Original subtitles

Det är så här snö ser ut.

Eller så här.

Det finns inte två snöflingor med samma mönster.

En kan se ut så här. En annan så här.

Och när de smälter försvinner det mönstret och kommer aldrig igen.

Min pappa och mamma älskar snö.

Så mycket att de har skaffat en egen skidbacke.

–Vilken fin liten anläggning ni har. –Ja. Tack, kul.

Kommer syrran sen också eller? Ja. Det är kul när alla är här.

Det där, det är jag Frank. Och det där är min lillasyster...

–Det här är livet! –...Monky.

Monky heter Saga, men kallas Monky för att hon tror hon är en apa.

Monky, man får inte hoppa i den. Okej?

Jag har precis sorterat dem!

Monky...! Nej!

Hej, Monky!

Jag vill ha min apmamma! (låter som en apa)

(mamma låter som en apa)

–Lilla Saga! –Jag heter inte Saga, utan Monky.

Du luktar babian, lilla Monky. Vi måste tvätta din dräkt.

Svårt att tro, men Saga är sjuk. Så sjuk att hon måste få mediciner.

Innan hon började med medicinerna tyckte de hon skulle få vara glad.

Så vi åkte på en resa till Thailand.

Vi var på ett sånt där hem för sjuka apor.

–Hej! –Vart är Saga?

Saga, kom. Kom!

Man får inte vara där. Kom! Inte innanför repet.

Saga blev typ kär i allihop.

Det var som att hon kände igen sig. Trodde att hon var en av dem.

–Nej, jag bor här! –Släpp nu. Vi behöver gå.

Du, hjärtat. Det är inte roligt. Vi orkar inte längre.

–Saga. –Titta här då.

Sen vi var på apstället har hon varit helt galen.

Vi måste lägga nån list där...

Nej, Monky! Kom ner! Inte gunga!

–Nej, inte lampan. –Hur kom du upp dit?

Hon gör som hon vill och ingen bryr sig. Utom mormor så klart.

–Hej, mormor. –Lilla gumman.

–Hej, mamma. –Hej, hej.

Du får inte göra så där. Jag blir ju jätteorolig.

Tack, Shirin, för att du håller ett öga på henne.

Självklart. Gå och jobba nu.

Hallå där.

Hej.

Starka, lilla, modiga människa. Vet du...

Ibland önskar jag att jag kunde äta upp alla dina mediciner åt dig.

Så att du slapp.

Hej, Frank!

Saga... Nej, förlåt, jag menar Monky. Skulle du vilja ha lite varm choklad?

Men, Frank, jag lovar.

Det är så när man dör. Allt är precis som vanligt. Fast jag är en apa.

–Du kan väl rita det. –Sluta, Monky.

Snälla Frank.

Rita det. Annars stoppar jag in ett bananchips i örat på dig.

–Okej. –Jag vill vara uppe på skidbacken.

Det ska vara du, jag, mamma, pappa.

Jag vill sitta på dina axlar.

Som en liten apa.

Varför berättar ni inte för Frank hur sjuk hon är?

–Men du ser väl, hon är ju pigg. –Monky! Vad vill du ha på din pizza?

Jag vill ha bananchips och hundra prickig korv.

Det blir en Favorita! Med mycket bananer. Nej, mera, mera, mera!

Han får ju ingen chans att förbereda sig.

–Bästa stämningen i hela stada... –Sluta!

Ni måste berätta för Frank. Han tror att Saga kommer bli frisk.

Mamma, när slutar jag vara flintis?

–Snart, gumman. –Mormors sötaste lilla flintis.

Pappis.

Frankis.

Och så jag som Apis.

Och så Mammis så klart.

Okej, läggis, alla gosisar.

Vilka är här? Apis, Apis...

...Apis, Apis... Elefantis...

...Kamelis.

Monky, lova att du stannar kvar hos mig.

Du får aldrig lämna mig. Lova det.

Du måste faktiskt bara lova det.

Jag lovar, Frank. Jag kommer aldrig lämna dig.

Jag kommer aldrig lämna dig.

Jag kommer aldrig lämna dig.

Monky. Så här ser döden ut.

Det blir svart, tomt och tyst.

Hallå!

–Hallå. –Hej.

Hej.

–Hur var det i skolan då? –Bra.

–Okej. Vem vill ha varm choklad då? –Ja! Tuppen jag!

Vet ni vad jag tänker göra? På byfesten ska jag göra en eldshow.

Det låter ju som en jättebra idé.

–Sluta tjata! –Vi måste planera vintersäsongen.

Allt påminner om henne.

Men jag tänker inte flytta till stan.

–Det var en så otroligt dum idé. –Ja. Det var din idé.

