Original subtitles

Från översta våningen på Kulturhuset har man en fin utsikt över Stockholm.

Framför allt över Hötorgscity som invigdes 1959.

Då hade första höghuset byggts. Sen byggde man fem likadana höghus.

Hötorgscity är ett fint exempel på 50-talsarkitektur.

Det hade planerats sen 40-talet.

Sen skulle nedre Norrmalm utvidgas. Man ville göra ett större city.

Man skulle riva från Sergels torg till Regeringsgatan.

Det blev en stor grop som kallades Riksgropen.

Man rev först och tänkte sen.

Ibland sinade pengarna. Det hela tog tio år att slutföra.

Det blev inte som det var tänkt.

Mycket mer skulle rivas, men som tur var genomfördes inte de planerna.

En stad berättar så mycket om livet.

På 50-talet var inflyttningen till Stockholm stor-

-och framtidstron var orubblig.

Det var min uppväxttid. Ett nytt city skulle ta form.

Den största omdaningen av Stockholms stadsbild sen 1600-talet.

Satelliter snurrade runt jorden-

-och framtidens stad skulle vara lätt att ta sig fram i.

De gamla gatorna var för smala. Varje familj skulle ha en bil-

-och kunna använda den.

Trafiken ökade, motorleder och parkeringshus var på modet.

Spårvagnar och elbussar försvann. Den ena linjen efter den andra.

De var i vägen för bilarna, tyckte man i Stadshuset.

Allt var nytt när gamle kungen och prinsessorna besökte Hötorgshallen.

Även Carl Albert Andersson och Åke Hedtjärn deltog.

Den senare var Fastighetskontorets direktör.

Från sjuttonde våningen syntes ännu den gamla staden.

Kanske berättade Hedtjärn för kungen om det som skulle rivas.

Politiker som socialdemokraten Joakim Garpe hade gett klartecken.

Garpe: Sammanlagt rivs inom cityområdet 332 fastigheter-

-eller 52 procent av beståndet.

De flesta rivningar ingår i tidigare godkända planer-

-men cityregleringen är ändå en jättesanering.

Anders: Nu skulle ett nytt city byggas.

Den unge politikern Hjalmar Mehr hade som ambition att förnya staden.

Han ville ha ett funktionsdugligt city.

Tunnelbanan var en del av detta.

Här inviger Mehr den första linjen till förorten Hökarängen 1950.

Mehr försvarade rivningarna.

Det sägs att vi bär oss åt som om det var en bombad stad.

Jämförelsen är inte adekvat på nåt sätt.

I de bombade städerna har man inte gjort som vi.

Man har byggt upp med rasande fart och saknat expropriationsinstitut-

-som gett kraft åt kommunalstyrelsen.

Man har inte haft den politiska viljan att reglera för trafiken.

Nya stadsplaner.

Anders: Fanns det inget motstånd?

Jo, folkpartisten Eva Remens, en av tidens få kvinnliga politiker-

-och stadsfullmäktiges ordförande.

Feminist och orädd för gubbväldet. Hon tänkte mer på stadens invånare.

Remens: När gående rör sig i city-

-förefaller det som om de får byta nivå ideligen.

De får uppehålla sig långa stunder i underjorden och flyta upp ibland-

-för att hämta lite luft och ljus.

Om man handlar på Sergelgatan och även vill handla på Norrmalmstorg-

-så behöver man visst sex gånger tråcklas upp och ner i rulltrappor-

-mellan olika plan.

Anders: Tunnelbanan började byggas för att staden skulle kunna växa.

År 1957 var linjen mellan de södra och västra förorterna färdig.

Som alltid invigde kungen med pompa och ståt.

Men tunnelbanan orsakade inte rivningarna i city.

Tunnlarna grävdes under gatorna. Inga hus behövde rivas.

Här är T:et vid T-centralen.

De gamla husen vid Klarabergsgatan finns fortfarande kvar.

Hade T-centralen grävts längre ner-

-hade Hotell Continental, mittemot Centralstationen, kunnat räddas.

Det hade sitt ursprung i 1700-talet, då Carl Michael Bellman bodde där.

Matsalen var inredd på 1800-talet med fina gipstak och kristallkronor.

De köptes av Stockholm stad i samband med rivningen-

-och lär hänga i Hässelby slott.

Ett nytt lika påkostat hotell byggdes 1963 på samma plats.

Det var huset alla talade om. Hotellet där alla stjärnor bodde.

Huset ritades av Erik Thelaus och är ett exempel på bra 60-talsarkitektur.

