All language subtitles for Mike.Judge.Presents.Tales.From.the.Tour.Bus.S02E05.1080p.WEB-DL.DDP5.1.H.264-NTb

Följande händelser har ägt rum.

Efter visst narkotikabruk är dock
vissa av detaljerna något suddiga.

Man kan inte prata om funk utan
att nämna James Joseph Brown.

Jag vet inte när funken föddes,
men han var garanterat med.

James Brown hade magiska skor
långt före Michael Jacksons moonwalk-

- och en röst som skar
genom det vita bruset.

Han kallades "Mr Dynamite".
Det och mycket annat.

Han gillade hagelgevär, gumbo
och att resa första klass.

James Brown hade förtjänat
att bli behandlad som en kung.

Tyvärr räckte det inte alltid
för att göra honom lycklig.

James Brown var en galning,
lindrigt uttryckt.

Han hade de mest extrema
humörsvängningar jag har upplevt.

Alan Leeds var en 18-årig diskjockey-
lärling när han träffade James Brown.

James Brown älskade diskjockeys
eftersom de kontrollerade hans öde.

Radiokanalerna hade
inga fasta spellistor.

Jag kunde spela James Browns skivor
hur mycket jag ville. Det visste han.

I juli 1965 skulle han ha konsert
i min hemstad.

Jag bönade och bad arrangören om
att få en intervju med James Brown.

James var stor nog att man fick komma
till honom, och inte tvärtom.

Han befann sig i en hotellsvit.
Min chef bad att få skicka över mig-

- för en intervju som skulle öka
biljettförsäljningen. Han sa ja.

Jag knackade på hans hotelldörr.
En vacker, ung kvinna öppnade.

Hon stirrade på den lilla finniga
vita grabben framför sig.

Brown hade ännu inte slagit igenom
på de största radiokanalerna-

- men var kungen inom svart radio.
Kvinnan gick för att hämta Brown.

Jag stod kvar utanför dörren
och skakade, bokstavligt talat.

Kvinnan kom tillbaka
och visade mig in i sviten.

Solen lyste
och sovrummet badade i ljus.

Plötsligt får jag syn på en man
som ligger i sängen likt en konung.

Han har tiotalet kuddar runt sig,
alla täckta av hår!

Mitt i alltihop ser jag ett litet
ansikte som säger "Hej, grabben".

Han släppte mig inte med blicken.
Förmodligen var han fascinerad av-

- att en vit kille jobbade på en svart
radiokanal. Men han var min idol.

- Nu kör vi.
- Jag frågade om hans barndom.

Min far tjänade 4,50 dollar i veckan
på Savannah River Leather Bank.

Det var 1939.
Vi hade inte råd med hyran.

James Brown växer upp
i ett segregerat samhälle.

Han lever i en miljö
som kan påverka ett barn negativt.

Dr Scot Brown är professor i historia
och afroamerikanska studier.

Han har även studerat funk
på nära håll.

Han lär barn om James Browns resa
från South Carolinas obygd-

- till att pröva lyckan i Augusta,
Georgia.

Augusta var förlustelsens stad.

Försäljningen av sex och droger
tog sig över även de högsta av murar-

- resta för att särskilja
vita och svarta.

James är uppväxt på en bordell,
något som formade hans världsbild.

RJ Smith är författare
och krönikör på Village Voice.

Han intervjuade "The Godfather
of Soul" för en biografi.

James anser att modern övergav honom.
Fadern var en mycket våldsam person.

James tvingades bevittna hur han
kastade ut mamman genom ett fönster.

Det lärde honom
att inte lita på någon.

Han var enda barnet, och hans mor
lämnade honom. Inte hans far.

Vem ska man kunna lita på
om inte sin egen mor?

Jag brukade steppa för soldaterna,
som kastade till mig småmynt.

Det betalade hyran. Jag insåg
att jag hade något att erbjuda.

Han berättade att hans familj inte
hade några andra pengar än hans.

Soldater från militärförläggningen
brukade kastade mynt på gatan-

- som betalning mot
att James Brown dansade för dem.

Grunden till
all James Browns musik är dansen.

Funken föddes som en mix av musik
och rörelse. Kroppen var central.

James Browns smeknamn
var allt annat än ett påhitt.

James Brown arbetade hårdare än
någon annan i showbusiness.

Jag gick på min första konsert
med James Brown 1965.

Han var redan då
det svarta USA:s största stjärna.

