All language subtitles for Guillermo.del.Toros.Pinocchio.Handcarved.Cinema.2022.1080p.NF.WEB-DL.DDP5.1.H.264-SMURF

I publikens ögon har animation
blivit en genre.

Men det är även en konstform,

och av alla konstformer inom animation

är den mest heliga och magiska
stop motion.

Det handlar om förhållandet
mellan en animatör och en docka.

Vanligtvis fångar film verkligheten.

Animation skapar den
och måste ge liv åt skapelsen.

Man ger liv åt det,
och det är den högsta konstformen.

Det unika med filmen är att vi tillför
Guillermos spelfilmsestetik.

Det finns en finess i filmprocessen,

och när den läggs till stop motion
som till sin natur är ett hantverk,

blir det en kraftfull kombination.

Pinocchio är en film med ett stort hjärta.

Den handlar om
att vara sann mot sig själv,

och att bli accepterad för den man är.

Den handlar också om
att vara pappa och son,

om att lära sig älska sin familj
för vilka de är och hur de är.

Guillermos Pinocchio är helt förbluffande.

Han kan smuggla in
de riktigt stora frågorna

i en underhållande familjefilm.

Han undersöker alltid
vad det är att vara människa,

vad det innebär att ingå i ett samhälle.

Det är hans specialområde,
och Pinocchio handlar om det.

Du tror att du vet vad berättelsen
handlar om, men det gör du inte.

GUILLERMO DEL TOROS PINOCCHIO:
HANTVERKET BAKOM FILMEN

Det var utanförskapet i Pinocchio
som lockade mig till berättelsen.

Jag identifierar mig med utstötta
som Frankensteins monster eller Pinocchio.

Man måste själv lära sig om världen,

för det man får berättat för sig
är otillräckligt.

Man vill veta varför det ena är rätt
och det andra fel, när det känns tvärtom.

Det finns en bräcklighet
i Pinocchios övernaturlighet,

och att folk inte kan se honom
som en riktig pojke,

därför att han inte ser ut
som en riktig pojke ska se ut.

Jag är en riktig pojke!

-Demon!
-Häxkonst!

Magin ligger i Guillermos tolkning
av Pinocchio.

Utseendet är typiskt
för en Guillermo-film.

Han lyfter fram varelserna på ett sätt

som bara Guillermo skulle kunna göra.

Men det finns en väldigt innerlig,
känslosam sida av berättelsen också.

Pinocchio!

Kärlek gör ont.

Det tog runt 15 år att göra Pinocchio,

och vi samlade ihop ett team
med de bästa dockanimatörerna.

Lägg märke till miniatyrknapparna.

-Ja.
-Förbaskat fina.

Visst är de?

Vi satte upp en trevägslänk mellan
London, Portland och Guadalajara.

Jag har stöttat mexikansk animation
sedan 1980-talet,

och vi ville ha en anknytning till Mexiko.

Jag ville att mexikanska animatörer
skulle animera Pinocchio och syrsan.

Det demonstrerar konstnärskapet
och den tekniska förmågan

som en mexikansk animeringsstudio kan ha.

Vi har några av
de bästa animatörerna i världen,

under Shadowmachines ledning.

Vi satte igång med projektet
att samla ett stop motion-team

som kunde förverkliga Guillermos vision.

Det har varit ett djupt givande projekt.

Det har varit hemskt spännande, för…

Vi får lov att vara de bästa vi kan vara.

Jag hade väntat på ett manus
som uppfyllde mina förväntningar.

Det här var en sån upplevelse.

Det som genast fängslade mig

var att det inte liknade en animerad film
som man nånsin har sett förut.

Guillermos estetik flätas in
i nästan varje bildruta i filmen.

Det finns olikheter mellan dockfilm
som konstform och digital produktion.

Vi har sett en utveckling
från de tidiga dockfilmerna,

när man såg skimret
och flimret i päls och tyg,

till och med dammkornen i studion.

Imperfektionen var så vacker att se,
för den berättade hur allt blev till.

Jag ville att filmen skulle landa

i den där materiella karaktären
som finns i handgjord animation,

i det vackra, konstnärliga utövandet
av snideri, måleri och skulptering,

men också ha den eleganta rörligheten

som forskningen om riggarmar
och dockbygge har lett fram till.