Det har en fantastisk inredning av möbelarkitekten Carl-Axel Acking.

Jag undrar var inredningen tog vägen.

För nyligen revs detta fina hus efter bara femtio år.

Ett oerhört resursslöseri.

Detta för att bygga en ny pendelstation.

SJ valde att slösa pengar på ett nytt, jättelikt glashus.

Centralstationen och Klara kyrka får huka bakom denna mastodont.

I dag bestämmer de borgerliga-

-men pengarna rullar lika lättvindigt som på 60-talet.

Då skulle stora motorleder dras fram genom city.

Klarabergsgatan var en handelsgata. Den var full med affärer.

När jag var liten revs den och blev Klarabergsleden.

Klarabergsleden blev 32 meter bred. Klarabergsgatan var 9 meter bred.

Från början hade man tänkt sig att folk skulle kunna gå under leden.

Det var fullt med trafikleder som planerades i Stockholm på 60-talet.

Klarabergsleden skulle fortsätta och klyva en del av Kungsholmen-

-gå ner till Norrmälarstrand och fortsätta till Essingeleden.

Nu blev det inte så.

År 1971 kom protesterna mot de här trafikplanerna.

Kungsholmsborna ville inte ha in all trafiken i sitt bostadsområde.

I går gick ett byatåg genom stan.

Man vill inte att Norrmälarstrand ska göras till femfilig trafikled.

De gick med protestlistor till Stadshuset och förslaget stoppades.

Den smalnande Klarabergsleden blir en vanlig gata in mot Kungsholmen.

Lugna, gröna parkstråk för Stockholms invånare.

Den kommer att behandlas i vanlig ordning.

Ett byalag är en grupp människor-

-som samlas i enkla lokaler och talar om näraliggande ting.

Vi resonerar om ting som alla förstår och som alla är intresserade av.

En sak som gläder mig kolossalt-

-är att den kvinnliga aktiviteten i byalaget är så stor och så naturlig.

Denna motorled är inte bortglömd.

Nyligen försökte några arkitekter återuppliva planen.

Det gamla sjukhuset Serafimern skulle försvinna-

-och de gamla 1700-talshusen.

Till vilken nytta? Promenaden längs Norrmälarstrand är ju så vacker.

Vad händer med Klarabergsgatan i dag? Jo, nu ska den delvis bli gågata.

Sen kommer spårvagnen att gå från Sergels torg till Centralstationen.

Gator där människor kan röra sig, inte bara trafik.

Två andra planerade leder var Rålambshovs- och Tegnérgatsleden.

De skulle bli sexfiliga och börja i denna gigantiska trafikkarusell-

-om politikerna fått som de velat 1967.

Barnhusbron är en rest av Tegnérgatsleden-

-och går tätt förbi gas- och vattenverket och över Torsgatan.

Leden brakade rakt in bland bostadshusen. Trafiken skulle fram.

Sen kör man Tegnérgatan framåt.

Sen kommer man fram till brofästet.

Där skulle man riva husen på båda sidor om Tegnérgatan.

Adolf Fredriks skola skulle påverkas.

De här husen från sekelskiftet skulle försvinna.

Rådmansleden skulle bli en bred motorled.

Den skulle följa Tegnérgatan mot Tegnérlunden.

Den skulle gå genom Tegnérlunden, förbi den, ner över backen-

-och sen fortsätta i en viadukt fram över Sveavägen-

-och vidare till Birger Jarlsgatan.

Hela detta fantastiska område med denna Tegnérlund-

-en idyll med sekelskifteshus runtomkring, skulle alltså försvinna.

Skulpturen av Strindberg skulle också försvinna.

Eller flyttas. Jag vet inte riktigt.

Barnhusbron är ett sår i landskapet.

Den går precis förbi Gasverket. Det är 10-15 cm mellan bron och huset.

Det var ju så många av de här viadukterna skulle bli i Stockholm.

Dessa trafikplaner presenterade politikerna i City 67.

Sjutton parkeringshus skulle byggas i innerstaden-

-trots att tjugonio kulturarbetare gjort ett upprop mot planerna.

En var Per Anders Fogelström-

-som skrivit böcker som "Minns du den stad?"

Det vi velat göra är att tala för-

-att bevara så mycket som det går av stadsbebyggelsen.

Att gå varligt fram.

För vilka bilister bygger man de här stora parkeringshusen mitt i city?

Måste man leda in så mycket trafik?

Garpe: Bilarna har kanske kommit mer i förgrunden än i vår planering.