Att vi skulle arrendera den här förbannade skidbacken.

Den bara står och tickar pengar.

Det är väl bättre än att slänga pengar på nån lägenhetshyra i stan?

Ja. Men nu har vi inga pengar. Vi har inga pengar att slänga på nåt.

–Kan du göra det där nån annanstans? –Nej, det kan jag inte!

Jag kommer aldrig lämna dig.

Frank!

Frank, kom!

Frank!

Frank!

Frank!

(sten mot rutan)

Hallå? Är det nån där?

Hallå?

(apljud)

(apljud)

Kom fram då!

Aj! Aj! Aj! Aj!

–Vakna! Vakna nu, snälla! –Vad är det?

Det var nån i skogen. Jag tror att det var hon – Monky.

Det där var inte ens kul. Gå och lägg dig.

Bananchips. Hon älskar bananchips.

(apljud)

(knirr)

(skrammel)

(skrik)

Jag visste att du skulle komma tillbaka.

Monky?

Frank!

Frank?

Vad är det?

Hon är tillbaks.

Monky är tillbaks.

Ja. Monky! Yes! Jag visste det!

Jag visste det! Jag sa ju det! Yes!

Nej!

Akta!

–Nu tar den äggen. –Kolla in den.

Snyggt!

Där kom ett!

–Bra, Frank! –Aj, det gör ju ont!

Akta, ner! Ner, ner! Ner, ner, ner! Ner!

Det kommer mer. Akta, Frank.

Nej! Efter! Efter!

–Den sprang upp! –Den sprang upp. Fort!

Vi måste få ut den.

–Den känner igen Apis. –Så klart hon gör.

–Va? Har ni sett den? –Nej. Var är den?

Den är inte här. Har ni hittat den?

–Nej. –Jag hittade henne!

–Kom! –Nu går den upp igen.

–Vad är det som händer? –Ser du den? Frank?

–Men... –Men vad gör den?

Uuåh!

Nej...!

–Ska verkligen apor äta prickig korv? –Det är väl bra om vi bondar lite.

Okej.

Potatis.

–Vart tog hon vägen? –Hon gick ut.

–Nej! –Oj.

–Hon sitter på den där. –Monky, vänta.

Frank?

Du är jätte... jättehögt upp.

Monky. Du är tillbaks. Vad gör du här? Du ska vara med oss där nere.

Ta det lugnt! Det där är ju farligt.

–Vad...? –Frank!

Du kan väl ta dig in mot stammen och så tar du dig ner.

Nej, nej, nej!

–Paul, han får sitta kvar. –Han måste ju ta sig ner.

–Sitt kvar! –Frank vet vad han gör.

Du går in till stammen och tar samma väg som du kom upp.

Jag tror inte att jag kan komma ner. Skulle du kunna hjälpa mig ner?

Så. Och så tar du... Lugnt och fint. Och så kom där... Jättebra.

Du har ett steg till. Och händerna hela tiden.

Mormors finaste.

Nu ska du få en ny blomma av mormor.

Så.

Lilla gumman.

Näe...

Jag läste en gång–

–om en treårig pojke, tror jag, från Österrike–

–som plötsligt började prata flytande japanska.

Varje dag lekte han att han var en japansk stridspilot–

–som störtade ner i havet.

Hans mamma och pappa tyckte allt var så konstigt–

–så de tog med sig sin lilla pojke till Japan–

–där han fick träffa ett gäng gamla krigsveteraner.

De var 90–åriga gamla gubbar.

Och han kände igen dem.

Varenda en. Visste vad de hette.

Och de kände igen honom.

De sa att han var deras japanska gamla kompis som har störtat i havet.

Och nu var han där...

...hos dem igen.

Så jag tänker att det kanske inte är så konstigt.

Om det är hon.

Men så klart det är hon.

En apa hemma hos oss? Hallå!

Ja, kom igen, upp då.

Nej! Oo, nej!

Nej, det är Axelssons. Vi kan inte visa Monky.

Varför kan vi inte visa Monky?

–Hej hopp! –Hopp!

–Hej hopp, hej hopp. –Hopp.

(apljud)

(de ylar)

Det är härligt att se er ute på byn.

Full fart!

Full fart.

(de nynnar)

Det vore härligt om hyran för backen hade fått full fart in på mitt konto.

Jaha. Nej, var var vi, vad sa vi...? Pengarna, hyran ska ju in, absolut.

Nu måste vi skynda oss hem, för...

Fint väder. Ja... fin bil. Ja... hej.

Hallå! Pappa! Vad händer om de får reda på nåt? Hallå!

Om de får veta att Saga är tillbaka?

–De såg inget. –Va?

