Original subtitles

Där är han.

Hej! Hur är det?

Du måste göra dig av med det här.

Jag tänker inte göra mig av med Max forskning.

Jo, det ska du. Tack vare dig har Charlotte sett en sjöjungfru.

Vi vill inte att hon ska få veta något mer.

Det var inte mitt fel att hon fann det.

Nej, du har rätt. Varför bränner vi inte det bara? Em?

- Jag är okej med det. - Cleo...

Jag är bara halvvägs igenom. Det är hemskt värdefulla detaljerade papper.

Om sjöjungfrur? Lewis... hon får inte veta något om oss.

- Det finns så mycket att lära sig. - Det är för farligt. Det måste gå.

Okej. Varför ger jag det inte bara tillbaka till Max?

Det blir tryggare så. Okej?

Kan inte stoppa mig från att få veta om sjöjungfrur.

Charlotte, vi har pratat om det. Det är bara en kostym.

- Sjöjungfrur är inte verkliga. - Ja, jag vet.

Jag var tvungen att skriva ut dessa från den där gamla filmen jag hittade.

De hade så roligt.

Du tänker inte släppa det här, va?

- Okej, varför är det så viktigt? - Jag vill veta vem hon var?

Okej, men jag tror du söker efter något som inte finns.

Alla gamla historier då som hon brukade berätta? Om havet.

Det var allt de var. Bara historier. Sa inte folk att hon var lite galen?

- Han vet. Han vet allt. - Han är bara någon kille.

Han kan befinna sig var som helst vid det här laget.

Han heter Max.

Visst... och hur vet du det?

Jag hittade det bakom en av Gracies gamla sketcher.

Det måste vara han.

Till Max, all min kärlek, Gracie.

Hon måste ha ritat det och sen... fick hon aldrig chansen att överlämna det.

- Är det inte så romantiskt? - Ja, jag antar det.

Jag måste hitta honom. Kan du hjälpa mig?

Nej! Jag kan inte.

Förstår du inte att det är overkligt? Det låter som om...

...det är en stor konspiration, vilket det inte är.

Det är ingenting.

Ta det Max. Snälla...

Jag gav det till dig av goda skäl för att hjälpa dig.

Egentligen har det gjort motsatsen. Någon hittade det och...

- De tog filmen. - Du skulle förvara det tryggt.

- Det var inte mitt fel. - Lewis, inser du vad du har gjort?

- Du skulle hålla sjöjungfrur hemliga. - Jag vet.

Personen som tog det hon söker efter något.

- Hon? - Ja och hon är inte den som ger upp.

Var bara försiktig, okej? Bara ta det Max.

- Jag behöver få tala med dig. - Du har blandat ihop mig med någon.

- Nej, jag tror inte det. Du är Max. - Känner jag dig?

Nej, vi har aldrig träffats.

Inte nu, jag måste få in fisken i frysen.

Känner du igen det här? Det är du. När du var ung.

Du vet vem det här är, eller hur?

Jag har aldrig sett henne i hela mitt liv. Hej då.

Nej, du kände Gracie. Ni var kära. Du visste allt om henne, eller hur?

- Tyvärr, du har tagit miste. - Snälla, jag måste få veta.

Hon var min mormor.

Jag går inte förrän du berättar allt.

Så Cleo, fullmåne i kväll. Har du förseglat huset?

Vad? Jag trodde vi skulle vara i ditt hem den här månaden.

Nej, det var förra månaden.

Snälla, säg inte att du inte är ensam i huset.

Jag är inte ensam i huset.

Hon sa att du inte skulle säga det.

Don... fråga honom.

Pappa...

Jag undrade... vad du gör i kväll.

- Därför att Emma och Rikki... - Tyvärr, Cleo. Mitten på veckan.

Mina gamla vänner kommer över på skolträff.

Oroa er inte. Jag tjatar på honom.

Du påminner mig om henne. Din mormor.

Verkligen?

Mamma säger att vi inte liknar varandra. Vi har annorlunda ögon.

- Annorlunda hår. - Det är inte det.

Det är ditt sätt. Det sätt du talar. Det sätt du...

- Det sätt jag vad? - Låt oss bara säga att...

...du ger praktiskt taget aldrig upp om du vill ha något.

Envis...

- Ja, jag har hört det förut. - Och det är en bra sak.