Parkeringshusen är inte avsedda-

-för dem som jobbar i sju eller åtta timmar.

De behövs för dem som har ett ärende till vårt city.

Ska man locka in så många med bil?

De här stora stråken som kommer nu förleder ju folk att åka in i stan.

Om man kan parkera vid Klara kyrka så gör man det.

Men om man får parkera ute i Farsta så tar man tunnelbanan till stan.

Anders: Centralbron skulle föra in bilarna i city.

Stora delar av Klarakvarteren revs.

Eva Remens var emot detta. Hon ville inte ha in trafiken i city.

Hon hade läst boken "Tyst vår" som varnade för miljögifter.

Joakim Garpe, däremot, tyckte att de gamla husen var sjukdomshärdar.

De skulle totalsaneras.

I dag är trakten kring Tegelbacken ett virrvarr av trafikleder-

-nedfarter och tunnlar.

Affärerna har slagit igen i gången Tysta Mari, för ingen går där.

Då är det uppmuntrande att en del av de bortglömda platserna får nytt liv.

Som under viadukten i Rålambshovsparken.

För visst går det att ta tillbaka staden.

Att vandra runt Tegelbacken är svårt för fotgängare.

Som här, under det märkliga nybygget Stockholm Waterfront.

Det är nästan omöjligt att ta sig över till Stadshuset.

Infångad som man är av trafikleder.

Från Tegelbacken går Klaratunneln under stan mot Mäster Samuelsgatan.

Här skulle en motorled gå i viadukt över Birger Jarlsgatan-

-och vidare upp mot Östermalm.

Nu slutar den vid Norrlandsgatan, nära Biblioteksgatan.

Men 1963 var planerna på en stor motorled fortfarande aktuella.

Borgarrådet Garpe försvarade planen, trots de 29:s kritik.

Den debatt som har kommit fram genom de 29:s inlägg till stadsfullmäktige-

-den tror jag i hög grad är befogad.

Reporter: Varför vill ni ha debatt?

Det är alltid bra att förankra stora förändringar hos människorna.

Hos de flesta stockholmare är nog förändringarna redan förankrade.

Men vissa är tveksamma, och då ska man diskutera den saken-

-så kanske tveksamheten övervinns.

Anders: Det var tomt prat. De tog ingen hänsyn till vad folk tyckte.

Men när Garpe ville riva Strandvägen blev han kallad Grävskopan Garpe.

Han tog åt sig av kritiken och började tänka om.

Men det gjorde inte Hjalmar Mehr.

Jag har ju, som finansborgarråd-

-drivit fram både markköp, husköp och moderniseringsprogram.

Men då har jag bara sett staden som fastighetsägare.

Stadsbyggnadsdirektören Göran Sidenbladh ville riva i Gamla Stan.

Bland annat Grevesmühlska huset från tidigt 1700-tal.

Genom en särskild lag kunde staden tvinga ägare att sälja sina hus.

Det gick inte att vägra.

Stadens myndigheter har kommit fram till-

-att för att kunna sanera och spara intressantare hus längs Köpmangatan-

-så har vi ansett det nödvändigt att riva Grevesmühlska huset.

Farbroderlig. Den är så uppifrån och ner.

Anders: Remens gick emot beslutet.

Hon såg till att en lag stiftades som skyddade Gamla stan.

Nu står Grevesmühlska huset där i sin forna glans, med sin gyllengula puts.

Sidenbladh själv verkade föredra 1700-talet.

Han bodde nämligen på Mäster Mikaels gata på Södermalm.

Han skaffade sig t.o.m. en veranda med utsikt över hela Stockholm.

Där försvann gamla hus i hundratal.

Bland annat hela Regeringsgatan som skulle breddas för ännu en trafikled.

Sidenbladh ångrade sig, men då var det för sent.

Husen var redan rivna.

Klara norra kyrkogata är en av de få gator som finns kvar av gamla Klara.

Det var meningen att hela det här kvarteret också skulle försvinna.

Bryggargatan och Gamla Brogatan. Men sen blev protesterna för många.

Staden sparade de här kvarteren.

Det är fortfarande bostadskvarter. Här bodde många redan på 50-talet.

Under rivningarna förföll husen, och många flyttade härifrån.

Man skulle inte bo i city.

Därför är det så roligt att kunna tala om att det här är bostäder.

Det är kontor också, men det finns bostäder i husen.

Det är en ganska levande stadsdel, trots närheten till Hötorgscity.

Sen kommer man ner här. Det är som en lugn vrå.

Det andas det gamla Klara.

