Afrikaans
Akan
Albanian
Amharic
Arabic
Armenian
Azerbaijani
Basque
Belarusian
Bemba
Bengali
Bihari
Bosnian
Breton
Bulgarian
Cambodian
Catalan
Cebuano
Cherokee
Chichewa
Chinese (Simplified)
Chinese (Traditional)
Corsican
Czech
Danish
Dutch
Esperanto
Estonian
Ewe
Faroese
Filipino
Finnish
Frisian
Ga
Galician
Georgian
German
Greek
Guarani
Gujarati
Haitian Creole
Hausa
Hawaiian
Hebrew
Hindi
Hmong
Hungarian
Icelandic
Igbo
Indonesian
Interlingua
Irish
Italian
Japanese
Javanese
Kannada
Kazakh
Kinyarwanda
Kirundi
Kongo
Korean
Krio (Sierra Leone)
Kurdish
Kurdish (Soranî)
Kyrgyz
Laothian
Latin
Latvian
Lingala
Lithuanian
Lozi
Luganda
Luo
Luxembourgish
Macedonian
Malagasy
Malay
Malayalam
Maltese
Maori
Marathi
Mauritian Creole
Moldavian
Mongolian
Myanmar (Burmese)
Montenegrin
Nepali
Nigerian Pidgin
Northern Sotho
Norwegian
Norwegian (Nynorsk)
Occitan
Oriya
Oromo
Pashto
Persian
Polish
Portuguese (Brazil)
Punjabi
Quechua
Romanian
Romansh
Runyakitara
Russian
Samoan
Scots Gaelic
Serbian
Serbo-Croatian
Sesotho
Setswana
Seychellois Creole
Shona
Sindhi
Sinhalese
Slovak
Slovenian
Somali
Spanish
Spanish (Latin American)
Sundanese
Swahili
Swedish
Tajik
Tamil
Tatar
Telugu
Thai
Tigrinya
Tonga
Tshiluba
Tumbuka
Turkish
Turkmen
Twi
Uighur
Ukrainian
Urdu
Uzbek
Vietnamese
Welsh
Wolof
Xhosa
Yiddish
Yoruba
Zulu
Följande rör riktiga människor och händelser.
Tidens gång och olika substanser kan dock ha gjort detaljerna luddiga.
En gång i tiden var den här killen världens största popstjärna.
Den självutnämnde kungen av punkfunk slog igenom-
-genom att trotsa förväntningarna-
- och sticka in näsan i den vite mannens bransch.
Han förespråkade även användandet av narkotika.
Marijuana var olagligt och Rick James blev Amerikas farligaste man.
Det var långt innan han greps för "misshandel med het crack-pipa".
Vi kommer till det.
Han var hög som Neil Young innan han träffade Crosby, Stills eller Nash.
Under turnerandet tålde jag inte snutar. De bara jävlades.
Idag älskar jag polisen.
Skydda mitt svarta gamla nylle och håll alla avfällingar-
- långt borta från mig. Jag älskar polisen idag.
Levi Ruffin Jr växte upp med Rick James-
- och turnerade i många år med kungen av punkfunk.
Han var keyboardist och ledare för Stone City Band.
En gång reste vi genom Florida på väg mot Little Rock.
En promotor ringde oss.
"Ni kommer att bli gripna! De väntar på er."
Han hade sett nåt på TV. "Vad fan är det du menar?"
Vi hade satellit-TV på bussen som knappt funkade.
När vi stannade till kunde vi se det.
De hade en åklagare på plats, med en massa snutar och skit.
"Rick James och hans Stone City Band"-
- "ska inte få komma hit och sprida knark och marijuana bland våra barn."
"Vi griper allihop."
Vi höll på att garva ihjäl oss.
"De måste fan skoja!" Men de menade allvar.
När vi kom fram stod svinen där med sina löjliga hattar.
De omringade oss. Säkert över hundra snutar.
Jag såg snubbar uppe på hustaken med automatkarbiner.
"Vad fan är det frågan om?" Det här var typ i Arkansas.
En kvinnlig snut var nån slags sheriff eller nåt sånt.
"Vi går ombord på bussen." Rick var förbannad. "Glöm det."
"Det vet du att ni inte får! Det är en privat buss!"
"Vi bor, sover och äter här. Vi knullar här!"
