All language subtitles for spelet-om-stockholm-avsnitt-2

På 50-talet var Stockholm en liten
huvudstad, men den växte snabbt.

Staden hade blivit en enda stor
byggarbetsplats genom alla rivningar.

Men pengarna var slut.

Hjalmar Mehr måste ta lån i utlandet
för att kunna bygga färdigt city.

Mehr: Stadens ekonomiska situation
är ju katastrofal.

Det för med sig, med obeveklig logik-

-att aktiviteten
dämpas på många håll.

Bland annat cityomdaningen.

Anders: Många hade dessutom fått nog
av cityomvandlingen.

Protesterna ökade på 60-talet.

Här är den första
cykeldemonstrationen mot bilen.

♫ Åh, tjejer, åh, tjejer, vi måste
♫ höja våra röster för att höras

Kvinnorna kämpade för jämlikhet.

En av dem var politikern Eva Remens-

-som kämpade för kvinnans rätt
i sexualbrottsutredningen.

Om bedömningen av övervåldets grovhet
ska ställas i förhållande-

-till kvinnans livssituation...

Har hon inbjudit till det eller inte?

Det här tror jag alla kvinnor
upplever som oerhört kränkande.

Det är en attityd
som är så gammaldags.

Anders: Alternativ stad bildades.
Ett mål var att rädda almarna.

Men det handlade inte bara om träden,
utan om maktspelet i Stadshuset.

Gång på gång
upprepar de en uppenbar lögn.

De låter påskina,
för att vilseleda allmänheten-

-att vi har att välja
mellan almarna och tunnelbanan.

Politikern Hjalmar Mehr
var van vid att ta upp kampen-

-men här fick han backa.

Vi är i en situation
där våldet kan riskera människoliv-

-och det får vi för dagen
ta hänsyn till.

Anders: Det gick inte längre
att köra över stadens invånare.

Den stora omdaningen av city
var tillsvidare till ända.

Svårigheterna känns som en utmaning
att kunna klara.

Så det är nog ändå med viss saknad
jag lämnar det.

Tänk på alla miljarder detta kostar-

-som vi hade bättre användning för
för angelägnare behov.

Anders: Kommer det att gå likadant
med nya Slussen?

Nu är det Moderaterna
som håller i klubban-

-och Socialdemokraterna som bromsar.

Här syns Slussen i full vigör
på 1950-talet.

Slussen är en gigantisk trafikmaskin
som invigdes 1935-

-men i dag är den förfallen.

Det är nästan svårt
att hitta i de här gamla gångarna.

Det har varit en lång diskussion
om vad som ska hända med Slussen.

Man hade tänkt bygga stora hus här-

-och dra - tycker jag -
nästan en motorled förbi Gamla stan.

Det är helt tokigt
att föra in mer trafik i Slussen.

I stället måste man kunna röra sig
fritt på ett stort torg här uppe.

Trots överklaganden rivs Slussen.
Förfallet har gått för långt.

Det har varit ett politiskt
hemlighetsmakeri som på 1960-talet.

Vi får se framtiden an,
men politikerna har ögonen på sig.

Det finns flera alternativa planer.

Slussen har sen 1600-talet varit ett
möte mellan norra och södra malmarna.

Här skulle det på 60-talet
ha blivit ännu en trafikled.

Alla husen skulle rivas,
men det stoppades i sista stund.

Husen vid Slussen och uppe
på Mariaberget skulle också bort.

Hornsgatan skulle breddas.

Hela Mariaberget skulle skalas bort-

-och ett kontors- och parkeringshus
skulle läggas längs Hornsgatan.

Mariaberget östra ovanför Slussen
hade klarat sig sen 1700-talet.

För 40 år sen gjorde jag en film om
kvarteret som förfallit i många år.

Lägenheterna var omoderna-

-men området var omtyckt, och flera
boende rustade upp sina lägenheter.

Då fanns det fortfarande hantverkare
kvar i Maria.

