övertygad om att hennes mans
problem inte var av jordisk karaktär.

–Vad menar du?
–Hon trodde att hennes man var besatt.

När hon gick kände jag
mig överväldigad av skuld–

–så jag gick till huset för att
se om jag kunde hjälpa till.

När jag kom dit var det försent. William
hade dödat sin fru med en hammare–

–och hängt sin dotter.

Tro kan ofta explodera
på ett okontrollerbart sätt–

–hos dem som är
ensamma eller har seriösa problem.

Den fina linjen mellan föreställning
och verklighet suddas ut.

–Så William var galen?
–Ja, hans familj led av schizofreni.

Shelly kunde inte hantera det. Det är
ett nog svårt problem att hantera i dag.

Föreställ dig hur
det var för 20 år sedan.

Jag tror jag har sett saker
i huset, kopplade till familjen.

Och John...
Han beter sig så konstigt nu.

Han låser in sig hela dagen.
Jag vet inte vad han sysslar med.

Han är inte sig själv...och han är så
frånvarande och disträ.

Kate... Det finns inget som kopplar
familjen McNamara till er.

Det som hände dem
var fruktansvärt sorgligt.

Du går igenom en svår period och makten
hos föreställningar kan vara hemsk.

Som präst kan
jag försäkra dig om det här.

Föreställningar är en öppen dörr
som kan leda till stor ondska.

Du är en rationell person, det finns
ingen anledning för dig att fly till–

–nånting som bara är en konvention för
de ignoranta och ensamma...

–Fader, jag...
–Du är varken ignorant eller ensam.

–Det vet du mycket väl.
–Knappast ord från en församlingspräst.

Man måste lära sig att vara
objektiv och se trons alla tillgångar.

För det som vi
tenderar att se som gott eller ont.

Gud och djävulen är bara en konvention
för nåt som är mycket mer komplext.

Kate!

Är du där, Kate?

Lyssna, jag är ledsen för förra gången.

Hallå? Är nån där?

John?

John?

Inser du att det gått två timmar sen du
sa att du inte skulle vara borta länge?

Jag avslutade jobbet och tog en dusch.

Du tog en dusch?
Behövde fräscha till dig?

Jag såg en kackerlacka tidigare.

Jag gör det imorgon.

–Vad ville du prata om?
–Jag pratade med Fader Powell.

–För Guds skull, Kate. Jag sa ju...
–Jag vet. Kan du bara lyssna på mig?

Han berättade om familjen som
bodde här och vad som hände med dem...

–Det var en massaker här!
–Nej, Kate. Du ska lyssna på mig.

Du låter dig själv
påverkas av skitsnack.

De är rykten skapade av bybor. Vakna!

Hör du vad du säger?
Det är nåt som inte står rätt till här!

–Förstår du inte?
–Jag har pratat klart.

Du har pratat klart?
Det är det du gör bäst.

Undviker alla diskussioner,
alla svårigheter. Alla jäkla problem!

Visst, om det är så du vill ha det. Jag
tänker inte uppfostra mitt barn med dig.

Kate...

–Förlåt mig.
–Rör mig inte!

Jag är ledsen, Kate.

–Jag är ledsen.
–Vad händer med oss?

Jag är ledsen.

–John?
–Vad gör du här nere?

Jag skulle bara...

Vi måste härifrån, John. Jag kan inte
spendera en minut till i det här huset.

John!

Jag har sagt det tusen gånger... Nej.

John... Jag börjar verkligen bli rädd.

Jag har inga avsikter
att lämna det här huset.

Vårt barn kommer att
födas som jag har planerat.

Ronnie.... Vad gjorde du?

Nån kanske dödade honom
för att han inte slutade skälla.

Lyssna på mig! Vi måste ge oss av!

Hjälp mig.

Kate!

Hjälp mig!

Jag är här, John.

Så, ja.

Jag förstår inte.

Ta hem mig.

Nej. Helvete!

Kate...

Kom igen...

John? Nej! John!

John! John! John?

John? John?

John?

John... Vad gör du?

John... Kom inte nära.

John?

John?

Kitty?

Vad hände?

Var är jag?

Vilka är de här människorna?

Vad hände?

Min son? Var är min son?

Jackson! Mitt barn!

Jackson!

Vilka är ni?

Kate... Ditt barn är inte Johns son.

Vad pratar du om?

Vi är en organisation mycket äldre
och större än du kan föreställa dig.

Jag själv, de som samlats här
och ironiskt nog även du–

–vi är bara små element i
en mycket större verklighet.

Som vi bara kan förstå.

Ungefär ett år före den otursamma
familjen McNamara flyttade in i huset–

–samlades vi här...för att
kontakta honom.

Jag förstod att William
inte var pappan till deras barn–

–och när jag insåg vad som faktiskt hade
hänt, hade även Shelly det.

Men det var försent.

Vi trodde det slutade där men några
år senare, efter att de hade flyttat in–

–förstod jag tack vare deras bikt–

–att det som hände dem
berodde på vad vi hade utfört här.

Och det har hänt igen, Kate. Med er.

Ditt barn är
frukten av hans säd.

Slutet på en anropan i vilken du
omedvetet var det främsta verktyget.

Det här barnet föddes
i templet där han väcktes–

–och hans öde ligger
dessvärre inte längre i dina händer.

Du är galen. Du är galen!

Jag vill ha min son!
Vart tar ni honom?

Vart tar ni honom? Åh Gud!

Fröken Davies. Om det här
är sista gången du ser din son–

–är det på grund av att du har beslutat
det. Men du födde honom...

Vi kan erbjuda dig chansen att ansluta
dig till oss för att fostra honom.

I sinom tid kommer du förstå hur
viktig ditt barn faktiskt är.

Annars blir det som att han aldrig
har existerat. Precis som hans mor.

Nej. Nej! Nej!

Jackson! Nej! Ge tillbaka honom!

Ge tillbaka mitt barn! Snälla! Nej!

Nej!