Original subtitles

Florida, 1990.

Jag vaknade med en hemsk baksmälla.

Jag la vänster hand över näsryggen för att skymma solljuset.

En malvinge fladdrade mot min högra kind.

Jag satte handen framför ansiktet

för att knäppa iväg den lilla rackaren med fingrarna.

Jag la märke till lillfingret.

Det rörde sig av sig självt.

"Lugna ner dig, det är bara ditt finger, för tusan."

Men det var inte mitt finger.

Jäklar. Det var nån annans.

Hade jag slagit i huvudet?

Mina minnesbilder av kvällen innan var mycket röriga.

Woody Harrelson var i baren kvällen innan.

Kanske hade vi haft ett av våra legendariska fyllslagsmål.

Men jag kunde inte påminna mig nåt sånt.

Jag minns att min livvakt måste hålla upp mig mot dörrkarmen

medan han fumlade med nyckeln till min svit.

Men jag kände inga bulor. Helvete.

Börja!

Michael, börja!

Michael, Michael!

Hetare kan man inte bli i den här branschen.

Priset går till Michael J. Fox.

Kameran rullar.

Trots allt som tydde på motsatsen...

- Väldigt stilla. - ...befann jag mig i ett syrabad av fruktan...

...och osäkerhet som skådespelare.

Darrningarna var ett budskap...

...från framtiden.

Alla pratar om att äga sitt narrativ.

Så den sorgliga historien är:

"Michael J. Fox har en försvagande sjukdom som krossar honom."

Ja, den var uttråkande.

Mitt hår blev lockigt när jag var typ 49.

Det var aldrig lockigt förut, och så en morgon...

...vaknar jag i Santa Barbara med lockigt hår.

- Det klär dig, tycker jag. - Jag kan sätta lite brylkräm.

- Nej. - Jag kan bära hatt.

För mycket bestyr med utseendet för en dokumentär.

Ja. Din stil.

Okej, se på mig nu.

Sådär ja.

- Jag kommer. - Oj då.

Hör ni, till slut måste man acceptera

- att det är som det är. - Precis här.

- Hej. - Hej.

- Hur mår du? - Jag mår bra.

Titta bara.

- Hur har dagen varit hittills? - Hittills?

Hittills har den varit framgångsrik.

Alla vet att du har Parkinsons,

men när de ser dig gå, tänker de: "Oj, fan."

Ja.

Bra. Stanna och ställ om.

Bra. Sådär ja.

Gången skrämmer slag på folk.

Titta.

Men jag döljer den inte för er.

- Hej. - Hej.

Gör som ni vill.

Om ni tycker synd om mig, bryr jag mig inte.

Jag är inte ömklig. Jag har saker att göra.

Hej där.

Ta god tid på dig.

Jag är en tuff jäkel.

Jag är en kackerlacka, jag har gått igenom mycket.

- De går inte att döda. - Just det.

Lugn och fin.

Sådär ja. Jättebra.

- Hej, hur mår du? - Bra. Och du?

Bra. Stanna och vila.

Mr Fox.

Det hände.

- Hur gick det? - Det gick bra. Tack.

Okej. Trevligt att träffas, sir.

Tack detsamma. Du är rena knockouten.

STILL: A MICHAEL J. FOX MOVIE

Före Parkinson, vad betydde det att vara stilla?

Ingen aning.

Jag var aldrig stilla.

Jag minns inte hur jag tänkte som tvååring.

En tvärhand hög, vägde nästan ingenting, och snabb som blixten.

Mitt motiv för att gå ut genom bakdörren

var nog inte att rymma.

Snarare kände jag inga gränser.

När telefonen ringde strax senare

försökte godisbutikens ägare att inte visa hur road han var.

"Jag har er son här."

Min mamma kunde nog inte fatta att jag hade stuckit.

"Ge honom en godisbit.

Min man kommer och betalar och hämtar honom."

"Han har pengar."

"Han har faktiskt rätt mycket pengar."

Som barn saknade jag förmågan att vara stilla.

En av mitt livs stora ironier.

Jag kunde inte vara stilla förrän jag bokstavligen...

...inte kunde vara stilla.

När min lillasyster föddes var jag inte svartsjuk.

För tusan, ju fler, desto roligare.

Men när jag var sex år och hon tre, var vi lika stora.

Jag minns att folk frågade om vi var tvillingar,

men när de fick veta att min tvilling var tre år yngre,

förändrades folks reaktion.

Jag insåg att jag förväntades vara större.

Det var nåt nytt för mig.

Jag klarade inte av "större".

TIO ÅR GAMMAL

Jag var kortast i klassen.

Kortare än nån av dem jag spelade hockey med.

Jag var han som klättrade ner i trumman och hämtade bollen.

ELVA ÅR GAMMAL

Men jag fick ofta smörj. Jag var liten.

TOLV ÅR GAMMAL

Jag blev instängd i skolskåp.

16 ÅR GAMMAL

Om stora killar jagar en och ger en stryk...

Men jag litade på min förmåga att hinna undan alla mobbare.

Just när jorden verkade öppna sig under mig,

fann jag nåt som gav mig fotfäste.

DRAMAKLUBB

Dramalektioner.

Där fanns tjejerna.

Jag spelade Rumpelstiltskin i en pjäs.

- Gjorde du? - Ja, jag spelade Rumpelstiltskin.

Du såg ut att vara fem år yngre.

Ja, jag var en liten tomtenisse.

Jag såg ut som en söt tomtenisse.

En söt tomtenisse.

På dramalektionerna var du stor.

Man kunde vara vadsomhelst.

Men jag var i det blå, om man frågade min pappa.

Pappa var en pragmatiker som ville skydda familjen från orealistiska fantasier.

Han hade drömmar som pojke, men dem fick han lägga ner.

Han bar på en stor vrede.

När läppen förvreds visste man att man var illa ute.

Man tänkte: "Jävlar. Nu är jag rökt."

Om rektorn ringde fick man veta att man levde.

EJ INLÄMNADE UPPGIFTER

LÄRARKOMMENTAR SVAG SJÄLVDISCIPLIN

Han sa: "Fan också! Fan också."

Jag började röka och dricka mer.

Och jag krockade ofta...

...med min pappas bil.

Så han såg dig som misslyckad.

Ja, ungefär så.

Hej. Kläderna sitter bra.

Skorna är toppen. Nu har jag en chans.

När jag var 16 år...

ROLLBESÄTTNING

...satte dramaläraren en tidning i mina händer.

"De söker efter en klipsk tolvåring,

och du blir den klipskaste tolvåringen de har träffat."

Jag kommer att misslyckas, Leo. Alla som tittar på mig.

Sminkningen väntar.

Du lär skapa historia, grabben.

Jag måste växa två cm till fredag.

Jag fick rollen. Så enkelt var det.

Ska du träna basket?

Nej. Penny Montgomery.

Om jag står nära, ser jag inte hennes ansikte.

Rollbesättaren trodde att jag hade en fördel.

Amerikanska producenter anlitar gärna en skådis

som verkar ung nog att spela ett barn.

Men då måste jag flytta till Hollywood och sluta high school.

Och det kändes otänkbart.

Pappa: "Är du säker på att du vill göra det här?"

Jag: "Absolut."

"Är du helt säker?"

"Absolut."

Sen chockade pappa mig.

"Ska man bli skogshuggare,

är det lika bra att vara i skogen."