Dåtidens kritiker fick rätt. Detta kunde mycket väl ha sagts i dag:

På andra sidan blir det bara P-hus. Jakobsgatan blir helt sönderslagen-

-om man försöker göra en bred, trädplanterad gata av den.

De verkliga trafikproblemen ligger ju utanför nedre Norrmalm.

De ligger ju vid Norrtull och Slussen.

Det är faktiskt där stockningarna som påverkar hela stan skapas.

Dagens city håller på att förtätas.

Nya kontor läggs ovanpå taken i fyra, fem våningar-

-för att få större yta.

Det kan ge mörka gator som resultat.

Eller så förstörs fina hus. Som detta kontorshus från 60-talet-

-med välvda fönsterbågar.

Låt de moderna husen ha sin själ kvar i en stad med blandad bebyggelse-

-som i övre delen av Regeringsgatan.

Ett stadsrum fyllt av liv med butiker, boende och restauranger-

-och spår av det förgångna.

Den smala Tunnelgatan finns kvar, men så var det inte tänkt.

Tunnelgatsleden skulle gå från Kungsholmen över Klara sjö i en bro.

Sen skulle den gå i en sexfilig motorväg rakt igenom Brunkebergsåsen.

Den skulle schaktas bort.

Sen skulle leden gå i viadukter mot Humlegården.

Det skulle bli fem stycken kontorshus med tretton våningar.

Det skulle även bli fem parkeringshus mellan de här kontorshusen.

Klarastrandsleden, motorvägen, har anknutits till cityområdet-

-med den nya Tunnelgatsleden.

Man lyfter upp den nya trafikleden en trappa upp-

-så att man över hela det här området kan få ett stort gångstråksområde.

Anders: Dessa trafikplaner la en död hand över stora delar av staden.

Puts ramlade ner, fönster slogs in och teglet frös sönder.

Förfallet gick snabbt.

För fyrtio år sen gjorde jag filmen "Riv inte, vi vill bo kvar".

På 70-talet började pengarna ta slut. City hade blivit för dyrt.

Mehr: Tunnelgatsleden, som skulle vara en avlastning-

-kräver väldiga insatser och får skjutas längre fram i tiden.

Anders: Gamla hus stod övergivna och togs över av utesovare.

Många hade ingenstans att ta vägen i city.

Att rivningarna orsakade sociala problem verkar ha förvånat Mehr.

Det har kommit som en överraskning för stans myndigheter-

-att det var en sån koncentration av den undre världen.

Anders: Hus revs för att bli P-hus.

För att få bort bilarna från gatorna så byggs det parkeringshus.

På 60-talet sa man att man inte skulle ta in trafiken i stan-

-men man planerade ändå motorlederna.

Nu är gatan som numera heter Olof Palmes gata fantastisk.

Min gamla skola Norra Latin skulle ha rivits.

Norra Bantorget har blivit ett nytt stadsrum kantat av flera nya hus-

-som detta spännande hotell i fonden.

Eller det smala strykjärnshuset utmed Torsgatan.

Drottninggatan har blivit en omtyckt gågata med småaffärer och caféer.

Det är svårt i dag att tänka sig en sexfilig motorväg på denna plats.

Nu är det en idyll här. Olof Palmes gata och den gamla tunneln-

-som fungerar lika bra som för 120 år sen.

Så här ser Brunkebergsåsen ut i dag-

-med David Bagares gata som kunde ha varit ett minne blott.

Samma sak med danspalatset Nalen-

-som funnits vid Regeringsgatan sen 1800-talet.

Där skulle en betongviadukt börja.

Hotellet från samma tid som Nalen såg ut så här i väntan på rivning.

Här är en till motorled som fanns med i City 67.

Den skulle gå förbi detta 1600-talstorg på Blasieholmen.

Blasieholmstorg är ett av få bevarade 1600-talstorg i Stockholm.

Det hade försvunnit om planerarna hade fått som de ville på 60-talet.

Här skulle byggas ett stort parkeringshus.

Musikaliska akademin skulle rivas, och torget skulle ha spolierats.

En bit härifrån skulle man bygga Blasieholmsleden.

Den skulle gå från Slottet i en tunnel-

-och komma upp precis vid Nationalmuseum.

Därifrån skulle den gå i en bro över till Strandvägen.

Men som tur är blev det inte så.

Det var inte bara kulturen som opponerade sig.

Nu började också näringslivet undra vad som hände med staden.

Gösta Bohman, då chef för Stockholms Handelskammare, ledde upproret.

Man är orolig för att planen inte kan göra innerstan funktionsduglig.