–Ska vi inte åka, Henry? –Va? Jo, jo. Jo.

Jag har aldrig tänkt på att hon är så... så hårig.

En väldigt speciell typ av... behåring på den där kvinnan.

–Vem då? –Franks mamma är hårig som en apa.

Är det till att vara lite avundsjuk, älskling?

Men kör då!

Om hon är en apa kanske folk tycker att hon ska vara i en djurpark.

–Va? –Monky, gå in!

Vi tycker inte det, men nån kan tycka det.

–Som vem då? Polisen eller? –Ja, typ polisen.

–Frank, dra för i vardagsrummet. –Hallå!

–Ja, till vad då? –Tills vi vet mer.

–Kan en apa sova i en vanlig säng? –Hallå!

–Mormor är här! –Vad gör ni där inne?

–Hon kommer ju aldrig att förstå. –Vad ska vi göra?

Det är ju din mamma. Du får se till att få bort henne.

Och jag tar Monky. – Monky, kom.

Jag hör ju att ni är där.

–Hej, mamma. –Varför har ni låst för?

–Men vi låser väl aldrig. Nämen... –Det är lite...

My. Jag såg er förut.

Det var så himla fint. Ni såg så glada ut.

Du, jag tog med mig ett par... kängor som jag tänkte att Paul kunde få.

Du är helt tyst. Om du inte är det så kommer mormor att märka.

(apljud)

–Var det Frank? –Nej, han sover.

–Sover? –Ja, han... han har feber.

Nämen, oj. Oj, oj, oj.

Sch! Helt tyst nu!

Då är det väl lika bra att jag tittar till honom.

Väck honom inte, mamma!

–Nu kommer vi! Och mormor är med! –Nämen, väck honom inte då.

Schyy... Monky, Monky!

Men... men nu får ni väl lugna ner er.

Nämen... min älskling.

Hur mår du? Har du feber?

Mamma, jag tror vi ska låta Franken vara... lite ifred.

–Sova lite. – Eller hur, Franken? –Ja.

Läsa, sortera lite fotbollsbilder. Sånt. Kom nu, mamma.

Jag såg er när ni var ute och gick. Ni kommer att klara det här.

–Bara ni är tillsammans. –Men, du...

–Jag är jättetrött nu, mormor. –Ja, det är klart.

Vi kanske kan hitta på nånting i morgon, du och jag.

Det blir... (apljud)

–Vad var det? –Jag hörde inget.

–lnte jag heller. –Nej, men jag hörde ett ljud.

Ja, men, mamma, du har ju också börjat höra lite dåligt.

Ja, men när man hör dåligt, då hör man ju inte nåt.

–Nu hörde jag ju nåt. –Det kan vara så att man hör saker...

–...som inte... finns. –Exakt.

Aha...?

Nej, men, hörni, nu tycker jag...

Vem mer än jag är sugen på... sockerkaka?

Hej då, mormor!

Krya på dig.

–Hej då. –Hej, hej. Hej.

–Nej! –Nej, nej, nej!

(skrik)

–Ögonen är exakt som Sagas! –Hon hittar här och vet var allt är.

Det är ett vilt djur. De biter en om man ser dem i ögonen.

Titta på henne.

Vadå, henne? Ni kan väl inte veta om djuret är en hane eller hona.

Du ser ju själv. Hon har samma kroppsspråk, samma rörelser.

Titta vad den gör nu då.

Hon hittar allting. Det är som hon har varit här förut.

Monky, hämta Apis. Du ska se henne med Apis. Hon minns den.

–Monky, hämta Apis. –Nämen, herregud.

Det här är ett mirakel.

–Nej. –Det är ett mirakel.

Mormor, du ska få se. Hon är tillbaks.

Alltså, vi borde ju fira på nåt sätt.

Älskade vän...

När man har varit med om nåt svårt då kan man behöva prata med nån.

–Då tycker jag att du ska göra det. –Nu har inte jag tappat greppet.

Mamma, kolla Monky!

–Var har hon fått de där ifrån? –I smutstvätten.

Så söt! Va? Vad säger du?

–Nämen, det är ju mina strumpor. –Nämen, kolla, kolla.

–Monky... sötnos! –Vilket mirakel.

–Jag lovar, hon kommer berätta. –Nej, hon kommer inte säga nåt.

Det gör hon. Och så kommer de att ta Monky ifrån oss.

Man kan säga vad man vill om mormor, men nån skvallerbytta är hon inte.

–Du får ju säga. –Nej.

Jag är ju deras vän. Om du är orolig för nånting, så säg vad det är.

–Jag kan inte. –Snälla.

–Lovar du att inte berätta för nån? –Så klart.

Ja, jo, absolut. Men en apa? Kan hon inte komma på nåt bättre?

