Original subtitles

På 50-talet var Stockholm en liten huvudstad, men den växte snabbt.

Staden hade blivit en enda stor byggarbetsplats genom alla rivningar.

Men pengarna var slut.

Hjalmar Mehr måste ta lån i utlandet för att kunna bygga färdigt city.

Mehr: Stadens ekonomiska situation är ju katastrofal.

Det för med sig, med obeveklig logik-

-att aktiviteten dämpas på många håll.

Bland annat cityomdaningen.

Anders: Många hade dessutom fått nog av cityomvandlingen.

Protesterna ökade på 60-talet.

Här är den första cykeldemonstrationen mot bilen.

♫ Åh, tjejer, åh, tjejer, vi måste ♫ höja våra röster för att höras

Kvinnorna kämpade för jämlikhet.

En av dem var politikern Eva Remens-

-som kämpade för kvinnans rätt i sexualbrottsutredningen.

Om bedömningen av övervåldets grovhet ska ställas i förhållande-

-till kvinnans livssituation...

Har hon inbjudit till det eller inte?

Det här tror jag alla kvinnor upplever som oerhört kränkande.

Det är en attityd som är så gammaldags.

Anders: Alternativ stad bildades. Ett mål var att rädda almarna.

Men det handlade inte bara om träden, utan om maktspelet i Stadshuset.

Gång på gång upprepar de en uppenbar lögn.

De låter påskina, för att vilseleda allmänheten-

-att vi har att välja mellan almarna och tunnelbanan.

Politikern Hjalmar Mehr var van vid att ta upp kampen-

-men här fick han backa.

Vi är i en situation där våldet kan riskera människoliv-

-och det får vi för dagen ta hänsyn till.

Anders: Det gick inte längre att köra över stadens invånare.

Den stora omdaningen av city var tillsvidare till ända.

Svårigheterna känns som en utmaning att kunna klara.

Så det är nog ändå med viss saknad jag lämnar det.

Tänk på alla miljarder detta kostar-

-som vi hade bättre användning för för angelägnare behov.

Anders: Kommer det att gå likadant med nya Slussen?

Nu är det Moderaterna som håller i klubban-

-och Socialdemokraterna som bromsar.

Här syns Slussen i full vigör på 1950-talet.

Slussen är en gigantisk trafikmaskin som invigdes 1935-

-men i dag är den förfallen.

Det är nästan svårt att hitta i de här gamla gångarna.

Det har varit en lång diskussion om vad som ska hända med Slussen.

Man hade tänkt bygga stora hus här-

-och dra - tycker jag - nästan en motorled förbi Gamla stan.

Det är helt tokigt att föra in mer trafik i Slussen.

I stället måste man kunna röra sig fritt på ett stort torg här uppe.

Trots överklaganden rivs Slussen. Förfallet har gått för långt.

Det har varit ett politiskt hemlighetsmakeri som på 1960-talet.

Vi får se framtiden an, men politikerna har ögonen på sig.

Det finns flera alternativa planer.

Slussen har sen 1600-talet varit ett möte mellan norra och södra malmarna.

Här skulle det på 60-talet ha blivit ännu en trafikled.

Alla husen skulle rivas, men det stoppades i sista stund.

Husen vid Slussen och uppe på Mariaberget skulle också bort.

Hornsgatan skulle breddas.

Hela Mariaberget skulle skalas bort-

-och ett kontors- och parkeringshus skulle läggas längs Hornsgatan.

Mariaberget östra ovanför Slussen hade klarat sig sen 1700-talet.

För 40 år sen gjorde jag en film om kvarteret som förfallit i många år.

Lägenheterna var omoderna-

-men området var omtyckt, och flera boende rustade upp sina lägenheter.

Då fanns det fortfarande hantverkare kvar i Maria.

När upprustningen skulle sätta i gång fick de flytta från kvarteret.

Småindustrier och hantverkare är en viktig del av stadens liv.

Det är ju bra att det får vara kvar.

Det var ju en väldig slum här förut.

Men det var ju trivsamt. Man kände alla, och alla hälsade.

Först sa de att ni skulle få stanna.

Ja, om vi ville så skulle vi få vara kvar. Men nu går det inte.

Då var det ju frågan om att vi skulle flytta, då under tiden.

De sa att de kanske kunde genomföra det i etapper.

De skulle passa på att göra det grövsta när vi hade semester.

Men det ser annorlunda ut nu.

-Varför vill de att ni ska flytta? -De tror att det är störande.

Vi har frågat dem som har bott här, och de sa att det inte var störande.