Som kvalitet blir du beundrad. Låt aldrig någon säga dig motsatsen.

När jag var liten brukade hon berätta historier. Om havet.

- De flesta säger att hon var tokig. - Hon var inte tokig.

Hon ritade den här åt dig. Jag tror hon ville att du skulle få den.

Tack.

Berätta...

Är det här sant?

Var hon verkligen en sjöjungfru?

Ja, hon var verkligen en sjöjungfru.

En mycket vacker sjöjungfru.

Jag kan inte tro det. Känner Charlotte till Max?

Hon känner till hans namn, det är allt.

- Tänk om hon hittar honom. - Det gör hon inte.

Tänk om hon gör det. Tänk om han skvallrar.

Han skvallrar inte. Jag gav tillbaka all hans forskning.

- Han talar inte med någon. - Är du absolut säker?

Lita på mig. Jag känner Max och han är en tuff nöt att knäcka.

- Hoppas du har rätt, Lewis. - Vad ska vi göra med fullmånen?

Jag fortsätter bearbeta pappa, oroa er inte.

Vi har ännu några timmar kvar. Vem känner för att simma?

Är det inte lite riskabelt precis innan en fullmåne?

Var inte som en nanny. Kom nu.

Hon var en söt flicka din mormor.

Och hon hade en härlig humor också. Mycket impulsiv.

Jag har fler av hennes sketcher hemma.

Du kan inte föreställa dig hur det var att vara ihop med henne.

- Att få vara en del magin. - Ni stod tydligen mycket nära.

Hon var kärleken i mitt liv.

Det är hon fortfarande.

- Fastän hon var en sjöjungfru? - Det om något...

...fick mig att älska henne än mer.

Det låter underbart.

- Men hur kunde allt det här hända? - Låt oss säga att på rätt plats...

...vid rätt tidpunkt sker magi.

Det måste ha varit svårt att hålla det hemligt så länge.

Du kan inte berätta för någon om det här.

Oroa dig inte. Det ska jag inte.

- Du ljög för mig, Lewis. - Ursäkta...?

- Du visste hela tiden. - Visste... visste vad?

Att Gracie var en sjöjungfru.

Charlotte, vi har pratat om det. Det här är löjligt.

Filmen... jag menar, det är helt uppenbart en bluff.

Jag har pratat med Max. Han berättade allt. Om honom och Gracie...

Hur han höll det hemligt hela tiden. Jag vet alltihop.

- Hur kunde du hitta honom? - Jag såg dig med honom.

- Du följde efter mig. - Jag visste att du höll på med något.

Med den där gamla portföljen som jag såg dig ge till Max.

Lewis, du visste att min mormor var en sjöjungfru...

Varför ville du hålla det hemligt för mig?

Charlotte, jag kan inte berätta någonting.

- Vill du inte vara med mig, Lewis? - Ja.

Varför kan du då inte vara ärlig? Varför ljuger du fortfarande för mig?

Nej, inga fler lögner, Lewis. Inga fler mörkläggningar.

Berätta bara vad som pågår.

Jag kan inte.

Jag trodde väl det.

- Charlotte, vänta...! - Lämna mig ifred!

Mako...

Jag vill hyra en båt.

Vet ni vad som är det bästa med att vara sjöjungfru?

- Fara sakta över revet. - Skojar du?

- Att fara snabbt är mycket bättre. - Lyssna till er båda.

Ni låter som någon löjlig TV reklam.

- Det börjar bli sent. Vi far tillbaka. - Nej, vi har tid.

Faktiskt ska jag ringa Lewis. Bara ifall vi behöver hans hjälp.

Ni vet, med månen...

Cleo, det är en skolkväll, kommer du ihåg?

Ja, jag vet pappa, men det är mycket viktigt.

Verkligen...? Vad är det som är så viktigt med i kväll?

Ja... det är en fullmåne.

Bara stötta mig i det här.

- En fullmåne... - Ja... vi gör ett skolprojekt...

...om månen. Och vi behöver vara tillsammans... i kväll.

- Eller hur? - Visst?

Det låter som nåt man gör i astronomi. Du studerar inte astronomi.

Jag studerar biologi. Det är nära nog.

Snälla pappa, vi behöver vara tillsammans.

Du vill väl inte att vi ska underkännas?