"Vi gör mer än så här." Han nämnde ju inte drogerna.
"Har ni en skriven order?" "Nej."
"Då får ni inte komma ombord. Lämna oss ifred, vi är upptagna."
Vi gjorde oss klara för scenen.
Jag röker aldrig gräs, men den kvällen gjorde jag det.
Om vi hamnar i finkan gör vi det allihop.
Hon sa: "Vi ska gripa Rick James."
Hon frågade vad vi hette. "Vem av er är Rick James?"
"Jag är Rick James." "Nej, jag är Rick James."
Typ som "Jag är Spartacus. Nej, jag är Spartacus."
Sen gick vi bara ut på scenen.
Rick sa: "Ser ni alla dessa jävla snutar?"
"De tänkte gripa mig om jag rökte lite gräs."
"Tänker ni låta dem göra det?"
"Nej!" "Jag hör er inte!"
"Nej!"
Publiken var helt jävla galen.
Rick gjorde precis som han ville.
Jag och Levi förstod nog Rick bättre än många andra gjorde.
Vi växte upp tillsammans, nästan som en familj, bland svarta.
Danny LeMelle var arrangör och chef för blåssektionen i Stone City Band.
Han spelade saxofon och turnerade med Rick i sju år.
Rick växte upp i gettot, som de flesta av oss.
De som vi såg upp till var mestadels, på gott och ont-
- svarta idrottsmän, hallickar eller halvkriminella i vårt område.
Hur blev de våra förebilder?
Vi hade inget att se upp till.
Bara "Leave it to Beaver", som inte handlade om oss.
Vad vet vi om att föda upp chinchillor?
Det var det man såg på TV. Rick ville att jag-
- när jag klev på scen, skulle vara publikens hallick, på ett bra sätt.
De ska göra precis som jag säger.
De måste låta mig äga dem.
De tvingas älska musiken, kunna låtarna-
- och ska veta att det här inte är en cigg. Det är en joint.
Vill ni röka med oss, så gör vi det ihop.
När jag kom dit hade han enorma marijuanacigaretter på varje sida.
Joanne McDuffie jobbade i en skivaffär i Buffalo-
- när Rick bad om hennes nummer. Han behövde en körsångerska.
När jag gick upp på scenen för första gången blev jag livrädd.
Men det var fantastiskt.
Marijuana blev viktigt när det blev mindre hippie-och jazzrelaterat.
Det blev mer nåt för alla. Då kunde han dra nytta av det.
"Jag röker gräs öppet, mitt framför er här uppe på scenen."
"Jag skiter i vem som ser det. Det gör mig bara mer populär".
David Ritz är professionell spökförfattare.
Han har gett röst åt ett antal stora artister-
- som Marvin Gaye, Willie Nelson och Sinbad.
Rick föddes i Buffalo. Det är hårda bud i den stan.
Han lärde sig att klara sig på gatan, likt sin mamma.
Hon jobbade åt italienska maffian, med deras illegala spel-
- så han såg tidigt upp till mäktiga brottslingar.
De gav hans mamma jobb så att de klarade sig.
I Buffalo fanns den tredje största maffiafamiljen-
-efter New York och Chicago.
De hades stora näsor som typiska italienare.
De var riktiga gangsters, så mamman gjorde ett bra jobb.
De var åtta i familjen och han klädde sig inte bäst-
-men han passade i allt.
Betty Gladden var ensamstående och tidigare danstjej på Cotton Club.
Rick hade musiken i sig och hon uppmuntrade honom enormt.
Hon kände starkt för sitt barn.
Hon ville hålla Rick och de sju syskonen borta från gatorna-
- genom att ge dem en katolsk uppfostran.
Ett tag var Rick altarpojke.
Jag träffade Rick James när vi gick i trean.
Då hette han James Ambrose Johnson Jr.
Han hade dåliga tänder, precis som jag.
Vi var två riktigt små killar som spelade fotboll och sånt.
Jag visste inte att han kunde sjunga, men skrika kunde han.
Han var en gaphals och pratade alltid om musik.
Rick insåg tidigt sin begåvning. Hans musikalitet är så flexibel.
Han fixade att spela jazz, svart R&B eller vit rock'n'roll.
Han visste inte åt vilket håll han skulle.
Mamman var hans ledstjärna.
Hon tog med honom till barer och nattklubbar när han var liten.