Min roll som chef för dockmakarna

är att få en regissör som Guillermo
att lita på mig med sin vision av filmen.

Sen kommer den praktiska delen,

hur kan vi förvandla livlösa föremål
till fullt animerbara dockor?

Vi måste noga planera
hur dockan ska röra sig,

vad den behöver göra
under berättelsens gång.

Hur ska den riggas,
och hur mycket väger den?

Det är en sak vi måste tänka på.

Det är en svår balans,
särskilt när det gäller varelser

som är otympligare än människofigurer.

Det finns så många fantasifulla,
underbara beståndsdelar,

som är svåra att göra var för sig,
men de måste även funka tillsammans.

Det är en väldigt lång process
att göra klart en docka.

Det kan ta ett år innan man har
en färdig docka som alla är nöjda med,

som man kan animera.

Guillermo ville hellre ha
mekaniska än utbytbara delar.

Vi har båda sortens dockor i filmen.

Med utbytbara delar transplanteras
varje munform och varje uttryck.

Varje munform är en egen mask
som sätts på dockans ansikte.

Pinocchio har olika delar
eftersom han är en träpojke.

Så vi fick honom att bete sig
som om han var gjord av trä.

Hans ansikte är alltid lika stort.

Kinderna puffas inte upp.

Träådringarna i ansiktet
rör sig inte alls. De öppnas upp.

Jag beskrev det som att använda
en mejsel för att öppna munnen.

Så det är bara ett slag,
med lite stötdämpning mot slutet.

Pang!

Öppna.

Jag tyckte att det var
en sån snilleblixt. "Ja!"

Tekniskt sett var det
en svår docka att bygga.

Vi fick hitta nya tillvägagångssätt
så att man kunde se figuren

med sina grovt snidade träleder.

Den skulle vara lika praktisk och hållbar

som en långfilm kräver
av en docka i den storleken.

Pinocchio är den första dockan

som är tryckt på en 3D-skrivare.

Men Volpe och Geppetto är mekaniska.

I mekanisk animation
har man ett silikonskal

som sitter ovanpå något
som liknar ett schweiziskt urverk.

Med hjälp av det rör animatören,
ruta för ruta,

varje element med hjälp av skalet.

Det har varit en lång process
att utveckla tekniken för varje karaktär.

Geppetto fungerar så bra.

Han har en stor mustasch,
stort skägg och tjocka ögonbryn.

Allt det passar mekaniska ansikten.

När animatören började jobba
med den första Carlo-dockan

var det så kämpigt.

Ju slätare ansiktet är,

desto svårare är det
att skapa ansiktsuttrycken.

Animatörerna började fokusera
på de nedre ögonlocken,

på ögonbrynen, på kroppsspråket.

Och med Carlo i synnerhet,

ville vi göra onödiga gester
i sättet som han rörde sig på.

Den här blev en ambassadör
för alla onödiga gester ett barn gör.

En av Guillermos grundtankar

var att försöka hålla fast vid
äktheten och känslan i stop motion,

tanken att man animerar misstag.

Han betonade det äkta i framträdandena,

små misstag som människor gör.

Om de hämtar en tallrik,
kanske de missar den

och gör det igen.

I spelfilmer längtar man efter misstag,

att en replik sägs på ett oväntat sätt.

Att frammana den äktheten
är svårt i stop motion,

för man måste simulera olyckorna.

Lyft på benet.

Eftersom han regisserar spelfilmer,

vet han hur lång tid det tar
för en publik

att bearbeta ansikten
och annat på filmduken.

I den här filmen tar Guillermo
tid på sig att slå av på takten.

Vi måste se Pinocchio tänka.

Jag sa: "Om karaktären tänker,
vill jag se ögonrörelserna."

"Jag vill se små förändringar."

Om man animerar det vardagliga,
uppnår man nåt extraordinärt.

Min medregissör var Mark Gustafson,
en legendarisk regissör och animatör.

Det har varit fantastiskt
att jobba med Guillermo.

Han står på höjden av sin skaparförmåga,

så då måste man själv vara i toppform.

Guillermo litade helt på animatörerna,
så som han litar på sina skådespelare.

Spelfilmer fungerar så
att mellan "börja" och "tack"

äger skådespelaren tagningen.

