All language subtitles for Je.Verrai.Toujours.Vos.Visages.2023.NORDiC.1080p.WEB.DD5.1.H.264-YOLO.swe

Jag vill berätta för henne
varför jag gjorde det.

När jag dödade Marc... När jag
dödade honom var jag inte mig själv.

Vad menar du med...?
Förlåt. Snälla, fortsätt.

-Jag minns inte vad jag sa.
-Du sa att du var påverkad.

Ja, jag hade druckit.
Han hade också druckit.

Hade ni båda alkoholproblem?

-Ja.
-Det händer.

Vi har aldrig träffats igen,
så jag har inte haft chansen-

-att berätta vad som hände
med klart huvud.

Och framförallt för att be om ursäkt.

Vi har båda förlorat mycket.

Känner du att du har
förlorat lika mycket som hon?

Nej. Jag tog hennes son ifrån henne
och jag förlåter aldrig mig själv.

Men jag förlorade min man,
min dotter förlorade sin far.

Och jag vet inte ens
om jag får tillbaka min dotter.

Jag förstår.

Gör du? Förstår du verkligen?

Förlåt att jag avbryter,
men det där ledde ingenvart.

Michel, du förstår inte personens
upplevelse. Ingen kan förstå.

Du kan bara försöka föreställa dig.

-Jag ville bara stötta henne.
-Du stöttar bäst genom att lyssna.

Hur kändes det?

Det var hårt.

-Jag gjorde nog fel hela tiden.
-Jag var för stressad för att lyssna.

-Vi avbröt varandra.
-Ni avbröt henne.

Ni respekterade inte pauserna.
Och för många kommentarer, Michel.

Många slutna frågor. Och för många
förslag, Fanny. Och för dömande.

Jag kände mig inte dömande, men
jag försökte lirka saker ur henne.

Den idén får du släppa. Du är
inte här som advokat eller polis.

Och du ska inte övervaka.
Du ska bara vara dig själv.

Det ni erbjuder dem är motsatsen
mot vad alla andra erbjuder.

Vi talar inte för dem,
vi försöker inte förändra dem.

Vi lyssnar och tar in. Villkorslöst.

Du känner dem inte bättre än de gör.
Lär dig det om du ska stanna här.

De tänker om ni låter dem göra det.

Annars säger de det de brukar säga.
Och säger inte det de aldrig säger.

Du tar över. Ge dem utrymme.
Du känner henne inte. Lär av henne.

Följ henne utan att döma
och analysera. Stäng av dig själv.

-Kände du dig hörd?
-Ja.

Nej. Du kände dig välkomnad
och respekterad och det är bra.

Men inte hörd.

Förlåt att jag är så sträng,
men det är avgörande.

Det är nödvändigt att ni förstår det.
Förstår helt och hållet.

Reparativ rättvisa är en kampsport.

ALL YOUR FACES

ETT ÅR SENARE

Då åker vi.

-Har du klippt dig?
-Ja, Martine piffade till mig.

Det är snyggt. Längre och rufsigare
såg också bra ut på dig.

Du är alltid snygg.

Det blir tajt för mötet efter.
Jag räknade med att bli sen, men...

Räkna alltid med mer
när det är fängelser.

-God dag.
-God dag.

Jag heter Fanny.
Jag jobbar i kriminalvården-

-och som reparativ rättvisa-medlare.

Jag heter Michel.
Jag är pensionerad lärare.

Jag är frivillig i Offerhjälpen
och reparativ rättvisa-medlare.

Hur är det med dig?
Hur är det just nu?

Det är full rulle.

Det vore jättebra om du kunde
berätta lite om dig själv.

Jag heter Nassim. Jag är 29 år.

Okej.

Tack, Nassim.

Du kanske kan berätta hur du
hörde talas om reparativ rättvisa.

-Min socialrådgivare nämnde det.
-Vad har du hört att det är då?

-Möten mellan offer och fångar, va?
-Ja, just det.

Det är en process
som möjliggör möten-

-mellan en grupp brottslingar
och en grupp offer-

-kring liknande typer av brott.
I det här fallet, stöld med våld.

-Får domaren veta det?
-Bara om deltagarna.

Inte vad som sägs på mötena.

Men domaren gillar det, va?
Min frigivning ska snart prövas.

Det vet vi inte.

Processen är frivillig och gratis.

Det kostar ingenting,
men det blir ingen belöning heller.

Ingen straffrabatt eller så.

-Vad är poängen då?
-Att kommunicera.

Du kan ställa frågor. Berätta vad du
upplevde och hur du upplevde det.

Jag har berättat vad jag gjorde.
Jag vägrar att se tillbaka längre.

-Jag vill fokusera på framtiden.
-Framtiden? Hur ser den ut då?

Hallå? Hur är det?

Det var evigheter sen.
Vad härligt att höra din röst.

Nej. Jag gör en paj till en middag
hos en väninna. Och du?

Jag vill träffa min bror.
Men inte på ett kafé eller...

Jag vet inte var han är, men han har
tydligen flyttat hem till området.

Jag vill inte stöta på honom.

Jag vill träffas för att veta
att jag inte stöter på honom.

Förut hade han kontaktförbud,
men det har han inte längre.

Jag kan inte hindra att han flyttar
tillbaka eller besöker vissa platser.

-Vi måste avtala vissa grejer.
-Som vad?

När han vill gå till kyrkogården-

-på bio, till simhallen.
Allra minst de sakerna.

Kanske några kaféer också.
Och restauranger. Dagar och tider.

Jag vet inte
hur ni organiserar...sånt.

Först definierar vi
dina förväntningar.

Sen framför jag dina önskemål till...

Vad ska vi kalla honom?

Jag vet inte. Det är upp till dig.

-Vad heter han?
-Benjamin. Delarme.

-Herr Delarme?
-Okej.

Jag framför dina önskemål till
herr Delarme. Går han med på medling-

-träffar jag er en och en varannan
eller var tredje vecka i ett halvår.

Vi kan lägga till fler samtal senare
efter behov.

-Hur kontaktar du honom?
-Kanske genom kriminalvården.

Om du inte har ett nummer
eller en adress...?

Jag har inget. Men jag vet en
som måste ha hans nummer.

Vi kanske också kan gå
genom den här personen-

-för att få kontakt med honom.
För att göra det mindre brutalt.

Det kan inte bli hon.
Jag litar inte på henne.

Okej.

-Var börjar vi då?
-Det bestämmer du.

Måste du veta allt som hände?

Berätta det du tror jag behöver veta
för att bäst kunna stötta dig.

Okej, jag kastar mig ut i det.

-Det kan ta lite tid.
-Ta den tid du behöver.

Jag våldtogs av min storebror
från jag var sju år. Han var 13 år.

Han provade analt samlag när jag
var tolv. Det gjorde ont, jag skrek.

Han kunde inte tränga in.
Efter det slutade han.

Ett år senare skildes mina föräldrar
och jag flyttade med pappa.

Mamma stannade hos min bror.
Han är min halvbror.

Jag blev äldre och började få
pojkvänner. Det var lite jobbigt.

När jag var 17 berättade jag allt
för min kille och min familj.

Alla utom min mormor trodde mig.

Hon var emot att anmäla det.
Jag anmälde det ändå.

I rätten erkände han
de faktiska omständigheterna.

Men han påstod att han inte visste
att jag inte ville.

Att han var för omogen
för att veta vad han gjorde.

Jag vet inte om det var för att
skydda sig eller om han tyckte det.

Han dömdes för våldtäkt,
försök till våldtäkt och så vidare.

Han satt i fängelse i tre år.
Sen flyttade han.

Vi inte träffats sen dess.
Det har gått tolv år nu.

Vänta. Jag hade precis ett samtal.
Jag måste anteckna. Tack.

Jag fick 15 år.

Jag överklagade och fick 15 år igen,
överklagade igen och fick 10 år.

För jag hade tänkt. Jag hade
förändrats. Domaren såg det.

Först förstod jag inte varför tio år.
Ingen hade dött eller skadats.

Offren dravlade. De blandade ihop oss
och anklagade mig för allt möjligt.

De kände inte igen mig.

Hur tror du att offren kände
för det som hade hänt?

Det vet jag inte.
Jag ville säga till dem:

Jag klantade mig. Jag fick fängelse.
Det är okej.

Fast för er är det över.
Ta era pengar och var glada.

Ni verkar helt lamslagna.
Gå vidare nu.

Jag förstår inte att de säger
att de inte kan komma över det.

Jag förstår inte det.

-Hej.
-Kom in.

-Jag tog med makroner.
-Nej tack. Det är för sött för mig.

-Är kaffe okej för dig?
-Perfekt.

Vad vill du honom?
Har han inte haft besvär nog?

Rättegången var en pärs. Han blev
av med allt. Jobb, flickvän, vänner.

-Han kom aldrig över det.
-Jag ska inte besvära honom.

Det är länge sen nu.
Det tillhör det förflutna.

