Original subtitles

Det är dags.

Bilen åker klockan tolv.

Jag är redo då.

Klä dig dämpat.

Vi behöver slå an rätt ton.

Och vad exakt är det för ton?

Alice, kan vi inte låta den här dan handla om Beth?

Du är fin.

-Öppna avrättningscell. -Avrättningscell öppen.

Något?

-Vad är klockan? -Snart nio.

Jävlar. Vi måste få fram nåt.

-Vad nu? -Jag frågar runt på verkstäder.

Kanske nån kommer ihåg bilen.

Var är du?

Jag följer upp en ledtråd.

-Vi har bara fem timmar på oss. -Exakt.

Varje sekund räknas.

Jag är på väg dit nu.

-Ville du inte träffa honom? -Jo.

Men jag vill se honom fri ännu mer.

Ska jag hälsa honom nåt?

Att jag älskar honom och att vi ses snart.

-Hej. -Har du fått fram nåt?//

Jag kanske har hittat ett litet spår.//

Jag är rädd att jag har dåliga nyheter.//

De kommer inte att flytta förhöret.//

Fan också!//

Jag har kollat flygen.//

Om du flyger via New York ikväll hinner du till förhöret.//

Vi får se. John är viktigare.//

Jag måste dra.//

Ovanligt val,

men kocken gjorde sitt bästa.

Tack.

Är du okej?

Förlåt. Dum fråga.

Det är bara det att...

Du blir min första.

Be dem att göra det snabbt, bara.

Jag önskar att Vern var kvar.

Saker och ting har ändrats sen han försvann.

Jag får väl ringa ett samtal?

Ett telefonsamtal, ett besök.

Hallå?

Idag sker det.

John.

Jag försökte förtränga det.

Ja, samma här.

Det är skönt att höra din röst, grabben.

Jag ville tacka dig.

Jag gjorde vad jag kunde.

Om du nånsin behöver nåt, fråga bara Ruben Frey.

Han kom till mig.

Han är en fin man.

Ska du säga.

Jag vill att du ska veta att...

du inte är ensam.

När stunden väl är inne...

finns du i mina tankar.

Jag står utanför Marcusville-fängelset

där en grupp upprörda demonstranter protesterar mot

den planlagda avrättningen

av mannen anklagad för mordet på Finnigans dotter.

Rena skandalen!

Dexter, vad händer?

Jäkla liberaler.

På tv stup i kvarten.

Hälsa kommissionären att demonstranterna ska väck.

De bryter inte mot några lagar.

-Kom på en! -Ja, sir.

Vad är det?

-Vad har vi förvandlats till? -Kom igen.

Du lyssnar väl inte på idioterna?

Det handlar inte om dem. Jag tänker på Beth.

Jag tänker att om...

Om hon levde,

skulle hon vara där ute med dem, inte här inne.

Säg att jag har fel.

Det kräver stor styrka att erkänna sina misstag.

Jag har inte gjort nåt fel.

Du säger det.

Men här står vi.

Du måste nog fråga dig själv

om det är ett sånt här minnesmärke du vill ha.

Har du nånsin jobbat på den här bilen?

-Nej. -Är du säker?

-Ja, jag är säker. -Tack.

Hej, jag ringde tidigare om en bil.

Okej. Tack ändå.

Tack.

Om du kunde vara så snäll och kolla.

Har ni haft in nån silverfärgad Dodge Ram?

Är du säker?

-Det var fyra-fem år sen. -Jag har inte sett den.

Hur går det? Har du fått fram nåt?

Inte ännu. Hälften av ställena fanns inte ens på den tiden.

Vi har inte att göra med så värst organiserade typer.

-Hur går det med förarna? -Jag ska prata med min chef

och höra om vi kan sätta press på Finnigan.

Jag måste sluta.

Det händer, pappa.

Man kan bara spela med de kort man fått på hand, och...

Det här är min hand. Så...

Jag försöker, min son.

Ja.

Ja, jag vet, pappa.

Jag har slösat så mycket tid på att vara arg.

Och på att låtsas att jag hade nån utväg trots att...

vi båda vet att jag inte hade det.