Nelson George har i hela sitt liv
samlat på artiklar om James Brown.

Det kommer sig av
hans första möte med legenden.

Jag var sju år. Mamma tog med mig
på tåget från Brooklyn-

-till Harlem och Apollo.

Vi satt på parketten,
på någon av de sista raderna.

Jag glömmer aldrig synen av
James Brown som sätter sig på knä.

Jag skrek: "Vad händer, mamma?
Är han sjuk?"

Jag hade aldrig sett något liknande.

Han såg ut att få ett krampanfall.
Publiken blev helt vild.

Men han reste sig upp.

Det fanns en fribrottare vid namn
Gorgeous George som bar mantel.

Han var fribrottarnas Liberace.
Jag vet inte varför-

- men hela gänget tittade
på fribrottning på TV-

- när James plötsligt sa:
"En mantel ska jag ha."

Hans engagemang som underhållare
gjorde stort avtryck på mig.

Det har hängt kvar sen jag var grabb.

Som liten pojke hamnade James Brown
i fängelse, eller ungdomsfängelse.

Han stal kläder från bilar som stod
parkerade i centrala Augusta.

Polisen fick nys om det som hände
och satte honom under bevakning.

De grep honom, och han åkte in.

Det var det bästa som kunde hända.
Jag fick till och med spela piano.

Jag sjöng gospel en morgon,
och ungarna blev som galna.

Han var med i sånggruppen
och spelade även i baseballaget.

Under en match mot ett lokalt lag
träffar han jämnårige Bobby Byrd.

Bobby Byrd var gospelsångare
och son till ett gift par-

- som gav James Brown
en knuff i rätt riktning.

Bobby Byrds föräldrar erbjöd sig
att ta hand om James Brown.

Det lade grunden till
vad som skulle bli The Famous Flames.

De sjöng doo wop. Browns röst
gjorde honom till den stora stjärnan.

Bobby var gruppens frontfigur.

Han insåg dock att James Brown var
en bättre underhållare och sångare.

Ingen kunde uppträda som han.
Den bästa bör stå i rampljuset.

Vicki Anderson var sångare i gruppen-

- och kom att bli Bobbys fru.
Situationen var dock komplicerad.

Det sägs att James var kär i mig,
men han är oförmögen att älska.

James var omöjlig
att samarbeta med-

- men jag beundrar hans strävan
efter perfektion. Och som han sjöng!

James utvecklade sitt artisteri och
började spela in skivor på 60-talet.

Han gav ut så många hitsinglar att
han fick smeknamnet "Mr Dynamite".

James berömda trick när han släpper
och sparkar upp mikrofonen-

- var enligt sångaren Joe Tex
hans från början.

Brown påstod dock att Tex hade stulit
tricket från honom. Det blev bråk.

Joe Tex flickvän var bakgrundssångare
och en mycket vacker kvinna.

James Brown förför henne, varpå hon
lämnar Joe Tex och hans band.

Hon blev James kvinna.
De hade mycket fuffens för sig.

Joe Tex gav då ut
den fantastiska låten "You Keep Her".

James, jag har fått ditt brev
Det kom på posten idag

Du skriver att jag kan få tillbaka
min tjej, men jag vill inte ha henne

Behåll henne, du

Hon tillhör nämligen dig, nu

Han nämner James vid namn
i början av låten.

"Jag har lärt henne allt jag kan.
Ta henne, du."

James Brown blev fly förbannad.
Han får reda på att Tex ska gå-

- till Club 15,
där Otis Redding ska spela.

James gör entré med två gevär som
i en gangsterfilm och börjar skjuta.

Otis Redding gömde sig bakom pianot.
Kanske ville han inte döda Joe Tex-

- men definitivt skrämma honom.
Ägaren hade ett svinhus på baksidan.

James råkade skjuta ett par av
grisarna. Han var utom all kontroll.

Brown försvann innan polisen kom.
Hans agenter erbjöd pengar-

- till alla som kände sig skakade
i utbyte mot att inget avslöjades.

James var en kämpe.
Och han var en riktig våghals.

Ju mer man utmanade honom,
desto längre gick han. Han vann jämt.

Jag frågade om han kände sig hotad
av Marvin Gaye och Stevie Wonder-

- eller någon annan
av Motowns unga stjärnor.

Han svarade: "Jag är inte rädd.
De är rädda för mig."