Du får inte säga det här till nån nu. Alia. Det gäller ju dig också.

–Titta mig i ögonen nu. Inte ett ord. –Ja, mamma. Jag ska inte.

–Ska vi inte göra en myshörna? –Bra idé.

Har de en livs levande apa hos sig?

Jag säger ju att det är en apa. Hör du inte vad jag säger?

Jag visste det. Jag visste att jag såg nåt.

Jag såg det!

Vänta!

Alia, skynda! Vi ska se på apan! Kom!

Hörde du vad han sa? Det är en apa.

–Apor hugger folk i hälsenorna. –Kom, vi måste kolla!

–Mamma! Pappa! –Vad är det?

–Nämen, gud! –Alla är där. Varför är de det?

–Mycket kan man säga om mormor... –Men nån skvallerbytta är hon inte.

Jag ser den! Jag ser apan!

Den är där!

Vad ska vi göra?

Jag tar det.

–Vad ska vi göra? –Nämen, vi ska... Jag vet inte!

–Jag ska ta det. –Bra, Hasse.

–Hej. –Hej, hej!

–Vad har ni på hjärtat? –Jag tog inte hit dem!

Hej, mamma.

Nej, vi ville bara... kolla så allt är okej med er.

Vad snällt. Nämen, allt är...

–Allt är jättebra. Som vanligt. –Bra, bra, bra.

Säg till om ni behöver hjälp.

–Det är bara att säga. –Vad som helst.

–Ja, ja. –Så klart vi gör.

Nej... vi ska väl inte stå här och stå.

–Nu går vi. –Hej, hej!

Hej då.

Jo!

Det var ju faktiskt nåt.

–Va...? –Vad är det här?

Det är verkligen en...

...en a–a–a–p–p–pa.

Nej... Shirin!

Hallå där. Hej.

Vadå? Ni kan väl inte mena att...

–...att det där skulle vara... –Det är klart det är Monky.

Ja... näe...

Hej, Monky.

Vad skönt att ha dig tillbaka.

Va?

–Nu åker vi. –Kom!

–Hej, hej! –Titta.

–Den kan smitta. –Smitta?

Vad fin du är.

–De kanske behöver den. –Det är en apa.

–Jag vet. –Ja, vi vet det allihopa.

–Man undrar ju var den kommer ifrån. –En djurpark, så klart.

Apskallen har väl rymt.

Det är ju spännande, Marianne. Det måste du medge. Så spännande!

(telefon)

Maraholms djurpark.

Det här är Marianne Körsell. Jag har en kanske lite konstig fråga.

Jag undrar om ni möjligtvis har blivit av med en apa.

–En apa? –Ja.

Om ni har blivit av med en liten gibbonapa.

Hur tänker du nu?

–Ja, men om den har rymt eller nåt. –Nej.

–Hej, hej! –Såg du?

–Strutsbo zoo. Det är Tage. –Ja, hej. Jag har en fråga.

Den kan verka märklig vid ett första påseende.

Skulle en apa ha rymt?

Det är väl klart att jag inte tror att ni slarvar bort era djur.

Jag bara undrar om ni möjligtvis saknar en liten gibbonapa.

Hur många djurparker finns det?

–Järvbo djurpark. –Kan ni kolla lite extra i papprena?

Ett djur som har rymt, säger du?

Ja, i ert apbestånd. Om ni saknar en liten gibbonapa.

–Fan! Bort! –Tack, tack. Idiot!

Om det här lilla djuret kan hjälpa dem och skänka lite glädje...

Hur ska man kunna hjälpa dem genom att ljuga?

–Frank! –Hej!

Kom då, Monky. Det är lugnt.

Wow!

Kolla, vad fula de är.

–Töntar. –Precis. Töntar.

Åh, vad söt!

Monky...

Du kan inte följa med och handla om du ska hålla på så där.

–Ursäkta. –Vad? Det där gör väl ingenting.

Alia var exakt likadan när hon var liten.

Precis.

–Hej hopp. –Hopp.

Tre blomjord och två kogödsel.

Hej, hej.

Vi måste nog hitta på nåt nytt. Annars måste vi flytta till stan.

Vi har inga sparpengar. Det sista ska Axelsson ha, sen är det adjö.

Vi har inte råd med en säsong till.

Ni ska ju inte flytta härifrån.

Ingen av oss vill ju flytta. Det vill ju ingen, men...

Be om hjälp. Vi är ju här. Vi löser det här tillsammans.

–Eller hur? –Jag hatar pengar.

Yes!

(apljud)

–Fru Axelsson? –Monky, vart är du?

Hemleverans, tack.

–Monky? –Absolut!

Hasse! Kom!

