All language subtitles for Mike.Judge.Presents.Tales.From.the.Tour.Bus.S02E06.1080p.WEB-DL.DDP5.1.H.264-NTb

af Afrikaans
ak Akan
sq Albanian
am Amharic
ar Arabic
hy Armenian
az Azerbaijani
eu Basque
be Belarusian
bem Bemba
bn Bengali
bh Bihari
bs Bosnian
br Breton
bg Bulgarian
km Cambodian
ca Catalan
ceb Cebuano
chr Cherokee
ny Chichewa
zh-CN Chinese (Simplified)
zh-TW Chinese (Traditional)
co Corsican
hr Croatian
cs Czech
da Danish
nl Dutch
en English Download
eo Esperanto
et Estonian
ee Ewe
fo Faroese
tl Filipino
fi Finnish
fr French Download
fy Frisian
gaa Ga
gl Galician
ka Georgian
de German
el Greek
gn Guarani
gu Gujarati
ht Haitian Creole
ha Hausa
haw Hawaiian
iw Hebrew
hi Hindi
hmn Hmong
hu Hungarian
is Icelandic
ig Igbo
id Indonesian
ia Interlingua
ga Irish
it Italian
ja Japanese
jw Javanese
kn Kannada
kk Kazakh
rw Kinyarwanda
rn Kirundi
kg Kongo
ko Korean
kri Krio (Sierra Leone)
ku Kurdish
ckb Kurdish (Soranî)
ky Kyrgyz
lo Laothian
la Latin
lv Latvian
ln Lingala
lt Lithuanian
loz Lozi
lg Luganda
ach Luo
lb Luxembourgish
mk Macedonian
mg Malagasy
ms Malay
ml Malayalam
mt Maltese
mi Maori
mr Marathi
mfe Mauritian Creole
mo Moldavian
mn Mongolian
my Myanmar (Burmese)
sr-ME Montenegrin
ne Nepali
pcm Nigerian Pidgin
nso Northern Sotho
no Norwegian
nn Norwegian (Nynorsk)
oc Occitan
or Oriya
om Oromo
ps Pashto
fa Persian
pl Polish
pt-BR Portuguese (Brazil)
pt Portuguese (Portugal) Download
pa Punjabi
qu Quechua
ro Romanian
rm Romansh
nyn Runyakitara
ru Russian
sm Samoan
gd Scots Gaelic
sr Serbian
sh Serbo-Croatian
st Sesotho
tn Setswana
crs Seychellois Creole
sn Shona
sd Sindhi
si Sinhalese
sk Slovak
sl Slovenian
so Somali
es Spanish
es-419 Spanish (Latin American) Download
su Sundanese
sw Swahili
sv Swedish
tg Tajik
ta Tamil
tt Tatar
te Telugu
th Thai
ti Tigrinya
to Tonga
lua Tshiluba
tum Tumbuka
tr Turkish
tk Turkmen
tw Twi
ug Uighur
uk Ukrainian
ur Urdu
uz Uzbek
vi Vietnamese
cy Welsh
wo Wolof
xh Xhosa
yi Yiddish
yo Yoruba
zu Zulu

Original subtitles

Följande händelser har de facto ägt rum.

Enträget narkotikabruk har dock gjort vissa av detaljerna något oklara.

Välkomna tillbaka till berättelsen om en hårt arbetande artist.

Vi berättade senast om hur James Brown delade ett helt land.

1968 var Brown kungen av funk.

De första åren av sin karriär var James Brown en renlevnadsman.

Han tog inga droger, drack måttligt och hade stora ambitioner.

James Brown den yngre hade nog haft en del att säga till James den äldre.

Vare sig det berodde på kändisskapet, ett krossat hjärta eller hybris-

- sjönk Brown ner i samma missbruk han hade avskytt att se hos andra.

Hans järnvilja var dock orubblig.

Trots att han var hög som ett hus kunde han fortsätta sjunga och dansa.

Ingen annan av funkens giganter kan mäta sig med James Brown.

Han befinner sig på en annan nivå, så dominant var han.

