Original subtitles

EN KOMEDISPECIAL FRÅN NETFLIX

Välkomna Naomi Ekperigin!

Ja.

Ja.

Ja.

Ja.

Det här känns rätt.

Det här känns rätt för oss alla.

Sluta.

Sluta.

Ni är väldigt stödjande, men ja, jag tog med min väska på scenen.

Det gjorde jag. För jag sa, "Jag känner er inte."

Okej? Jag känner er inte.

Jag är från Harlem och måste hålla ett öga på mina saker. Okej?

Jag ska titta på den. Så nu kan jag slappna av och fokusera.

Jag är så glad att vara i New York.

Härligt. Underbart.

Jag behövde det.

Jag bor i Los Angeles nu och rekommenderar det inte.

Det gör jag verkligen inte.

Jag vet att det är klyschigt att vara en New York-bor som inte gillar LA,

men det är sant för mig. Okej?

Och jag är en visselblåsare, om inget annat.

Det är bara små saker. Jag är ingen friluftsmänniska och…

Jag vet hur vetenskap fungerar.

Jag vet att det finns en sol för jorden.

Men solen i Los Angeles är annorlunda.

Den är annorlunda.

Det är den verkligen. Den är ljusare. Den är aggressiv.

Den är dömande.

Det är bara det. Det är ett faktum. Det är det.

Jag har mörkläggningsgardiner i mitt sovrum,

för jag är en vuxen kvinna med saker att gömma, naturligtvis.

Och ändå

väcks jag varje morgon av en solstråle.

Okej? Den där strålen mellan gardinen och fönstret träffar

mina ögon varje morgon och säger,

"Varför vandrar du inte?"

Det är allt.

Det är allt.

Det är vad de vill att man ska göra. De vill att man vandrar.

Och jag ska tänker inte bli lurad. Att vandra är att promenera dramatiskt.

Jag tänker inte bli lurad.

Jag vet att folk i L.A. inte gillar L.A. heller.

Och det förstod jag eftersom...

Det är sant, för när jag flyttade dit var jag ny, jag var ung.

Jag var liksom, "Jag är här. Vad ska jag göra?"

Och folk var liksom, "Oj, är du ny i Los Angeles?"

Vet du vart du borde åka? San Diego."

Ja.

Vad sägs om San Francisco, Santa Barbara, Ojai,

Big Bear, Big Sur, Palm Springs?

Vad sägs om här? Okej?

När man kommer till New York, är det ingen som säger, "Har du varit i Hoboken?" Nej.

Nej.

Allt finns här. Okej?

Till och med Staten Island kommer ge dig ett nautiskt ögonblick.

Men i Los Angeles är det mer, "Välkommen till L.A. Packa en väska."

Man älskar det inte.

Men jag gjorde ett av de här utflykterna som alla sa.

Jag åkte till Palm Springs.

Okej? Som bara är en ökenstad två timmar utanför Los Angeles.

Och jag trodde inte att jag skulle gilla den,

för det är öknen och jag gillar inte att svettas offentligt,

men jag älskade den.

Anledningen till att jag älskar Palm Springs är för att när jag...

Hur ska jag formulera det?

När jag vill öva på egenvård. Okej?

När jag vill komma bort från allt,

gillar jag att föreställa mig att jag är en huvudperson i en Nancy Meyers-film.

Okej? Det är. Det handlar om när jag försöker må bra.

Om du aldrig har sett en Nancy Meyers-film som

Galen i kärlek, It's Complicated, The Holiday...

Närhelst Diane Keaton känner sig sprallig. Okej?

Om du aldrig har sett en Nancy Meyers- film, så ska jag förklara den för dig.

Föreställ dig först att jag är en vit kvinna. Okej?

Jag är i 50-årsåldern. Jag är i 60-årsåldern.

Jag lever i värmevallningen. Okej?

Jag är i ett ögonblick i tiden.

Jag heter Margot, med ett T.

Och jag har på mig brungrått, krämfärgat, beige.

Ja.

Äggskalsvitt, naturvitt.

Och allt jag har på mig är löst, men också välsittande.

Det är min vibb.