Det nya kaklet här i köket är fint.

Det är inte alls nytt.
Det är minst tio år gammalt. Här.

Kärring!

Kärring!

Vilken jävla kärring!

Jag skulle ha gett henne
makroner med hundskit.

"Ät dem, oroa dig inte.
Sockerfria, 100% skit."

-Tar du mötet med honom?
-Om han säger ja.

-Vad ska du säga?
-Jag framför din begäran.

-Jag har makroner. Vill du ha en?
-Nej tack.

-De är inte för söta.
-Hemskt gärna då. Efteråt?

När man framför en begäran kommer
man tillbaka med ett svar som du får.

Hur reagerar du om han säger ja?

Jag blir väl lättad, antar jag.
För då kan vi reda ut saker.

Jag slipper vara rädd
för att stöta på honom.

Eller kanske inte.
Jag blir kanske jätterädd.

Jag blir helt sömnlös.
Mer sömnlös än vanligt.

Men nej vore värre. Ifråga om stress.
Då sover jag aldrig en blund igen.

-Sover du aldrig en blund igen?
-Nej.

Efter att han slutade gick det
ett år innan jag sov en hel natt.

Jag visste inte
att det hade slutat för gott.

Jag trodde att det skulle börja igen.
Det började alltid igen.

När du säger "rädd",
vad exakt menar du då?

Jag är inte rädd
att han ska ge sig på mig.

Jag är inte rädd för honom.
Jag är bara rädd att...

Jag vet inte.

Dialogen som du vill få igång
behöver inte bli ansikte mot ansikte.

Man kan prata på telefon,
brevledes eller i ett videosamtal.

Nej, jag vill se honom.
Det är viktigt.

-Varför är det viktigt för dig?
-Det vet jag inte.

Det känns nödvändigt.

Jag heter Judith. Jag är jurist
på Offerhjälpen här i kommunen-

-och medlare utbildad på reparativ
rättvisa. Stör jag? Kan vi prata?

Chloé Delarme kontaktade oss.

Hon inledde en process
med reparativ rättvisa den 8 oktober.

Hon vill få en möjlighet
att prata med dig-

-för att ta fram en plan för-

-hur ni ska kunna bo i samma område
utan att träffas.

Hallå?
Ursäkta, jag hörde dig inte.

-Varför gör offren det här?
-Vad tror du? Varför kommer de?

För att se om vi ångrar oss.

För... Inte för att anklaga oss,
men för att säga att vi är skyldiga.

-Hur skulle det kännas att höra det?
-Att jag är skyldig? Det är ju sant.

Vissa offer är väldigt arga.

Om de talar hårt till dig,
hur kommer du att reagera?

Om de säger: "Det du gjorde..."

"Det är inte...okej."

"Ni har ingen respekt för andra
eller för mänskligt liv."

"Ni är alla egoistiska fegisar.
Ni är skrävlare, inte män."

"Ni tänker inte på andra.
Det är verkligen synd."

"Ert straff blev för kort.
Ni hade ett val, det hade inte jag."

"Ni kommer ut. Jag fick livstid.
Det slutar bara aldrig."

Det får de säga.
Jag har inget svar.

De säger inte alltid så.
Men vi vill att du ska vara redo.

Orkar du ett samtal
efter salsan på torsdag?

Det finns en lucka för fru Benoit
mellan 19.30 och 20.30.

Jag kan köra dig till salsan
och vänta på dig, så åker vi sen.

Det är hårt.
Min kille kommer mörda mig.

Klagar Martine aldrig?

-Herr Delarme? Judith.
-God dag.

Hör du mig?

Jag pratade med Chloés storebror.
Han vill gärna vara med.

Han var chockad för att hon inte vill
träffa honom, men vill veta varför.

Och varför hon anmälde honom.
Det sårade honom.

Han säger att han inte visste att
hon inte ville. Hon sa aldrig nej.

Han tvingade henne aldrig.

Han var också ett barn då
och förstod inte allvaret i det.

I dag bor han ihop
med sin flickvän från Antillerna.

De försöker få barn.
De har ett affärsprojekt ihop.

Jag fortsätter.

-"Kaputt".
-"Ödelagd".

Struntprat.
För det första går det inte in-

-och vi vill ha rätt ordform.
Vet du vad korsord går ut på?

-Det går visst in. Ö...DE...
-...LA.

Det går inte in. - Tack.

Seriöst. Det är en riktig plåga
med popcornen.

Michel...!

-Du är helt unik. Vet du det?
-Absolut.

Tror du
att du är en bra älskare också?

Det får du fråga Martine.
Men jag tror att jag håller måttet.

-Kan jag sitta här?
-Hej, Judith. Vad vill du ha?

Ett glas vin. Vitt.

Ett...glas vitt vin, tack.

-Min man. Jag sa att jag äter ute.
-Fortfarande sparlåga?

Han är jobbig.

Även när allt är bra hemma vill jag
inte hem direkt. Jag behöver en paus.

-Träffade du brodern?
-Hur gick det?

Det är fixat.
Det är svårt, men det gick.

-Var du inte spänd?
-Tror inte det. Varför?

Jag har svårt för sexbrottslingar.

Rånare och mördare är inga problem.
Vi kan till och med ha trevligt ihop.

Men våldtäktsmän... Jag vet inte
om jag skulle kunna jobba med dem.

Jag säger till nästa gång.

-Skål.
-Skål.

Skål för oss.

Hej!

-Judith. Jag är medlare.
-Gregoire. Trevligt.

God dag.

-Hej.
-Hej, Judith.

Det här är Nawelle.
Judith är vår kollega.

Hej. Nawelle.

-Allt bra?
-Ja. Tack.

Det här är Yvette och Cyril.
De sitter med på alla möten.

Det är här mötena äger rum.
Med början nästa vecka.

-Vatten?
-Det finns kaffe också.

-Kaffe, tack.
-Jag med.

-Sabine, vill du ha nåt?
-Nej tack.

Jag kan ta lite vatten.

Jag gick hos psykolog i ett år.
Det hjälpte. Jag sover bättre nu.

Men smärtan,
såret djupt inne i mig-

-läker inte, tror jag.
Och ingen förstår det.

-Jag pratar inte om det längre.
-Inte jag heller.

Inte ens med min man.
Och min man är fantastisk.

Mina barn tror att jag ska
få ett återfall av det här.

Återfall?
Det finns där, det slutar aldrig.

Jag har garden uppe här.
De där människorna är hjärtlösa.

De gör hemska saker och säger sen
att de inte hade nåt val.

Det är nog bäst att de inte
säger det. Jag köper det inte.

-Du är arg.
-Självklart. Är inte du arg?

Jag vet inte.

-Jag tar med en kaffe. Ska ni ha?
-Ja tack.

När jag såg dig i bilen trodde jag
att du var en av de kriminella.

-Okej.
-Jag blev rädd. Förlåt.

-Ingen fara.
-Jag trodde att vi bara var kvinnor.

Det är bra med en man.
Du kan skydda oss.

Vad ska ni ha på er?
Jag kan inte tänka på nåt annat.

Varför låta det påverka oss?

-Ska vi äta lunch ute?
-Nej.

-På en fin liten restaurang?
-Nej, jag tog med soppa.

Men du kan gå.

-Hur är det med ryggen?
-Jo då, det är okej.

-Är du trött, eller?
-Lite, men det är okej.

Jag går tidigt i dag.

Herr Delarme vill vara med.

Han är redo för en dialog oavsett
form. Han vill prata med dig.

Och han har frågor att ställa.

-Frågor till mig?
-Ja.

Okej.

Hur reagerar du på hans svar?

Sist vi kommunicerade-

-var via advokaten efter mammas död.
Vi avsade oss rätten till arvet.

-Vill du berätta mer?
-Om arvet?

Grejen är att det inte var nåt.
Bara skulder.

Mamma var helt barskrapad.

Hon fick Benjamin när hon var väldigt
ung och pappan lämnade henne.

Min pappa fostrade honom.
Det var inte lätt.

Han var borta mycket.
Min pappa är säljare.

Med Benjamin
var det alltid superspänt.

Utom när vi gjorde det.
Jag insåg det.

När vi gjorde det var det lugnt hemma
och Benjamin var snäll mot mamma.

Men annars...
Hon visste inte vad hon skulle göra.

Hon tog massa medicin och låg
bara i sängen när pappa var iväg.

Om min bror inte hade varit där
så hade jag fått leva på kex.

Hon kom inte på rättegången.
Hon kunde inte välja sida.

Jag får aldrig veta vad hon visste.

Om hon förstod vad som pågick hemma.
I rummet intill hennes.

Såg hon nåt?

Vad tror du?

En natt lämnade min bror mitt rum
och smög tillbaka till sitt rum.

Jag hörde mammas röst:
"Vad gör du?"

Han sa att jag inte kunde sova.

Nästa morgon hörde jag dem prata
i köket. När jag kom in tystnade de.