Frey.

Tiden är ute.

Jag älskar dig, min son.

Mariana?

Var är du?

På väg till fängelset. Du?

-Jag kollar upp en ledtråd. -Det är lite för sent för sånt.

Jag har två vittnen som kan bevisa

att John lämnade Elizabeths hus före hon dog.

-Vilka? -Det är det som är problemet.

En är Mike Watson och han vill inte vittna.

Den andra gav mig en bil som stod parkerad framför Finnigans hus

under mordkvällen. Jag är nåt avgörande på spåren.

-Hur nära är du? -Jag tror att jag är nära.

Jag måste bara hitta bilen.

Hur sent i processen kan Finnigan benåda honom?

Ända fram till slutet.

För jag tänkte att

även om vi inte kan göra nåt juridiskt,

kan vi kanske läcka storyn om den verklige mördaren till pressen.

För när de väl har den

blir Finnigan tvungen att åtminstone skjuta på det.

Är det nåt du kan ordna?

Det finns folk jag kan prata med, men de lär inte publicera en teori.

-Vi måste ge dem konkreta bevis. -Jag jobbar på det.

Jag kan hitta mördaren, jag behöver bara lite mer tid.

Okej, jag ordnar det.

Ring mig så fort du har nåt.

Det gör jag.

Sir, det finns starka indicier som pekar på Freys oskuld.

Indicier är inte bevis.

Vi snackar om delstatens guvernörs dotter.

Är du självmordsbenägen

och vill dra med oss alla i fallet?

Det är faktiskt tvärtom, sir.

Jag är idel öra.

John Frey avrättas idag klockan 14.

Alla känner till guvernörens intresse i målet.

Om Frey rentvås några dar senare

och guvernören får reda på att vi visste, men inget sa...

Det om nåt vore ett självmordsuppdrag.

Sir...

Jag har oroväckande nyheter, sir.

Kommissionär Harper ringde.

De tycks ha orsak att misstänka

att Frey är oskyldig.

-Är det här ett skämt? -Långt ifrån, sir.

Det verkar som om en av deras utredare

har kollat upp teorin om en annan gärningsman.

Kollat upp en teori? Jag förstår inte.

Det gör inte jag heller.

Men Harper var urskuldande.

Han ville ge oss all information

så att vi kan fatta bästa möjliga beslut.

Om vad?

Om vi ska gå vidare med avrättningen.

Tror du faktiskt att jag skulle låta den där lilla råttan komma undan?

Efter allt slit med att få hit honom?

Det är känslosamt. Det är förståeligt.

Men vi måste inse hur det ser ut. Om Frey rentvås

efter att han avrättats vore det katastrofalt.

Han lär inte rentvås, för han gjorde det!

Det vet jag, och det gör du också.

Men om vi skjuter på det en vecka eller två

hinner processen gå sin gilla gång.

Det blir samma slutresultat,

men utan lösa trådar.

-Nej. -Sir, jag råder er att...

Jag bad inte om ditt råd!

Idag skipar vi rättvisa för min dotter.

Ursäkta mig.

//Jobba på.

-Hej. Kan jag hjälpa dig med nåt? -Ja.

Den här bilen var med om en krock för några år sen.

Kanske nån här jobbade på den?

Jag kan kolla upp det.

-Gärna. -Visst.

//Gör det ordentligt.

Död man på ingång.

Frukta icke, ty jag har förlossat dig.

Jag har kallat dig vid ditt namn.

Du är min.

Om du ock måste gå genom vatten, så är jag med dig.

Måste du än gå genom eld, så skall du ej bliva svedd.

Må Gud förbarma sig över din själ.

I Faderns, Sonens och den helige Andes namn.

John Frey, du har befunnits skyldig

av en jury med dina jämlikar

för mordet på Elizabeth Finnigan.

Jag har befogenheten att härmed verkställa dödsstraffet.

Har du några sista ord?

Ja, sir. Det har jag.

Mr och mrs Finnigan, jag älskade Beth.

Jag skulle aldrig ha gjort nåt för att skada henne.