Så han trodde på dig i hemlighet.

Ja.

Pappa bekostade hela äventyret

och betalade resan med sitt VISA-kort.

Jag minns att jag tänkte hur nära varandra pappa och jag hade kommit.

Han skulle skjutsa mig till intervjuerna

och ställa frågor efter var och en.

Hans sätt att säga att det här var min show, inte hans.

Hallå.

Nej, det är perfekt.

Varje provspelning fick en uppföljning,

och tre av dem resulterade i solida erbjudanden.

"Du håller världen i svansen", sa pappa. "Tappa inte taget."

Min lägenhet låg i Beverly Hills slum.

Det är det sötaste huset jag har sett.

Jag är bara glad att du följde med mig hem.

Lägenheten var 4 gånger 5 meter. En madrass, en värmeplatta,

med mikroskopiskt badrum och enda handfatet på stället.

Jag tvättade håret med Palmolive och diskade med schampo.

Jag hade jättetrevligt ikväll.

Ronald McDonald blev min exklusiva näringsfysiolog.

INGEN KAN SOM MCDONALDS KAN.

- Är vi ensamma? - Ensamma?

Jag menar, är din man i närheten?

Men våren 1982...

Schweitzer.

...såg utsikterna mörka ut.

Vad pågår här? Vad är det här?

Bara lugn, mr Wyatt. Jag ska undersöka ditt bröst.

- Är det ett skämt eller nåt? - Hej.

Jag fick fler skådespelarjobb,

men det räckte knappt att leva på.

Min agent tog tio procent av lönen.

Din lönecheck.

Sen var det fotografen, publicisten eller advokaten.

- Det står "1,25 dollar." - Ja, än sen?

Det är fel. Det är ett misstag!

Jag jobbade hårt för det här. Det är inte rättvist.

Jag jobbade för hårt för det här.

Jag började sälja av.

Jag sålde min sektionssoffa del för del.

Jag kom nära på några filmer. Främst En familj som andra.

Men Robert Redford verkade inte imponerad av min läsning.

Han petade tänderna medan jag läste.

Varför måste de komma hit överhuvudtaget?

Avvisandet kan vara så rakt på sak

att man kan bli förlamad av det.

Lyssna inte på folk som inte vet vad de pratar om.

Jag levde på luft.

Du började få slut på pengar. Det är...

"Började få slut" stämmer inte. Jag hade inga pengar.

- Jag stal syltpaket från IHOP. - Vad är det?

- Det är typ... Smucker's.

- Varför? - För att äta.

- Lägg av. - Och jag...

...hittade småpengar av olika valörer

för att klara mig lite till. Jag levde ur hand i mun.

Jag sa: "Jag måste härifrån. Jag har inga pengar

och jag är skyldig skatt och hyra, och jag har ingen telefon."

Alltså, jag fick gå till flygplatsen.

- Vad var förväntningen? - Min förväntning var,

min bror var förman på ett bygge,

och jag jobbade extra där och plockade spik från marken.

Men jag hade några marker och en stol.

Vadå?

I poker, om man har en marker och en stol att sitta i,

är man kvar i spelet. Marker och en stol.

Det var det. Min sista chans.

"Sluta försöka pracka på mig den här grabben",

sa producent Gary David Goldberg till rollbesättaren för hans nya komediserie.

Vi vill inte ställa till det och anlita nån

som inte är rolig, och det inte finns nån komik där.

"Aldrig att jag ändrar mig.

Han är inte rätt för oss."

Vi känner nog alla att Alex är väldigt kompetent,

ni vet, chefredaktör, men sympatisk innerst inne.

FEM I FAMILJEN

"Jag vet vad jag vill, och jag lovar,

jag vill inte att Michael Fox spelar Alex Keaton."

Nej. Jag vill ha rollen. Jag behöver den. Jag klarar det.

Jämt när jag söker ett jobb är det nåt som är fel.

För ung, för gammal, för kort, för lång. Vad ni än önskar, kan jag fixa det.

Jag kan vara äldre. Jag kan vara längre. Vad ni än vill.

- Då kör vi. Redo? Om fem. - Fem, fyra, tre, två!

Vänta lite. Mitt manus är i oordning.

- Var är vi? Fan. - Överst på sidan 11.

"Det är hans första dag på dagis.

Om han kommer för sent kan det påverka hela hans liv."

"Mal har rätt. Det här är min gamla skola. Jag är en legend där."

Och de skrattade. Och jag tänkte...

Det bara sköljde över mig... Typ, "Oj".

"Jag har en likadan."

Ingen drink, ingen drog, ingen kvinna, ingenting...

...kan mäta sig med den stunden för mig som en 22-åring

som har kämpat i tre år för att lyckas.

"Aha! Bra, bra, bra."

Skratt är... Man kan inte låta bli.

Typ, jag hittade just en sak,

ett sätt att kommunicera med er som ni inte väntade er, ni har...

...inget svar på det, utom att skratta.

"...skojar du? Kom igen"...

Man måste bara släppa ut luften. Det är väldigt ärligt.

Gary David Goldberg lutade sig tillbaka och sa:

"Varför berättade ingen för mig om honom?"

Toppen.

Jag stod i en telefonkiosk utanför ett kycklingfik.

Min agent pratade om en sjusiffrig lön,

och jag önskade att jag hade 1,99 dollar för att köpa en portion.

Men kontraktet kunde inte bekräftas,

för NBC:s unge programchef, Brandon Tartikoff,

var helt emot att ge mig rollen som Alex Keaton.

Killen är mycket skicklig och har komisk timing, men

han är nog ingen vars namn vi får se på lunchlådor.

Det vore rätt enkelt att avskeda mig och ersätta mig.

Man argumenterade fram och tillbaka tills vi spelade in pilotavsnittet.

FEM I FAMILJEN

Välkomna till Fem i familjen, allihop.

Andy, är vi redo att köra?

Den närmaste timmen skulle avgöra mitt öde.

Den killen sänker belysningen.

Starta inspelningen, tack. Starta era maskiner.

Paul, här är första scenen.

- Ha en bra show, allihop. - Tre, två...

Då kör vi. Och börja.

Hallå? Vem kan jag hälsa från?

Kimberly Blanton.

- Kimberly. - Tyvärr...

Från ögonblicket då jag improviserade "P"...

Alex P. Keaton här.

...kände jag att publiken visste om min svåra tid

fram till den stunden.

Hej. Ursäkta att jag öppnar själv. Vår butler är ledig ikväll.

Om Kimberly inte gillar din familj som den är,

kanske hon inte är värd att bry sig så mycket om, eller hur?

Tänker du ha den där frisyren, eller sätta upp håret?

Michael J. Fox!

Det här är jobbet.

I den stunden visste jag... att min dröm skulle besannas.

Mamma, vad gör du?

Denna komediserie skulle fokusera på föräldrarna.

Inga bananer, mamma.

Istället tog USA sonen till sina hjärtan.

Spela mot Michael. Det hjälper henne. Spela mot honom hädanefter.

Okej, det går bra.

Han spelar så bra.

Man slås av hans utsökta känsla för timing.

Jag finner män med humor oerhört sexuellt upphetsande.

Det var en präst och en rabbin...

När upptäckte du att du gillar att få folk att skratta?

Som ung var jag småväxt.

Antingen vara rolig eller slåss, så...

Om man kan få den stora killen att skratta

innan han blir arg på en, är det säkrare.