-Vem vet vad du gör här?
-Ingen.

Jag vill inte prata. Eller oroa dem.
Pappa kan få ett nytt slaganfall.

-Får du hjälp av en betald vän?
-Vad är det?

Det är det vi kallar det här.
Jag ska inte säga så. En psykolog.

En psykolog.
Nej, jag går inte hos psykolog.

-"Betald vän." Det är bra.
-Ja, det är bra.

Herr Delarme har mått dåligt
i två veckor.

Vårt möte fick honom att komma
ihåg rättegången och fängelset.

"Jag behandlades som våldtäktsman
och kallades för pedofil."

Han säger sig ha normal sexualitet
och att han aldrig tvingade henne.

Han är ledsen om hans syster led,
men han led också mycket.

Det finns två dörrar.

En in till fängelset
och en som går ut.

Ni kommer in genom fängelsedörren
och sätter er på dessa tre stolar.

-Var vill du sitta?
-Jag vet inte. Där?

Offren väntar på er. De sitter här.
Hur vill du hälsa på dem?

-Vissa offer vill inte ta i hand.
-Inte jag heller. Jag bara nickar.

-Jag har gjort chokladkaka.
-Den ser jättegod ut.

Jag ska berätta allting snart.
Och sen kan jag slappna av.

Hej.

Hej, allihop, och välkomna.
Tack, snälla för att ni kom hit.

Det är här vi träffas varje tisdag
i fem veckor för ett tretimmarsmöte.

Sen två månader senare
för ett statusmöte.

Det här är er pratpinne.

Den som vill tala gör så genom
att be om att få hålla i pinnen.

Er taltid slutar när ni lägger ner
pinnen eller ger den till nån annan.

Vi är mycket glada över att se er
och över att få börja dessa möten.

Det betydde mycket för oss
att dela de senaste månaderna med er-

-och vi vill tacka er
för ert förtroende.

Ni känner oss två, men har inte
träffat medborgarrepresentanterna.

Jag ska låta dem presentera sig.

Hej, allihop.
Jag heter Yvette och är 62 år.

Jag har i många år arbetat med HR
på ett stort företag.

Jag är även fängelsebesökare.

Som frivillig medborgarrepresentant
är det min uppgift att lyssna på er-

-ledsaga er och stödja er.
Alltid villkorslöst.

Tack, Yvette. - Cyril?

Hej, jag heter Cyril.
Jag är 41 år och filmrekvisitör.

Jag är frivillig precis som Yvette
och är också här för att stötta er-

-och för att visa er att samhället
har ett intresse av er.

Jag menar, är intresserat av er.
Det blev lite fel, men så är det.

Vi börjar med en runda
då ni presenterar er-

-och förklarar varför ni ville
vara med i denna process.

Vilka är era motiv
och era förväntningar?

Vem vill börja?

Jag heter Nawelle. Jag är 39 år.

Jag blev överfallen på jobbet
i ett snabbköp för fem år sen.

Jag är här bara för att berätta
hur era handlingar påverkar offren.

Så att ni ser skadorna ni orsakar
i människors liv. Hur ni förstör liv.

För pengar, för skojs skull,
eller vad det nu kan vara.

Ett överfall har inte bara ett offer.
Det är även familjerna, barnen.

Jag vill att ni förstår det.

Och jag vill höra andra offer.

Att få träffa er sist hjälpte mig.

En chans att prata med människor
som förstod vad jag pratade om.

Jag är trött på att vara en börda.
Min familj har gjort allt de kan.

De ska inte ta striden längre.

Det är jag som måste gå vidare.
Därför är jag här.

Jag heter Gregoire.
Jag är 46 år. Jag är bilmekaniker.

Jag blev rånad hemma
med min dotter för tre år sen.

Jag vill förstå
varför brottslingarna gör det-

-och hjälpa dem
så att de inte gör det igen.

Jag tycker inte om fängelser.

Det är hemskt att se människor komma
ut mer förstörda. Det löser inget.

Dessutom är jag trött på det.
Att inte komma över det som hände.

Jag har försökt allt, nåja, många
saker för att kunna vända blad.

Men jag kan inte det.

Jag är inte samma människa.

Mitt liv är inte som förut.

Kort och gott
så var det bättre förut.

Tack.

Jag heter Issa och jag är 25 år.
Jag rånade en jourbutik.

Jag har suttit i fyra år. Jag är här
för att få ordning på mitt liv.

Jag vill ut och ta hand om min fru.
Hon är gravid.

Jag vill inte återgå till våldet.

Om jag kan svara på offrens frågor,
så kan det kanske hjälpa dem.

Jag heter Sabine. Jag utsattes
för en väskryckning på gatan.

Jag var 64 år.
Det var för sju år sen.

En moped körde förbi.
Nån ryckte tag i min väska.

Jag drogs med på trottaren.
Mopeden kom ur balans.

Tjuven föll av och blev rasande.

Han sparkade mig på händerna
och armarna och skällde ut mig.

Det gav mig många hälsoproblem.

Jag låg på sjukhus i två månader.
Det uppstod många komplikationer.

Jag är här för att försöka
förstå den typen av våld.

Jag förstår inte.
Jag förstår inte våldet.

Jag förstår inte ungdomar längre.
Våldet och det aggressiva språket.

Jag känner mig som en utomjording.

Jag vill inte vara rädd mer.
Jag vill lägga det bakom mig.

Det var allt. Jag slutar nu.

Jag heter Thomas.

Jag har varit kriminell
av och till i många år.

Jag är 44 år.
Med 19 av dem i fängelse. Totalt.

När jag ser tillbaka på mitt liv
så är det läskigt.

Jag har alltid förstört allt.

Jag vill vara med i dag-

-för att jag för första gången
ska försöka bli hederlig.

Jag vill försöka göra nåt positivt.
För en gångs skull i mitt liv.

Jag svarar gärna på era frågor
och om det hjälper er-

-så är det en början.

Jag har suttit i fängelse i nio år.
Jag kommer snart ut.

För en heminvasion. Jag är här
för att förstå offren bättre.

Och för att komma ut ur mitt skal.

Tack så väldigt mycket, allihop.

Vill nån prata först?
För att berätta sin historia?

Jag var kassörska
i ett litet snabbköp.

En dag...strax före stängning
kom en helt svartklädd man in.

Rånarluva, handskar, pilotglasögon.
Såna med spegelglas.

Inget av honom syntes.
Inte ens hans hudfärg.

Han kom in med pistolen
och sa att det var ett rån.

Jag blev jätteförvånad
och sa "Vad händer?"

Jag insåg det inte,
men jag sa det högt.

Han kom fram till mig, satte pistolen
mellan ögonen på mig, precis där-

-och sa "Förstår du nu?"
Jag såg mig själv i hans glasögon.

Där var mitt ansikte
med en pistol mellan ögonen.

Jag trodde han skulle döda mig.
Nu är det slut, tänkte jag.

Han la sin hand på min axel,
tryckte mjukt ner mig mot golvet-

-vände sig mot min kollega, siktade
på henne och sa "Ner på golvet."

Innehavaren kom ut och killen hotade
honom och de gick in till kassakåpet.

Jag såg golvet under min kassa.
Damm. Ett brunt gummiband. Ett mynt.

Jag vet inte exakt hur länge,
det var kanske en minut eller tio.

Det kändes som en timme.

En timme. Det bruna gummibandet,
dammet och myntet.

Innehavaren kom tillbaka och sa
att rånaren gått. Han var likblek.

Vi reste oss sakta upp.
Min kollega grät. Jag kunde inte.

Ibland undrar jag om jag inte hade
mått bättre än om jag gråtit då.

Min kollega hade mardrömmar.
Hon var rädd.

Två veckor senare jobbade hon igen.
Livet blev normalt igen.

Och jag rasade ihop.

Jag gör ingenting.

Jag får alla slags fobier utomhus.

På gatan.
Kollektivtrafiken, affärer.

Jag går aldrig ut. Jag jobbar inte.
Jag kan inte följa med mina barn.

Jag ser på tv, går upp i vikt och
tar piller för att sova och gå ut.

För att se min dotter dansa.
Annars får jag panikanfall.

Jag kan inte sköta hushållet.
Jag fräser åt barnen och min man.

De vill ha tillbaka mitt gamla jag.
När jag alltid log och var glad.

Nu tappar jag humöret.
Jag är arg hela tiden.

Jag är en usel mamma.

De hittade aldrig min rånare.
Han har inget ansikte, inget namn.

Jag tänker hela tiden att han
ska komma tillbaka. Så klart.

Han känner mig, han såg mig.
Han kommer för att göra slut på mig.

Vi anmälde det. Han är kanske arg.
Vi är kanske grannar.

Det tänker jag på hela tiden.
Hela tiden.

Så är det.

Ett tiominuters-rån för fem år sen.

Bara tio minuter. Tio minuter
och mitt gamla liv tog slut.

Tio minuter för ingenting.
För ingenting. För pengar, för...