Vernon Gibbs träffade James Brown på toppen av hans karriär-

- som skribent för musiktidningarna Zoo World, Creem och Crawdaddy.

Jag intervjuade honom bakom kulisserna på "Johnny Carson Show".

Svart nationalism var ett begrepp, med James som dess förkämpe.

Han var en pionjär, i och med att han ägde så många företag.

Han var en förebild för svarta som ville ta sig någonstans.

Under intervjun störtar plötsligt en man in i rummet-

- och sade sig kräva svar av Brown efter att ha väntat i flera veckor.

Mannen var filmproducent och ville skriva filmkontrakt.

James Brown bad honom dra åt skogen eftersom han just blev intervjuad-

- och att mannen uppträtt respektlöst. Därefter sa han något intressant:

"Ingen film om mig kan bli mer intressant än mitt liv."

"Om det ska spelas in en film om mig ska jag själv regissera den."

Han hade rätt.

Han kom från ett skilsmässohem och växte upp i en bordell-

-men hamnade som gäst i Vita huset.

Det började med Nixon. Partitillhörighet spelade ingen roll.

Han träffade Reagan, Clinton och Bush - både far och son.

Om man blir president gästas man av James Brown, punkt slut.

Alan Leeds följde "Mr Dynamite" på nära håll.

Han var DJ på en radiokanal när han bad att få bli Browns turnéledare.

På sätt och vis kändes det som att jobba för en maffiaboss.

Jag gick från att åka buss och vara ständigt pank-

- till att flyga privatflygplan och bo på lyxhotell.

Under 1967-1972 spelade han in några av historiens bästa album.

"Make It Funky", "Hot Pants", "Funky Goodtime"-

- känd som "Doing It to Death, "Soul Power" och "Sex Machine".

Han var kung. Alla andra vara hans undersåtar.

Under hela sin karriär tog James Brown aldrig något för givet.

Under en spelning i Philadelphia ville arrangören kasta in The Dells.

The Dells påminde om The Temptations och var väldigt stora på 70-talet.

De spelade före James Brown och rev ner enorma applåder.

Alla tjejer i publiken blev som vilda.

De kastade upp trosor på scen. Det var helt galet.

Under deras framträdande går jag ner mot logen-

- och får se James stå utanför denna ihop med Danny Ray.

Danny Ray var Browns personliga uppassare: mannen med manteln.

James röker och kan inte stå still, något som var högst olikt honom.

I vanliga fall satt han i logen och tog det lugnt, under en torkhuv.

Han muttrade: "Jävla Dells! Förbannade Dells!"

"Publiken åt ur deras händer, men de idioterna gick för långt!"

"De har kört sin grej, men spelar vidare. Plocka ner dem från scenen!"

"De har hållit på för länge. Plocka ner dem, Danny!"

Danny tittade på mig, och jag på honom.

Jag sa till Danny att det lär bli upplopp om han avbryter The Dells.

Jag och Dan sprang och gömde oss. Vi stack helt enkelt.

The Dells avslutade sin spelning och det var dags för James Brown.

Han tvingades gå genom publiken. Väktarna försökte skapade utrymme-

- ungefär som med en boxare. När Brown väl var framme vid scenen-

- hade hans krage hunnit bli sönderriven.

Han påminde om Mike Tyson, och gjorde sin bästa spelning någonsin.

Han brukade lämnade scenen som om han hade vunnit en boxningsmatch.

Svetten bara rann, och han höjde armarna mot skyn.

Hela karriären gjorde han samma sak. Han kände att oddsen var emot honom.

På många sätt var det också så. Det var ingen lögn.

Det segregerade samhälle Brown hade växt upp i höll på att förändras.

Det började med Svarta pantrarna. Svarta började söka sina rötter.

Man hade på sig dashiki-tröjor och hade afro.

Man var stolt över samröret mellan afrikanska länder och innerstäderna.

James Brown ansåg sig vara en ambassadör för de svartas sak.

Första gången vi reste till Afrika blev man golvad. Det var otroligt!

Men man insåg inte vilken betydelsefull tid vi levde i.

Nu kan jag se tillbaka på det och inse hur stort det var-

- och borde ha känts redan då, men vi var för upptagna med att bli höga-

-eftersom vi var unga och dumma.