Om man gör så med animatörerna,

ger det dem makten
att tänka genom dockan,

att inte göra rörelser
och undvika pantomim,

utan verkligen uppträda.

Animatörerna är våra skådespelare.

Animation är en omsorgsfull process.

Vi ville att animatörerna
skulle äga framträdandena.

En av de grundläggande principerna
som Guillermo och jag hade från början

var att ge tillbaka framträdandena
till animatörerna så mycket som möjligt.

Som en del i det gjorde de små spelfilmer.

Ljug inte, för då kommer
din näsa att växa och växa…

De vanligaste förberedelserna
för en animatör är att tänka ut

vilken form inspelningen ska ha,
vilken sorts rörelser, vilken hastighet.

Ett enkelt sätt att göra det på
är att filma sig själv.

Så animatören dök upp med
en liten film av sig själv.

Guillermo älskade det.

Varje gång han såg dem
log han brett och sa: "Ja!

Precis så. Toppen!"

Spazzatura.

Gris Grimly gjorde
en fantastisk Pinocchio.

Det är den bästa Pinocchio jag sett,
för den är så enkel och så vacker.

När jag började skissa Pinocchio,

ville jag att han skulle vara gänglig
och tafatt, som en docka utan trådar.

Pinocchio var en huvudkaraktär
och vi ville utforma honom först.

Guillermo hade en härlig idé
om nåt Frankenstein-liknande,

med en halva klar och en oavslutad.

Vi gjorde honom asymmetrisk,

för Geppetto snidar honom
när han är full.

En av idéerna vi hade var
att han börjar med örat och håret,

och han är jätteförsiktig,
och sen tänker han: "'Äsch!"

Och sen avslutar han snabbt.

Geppetto var figuren
som vi jobbade mest på.

Vi gav honom lager av kläder.

Vi var noga med att göra
alla plaggen sjaviga.

Han är inte en gubbe
som har råd med många byxor.

Min son.

Han hamnar i en situation
där han är otrevlig.

Gubben super och han blir arg.

Han förstår sig inte på Pinocchio.

Det tar ett tag för honom att inse

att hans kärlek till pojken är viktigare

än att göra det som är socialt accepterat.

Även som död kan jag använda honom.

Hur vågar du? Visa lite respekt!

Skurken i många filmatiseringar
är en figur som heter Mangiafuoco.

Han en stor och burdus figur

och det kändes inte rätt.
Jag gillade det inte.

Det kändes som en kliché.

Guillermo samlade alla
som jobbade på filmen då,

han tittade på oss och sa:

"Jag tycker att huvudskurken är skit.
Jag vill ändra på det."

Jag sa: "Jag gillar den här typen.
Kan vi göra honom till skurk?"

Och vi tänkte: "Okej.
Vi har redan byggt skurken.

Vad gör vi nu?"

Så vad svarade ni?

Det var en sån där stund
när man ser nåt oförglömligt,

och sen jobbar man på att lösa det.

Vi lade ner mycket tid
på att utveckla Mangiafuoco

med sitt enorma skägg,
och nu är dockan

som vi blev helt färdiga med,
en bakgrundsfigur på cirkusen.

Stick iväg! Det här är inget spektakel.

Men det är det!

Volpe är en av
de mer överdrivna karaktärerna.

Han är kul, för han är som djävulen.

Egennyttig. Han gör det
som är bäst för honom själv.

En sista detalj att ta hand om.

När vi tänkte på syrsan,

tänkte jag på en syrsa
som har rest över hela världen,

bott med en skulptör och en advokat.

Jag kom på namnet Sebastian B. Syrsa.

Det lät så sofistikerat.

Syrsa var Guillermos påfund.

Han tar en karaktär
som är en smula arrogant

och gör att man verkligen
bryr sig om honom.

Animationen av syrsan verkar enkel,

men man måste vara väldigt noggrann.

Han gestikulerar med händerna
för att förklara och…

Han är väldigt rättskaffens.

Han använder händerna
för att kräva en förklaring,

för att anklaga nån,

för att signalera.
Han uttrycker sig med hela kroppen.

Jag är ingen guvernant.

Och så har vi varelser
som är helt annorlunda.

Och där är Guillermo i sitt esse.