"Du kommer också att inse
att alla är rädda för mig."

Några år efter intervjun
slutade den finniga tonåringen-

- på radiokanalen och började
arbeta för "Mr Dynamite".

James Brown hade turnerat 300 dagar
om året ända sedan 1959.

Hans konserter var de bästa.
Hans musiker var vida överlägsna-

-andra turnerande R&B-band.

Alfred "Pee Wee" Ellis, Maceo Parker,
Fred Wesley och "Jabo" Starks-

- spelade stor roll för Browns musik.
Han värdesatte hårt arbete.

Om man inte var dyblöt av svett efter
en spelning var det inte bra nog.

När Leeds började jobba för Brown
hade han redan åtta R&B-listettor.

Bandet började knorra
och gav James ett ultimatum.

De krävde färre spelningar
och högre lön.

James lyssnar
dock inte till ultimatum.

De klagade högljutt på att James
roffade åt sig alla pengar själv.

De ansåg sig underbetalda,
vilket de också var.

James bjöd dit tjejer
från landets alla hörn.

Han köpte saker åt dem och satte eld
på dessa om de blev arga på honom.

Bandet ansåg att han i praktiken
eldade upp deras pengar.

Jag klandrar dem inte.
Till slut hoppade alla i bandet av.

En annan tolkning är att de
fick sparken kort före en spelning.

De ersattes av ett gäng tonåringar-

- med Bootsy Collins, hans bror
"Catfish" och Frank Waddy i spetsen.

Vi snackar om mina idoler.
Maceo Parker och Fred Wesley.

- De tog det hårt.
- Vårt jobb var att "ta död på honom".

Det innebar att man skulle
pressa honom till bristningsgränsen.

Man skulle ge järnet.

När han gjorde så här...
var man tvungen att hänga på.

Varenda liten rörelse han gjorde
skulle avspeglas i musiken.

Han var på en helt annan nivå.

Kärleken var ömsesidig.

Efter det första giget satte han upp
ett gäng regler. Sånt funkar inte.

James hade styrt över
våra föregångare med järnhand.

Bandet stod bakom honom på scen
när han sjöng och dansade.

Om någon gjorde fel visade han
att den fick böter.

Han fortsatte dansa
medan han utdelade böter som tusan.

Allt från 20 till 100 dollar.
Han var ökänd för att hålla på så.

- Men det sket vi fullständigt i.
- Ta våra pengar, bara.

Vi hade ändå aldrig haft några.
Det skrämde oss inte alls.

Vi passade inte alls för
att spela med James Brown.

Vi hade fel skor och allt vad det var
men struntade blankt i det.

Han var Gudfadern.
James Brown i egen hög person.

Men han hade jäkligt lustiga skor...!

Bandet fick åka i en gammal turnébuss
medan han färdades i privatflygplan.

Efter en lyckad spelning
kunde han säga: "Nu ska vi repa."

Därefter körde vi
till klockan fyra på morgonen.

Sedan sov han en stund på hotellet
och flög till nästa spelning-

-medan vi andra fick åka buss.

Det hände att någon av musikerna fick
flyga med honom till nästa konsert.

Gerty kunde komma in och säga
att chefen vill ha mig med på flyget.

Han var lite som en cool farbror,
men ingen man ville hänga med.

Han brukade prata om tjejer och annat
som jag inte ville höra på.

Jag ville bara spela musik.
Då kunde han prata om att återvända.

"Jag dör hellre än återvänder till
det där." Jag var ensam med honom-

- och hoppades bara att han inte
skulle ta livet av sig där och då.

Efter ett tag började jag gömma mig
tills flyget hade gått.

Jag minns en gång när han blev arg
på en ung och grön trummis-

- som hade spelat i två veckor. James
pekade på honom under en spelning.

Han var missnöjd med killens insats.
"Jag vill ha med grabben på flyget."

James förklarade att han
hade gett grabben världens chans.

"Jag förstår mig inte på dig."

"När jag hörde dig första gången
var du en trummis i världsklass."

"Du får behålla jobbet så länge
som det här planet är i luften."

Sedan började han läsa en tidning.

James Brown var ett kontrollfreak.
Han ville styra över bandmedlemmarna-

- bakgrundssångarna
och självfallet även sina kvinnor.

Jag minns en händelse
på Mason Hotel i New Orleans.

Jag gick till James och sa att jag
inte klarar mig på 250 dollar.