Du ger mig väl inte såna problem när du är 16, va?

- Förmodligen. - Tack, pappa.

Vi behöver verkligen prata.

Säg inte att du här för fullmånen... eller hur?

Dåliga nyheter. Inget jag kunde göra.

Charlotte följde efter när jag förde tillbaka Max forskning.

Lewis, allt det här är ditt fel. Du och den dumma forskningen.

Jag är ledsen. Jag trodde han skulle hålla tyst.

Jag var bombsäker på att han inte skulle säga något.

Han höll det här hemligt i 50 år.

Men han kunde inte hålla det hemligt från Charlotte.

- Tydligen inte. - Var är hon nu?

- Har du talat med henne? - Inte precis.

Vi hade ett bråk och... nu talar hon inte med mig.

Hon är inte hemma. Jag ringde henne. Hon svarar inte.

- Jag vet inte var hon är. - Då måste vi hitta henne.

Rikki, vänta...

Fullmånen är nästan uppe. Ni kan inte gå någonstans.

Lewis, vi måste göra något! Hon är därute och känner till sjöjungfrur.

- Vi måste hitta henne. - Och göra vad, Em, och säga vad?

Vänta nu...

- Hon känner inte till om oss, va? - Nej, hon sa ingenting om er.

- Är du säker? - Ja. Max berättade bara om Gracie.

Är det allt?

Ja. Annars skulle hon ha sagt något. Hon vet inte att ni är sjöjungfrur.

- Bara slappna av. - Slappna av?

Cleo, jag är hemskt ledsen över allt det här.

Jag vet.

- Är du okej? - Ja... visst, jag bara...

Det är så svårt för dig, för Rikki, för Emma...

Nej... jag menar du... Är du okej?

Nej... det är jag inte.

Det är okej.

Du kan berätta...

Det är bara... i dag med Charlotte... Jag vet inte vad jag ska säga...

- Hon kan vara ganska ihärdig. - Obarmhärtig.

Vi gjorde nästan slut.

Nästan...?

Jag vet inte hur länge jag orkar. Hålla allt det här hemligt.

Det känns som om jag ljuger för henne.

Nej, det gör jag. Jag ljuger för henne.

Det kommer aldrig att fungera med Charlotte.

- Jag är en sån idiot. - Lewis...

Var inte så hård mot dig själv. Du är en bra kille.

Tack. Du har alltid varit lätt att tala med. Jag saknar det.

Ja, jag också.

Men Lewis...

Du behöver verkligen tala med henne.

Ja... okej, jag ska.

- Vi syns i morgon. - Ja visst.

På rätt plats... vid rätt tidpunkt... sker magi.

Vakna upp sömntutor. Fullmånen är över och ingenting hände.

- För en gångs skull. - Tycker ni inte att det är lite udda?

Jag menar, magin träffar normalt en av oss.

Vi blev inte till zombier av natten. Jag vet inte då det gäller dig men...

- Jag är okej med det. - Ja, bäst jag gör mig i ordning.

Tycker ni jag ska bära mitt hår uppe eller nere i dag?

Vilket som passar mig bättre?

Okej, vad hände med dig och Lewis i går kväll?

Ingenting... Hur så?

Charlotte... beträffande gårdagen. Jag är hemskt ledsen.

Ja, det borde du vara.

Okej... vi behöver prata. Det finns någonting...

Du vet, jag var alltid lite svartsjuk över hur ofta du var med Cleo.

Fastän jag försökte att inte vara det... men jag var det.

Jag förstod aldrig varför du var så mycket med Rikki och Emma också.

Det är för att vi är alla goda vänner.

- Vi har mycket historia tillsammans. - Historia. Menar du inte hemligheter?

Ja! Ja, du har rätt. Charlotte... du förtjänar någon...

...som kan vara ärlig mot dig. Okej?

Och jag tycker det är dags att vi båda erkänner sanningen.

- Jag tycker du och jag borde... - Det är okej, Lewis.

Vi behöver inte ha hemligheter mer.

Jag förstår varför du var tvungen att ljuga för mig hela tiden.

Från och med nu behöver du inte oroa dig.

- Charlotte... jag... jag... - Jag vill visa dig något.

Charlotte...? Charlotte...!

Charlotte...

Är det inte fantastiskt?

www.tvsubtitles.net