Vill nån ha ordet nu?

-Vill du ha en?
-Nej tack. Jag har slutat.

Bravo.

En gick in i min dotters rum.
De andra två tog med mig ner.

De ville ha koden till mitt kassakåp.
Jag hade ett kassaskåp med pengar.

Jag kunde inte koden utantill.
Den var ny och jag kom inte ihåg den.

Jag sa att den stod på en lapp
i en låda i mitt nattygsbord.

Den nervöse gick upp. Han hittade
inte lappen och slog sönder saker.

Killen nere hos mig höll sig lugn.
Jag frågade honom var min dotter var.

Han sa att hon var i sitt rum.
Jag bad honom hämta henne till mig.

Jag såg att han var arg
för den andres oväsen.

Han frågade: "Är den verkligen där?"
Jag sa: "Jag lovar."

Den nervöse kom ner och sa
att det bara var kläder, ingen lapp.

Jag sa:
"Nej, inte byrån. Nattygsbordet."

Den lugne killen sa:
"Sängbordet, din idiot."

Killen gick upp igen
och kom snabbt tillbaka med koden.

Jag sa att det var den.
Sen gick de till kassaskåpet.

Och sen hörde jag: "Vi drar!"

Den tredje killen kom ner
från min dotters rum.

Jag sa: "Var är min dotter?
Befria mig nu!"

De bara gick. Jag ropade
på min dotter, hon svarade inte.

Jag skrek hennes namn många gånger.

Jag hade...järnsmak i munnen
för att jag var rädd.

När jag berättar för er nu
så känner jag samma smak igen.

Jag var rädd. Det var hemskt.

Jag släpade mig över golvet
till ytterdörren.

Jag skrek i fem minuter och väckte
grannarna som kom och befriade mig.

Jag rusade till min dotters rum.
Hon var bunden och hade munkavle.

Jag kollade efter skador och frågade
om hon var skadad. Hon var oskadd.

Killen som varit där uppe hos henne
hade en kniv.

I rätten förnekade han det,
men min dotter såg den.

Men försvararen sa
att hon kanske hade sett fel.

Det var tufft för henne
att inte bli trodd.

Jag ville vrida nacken av dem,
men mina händer skakade.

Som en vekling.

Jag borde ha hört dem.

De kom in genom dörren. Den knirrade.
Jag hade hört det ljudet ofta.

De gick uppför trappan.

Samma där. Jag kan de där ljuden
utantill. Varje trappstegs knarr.

Jag hörde ingenting.

Så jag gjorde inget.

Efter det sjönk jag ner
i en djup depression.

Vi skilde oss. Jag fick problem med
ekonomin. Mitt företag gick omkull.

Till slut sov jag i min skåpbil.
Jag var helt utslagen.

Min pappa sa att framgång i livet är
att vara en bra pappa och make.

Min kumpan och jag växte upp ihop.

Han var en jätte. 195 cm lång
och skum kropp och massiva armar.

Jag ville inte göra nåt med honom.
Han var för lätt att känna igen.

Men jag var pressad och sa okej.
De hittade honom så klart direkt.

Snuten såg att han var korkad
och antog att jag var hjärnan bakom.

Så var det.
Normalt planerar jag inte jobb.

Det känns som att jag aldrig har
beslutat nåt. Jag har bara hängt på.

Och det går så fort.
Orten har inget för en skolavhoppare.

Och det är för lätt. Att hitta vapen
och killar att göra jobben med.

Och ett rån, som du sa, tar tre
minuter och du får massa cash.

Du får inga jobb
hur mycket du än söker.

Jag behövde stålarna,
så jag gjorde jobbet.

Jag gjorde andra jobb före det
och en massa annan skit.

Jag ångrar det, för det ballade ur.
Det gick för långt och det var fel.

Jag lyssnade på era historier
och kunde inte föreställt mig det.

På riktigt, alltså.
Och jag är hemskt ledsen.

Jag kan inte släppa det.
Jag hade inget som ung.

Omhändertagen, fosterhem och allt,
men jag gjorde inte de valen.

Och säg inte att du sökte jobb.
Sökte du nånsin jobb?

Skickade du cv:er?
Gick du på jobbintervjuer?

Nej. Men när jag såg hur mina
systrar och kusiner kämpade...

Och jag hörde
att jobbcentret är en röra.

-Så det var jobbcentrets fel?
-Nej, det sa jag inte.

Just det.
Skyll inte på nån annan än dig själv.

-Det var du som gjorde det valet.
-Ja, jag gjorde inga bra val.

-Jag hade inte din intelligens.
-Ge mig ett nobelpris...

Varsågod.

Förlåt.
Men det du sa förut, Nawelle...

Du sa att du var rädd och så.

Jag menar...

Jag tror att du har fel.
På ett jobb ser man inte offren.

De finns inte.

De är inte anledningen.
Det är pengar eller kreditkort.

Det är inget personligt. All stress,
all adrenalin är som skygglappar.

Möter han dig så gör han inget.
Han kommer inte känna igen dig.

Om jag hade rånat dig
och kände igen dig-

-så hade jag sänkt blicken,
gått över gatan och kutat.

Utifall du kände igen mig och ringde
polisen. Om jag lyckades råna dig.

Man är rädd efter ett rån.

Du har inget att vara rädd för.
Det garanterar jag.

-Jag är jättesen.
-Hon sitter på ditt kontor.

Förlåt att jag är sen.

Det är lugnt.

-Jag vet inte längre.
-Vet inte vad då?

Varför jag gör det här.
Förstår han att vi inte ska träffas?

-Vad säger han?
-Jag får inte berätta det.

Jag kan berätta att jag framförde
din begäran som vi avtalade.

Jag trodde aldrig
att det skulle påverka mig så här.

Det är skit.

Det är skit att behöva lida igen.

Jag har inte skurit mig på åratal.
Det var slut, det låg bakom mig.

Min bror såg mig börja skära. Han sa
att det var knäppt och äckligt.

Det är inte sant.
Jag desifincerade, det var rent.

Vill du ha nåt att dricka?
Nåt varmt? Lite kaffe?

-Här.
-Tack.

Vi kan pausa eller stoppa
processen när som helst.

Nej, det vill jag inte.

Jag är orolig för dig, vännen.
Förlåt att jag blir informell.

Jag måste veta
att du är trygg där ute.

Att du kan prata, känner dig stöttad
och inte ensam när du bearbetar det.

Vi måste lösa självskadeproblemet
för att fortsätta.

Det är inget problem. Jag kan sluta.
Jag gör det inte igen.

Det räcker inte, Chloé. Jag kan ge
dig numret till en duktig terapeut.

Det hade du inte behövt.

-Tack för att jag får bo här.
-Du får Floras gamla rum.

-Jag stör inte?
-Skojar du? Det är ett nöje.

Jag är inte hemma så mycket.
Barnen bor hemma, så vi turas om.

Så fint.

Vi har barnbarnen, så det blir
nuggets och pommes. Vi gillar det.

-Låter det bra?
-Perfekt.

-Jag kan göra en sallad åt dig.
-Nej, det är perfekt.

-Så länge det finns ketchup.
-Självklart.

Okej... Vi har ett litet problem.

Issa kommer inte i dag.

Han kan inte vara med. Vi beklagar.

-Varför?
-Han sitter i disciplincell.

Så vi måste fråga er om vi kan
genomföra mötet utan honom.

Vill era kollegor inte ha honom här
eller har han gjort nåt dumt?

Fängelsepersonalen motarbetar oss
inte. Vi vet inte vad som har hänt.

Jag är ledsen,
men jag förstår det bara inte.

Mötena är viktiga. Flera månaders
planering och binda sig för schemat.

Tydligen så kommer Issa
inte överens med vårdarna.

Det krävs bara en incident,
en cellvisitation som ballar ur.

Vad tycker ni?
Vill nån att vi inte håller mötet-

-nu är vi inte är fulltaliga?

-Det stör inte mig.
-Inte mig heller.

-Gregoire?
-Ja, okej.

Jag vill bara tacka.

Det du sa sist till mig var...

Det var som om en 50-kilosvikt
hade lyfts från mina axlar. Med ens.

Jag har gått hos psykolog i tre år
och på tre timmar fixade du det.

Det känns konstigt att säga,
men det är sant.

Jag borde berätta om anledningen
till mitt senaste fängelsestraff.

Men det har varit så många att...
Jag har begått alla typer av brott.

Mitt liv har styrts av narkotika.

Jag gjorde allt för att köpa droger.
Langning, bedrägerier, svindel.

Stölder. Inbrott.
Häleri, väpnade rån.

25 års pendling mellan fängelset
och utsidan. Fängelset och gatorna.

Eller hos min gudmor. Mina föräldrar
gav upp efter mitt andra straff.

Mitt sista straff är det längsta.
Jag fick 13 år.

Jag hade utgett mig
för att vara elektriker.

Jag hade alla grejer.
Jag var smal och snygg.