Nån gång i filmen

kommer jag att sitta med min bästa vän och dricka ett vitt vin från Kalifornien.

Och jag kommer att säga, "Hur gammal är hans nya fru?"

Och det är varje Nancy Meyers-film i ett nötskal. Ja.

Tack. Ja. Det är sant.

Det är sant.

Hans nya fru är alltid för ung. Okej?

Och det var Palm Springs. Palm Springs var kaukasisk dekadens.

Det var "hans" och "hennes" handfat.

Vet du? Den typen av nivå.

Det är roligt att resa som svart på en plats som Palm Springs,

ingen vet hur man kom dit.

Och man börjar som en viskningskampanj.

Man går in i restaurangen, och de säger, "Är det Michelle?"

Och det är, "Nej.

Nej. Det är det inte.

Men jag tar en gratis aptitretare."

Ja. Vi bodde på ett hotell där folk kunde ta med sina hundar,

vilket jag normalt vis inte hade gillat, men nåt hände mig.

Jag flyttade till L.A., och kände den heta luften i ansiktet,

och jag sa, "Jag vill ha en hund och en podcast."

Omedelbart.

Och det satt en gammal, svart labrador vid poolen.

Och jag älskar gamla hundar. Gamla hundar är min grej. Okej?

Det är sant. Eller hur?

Jag vill inte ha en hund som hör dörrklockan och sen springer och skäller.

Jag vill ha hunden som hör dörrklockan och säger,

"Ska du öppna den?"

Vet ni vad jag menar? Ställer sig inte ens upp.

Reser sig inte upp från sängen.

Och det var den här svarta labradoren. Som bara chillade.

Dessutom är det 38 grader i Palm Springs,

så jag och den svarta labradoren är två färgade tjejer som vill vara i skuggan.

Vi var bästisar. Vi skapade ett liv tillsammans.

Efter att ha klappat hunden i tio minuter,

närmar sig två äldre vita kvinnor.

Nya ur en Nancy-film. Okej?

De kommer över för att en av dem äger hunden,

och säger, "Vem är du?" Och de presenterade sig,

och de hette Susan och Jan.

Palm Springs, ta bort mig.

Jag älskar det.

Och vi börjar prata och jag hoppas att Susan och Jan är ett par,

men de är bara vänner, och jag säger, "Tråkigt, men fortsätt prata."

Vi pratar och Susan och Jan är bästisar.

De är på semester, en bilresa.

Och Jan stannar med mig.

Hon har en plats i mitt hjärta, för Jan bodde i Maui på Hawaii,

och var på semester i Palm Springs.

Och... Ja, raring.

Och vid ett tillfälle pratar vi och Jan säger dödsallvarligt till mig,

"Jag vet att folk åker till Maui på semester,

men ibland behöver jag semester från Maui."

Va?

Det är den "Janneste" skiten jag nånsin hört.

Jag sa, "Jan, du är en grym bitch.

Okej, Jan. Jag ser dig.

Jag ser dig prata med mig som om jag inte är svart i USA. Fortsätt.

Fortsätt, Jan."

Och sen sa hon, "Tja, medan jag är på fastlandet..."

Okej. Dra tillbaka det, Jan.

Nu är det överdrivet. Du är nog från Indiana. Okej?

Hon sa, "Medan jag är på fastlandet

tänkte jag besöka min bror, men jag vet inte."

Jan bryr dig inte om sin bror!

Det här är Jans semster.

Herregud. Jag försöker vara en Jan i det här livet.

Jag känner att jag är en Susan. Jag är bara med på åkturen.

Men Jan gör reservationerna. Okej?

Hon gör dig redo för framgång.

Det är så jag känner. Jag försöker lista ut, hur kanaliserar jag Jan?

Hur kan jag vara den Jan jag vill se i världen?

Och ibland om jag möter ett mindre besvär, som att jag slår till min tå,

säger jag, "Jag behöver en semester från Maui."

Men det är inte riktigt det.

Jan var i sextiotalet, hon hade två vuxna söner,

och hon levde sitt liv.

Jan hade en livsglädje.

Jan tar älskare och målar med akvareller.

Jan gör det.

Hon gör det.