Bootsy Collins fick en viktig roll i bandet när han anlitades 1970.

Han var 19 år och från Ohio. Inom några veckor turnerade han i Afrika.

Afrikanerna var helt underbara. De behandlade oss som gudar.

Brown träffade presidenten av Gabon. Det blev min enda Afrikaresa.

Jag reste dit som ung man med drömmar om en bättre framtid.

Verkligheten såg annorlunda ut.

Det fanns inga poliser. Armén agerade polis.

Det var de råaste lirare jag har stött på i hela mitt liv.

De slog ner folk som tittade på dem på icke önskvärt sätt.

Jag minns hur en blind kille försökte ta sig in i vår loge.

Han skrek till soldaterna: "Jag vill se James Brown!"

Soldaterna skrattade och sa: "Hur ska de gå till? Du kan inte se!"

James hörde vad som hände och sa till vakterna att släppa in mannen.

Mannen släpptes in och fick en kram av James.

När mannen lämnade logen och var på väg bort-

- slog soldaterna honom hela vägen ner för trapporna.

De drog sig inte för något.

Gabon styrdes av en diktator, något som var väldigt vanligt.

Den som tog makten utropade sig till president för all framtid.

Presidenten var med andra ord i princip kung.

James Brown var också kung. Två kungar på samma scen.

En kung ska självklart ha livegna. Det hade James Brown.

Vi var i princip livegna. Killarna i bandet.

James Brown förvandlade alla som arbetade för honom till monster.

Vicki Anderson var bakgrundssångare och gifte sig med en viktig aktör-

- i form av mannen bakom James Brown: Bobby Byrd.

Vi skulle resa till Afrika, och inga löner hade betalats ut.

Jimmy Nolen tog James Browns gitarr och stampade sönder den.

När James fick reda på det blev han rasande.

Han gick genom vår loge mot bussen, där Jimmy satt.

Det är enda gången jag har sett James hota någon med revolver.

Bobby grep dock tag om James hand och tryckte upp den mot ett fönster.

Bobby Bennett skrek: "Slå honom, Bo. Skjut honom!"

Bobby höll kvar sitt grepp om handen så att revolvern inte kunde avfyras.

Han älskade James Brown och såg alltid till hans bästa.

Vi hamnade i bråk i Afrika.

De andra sa till mig att be mr Brown om löneförhöjning.

Vi började inse hur mycket pengar han tjänade.

Han brukade ha hela sängen fylld av sedlar!

Jag går fram till mr Brown och säger:

"Mr Brown... De andra tycker att du skulle kunna ge oss högre lön."

Han sa: "Vad tycker du själv?" Jag blev tagen på sängen.

Jag vet att de andra har tutat i dig det här. Det är inte din stil."

"Men man kan inte behandla mr Brown hur som helst, kom ihåg det."

"Jag tolererar inte att du gör om det här."

Jag förklarade att vi i så fall tyvärr måste hoppa av.

"Det behöver ni inte göra", sa han.

Kort därpå fick vi allihop varsin enkelbiljett till Cincinnati.

Många har hört att han var hård, att han gav oss böter och sånt.

Och det var precis så det var.

Tony Cook anlitades kort efter Bootsys avsked.

Han härstammade från Browns hemstad Augusta.

När han anlitades gick han fortfarande i high school.

Han ville ha med sig trummisarna på flyget. Man var så illa tvungen.

"Trummisarna ska vara pigga. De flyger med mig."

Jag fick aldrig sparken. Jag slutade dock ett par gånger.

Orsaken var oftast pengar. När vi satt på flyget kunde han säga:

Kom till kontoret i morgon, så ska du få dina pengar."

"Och 100 dollar i löneförhöjning."

Han hade flera band genom åren. Hans låtar var så populära-

- att alla som spelade dansmusik kände till dem.

Men någon gång i mitten på 70-talet började det gå utför för "The King".

Orsaken var en rad händelser som inte ens "The King" styrde över.

Han förlorade sin äldsta son Teddy i en bilolycka.

Det tog knäcken på honom.