Inte de andra syskonen, bara han, eftersom hon såg nåt i honom.
Det gjorde inte jag.
Som tonåring ljög han om sin ålder-
- och gick med i marinen för att slippa inkallelse.
Många unga män från gettot-
- skickades iväg för att kriga och dö i Vietnam.
Jag vet inte om folk vet hur ofta Rick deserterade.
Jag har hört att det hände tretton gånger.
William Rhinehart körade och spelade saxofon-
- i Stone City Band under hela storhetstiden.
Han lärde sig på nära håll vad som krävs för att bli kungen av funk.
Rick lät ingen säga åt honom att sluta spela-
- för att åka till Vietnam. Han lyssnade inte på det örat.
När man blir inkallad ska man inställa sig-
-men Rick vägrade kriget.
Hans mamma smög med honom till och från Kanada.
Buffalo ligger nära Kanadas gräns.
Man kör till Niagarafallen på 20 minuter-
- och en halvtimme senare är man i Ontario.
Hans mamma var hans skyddsängel.
Hon gjorde allt för honom. Hon älskade Rick så.
Han var nog hennes favoritbarn, ärligt talat.
I Kanada lyckades killen med överbettet och den stora rösten-
- väcka intresse hos rockband på uppgång-
- som försökte slå mynt av R&B-hysterin.
Det var så Rick James hamnade på protestscenen-
- eftersom han började spela med Neil Young.
Han hittade rätt med Neil Young, Joni Mitchell-
- krigsprotester, hippies och en vit, alternativ kultur.
Han frontade Mynah Birds med Neil Young på gitarr-
- och andra blivande medlemmar ur Buffalo Springfield och Steppenwolf.
Mynah Birds kunde ha lyckats om han inte hade åkt fast av marinen-
-för att han hade deserterat.
Han satt nog en månad i båtarresten tills han avfördes på nåt sätt.
Det var nog inte vanhedrande, men inte hedrande heller.
Sen var han fri och behövde inte gömma sig.
Inom ett år fick han kontrakt hos Motown och körde sin grej.
Han skrev och producerade åt band som The Miracles The Spinners.
Han jobbade i L.A. som studiomusiker åt Berry Gordy, där han spelade bas.
Och han såg Neil Young bli rockstjärna.
Rick, som var med på 60-talet, tänkte...
"Jag måste bli rockstjärna. Fast en svart rockstjärna."
"Så måste det bli."
"Det behövs en svart Mick Jagger"-
- "Roger Daltrey eller David Bowie. Han måste vara av samma kaliber."
Han var tilltänkt som basist i Crosby, Stills, Nash & Young-
- men jobbet gick till en kille han presenterade för dem: Greg Reeves.
Efter det imploderade allt och han åkte hem igen.
En dag när jag och morsan satt hemma på Utica Street-
-ringde det plötsligt på dörren.
Jag tittade ut och såg en vit Mercedes Benz.
"Vem fan känner jag med en Benz?"
Jag svarade och han sa att det var Jim.
Han kallades så när vi var små.
Jag släppte in honom.
Han hade fin pälsrock och hatt. Han var snygg.
"Har du bandet kvar?" "Ja, jag har ett band."
Han frågade vilken musik som gällde, så han fick höra lite klassisk funk.
James Brown, Bootsy Collins och Funkadelic.
"Stopp! Vi kan göra nåt bättre."
"Fan, då är jag med!" Resten är historia.
Vi började lira och ställde skåpet rätt rejält.
Stone City Band leddes av Levi på keyboards-
- med full rytmsektion, blåssektion och körsångerskor.
Genom åren bestod bandet av Danny LeMelle-
-William Rhinehart, Joanne McDuffie-
- Lanise Hughes, hans bror Nate och många, många fler.
Rick James kom med sin egen term: punkfunk.
Han var kungen av punkfunk.
När vi kom var New Wave på väg ut och punken något nytt.
Punkfunk bestod i grunden av det upproriska inslaget i punken.
Sen tillsatte man funk.
Han inledde en ny rörelse.
Det var upprorisk, dansant musik om det vardagliga livet.
Första albumet "Come Get It!" innehöll låten "Mary Jane".
Den handlar om flickan Mary Jane, som är hans huvudsyssla.
Vi brukade jamma fram nåt groove vid soundcheck-
- som Rick skrev till. Så kom de flesta låtarna till.