- Kör. - Alex, medge det.

Du är väldigt speciell.

Okej då. Jag...

Jag vill inte säga emot.

Mr Fox skickade mig en lunchlåda.

Undertecknad: "Brandon, många kramar, Michael J. Fox."

BRANDON, DE VILLE ATT JAG SKULLE SKRYTA, MEN...

När jag är med dig ser jag i dina ögon

att du har en dräpande replik, men det är svårt att få fram den.

Det suger. Det är jättejobbigt.

När jag behöver mer dopamin och...

...jag börjar närma mig det nu...

...blir jag förlamad, fysiskt och i mitt ansikte.

Det är en mask. Jag har en Parkinsonmask.

Jag måste verkligen jobba hårt...

...för att le eller visa känslor.

Det ger mig ett nollställt ansikte.

Om du var jätteglad,

- hur skulle ditt ansikte se ut? - Så här.

Det här var ditt yrke förut.

Ja.

Och, sluta.

Okej. Är du uppvärmd nu? Känner du dig yr?

Det gör mig galen.

Okej, vi ska ta några sidor ur din bok.

Okej. "När min pappa tog avsked från armén..."

Lite allvarligare.

Varför vill du berätta den här historien nu?

"Som barn hade jag lätt för många olika saker.

Jag kunde läsa en stor bilderbok rakt igenom..."

Min värld blir mindre.

Jag älskar min hjärna och vart den för mig,

och jag vill inte gå miste om det där.

"Som barn hade jag lätt för många olika saker..."

Kommer det en stund, om kanske 20 år,

när du inte kan berätta din historia?

Tja, om jag lever om 20 år

är jag antingen botad eller en grönsak.

"Jag måste äta min lunch med... Jag måste äta min lunch med sugrör"...

..."med flera lager skumgummi

med jakhår på mitt ansikte." Det är faktiskt...

- Men du skrev det här. - Jag är ju dum.

Det var en B-film med låg budget.

Men en bit bort var proffsen.

Vad höll de på med?

Det var Bob Zemeckis och Steven Spielbergs nya film. Vilka var med?

Crispin Glover.

Aj.

Det sved lite, för galna Crispin skulle göra en Spielberg-film,

medan jag...

...gjorde en B-film om en high school-varulv.

FEM I FAMILJEN

Några dagar efter juluppehållet

kallade Gary David Goldberg in mig på sitt kontor.

"Jag måste erkänna en sak", sa han.

"Strax före säsongen skickade Steven mig ett ex av det här manuset."

När Gary sa "Steven" visste jag att han menade Spielberg.

"Steven ville ha dig i huvudrollen.

De frågade mig om jag möjligen kunde släppa dig från tv-serien.

Jag nämnde det inte för dig då, för det var omöjligt."

INTERIÖR GARAGE - DAG

ZOOMA IN

TICKANDE KLOCKA

VISA FLER KLOCKOR

"De filmade i några månader med Eric Stoltz,

men de tycker inte att han passar i rollen."

NIKE-SKOR

SKATEBOARD SLÄPPS PÅ GOLVET

"Det blir dyrt, men de vill filma om alla hans scener."

FINGRAR VRIDER EN KNAPP

Det snurrade bara.

STOR EXPLOSION

Nåt mer?

"Du kommer inte att missa en enda timme i serien."

Vi var överens.

En förare hämtade mig kl 09:30

och körde mig till Paramount...

...där jag filmade Fem i familjen hela dagen.

Hej, hur är läget?

Klarar du båda jobben samtidigt?

De ska hämta mig.

Kl 18:00 körde en annan förare mig

till den avlägsna inspelningsplats där vi filmade just då.

TILLBAKA TILL FRAMTIDEN

Börja!

Vänta lite, Doc.

Menar du att du har byggt tidsmaskinen...

...av en DeLorean?

Jag jobbade med filmen nästan till soluppgången.

Då la jag mig i baksätet på filmbolagets skåpbil

med en kudde och en filt,

och en annan förare körde hem mig igen.

Jag sov två eller tre timmar...

...tills förare ett åter dök upp vid min lägenhet,

öppnade med nyckeln jag gett honom,

bryggde en kanna kaffe,

vred på duschen.

Och sen starta hela processen om igen.

Men hej där!

- Alex, du är en timme sen. - Ja?

Hur är ditt nya jobb, Alex?

Det är bra. Jättebra.

Jag måste vara där tidigt idag.

- Klappa. - Börja!

Okej, killar och tjejer!

Följande tre och en halv månad,

gick jag helt upp i Tillbaka till framtiden och Fem i familjen.

Tagning 22.

Jag visste inte vilken inspelningsplats jag var på...

...eller vem jag spelade över huvud taget.

Du har jobbat eftermiddag och kväll i två veckor nu.

Hur kunde nåt bra komma ur allt det här?

- Hur mår du idag? - Bra. Och du?

Bra. Trött.

- Var har hänt? - Jag slog i huvudet.

Jag gick väldigt fort och slog huvudet i en möbel.

Jag slog inte i som jag brukar, jag slog i med ansiktet.

En stund låg jag på marken

och sa: "Jag har nog gjort mig riktigt illa."

Sen började jag, öh, få svullnader och blåtiror.

Väldigt stora blåtiror. De röntgade mig

och sa: "Du har knäckt alla ben i kinden och ögat."

De opererade och satte i stift. Stift precis här.

Jag hade stift här och här.

- Och här. - Har du stift där?

Ja. Jag slog i ansiktet, men det händer ibland.

Typ, det är priset att betala, att jag faller.

- Så är det. - Parkinson och gravitationen är verkliga.

Ja, gravitationen är verklig. Även om man bara faller från min höjd.

Okej, då kör vi igen.

Historien om mig, tagning två.

Jösses, mitt huvud.

Var tusan är jag?

Hallå?

"Mike, vi såg filmen."

Vilken film?

"Din film. Tillbaka till framtiden."

Den som ringde var min agent.

Förlåt, Pete. Jag vet att jag suger.

Om det här var början till slutet, hade det varit en kul resa.

Jag är Roger Ebert, filmkritiker på Chicago Sun-Times.

Och jag är Gene Siskel, filmkritiker på Chicago Tribune.

Först Tillbaka till framtiden. En film om tidsresor, som jag hatar,

för man kan inte ändra saker när man reser tillbaka i tiden,

för då skulle den framtid vi såg i början av filmen

ha varit en lögn, eller hur?

Men Tillbaka till framtiden löste det problemet,

och roade mig storligen i processen.

Det är min favoritfilm för sommarsäsongen.

Och Michael J. Fox gör en mycket vinnande rollprestation.

Men resan hade bara börjat, visade det sig.

1. TILLBAKA TILL FRAMTIDEN

Vad säger du om de första recensionerna?

De säger "spektakulärt".

- Läskigt. - Ja, det är läskigt.

- Är du densamme ändå? - Ja.

- Klarar du att hantera det? - Ja.

Det finns ett tidningsstånd i mitt gamla kvarter.

Då och då stannade jag till där.

Nej, jag köpte inte Hustler eller Juggs.

utan kollade versionerna av mig själv på framsidorna.

GQ. US. People. Rolling Stone.

Playgirl. TigerBeat. TV Guide.

Variety. McCall's. The Star. The Globe.

Seventeen, 16, Mad, Cracked, och så vidare.

Vart jag än tittade, blickade mitt ansikte tillbaka mot mig.