Hundfisken, Döden, skogsväsendet,

syrsan, kaninerna,

alla har samma övernaturliga,
blåvioletta hud, för de är besläktade.

Kaninerna tar de döda till andra sidan.

De är en förlängning av Döden,
som är livets syster, skogsväsendet.

Konceptbilderna var inte stiliserade,
de visade inga finslipade figurer.

De hade smuts under naglarna.

De hade skavanker.

Det var som om varje figur
hade levt ett liv före filmen.

Vi skapade en figur,

och vi gjorde
en vacker kostym till Geppetto

eller nån av de andra figurerna.

Sen fick vi ett meddelande.

"Guillermo har sett det,
det måste se smutsigt ut."

Man gör en vacker docka,

men den ser ut att ha kommit
från en butikshylla,

inte som en karaktär i en berättelse.

Man måste inte tro
att de är riktiga människor,

man måste tro på dem
som karaktärer.

Och vi ville förena formen
och karaktären i en skepnad.

Volpe med sina demoniska,
hornliknande vingar i håret.

Pinocchios oskuld och enkelhet.

Geppettos jordnära,
gammalmodiga charm.

Vi ville göra ett designarbete
som berättade historien.

Min ungdoms stridulationer
av Sebastian B. Syrsa.

När det gällde storleken,

använde vi dockor av olika storlek
för olika behov.

Det här är Pinocchio när han är
med syrsan som har den här höjden.

Sebastian B. Syrsa.

Det var storleken vi behövde
för några få tagningar,

när syrsan stod på Pinocchios axel
och viskade i hans öra.

Då använde vi stora Pinocchio.

I andra scener har vi lilla Pinocchio.

Och här har vi

små syrsor till andra scener.
Särskilt när han hamnar i kläm.

Smärtan.

En docka kan inte vara hur liten som helst
om man ska kunna styra den.

Så vi byggde Pinocchio
så liten som vi bara kunde

för att ändå kunna styra honom.

Sen byggs de andra i relation till det,

och sist byggs kulisserna.

Allt måste byggas.

Det är både en välsignelse
och en förbannelse.

Man kan få saker
att se ut exakt som man vill.

Det är spännande,
för man skapar en hel värld

som är helt olik
eller väldigt lik andra världar.

Och det är riktigt mäktigt.

Berättelsen kommer till sin rätt.

Vi såg många av Guillermos filmer
och valde ut nyckelkoncept.

Färger, texturer,
vilken form fönstren hade,

och atmosfären i allmänhet.

Man vet nog inom tre sekunder
att man ser på en film av Guillermo,

och det skulle stämma nu med.

Kulisserna framkallar minnen
av små vackra italienska städer.

Jag känner till såna platser.

Vi gjorde en enorm mängd forskning.

Fotografier och affischer,
vi kopierade typografin,

för världen skulle kännas verklig.

Alla byggnader i staden
bär spår av sitt ursprung,

som medeltida ruiner,
och 1700-talsstuckaturer

och freskomålningar
från 1400- och 1500-talen.

Det känns mångbottnat.

När man gör ett bildmanus,

kan de besluten avgöra
hur omfattande visionen blir,

man kan välja var kameran ska stå
och hur rörlig den ska vara.

En av de unika utmaningarna som vi har

är att animatören måste komma in
och nå dockorna för att animera.

Vi måste utforma scendekoren

så att delarna kan dras isär
på många olika sätt.

Det är ett stort samarbete,
och vi diskuterar hur det ska se ut.

Filmen ser ut på ett visst sätt, och
animationen måste passa in i den världen.

Man ska tidigt veta vad estetiken är,
exakt vad den är.

Vi baserar det på nåt väldigt enkelt.

Vi har en kotte i filmen som…

Det är ett charmigt föremål.

Och vi såg på den
om och om igen i flera månader.

Och vi såg på andra föremål
genom kottens lins och jämförde dem.

Om man ser hur kotten är strukturerad,

kan man börja förstå linjespråket,

detaljerna och verklighetsprägeln
som vi vill ge filmen.

Man får en känsla av hur världen ser ut.

Med Döden-dockan kunde vi
utveckla olika aspekter.

Ja, för ursprungligen
hade Döden en ormstjärt.

Sen kom du och Toby på

att ge ormskinnet samma textur
som kotten. Det var lysande.