–Fru Axelsson? –Vad har ni gjort?

Din lilla busunge.

Nu, du, min vackre prins. Segern är min!

Jag ska linda in dig i fängelsehålan. Ja. Titta, Monky!

Förlorad är den vackra prinsen.

Hallå där.

Kontanter.

Hoppas du inte tycker jag är för närig nu, men business är business.

–Jo, men... –Vi tycker synd om er, det gör vi.

Ja. Men gör om, gör nytt.

Ni är ju entreprenörer.

Paul!

Han tog pengarna ur handen på mig.

Ja. Fast vi är ju skyldiga dem. Så är det ju.

–Business is business. –Sluta skoja.

Jag förstår inte hur det ska gå till.

Ett annat boende. Ett annat jobb, kanske.

–Jag älskar det här huset. –Jag älskar det också.

(höga apljud)

Kolla Monky! Hon har tagit en galge.

–Var fick hon den? –Vad gör hon?

Oj! Kolla!

Yay!

Det är som en äventyrsbana.

Hörni... Skogen bakom skidbacken... Skulle man inte kunna...?

–Jo, jo, jo! –Men vad då? Va, vad då?

–Vad är det nu? –Frank. En sån...

–Ja! –Nej. Nej.

Många. Många. En sån där också...

–Stora. Högt upp. –Ja.

Flera stycken. Jo. Och upp, upp!

–En äventyrsbana! –Vi har inte råd med fler idéer.

Ta upp den. Jag drar ut den lite och ser...

–Den är ju rund. –Vad säger du?

–Den är ju rund. –Är den rund?

Hej, Monky! Den är rund!

–Hej. –Hej, hej!

–Hej! –Hej!

–Oj, kan du dra lite...? –Dra, dra, dra. Så, är det bättre?

–Hur lång vill du ha den? –Den ska vara 20.

20? Oj, det blir långt.

–Jag tänker... Här, kolla här. –Ja.

–Där. Precis vid den. –Ni kommer att behöva finansiering.

Axelsson! De kan gå in i nåt sånt här.

–En finansiär. –Jättebra, älskling.

Åh, åh. App, app, app.

Hallå. Hörrö.

–Det är till mormor. –Vi bjuder in dem på middag.

–Vill ni inte ha kaffe? –Nej tack, det är bra.

–Ja! –Tack så mycket.

Vi bygger en modell. Det är super.

Va? Marianne...

–Det är spännande, det här, va? –Helt kokobello.

–Vi ska ta mer kakor. –Mer kakor.

Ibland är allt så underbart konstigt.

Jag trodde aldrig vi skulle bli en hel familj igen. Men nu är vi det.

–My, behöver du mer lina? –Nej, det är bra.

Det här känns bra. Det ser bra ut här nerifrån.

Hej. Familjen Axelsson. Vad trevligt. Har ni... har ni pengar?

Monky, det är inte så farligt med vatten.

Herr Axelsson. Trevligt.

–Snälla, kan du inte bara bada? –Jag trivs inte i den här klänningen.

–Måste jag ha den? –Mamma! Monky vill inte bada!

Jo, hon måste också bada! Hon luktar apa.

–Tänk om de säger nej. –Det gör de inte.

–Titta, det är bara lite vatten. –Ja, men...

Bara Axelsson har pengar att satsa på sånt här.

–Du behöver inte vara nervös. –Nej.

Nej, men jag är inte nervös. Okej, lite då.

–Bättre? –Jag är lite nervös... här också.

Där, i det här området.

I läppområdet.

Det finns faktiskt barn här.

–Du ska också bada. –Va? Nej, jag ska inte bada!

Ni luktar apa, bägge två.

Kom igen, Monky! (skrik)

Vad håller ni på med där inne?

Monky... Nej, Monky, snälla... Inte så, Monky! Nej, nej.

–Här kommer fördrinken. –Fina ankor här.

–Flamingo. –Är det löv i drinken?

–De går att äta. –De går att äta.

–Skitäckligt! –Rasmus...!

Oh my God...!

De har tagit med sig apan.

Nu är det bara skärpning. Var en schysst kompis.

–Kompis? Det är en apa. –Sch!

–Hej! Hej! –Hej!

Vi delar på er. Så om du kan sitta där och så du får sitta där.

Ja, ni kanske ska berätta lite om den här... spännande modellen.

Det finns ju liknande banor i andra delar av världen.

–Som går väldigt bra. –Ja.

Men framförallt är det ju att vi kan hålla öppet både vinter som sommar.

–Det är ju bra för alla. –Ja, det är väldigt bra att göra så.

–My, ska du inte visa då? –Ja, gör det. Kör.

Hon har gjort jättefint här.