Ingen av bilderna återspeglade mitt sanna jag...

Vem det nu var.

Hetare kan man inte bli i branschen. Här är Michael J. Fox.

Michael J. Fox!

Michael J. Fox är med oss ikväll. Ja!

Känns det inte helt fantastiskt?

Jo. Det kostar en del att flyga hit min familj, men jag är glad...

Först av allt, grattis.

Tillbaka till framtiden är fortfarande etta.

KLARAR HAN TVÅ I RAD?

Men den får konkurrens nu i helgen.

Av en annan film med Michael J. Fox. Kan den utmana?

Jag vet inte.

Michael J. Fox popularitet är ett fenomen.

1. TILLBAKA TILL FRAMTIDEN, 119,8 MILJONER

Tja, du får hälsa Spielberg

att jag inte kan lova nånting.

Vad är hemligheten med din framgång?

NYCKELN TILL FRAMGÅNG

Det här är mitt...

Jag tänkte säga att skådespeleri är mitt liv.

Emmy-utmärkelserna delas ut, och vinnarna är...

BÄSTA SKÅDESPELARE I KOMEDISERIE

Helt otroligt! Toppen!

Jag känner mig 1,2 meter lång.

Det står jämt "bedårande" framför ditt namn.

Känns det lite besvärande efter ett tag?

Min mamma skriver för de här tidningarna.

Verkligen?

Michael Fox är söt. Jag skulle gärna gå ut med honom.

Missuppfatta mig inte. Jag har haft jättetrevligt.

- Vem ligger du med? - Vem ligger du med?

Jag tänkte inte fråga. Det var Shelley. Jag tänkte...

Men du frågade.

För...

Jag fattar det inte. Jag bara...

Jag fattar fortfarande inte vad folk ser, men...

Jag kanske inte får nämna mitt favoritöl,

men det är kanadensiskt och har ett djur med horn på framsidan.

En morgon tittade jag ut och såg en lastbil köra fram.

"Det finns mycket mer att hämta", sa budkillen.

Jag ägde en Ferrari, en Range Rover, en Jeep Cherokee,

en Mercedes 560 SL cabriolet.

Spriten var gratis och jag var ofta hedersgäst.

En polis stoppade mig i min Ferrari på väg till jobbet.

Och han lutade sig in och sa:

"Mike, är det du?" Och jag sa: "Ja." Han sa:

"Det är en fin bil. Kör försiktigt."

Jag höll 140 på Metro Boulevard i en Ferrari.

Han sa: "Jag gillar serien."

Jag sa: "Bara så?"

- Fem steg framåt. - Ja.

Om vänster fot fastnar, stannar du och börjar om.

Jag stannar dig inte, men stanna när du kan.

- Den fastnar... - Bra.

- Jag klarar det utan... - Fortsätt så.

Fortsätt så. Känn hälarna. Vänd. Vet att du är stadig.

Det fanns en tid

- då jag var världens kung. - Bra. Golfställning igen.

Jag spelade en roll. Jag spelade en...

Och sen en som var värd att ömka.

Hur mår Tracy?

Gift med mig. Än.

Som ung stjärna som blir berömd fort,

vet man inte vad som är verkligt.

Folk kröp i buskarna och fotade mig i min swimming pool.

Jag måste bära hatt och glasögon och gömma mig.

Det är bara larv. Det är inte verklighet.

- Långt steg åt höger. - Nej.

Långt steg åt höger. Bra. Golfställning igen.

Bra. Det här är sånt vi behöver jobba på.

Det saktar ner tankeprocessen, va?

- Det är det du behöver jobba med. - Ja, just det.

- Det saktar ner. - Ja.

Okej, stå upp, inta golfställning. Tryck i hälarna.

- Är du med? - Ja.

Gå runt stolen nu.

Parkinson var en katastrof.

Men det är så verkligt.

När armen fastnar eller handen rycker,

det är verkligt. Det är det.

Vänd. Se till att stå stadigt.

Bra. Se till att stå stadigt.

Man kan inte gå och man kan inte gå på toan.

Det är verkligt.

Sakta framåt.

Bra. Tjusigt. Jag vet att du kan.

- Jag klarar det. Grejen... - Okej?

Det är det jobbiga, att det inte...

- Jag kan inte kontrollera det. - Okej.

Jag mister inte kontrollen.

- Pang! Jag flyger... - Så det är...

Men vi pratar inte om din fart, för den du är.

- Jag vill få det gjort. - Sakta ner, bara.

Du är stark nog att ha tid att kompensera

- för det som går fel. - Ja, varför göra nåt till hälften?

Ja. Det var ännu bättre.

Att prata med dig som filmstjärna är annorlunda än som TV...

Tja, jag är mycket mer imponerande nu.

Verkligen. Har ditt liv förändrats på grund av det här?

Inte direkt.

- Till Joan. - Till vem?

Joan. J-O-A-N.

Vare sig det är en autograf

eller att skynda till nästa intervju,

handlar det om att sälja Michael J. Fox och filmen.

Hans familj undrade nog hur det skulle gå för honom

när han hoppade av high school.

När vi hälsar på honom försöker vi tillbringa tiden med Michael,

och följer med honom på olika tillställningar.

Men vi...

Vi blandar oss inte i showbranschen alls.

Hemma är han bara Mike Fox.

Inte stjärnan Michael J. Fox som folk har lärt känna.

Resorna hem från Los Angeles hjälper honom att stå med båda fötterna på jorden.

Jag kan inte bete mig som en höjdare med dem.

Tystnad, tack.

Man kan säga att jag alltid har velat glänsa. Kanske även som...

Redo. Räkna ner igen, Andy? Jag måste...

Fem, fyra, tre, två.

Man kan säga att jag alltid har velat glänsa.

Även som liten pojke.

Det var inte att vinna som var viktigt för mig...

...utan själva glädjen i tävlingen.

Jag har jämt känt innerst inne...

Jag tappar farten. Kan vi börja från början?

- Absolut. - Försök få ordning på den här.

Teamet på Fem i familjen välkomnade mig tillbaka som en förlorad son.

Jag var stjärnan, trots allt.

Mikey, ska du göra det här?

Det slog mig just att det inte funkar där.

Stör det dig?

- Stör det dig? - Nej, men vi måste göra

- omtagningar.

- Hur många? - Trettioåtta.

Jag skulle aldrig försöka köra med folk.

Men faktum är att jag skulle kunna bete mig hur illa som helst.

Jag försöker bara förstå, så om det finns...

...specifika saker som är fel,

tala om det, för jag är förvirrad just nu.

Jag var Hollywoods pojkprins.

Jag var stor. Större än tuggummi.

Man tror att det är gjort av tegel,

men det är gjort av papper och fjädrar.

Det är en illusion.

Ja?

Alex P. Keaton, Studenternas välkomstkommitté.

Gratulerar.

Nej. Ursäkta, får jag vänta här ett tag?

Det går väl bra.

Det var då Tracy Pollan kom in i min värld.

Hon hade gått i teaterskola,

och tillförde en verklighetsförankring till serien.

Lägg tillbaka äpplet. Ser du inte att jag målar frukten?

Det var en stark kontrast till min stil att få enkla skratt.

Vad kallar du tavlan? "Hitta äpplet"?

Jag kunde förklara begreppet abstrakt konst för dig,

men det vore nog slöseri med tid.

Du var inte ett väntat val för rollen.