Jag knackade på hos gamlingar
och skrämde dem.

Jag tog allt jag kunde.
Oftast inte så mycket.

Den här dagen
var den gamle mannen inte ensam.

En kille jag kände var hos honom.
En kille som jag avskyr.

Jag kände igen honom direkt.
Det började.

Jag låste in honom.
Jag tappade det helt.

Det tog dem veckor att hitta mig.

Jag blev lättad när de gjorde det.
Jag hade gått över en gräns.

Jag fick 13 år. Jag klagade inte.
Det var rättvisa-

-för allt som jag sluppit undan med.

Jag vet inte hur jag aldrig åkte dit,
för oftast var jag påtänd.

Redan från början gillade jag droger.
Ibland tänker jag att det är dumt.

Om jag gillade musik eller målning
som jag gillar droger-

-hade jag blivit en ny Picasso.
Ett enormt begär.

Det var allt - att ta dem.
Hitta droger, så du kan ta.

Hitta folk, så du kan ta.
Hitta ställe, så du kan ta.

Hitta droger i fängelset.
Hitta droger när jag kom ut.

Det är inget liv.

Ingen framtid.

Jag hade tänkt på självmord ett tag.
Jag hade förberett för det.

Jag smugglade in medicin.
Jag var redo.

Och dagen som jag hade valt,
just den dagen...

Jag blev kallad till besöksrummet.
Det var min gudmors son.

Han går mig på nerverna,
men jag avgudade henne.

Och han sa att min gudmor
hade dött flera veckor tidigare.

Hon hade testamenterat
lite pengar till mig. 6 000 euro.

Jag kan inte säga hur jag kände.

Men jag är här nu.

Någon? Sabine?

Nassim?

Fysiska problem kan behandlas.
Jag mår faktiskt bättre.

Men jag är rädd för att gå ut.

Jag är rädd för gatorna,
trottoarerna.

Jag grips av idiotisk panik
för att det ska hända igen.

Jag är fortfarande ett lätt offer.
Ännu mer nu när jag äldre.

I början försökte jag gå ut utan
min väska, med händerna i fickorna.

Men det var värre.

Jag tänkte att om de ville ha pengar
så skulle de direkt leta i fickorna.

Då skulle de ruska om mig
och slita kappan av mig.

Så i sju år har jag stannat hemma.

Det är inte bättre hemma.
Min lägenhet ligger mot gatan.

Jag kämpar med gatuljuden.
Mopeder, folk som ropar.

Så jag håller mig in mot gården
i mitt sovrum.

Så är det.

Det är mitt fel också.
Varför gick jag ut vid den tiden?

Jag gick aldrig ut vid den tiden.

Jag sölade hemma i stället för
att gå ut tidigt som vanligt.

Jag skulle ha släppt väskan direkt.
Jag vet inte varför jag höll i den.

För innehållet.

När jag hör era historier förstår jag
att det inte var lika hemskt för mig.

Jag borde komma över det. Folk säger
att det bara var en väskryckning.

Det vet jag. Det är sant.

-Men jag kan inte.
-Det är visst allvarligt.

Förlåt, du var inte klar, Sabine,
men det är allvarligt.

-Det vet jag inte.
-Absolut. Han slog dig.

-Du låg på sjukhus i månader.
-Den jäveln bröt dina ben.

Gör du det med min mamma,
så dödar jag dig.

-Är du okej? Skrämde jag dig?
-Nej.

Ta för er.
Det finns citronkaka och valnötskaka.

-Har du gjort dem?
-Med min son i går. Vi bakar gärna.

-Hur gammal är han?
-Elva. Lagar du mat?

Inte nu längre. Jag bor ensam.
Jag kan inte laga mat åt bara mig.

Som jag alltid gör inför varje jobb.
Jag rakar mig. Hela kroppen.

Jag köper handskar och rånarluvor
till alla. Minst 50 km hemifrån.

Jag väljer killarnas kläder.
Enkla plagg, bara svart-

-och inget som står ut.

Och jag fixar vapnen.

Den kvällen var vi fyra
om en rik snubbes hus.

Vi hade tipsats. Mannen och frun
hade flera kreditkort, minst sex.

Vi kom dit runt kl. 23. Vi väntade
i trädgården, gömda nära poolen.

Vi såg dem röra sig i huset.
Mannen och fru. Inte barnen.

Ingen hund, sa de. Men jag är vaksam.
Jag hatar hundar. Jag är på min vakt.

Lamporna släcktes.
Vi väntade i två timmar till.

Vid halv fyra gick vi in. Genom
terrassdörren. Olåst, en baggis.

Vi smög in.
Men då - ett ljud. Konstigt och högt.

Jag typ: "Vad är det där?"

En gitarr låg på en stol.
Min kumpan hade stött till den.

Det började illa direkt.

Vi rörde oss inte.
Vi var som statyer.

Men inget hände.

Det var en familj med två barn.
Vi var fyra, de var fyra. I teorin.

Men jag är vaksam. Man vet aldrig.
De kan vara fler. Gäster och sånt.

Vi väckte alla. Band dem i matsalen.

Vi hittade två kort i hans plånbok.
Ingenting i fruns väska.

Vi krävde att få de andra korten.
Frun sa att bara mannen hade två.

Jag frågade hur hon handlade.
"Han ger mig kontanter varje vecka."

Visst, hon krånglar.

Det är alltid en. Ofta kvinnor.

Mannen fattar att det handlar
om pengar och kan gå fort.

Vi kollade fruns alla väskor
och i sovrummet.

Korten låg i en skrivbordslåda.
Men hon ville inte ge oss koderna.

Mannen börjar också krångla.
För att visa att han inte är svag.

Vi börjar tappa tålamodet.
Vi började pressa mannen.

Vi ruskade om honom
och hotade honom med vapnen.

Till slut gav de oss koderna.
Vi lämnade huset och skildes åt.

Jag sa åt de andra att ligga lågt,
inte shoppa vilt, inte skylta.

För om nån gjorde det
skulle jag klå upp dem.

En lyssnade inte.

Han brände massor på en motorcykel
veckan efter och blev haffad.

Han golade ner oss.
Vi kunde inte göra nåt.

Det var modigt av dig
att berätta för oss. Tack ska du ha.

Ledsen för det som hände dig.
Jag ber om rusäkt.

Gör inte det. Du skadade mig inte.

De där killarna
kan jag aldrig förlåta.

Hej. Kom in.

Och om han säger att du ljuger då?

-Om vad?
-Jag vet inte.

Hur reagerar du?

I början ljög jag inte för polisen.
Men sen efteråt så ljög jag.

Så klart. Jag var tvungen. De ställde
dumma frågor om irrelevanta saker.

Vilken dag? Vilken tid?
Hur länge? Hur ofta?

Hur många fingrar?
Hur många centimeter?

Det viktigaste höll jag tyst om.
De var inte intresserade.

"Hur många fingrar?" och inte
"Hur känns det?" Fingrar gör ont.

Jag sa aldrig att det var värre
när han inte kom.

Då sov jag på lektionerna efter att
nästan ha dött av skräck för inget.

Jag kommer ihåg allt.

Jag är ingen minnesförlorare.
Inget förträngt, eller vad det heter.

Ja, jag kan ljuga.
Jag ljuger väldigt bra.

Han lärde mig.

-Hur ser han ut? Kraftigare?
-Det kan jag inte säga till dig.

Ska jag be honom om lov
att få ge dig ett foto?

Min bror var snygg.

Mamma sa att jag hade tur som hade en
omtänksam bror. Hennes sket i henne.

Jag förlorade min bror
när jag anmälde det.

Jag har ingen bror.

Och det gör mig ledsen,
för jag avgudade min bror.

Det är min storebror.

Hej, pappa. Ja, det är bra.

Vad är det med Nours telefon?
Jag får fel nummer.

Kan du ge mig det?

Nej, nu. Gå och hämta det, snälla.

Det är lugnt, jag väntar.

Vakt. Kan du låna mig en penna?

Tack.

Har du det? Okej.
Sa du 14 eller 94?

Varför kom du inte i tid?

Jag skulle prata med en fånge
om cigg. Han blåste mig.

Vi slogs, så jag blev sen. Vakterna
ville inte lyssna, de höll kvar mig.

-Varför?
-De är sura på mig.

De tar mig för nästan ingenting.
Och det är inte första gången.

Du sa
att du skulle prata med en fånge.

Fast du var tvungen
att komma i tid till våra möten.

Du lovade oss och medlarna att komma
till alla fem möten. Du skrev på, va?

Jag är arg. Jag sa till vakterna att
det inte var mitt fel. De höll mig.

Varför är det inte ditt fel?
Det här är du som försöker lura oss.

Du gjorde nåt som gjorde dig sen.
Punkt!

Och vi väntade som fån
för vi kom i tid.

Sabine, Thomas och Nassim
berättade sina historier.

Framför dem stod det en tom stol
som sa: "Jag skiter i era historier!"