Vi hade ju tänkt presentera den här på... på... byfesten.

–Jag tar den här. –Ja.

Det finns olika startpunkter, så man kan börja till exempel här.

Och så går man så här... En annan startpunkt är den här.

Så tar man den lilla linbanan och så bara åker man ner så här... Nej!

Och så är det de största träden som vi kommer använda oss av.

Vi har tänkt att det ska vara lite aptema.

–Ja, maskot har ni ju redan. –Monky är ingen maskot.

–Hur är det med säkerheten? –Det är stålvajrar överallt.

Och vi tar de kraftigaste träden. Så alla är superstarka.

–Sen hakar man fast sig. –Och säkerhetslinor.

Alla kommer att kunna gå här uppe.

–Så kan ni tänka er kanske att...? –Att gå in med lite pengar?

Riktigt så enkelt är det ju inte.

Först behöver ni en affärsplan, där ni beskriver verksamheten och målen.

Sen behöver vi göra en riskanalys för att se... Ja, om...

–Monky! –Älskling! Älskling!

–Monky! –Monky!

–Vad är det här? –Jag vet inte. Så där gör hon inte.

Alltså, den är värst.

(skratt och prat)

(tar en bild)

Varför skaffar ni inte en hund i stället?

–Monky är inget husdjur. –Nej, hon är ju din syster.

Ja, det är hon.

Din syster är död. Fattar du inte det?

Hon ligger nergrävd i en kista tre meter under marken.

Alla bara låtsas. Vet du det? För att vara snälla mot er.

Alla fattar att det bara är en ful, bajsig apa.

Äcklig apa.

Vad gör du?!

Kom igen, Rasmus! Kom igen!

Kom igen, Rasmus!

Kom igen, Rasmus!

Ja, kom igen, Rasmus! Kom igen!

Ta bort den! Ta bort apan! Bort med dig då!

–Nämen, Henry. –Nej, men nej...

Nej! Monky! Loss då! Släpp, Monky, loss!

Mamma!

Vad har hänt?

Monky!

–Rasmus! Rasmus! –Rasmus!

–Monky! –Ring en ambulans!

Den där apan är ju fullkomligt vansinnig!

Monky! Monky!

Monky! Vart är du?

Monky!

Monky!

Monky!

Åtta stygn?

–Pappa, gå inte. –Åh, herregud.

Åtta stygn. Minst åtta stygn kommer han behöva sy. I rumpan.

Han måste ta rabiessprutor också. Fyra stycken!

Han kommer inte kunna sitta på en vecka!

Angelica. Jag undrar bara vad ni tänker...

–lnte ett ord till! –Nu får det faktiskt vara slutlekt.

Bygga en lekplats för vuxna. Det är det dummaste jag har hört!

Fast jag undrar ju bara vad ni kommer att säga. Om Monky.

Vi får väl säga att det var en hund som bet honom i röven.

Men om jag får se det där odjuret igen, då ringer jag till djurparken.

Monky! Monky!

Jo...

Ambulanspersonalen sa att... ni måste avliva den.

För en hund som biter ett barn kan man ju inte behålla.

Det går inte.

Monky?

Du gjorde det för att försvara mig. Men man får inte bitas, Monky.

Förlåt, Monky.

De får inte ta henne ifrån oss.

Nu är det slut med aperierna!

Nej! Inte äta med händerna, Monky.

Glöm inte tvätta händerna, Monky.

Det gör man när man har varit på toaletten. Alltid.

Om du ska sitta i fåtölj, får du inte göra...

Utan du måste sitta... så här.

Förstått? Okej, bra.

När man äter middag, så sitter man på stolen.

Inte på bordet.

Och dina armar flyger överallt.

Du måste ta det lugnt. Du måste vara koncentrerad.

(Monky skriker)

Monky, jag vet att du vill gå ut, men du får inte det just nu. Okej?

...hoppen kan vara långa, upp till åtta meter.

Familjegruppens territorium på 20 till 40 hektar–

–bevakas och försvaras mot andra grupper.

–Hej. –Hej, hej!

Jaså, hela familjen Möllerström är ute och rör på sig?

–Hallå, Georg! –Hallåj, Vivi!

–Du kommer på byfesten, va? –Ja!

Hasse sa att han skulle göra styckjunkartoast.

Shirin ska dansa magdans.

(knackning)

Hallå! Här kommer Georg!

Jaså, det är här ni är? Ni kommer väl på byfesten?

Nej, nej, men vi blir... vi blir hemma i kväll.

Jag känner mig också lite... risig i halsen.

Men du då, Frank? Va? Kom igen!

(telefon) Ja, ja, ja.

Hallå, det är Marianne.