Nåt enkelt som gick att nynna.
Jag brukade poängtera hur viktigt det var.
Det ska vara nåt som folk kan nynna i duschen.
Saxofonisten Danny LeMelle spelade ofta en massa onödiga toner.
"Lägg av, det är ju jazz!" Pankmusik, som jag sa.
Folk som höll på med sånt skit tjänade ju inga stålar.
Skit i pankmusiken, spela nåt folk kan nynna på.
Rick finansierade "Come Get It!" med hjälp av sin mamma.
Han vände sig till hennes maffiakontakter.
Vi stämde träff med bossen och ett gäng kroknäsor.
Jag är från Buffalo, jag får säga så.
Det var mycket "vi ska skjuta er" och sånt. Det var vanligt.
Det gjorde alla till producenter innan det blev vardagsmat.
Sen blev det ju ännu galnare, med alla hiphop-jävlar.
De började turnera efter andra albumet.
Imagen och den personliga stilen utstrålade "stark, sexig man".
Alla hade flätor, som Bob Marleys dreadlocks.
Alla var minst 180 cm.
En samling långa, vältränade män i spandex. Vad säger man?
När Rick berättade om sin vision, att vi skulle ha flätor och så...
"Det kan du glömma!"
Men han förklarade att vi skulle se oss som massajkrigare.
De flätade sitt hår och så.
Då gick vi med på det. Det var ingen idé att bråka med Rick.
Vi stod på scenen och jammade medan han kom upp-
- med en slags hiss. Han fick ljus på sig.
Där stod han i sin cowboyhatt och mantel.
Rick hade en gimmick från rock'n'roll-tiden i Kanada.
Han brukade stoppa ner hoprullade strumpor i brallorna.
Hajar ni? Övernaturlig storlek.
En annan viktig medspelare i Stone City Band-
- var en kille som bara kallades Pyro John.
Pyro John. Rick ville ha så hög volym det bara gick.
Och Pyro John fixade det.
Jag trodde att jag hade hamnat i kriget.
Det var bomber som small.
Han såg Kiss spela och tänkte på explosionerna-
- och hur de var klädda. "Så ska vi göra", sa han.
"Ungarna i gettot ska få se samma sak som de vita."
En av Ricks gitarrer kunde spruta gnistor ur halsen.
En gång kom gnistorna för nära hans mantel-
-så den brann upp.
Folk trodde att det ingick i showen.
Vi hade dreadlocks och väldigt färgglada kläder.
Men det var inte "tillräckligt bländande".
"Vi provar med glitter."
Det där glittret... Det glömmer jag aldrig.
När man väl har fått det i håret och på kroppen-
-blir man inte av med det.
Glittret satt kvar för alltid.
Det finns 30 år gammalt glitter kvar i mitt saxofonfodral.
Glittret såg jättebra ut på scen, men jag gillade det inte.
Vart man än gick lämnade man spår efter sig.
Vi fick många telefonsamtal från makar och pojkvänner-
-som hotade att döda vissa av oss-
- eftersom deras tjejer hade kommit hem med glitter-
- på ställen där det inte skulle finnas.
Rick låg fortfarande på Motown. Efter tredje plattan "Fire it Up" -
- beordrade Berry Gordy honom till Hollywood. Bandet följde med.
Vi började genast repa inför "Dick Clark Wednesday Night Live".
Nästa dag flyttade vi från Holiday Inn på Highland Boulevard-
-till Randolph Hearsts residens.
Det hade 21 rum och låg i Beverly Hills.
Enda sättet att få tag i varandra var via snabbtelefonen.
Huset var så stort. Det gick inte att hitta nån.
Det var som ett jävla slott, med marmor och sånt skit.
Vindlade trappor och en massa fina saker.
De hade en kock som lagade godare grönsaker än mamma.
Då var det bara familjen där. Det var så fint.
Fast Rick bjöd alltid in en massa dårar till stället.
Men det gick bra, vi var ändå vuxna.
Rick hade ofta fester. Det var första gången jag såg folk bada nakna.
Jag hade lite svårt för det.
Jag stack ofta till Englewood. Där trivdes jag bättre.
En gång kom Jim Browns dotter hem till oss.
Jim Brown fick reda på det och kom dit - och Rick försvann.