Trots att hon är äldre än jag, är hon yngre än mig i andan

för att Jan är här ute och trivs

och jag gillar att sitta i duschen. Och...

Det är tufft. Jag rekommenderar det. Se inte ut så där.

Att sitta i duschen är perfekt.

Att sitta i duschen är bra när man vill vara ren,

men man vill vila.

Förstår ni vad jag menar?

Jag älskar det.

Jag sätter mig ner för att inte sjuda som ett bad.

Jag gillar inte att sjuda.

Så man sätter sig ner. Man slappnar av och vattnet faller ner på en.

Och det känns som om man är i en 90-tals R&B-video.

Det är vackert.

Det är romantiskt.

Bara för en själv.

Men jag...

Jag är en gammal själ.

Det var vad jag kallades som barn. Alltid.

Det blev jag. Vuxna brukade kalla mig en gammal själ.

Jag är inte här för att leka kull. Okej?

Jag brukade sitta i ett hörn, läsa en bok.

Antagligen Barnvaktsklubben för att tjejerna hade jobb.

Okej? Det hade de.

Jag var liksom, "Entreprenörskap. Ja. "

Men jag har alltid velat bli vuxen.

Jag älskade att vara med vuxna när jag var liten.

Jag tittade på dem och sa, "Deras ögon är så hemsökta."

"Vad har de sett? De är skal. "

Jag var besatt.

Och som ensambarn till en ensamstående mamma

var jag ibland med i vischan och hängde.

Mamma kunde säga, "Vi ska till Pams hus. Sätt dig."

Svarta tjejerna vet. Ni fattar.

Så jag brukade bara sitta där.

När man är ett litet barn kan man smyga in.

De vuxna glömmer att man är där.

Det är min favorit. Jag dök upp med en juicekartong,

gick mitt i kökssamtalet

och sa "Gail, har skilsmässan gått igenom?"

Jag behövde det.

Dricka äppeljuice, få te. Det var jag.

Det var jag från tidig ålder.

Och Gail brukade berätta för mig. Okej? Hon behövde någon opartisk.

Så det var därför jag var där.

Det var min favorit.

Så ja. Det är som om jag är gammal i mitt hjärta.

Och vet ni varför jag också är gammal i mitt hjärta?

För jag har mycket ilska, och ilska kommer att göra er äldre. Okej?

Ilska kommer att göra er äldre.

All IBS, älskling. Det är ilska.

Ibs är ilska. Jag har det.

Det finns saker jag är arg på, men jag vet inte vad jag ska göra åt dem.

Min nya grej är att bli arg på obetydliga saker

som inte har med mig att göra.

Gillar nån annan att missakta sin ilska?

För jag gör det jämt.

Jämt.

Det hjälper inte att jag är nyfiken och gillar att lägga mig i främlingars liv.

Så det hjälper mig att bli arg för saker som inte har med mig att göra.

Om jag är på en restaurang och paret bredvid mig bråkar,

går jag inte förrän jag vet hur det slutar.

Jag säger det nu. Jag skulle säga "Vänta med min nota."

"Tjejen, behöver du skjuts?

Du kan bo med mig för han är värdelös."

Det är vad jag hade gjort.

Det skulle jag göra.

Jag skulle göra det när som helst.

Så jag hittar alltid saker...

Ett utmärkt exempel på vissa saker som gör mig upprörd.

Jag såg en vuxen man med fullt skägg

dricka chokladmjölk.

Och jag blev rasande.

Jag tänkte "Vad fan gör du och dricker chokladmjölk?

Det här är inte förskolan. Livet är inte en lek.

Havet brinner. Okej?

Det är eld i vattnet.

Varför dricker du chokladmjölk när havet brinner?" Okej.

Det är därför jag är arg.

Där är det.

Älskling, jag måste låta bitchen smutta på chokladmjölk,

och ringa mina representanter.

Man måste fokusera.

Vad är man verkligen är arg på?

Alltid. Det hjälpte inte att han var en kaukasisk man.

När jag ser en vit man frodas är jag alltid misstänksam.

Jag ser honom och tänker, "Vad planerar du?"

En gång promenerade jag och där var en ung, vältränad, vit kille,

som joggade och väntade vid trafikljuset.