-Hur länge får du vara kvar här? -Tills vidare till första januari.

Jag var uppsagd till första oktober, men det blev förlängt.

-Vet du var du kommer att hamna? -Nej.

-Du har bott länge här i Mariaberget. -I tjugotvå år har jag bott här.

Du bor tvärsöver gatan i den nya lägenheten. Du har nära till jobbet.

Nu ståtar raden av 1700-talshus i sin fulla färgprakt uppe på kullen.

Hornsgatspuckeln som den kallas.

På andra håll i Stockholm förföll husen långt in på 1980-talet.

Den klarsynta politikern Eva Remens-

-ansåg att de tusentals hus som stod på rivningslistan kunde räddas.

I några fall tog de boende över sina hus.

Som här på Pipersgatan på Kungsholmen, där jag filmade 1973.

Det var nån som kastade fram idén.

Var det helt omöjligt att vi som bodde här skulle kunna överta huset?

Då skulle vi få lägre kostnader än om det fortsatt som ett hyreshus.

-Ni har valt att rusta upp huset. -Ja.

Det vi ville göra var att rusta upp huset-

-på ett sånt sätt som passar alla de olika människor som finns i huset.

Genom den här formen kan vi själva påverka vad som görs-

-och de kostnader som blir resultatet av det.

Anders: Södermalm var länge fattigt.

På 1920-talet ville Arbetarrörelsen förbättra boendet-

-genom att bygga så kallade storgårdar.

Helgalunden på Södermalm är ett fint bostadsområde.

Det är byggt i slutet av 20-talet. Arkitekten hette Per Olof Hallman.

Han var inspirerad av den medeltida staden när man byggde kring gårdar.

Han ville även ha slingrande gator.

Det är byggt på ett berg, och det var svårt att bygga så på 20-talet.

Men sen gjorde man såna här områden med så kallade storgårdar.

Här ligger kyrkan mitt i byn, kring bostadsområdet.

De här områdena gjordes av HSB som precis hade startats.

Sven Wallander, som var chef för HSB, ritade de här husen.

Hans idé var att det skulle skapas billiga bostäder för arbetarna.

Det var väldigt trångbott på den här tiden.

Det var fantastiskt för en familj att komma till ett sånt här område.

Ett stenkast härifrån ligger funkisområdet kvarteret Gräset.

Det ritades av Sven Markelius som var intresserad av billiga bostäder.

I funktionalisternas program ingick det att förbättra bostadsstandarden.

Där la man husen i rader, men gårdarna fanns fortfarande kvar.

Sen gick ju utvecklingen fram till 60-talet och miljonprogrammet.

Man byggde snabbt och tänkte väldigt lite på den yttre miljön.

Det viktiga var att folk skulle få en bostad.

Södermalm skulle saneras. Många 1800-talshus skulle rivas.

Så blev det inte, tack vare att de unga upptäckte Söder.

Nu är det en av Stockholms mest levande och brokiga stadsdelar-

-där både barn och vuxna använder trottoaren som ett extrarum.

Inga sexfiliga motorleder eller parkeringshus.

Förtätningen får inte gå för långt.

Marken runt Rosenlundsparken är intensivt utnyttjad.

De boende vill ha sin gång- och cykelväg kvar.

Söderborna tänker på miljön.

De har lagt beslag på outnyttjad industrimark nedanför Skanstull.

Ett gammalt nedlagt järnvägsspår.

Här odlas det grönsaker för eget bruk och försäljning.

Trehundra odlare har gått samman och anlagt denna oas mitt i staden.

Den som annars vill köpa grödor kan gå till Bondens marknad vid Götgatan.

I allén är försäljningen i full gång. Odlare från hela länet har kommit.

På flera andra håll i Stockholm har liknande marknader dykt upp.

I fonden syns Globen, där en ny stadsdel ska växa upp-

-i det gamla slakthusområdet vid den jättelika arenan.

Götgatan kanske förlängs med Nynäsvägen-

-och binder ihop förorten med innerstaden när Stockholm växer.

Stockholm är en grön stad. Vasaparken har nyligen rustas upp.

Nya bostäder byggs runtomkring.

Här i Vasaparken spelar man ishockey på vintern och fotboll på sommaren.

Denna fantastiska park mitt i Stockholm - Vasaparken.

Det är viktigt att de här parkerna får vara kvar.

Man får inte förtäta för mycket.

Alla vill bo i city i dag, men det går ju inte.

Tennstopet flyttade hit på 60-talet.

Ägaren blev så ledsen när det revs i Klara. Det låg på Vattugatan då.