När upprustningen skulle sätta i gång
fick de flytta från kvarteret.

Småindustrier och hantverkare
är en viktig del av stadens liv.

Det är ju bra att det får vara kvar.

Det var ju en väldig slum här förut.

Men det var ju trivsamt.
Man kände alla, och alla hälsade.

Först sa de att ni skulle få stanna.

Ja, om vi ville så skulle vi
få vara kvar. Men nu går det inte.

Då var det ju frågan om
att vi skulle flytta, då under tiden.

De sa att de kanske kunde
genomföra det i etapper.

De skulle passa på att göra det
grövsta när vi hade semester.

Men det ser annorlunda ut nu.

-Varför vill de att ni ska flytta?
-De tror att det är störande.

Vi har frågat dem som har bott här,
och de sa att det inte var störande.

-Hur länge får du vara kvar här?
-Tills vidare till första januari.

Jag var uppsagd till första oktober,
men det blev förlängt.

-Vet du var du kommer att hamna?
-Nej.

-Du har bott länge här i Mariaberget.
-I tjugotvå år har jag bott här.

Du bor tvärsöver gatan i den nya
lägenheten. Du har nära till jobbet.

Nu ståtar raden av 1700-talshus
i sin fulla färgprakt uppe på kullen.

Hornsgatspuckeln som den kallas.

På andra håll i Stockholm
förföll husen långt in på 1980-talet.

Den klarsynta politikern Eva Remens-

-ansåg att de tusentals hus som stod
på rivningslistan kunde räddas.

I några fall
tog de boende över sina hus.

Som här på Pipersgatan
på Kungsholmen, där jag filmade 1973.

Det var nån som kastade fram idén.

Var det helt omöjligt att vi som
bodde här skulle kunna överta huset?

Då skulle vi få lägre kostnader
än om det fortsatt som ett hyreshus.

-Ni har valt att rusta upp huset.
-Ja.

Det vi ville göra
var att rusta upp huset-

-på ett sånt sätt som passar alla
de olika människor som finns i huset.

Genom den här formen
kan vi själva påverka vad som görs-

-och de kostnader
som blir resultatet av det.

Anders: Södermalm var länge fattigt.

På 1920-talet ville Arbetarrörelsen
förbättra boendet-

-genom att bygga
så kallade storgårdar.

Helgalunden på Södermalm
är ett fint bostadsområde.

Det är byggt i slutet av 20-talet.
Arkitekten hette Per Olof Hallman.

Han var inspirerad av den medeltida
staden när man byggde kring gårdar.

Han ville även ha slingrande gator.

Det är byggt på ett berg, och det
var svårt att bygga så på 20-talet.

Men sen gjorde man såna här områden
med så kallade storgårdar.

Här ligger kyrkan mitt i byn,
kring bostadsområdet.

De här områdena gjordes av HSB
som precis hade startats.

Sven Wallander, som var chef för HSB,
ritade de här husen.

Hans idé var att det skulle skapas
billiga bostäder för arbetarna.

Det var väldigt trångbott
på den här tiden.

Det var fantastiskt för en familj
att komma till ett sånt här område.

Ett stenkast härifrån ligger
funkisområdet kvarteret Gräset.

Det ritades av Sven Markelius som
var intresserad av billiga bostäder.

I funktionalisternas program ingick
det att förbättra bostadsstandarden.

Där la man husen i rader,
men gårdarna fanns fortfarande kvar.

Sen gick ju utvecklingen fram
till 60-talet och miljonprogrammet.

Man byggde snabbt och tänkte
väldigt lite på den yttre miljön.

Det viktiga var
att folk skulle få en bostad.

Södermalm skulle saneras.
Många 1800-talshus skulle rivas.

Så blev det inte, tack vare
att de unga upptäckte Söder.

Nu är det en av Stockholms
mest levande och brokiga stadsdelar-

-där både barn och vuxna
använder trottoaren som ett extrarum.