Så han joggar. Måste hålla uppe hjärtpulsen.

Han har ingen tröja på sig. Jag sa "Sluta skryta."

Och han hade sina hörlurar och han bara skrattade för sig själv.

Och jag hade en vision av att ta AirPodsen ur öronen

och säga, "Vad fan skrattar du åt?"

Varför var jag så oförskämd?

Jag gjorde det inte, men jag ville.

Men jag insåg varför. Vet ni varför?

Anledningen till att jag inte litar på den vita pojken-glädjen

är för att...

det har hänt i åratal.

Jag har haft en misstanke... Det är inte av de skäl ni tror. Okej?

Jag litar inte på vita män för de flesta vita män var en gång vita pojkar.

Okej? Och som barn på 80- och 90-talet

handlade alla filmer och tv-program som jag tittade på

om att en liten vit pojke hamnade i trubbel och hade dålig energi.

Okej? De små vita pojkarna älskar att bli vänner med en utomjording.

Okej?

De ska hitta en gremlin. Okej?

De har närkontakt av tredje graden.

Vad är de andra två?

Vad är de andra två kontakter?

Det vet vi inte.

Små vita pojkar, jag ska säga er.

Små vita pojkar älskar att öppna en portal till en annan dimension.

De bitcharna öppnar en portal och låter en plocka upp bitarna.

Det är ett faktum.

Har ni sett filmen The Gate?

Den är från 1989. Väldigt formativ för mig.

Och den handlar om att två vita pojkar

är ensamma hemma på en helg,

och de öppnar en väg till helvetet.

Varför kunde de inte beställa en pizza som alla andra?

Det är därför jag inte litar på det.

Inget skrämmer mig mer,

ingen bild skakar mig i mitt innersta

som att se en eller flera vita pojkar cykla.

Jag ser en bitch på en cykel, jag går åt motsatt håll.

För det betyder att det är en poltergeist på gång.

Jag vill inte åka fast i skottlinjen.

Jag ska säga er nu.

Jag försöker leva.

Jag försöker leva.

Jag är vaccinerat och avslappnad.

Jag är så glad. Eller hur?

Jag är så glad att bli vaccinerad. Jag var hungrig efter det.

Det var en liten långsam utrullning.

Man fick vänta på sin tur. Jag ville inte vänta på min tur. Okej?

Jag fortsatte uppdatera webbsidan som om jag försökte köpa BTS-biljetter.

Jag var liksom, "När är det min tur?"

Och på Los Angeles countys hemsida är det, "Bitch, det handlar inte om dig."

Och jag vägrade.

Jag fick vänta några månader tills det var min tur.

Och medan jag väntar på vaccinet

läser jag en artikel om hur San Diego Zoo

har vaccinerat alla sina orangutanger mot covid-19.

Hörni…

Jag väntar på vaccinet och orangutangerna fick vaccinet.

Bokstavligen en orangutang hostade och zooet var liksom,

"Inte på vår vakt. Inte våra medborgare."

Jag var liksom, "Okej. Googlar 'kan jag få ett habitat?'"

Förstår ni vad jag menar?

Om de ger ut vaccinet och tar hand om saker,

flyttar jag till zooet. Jag säger det nu.

Om det är nåt som 2020 har lärt mig, är att jag kan trivas instängt.

Varför inte?

Ge en bitch ett habitat.

Det är sant.

Jag skulle vara bättre än de andra djuren på zoo.

Okej? För när man går till zooet gömmer sig djuren bakom en sten.

När skolgruppen kommer kommer jag ut. Okej?

Jag gör en fem minuters komedishow för barnen. Okej?

Om det betyder att jag kan få vaccinet.

Jag kunde inte tro att artikeln kom ut när jag väntade på vaccinet.

Jag tog det personligen.

Särskilt när jag läste att en av orangutangerna på zooet

hette Karen.

Kom igen.

Jag sa, "San Diego Zoo, du är rörig." Okej?

Du vet exakt vad du gör."

Karen, orangutangen, fick vaccinet.

Under tiden går jag till apoteket varje dag,

som en jävla Oliver Twist.