Det pågick inget mellan Jim Browns dotter och Rick-
- men bara att Jim Brown kom dit gjorde Rick livrädd.
Han bara försvann.
Det som fick mig att häpna var allt shoppande.
Vi åkte till De Fabrizio’s, som gjorde specialtillverkade boots.
Skräddarsydda boots med perfekt passform.
Jag vet inte vad de kostade, men de var jävligt dyra.
Den vita killen blev livrädd när vi kom in.
Det hade jag också blivit.
När vi hade lyckats lugna honom sa Rick: "Lyssna nu..."
"Vi kommer att spendera tusentals dollar här."
"Vi ställer inte till några problem. Du har det vi behöver."
Vi snackade lite, sen kände han sig lugn.
Vi gjorde nog av med 35 000 dollar.
Han var väldigt nöjd.
Rick gillade att klä sig som en cowboy, helt i vitt.
Han märkte när fansen snodde stilen och började klä sig så på stan.
Vi bodde ofta på Park Plaza i New York.
En dag åkte Rick och jag limo när vi skulle ut och shoppa.
Då såg vi några tjejer som var helt klädda i vitt.
De hade cowboyhattar och exakt samma stil som Rick.
Rick såg dem och ropade "Vi bor på Plaza!"
Då såg de att det var Rick.
Vi shoppade och kom tillbaka till hotellet fyra timmar senare.
Då var tjejerna i vårt rum.
Hur gick det till? Det var ändå Park Plaza.
De kunde ha bestulit oss på allt.
Det kunde ha gått åt skogen, men tvärtom. Det var underbart.
Rick ringde ändå till hotellchefen: "Det ska inte få hända."
Vi fick bo en hel vecka gratis som kompensation.
Den erfarenheten kan ha bidragit till hans största hit.
Han satt i replokalen på Record Plant och lirade.
Det var där han fick idén.
Han började spela den basgången, sen slog det gnistor.
Rick sjöng om en tjej han ville ha, som han inte fick med sig hem.
Det fanns drogreferenser också.
Låten hade inslag av saker han sysslat med hela sitt liv.
Det var en slit-och-slänglåt.
Han råkade behöva en sista låt till plattan "Street Songs".
I varje musikers karriär finns det en låt-
- som de inte gillar, som känns slit-och-släng.
Men så blir det deras största hit. För Rick blev det "Super Freak."
"Street Songs" sålde trippel platina.
Där ställde vi skåpet. Den gick hem som inget annat.
Ungefär samtidigt sa Rick: "Nu går vi och käkar lunch."
När vi satt där dök plötsligt Neil Young upp.
Neil kallade honom Ricky och satte sig med oss.
Jag tänkte: "Det är ju för fan Neil Young!"
En av de största rockhjältarna på den tiden.
De garvade åt gamla minnen medan jag var helt förtrollad.
Rick var en av de få i Toronto som bad Neil...
"Jag vill att du sjunger den." Det hade jag aldrig gjort.
Jag tyckte att han sjöng så dåligt.
Men ingen annan lät som Neil Young.
Det är anledningen till att han blev så framgångsrik.
Han kunde skriva låtar och spela, och han hade även sitt eget sound.
Där satt jag och lyssnade på två giganter.
Neil sa att han var så stolt över Ricky.
"Du har lyckats. Du ligger etta."
Det var riktigt fint. Verkligen fint.
Fint kanske, men det var inte tillräckligt för Rick James.
Han spelade varje kväll, i två timmar med en massa energi.
Publiken hade ofta väntat på honom i nästan ett halvår.
Förväntningarna var skyhöga, och han hade nått lika högt.
Men MTV brydde sig inte.
Neil Young visades hela tiden.
Det var innan MTV spelade svart musik. Så var det.
De spelade i alla fall inget med oss. BET fanns inte än.
Varför vill inte MTV spela er musik? Vad är det frågan om?
Om jag ändå kunde svara på det. Vissa har inte ens skivkontrakt.
Vissa säljer knappt nio plattor.
Sen finns det andra som säljer miljontals plattor.
Folk vill se dem, men vi spelas inte. Det kanske beror på vår hudfärg.
Nästa gång får superfreaket som han vill.
Då blir det super freaky.
Text: Andreas Novak www.sdimedia.com
Can't find what you're looking for?
Get subtitles in any language from opensubtitles.com, and translate them here.