Det var nåt som gav Döden
en koppling till allt levande.

Spazzatura hade ett par byxor,
och byxornas form…

-Gjordes för hand.
-Just det.

Men de fick inte vara iögonfallande.

De skulle kännas äkta
på samma sätt som allt annat,

tanken att det inte är perfekt.

Det har karaktär.

Vi hade sett proverna
från Mackinnon and Saunders.

De gav oss en uppsättning tygprover
med nio ränder som de gillade.

Och vi sa: "Den där."

Och vi skrattade.
"Vi är överens. Toppen."

Nästa steg var att fråga varför.

För om man vet varför,
kan samma regler tillämpas på annat.

Det finns regler, förstår du.

Vi var tvungna att hitta filmspråket.
Hur "tecknat" eller "verkligt" är det?

Och jag tycker att vi fick en bra balans.

Att ha ett magiskt inslag som Pinocchio,

krävde en mer verklighetsnära värld
runt omkring honom.

Om allt är magiskt, så är inget det.

Världen skulle vara förankrad,
proportionerna skulle vara rätt

liksom de fysiska elementen.

Då visste man vad som stod på spel
för Pinocchios känsloutveckling.

Guillermo har bra öga för det.

Han märker när nåt
inte passar in i världen.

Det är inte annorlunda än att rita

och utforma ett scenbygge
i naturlig storlek för en spelfilm.

Det är det fina med stop motion-animation.

Scenografi, dekor och fotografi
är desamma som på en spelfilm.

För Guillermo är det viktigt
att saker ser äkta ut.

Vi hänvisar till historiska bilder,
om vi kan hitta dem.

Ta den här interiören:

Vi tänkte oss att den främsta energikällan
var kol och ved,

så vi fläckade väggarna med sot.

Så drivkraften är inte formen,

utan drivkraften är verkligheten.

Jag minns ett av hans första besök.
Han tittade på kyrkan

som vi knappt hade knåpat ihop
inför hans besök,

och han sa:
"Ja! Nu gör vi den jävligt gammal."

Utgångspunkten var det faktum
att kyrkor tar tiotals och hundratals år

att byggas färdiga.

Alltså skulle träet vara ljusare
än väggarnas freskomålningar,

de målade glasfönstren
skulle vara från en annan tid.

Det tog tid att skulptera Jesusfiguren.

Den skulle kännas som samma hantverk
som allt annat hemma hos Geppetto.

Man skulle ha känslan av
det utmejslade träet, formen.

Jag ville jämföra det
med Pinocchios utsnidade kropp.

Pinocchio har svårt att förstå
varför stadsborna hatar honom,

när de älskar Honom, som han säger,
som också är gjord i trä.

Det kunde bara hända i kyrkan.

Mitt enda huvudbry inför filmen var:

"Kommer min utrustning att räcka till

för att göra alla kamerarörelser
som Guillermo lär förvänta sig?"

I Guillermos senaste filmer
står kameran aldrig stilla.

Vi ville att karaktärerna skulle filmas

som skådespelare i en studio.

Ibland flyttar vi kameran en hel del.

En tagning, till exempel, tog tre månader.

Spazzatura är på väg hem till karnevalen,

han springer ner,
och kameran följer honom

genom karnevalsområdet
och in i Volpes vagn.

En sån scen berättar så mycket.

Man ser hur Spazzatura rör sig.

Det säger nåt om hans karaktär.

Det berättar också om miljön
han kommer från.

Det berättar om cirkusen.

Dessutom får vi träffa
några av de andra figurerna

som finns i bakgrunden
när han kommer förbi dem.

Många av Guillermos filmer
har en förhöjd verklighet.

Man ljussätter för att framhäva
det känslomässiga i en scen.

Molnrörelser var till exempel
ett bra hjälpmedel för berättandet.

När Geppetto hugger ner trädet,

hjälper det oss
att återspegla hans ångest,

så att vi kan trappa upp dramat.

En sak som vi inte hade gjort förut,

var att när Volpe
ska bränna Pinocchio på bål,

hade vi en fackla
med lysdioder inuti facklan.

Så när Volpe rör sig med facklan,

kunde vi sätta det ljuset separat
och ge det fler exponeringar.

Ge mig facklan, Spazzatura.