Som, "Snälla, sir. Kan jag få lite vaccin?

Kan jag få vaccin innan det förstörs?"

Vaccinet var ömtåligt.

Du har bara sex timmar. Använd det eller förlora det.

Det var som en mogen avokado.

Om du inte gör guacamolen har du ingen tur.

Det är som, "Kan jag få lite vaccin?"

Jag kunde inte få det.

Varför behöver orangutangen Karen vaccinet? Okej?

Jag är här ute med redan befintliga förhållanden.

Astma, svarthet. Okej?

Jag är här ute. Vad gör Karen hela dagen? Sitter i ett träd och gnider sin klitoris.

Varför behöver du vaccinet?

Varför behöver du vaccinet, Karen?

Jag var så arg på Karen.

Och jag googlade henne... Ni vet när man hatar någon,

och man börjar undersöka dem för att få veta mer information

som stöder ens hat. Vet ni vad jag menar?

Det var det jag gjorde med orangutangen Karen.

Jag googlade "Karen, orangutang, San Diego."

Det kom många andra saker,

men sen kom jag till Karen, orangutangen i fråga.

Min dödsfiende.

Och jag läste att orangutangen Karen

var en av de första primaterna som hade en öppen hjärtoperation på 90-talet.

Vi ger den här bitch för många chanser.

Vad gör vi?

Karen, du hade ett bra liv. Om du får covid så får du det.

Okej?

Du har haft 25 bra år, Karen.

Varför försöker vi hålla fast vid dig?

Du fick vaccinet innan jag fick det.

Jag älskar djur.

Missförstå mig inte. Okej?

Jag är en hundmamma.

Det är vackert. Tack. Ja.

Ja.

Hon är underbar.

Hon är ungefär åtta år gammal.

Jag har haft henne i två år. Så hon är en omplaceringshund.

Ja. Det är viktigt att säga det.

Jag följer många djurkonton på Instagram

och folk lägger upp en bild på sitt djur och skriver,

hashtag "Vemräddadevem?"

Det är liksom, "Jag räddade henne."

Jag såg henne och sa "Följ med mig om du vill leva."

Det är dynamiken.

"Ta näsan ur röven. Kom."

Och hon är så söt.

Hon är en liten maltesisk terrier, liten ängel.

Hon är jättefin.

Och jag insåg efter att ha haft henne i en vecka

att jag inte kan ha en hund som är för fin.

För när man har en fin hund vill folk prata med en

ute på gatorna. Okej?

Jag är en surkart och hon är underbar och de vill få kontakt.

Vi går och folk säger, "Är hon vänlig?"

Och jag säger, "Nej. Det är jag inte."

Och jag går iväg.

Det är sant.

Särskilt på morgonen.

Jag är ingen morgonmänniska och jag trodde att hunden skulle fixa det.

Jag var liksom,

"Om jag har en hund, betyder det att varje morgon vaknar jag tidigt

och börjar med en snabb promenad." Okej?

Tjugo till trettio minuter varje morgon.

Det kommer att påbörja många förändringar.

Efter det kommer jag hem och äter en förnuftig frukost.

Något som en halv nätmelon med en skopa keso.

Jag tänkte att jag klarar det. Och när jag har gjort det,

ska jag äntligen lära mig att spela sudoku.

Sen gör jag det.

Då skriver manuserna sig själva.

Och efter det arbetar jag redan på en hög nivå,

jag börjar jag hantera världens problem. Jag är mitt bästa jag. Jag jobbar här.

Nu plockar jag upp min telefon och jag säger,

Israel, tjejen, jag har Palestina på den andra linjen.

Och vi kan fixa det här.

Jag har en plan.

Jag har varit vaken sedan 8,00."

Jag hade stora drömmar...

Men det är inte vad som hände.

Varje morgon vaknar jag, rullar över och tittar på hunden

och jag säger, "Du kan kissa i sängen om du vill.

Det kan du lika gärna göra. Jag kan sova tio minuter extra.

Varför inte?"

Jag är ingen morgonmänniska och jag tror att riktiga hundmänniskor,

människor som har haft en hund länge, är uppe.

De är uppe med solen, de rör sig på morgonen.