Inga sexfiliga motorleder
eller parkeringshus.

Förtätningen får inte gå för långt.

Marken runt Rosenlundsparken
är intensivt utnyttjad.

De boende
vill ha sin gång- och cykelväg kvar.

Söderborna tänker på miljön.

De har lagt beslag på outnyttjad
industrimark nedanför Skanstull.

Ett gammalt nedlagt järnvägsspår.

Här odlas det grönsaker
för eget bruk och försäljning.

Trehundra odlare har gått samman
och anlagt denna oas mitt i staden.

Den som annars vill köpa grödor kan
gå till Bondens marknad vid Götgatan.

I allén är försäljningen i full gång.
Odlare från hela länet har kommit.

På flera andra håll i Stockholm
har liknande marknader dykt upp.

I fonden syns Globen,
där en ny stadsdel ska växa upp-

-i det gamla slakthusområdet
vid den jättelika arenan.

Götgatan kanske förlängs
med Nynäsvägen-

-och binder ihop förorten
med innerstaden när Stockholm växer.

Stockholm är en grön stad.
Vasaparken har nyligen rustas upp.

Nya bostäder byggs runtomkring.

Här i Vasaparken spelar man ishockey
på vintern och fotboll på sommaren.

Denna fantastiska park
mitt i Stockholm - Vasaparken.

Det är viktigt
att de här parkerna får vara kvar.

Man får inte förtäta för mycket.

Alla vill bo i city i dag,
men det går ju inte.

Tennstopet flyttade hit på 60-talet.

Ägaren blev så ledsen när det revs
i Klara. Det låg på Vattugatan då.

1966 hittade han
en gammal restaurang - Druvan.

Då flyttade man inredningen
och byggde upp den igen.

Så det ser likadant ut i dag som
i Klara på Vattugatan på 60-talet.

Där åt alla journalister
från DN och Svenska Dagbladet.

Tidningskvarteren låg i Klara.

Här är det inte mycket tidningsfolk,
men karaktären finns kvar.

Restaurangen har platsat bra här.

Jag är uppvuxen i Vasastan, och det
har inte ändrats mycket sen 50-talet.

En del affärer och ett fik finns kvar
och Adolf Fredriks skola finns kvar.

Jag gick här på Upplandsgatan.

Det har blivit bostadsrätter
i stället för hyresrätter här.

På 50-talet var det hyresrätter.

Man hade det inte så fett alltid.

Arbetare och tjänstemän bodde här.

De här husen är roliga, för det är
en blandning av olika typer av hus.

Husen är från 1800-talet,
sekelskiftet och 20-talet-

-och det finns moderna hus
från 60-, 70-, 80- och 90-talen.

Det är en spännande blandning.
Jag promenerar ofta i stan.

Man kan gå ner till city väldigt lätt
och fortsätta upp på Södermalm.

Det tar en halvtimme.

Runt ett gathörn
upptäcker man ett nytt hus.

Man upptäcker ett café
där man kan gå in och sätta sig-

-genom att bara promenera så här.
Det är fantastiskt.

Jag växte upp i en tjänstelägenhet
på Gas- och vattenverket.

I dag är det bara kontor,
men det kommer att förändras.

De här kommunala verken
ska göras om till bostadshus.

Då får man in mer bostäder i city.

Det var ett fantastiskt hus att bo i,
ritat av Ferdinand Boberg.

Huset är rikt utsmyckat,
och portalen är av sandsten.

Också entrén gjorde man fin.
Den skulle symbolisera gasen.

Det var det nya som hade kommit vid
sekelskiftet - att laga mat på gas.

De är lite naiva, de här målningarna.

Man ser människor som kurar
framför den moderna spisen.

I hela det här huset
fanns det utsmyckningar.

Det viktiga var att det skulle
se fint ut. Det här var nåt nytt.

Det här var lyxigt
och ingick i stadens utveckling.

Man kostade på industribyggnaderna
och gjorde dem nästan som slott.