Du var inte näsvis, du var ingen dum blondin,

- du var inte en förståsigpåare... - Just det.

- Eller hur? - Jag instämmer.

Jag var mycket överraskad att få rollen.

Jag hade nog inte valt mig själv i den rollen.

- Så varför gjorde de det? - Jag tror att...

...de ville ha nån som var en stark kontrast till karaktären Alex.

Och jag antar att de

såg nåt annorlunda i mig.

En dag hade vi lunchpaus.

Kvinnor, liv, död, konst.

Gör er redo för scen E. Fem, fyra, tre...

Efter lunch fortsatte vi där vi slutade.

Då kör vi. Börja.

Jag köpte en sak åt dig.

Gjorde du?

Det var rea på Picasso-tavlor.

Så jag köpte en åt dig.

Så rart av dig.

När hon sa sin första replik, kände jag en doft av vitlök

och beslöt att ha lite skoj på hennes bekostnad.

"Oj, har du ätit jätteräkor till lunch?"

Först sa hon ingenting.

Hennes ansiktsuttryck ändrades inte.

Sen såg hon mig rakt i ögonen och sa sakta:

"Det där var elakt och oförskämt, och du är en jävla idiot."

- Hej, Ellen. Är du klar? - Ja, kom så går vi.

Okej.

Ja.

Ingen tilltalade mig så.

Hon var inte alls imponerad av vad jag nu trodde mig vara.

En skit är en skit, oavsett hur berömd han är.

Hade hon rätt? Var du lite grann en skit?

Jag var nog lite grann en skit.

Hon skämtade, men jag visste inte

för ingen hade skämtat med mig så.

Ingen drog skämt på min bekostnad.

Hon tänkte: "Jag ska peta hål i ballongen och visa...

...att du bara är en rädd liten grabb under den tuffa ytan,

och jag ska avslöja dig."

I det ögonblicket blev jag förälskad i henne.

Okej.

Låt mig bara...

Okej.

Okej, inte illa.

Bara, okej.

Okej, jaha.

Okej.

Sådär ja. Försiktigt.

Lätt som en plätt.

Alex, jag har aldrig träffat nån som du.

Du kan liksom se rakt genom mig.

Jag ser delar av mig som jag inte

ens vill erkänna att jag har, och det skrämmer mig.

Sen fick Tracy en roll i en film jag skulle göra i Manhattan.

Vi umgicks vid inspelningen.

Berätta om ditt jobb.

Jag förväntas väl bli imponerad?

Var inte det.

Hon såg på nära håll vilken virvelvind mitt liv hade blivit.

Tracy förstod att det kostade på.

Misstaget vore att förlora mig

i den fest som mitt liv hade blivit.

- Du har mitt nummer, va? - Ja.

Du borde ringa mig.

Ja, gärna.

- Jag älskar dig. - Och jag dig.

Jaha...

...vi älskar varandra.

Vi har sagt det, vi vet det.

Det är det enda viktiga. Vad som helst får hända sen.

Vad händer nu?

- Titta på det här. - Håll upp det.

HOWARD, KÄRA HÄLSNINGAR TJ POLLAN

Det är lustigt, det är till Fred, eller nån.

Jag köpte det i Strands bokhandel för en dollar.

När vi blev ett par var jag förälskad upp över öronen. Det är jag än.

Du måste svara. Du har en massa sms att besvara.

- Ja. - Du måste svara på det där.

Och du måste... Vänta.

Det är ännu mer.

Fyra sms från Aquinnah som du inte har svarat på.

Jag försökte igår kväll.

- Så svara på det... - Ja.

"Har inte setts på ett tag,

- älskar och saknar dig." - Längtar efter dig.

- "Längtar efter dig." - Få se.

Längtar efter dig. Stranden väntar dig.

Okej.

- "Stranden väntar dig"? Nej. - Eller nåt ditåt.

Väntar på dig på stranden.

Längtar efter att vara med...

Längtar efter att vara med dig på stranden.

Beskriv den här människan för mig.

Tydlighet.

- "Längtar efter dig. Kram." - Kram. Det räcker.

Jag får känslan att hon är bestämd av sig.

Just det. Bestämd av sig.

Hon är sig själv, och det ändras aldrig.

Hon skulle vara sig själv även om jag var kung av England.

Även om jag var Elvis.

Du kan ha i en bit av det här.

- Okej, mosa det. Jag håller i skålen. - Det är hårt.

- Det gör ont i handen. - Jag kan inte ens hålla i.

Min familj behandlar mig inte som ett offer eller så.

Inget "stackars du...

...jag tycker så synd om dig.

Du bär ditt lidande så ädelt"...

Det vore det värsta de kunde göra.

- Vänta, får jag tala om... - Vad?

Vi pratade just.

Kolla hans mobil,

han har typ en miljon sms som är obesvarade.

Ja, en massa är från mig, typ...

- Ställer frågor? - Varannan vecka... Nej.

Bara: "Mår du bra? Mycket kärlek. Hjärta, hjärta."

- Och inget svar. - Och inget svar.

Men efter typ en vecka,

efter ett från mig: "Älskar dig, hoppas du mår bra."

Det är rart, men så oväntat,

han sa: "Jag hoppas att du är nöjd med alla dina val."

Okej, tack.

- Naturligt. - Du är en naturbegåvning.

- Vadå? - Du borde faktiskt

ha det här som jobb.

Du har förvandlats till en lyckokaka.

Jag svarar med ett enkelt:

"Älskar dig också. Tänker på dig."

- Men du säger det inte. - Ja, för det blir...

- Det blir bara... - Och du vet...

Så jag försöker... Sen tänker jag:

"Det här går inte. Jag trycker på knapparna."

- Och kommer till nån sajt i Kina. - Ja.

Gravid en månad efter bröllopet,

fann Tracy sig gift med en man...

Börja!

Michael!

...som när han inte var borta och filmade,

var en sömngångare och inget bra stöd för en blivande mor.

Michael.

Han älskar de här hästarna.

En tuff ritt.

Hur mår familjen? Berätta om hur det är att vara pappa.

Det är toppen.

Alla pappor där ute vet att det är väldigt coolt.

Min son är... Vår son.

Jag gjorde inte mycket av jobbet.

Hur går det att balansera familj och arbete?

Du är en arbetsnarkoman.

Michael! Michael!

Jag levde i ett vansinnigt tempo, så min brud

undrade vad tusan hon hade gett sig in i.

Tracy, saknade du Michael i fjol?

Ja. Skönt att ha honom hemma igen.

- Hon har en miniversion av mig hemma. - Ja, en miniatyrversion av honom...

På mindre än ett år

hade en mycket begåvad skådespelerska i 20-årsåldern blivit singelmamma...

Det gäller att vara nöjd med den man är och med sin familj,

och att älska sig själv och ens nära och kära.

...och jag var fri att jobba.

Jag spelade in min femte film på mindre än tre år.

Men det var en skyddad, trång tillvaro.

Han är en fegis.

Driven av rädsla och isolering.

Skådespelare blir inte det för att de sjuder av självförtroende.

God morgon, mr Eastwood.

En skådis stora ambition är att tillbringa så mycket tid som möjligt

med att låtsas vara nån annan.

Du är bara en feg skit!

För dem av oss som har turen eller är instabila nog att bli skådisar...

Vem tusan tror du att du är?

...ökar bara tvivlet om vem vi egentligen är.

