All language subtitles for Mike.Judge.Presents.Tales.From.the.Tour.Bus.S02E06.1080p.WEB-DL.DDP5.1.H.264-NTb

Följande händelser har
de facto ägt rum.

Enträget narkotikabruk har dock gjort
vissa av detaljerna något oklara.

Välkomna tillbaka till berättelsen om
en hårt arbetande artist.

Vi berättade senast om hur
James Brown delade ett helt land.

1968 var Brown kungen av funk.

De första åren av sin karriär var
James Brown en renlevnadsman.

Han tog inga droger, drack måttligt
och hade stora ambitioner.

James Brown den yngre hade nog haft
en del att säga till James den äldre.

Vare sig det berodde på kändisskapet,
ett krossat hjärta eller hybris-

- sjönk Brown ner i samma missbruk
han hade avskytt att se hos andra.

Hans järnvilja var dock orubblig.

Trots att han var hög som ett hus
kunde han fortsätta sjunga och dansa.

Ingen annan av funkens giganter
kan mäta sig med James Brown.

Han befinner sig på en annan nivå,
så dominant var han.

Vernon Gibbs träffade James Brown
på toppen av hans karriär-

- som skribent för musiktidningarna
Zoo World, Creem och Crawdaddy.

Jag intervjuade honom bakom
kulisserna på "Johnny Carson Show".

Svart nationalism var ett begrepp,
med James som dess förkämpe.

Han var en pionjär, i och med
att han ägde så många företag.

Han var en förebild för svarta
som ville ta sig någonstans.

Under intervjun störtar plötsligt
en man in i rummet-

- och sade sig kräva svar av Brown
efter att ha väntat i flera veckor.

Mannen var filmproducent
och ville skriva filmkontrakt.

James Brown bad honom dra åt skogen
eftersom han just blev intervjuad-

- och att mannen uppträtt respektlöst.
Därefter sa han något intressant:

"Ingen film om mig
kan bli mer intressant än mitt liv."

"Om det ska spelas in en film om mig
ska jag själv regissera den."

Han hade rätt.

Han kom från ett skilsmässohem
och växte upp i en bordell-

-men hamnade som gäst i Vita huset.

Det började med Nixon.
Partitillhörighet spelade ingen roll.

Han träffade Reagan, Clinton
och Bush - både far och son.

Om man blir president gästas man
av James Brown, punkt slut.

Alan Leeds följde
"Mr Dynamite" på nära håll.

Han var DJ på en radiokanal när han
bad att få bli Browns turnéledare.

På sätt och vis kändes det som
att jobba för en maffiaboss.

Jag gick från att åka buss
och vara ständigt pank-

- till att flyga privatflygplan
och bo på lyxhotell.

Under 1967-1972 spelade han in
några av historiens bästa album.

"Make It Funky", "Hot Pants",
"Funky Goodtime"-

- känd som "Doing It to Death,
"Soul Power" och "Sex Machine".

Han var kung.
Alla andra vara hans undersåtar.

Under hela sin karriär tog
James Brown aldrig något för givet.

Under en spelning i Philadelphia
ville arrangören kasta in The Dells.

The Dells påminde om The Temptations
och var väldigt stora på 70-talet.

De spelade före James Brown
och rev ner enorma applåder.

Alla tjejer i publiken
blev som vilda.

De kastade upp trosor på scen.
Det var helt galet.

Under deras framträdande
går jag ner mot logen-

- och får se James stå utanför
denna ihop med Danny Ray.

Danny Ray var Browns personliga
uppassare: mannen med manteln.

James röker och kan inte stå still,
något som var högst olikt honom.

I vanliga fall satt han i logen
och tog det lugnt, under en torkhuv.

Han muttrade:
"Jävla Dells! Förbannade Dells!"

"Publiken åt ur deras händer,
men de idioterna gick för långt!"

"De har kört sin grej, men spelar
vidare. Plocka ner dem från scenen!"

"De har hållit på för länge.
Plocka ner dem, Danny!"

Danny tittade på mig,
och jag på honom.

Jag sa till Danny att det lär bli
upplopp om han avbryter The Dells.

Jag och Dan sprang och gömde oss.
Vi stack helt enkelt.

The Dells avslutade sin spelning
och det var dags för James Brown.

Han tvingades gå genom publiken.
Väktarna försökte skapade utrymme-

- ungefär som med en boxare.
När Brown väl var framme vid scenen-

- hade hans krage
hunnit bli sönderriven.

Han påminde om Mike Tyson, och gjorde
sin bästa spelning någonsin.