-Jag tror inte att du förstår.
-Nej, nej, nej. Jag förstår precis.

Det är inte ditt fel. Det är
jobbcentret, vakterna, inte du.

Det är aldrig du. Dina handlingar
har inga konsekvenser.

Har du viktigare saker att göra
än våra möten? Det har du kanske.

Jag dömer dig inte, jag lovar.
Det är ditt liv. Gör vad du vill.

Men äg det åtminstone.

Säg det högt och tydligt. Äg det.
Kom inte med löjliga ursäkter.

Jag undrar vad jag gör här. Jag kunde
vara med min dotter eller ta en öl.

Varför sitta tre timmar med män som
sabbar folks liv och inte äger det?

Du ljuger! Du är en lögnare!
Precis som i rätten.

"Vapnen var inte laddade.
Jag tog inte beslutet."

En kille sa till och med att han
inte var där. Trots dna-bevisen.

Ingen av dem tittade på mig!
Ingen av dem tittade på min dotter!

Ingen bad min dotter om ursäkt!
Fy fan!

Jag ville höra era historier.

-Förlåt.
-Det är lugnt.

-Ska vi ta en paus, Gregoire?
-Nej, det är bra.

Issa?

Jag har en fråga till er.

Jag har en fråga om det ni sa,
era historier och allting.

Varför inte hålla sig till inbrott?

Sno saker i förråd efter stängning?
Är inte det lättare?

Människor är väl mer krävande.
Föredrar ni inte att vara ensamma?

Det är inte så lätt
att stjäla i butiker eller förråd.

De har larm och kameror.
Mer övervakning än bostäder.

Kanske inte alla, men...

Vid inbrott vill man inte ha nån där.
På en heminvasion vill man ha folk.

Vill ni?

Ni vill väcka folk, binda dem
och slå sönder deras hem?

Nej, men vi behöver koder och sånt.
Vi har inget val.

Men ni har pistoler.
Pistoler är farliga.

-Man kan döda med en pistol.
-Annars säger folk ingenting.

Man kan inte säga
"Koderna, annars knuffar jag dig."

Det handlar inte bara om pengar.
Vi behöver också pengar.

-Behöver ni stjäla dem?
-Inte alls. Kan jag få pinnen?

Kan vi sluta med pinnen?
Om alla är med på det.

Jag tror att alla förstår reglerna.
Om vi avbryter använder vi den igen.

Är alla med på det?

Kan jag fortsätta?

På ett rån är vi maskerade
och beväpnade.

Men vi är rädda.
För hur människor ska reagera.

Innan man går in, precis då, utanför
dörren eller fönstret på väg in...

Då är vi rädda.
Ännu mer än offren, tror jag.

Vem vet? Där inne finns kanske
en man med gevär eller nåt.

När vi är inne är jag inte lika rädd.
Lugnare. Men man är ändå spänd.

Så ja, maskerna, smällarna,
det är bara för att skrämmas.

Så att offren spelar med.

Inget för hårt. Smällar, inte slag.

-Smällar är också slag.
-Nej.

Slå är med pistol, fot, knytnäve.
Mamma smällde, pappa slog mig.

Just det. Min pappa smällde till mig
och min farbror slog mig.

Som för dig, Sabine.
Han slog dig. Han gick för långt.

Förlåt, om vi backar lite...
"Ruska om honom, pressa honom."

-Vad innebär det?
-Man smäller till mannen.

Varför säger du "man"? Aldrig "jag"?

Är ni ett gäng? Är ni många där?

-Vem smällde till honom?
-Jag.

-Sen då?
-Sen såg jag på frun.

Jag såg att hon vägrade att ge oss
koderna. Trots att hon var rädd.

Som om hennes familj inte betydde
nåt. Hon satte alla i fara så där.

Jag såg henne djupt i ögonen
med min pistol mot hennes sons huvud.

Det fixade saker och ting.
Hon gav oss koderna direkt.

En kille stack iväg,
tog ut pengarna i en bankomat-

-och ringde och sa att det gick bra
och så drog vi därifrån.

Jag hade kontrollen.

-Var din pistol laddad?
-Ja. Men bara min pistol var laddad.

De andra är hispiga, galna ibland.

Jag vet inte varför jag...
Jag är annorlunda.

Jag skriker aldrig.
Jag gråter aldrig.

Under rättegången grät jag inte.
När mamma dog grät jag inte.

Men jag hade aldrig skjutit. Jag har
aldrig, kommer aldrig att döda nån.

-Jag skadar aldrig ett barn.
-Laddad pistol mot ett barns huvud?

Det är för nåt annat än pengabehov.
Fråga dig vad om du vill förändras.

Är våra mardrömmar inte normala?
Det är du som inte är normal.

Att aldrig gråta är inte normalt.
Aldrig skrika. Inte gråta för mamma.

-Din skjorta har en jättefin färg.
-Tack.

-Vinröd. Jag gillar den.
-Ja. Lila.

-Bordeaux, kanske.
-Mörkrosa.

En rosa nyans, antar jag.
Det är mysko med färger, va?

-Den är skitgrym. Tack, Cyril.
-Och Sabine.

Hon gjorde madeleinekakorna.
Nästa gång gör Sabine quiche.

-De är jättegoda.
-Tack.

Min man brukar köra mig.
Nästa vecka kan han inte.

-Vi hittar en chaufför åt dig.
-Flera bussar stannar vid fängelset.

Ja, ta bussen. Det är en baggis.

-Det är coolt på bussen.
-Ibland. Bussen är inte alltid cool.

Killar åker buss
när de är ute i onda avsikter.

-Men det är okej.
-Jag hämtar dig nästa vecka.

Han hittades inte,
så jag fick inget skadestånd.

Jag hade inte tagit emot hans pengar.
Jag hade vägrat. Pengar fixar inget.

En rättegång hade varit skönt.
Skönt att se honom dömas.

Veta att han skulle få lida.
Inlåst långt från sin familj.

Jag ångrade att jag gick dit.
Att vara där förändrade inget.

Jag kände mig
som en staty, en möbel.

-Vad heter förbipasserande i filmer?
-En statist.

En statist. En statist, just det.

Så pengar fixar ingenting?
Jag slet för att betala skadestånd.

Hela familjen. Mina systrar, min fru.
Det var hårt, för offren var rika.

Och en av dem slog själv
med ett cykellås. Så...

-Så vad då? Han försvarade sig.
-Ja.

Om han låtit bli hade vi inte slagit
honom så han fick en ögonskada.

Han är ett offer, vi gick för långt,
men han är inte ett offer som ni.

Issa, hör du vad du säger?

Du slog ut ögat på en man.
Har du försökt leva med ett öga?

Förstår du att vårt lidande
är samma som dina offers?

Du tycker synd om oss, men
förstår inte att du gjorde likadant.

-Jo. Jag vet att jag är skyldig.
-Inte på allvar.

Du vet kanske att du är skyldig-

-men du känner dig inte ansvarig.

-Exakt så är det. Tack, Yvette.
-Jag förstår inte.

Tänk efter. Du är intelligent.
Verkligen. Du måste tänka efter.

Nej, nej, nej. Nej! Nej!

Nej!

Kom igen! Kom igen! Ja! Ja!

Ja! Ja!

Jävlar! 7.20!

7.20! För helvete!
Helvetes jävla skit!

Varför skriker du så där?

-Varför ska han komma nära Chloé?
-Det är inte min idé.

Vet du hur lång tid det tog henne
att komma över det?

Vet du hur hon var
när jag träffade henne?

Hon var 15 år och porrstjärna.
Hon var helt trasig, läskig.

Jag höll ut för att vi var kära.
Vi började från noll som tonåringar.

Hon tog sig ur det, för hon är
väldigt smart och väldigt modig.

-Men ömtålig också.
-Hör på.

Jag känner inte Chloé så bra som du,
men hon vill träffa sin bror.

Jag ska inte avgöra
om hon har rätt i att vilja det.

Jag ska skapa bra förutsättningar
för deras dialog.

Om jag drar mig ur ekvationen
så finns behovet av en dialog kvar-

-fast utan trygga ramar.
Om de möts då så slutar det illa.

Mehdi.
Jag litar på den här processen.

Jag litar på Chloé. Hon är inget barn
nu och klarar det. Det jobbar vi mot.

Han kommer att manipulera henne
som du också gör.

Han lurade henne om vad en bror är
och vad kärlek är.

Som alla sexbrottslingar
är han en bedragare.

-Förlåt.
-Inga problem.

-Allt bra?
-Ja, jag blev bara sen.

-Du då? Allt bra?
-Bara bra, tack.

-Du vet att Mehdi kom förbi?
-Javisst. Han skrämde dig inte, va?

-Vill du diskutera det?
-Nej.

Han är orolig, det förstår jag. Det
är hans problem. Jag oroar mig inte.

Nu när Mehdi vet
så kan det förändra saker för dig.

-Det kan få dig ur balans.
-Det tror jag inte.