Och du.

Osäkerheten gnager...

Dig är jag osäker på.

...och säger att man inte är äkta.

Jag avskyr dina filmer.

Vad är en typisk dag, om såna finns,

i livet för Michael, Tracy och Sam?

Jag går till jobbet, och alla sover när jag kommer hem.

Ungefär så är det.

Pappa hade inte mått bra de senaste månaderna.

"Min far kördes i ilfart till sjukhuset.

Pappa hade inte mått bra de senaste månaderna.

Hjärtat pajade först, sen njurarna.

Den där dagen 1990 visste jag inte att jag klev över en tröskel."

Förlåt mig.

Såna saker tar hårt på... Man går igenom saker och...

En sån sak händer och man bara...

Det där är tre meningar, men de innehåller så mycket tyngd.

Vad var tröskeln?

Den var vuxenblivande. Verkligt ansvar.

Livet.

Men för tusan, Mike. Det är ju bara ditt finger.

Men det var problemet.

Det var inte mitt, utan nån annans.

Mina mest paranoida fantasier kunde inte ha varit värre

än de två ord som neurologen drämde till mig med den dagen.

Parkinsons sjukdom.

Jag sa: "Du vet väl vem du pratar med?

Jag är inte en sån som får såna sjukdomar."

ATT FÖRSTÅ PARKINSONS SJUKDOM

TIDIGA TECKEN & SYMPTOM BEHANDLING & STÖD

Han gav mig en broschyr.

Vem som hade den obotliga hjärnsjukdomen var oklart. Båda såg glada ut.

Han sa fler ord som "progressiv", "degenerativ",

"obotlig".

Han sa: "Du kan inte besegra det här."

Jag minns att jag stod på gatan och sökte efter ett svar.

Jag bara... Min värld föll i bitar.

Jag borde ha anat det,

det pris kosmos utkrävde för all min framgång.

Jag berättade nyheten för Tracy.

"I nöd och lust", minns jag att hon viskade.

Slappna av tankarna helt.

Bra. Jag är här nu. Se på mitt finger. Titta.

Se hitåt.

Ja. Uppåt. Bra.

Gör så här.

Du gör det bra. Utmärkt.

- Väldigt starkt. Håll i. - Jag är en stark man.

- Det är du. - Väldigt stark.

Så, du klädde på dig, du hade bråttom,

och slog huvudet i sänggaveln?

- Sänggaveln. Ja. - Okej.

Och när slog du axeln ur led?

- Ungefär samtidigt? - Ja.

Allt hände under... Det var rena orgien i självmisshandel.

- Du kan gå igenom huset. - Okej.

- Nästan allt är på samma ställe. - Än sen?

Okej, krama min hand.

- Hur känns det? - Det känns okej.

Det kommer att gå bra.

- Klarar du dig? - Ja.

De behöver inte amputera nåt.

- Nej. Mitt huvud. - Okej.

- Ditt huvud? - Huvudet, ja.

Okej.

Tracy är den smartaste person jag vet.

Hon har lärt sig att hantera en massa.

Så frustrerande det måste vara att tvingas bära en börda

som inte är hennes.

Det är min börda, men hon delar den med mig.

Inte bara det, hon bär en tyngre börda än jag.

Tar du första medicinen medan du ligger kvar i sängen?

- Nej, när jag har gått upp. - Okej.

- Ibland vill Michael vänta med det... - Ja.

...om han har nåt han behöver göra.

Han tror att om han väntar, ger det bättre verkan.

Allt jag går igenom har hon gått igenom.

Sen måste jag räkna ut hur man får det att funka.

Jag måste liksom känna det, och leva det.

Jag kan gå lite. Så där.

Hon måste få det att funka.

- Jag går, raring. - Ja.

- Bra jobbat. - Jag vet.

- Är det ditåt? - Ja.

Sakta ner lite. Bra.

Jag fantiserade om att fly.

PARKINSONS SJUKDOM EN HISTORIK

Att min diagnos skulle visa sig vara fel.

ESSÄ OM CEREBRAL PARES

DRABBAR FRÄMST ÄLDRE

MÄN I 72 ÅRS ÅLDER

Jag var inte ens 30.

Hur kunde jag få denna gamlingssjukdom?

Symptomen inkluderar muskelstyvhet,

långsamma rörelser och skakningar,

man blinkar mindre, och har stelare ansiktsuttryck.

Jag trodde att allt det där var

tecken på att jag var mer bekväm inför kameran.

Mindre överspel.

Nej, du blev inte bättre, utan sämre.

Vilket råd vill du ge dem som har denna sjukdom?

Först och främst att vara uppriktig, särskilt mot sig själv.

Här kommer Johnny.

Utan förvarning började min vänstra hand skaka okontrollerat.

Då kör vi. Vi har ett bra program ikväll.

Mr Michael J. Fox är här.

Min läkare skrev ut mediciner mot Parkinsons.

Sinemet tas upp av hjärnan och blir till dopamin,

signalsubstansen som en Parkinsonpatient inte kan producera

i tillräcklig mängd.

Jag är glad att Michael Fox är här.

Han är en mycket talangfull ung man...

En applåd för Michael J. Fox!

Terapeutiskt värde eller tröst,

det var inte skälen till att jag tog pillren.

Det fanns bara ett skäl.

Ja.

Att dölja det.

Jag bar omkring pillren löst

i byxfickorna och skjortfickorna.

Som Halloweengodis.

Parkinsonryckningar uppstår när den påverkade lemmen är i vila.

Jag lyckades dölja ryckningarna genom att ha ett föremål i handen och pilla med.

Dag efter dag, timmar i ände.

Jaha...

Sir, jag hör inte.

Det är en massa oväsen utanför.

Kan jag ringa tillbaka sen?

Jag hade inte en tanke på att berätta om min diagnos för nån.

Jag måste jobba.

Jag tänkte låtsas som om inget av det här faktiskt hände mig.

Ni kan inte göra så här mot folk.

Ni kan inte ljuga och manipulera. Jag accepterar det inte.

Ni slipper undan med en varning denna gång.

Jag gillar killar som är lite för smarta för sitt eget bästa.

Såna som tror att de manipulerar alla andra,

men på sätt och vis manipulerar sig själva

till en situation de inte kan styra.

Jag blev en mästare på att manipulera drogintaget

så att jag var på topp vid precis rätt tidpunkt.

Jag behöver mer piller.

Vill du ta paus?

Jag borde ha avbrutit för tio minuter sen, för jag behöver fler piller.

- Det tar bara två minuter. - Jadå.

Du tar pillret och väntar. Hur känns det?

Som jag brukar säga, det känns som att vänta på bussen.

"Vad gör du?" Jag säger: "Väntar på bussen."

De vet vad jag menar.

Ja, det gör verkan nu. Skönt.

Idag verkar den snabbt.

Jag pratar lite otydligt, men jag mår bra.

Jag känner mig stilla.

Väntar du på bussen, eller är du på den?

Jag är på bussen. Jag stoppar pengar i automaten.

Det är skönt. Man fyller liksom i den där formen som är en själv.

Man blir fylld med sig själv igen.

Kameran rullar.

Rullar.

Kroppen värkte.

Playback.

Jag hade förvrängt den i väldigt obekväma ställningar

för att dölja ryckningarna.

Okej, klappa.

Vi spelar igen.

Jag ser "R-E-C."

Ja, det är "inspelning".