Han brukade lämnade scenen som om
han hade vunnit en boxningsmatch.

Svetten bara rann,
och han höjde armarna mot skyn.

Hela karriären gjorde han samma sak.
Han kände att oddsen var emot honom.

På många sätt var det också så.
Det var ingen lögn.

Det segregerade samhälle Brown hade
växt upp i höll på att förändras.

Det började med Svarta pantrarna.
Svarta började söka sina rötter.

Man hade på sig dashiki-tröjor
och hade afro.

Man var stolt över samröret mellan
afrikanska länder och innerstäderna.

James Brown ansåg sig vara
en ambassadör för de svartas sak.

Första gången vi reste till Afrika
blev man golvad. Det var otroligt!

Men man insåg inte
vilken betydelsefull tid vi levde i.

Nu kan jag se tillbaka på det
och inse hur stort det var-

- och borde ha känts redan då, men vi
var för upptagna med att bli höga-

-eftersom vi var unga och dumma.

Bootsy Collins fick en viktig roll
i bandet när han anlitades 1970.

Han var 19 år och från Ohio. Inom
några veckor turnerade han i Afrika.

Afrikanerna var helt underbara.
De behandlade oss som gudar.

Brown träffade presidenten av Gabon.
Det blev min enda Afrikaresa.

Jag reste dit som ung man
med drömmar om en bättre framtid.

Verkligheten såg annorlunda ut.

Det fanns inga poliser.
Armén agerade polis.

Det var de råaste lirare
jag har stött på i hela mitt liv.

De slog ner folk som tittade på dem
på icke önskvärt sätt.

Jag minns hur en blind kille
försökte ta sig in i vår loge.

Han skrek till soldaterna:
"Jag vill se James Brown!"

Soldaterna skrattade och sa:
"Hur ska de gå till? Du kan inte se!"

James hörde vad som hände och sa
till vakterna att släppa in mannen.

Mannen släpptes in
och fick en kram av James.

När mannen lämnade logen
och var på väg bort-

- slog soldaterna honom
hela vägen ner för trapporna.

De drog sig inte för något.

Gabon styrdes av en diktator,
något som var väldigt vanligt.

Den som tog makten utropade sig
till president för all framtid.

Presidenten var med andra ord
i princip kung.

James Brown var också kung.
Två kungar på samma scen.

En kung ska självklart ha livegna.
Det hade James Brown.

Vi var i princip livegna.
Killarna i bandet.

James Brown förvandlade alla som
arbetade för honom till monster.

Vicki Anderson var bakgrundssångare
och gifte sig med en viktig aktör-

- i form av mannen bakom
James Brown: Bobby Byrd.

Vi skulle resa till Afrika,
och inga löner hade betalats ut.

Jimmy Nolen tog James Browns gitarr
och stampade sönder den.

När James fick reda på det
blev han rasande.

Han gick genom vår loge mot bussen,
där Jimmy satt.

Det är enda gången jag har sett James
hota någon med revolver.

Bobby grep dock tag om James hand
och tryckte upp den mot ett fönster.

Bobby Bennett skrek:
"Slå honom, Bo. Skjut honom!"

Bobby höll kvar sitt grepp om handen
så att revolvern inte kunde avfyras.

Han älskade James Brown
och såg alltid till hans bästa.

Vi hamnade i bråk i Afrika.

De andra sa till mig att be mr Brown
om löneförhöjning.

Vi började inse
hur mycket pengar han tjänade.

Han brukade ha
hela sängen fylld av sedlar!

Jag går fram till mr Brown och säger:

"Mr Brown... De andra tycker att du
skulle kunna ge oss högre lön."

Han sa: "Vad tycker du själv?"
Jag blev tagen på sängen.

Jag vet att de andra har tutat i dig
det här. Det är inte din stil."

"Men man kan inte behandla mr Brown
hur som helst, kom ihåg det."

"Jag tolererar inte
att du gör om det här."

Jag förklarade att vi i så fall
tyvärr måste hoppa av.

"Det behöver ni inte göra", sa han.

Kort därpå fick vi allihop
varsin enkelbiljett till Cincinnati.

Många har hört att han var hård,
att han gav oss böter och sånt.

Och det var precis så det var.

Tony Cook anlitades
kort efter Bootsys avsked.

Han härstammade från
Browns hemstad Augusta.

När han anlitades
gick han fortfarande i high school.

Han ville ha med sig trummisarna
på flyget. Man var så illa tvungen.

"Trummisarna ska vara pigga.
De flyger med mig."