Han sa att han förutsatte att jag
och Bobby hade delad ekonomi.

Jag sa att oavsett det ville jag
känna mig uppskattad för mitt arbete.

Han sa att han ville
tala med mig i enrum-

- eftersom det gällde en privat
angelägenhet. Det gillade jag.

Vi gick in i badrummet.
Innan han gav mig pengarna-

- förklarade han
att han var förälskad i mig.

Om jag hade sagt att jag inte
var kär i honom skulle han bli tokig!

Jag utnyttjade honom
på det sätt jag hade sett honom göra.

Jag sa att jag älskar honom,
men att Bobby behöver mig.

James må ha uppträtt skamligt
mot Bobby, men han älskade honom.

När jag sa att Bobby behöver mig,
respekterade han det.

Så fick det bli.

När jag började där var han ogift
men levde med Deidre Jenkins-

- som sedermera kom att bli
Deidre Brown, hans första hustru.

Till hennes förtret
hade han dock fler kvinnor.

Om vi befann oss i en stad
där han inte kände någon-

- skickade han sitt flygplan för
att hämta tjejer från hela landet.

Han kunde inte sova ensam.
Det var förbluffande.

Han hade alla sorters kvinnor.
Hans fru var ett riktigt bombnedslag-

- men valet av vissa älskarinnor
förvånade oss andra.

Men han hade sina skäl.
En av dem lagade väldigt god gumbo.

Han kunde säga: "Jag flög hit henne
för att hon skulle koka gumbo."

I allmänhetens ögon hade
"Mr Dynamite" byggde ett imperium-

-och var inte längre enbart artist.

Han var allsmäktig, hade egen studio
och managementbolag.

Han pressade sina egna skivor
och ägde två skivbolag.

Det ena var till för hans singlar
och det andra för hans album.

Han ägde dessutom flera radiokanaler.
Albumen spelades in, pressades-

- och skickades till hans radiokanaler
som spelade dem över hela landet.

Det var helt sjukt.

Allt förändrades för James Brown
och alla andra den 4 april 1968.

Dr King hade blivit skjuten
och James Brown är i Boston.

Han har en spelning där.
Upplopp bryter ut över hela landet.

Bostons borgmästare och Brown träffas
för att diskutera vad man bör göra.

Konserten direktsändes på TV i Boston
i ett försök att lugna massorna.

Det blev en vändpunkt för Brown,
men hade även negativ påverkan.

Många vita blev nervösa
efter vad han hade gjort.

Spiro Agnew, som på den tiden
var vicepresident, lär ha sagt:

"Den som kan få stopp på ett upplopp
kan också starta ett."

"Say It Loud I'm Black and I'm Proud"
var ett viktigt album.

Brown hade alltid haft
rakpermanentat hår på scenen.

Att Brown uppträdde i afro
var en politisk handling.

Det visade att han stod bakom
och uppmärksammade de svartas kamp.

Han blev en av
rörelsens frontfigurer.

Jag slapp Vietnamkriget
tack vare James Brown.

När jag hade fått jobb i bandet
blev jag plötsligt inkallad.

Jag ville inte. Brown sa:
"Vill du inte kriga för ditt land?"

"Nej, sir", sa jag.
Han nickade och sa "okej".

Därefter reser vi till Richmond,
Virginia. Vi är ute på scen-

- när James står bredvid en snubbe
och kallar mig till sig.

Jag gick dit. Han sa: "Det här är
mr Thurgood Marshall."

Jag visste inte vad jag skulle tro.
Jag kände ingen med det namnet.

Jag hälsade. Han frågade var jag bor.
Jag svarade "Cincinnati, Ohio".

Han ställde ett par frågor och sa:
"Kolla upp din status i Cincinnati."

När jag återvände hem var jag
inte längre inkallad. Allt var löst.

Det är tack vare James Brown
som jag slapp ge mig ut i krig.

Han var det svarta USA:s största
stjärna. J. Edgar Hoover på FBI-

- fruktade att Brown
skulle bli för mäktig.

Han nådde ut till för många
och behövde tystas. Så blev det.

- Han hamnade på fiendelistan.
- Han tog väldigt illa vid sig.

Det var efter det som han började
med tunga droger och föll hårt.

I nästa avsnitt: Högt i tak med
mannen som inte litar på någon.

Del två av berättelsen
om James Brown.

Text: Mattias Gustafsson
www.sdimedia.com