Den fantastiska sandstensportalen
ska välkomna besökaren-

-in i detta
som är ett vanligt kontorshus.

Vid Klara sjö ligger
ännu en ståtlig kommunal byggnad.

Tekniska nämndhuset
är påkostat i tegel och marmor.

Det är ett fint exempel på en stram,
modern byggnad från 1962.

Den passar bra ihop med de gamla
tegelbyggnaderna utmed Fleminggatan.

Nu ska Stadsbyggnadskontoret flytta.

Det går rykten om att byggnaden
ska rivas. Ett fruktansvärt slöseri.

Byggnaden skulle gå att bygga om
till bostäder.

Har det inte rivits tillräckligt
i Stockholm?

Över nästan hela staden
syns den höga gasklockan i Värtan.

På det industriområdet växer en ny
stadsdel upp - Norra Djurgårdsstaden.

När Stockholm växer är det bra att
kunna använda mark nära tunnelbanan.

Det finns en innerstadskänsla här.
Bebyggelsen är lagd kring gator.

Och gasklockorna, ritade av Ferdinand
Boberg, är vackra som katedraler.

Kungstornen vid Kungsgatan är
några av stans vackraste byggnader.

De uppfördes 1923,
och ritades av Sven Wallander.

De är fint anpassade i omgivningen.
En gång var de Europas högsta.

Det är inte fel med höga byggnader
om de smälter in i stadsbilden.

Där bostadsområdet Röda bergen slutar
och nya Karolinska sjukhuset tar vid-

-kommer två skrapor
att resa sig om några år.

En byggnad som sticker ut och visar
stora arkitektoniska kvaliteter-

-är aulan till Karolinska
av Wingårdhs arkitektkontor.

En glaskatedral
som lutar sina sidor ut över gatan.

Sundbyberg är numera
en del av Stockholm.

Här byggs fyra åttavåningshus helt
av trä. Också de signerade Wingårdhs.

Tänk på alla trästäder som revs.

Nu byggs det i trä igen
på flera håll i landet.

Utmed Bällstaån byggs det i rasande
fart där Europafilms ateljéer låg.

Ett genialt drag för att minska
trafiken i staden togs på 60-talet-

-då Essingeleden började byggas.

Det innebar att en del av de
planerade trafiklederna kunde slopas.

Essingeleden kom att förbinda
stadsdelarna från söder till norr-

-och bli
Sveriges mest trafikerade led.

I dag räcker den inte till,
eftersom staden växer och förtätas.

Det kan kännas brutalt med en väg som
går rakt igenom ett bostadsområde.

I en storstad
får vi leva med trafiken inpå oss.

Här låg tidigare ett sandtag
- ett slöseri med fina strandområden.

Ta tillvara de sjönära lägena.

Var det inte Nordens Venedig
som Stockholm en gång kallades?

Redan på 1960-talet
var bostadskön lång.

Varför har man, trots välståndet
som finns i Sverige, en så lång kö?

Man har, efter kriget,
inte har byggt bostäder-

-i den takt som det svenska
välståndet har utvecklats.

Anders: Tur att staden köpte upp
mark till det som blev Skärholmen-

-där 15 000 skulle bo.

År 1968 var allt klart.
Invigningen drog tusentals människor.

För många var det en dröm att få en
lägenhet efter lång tid i bostadskö.

Men det var ovant att bo så här.

Stadsbyggnadsdirektören Göran
Sidenbladh gav sin syn på Skärholmen.

Sidenbladh:
Jag hade personligen den tron-

-att det här var frågan
om en port till Stockholm.

E4 är vår viktigaste infartsväg.

Skärholmens centrum skulle ligga
så att det lyste ut mot vägen.

Jag drev väl den linjen ganska hårt.

Det var alltså min personliga insats
i det här sammanhanget.

Det är svårt att tänka sig
att Skärholmen blev så utskällt 1968-

-när man sitter här vid Perennparken.