Det var Jan–Ove här, djurparkschef på Panterholm.

Förlåt att jag ringer så här, men–

–jag stötte precis ihop med Gunnar Svenstedt här på vår personalfest.

Gunnar sa att du har ringt om en försvunnen gibbonapa.

Ja...?

Vi saknar en gibbonapa sen en dryg månad tillbaka.

Ja, jag undrar ju så klart om du vet nåt om det här då.

Hallå? Är du kvar?

Hallå?

Hoo–hoo! Vem vill följa med på överraskningsutflykt?

Mormor? Vart ska vi?

–Det får du se. –Mamma...!

Men jag vill inte vara borta från Monky för länge.

Ser du vad fint de har det tillsammans?

En apa!

–Vilken ful apa! –Sluta buttas!

–Nämen... Frank! Frank! –Vad vill du?

Att jag ska låsa in min egen syster och sätta henne på ett zoo i en bur.

Men hon är ju inte glad, Frank. Ingen i ert hus är glad längre.

Vi är jätteglada.

–Mamma. Vad håller du på med? –Ja, men hon är ju helt apatisk.

Och vad betyder det?

Apatisk? Ja, det är... Det är när man är så...

...ledsen att man inte vill nånting alls längre.

När all livslust och glädje bara har försvunnit.

Nämen... Frank! Hon är ju redan i en bur.

Ni har ju låst in henne där hemma utan en endaste liten apkompis.

Kan du inte vara på min sida?

Men det är jag, Frank. Mycket mer än du tror. Frank.

Vadå, apatisk?

Monky... Du är väl inte apatisk.

Okej.

Ta bollen och sula den rätt i storebrorsans huvud nu.

Kom igen, jag lovar, du får sula den rätt i mitt ansikte.

Kom igen!

Nej, okej. Då får jag väl göra det själv då.

Snälla Monky. Kom igen.

Vad ska jag göra då?

Boll. Inte boll.

Aj! Nej, ta inte mig, snälla!

Men, Monky...

Ja! Så klart, ja.

Ta–daah! Jag vet vad jag har för idé! Jag vet, jag vet vad vi ska göra!

–Vad då? –Jag vet vad vi ska göra!

Frank! Ta det lugnt.

Kom! Kom då!

Ta–daah!

–Vadå, ta–daah? –Vad då, vadå, ta–daah?

–Vad är det du ta–daah: ar åt här? –Hon måste hem.

Hon måste hem till djungeln i Thailand.

–Men ni är ju galna. –Ta–daah!

Visst ser det bra ut?

Och det var du som ville att hon skulle bo med andra apor.

Ja, i en djurpark, ja.

Men man kan ju inte smuggla en apa till Thailand.

Mamma, var lite glad. Det är du som velat bli av med henne hela tiden.

Jag vill bara att ni ska må bra.

Och det kommer ni inte att göra i ett thailändskt fängelse.

Här, kolla. Det är sista minuten. Det finns en här.

Här har vi ju. Det finns tre platser.

Vad dyrt det blev.

Ja, men det går att köpa på avbetalning också.

–Monky, vi ska till Thailand. –Hörni... Kom.

Jag hade inte tänkt berätta det här. För jag vill inte göra er ledsna.

–Särskilt inte dig, Frank. –Vad är det nu?

–Vad är det? –Du vet den här djurparken vi var på?

Jo, innan vi åkte dit så ringde de mig.

Och...

...de berättade att de saknar en apa.

En... en gibbonapa.

Ja, den rymde tre dagar innan den dök upp här.

Jag förstår att man vill ha nånting att hoppas på när man är ledsen.

Men ibland är det bättre att se saker som de är.

Men det gör jag.

Men när...

Saga dog och du såg hur dina föräldrar inte klarade av det.

Visst var det så att du hittade på att det var hon?

Jag har inte hittat på nånting.

Vad säger du, Frank?

Ska vi ringa till djurparken och berätta tillsammans?

–Frank... –Okej!

Men först... Titta Monky i ögonen och säg att det bara är en apa.

–Gör det! –Okej.

Mormors sötaste lilla flintis.

Men...

Jag vet att det inte är möjligt, men det är Sagas ögon.

Ja, men... Det måste finnas nån slags förklaring.

Ja, det gör det. Det är min syster.

–Finns biljetterna kvar? –Ja.

Bra. Köp dem.

–Ja, det spelar ingen roll. –Vi har dem. Vi har dem.

Jag tänker inte låta er göra det här mot er själva.

–Vad håller du på med? –Jag räddar er. – Hallå?

Om du ringer djurparken, då, då, då, då ska jag...

Jag ska... då... Ta bort!

–Nämen... Men, My...! –Gå ut! Ut härifrån!