De är ute. De förväntar sig ögonkontakt. Okej?

De vill prata med dig på gatorna.

När jag går med min hund på morgonen är jag behålös. Okej?

Jag är behålös.

Om det är nåt ni behöver veta om mig,

så är det att inte prata med mig när jag dinglar. Det är allt.

Det är allt.

Prata inte med mig när jag dinglar.

Om jag skulle kandidera skulle det vara min plattform.

"2024. Naomi Ekperigin. 'Prata inte med mig när jag dinglar.'"

Det skulle det vara. Det är sant.

Men jag älskar min hund. Hon är perfekt.

Det är så bra för hon ger mig och min judiska pojkvän,

något att prata om efter alla dessa år.

Vi har varit tillsammans i nästan 12 år.

Ja. Eller?

Nästan 12 år.

Och om man räknar år 2020 har vi varit tillsammans i 38 år.

Så det är en lång tid.

Vi älskar varandra djupt. Det är magiskt.

Är nån här ett rasblandat par?

Någon?

Ja. Det här är framtida liberaler.

Vi älskar det.

Jag vet inte hur det är med er,

men när jag och min judiska pojkvän är ute på gatorna

tror ingen att vi är tillsammans.

Okej? De förstår inte kopplingen mellan oss två.

Min judiska pojkvän tror att det är för att han är lite kortare än jag,

och jag säger "Du är optimistisk."

Men ja, för protokollet, jag är ihop med en kung i resestorlek. Okej?

Ni måste skaffa er en pojkvän som är TSA-godkänt.

Lyssna på mig. Packa honom i väskan och gå. Okej?

Men det är inte det, för vi är ute,

vi går fram till värdinnan på en restaurang,

och värdinnan säger, "Är ni två tillsammans?

Är ni tillsammans?"

Och vi liksom, "Vi håller hand och det finns ingen bakom oss.

Ja. Vi är tillsammans."

Och hon bara, "Va?"

Och jag säger, "Nej. Jag är hans hemsjukvårdsassistent.

Vi ville ha en tidig middag special."

Hela tiden.

Och när vi går till mataffären. Trader Joe's, mitt favoritställe.

Normalt en säker plats.

Men vi är i Trader Joe's. Vi går till kassan. Okej?

Hur är läget? Två älskare, en vagn.

Och vi går upp och kassören tittar på min pojkvän.

De tittar alltid på honom först.

De tittar och kollar med honom,

"Sir, är du under tvång?

Blinka två gånger om hon skadar dig."

De är väldigt koncentrerade på honom,

"Sir, är ni tillsammans? Är det här din vagn?"

Och jag var på ett visst humör den dagen.

Så jag sa "Ja. Vi är tillsammans."

"Sist vi kysstes råkade jag av misstag rapa i hans mun.

Ja. Vi är tillsammans!"

Jag rapade inte i hans mun med flit.

Det bara hände.

Efter 11 år när man kysser varandra och man måsta rapa så drar man sig inte bort.

Så är det. Det är bara det som händer. Du bestämmer det.

Den senaste, den mest hemska, var i Los Angeles.

Vi har en hemlös granne på vår gata, för USA är ett kapitalistiskt helvete

som inte tar hand om sina sårbara medborgare. Och…

Och han är alltid ute. Det har gått flera år. Han är vår kille.

Vi säger "Hej. Hur är det? Vill du ha en dollar? Vill du ha mat?" Det här är han.

Och en dag gick min pojkvän ensam,

och han stötte på honom.

Och killen säger,

"Vad hände med din rumskompis?

Var är din rumskompis?"

Ni är alltid tillsammans. Var är din rumskompis?"

Den här mannen sett oss omfamna varandra i regnet

på gathörnet, som om vi är i slutet av en Brontë-roman.

Han vet att vi är tillsammans. Okej?

Han vet att vi är tillsammans. Han var jobbig.

Så det är vad min kille sa till honom.

"Vi är tillsammans. Det är min partner. Vi bor ihop."

Sen sa killen,

"Jag hade en svart flickvän en gång,

men det varade inte för hon försökte få mig att göra nya saker."