Det här kvarteret har rustats upp
och är ett lyft för Skärholmen.

Det byggdes fina hus på 60-talet
också. Det kan man se i Skärholmen.

I Perennparken
har man odlat perenna växter.

Det är en fantastiskt fin park.

Det är viktigt att se
miljonprogramsområdenas potential.

Att man kan förnya dem.

Det betyder mycket att man har
en mänsklig, varm miljö omkring sig.

I början var Skärholmen
inte riktigt färdigt.

Därför fick området dåligt rykte.

Man hade byggt ett jättestort P-hus
med 4 000 parkeringsplatser.

I dag är det halvtomt. Det var
överdimensionerat för området.

I innerstan byggde man P-hus
och skulle dra trafikleder.

Samma sak var det i förorterna.
Man byggde stora P-hus också där.

Man gjorde ett kommersiellt centrum,
men glömde det andra.

Det som hör till ett bostadsområde.

Träffpunkter och lokaler
där folk kunde komma samman.

Det var mycket av detta som gjorde
att Skärholmen fick dåligt rykte.

Nu har man rustat upp
Skärholmens centrum.

Men man får inte rusta upp för mycket
så att det blir för dyrt att handla.

Det får inte bli så att man gör
lyxbutiker som snart slår igen.

De stora galleriorna är väldigt
känsliga för om ekonomin går ner.

Då ser man en massa tomma lokaler.
Det är inte roligt.

Det är en balansgång
i de här gamla områdena.

Man har bostadsrätter
även ute i förortsområdena.

Här byggs det radhus.

Många miljonprogramsområden
var inte bara betongkolosser.

Det fanns tidigt en ambition
att ha olika typer av boende.

Man kan göra en bostadskarriär
inom området.

Det är viktigt att ge de här områdena
en god standard utseendemässigt.

Jag tror att arkitekturen
betyder en hel del.

Området
är en del av miljonprogrammet.

Man skulle bygga en miljon bostäder
på tio år.

Är vi tillbaka där igen?
Bygger vi för mycket och för snabbt?

Många vill ha en bostad i Stockholm.

Det lär flytta in två busslaster
med folk varje dag i Stockholm.

Hur ska vi klara av bostadsbristen?

Ja, överallt byggs det. Byggkranarna
bildar en skog vid horisonten.

Politikerna talar om att bygga
80 000 nya bostäder bara i Stockholm.

Ändå tycker en del
att det inte går tillräckligt fort.

Byggbolagen förenklar
för att bygga billigare.

Kan det komma en baksmälla? Utarmade
bostadsområden med torftig miljö.

Man bygger på norra Järvafältet.

Men vad händer med kollektivtrafiken
och den enda ynka affären?

Det är glädjande att man efter
alla dessa år bygger ut tunnelbanan-

-med fyra nya linjer.

Alla pengar ska väl inte
gå till dyra arenor?

Att blanda radhus och flerfamiljshus
i stadsliknande kvarter är vanligt.

Ola Anderssons hus
är både flerbostadshus och radhus-

-i omväxlande form och färg.

Förortsområdena
behöver upprustning och förtätning.

Det är där 80 %
av Stockholms befolkning bor.

När Skärholmen invigdes 1968
så planerades Tensta.

Jag var här ute 1968,
när man precis hade börjat bygga.

Först fick jag en chock och tänkte:
Ska det bli så stort? 6 000 bostäder?

Det skulle läggas lamellhus
efter varandra.

Husen kändes väldigt stora.

Jag var inte van vid det.
Det kändes lite långt ut också.

Många familjer flyttade hit,
för det var stor brist på bostäder.

Det var därför
de här miljonprogrammen byggdes.

Väntetiderna, som redaktören
frågade om, är orimligt långa.

De ligger mellan
tre och ett halvt år och åtta år.

De är kortare för en familj med barn-

-och de är längre för ensamstående.

Anders: Man byggde med färdiga
element som kom hit på lastbilar.