Jag fick aldrig sparken.
Jag slutade dock ett par gånger.

Orsaken var oftast pengar.
När vi satt på flyget kunde han säga:

Kom till kontoret i morgon,
så ska du få dina pengar."

"Och 100 dollar i löneförhöjning."

Han hade flera band genom åren.
Hans låtar var så populära-

- att alla som spelade dansmusik
kände till dem.

Men någon gång i mitten på 70-talet
började det gå utför för "The King".

Orsaken var en rad händelser
som inte ens "The King" styrde över.

Han förlorade sin äldsta son Teddy
i en bilolycka.

Det tog knäcken på honom.

Brown var 20 år när Teddy föddes.
Teddys mamma och han var skilda.

Under 70-talet släppte Brown 13 album
utan att hamna på tio i topp-listan.

Han anammade dåtidens populära sound
med "The Original Disco Man" 1979.

James kunde säga:
"Allt ska låta som disco, Melvin!"

"Så här ska det låta... Hela tiden!"

Vi försökte,
men det gick inte särskilt bra.

Dessutom började den hårdast
arbetande artisten i gemet ta droger.

Han kunde inte hantera att
andra svarta artister gick om honom.

Nelson George följde Browns karriär
via pressen och skrev hans biografi.

Han regerade i 20 år, men hamnade
i skuggan av en ny generation.

Han började röka på lite då och då.
Jag vet inte hur det tog sin början-

- men har fått veta det av såna
som arbetade för honom efter mig.

Vid något tillfälle valde han
att spetsa kvällsjointen med PCP.

PCP har många glömt. Alla vet
vad heroin, LSD och crack är.

Från början användes PCP
av veterinärer för att söva ner djur.

Hur det blev en drog vet jag inte.
Jag har rökt det en gång. Usch.

Man blir helt störd.

Om någon vill börja missbruka
narkotika som 55-åring-

- är PCP förmodligen den sista drogen
man ska börja med!

Världens coolaste kille
tar världens minst coola drog.

Jag är uppväxt i Philadelphia
på 70-talet. Vi älskade James Brown.

Mamma älskade honom.
Min morbror likaså.

Christian McBride växte upp
till en lysande basist.

Han har vunnit sex Grammy och är
en av våra främsta jazzmusiker.

Första gången jag såg honom uppträda
var det klippt.

Jag hade aldrig sett
något så mäktigt.

Det här var i början av
hans mustasch-period.

Han hade en enorm energi.
Jag blev trollbunden.

Jag bara stod där och gapade
hela spelningen.

Questlove och jag var skolkamrater.
Vi var James Brown-groupies.

Om James Brown spelade
i våra trakter, gick vi dit.

Tyvärr började det gå utför
för mr Brown.

Vi snackar narkotika-
och vapeninnehav, och misshandel.

Vi fattade ingenting.

Jävla PCP!

Brown greps tre gånger
på sex månader 1988.

Hans fru Adrienne Rodriguez anmälde
honom för misshandel flera gånger.

Jag träffade Adrienne och kunde se
att hon vara en riktig kämpe.

När James gav sig på henne
drog hon sig inte för att ge igen.

Han greps i dyningarna av
sin största hit på tio år-

- som förekom i historiens största
boxningsfilmserie, "Rocky IV".

James Brown sjunger låten i filmen
och gick mot en ny vår.

Han gick från att vara en föredetting
till nära nog en levande legend.

Tyvärr tog saken kort därpå
ännu en tråkig vändning.

RJ Smith har skrivit
en biografi om Brown.

Enligt honom började problemen
i september 1988 på Browns kontor.

Brown var på sitt kontor. I kontoret
bredvid hålls en föreläsning-

- där man får lära sig att sälja
försäkringar eller något sådant.

Någon från föreläsningen
lånar Browns toalett-

-vilket gör Brown mycket upprörd.

Beväpnad med gevär frågar han
deltagarna vem som har lånat hans wc-

- och att de ska be om lov nästa gång.
James inser vad han håller på med-

-och flyr platsen i sin pickup.

Enligt polisens protokoll
stannar Brown inte på given order.

En av poliserna avlossar flera skott
och punkterar Browns däck.

Brown fortsätter.

Brown hade goda kunskaper
om omgivningarna-

- och körde fram och tillbaka
över gränsen till South Carolina.

Han kör runt på bara fälgarna
och kraschar in i en vägspärr.

Där tar det stopp.
Han åtalas för mordförsök.

Brown döms till sex års fängelse.