Stadsbyggarna har nog baserat planen på föråldrade teorier.

Teorier som man har hämtat från USA.

Det finns risk för att raseringen av bebyggelsen är en felinvestering-

-som får betalas av skattebetalarna, näringslivet och konsumenterna.

Anders: Hjalmar Mehr började också få kritik från det egna partiet.

Några tyckte att det byggdes för många banker.

Därför fick förhandlingarna om ännu ett bankpalats hållas hemliga.

I början av 60-talet var allt sig likt vid Norrmalmstorg.

Till vänster syns ett av stadens då vackraste kvarter.

Här låg de Sagerska husen i fransk stil.

Det var nåt av Paris över denna del av Stockholm.

Men Åke Hedtjärn förde förhandlingar med Kreditbanken, i dag Nordea.

Jag ska säga att vi flyttar härifrån högst ogärna, men vi är trångbodda.

Vi köpte ett hus på ett annat håll. Sen erbjöd stan oss den här tomten.

Anders: Husen revs i smyg 1970. Ännu ett drag i spelet om Stockholm.

Hela kvarteret upptas nu av Nordeas stora palats, ända upp mot NK.

Ett liknande slag blev det om Brunkebergstorg.

Brunkebergstorg var ett av Stockholms vackraste torg för hundra år sen.

Det var en livlig plats med hotell, restauranger-

-konstgallerier och antikvariat.

Man gick ofta hit upp i början av 60-talet, innan de stora rivningarna.

I dag är torget nästan folktomt. Det är sällan nån hittar hit upp.

Det är på nåt vis mörkt och dystert. Det blir som en bakgata i Stockholm.

Det kunde ha varit ett fantastiskt torg, och det skulle kunna bli det.

Det som är problemet är det här stora bankpalatset-

-som kommer att flytta härifrån.

Ska det bli bostäder eller hotell?

De här rivningarna satte i gång på grund av att man hade bestämt sig-

-för att bygga ett stort hotell här.

Det slog sönder hela denna fantastiska miljö.

Det blev ramaskri när hotellplanerna avslöjades.

Här hör vi radions Thomas Paulsson från 1968:

Debatten är snedvriden. Om med onda avsikter eller inte må vara osagt.

Ett förslag till ett enormt hotell vid Brunkebergstorg har utarbetats.

Det blir ett långt torg mitt i byggnaden.

Hemlighetsmakeri har existerat.

Det amerikanska flygbolaget Pan Am skulle vara med i detta hotell.

Ett av Europas största, med åttahundra rum och ett stort P-hus.

Nu blev det inget hotell, utan ännu en bank vid Malmskillnadsgatan.

Malmskillnadsgatan är nog en av de tristare gatorna.

En död gata med väldigt få affärer. Här finns bara en restaurang.

Förr var Malmskillnadsgatan en väldigt fin gata med många affärer.

Här bodde det folk, och här fanns det restauranger.

Men sen skulle man göra en gata här för bilar.

Mäster Samuelsgatan i krysset.

Det är nästan inga bilar här i dag. Det är ganska lugnt mitt på dagen.

De här gamla trafikplanerna är förlegade.

Men man byggde fem stycken bankpalats här.

City skulle vara det administrativa navet för Sverige, sa man.

Man skulle inte bo i city.

Stockholm city är centrum för offentlig förvaltning-

-riksstyrelsen, regering och riksdag-

-och för näringsorganisationerna.

Det är ett intresse för hela landet att city är funktionsdugligt.

Anders: Politikern Yngve Larsson står här för 40 år sen-

-och ser ut över Hötorgscity.

Höghusen var trumpetstötar. Resten av city skulle bli kammarmusik.

Där skulle hänsyn tas till den gamla staden. Det blev tvärtom.

De ekonomiska synpunkterna överbetonas.

Man skjuter den mänskliga välfärden och den sociala trevnaden åt sidan.

En utveckling i den riktningen leder till en utpräglad segregering.

Alltså en utveckling mot ökad olikställdhet.

Bankerna som har legat här i fyrtio år ska flytta.

Vad kommer att ske då? En yta motsvarande arton höghus blir tom.

Ska man behålla de här husen? Ska man bygga nytt?

Ska man bygga ett höghus, eller ska man bygga studentbostäder?

Vi kan inte få tillbaka det gamla. Det ska vara modern arkitektur.

Det är en modern stad.

Men den kan fyllas med mycket fler människor än i dag.

Svensktextning: Elin Dahlqvist Broadcast Text International för SVT