Jag hade noll aptit.

Det blev en ursäkt för att undvika äta middag med familjen.

Om jag tänkte på sjukdomen förvärrades den fortare, trodde jag.

Jag drack för att slappna av.

För att undfly min situation.

Parkinsons blev "gömma flaskan".

Jag hade flaskor gömda i garaget,

jag öppnade två flaskor vin,

och Tracy trodde att vi bara drack en, men jag drack den andra.

Jag började ta en margarita före sista tagningen.

Jack Daniels med is, tack.

Kär i karriären med Michael J. Fox börjar bra,

men tappar fart. Tyvärr, tummen ner.

För mig är det solklart tummen ner.

Då började det gå utför.

Life with Mikey har ingen direkt story.

Jag satt och undrade varför Michael J. Fox såg frågande ut

i många av sina stora scener.

Ännu en film som går bort sig.

Greedy.

Michael J. Fox gick i fällan igen.

ÄR FOX GLANSTID FÖRBI?

De vill spela sympatiska karaktärer.

- Varför inte spela fult? - Ja.

Gör dem förhatliga. Folk älskar när man spelar såna karaktärer.

Nicky!

Det är smörja, Angie. Smörja.

Ännu en kassako med stor budget,

skitfilm som ingen kommer att minnas.

Jag var vresig och arg.

En kille klev framför mig i en affär.

Jag sa: "Ursäkta. Är jag osynlig, eller?"

Han sa: "Ja, du är osynlig."

Jag grep tag i hans skjorta och sa: "Dra åt helvete.

Följ med ut, så ska du få stryk."

Jag sa: "Jag önskar inget hellre än det."

Han backade undan, alla sa: "Vänta", och de gick ut.

Jag sa: "Jag kan bli sån."

Jag visste inte vad som hände eller vad som kom.

Så jag kunde ta fyra glas vin

och kanske en shot.

- Så du var alkoholist? - Det var jag absolut.

Men jag har inte druckit på 30 år.

Vad beror det beteendet på?

Det beror på rädsla.

Det fanns en känsla av brådska över festandet den kvällen.

Vi var inne på vår tredje kanna margarita när regissören sa: "Klart."

Jösses.

Jag såg fötter. Tracys fötter.

Fötterna hade skor på sig. Jäklar. Vad var klockan?

Hon var inte ursinnig eller så.

Hon mötte mitt eländiga tillstånd med likgiltighet.

"Är det här vad du vill?" frågade hon.

"Är det här vad du vill vara?"

Michael, Tracy, vänd huvudet hitåt.

Jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv.

Tracy. Tracy!

Tracy!

Badkaret blev min tillflykt.

Dag efter dag, i timtals.

Jag ville bara hålla huvudet under vattnet.

Jag behövde lida, komma så lågt jag kunde komma.

Det enda jag hörde var plasket av min darrande hand.

Men fast alkoholen drog ner mig,

drog abstinensen ner mig ännu mer.

Jag kunde inte undfly mig själv mer.

Mitt första år som nykter var som ett knivslagsmål i en garderob.

Vad var kniven?

Sanningen.

Sanningen. Jag konfronterade inte saker.

Jag ville bara vara borta från världen.

Jag ville vara nån annanstans och göra nåt annat.

Jag flydde och gjorde filmer i andra länder.

Man kan inte låtsas att man inte har Parkinsons...

...för man är fast med det.

Om jag är ute i världen och jobbar med andra...

...och de inte vet att jag har det, så har jag inte det.

Men det var väldigt jobbigt för Tracy,

som började få nog.

KL 06:35 16 MARS 1996

För nu hade vi tvillingar.

Aquinnah och Schuyler.

Jag kom tillbaka till familjen.

Sam var glad att jag var hemma, men arg på mig.

KL 06:55 4 JULI 1996

Mamma, jag ska försöka...

Det är dags.

Hur ska jag göra?

- Sväng vänster. - Den vinglar.

Men du klarar det. Jättebra.

Du klarar det. Kör på. Fortsätt.

Jag bestämde mig.

SPIN CITY "PILOTAVSNITT"

Jag återvände till tv.

MANUS: GARY DAVID GOLDBERG OCH BILL LAWRENCE

Jag tänkte: "Inget går upp emot att gå in på scenen,

säga sin replik och folk skrattar hysteriskt."

Eftersom Daily News säger att vi har setts äta tillsammans,

kan vi lika gärna göra det.

Enligt The Post ligger vi med varann.

- Har du senaste tittarsiffrorna? - Här, Mike.

Recensionerna var utmärkta och tittarsiffrorna pekade på stor framgång.

KL 13:28 27 FEBRUARI 1996

Med arbetstider som passade familjerytmen perfekt.

Schuyler, säg nåt.

Situationen var nästan perfekt.

Det kallas "Spin". Övertalningsförmåga.

Få folk att tro det jag vill få dem att tro.

Det är mitt jobb. Min gåva.

Du var fantastisk.

Inga problem.

Det var kul att låtsas.

Är borgmästaren beredd att tala om strejken?

Jag har skrivit talet.

Okej, sir. Vi sänder tidigare än beräknat.

Stressen att spela in varje vecka inför studiopublik

förvärrade mina symptom.

Min vänstra arm skakade tillräckligt

för att hela kroppen skulle skaka.

Kroppen vred sig.

Jag låg på golvet och vred mig och väntade

medan publiken väntade på att jag skulle spela scenen.

Jag inte bara hörde deras fötter röra sig, jag kände det.

Gör oss sällskap.

Hela tiden räknade jag efter.

Hur länge sen tog jag senaste pillret? När förlorar det verkan?

Om varningen kom

mitt i en scen som var 4-5 minuter lång,

kunde jag inget göra för att avhjälpa symptomen.

Fred, Joe, kul att se er, som alltid.

Jag tänkte...

Fortfarande visste bara min familj om sjukdomen.

Jag lever i en lögn.

Jag kan inte fortsätta så. Det måste få ett slut.

Man börjar känna hur folk tittar på en,

glor, dömer,

blickar in i själens djupaste skrymslen.

- Rulla. - Rulla kameran.

Vi är redo, Michael.

- Hur är det där? - Bra.

Då kör vi.

För mig är återhållsamhet det svåraste,

och det värsta är att vara instängd och inte ha en utväg.

Ibland tänkte jag: "Det finns ingen utväg."

ONSDAGAR KL 20:00

Jag slog hål i väggarna.

Man är bara lika sjuk som sina hemligheter.

Om det känns bra, kan du släppa stången.

Annars tryck bara med vänster hand.

Bra. Jag är här.

Bra. Rör höger fot lite åt höger.

Ännu mer. Bra.

Så, vad hände?

Försök stå still.

Jag gjorde mig illa igen.

Jag snubblade på en matta och bröt handleden,

och fick stift insatta i handen.

Men området kring stiften blev infekterat,

och det var tal om att amputera fingret.

Sen bröt jag armen.

Folk omkring mig sa: "Du måste vara försiktig."

Jag sa: "Det är inte oförsiktighet.

Det är sånt som händer.

Man har Parkinsons, man snubblar på saker."

Lyft bröstet lite mer.

Sådär ja.

- Bra jobbat. - Träng inte in Mike i ett hörn.

När jag hör dig prata om det jobbiga,

kommer du nära det, men sen flyr du undan.

Var försiktig med höger hand.

Jadå.

- Bra. Sätt dig. - Jag är okej.