Vanligtvis måste man fejka det
genom att ändra ljussättningen,

men det gav oss en möjlighet
att justera det i efterhand.

Vi behandlade månskenet för sig,

och facklorna och bålet för sig.

Du ska brinna. Lysa upp!

Som stjärnan du är!

Aj! Hjälp!

Det är fantastiskt hur karaktärsdesignen
och skådespelarna påverkar varann,

och sen kommer animatörens inflytande.

När animatören får dockan
har hen fått röstspåren.

Det jag älskar med Pinocchio
är att dockan förkroppsligar

alla fyra- och sexåriga energiknippen
som ingen kan få styr på.

När de är ledsna vet man om det.
De kan vara gråtfärdiga ena sekunden,

och två sekunder senare
är de överlyckliga.

Gregory lärde oss

att inspelningssessionerna
inte varade länge, men allt var sant.

Till en början var jag jättenervös.

Jag hade aldrig spelat
en riktigt stor roll i en film förut.

Det var som att filma en dokumentär.

Varje gång han skulle spela in
gjorde vi en liten grej…

…som hjälpte honom att släppa loss.

Jag sa åt honom att kalla mig "dummer".

Han sa att om jag sa "dummer"
i slutet av en replik

skulle det nog inte komma med,

men då blev min betoning mer tydlig,
och speciellt när replikerna var roliga.

Varje gång han blev lite för teatralisk
sa han: "Håll klaffen, dummer!"

Sen skrattade han och fortsatte.

Jag är gjord av kött och ben
och köttbitar.

Jag är en riktig pojke.

Han är bra på att vara naturlig,
men otroligt intim när han viskar,

eller pratar med Syrsa eller Veke.

Då finns det en absolut äkta känsla.

Pappor känner förtvivlan, som alla andra.

Och de säger saker
som de bara tror att de menar just då.

Men innerst inne älskar de en.

Det här är nog mitt tredje projekt
med David Bradley,

och det är för att jag beundrar honom.

Han är en skådespelare
som har en lätt identifierbar röst.

Ingen talar till podestan på det sättet.

Jag närmade mig manuset
genom att hitta en kvalité i rösten

som var trovärdig och äkta,

men som berättar historien
på ett färgstarkt sätt,

och mer energiskt.

Det fångar figurens inre.

Han går högt och lågt snabbt.
"Varför säger du så?"

Han har verkligen…

…som en musikalisk kvalité.

En son vet när hans pappa lever.

Han letar efter oss. Du får se.

Du har inget att oroa dig för.

Lätt för dig att säga.

Jag trodde inte på Syrsa
när vi började filma, som figur.

Men så fort Ewan började spela honom,
sa jag: "Okej. Det funkar."

Vad. Vi klarade det!

Jag kan inte tro det!

Jag är ett massivt fan av Ewan McGregor.

När han pratar är han
både relaterbar och varm.

Och jag sa:
"Vi kan inte få nog av den här rösten."

Jag gjorde mitt bästa,
och det är det bästa nån kan göra.

Pinocchio lärde mig det.

Jag tänkte att det borde vara
huvudpersonen, berättarfiguren.

Vi skrev om scenerna
med syrsan i förgrunden,

även om han bara såg på.

Sessionerna med Ewan har varit
de bästa röstsessionerna i mitt liv.

Jag är greve Volpe. Du har blivit utvald!

Kom och delta i det festliga,
fria och sorglösa karnivallivet

som stjärnan i min dockteater.

Volpe skulle vara prålig,
kosmopolitisk, tilltalande,

han skulle låta världsvan.

Vi ville att han skulle ha en brytning,
men felfritt kunna uttala

ord på franska, italienska eller tyska.

Dockor är le meilleur qui soit.
Nummer ett!

Lyft armen.

Dockor respekteras
av alla samhällsklasser.

Den enda rösten jag kom på
var Christoph Waltz.

Snacka om en kille som kan ändra
rytm och känsla mitt i en mening.

Det tjänar dramatiken, så att säga.

Jag söker alltid efter berättelsens syfte.

Han vet hur han ska nyansera saker,
och sen sätter han slutklämmen.

Vad är det? Vad gör du här?

Spazzaturas röst,
och det är kanske en överraskning…

Den kom till som av en välsignelse
och en oförutsedd slump.