-Jag känner det inte så.
-Det vet du bäst.

Trots hans oro,
om Mehdi förblir stöttande...

Han stöttar mig alltid.
Om jag rövas bort i djungeln-

-glöm polisen, ring Mehdi.

Jag tänkte igenom det och jag
har också frågor till Benjamin.

Inget stort, bara detaljer. Jag insåg
att jag har velat ha svar i åratal.

-Okej. Vi går igenom dem på mötet.
-Ge frågorna till honom före mötet.

-Varför är det viktigt för dig?
-Så att han hinner förbereda sig.

-Och om han inte kan svara då?
-Då är det för att han inte vill.

-Hur känns det att inse det?
-Det gör ingen större skillnad.

Jag tänker väl att han inte förstår
och att han inte kan förändras-

-och kanske att jag var tvungen
att göra det här för att inse det.

Eller så undrar jag vad jag gör där
och förväntar mig saker av aset.

Chloé, vad som helst kan hända
på mötet, om det äger rum.

Utom fysiskt och verbalt våld. Jag
vet inte vad som är våldsamt för dig.

Vi måste tillsammans komma fram till
vad du inte vill höra eller uppleva.

Vad är det värsta han kan säga?
Vilken gräns får han inte gå över?

I dag mår jag inte särskilt...

Jag vet inte om jag kan fortsätta.

Jag tror
att det gör mig gott att träffa er.

Men jag tror att det är för sent.

Jag skulle ha gjort det tidigare.

Jag har ödslat så mycket tid
under de senaste sju åren.

Förstört allt.

Jag lät banden till mina barn
rämna till nästan ingenting.

Jag träffar inte mitt barnbarn.

Jag åkte inte och såg hans
lillasyster när hon föddes.

Jag känner henne inte ens.

Så min son är besviken.

Han är arg, han förstår inte,
men jag vågar inte gå till stationen.

Jag är rädd för att gå på ett tåg.
Jag är till och med rädd i en bil.

Och jag som var körlärare.

Jag säger inte att det är därför, för
det är patetiskt. Jag är patetisk.

Jag hittar på saker. Jag är
en lögnare och ljuger för alla.

Jag säger att jag mår fint-

-men jag sitter hemma och ser på tv
och pratar med mig själv som en toka.

Jag har en internetuppkoppling
som jag inte använder.

Jag ödslar min tid.

Jag har ödslat all min tid.

Jag såg fram emot pensionen.
Jag skulle göra allt möjligt.

Resa.

Göra intressanta saker som ni.

Men jag gör ingenting.
Jag duger inte till nåt.

Mitt liv har stannat, tynat bort.

Det är för sent nu.

-Det är okej.
-Det är inte för sent.

Det här skakar om mig också.
Jag undrar varför jag väntade.

-Men det är inte för sent.
-Du är inte patetisk, Sabine.

-Du var inte rädd för oss tre töntar.
-Jag var rädd.

-Desto mer imponerande då.
-Han har rätt. Du är supermodig.

-Banden till familjen kan stärkas.
-Förklara för din son. Han förstår.

Visst. Det finns fortfarande tid.
10 år. 15 år. Det är många dagar.

-Det är länge.
-Ja. Till och med ett år är länge.

Så många timmar, så många dagar.

Fast en bra internetuppkoppling
kan också hjälpa.

Vad skrattar ni åt?

-På jobb tänker man inte på andra.
-Inte ens sina föräldrar?

Det handlar om väskor, kassaskåp.
Dessutom hade min mamma dött.

Och som jag sa så var min pappa
ett stort jävla svin.

Ja, din pappa.
Men du säger att din mamma led.

Vill du aldrig försöka lyckas i livet
så du inte förstör hennes liv?

Såna här möten hade gjort henne gott.
Har ni möten om våld i hemmet?

Självklart.
Vi har möten om alla slags brott.

Barnmisshandel också.

-Jag blev inte misshandlad.
-Bältesrapp och slag är misshandel.

-Ja.
-Ja, men...nej.

Jo.

Har din mamma aldrig anmält det?
Få den jäveln att betala.

-Vill brodern be om ursäkt?
-Ja. Men det är mer invecklat än så.

Han vill att hon ska be om ursäkt.
För att hon anmälde det.

Han vill att förlåtelsen ska vara
ömsesidig. Det är viktigt för honom.

Och det accepterar hon inte.
Hon är inte redo att höra det.

Så deras möte kan inte äga rum.
Som de flesta möten faktiskt.

Sak samma.
En dialog har startats mellan dem.

Ja, jag vet. Men...

De har kommit så långt. Det är
så viktigt för dem att träffas.

Men inte till varje pris.
Vår roll är att underlätta läkningen-

-inte att skada dem ännu mer.

Vi har ingen felmarginal, Judith.

Gör vi ett offer till ett offer igen
är det kört för reparativ rättvisa.

Vad är det här? Att rädda reparativ
rättvisa är inte mitt problem.

Om jag såg minsta risk för Chloé
skulle mötet absolut inte äga rum.

Men jag tror att det mötet
är vägen till läkning för henne.

För honom också.

Hör på. Han åtalades, dömdes
och avtjänade tre år.

Han förstår ännu inte vad han gjorde.
Och han blir pappa snart.

Bara Chloé kan få honom att acceptera
sina övergrepp och sen gå vidare.

Ja, fängelset är säkert jobbigt. Men
ni har mat, husrum, saker att göra.

När jag ser en hemlös vill jag säga:
"Bara klappa till nån."

Då får du husrum, tv, psykolog
socialrådgivare och yogarum.

Vi andra får inte det.

Jag förstår vad du menar.

Jag ska inte försöka förklara...
Det är inte som du tror här inne.

Det var kul under nedstängningen.
Folk blev galna efter en vecka.

Folk säger "Han fick fem år.
Det är inget. Tio år är inget."

Lugn bara. Vi betalar.

Vi lider. Vi är inlåsta.
Vi har ingen rätt till nåt.

Vad är det som luktar?
Det gör mig hungrig.

Karibisk mat. Minimunkar, samosas.

-Men sluta! Jag älskar det.
-Här, smaka.

Brodern i min medling tog med det.

Det här är samosas.

Michel?

-Och minimunkarna....
-Det är galet gott.

Ja, det är gott
även när det är ljummet.

-En minimunk?
-Ja!

Ät inte för mycket.
Martine har lagat en brakmiddag.

-Jag har rhum arrangé också.
-Ingefära och gurkmeja.

-Vill du smaka?
-Nej tack.

Starkt.

-Vad är din?
-Ananas.

Ta det försiktigt med den.

Den satt där den skulle.

Jag ska vara öppen. Jag har träffat
er båda nio gånger på åtta månader-

-och har märkt
att era förväntningar är motstridiga.

Att sammanföra folk med motstridiga
förväntningar kan sätta dem i fara.

Min roll är att garantera er säkerhet
och er säkerhet kan inte garanteras.

Kan du utveckla det där?
Oj. Jag låter precis som du.

Vad menar du
med "era förväntningar är"?

Att du har specifika förväntningar
och det har herr Delarme också.

Processen kanske inte
infriar de förväntningarna.

Varför inte?

För det första vill herr Delarme
inte ha dina frågor i förväg.

Vad betyder det?

Han vill att du ställer dem direkt
så du ser att han svarar spontant.

-För din skull, säger han.
-Nej. Jag får inte bestämma reglerna.

Om jag inte hade erbjudit frågorna
så hade han bett om dem.

Eller så vill han ha möjligheten
att inte svara.

Så han kan säga "Det vet jag inte"
eller "Det minns jag inte".

Okej, skit samma.
Jag ställer mina frågor direkt.

Jag tror att han svarar.

Jag vet redan hans svar.
Jag vill höra dem från honom.

-Och om han inte svarar?
-Det är jag förberedd på.

Vad mer?

Vi måste utforska
tanken om förlåtelse.

Ska han be om min förlåtelse?

Hur skulle det kännas?

Han kan ju försöka, så får vi se.

Men för vad? Även om han erkänner
att han visste vad han gjorde-

-så vet jag inte
om jag vill förlåta honom.

Du måste överväga det.

Och överväga konceptet generellt.

Ge förlåtelse. Be om förlåtelse.

Vill han att jag ber honom
om förlåtelse? Är det det?

Att jag ska be honom om förlåtelse?

Vad tänker du? Förstår du det?
Vad säger du när han säger det?

Du har träffat min bror i månader
och han säger fortfarande det?

Du förbereder honom inte. Bara mig!
Jag sliter som ett djur i månader-

-och väcker alla mina spöken!
Jag ber honom aldrig om förlåtelse!

Han är sjuk!

Det är din rätt. Jag förbereder din
bror på att du kanske inte gör det.

Men även om du säger nej,
kommer du att kunna ta det?

Står du ut med
att han ber om din förlåtelse?

Du behöver inte svara här och nu.
Ta god tid på dig.