Jag vet att ni inte tror mig.

Det gör inte lagen heller.

Men det kvittar nu.

För jag vet att det är sant.

Nån har gjort nåt hemskt mot oss alla.

De har tagit er dotter ifrån er.

Och mitt liv.

Jag hatar dem inte.

Jag har fattat en del dumma beslut i livet.

Men ett beslut återstår.

Och det är att förlåta.

Jag förlåter de som fått i uppdrag att ta mitt liv idag.

Liksom jag förlåter personen som gjort att jag hamnat här.

Och jag vill att ni båda ska veta...

att jag förstår er smärta.

Och jag förlåter er också.

Jag har känt mycket smärta i mitt liv.

Men jag har också haft turen att få älska.

Det är det jag väljer att minnas.

Mamma.

Pappa.

Beth.

Mariana.

Jag älskar dig.

Tyvärr.

Vi bytte datorer för 18 månader sen

och allt från tiden innan det är borta. Tyvärr.

Tack.

Är du nöjd nu?

Nej, nej, Dex.

Det är lugnt.

Jag miste också ett barn, mr Frey.

Nu vet du hur det känns.

Skillnaden är att jag vet vem som dödade mitt barn.

Ifall du har glömt...

John dömdes av en jury med jämlikar.

Du är en jävla fegis.

Att säga att John Frey var en oskyldig man

är att missförstå det som hände här idag.

Det som hände var ett statligt sponsrat passionsbrott.

Edward Finnigan mördade en pojke.

Det här är en man som dödar,

inte för att han måste, men för att han vill det.

För att han har gjort karriär på det.

Ett spektakel.

Jag har ett budskap till guvernör Finnigan idag.

Vi vet vad du har gjort.

Och vi som vet kommer inte att vila

förrän sanningen om dagens händelser

och ditt fördärvs sanna djup har uppdagats.

Vi möts vid bilen.

Vem var det?

En vän till John.

Från när han satt i dödscellen.

En av fångvaktarna.

Tror du att han vet nåt?

Vad spelar det för roll?

Världen måste få veta att han var oskyldig.

Och sen, då?

Det ger oss inte honom åter.

John hade rätt.

Man måste veta när det är dags att släppa taget.

Du hjälpte John rymma, va?

-Jag vet inte vad du har hört. -Ingen har berättat nåt för mig.

Men få fångvaktare går på en fånges begravning.

Jag är inte här för att ställa till det för dig.

Jag bara...

Jag vill ta reda på vem som dödade Elizabeth

och jag undrar varför du hjälpte John.

Hur visste du att han var oskyldig?

Det gjorde jag inte.

Jag är rädd att personen du behöver prata med är död.

Jag har känt henne i åratal.

Hon och min fru Patty gick på läkarlinjen tillsammans.

De var involverade i en organisation vid namn Liberty.

Vänta.

Hon?

Ja, det är hon.

På helgerna deltog de i marscher och ordnade grillfester.

När Patty dog kom Ethel till mig.

Hon hade länge jobbat på en plan

och hon behövde hjälp från nån på insidan, en vakt.

Med Patty borta undrade hon

om jag ångrade min roll i det hela.

Gjorde du det?

Om det inte vore för John hade jag nog inte gjort det.

Det var nåt med den där grabben

och sättet han behandlades på som gjorde att jag ville hjälpa honom.

Jag vet.

Här är hon och Patty på en av deras grillfester.

När togs det här?

På hösten 2014.

Så kort innan Elizabeth Finnigan mördades?

Ja, nåt sånt.

-Får jag ta en bild? -Varsågod.

-Jag har nog hittat bilen. -Ta inte illa upp,

men det verkar som om det tåget redan har gått.

Vill du inte hitta den skyldige?

Jag är ledsen att det gick så här, men John är död.

Vi måste alla gå vidare. Du i synnerhet.

Du gjorde allt du kunde, men ibland räcker det inte.

Du borde försöka acceptera det.

Det kan ta ett tag.

Desto större orsak att börja nu.

Jag måste skynda mig nu.

Jag är på väg till flygplatsen.

Skicka körkortet eller allt du kan hitta.