Vi filmade Nightmare Alley.

Cate Blanchett och jag hade så roligt

och hon sa:
"Du måste ge mig en roll i Pinocchio."

Jag sa:
"Den enda rollen som är kvar är en apa."

Jag sa: "Jag gör vad som helst.

Jag skulle spela
en blyertspenna i din film."

Så jag visade Spazzaturas skiss
och hon sa: "Det är mitt andedjur."

När Spazzatura blir nedskjuten ur himlen,
vill du ha ett litet…

…i fjärran?

Det är nåt i Guillermos skratt…

…som finns i Spazzatura.

Men alla karaktärer i Guillermos filmer

får oss att känna att han är närvarande.

Så jag tror att det finns drag
av Guillermo i alla hans figurer.

Och Spazzatura är ett exempel på det.

Ciao, papa
Mio papa…

När man tittar på en animation
med musikaliska inslag,

känner man när sångerna kommer.

Nästan som att dialogen
är ett avstamp för musiken.

För vem vet, varken du eller jag…

Men sångerna i Pinocchio
dyker upp helt överraskande.

Dockorna inspirerade mig att inte…

…tänka på den som en animering,
utan som en spelfilm.

Det gjorde mig detsamma,
för de ser ut som riktiga människor.

Jag ville ha musik för riktiga människor.

Vi beskriver den inte som en musikal,
utan en film med musikaliska inslag.

Det är inte musikallåtar eller poplåtar.

Det är musik som man tänker på
för Alexandre, Guillermo och Mark.

Genier som tillsammans
skapar nåt helt unikt.

Alexandre och jag pratade,
och jag tyckte att det vore intressant

att börja filmen
med karaktärer som sjunger,

men i andra halvan av filmen
kommer fascistiska sånger och marscher.

Filmen tog lång tid,
naturligtvis för att animeringen tar tid,

men Guillermo ville också att jag
skulle skriva sånger till figurerna.

En sång har förmågan

att på några sekunder
beskriva en karaktärs liv.

De sätter den musikaliska tonen.

De ger information om
vilka de är, var de befinner sig,

var de kommer ifrån
och vart de är på väg.

Jag beundrar Alexandre Desplat.

Han är en fulländad filmkompositör.

Han gör samma sak som jag i mina roller.

Han tittar på berättelsen.

Igenom hela filmen har jag valt
att bara använda träinstrument.

Så vi har gitarrer, mandolin,

piano, harpa och alla träblåsinstrument.

Fagotter, klarinetter, oboer, flöjter.

Alla instrumenten är av trä,
och det skapar en märklig värld

som tillhör Pinocchio.

Nej!

Den här filmen kan man se tillsammans
med Pans Labyrint and Devil's Backbone.

Den har många inslag av
en oskuldsfull själ som prövas

och kommer stark ut på andra sidan.

Som jag ser det är du tyngd av en börda.

Det är en film om döden.

En film kan inte handla om livet
utan att handla om döden.

Då så.

När vi började tackla Pinocchio,
ville jag göra min egen version.

Jag ville inte bara göra en bearbetning.

Jag ville prata om saker
som berör mig väldigt djupt.

De flesta av mina filmer
handlar om mig och min pappa,

och det här är inget undantag.

Man ser den här pojken växa upp
och aldrig förändras fysiskt.

Men han inser att han kan göra
mycket mer än andra runt honom.

Ta vara på det.

Vanligtvis handlar Pinocchio om
vad han lär sig i världen,

och sen blir han en duktig pojke,
och blir levande.

Vår Pinocchio är nåt annat.

Han förändrar alla
med sin oskuldsfullhet.

Han förändrar Geppetto.

Han förändrar syrsan.

Han förändrar Spazzatura.
Han förändrar alla.

Och han lär sig vem han är som människa.

Filmen överträffade mina förväntningar.

Jag hade älskat filmen som barn.

Och jag gillar filmen som vuxen.

Det är en film
jag gärna pratar med familjen om.

Att kunna se den fler gånger
efter den första upplevelsen

skapar ett intimt band
mellan tittaren och filmen.

Jag tycker bättre om den
för varje gång jag ser den,

och jag hoppas att publiken håller med.

Undertexter: Ingrid Berglund