Jag förstår. Jag tänker igenom det
och pratar med min terapeut.

-Bra. Det är väldigt viktigt, Chloé.
-Ja.

Jag förstår reglerna.

Men ibland gör det så ont
att du skyddar oss båda lika mycket.

Det förstår jag.

Vad är det där?

Dra åt helvete! Jävla skit.

Hej. Allt bra?

Hejsan. - Hej, Sabine.

Hej. - Förlåt.

-Nassim, du skrämde oss.
-Jag körde vilse.

-Läget?
-Bra att du kom.

Jag körde hit. Det var nya vägar,
nya avfarter. Jag var helt vilse.

När jag frigavs ville min syster inte
att jag återvände till mitt område.

Så jag bor hos henne. 30 km bort.

Du friges och kommer tillbaka direkt?
Vad är det du inte fattar?

-Fruktade vakterna ett angrepp?
-De ville inte släppa in mig.

Du var rädd att Gregoire
skulle straffa dig om du inte kom.

-Är hon din storasyster?
-Ja. Jag ringde henne mellan mötena.

Hon kom på besök.
Vi hade inte träffats på sju år.

-Ringde du henne?
-Ja.

Jag sa att jag träffade offer och
att en här påminde mig om henne.

-Jag?
-Ja. Mycket.

Jag sa att jag förstod
varför hon inte ville träffas.

Och att jag hade förstått många saker
som hon sa för tio år sen. Här.

-Grävde ni ner stridsyxan?
-Vad då?

-Försonades.
-Återförenades.

Ja.

Gräva ner stridsyxan. Skitkul.

Jag sa till min advokat att det
inte var jag. Hon ville veta det.

En kund i affären hade filmat och
man såg inget, men min röst hördes.

Advokaten sa
att om det inte var jag-

-så skulle hon begära en röstanalys.

Annars skulle hon låta bli.

Jag sa att det inte var jag.

Hon begärde en röstanalys
och då visade det sig... Det var jag.

Du är knäpp.

-Varför ljög du?
-Jag trodde inte att det hördes.

Advokaten skällde också ut mig.
Nu hade vi skjutit oss i foten.

Du missade poängen med en advokat.

Jag trodde hon skulle försvara bättre
om hon trodde att jag var oskyldig.

-Japp, du brände det.
-Jag har ofta klantat mig så.

Jag är ingen bra brottsling.
Jag måste sluta.

-Tror du att du kan det?
-Ja. För min fru och min son.

Min fru är så stabil.
Hon jobbar, skickar pengar till mig.

-Jag står i skuld till henne.
-Och du, Nassim?

Jag skulle inte kunna göra det igen.
Jag skulle se alla era ansikten.

Och det är coolt att vara ute.
Det har bara gått fyra dar, men...

Vad ska du göra?

Jag gick kurser här
och fick en lagerutbildning.

-Jag har en intervju nästa vecka.
-Vi håller tummarna.

-Och du?
-Jag?

Jag kan göra det igen.

Det är omöjligt för en exfånge
att få jobb. Förlåt, Nassim.

Jag har provat det.
Det är tufft ute. Mer komplicerat.

Fylla i blanketter, ansökningar...
Jag är inget bra på sånt.

Då kommer jag att få spel.
Jag är lugn här, men ibland...

Så vi kan bli rånade igen? Av dig?

-Nej, jag skulle inte råna er.
-Varför?

Jag skulle inte ge mig på er.
Vi känner ju varandra.

Så vad då?

Ingenting. Så är det bara.

Vad snackar du om? Är intervjuer
och att fylla i blanketter tufft?

Livet här är tufft. Jag fattar inte.
Rastgården, kassa sängar är tufft.

Vad yrar du om? Jag fyller i dina
blanketter åt dig. Det är enkelt.

Ring, så kommer jag.
Åker du in igen så klår jag upp dig.

-Jag hoppade av skolan efter nian.
-Jag har inte heller nån utbildning.

-Gjorde du smileyn?
-Nej.

Jag kan sy i knappar, om du vill.
Jag tog med mitt syetui.

Inte illa.

Till fickan.
Det är närmare. Eller den?

För ljus. Fin, men för ljus.

Tack, Sabine.
Det är min favoritskjorta.

Jag fixar det under mötet.
Jag köpte en extraskjorta åt dig.

Varsågod.

-Gick du ut och köpte den?
-Ja, jag gick ut i går.

Det var bra väder.

Från Michel.
Han skriver "Lycka till!"

Du kan sätta dig här.

Sitter ni bra?

Vill ni ha nåt att dricka?

Välkomna, bägge två.

Om ni behöver en paus,
tveka inte att säga det.

Bra. Vi kom överens om
att fröken Delarme skulle tala först.

Chloé, varsågod.

Vi bor i samma stad,
men jag vill inte att vi träffas.

Jag vill att vi avtalar saker
och sen håller det vi avtalat.

-Tänker du besöka mammas grav?
-Ja.

-Vilken dag ska du gå dit?
-På helgerna.

Då går jag aldrig dit på helger.
Och du går aldrig dit vardagar.

-Okej?
-Okej.

Var går du på bio?

På multiplexen.
Fredagar eller lördagar.

Då går jag inte fredag eller lördag.
Eller söndag, om du vill.

-Vill du gå på bion i centrum?
-Det vet jag inte.

-Ska jag skriva ner det här?
-Gärna.

-Går du till simhallen?
-Nej.

Ta lördagar och måndagar, om du vill.

Jag äter aldrig på köpcentret. Du får
varannan dag på ställen i centrum.

Tisdag, torsdag och lördag.

-Går det bra?
-Ja.

Du är så lik mamma.

Du är vacker.

Jag ställer mina frågor nu.

Var det du som hade sönder
badrumslåset på Rue Merlin?

Var det du?

Ja.

Var det du som gjorde illa Pilou?

Ja.

Och kastade du ut mina lådor?
Kartongkojan i mitt rum.

Ja.

Minns du första gången du gjorde
våfflor? På Rue Merlin efter julen.

I köket, du pratade med mamma.
Hon hade nyligen brutit handleden.

Så fort jag kom in
slutade ni två prata.

Sa hon nåt om mig?

Försökte mamma säga åt dig att sluta?

-Ja?
-Ja.

-Fanns det andra offer?
-Nej.

-Inte ens Héloïse?
-Nej, jag lovar.

Varför jag då?

Jag vet inte.

Jag vet inte, det bara blev så.

Benjamin?

Visste du inte att jag inte ville?

Tack för att du besvarade
mina frågor.

Om vi möts nån annanstans
så tvivlar jag på att jag säger hej.

Och jag föredrar
att du inte säger hej.

Chloé? Om du tycker att det täcker
alla ämnen som du ville ta upp...

Benjamin?

-Vill du ställa dina frågor nu?
-Nej, det är okej.

Är du säker?

Ska jag hjälpa dig minnas eller
uttrycka dina första önskemål?

Nej.

Vi kan ta en paus och fortsätta sen.

-Om du behöver rensa tankarna.
-Nej, jag är okej.

Inga frågor längre?

-Inga önskemål?
-Nej. Jag är okej.

Då tackar jag er båda-

-för det förtroende som ni gav mig
under den här processen. Tack.

Tack själv.

Chloé?

Jag är inte arg på dig längre.

Lycka till.

Jag tillhör kriminalvården,
som vissa av er här i dag.

Jag vet hur lätt det är
att känna sig ensam-

-och värdelös och hjälplös
trots att man gör sitt bästa.

Det finns stunder när man tänker
att det aldrig räcker.

Så jag förstår vad ni söker här.

Men jag ska inte ljuga.
Reparativ rättvisa är en kampsport.

Den är allt som vår tid föraktar.

Det avslutar vårt femte möte.
Återigen tack.

Det kräver tid och personal.
Det är osäkert och inte för alla.

Man vet inte alltid
hur ofta eller hur länge.

När ni har slutfört processen
ett par gånger-

-och ni berättar för kollegor,
vänner och familj-

-att mötet slutade med att offren
tog selfiesar med fångarna-

-kommer vissa att kalla er naiva.

Andra kommer säga att det är magi.

Men ni vet att det ni gjorde
inte var magi.

Det var bara arbete.

Judith, jag skriver för att tacka
och berätta att jag mår bra.

Jag kände stor smärta och vrede
under månaderna före mötet.

Och ett stort hat.
Och jag har lagt det bakom mig.

Jag fick sluta klumpa ihop honom
med alla andra.

Jag träffade en varg. Det var
min bror. Det dödade mig inte.

Och det tar inte mitt liv nu.

En dag ska jag se tillbaka och säga
att det hände och var ohyggligt.

Men inte så hemskt som pappas död
eller en väns hotande cancer.

Bra att jag lärde mig hata honom.
Nu känner jag mig redo att älska.

Text: Thomas Jansson
Scandinavian Text Service

Ansvarig utgivare:Kristina Pesznecker
Scanbox Entertainment Sweden AB