Jag... Nämen, snälla.

Jag ska bara...

–Men, gud...! –Gå ut! Ut!

–Men, snälla... –Öppna dörren! Ut, stäng!

Monky, nu ska du få komma hem.

–Paul. –Hallå.

Skumbananer.

–Det kommer gå bra. –Det är klart det går bra.

Hej då. Vi ses.

Alia. Kom. Så ja.

Den där apan... Jag tror jag kommer att sakna henne.

–Usch, nej! Nu kör vi. –Ja, ja.

Du tar inte för många nu, va?

Tillräckligt många så hon kan susselisussa hela flygresan.

Här, Monky.

Nej! Vänta lite tills vi kommer närmare flygplatsen.

–Jan–Ove. –Ja, det här är Marianne Körsell.

Det sker nåt fruktansvärt. Ni måste hjälpa mig stoppa dem.

–Du har inte kommit till polisen. –De tänker flyga!

Varsågod. Du kan komma igenom.

Välkommen. Du kan komma igenom.

(maskinen piper)

Du håller ut armarna.

Du... den... jag blir så kissnödig.

Bäbisen dansar salsa här på min blåsa.

–De. –Du lägger dem i lådan här.

Jag tänkte inte alls på det.

Välkommen.

Du ringde om en försvunnen apa. Och nu tänker de smuggla den.

Jaha, du menar vår gibbonapa?

–Ja, precis. –Hon som tog semester.

–Vad då, semester? –Hon flyttade in till girafferna.

Gibbonapor och giraffer trivs mycket bra tillsammans.

Men vem var det som skulle ut och flyga, sa du?

Monky, gå upp. Men han kan ju... Vänta, han har ju sett dig!

Mamma!

Monky syns. Hon dök ner.

–Har hon vaknat nu då eller? –Gud!

Ut härifrån. Frank.

Hi. You scumbananas take, you sch? Okay?

You eat. Yeah? Okay?

Sch! Yeah. Sch!

–ls that your monkey? –No, it's my sister.

Sister?

–God dag. –God dag.

This way.

Monky?

She go now.

Så nu var det väl hej då då?

–Come. –Det...

Nej, det känns inte bra.

–Sorry. This is not working. We... –lt's not working.

–Nej! –Jo, men hon vill ju inte.

Det är ju för att vi inte vill.

–Vi måste låta henne gå. –Nej.

Vi tar med henne nu. Och så åker vi och badar i stället.

Vi åker till hotellet och så...

–Vi tar det en annan dag. –Nej.

Jo, vi väntar. Vi behöver inte skynda på det här första dan.

–Nej, hon måste gå nu. –Ta det lugnt.

–Vi tar inte alls med henne. –Fast hon vill ju inte.

–Hon vill inte för att vi inte vill! –Sluta nu! Ta henne, så åker vi!

–Sorry, we go now. –We maybe come back. Maybe.

Monky?

–She went in? –Do you see her?

–Can we...? –Yes.

Hon är helt borta nu.

Vad varmt det är!

Det känns inte som jag fick säga hej då.

–Go back hotel now? –Ja, ja, ja.

Stop the car!

(apljud)

Så klart du ska gå.

Hej då, Monky.

Hej då.

Hej då, Saga. Vi ses igen.

Pappa? Det är okej nu att vara ledsen.

(de låter som apor)

Ett halsband? En julklapp?

Han sov och han snarkade i sömnen.

Hallå, och välkomna!

Och därför är vi extra glada att just ni är här.

–Tack, alla. –Tack, alla som har hjälpt till.

Och Axelssons, så klart.

–Henry, du ska få prova först. –Nej, det behövs inte.

–Jo, kom. –Jag kör.

Jag gör det.

Men det är lugnt. Det är inte så läskigt som det ser ut.

Det är läskigare!

Jag fastnar hela tiden!

Om du bara tar det lite lugnt och andas med buken.

Jag vet inte ens vad buken betyder!

Magen nedanför naveln. Du vet, mellan de där...

–Det går så bra. –Ja, jag vet. Titta.

Kolla vad de har dukat upp där då. Och alla bara...

Hörni, förlåt att inte jag trodde på er om Monky.

Det är okej.

Om du åker från högsta.

Jaha.

Du behöver inte, mamma.

–Tack. –Taskigt. Schysst, alltså.

Nu vet jag hur döden ser ut.

Det blir inte bara tyst och tomt och svart. Det bara förändras.

–Hoppa nu då. –Kasta dig ut! Ta fart!

Hoppa!

Snö blir till vatten, vatten blir till moln och moln blir till snö.

Och så fortsätter det. Om och om igen.

Text: Thomas Jansson Scandinavian Text Service 2018

Hej då!