Jag sa, "Sir, det är därför du inte har ett hem. Okej?"

"Du borde ha lyssnat på din svarta flickvän,

för, ja, vi ska få dig att göra nya saker.

Nya saker som terapi. Okej?

Nya saker som att lära sig att tvätta lakan. Okej?

Nya saker som att klippa tånaglarna. Okej?"

Det är vad svarta flickvänner gör.

Jag vill tydliggöra det,

jag är inte arg på honom för att han inte har ett hem, utan för att han är en bitch.

Jeremy var väldigt oförskämd.

Han heter Jeremy.

Jag borde ha sagt det. Jeremy. Oförskämt.

Gud, han sa, "Är ni tillsammans? Din rumskompis?"

Det är galet att folk inte tror att vi är tillsammans.

Så det är en sida.

Och den andra sidan svänger helt motsatt,

och de är besatta av att vi ska få barn.

De vill att vi ska skaffa barn för att jag är svart och han är vit.

Alla är så glada.

De säger, "När ska ni få barn? Era barn kommer att bli vackra.

Ni måste få barn. De kommer att bli vackra.

Herregud. När ska ni få barn? De kommer att bli vackra."

Och det är liksom, "Varför är alla så kåta efter den här bebisen

bara för att den blir beige? Jag förstår inte. "

Varför?

De ser alla ut som bakad potatis när de kommer ut.

Och jag har ingen impuls att få barn.

Liksom frestad att göra en.

Jag kanske skulle adoptera en tonåring, en unge som jag kan sätta i arbete.

Men jag känner inte... Jag vet inte.

Jag har aldrig haft en känsla att,

"Vi måste bevara dna i blodlinjen."

Jag har klinisk depression,

jag är halvblind och har haft tandställning två gånger.

Så det är säkert att säga att blodlinjen slutar här.

Tycker ni inte det?

Det är recessivt från och med nu.

Varsågoda.

Det vill jag inte.

Och jag är gammal inombords. Jag kan inte uppfostra ett barn.

Jag har inte sån energi.

Okej, allihop. Låt mig se.

Jag tänkte fråga hur många av er som är över 30.

Många vänner.

Underbart.

Alla under 30, säg inte ett ord

för jag kan se ljuset i era ögon reflekteras tillbaka mot mig.

Det behövs inte.

Okej. Mina över 30-årsåldern, eftersom jag vet att ni är många.

Oj, ni är alldeles för glada för att vara över 30.

Men jag ska säga det här.

Mina över 30-åriga, har ni nånsin hört någon prata

och ni har sagt, "Du är 22."

Ja. Du låter dem.

Det hände mig i L.A.

Jag gick och jag hörde dessa två unga vita kvinnor. Okej?

Jag hörde dem prata.... Jag hörde inte mycket.

Två köer mellan dem. En koppling.

Men ändå var det så rikt att det berättade allt jag behövde veta.

Och det var legitimt. Bara en tjej, riktig avslappnad.

Hon var inte stressad. Hon sa, "Jag känner mig tjock."

Och hennes vän säger "Håll tyst! Du är underbar!"

Okej, tjejen.

Lugna er.

För mig är det tidig 20-årsåldern Okej?

Det är vad man gör när man precis har börjat betala hyra och är glad över det.

Ni vet?

Som, "Jag köpte den här tapeten."

Ni vet? Det är energin.

Jag är i 30-årsåldern. Jag och mina vänner pratar inte så längre.

Om någon säger "Jag känner mig tjock."

Resten av oss säger "Bitch, jag med."

Jag kan inte få dig att må bättre.

Jag kämpar på gatorna.

Jag kan göra en smörgås åt dig. Okej?

Jag kan laga en varm måltid åt dig, men jag kan inte ta dig tillbaka från randen.

Nej, det kan jag inte.

Men när man är i 20-årsåldern är kärleken aggressiv.

Du kommer in hett. Du är liksom, "Tyst, tjejen. Du är en drottning."

Och det är liksom, "Nej, älskling. Du är administrativ assistent."

Du…

Du är ingen drottning förrän du kan se någon i ögonen och säga,

"Jag behöver semester från Maui."

Tack.

Undertexter: Z.J.