1966 hittade han en gammal restaurang - Druvan.

Då flyttade man inredningen och byggde upp den igen.

Så det ser likadant ut i dag som i Klara på Vattugatan på 60-talet.

Där åt alla journalister från DN och Svenska Dagbladet.

Tidningskvarteren låg i Klara.

Här är det inte mycket tidningsfolk, men karaktären finns kvar.

Restaurangen har platsat bra här.

Jag är uppvuxen i Vasastan, och det har inte ändrats mycket sen 50-talet.

En del affärer och ett fik finns kvar och Adolf Fredriks skola finns kvar.

Jag gick här på Upplandsgatan.

Det har blivit bostadsrätter i stället för hyresrätter här.

På 50-talet var det hyresrätter.

Man hade det inte så fett alltid.

Arbetare och tjänstemän bodde här.

De här husen är roliga, för det är en blandning av olika typer av hus.

Husen är från 1800-talet, sekelskiftet och 20-talet-

-och det finns moderna hus från 60-, 70-, 80- och 90-talen.

Det är en spännande blandning. Jag promenerar ofta i stan.

Man kan gå ner till city väldigt lätt och fortsätta upp på Södermalm.

Det tar en halvtimme.

Runt ett gathörn upptäcker man ett nytt hus.

Man upptäcker ett café där man kan gå in och sätta sig-

-genom att bara promenera så här. Det är fantastiskt.

Jag växte upp i en tjänstelägenhet på Gas- och vattenverket.

I dag är det bara kontor, men det kommer att förändras.

De här kommunala verken ska göras om till bostadshus.

Då får man in mer bostäder i city.

Det var ett fantastiskt hus att bo i, ritat av Ferdinand Boberg.

Huset är rikt utsmyckat, och portalen är av sandsten.

Också entrén gjorde man fin. Den skulle symbolisera gasen.

Det var det nya som hade kommit vid sekelskiftet - att laga mat på gas.

De är lite naiva, de här målningarna.

Man ser människor som kurar framför den moderna spisen.

I hela det här huset fanns det utsmyckningar.

Det viktiga var att det skulle se fint ut. Det här var nåt nytt.

Det här var lyxigt och ingick i stadens utveckling.

Man kostade på industribyggnaderna och gjorde dem nästan som slott.

Den fantastiska sandstensportalen ska välkomna besökaren-

-in i detta som är ett vanligt kontorshus.

Vid Klara sjö ligger ännu en ståtlig kommunal byggnad.

Tekniska nämndhuset är påkostat i tegel och marmor.

Det är ett fint exempel på en stram, modern byggnad från 1962.

Den passar bra ihop med de gamla tegelbyggnaderna utmed Fleminggatan.

Nu ska Stadsbyggnadskontoret flytta.

Det går rykten om att byggnaden ska rivas. Ett fruktansvärt slöseri.

Byggnaden skulle gå att bygga om till bostäder.

Har det inte rivits tillräckligt i Stockholm?

Över nästan hela staden syns den höga gasklockan i Värtan.

På det industriområdet växer en ny stadsdel upp - Norra Djurgårdsstaden.

När Stockholm växer är det bra att kunna använda mark nära tunnelbanan.

Det finns en innerstadskänsla här. Bebyggelsen är lagd kring gator.

Och gasklockorna, ritade av Ferdinand Boberg, är vackra som katedraler.

Kungstornen vid Kungsgatan är några av stans vackraste byggnader.

De uppfördes 1923, och ritades av Sven Wallander.

De är fint anpassade i omgivningen. En gång var de Europas högsta.

Det är inte fel med höga byggnader om de smälter in i stadsbilden.

Där bostadsområdet Röda bergen slutar och nya Karolinska sjukhuset tar vid-

-kommer två skrapor att resa sig om några år.

En byggnad som sticker ut och visar stora arkitektoniska kvaliteter-

-är aulan till Karolinska av Wingårdhs arkitektkontor.

En glaskatedral som lutar sina sidor ut över gatan.

Sundbyberg är numera en del av Stockholm.

Här byggs fyra åttavåningshus helt av trä. Också de signerade Wingårdhs.

Tänk på alla trästäder som revs.

Nu byggs det i trä igen på flera håll i landet.

Utmed Bällstaån byggs det i rasande fart där Europafilms ateljéer låg.

Ett genialt drag för att minska trafiken i staden togs på 60-talet-

-då Essingeleden började byggas.

Det innebar att en del av de planerade trafiklederna kunde slopas.