Ja. Lycka till.

Bilen stod skriven på en Carl Williams.

Jag skickar över körkortet nu.

Ägaren tycks ha varit nån slags juridikprofessor

som lämnade USA och flyttade till Tyskland för tre år sen.

-Hallå? -Professor Williams?

I telefon.

Hej. Mitt namn är Mariana Hermansson

och jag ringer från Stockholmspolisen.

Okej.

Jag hoppas du kan hjälpa mig hitta en kvinna vid namn Hanna Klein.

Du känner henne visst?

Det skulle jag inte påstå.

Vi var gifta i 15 år. Vad gäller saken?

Det är inget allvarligt.

Jag vill bara kontakta henne

gällande ett amerikanskt mål med svenska kopplingar.

-Hon var advokaten. -Åh.

Du hittar nog hennes advokatbyrå i Ohio.

-Tack för hjälpen. -Visst.

Utredare Mendez.

Jag vet vem det är.

HANNA KLEINS ADVOKATBYRÅ

Hallå?

Ms Klein?

Kärleksfulle Fader.

Snälla, ge oss sinnesro.

Och stilla våra bekymrade hjärtan.

Våra själar är som fartyg på stormigt hav.

Sir, ni har besök.

-Vad är det? -Väntar du nån?

Vad gör du här?

Vi måste prata i enrum.

Ms Klein, jag måste be dig gå.

Ring mitt kontor på måndag och be dem boka in ett möte.

-Det gäller din dotter. -Ursäkta mig?

Jag är rädd att nya bevis har uppdagats.

Jag är inte på humör för lekar.

-Det är nåt du behöver få se. -Jag kallar på vakten.

Håll käften och sitt ner, för fan!

Snälla, slå er bara ner, guvernören.

Jag borde varna er...

Det här är upprörande.

Vad då?

Du kan trycka på play nu.

Vänta lite. Var fick du tag på det här?

Se videon bara.

För er handlar det aldrig om logik, va?

Alla vet att dödsstraffet inte fungerar.

Det avskräcker ingen och inverkar inte på mordstatistiken.

Det är blodtörst. Hämnd.

Det är nåt djuriskt.

Du förstår...

Du lever i en fantasivärld,

där endast de skyldiga döms och de oskyldiga går fria.

Resten av oss måste leva i verkligheten.

Du begär öga för öga,

men struntar i vems ögon det är.

Nej.

Och när delstaten dödar en oskyldig man...

vad ska vi göra?

Döma delstaten till döden?

Jag försökte resonera med dig,

men sen insåg jag att sånt inte biter på dig.

-Herregud. -Du går bara på känslor.

Så jag behövde få dig att känna.

Känna hur det känns att se att spelet är riggat.

Känna hur det känns att inse att man begått ett hemskt misstag,

som är oåterkalleligt.

Så jag gjorde ett val.

Det var bara två liv. Det var allt.

Jag skulle offra två liv

för att få en hel nation att inse hur fel dödsstraffet är.

Om de två liven får oss att ifrågasätta ett system

som kan ta många fler liv

och stoppa ditt mördande som guvernör,

så var det värt det.

Herregud.

Jag beklagar verkligen det som hände Elizabeth.

Hon var den bästa av er.

Men hon hade nog varit stolt över vetskapen om

att hon dog för en god sak.

-Du är galen! -Är jag galen?

-Du kommer att avrättas. -Ja.

Det lär bli ett riktigt spektakel.

Jag har skickat videon till alla reportrar jag vet om,

som, tack vare dig, är rätt många.

Vi ses i rätten, Edward.

Då får världen veta vem du verkligen är.

De får se med egna ögon

hur Edward Finnigan exploaterade sin makt

för att avrätta fel person.

Jag hoppas att det var värt det.

//Hur är det med dig?

//Jag vet inte.

//Att mista John är det värsta jag nånsin varit med om.

//Men att kämpa för honom är det bästa.

//Du hade rätt.

//Livet passerar fort.

//Man måste bara se till att det inte springer ifrån en.

Undertexter: Isa Leppikorpi plint.com