Brown var 20 år när Teddy föddes. Teddys mamma och han var skilda.

Under 70-talet släppte Brown 13 album utan att hamna på tio i topp-listan.

Han anammade dåtidens populära sound med "The Original Disco Man" 1979.

James kunde säga: "Allt ska låta som disco, Melvin!"

"Så här ska det låta... Hela tiden!"

Vi försökte, men det gick inte särskilt bra.

Dessutom började den hårdast arbetande artisten i gemet ta droger.

Han kunde inte hantera att andra svarta artister gick om honom.

Nelson George följde Browns karriär via pressen och skrev hans biografi.

Han regerade i 20 år, men hamnade i skuggan av en ny generation.

Han började röka på lite då och då. Jag vet inte hur det tog sin början-

- men har fått veta det av såna som arbetade för honom efter mig.

Vid något tillfälle valde han att spetsa kvällsjointen med PCP.

PCP har många glömt. Alla vet vad heroin, LSD och crack är.

Från början användes PCP av veterinärer för att söva ner djur.

Hur det blev en drog vet jag inte. Jag har rökt det en gång. Usch.

Man blir helt störd.

Om någon vill börja missbruka narkotika som 55-åring-

- är PCP förmodligen den sista drogen man ska börja med!

Världens coolaste kille tar världens minst coola drog.

Jag är uppväxt i Philadelphia på 70-talet. Vi älskade James Brown.

Mamma älskade honom. Min morbror likaså.

Christian McBride växte upp till en lysande basist.

Han har vunnit sex Grammy och är en av våra främsta jazzmusiker.

Första gången jag såg honom uppträda var det klippt.

Jag hade aldrig sett något så mäktigt.

Det här var i början av hans mustasch-period.

Han hade en enorm energi. Jag blev trollbunden.

Jag bara stod där och gapade hela spelningen.

Questlove och jag var skolkamrater. Vi var James Brown-groupies.

Om James Brown spelade i våra trakter, gick vi dit.

Tyvärr började det gå utför för mr Brown.

Vi snackar narkotika- och vapeninnehav, och misshandel.

Vi fattade ingenting.

Jävla PCP!

Brown greps tre gånger på sex månader 1988.

Hans fru Adrienne Rodriguez anmälde honom för misshandel flera gånger.

Jag träffade Adrienne och kunde se att hon vara en riktig kämpe.

När James gav sig på henne drog hon sig inte för att ge igen.

Han greps i dyningarna av sin största hit på tio år-

- som förekom i historiens största boxningsfilmserie, "Rocky IV".

James Brown sjunger låten i filmen och gick mot en ny vår.

Han gick från att vara en föredetting till nära nog en levande legend.

Tyvärr tog saken kort därpå ännu en tråkig vändning.

RJ Smith har skrivit en biografi om Brown.

Enligt honom började problemen i september 1988 på Browns kontor.

Brown var på sitt kontor. I kontoret bredvid hålls en föreläsning-

- där man får lära sig att sälja försäkringar eller något sådant.

Någon från föreläsningen lånar Browns toalett-

-vilket gör Brown mycket upprörd.

Beväpnad med gevär frågar han deltagarna vem som har lånat hans wc-

- och att de ska be om lov nästa gång. James inser vad han håller på med-

-och flyr platsen i sin pickup.

Enligt polisens protokoll stannar Brown inte på given order.

En av poliserna avlossar flera skott och punkterar Browns däck.

Brown fortsätter.

Brown hade goda kunskaper om omgivningarna-

- och körde fram och tillbaka över gränsen till South Carolina.

Han kör runt på bara fälgarna och kraschar in i en vägspärr.

Där tar det stopp. Han åtalas för mordförsök.

Brown döms till sex års fängelse.

När jag och Questlove tog studenten satt James Brown i fängelse.

Jag skickade brev till James Brown varje vecka.

"Det ordnar sig. Du återtar tronen." Jag förväntade mig inget svar.

James Brown blev villkorligt frigiven 1991 efter två år bakom galler.

Han började omedelbart arbeta och återupptog även PCP-missbruket.