- Vill du... Är du säker? - Ja.

- Det är då jag inte kan använda... - Ja.

Bålmusklerna finns kvar. Det här är sidomuskler.

- Ja. - Hur känns det?

Okej.

Jag har intervjuat dig i timtals.

Du har aldrig sagt: "Jag har ont."

- Jag har ont. - Har du?

Jag har jätteont.

Fem, fyra, tre, två, ett. Slappna av.

- Det får det att göra ont. - I axeln? Här?

Varje ryckning är som en seismisk stöt.

- Vill du sitta upp? - Ja.

Vill du sitta i stolen?

- Vad som helst utom det här. - Okej.

Varför sa du inte...

- Du ska ju säga... - Det kom aldrig upp.

...som det är. Varför inte berätta om smärtan?

Det kom inte upp, och jag vill inte ta upp det.

Bra. Ploppa inte.

Inga ryckningar. Bra.

Jag är okej.

- Jag vill bara må bättre. - Ja.

Och jag kan tydligt se

de saker jag behöver göra för att må bättre.

Men det är det här med Michael J. Fox.

Folk säger att jag får dem att må bättre,

jag får dem att göra saker de inte skulle göra annars.

Det är den mäktigaste känslan man kan ha,

och ett stort ansvar.

- Jag vill inte förstöra det. - Visst.

Du behöver inte vara Michael J. Fox jämt.

Michael J. Fox hemlighöll en sak.

Nåt om sin hälsa.

Nu har han gått ut offentligt med att han har Parkinsons sjukdom.

Michael J. Fox, en av USA:s mest omtyckta skådespelare,

har offentligt berättat att han lider av Parkinsons sjukdom.

...chockade underhållningsvärlden med

att han har Parkinsons sjukdom.

...och har haft den i sju år.

Michael, hela veckan har vi hört

att du har denna hemska sjukdom

som är livshotande, och att du kämpar för ditt liv.

Känner du lättnad?

Herregud. Vad har jag gjort?

Hur är prognosen?

Om tio år har han svåra handikapp.

Balansproblem, många fall.

Han har en svår väg framför sig.

HANS LIVS KAMP

Är du orolig för

att tittarna kommer att se dig annorlunda?

Det blir första gången inför en studiopublik,

sen jag avslöjade min sjukdom.

Jag var rädd att de skulle förkasta mig och inte förstå,

jag kan inte vara rolig när jag är sjuk.

Jag måste hoppas att de skulle acceptera mig.

- Allt klart. - Rulla kameran.

- Klappa. - Och börja.

Vi möts igen, mr Bond.

Så där.

Där har du, Bobo Fischer.

Det visste jag väl.

Ett djärvt drag.

Jag fick en jättereaktion.

Du valde illa.

Schackmatt.

Det är kärlek som är direkt.

Känner du ibland att du har en 90-årig pappa, eller...

För jag känner mig inte så gammal, men ibland blir du arg på mig.

Ni säger alla: "Var försiktig."

Jag är försiktig. Skulle jag försöka att inte vara det?

Ingen tror att du inte är försiktig.

Men det kanske är...

Det första...

Det är lägre på din lista än det är för oss.

Så...

Jag vill bara vara säker. Och hellre...

Bra om du förstår vad jag säger,

men jag vill inte att du ramlar.

- Jag jobbar på det. - Ja.

Jag kan se på mig själv och säga: "Jag har Parkinsons."

Hur vill jag leva med det?

Men om jag inte accepterar det,

om jag aldrig kommer längre än att vakna

och säga: "Ja, det är verkligt. Det händer",

kan jag inte komma förbi det.

Det här är första gången jag får prata med dig

sen du hade din presskonferens

- och berättade att du... - Ja.

...har Parkinsons sjukdom.

- Folk undrar nog... - Ja.

...du vet. Hur har det gått sen dess?

Vad var reaktionen?

Ungefär som vanligt. Det ändrades inte.

- Jag har den än. - Ja?

Efter att ha dolt symptomen i många år, behövde jag inte det mer.

Jag lider av en sjukdom som får mig att göra så här,

och så här, och...

Oj då.

Om ni tittar på mig länge nog, vänjer ni er.

Jag insåg att jag inte behövde göra annat än vara mig själv.

Ibland när jag tar lite för mycket medicin,

svajar jag lite. Ungefär som Axl Rose.

Om ni ser det, nynna bara "Paradise City" för er själva.

Folk insåg att jag fortfarande var mig själv. Bara jag plus Parkinson.

Åh, jösses.

- Vad i helsike? - Torkpapper?

Skakade du flaskan med flit?

Parkinsons.

En del såg nyheten om min sjukdom som slutet.

Men jag började känna att det var en ny början.

Skådespelaren Michael J. Fox vittnade inför kongressen

och bad om mer anslag för forskning om Parkinsons sjukdom.

"Jag vill säga att ett framgångsrikt forskningsprogram

inte är jättekomplicerat.

Det handlar om sunt förnuft och viljan att få saker gjorda. Tack."

Bra, Michael.

Jag har aldrig sagt det till nån

men drömt om att göra det.

"Ja, du är större än jag. Du kommer att besegra mig.

Men jag ska ge dig en smäll som känns."

Jag visste ögonblicket.

Muhammad Ali och Michael J. Fox sällar sig till dem

som säger att medel behövs desperat.

Jag ville vara i världen och inte bara dra mig undan.

Det fick mig att inse vad jag hade kvar att ge.

Det är väldigt rörande... det är inget skämt...

att vara här idag och nå ut...

Fox Foundation har revolutionerat vetenskaplig filantropi,

mobiliserat Parkinson-patienter, och samlat in nära två miljarder dollar.

TA FORSKNING PÅ ALLVAR

Esmé föddes tio år efter min Parkinsondiagnos.

Hej, jag...

Gå till pappa. Ge pappa en puss.

- Titta på pappa. - Vad gör pappa?

Titta på pappa, Esmé.

Barn är underbara,

för de säger bara: "Kan du sluta skaka så där?"

Jag förstår.

Jag säger: "Jag ska försöka, vännen."

AQUINNAH - SCHUYLER FEM ÅR

- Nej. - Förälskad.

- Nej. De är... - De flyger.

- De dansar. - Okej, bra.

- Vill ni byta lag... - Men vad...

...för att vi vinner, eller vill ni behålla samma lag?

Jag gillar lagen som är, men...

- Jag är usel på det här. - Inte hennes fel. Mitt.

Men jag tänkte... Ja.

Ser du?

- Ja. - Klarar du det?

Du.

- Har du svaret? - Ja.

Jag skrev mig.

Var det jag?

Det var jag, inte du.

Han tror att det var "Michael J. Fox".

Grejen med rörelse är att jag jämt har rört mig,

kanske för att jag är småväxt.

Jag har alltid rört mig och räknat med att rörelse

inte bara för mig från plats till plats,

utan kunna uttrycka mig medan jag förflyttade mig, och vara den jag är.

Det jag lärde mig var att jag inte kan vara stilla i mitt liv.

Jag kan inte vara närvarande i mitt liv.

Tills jag fann det här som hände mig

och gjorde mig närvarande varje stund i livet,

för det skakade om mig.

Så där.

BASERAD PÅ BÖCKERNA AV MICHAEL J. FOX

STILL: A MICHAEL J. FOX MOVIE

Undertexter: Bengt-Ove Andersson