Man satte fast betongelementen
på en stomme och en del putsades.

Mycket var färdigbyggt,
prefabricerat, på fabrik och kom hit.

Det var ett industriellt byggande,
och det gav karaktären till områdena.

Man skulle också
göra det bilfritt här.

Man grävde schakt, kan man säga-

-där trafiken skulle gå
mellan de olika delarna av Tensta.

Jag tycker att när man ser det här
så här långt efteråt-

-var det en god tanke att barn skulle
slippa bilvägar på väg till skolan.

Men det blir också
ett väldigt hårt uppdelat område.

Det gör att de olika delarna
av Tensta kommer ifrån varandra.

Den intima känslan
i gamla bostadsområden saknas.

Det är problemet med de här områdena.

Stadskänslan saknas. Det här borde
vara som en stadsdel i innerstaden.

Här borde finnas
mer caféer, banker och postkontor.

Det borde finnas större affärer.

De som bor här har startat affärer,
och det är tur.

De här områdena har fått förfalla.

De har inte underhållits,
trots att man har haft 50 år på sig.

I stället har man pratat om att riva,
när man i stället kan bygga om hus.

Man har gjort det i Tensta där
det är brist på större lägenheter.

Det är mest treor.
Det var så man byggde på den tiden.

Man byggde för kärnfamiljen.

Det är även brist på ettor och tvåor.

De här husen är lätta att bygga om.

Man kan ta bort väggar och dela upp
lägenheterna på ett smidigare sätt.

För ungefär trettio år sen
var jag i Amerika, i Bronx-

-där man hade stora problem
med kriminalitet i såna här områden.

Där lät man de boende själva
ta hand om en del av renoveringen.

Framför allt unga människor
fick lära sig ett yrke.

De fick ta hand om husen.

Man bröt utvecklingen
som höll på att leda till slum.

Banana Kelly i Bronx
är nu fantastiskt att besöka.

Där har man
förnyat ett sånt här gammalt område.

Tenstaborna tycker
att upprustningen går för långsamt.

De finns de som har bott här i 25 år.

En del är flyktingar som rotat sig
och vill känna sig hemma.

För femton år sen inreddes
en konsthall i ett gammalt lager.

Där görs många utställningar.

Man kallar sig just nu Tensta museum-

-för att sätta konsthallen på kartan
och visa stadsdelens historia.

Sveriges första parkourbana
har byggts i Tensta.

Där lär man känna varandra.
Särskilt de som är nyinflyttade.

Jag tror att det är viktigt
att man blir kvar i ett område.

Miljonprogramsområdena
blev ofta ställen dit folk flyttade-

-och sen snabbt flyttade ifrån.

Områdena hann aldrig rota sig
och växa upp och växa till sig-

-som äldre områden inne i stan.

Torget har stor betydelse
som mötes- och marknadsplats.

Så har det alltid varit.

Här är ljust och fint.
Det är härligt att gå runt här.

Det är utvecklingen det är fel på.
De här områdena måste upprustas.

Det måste gå fort. Det är mycket prat
och lite verkstad bland politiker.

Det finns idéer
kring att bygga ett studenthus här.

Det finns idéer om att göra om
parkeringshuset som ligger i centrum.

Man vill göra om det till ett
aktivitetshus, t.ex. en idrottshall.

Jag tror att det är viktigt att
det finns saker att göra i området.

Småindustrier kan läggas i närheten,
så att det finns arbetsplatser.

Det var det som var tanken
när man byggde Vällingby-

-ett av de första förortsområdena.

Man pratar om ABC-staden
- arbete, bostad och centrum.

Man frångick det här i Tensta.

Man glömde bort arbetsplatserna,
och det är ett av de största felen.

För de unga
är det arbete och bostad som gäller-

-och att man kan bo kvar här ute
i sitt område och utveckla det.

Svensktextning: Elin Dahlqvist
Broadcast Text International för SVT