Att arbeta med mr Brown var ett äventyr.

Han brukade säga att staten övervakar oss via våra TV-apparater.

Han var besatt av tanken på att någon spionerade via TV:n.

"Sitt inte framför TV:n. Stäng av den. Dra ut sladden!"

Så där höll han på. Vi brukade imitera mr Brown allihop.

Men den enda som kunde göra det inför mr Brown var gitarristen Ron Laster.

Mr Brown kunde till och med be Ron att imitera honom.

"Prata som mig, Ron". Och det gjorde Ron.

"Alla där borta, och alla där!"

När hans stjärna dalade försökte han väcka uppmärksamhet för sin musik.

Hans PR-kampanjer var dock inte alltid lika framgångsrika.

Välkommen, James Brown. Hur kunde det gå så här illa?

- Jag har inga som helst problem. - Inte? Är du inte släppt mot borgen?

- Har åtalet mot dig lagts ner? - Ja, kärleken vinner.

Många gjorde narr av honom. Det gjorde mig ledsen.

Det är sorgligt att han hamnade så snett i livet.

Christian McBride fick spela på samma plats som sin hjälte-

-under Montreal Jazz Festival 1993.

Det var en höjdpunkt i mitt liv. Som James Brown-fantast-

- kände jag såklart igen Danny Ray och Marta High-

- där de stod bakom kulisserna under vår spelning.

McBride fick träffa Marta High och föreslog ett samarbete.

Marta High var högsta hönset i James Browns följe.

Man skulle hålla sig väl med henne om man ville nå James Brown.

McBride blev efter flera års kontakt bjuden på James Browns julfest 1996.

Vi satt vid middagsbordet. Jag var tyst som en mus.

Plötsligt ropar någon: "Mr McBride!"

"Ja, mr Brown...", säger jag.

"Mr McBride vill samarbeta med mig. Vad vill du göra tillsammans?"

Jag sa att jag visste att hans funk hämtar inspiration i jazzen-

- och dess improvisationer. Han satt tyst en stund.

"Hörde ni? Han kan sin sak. Han har studerat James Brown."

"Du har gjort din läxa. Mycket bra."

"Jag har berättat för mina vänner om dig och har alla dina skivor."

Det var häftigt. Tre timmar senare är festen över.

Jag tar en bild med mr Brown och ms High.

När vi ska ta bilden viskar Brown: "Mig lurar du inte."

Jag frågar vad han menar. "Jag vet nog vad du har i kikaren."

Jag förstår ingenting. "Du försöker ta ms High ifrån mig!"

"Du vill ha henne för dig själv!" Jag nekar såklart.

"Du har missförstått, grabben. Jag samarbetar inte med någon."

"Du kanske kan få bli min gästartist, men absolut inte tvärtom."

"Och förresten är du inget vidare på bas."

"Du har ingen talang över huvud taget, grabben."

Nästa gång McBride såg sin hjälte igen var på hans begravning.

Sista gången jag träffade James var i Hollywood Palace-

- tre eller fyra månader före hans död.

Ett antal stjärnor sjöng dör. Timberlake, Black Eyed Peas-

- och ett helt gäng andra artister. Vi pratade i hans loge i en timme.

Vi pratade om den gamla goda tiden, och om vilka som inte längre levde.

Vi var som två gamlingar på en parkbänk.

Den stunden glömmer jag aldrig. Man kunde se att han inte mådde bra.

- Han var svag. - Han hade nästan varit övermänsklig.

Även på äldre dagar verkade han drivas av lusten att underhålla.

Hans mantel var hans persona. Hans knän brukade vara blåslagna.

Men han fortsatte. Han tog på sig sin mantel gång efter annan.

James var en underhållare in i döden.

James Joseph Brown dog på juldagen 2006-

- efter att ha drabbats av hjärtsvikt. Han blev 73 år.

Brown litade inte på att Hollywood skulle kunna berätta hans historia.

Och ingen film eller tecknad serie kan heller göra kungen rättvisa.

Text: Mattias Gustafsson www.sdimedia.com

Can't find what you're looking for?
Get subtitles in any language from opensubtitles.com, and translate them here.