Essingeleden kom att förbinda stadsdelarna från söder till norr-

-och bli Sveriges mest trafikerade led.

I dag räcker den inte till, eftersom staden växer och förtätas.

Det kan kännas brutalt med en väg som går rakt igenom ett bostadsområde.

I en storstad får vi leva med trafiken inpå oss.

Här låg tidigare ett sandtag - ett slöseri med fina strandområden.

Ta tillvara de sjönära lägena.

Var det inte Nordens Venedig som Stockholm en gång kallades?

Redan på 1960-talet var bostadskön lång.

Varför har man, trots välståndet som finns i Sverige, en så lång kö?

Man har, efter kriget, inte har byggt bostäder-

-i den takt som det svenska välståndet har utvecklats.

Anders: Tur att staden köpte upp mark till det som blev Skärholmen-

-där 15 000 skulle bo.

År 1968 var allt klart. Invigningen drog tusentals människor.

För många var det en dröm att få en lägenhet efter lång tid i bostadskö.

Men det var ovant att bo så här.

Stadsbyggnadsdirektören Göran Sidenbladh gav sin syn på Skärholmen.

Sidenbladh: Jag hade personligen den tron-

-att det här var frågan om en port till Stockholm.

E4 är vår viktigaste infartsväg.

Skärholmens centrum skulle ligga så att det lyste ut mot vägen.

Jag drev väl den linjen ganska hårt.

Det var alltså min personliga insats i det här sammanhanget.

Det är svårt att tänka sig att Skärholmen blev så utskällt 1968-

-när man sitter här vid Perennparken.

Det här kvarteret har rustats upp och är ett lyft för Skärholmen.

Det byggdes fina hus på 60-talet också. Det kan man se i Skärholmen.

I Perennparken har man odlat perenna växter.

Det är en fantastiskt fin park.

Det är viktigt att se miljonprogramsområdenas potential.

Att man kan förnya dem.

Det betyder mycket att man har en mänsklig, varm miljö omkring sig.

I början var Skärholmen inte riktigt färdigt.

Därför fick området dåligt rykte.

Man hade byggt ett jättestort P-hus med 4 000 parkeringsplatser.

I dag är det halvtomt. Det var överdimensionerat för området.

I innerstan byggde man P-hus och skulle dra trafikleder.

Samma sak var det i förorterna. Man byggde stora P-hus också där.

Man gjorde ett kommersiellt centrum, men glömde det andra.

Det som hör till ett bostadsområde.

Träffpunkter och lokaler där folk kunde komma samman.

Det var mycket av detta som gjorde att Skärholmen fick dåligt rykte.

Nu har man rustat upp Skärholmens centrum.

Men man får inte rusta upp för mycket så att det blir för dyrt att handla.

Det får inte bli så att man gör lyxbutiker som snart slår igen.

De stora galleriorna är väldigt känsliga för om ekonomin går ner.

Då ser man en massa tomma lokaler. Det är inte roligt.

Det är en balansgång i de här gamla områdena.

Man har bostadsrätter även ute i förortsområdena.

Här byggs det radhus.

Många miljonprogramsområden var inte bara betongkolosser.

Det fanns tidigt en ambition att ha olika typer av boende.

Man kan göra en bostadskarriär inom området.

Det är viktigt att ge de här områdena en god standard utseendemässigt.

Jag tror att arkitekturen betyder en hel del.

Området är en del av miljonprogrammet.

Man skulle bygga en miljon bostäder på tio år.

Är vi tillbaka där igen? Bygger vi för mycket och för snabbt?

Många vill ha en bostad i Stockholm.

Det lär flytta in två busslaster med folk varje dag i Stockholm.

Hur ska vi klara av bostadsbristen?

Ja, överallt byggs det. Byggkranarna bildar en skog vid horisonten.

Politikerna talar om att bygga 80 000 nya bostäder bara i Stockholm.

Ändå tycker en del att det inte går tillräckligt fort.

Byggbolagen förenklar för att bygga billigare.

Kan det komma en baksmälla? Utarmade bostadsområden med torftig miljö.

Man bygger på norra Järvafältet.

Men vad händer med kollektivtrafiken och den enda ynka affären?

Det är glädjande att man efter alla dessa år bygger ut tunnelbanan-

-med fyra nya linjer.

Alla pengar ska väl inte gå till dyra arenor?

Att blanda radhus och flerfamiljshus i stadsliknande kvarter är vanligt.

Ola Anderssons hus är både flerbostadshus och radhus-

-i omväxlande form och färg.

Förortsområdena behöver upprustning och förtätning.