När jag och Questlove tog studenten
satt James Brown i fängelse.

Jag skickade brev
till James Brown varje vecka.

"Det ordnar sig. Du återtar tronen."
Jag förväntade mig inget svar.

James Brown blev villkorligt frigiven
1991 efter två år bakom galler.

Han började omedelbart arbeta
och återupptog även PCP-missbruket.

Att arbeta med mr Brown
var ett äventyr.

Han brukade säga att staten
övervakar oss via våra TV-apparater.

Han var besatt av tanken på
att någon spionerade via TV:n.

"Sitt inte framför TV:n.
Stäng av den. Dra ut sladden!"

Så där höll han på.
Vi brukade imitera mr Brown allihop.

Men den enda som kunde göra det inför
mr Brown var gitarristen Ron Laster.

Mr Brown kunde till och med be Ron
att imitera honom.

"Prata som mig, Ron".
Och det gjorde Ron.

"Alla där borta, och alla där!"

När hans stjärna dalade försökte han
väcka uppmärksamhet för sin musik.

Hans PR-kampanjer var dock
inte alltid lika framgångsrika.

Välkommen, James Brown.
Hur kunde det gå så här illa?

- Jag har inga som helst problem.
- Inte? Är du inte släppt mot borgen?

- Har åtalet mot dig lagts ner?
- Ja, kärleken vinner.

Många gjorde narr av honom.
Det gjorde mig ledsen.

Det är sorgligt
att han hamnade så snett i livet.

Christian McBride fick spela
på samma plats som sin hjälte-

-under Montreal Jazz Festival 1993.

Det var en höjdpunkt i mitt liv.
Som James Brown-fantast-

- kände jag såklart igen Danny Ray
och Marta High-

- där de stod bakom kulisserna
under vår spelning.

McBride fick träffa Marta High
och föreslog ett samarbete.

Marta High var högsta hönset
i James Browns följe.

Man skulle hålla sig väl med henne
om man ville nå James Brown.

McBride blev efter flera års kontakt
bjuden på James Browns julfest 1996.

Vi satt vid middagsbordet.
Jag var tyst som en mus.

Plötsligt ropar någon: "Mr McBride!"

"Ja, mr Brown...", säger jag.

"Mr McBride vill samarbeta med mig.
Vad vill du göra tillsammans?"

Jag sa att jag visste att hans funk
hämtar inspiration i jazzen-

- och dess improvisationer.
Han satt tyst en stund.

"Hörde ni? Han kan sin sak.
Han har studerat James Brown."

"Du har gjort din läxa. Mycket bra."

"Jag har berättat för mina vänner
om dig och har alla dina skivor."

Det var häftigt.
Tre timmar senare är festen över.

Jag tar en bild
med mr Brown och ms High.

När vi ska ta bilden viskar Brown:
"Mig lurar du inte."

Jag frågar vad han menar.
"Jag vet nog vad du har i kikaren."

Jag förstår ingenting.
"Du försöker ta ms High ifrån mig!"

"Du vill ha henne för dig själv!"
Jag nekar såklart.

"Du har missförstått, grabben.
Jag samarbetar inte med någon."

"Du kanske kan få bli min gästartist,
men absolut inte tvärtom."

"Och förresten
är du inget vidare på bas."

"Du har ingen talang
över huvud taget, grabben."

Nästa gång McBride såg sin hjälte
igen var på hans begravning.

Sista gången jag träffade James
var i Hollywood Palace-

- tre eller fyra månader
före hans död.

Ett antal stjärnor sjöng dör.
Timberlake, Black Eyed Peas-

- och ett helt gäng andra artister.
Vi pratade i hans loge i en timme.

Vi pratade om den gamla goda tiden,
och om vilka som inte längre levde.

Vi var som två gamlingar
på en parkbänk.

Den stunden glömmer jag aldrig.
Man kunde se att han inte mådde bra.

- Han var svag.
- Han hade nästan varit övermänsklig.

Även på äldre dagar verkade han
drivas av lusten att underhålla.

Hans mantel var hans persona.
Hans knän brukade vara blåslagna.

Men han fortsatte. Han tog på sig
sin mantel gång efter annan.

James var en underhållare in i döden.

James Joseph Brown dog
på juldagen 2006-

- efter att ha drabbats av hjärtsvikt.
Han blev 73 år.

Brown litade inte på att Hollywood
skulle kunna berätta hans historia.

Och ingen film eller tecknad serie
kan heller göra kungen rättvisa.

Text: Mattias Gustafsson
www.sdimedia.com