Det är där 80 % av Stockholms befolkning bor.

När Skärholmen invigdes 1968 så planerades Tensta.

Jag var här ute 1968, när man precis hade börjat bygga.

Först fick jag en chock och tänkte: Ska det bli så stort? 6 000 bostäder?

Det skulle läggas lamellhus efter varandra.

Husen kändes väldigt stora.

Jag var inte van vid det. Det kändes lite långt ut också.

Många familjer flyttade hit, för det var stor brist på bostäder.

Det var därför de här miljonprogrammen byggdes.

Väntetiderna, som redaktören frågade om, är orimligt långa.

De ligger mellan tre och ett halvt år och åtta år.

De är kortare för en familj med barn-

-och de är längre för ensamstående.

Anders: Man byggde med färdiga element som kom hit på lastbilar.

Man satte fast betongelementen på en stomme och en del putsades.

Mycket var färdigbyggt, prefabricerat, på fabrik och kom hit.

Det var ett industriellt byggande, och det gav karaktären till områdena.

Man skulle också göra det bilfritt här.

Man grävde schakt, kan man säga-

-där trafiken skulle gå mellan de olika delarna av Tensta.

Jag tycker att när man ser det här så här långt efteråt-

-var det en god tanke att barn skulle slippa bilvägar på väg till skolan.

Men det blir också ett väldigt hårt uppdelat område.

Det gör att de olika delarna av Tensta kommer ifrån varandra.

Den intima känslan i gamla bostadsområden saknas.

Det är problemet med de här områdena.

Stadskänslan saknas. Det här borde vara som en stadsdel i innerstaden.

Här borde finnas mer caféer, banker och postkontor.

Det borde finnas större affärer.

De som bor här har startat affärer, och det är tur.

De här områdena har fått förfalla.

De har inte underhållits, trots att man har haft 50 år på sig.

I stället har man pratat om att riva, när man i stället kan bygga om hus.

Man har gjort det i Tensta där det är brist på större lägenheter.

Det är mest treor. Det var så man byggde på den tiden.

Man byggde för kärnfamiljen.

Det är även brist på ettor och tvåor.

De här husen är lätta att bygga om.

Man kan ta bort väggar och dela upp lägenheterna på ett smidigare sätt.

För ungefär trettio år sen var jag i Amerika, i Bronx-

-där man hade stora problem med kriminalitet i såna här områden.

Där lät man de boende själva ta hand om en del av renoveringen.

Framför allt unga människor fick lära sig ett yrke.

De fick ta hand om husen.

Man bröt utvecklingen som höll på att leda till slum.

Banana Kelly i Bronx är nu fantastiskt att besöka.

Där har man förnyat ett sånt här gammalt område.

Tenstaborna tycker att upprustningen går för långsamt.

De finns de som har bott här i 25 år.

En del är flyktingar som rotat sig och vill känna sig hemma.

För femton år sen inreddes en konsthall i ett gammalt lager.

Där görs många utställningar.

Man kallar sig just nu Tensta museum-

-för att sätta konsthallen på kartan och visa stadsdelens historia.

Sveriges första parkourbana har byggts i Tensta.

Där lär man känna varandra. Särskilt de som är nyinflyttade.

Jag tror att det är viktigt att man blir kvar i ett område.

Miljonprogramsområdena blev ofta ställen dit folk flyttade-

-och sen snabbt flyttade ifrån.

Områdena hann aldrig rota sig och växa upp och växa till sig-

-som äldre områden inne i stan.

Torget har stor betydelse som mötes- och marknadsplats.

Så har det alltid varit.

Här är ljust och fint. Det är härligt att gå runt här.

Det är utvecklingen det är fel på. De här områdena måste upprustas.

Det måste gå fort. Det är mycket prat och lite verkstad bland politiker.

Det finns idéer kring att bygga ett studenthus här.

Det finns idéer om att göra om parkeringshuset som ligger i centrum.

Man vill göra om det till ett aktivitetshus, t.ex. en idrottshall.

Jag tror att det är viktigt att det finns saker att göra i området.

Småindustrier kan läggas i närheten, så att det finns arbetsplatser.

Det var det som var tanken när man byggde Vällingby-

-ett av de första förortsområdena.

Man pratar om ABC-staden - arbete, bostad och centrum.

Man frångick det här i Tensta.

Man glömde bort arbetsplatserna, och det är ett av de största felen.

För de unga är det arbete och bostad som gäller-

-och att man kan bo kvar här ute i sitt område och utveckla det.

Svensktextning: Elin Dahlqvist Broadcast Text International för SVT