Original subtitles

Lewis... vad gör du här?

Jag blev plötsligt inspirerad när jag vaknade i går kväll.

Jag tänker inte ens fråga.

Jag har studerat de magnetiska fälten här men ni är nog inte intresserade.

- Nej, det är vi inte. - Jag är det.

Okej... den här ön har ganska konstig magnetisk anomali.

Och den är starkast här i månpoolen. Ta en titt.

Effekten blir än mer kraftfull i relation till...

...månen, tidvattnet, planetuppställningen.

- Det kan ha en enorm innebörd, Rikki. - Eller så kan det vara riktigt trist.

Lewis, vill gärna stanna men det är viktigt att hålla sig borta.

- Så... vi syns. Kommer du? - Ja, jag borde nog gå också.

- Okej. - Och Lewis...

Lycka till.

Titta inte nu! Låtsas att du inte såg honom!

- Det skulle vara elakt. Lewis... hej. - Hej. Det finns något i det här.

- Bra! Vi ses senare. - Du vill nog höra det här.

- Det tror jag inte. - Det tror jag nog.

Rikki...

Lyssna på honom. Snälla...

- Det är bäst att det är något bra. - Okej...

Det finns ett samband och jag är inte den första...

...att se på planetcykler på Mako.

För 50 år sedan gjorde någon samma forskning som jag gör.

- Okej, svagt intressant. - Enligt den här artikeln...

...gjorde en Max Hamilton arbeten med planetinfluenser och tidvatten 1957.

Jag vill gärna ha en kopia på hans arbeten.

Jag har sökt på nätet men det har aldrig publicerats.

Har du något emot...?

- Är det en Max K. Hamilton? - Ja, hur visste du det?

Ett nätregister. Där är hans adress.

Han bor precis här vid kusten!

Det här är briljant. Jag får tala med er senare.

- Hej... - Hej, själv.

Fångar du något?

Oj...!

- Aldrig fångat så stor braxen här? - Jag ska ge dig ett tips.

Håll dig till vänster om revet. Ungefär 50 meter bort.

Det är en förmånsinformation.

Jag undrar om ni kände den som bodde i det där huset?

- Faktum är att jag gör det. - Du gör det?

- En toppenkille. - Vet du var jag kan hitta honom?

Han står alldeles bredvid dig. Max Hamilton.

Aldrig... du är han.

Jag måste fråga dig någonting om din forskning om Mako-ön.

Vilken forskning?

Den forskning du gjorde 1957.

Jag är rädd för att du har blandat ihop mig med någon annan.

Du är Max Hamilton. Samma som på forskningen.

Du studerade effekten av måncykler på Mako-ön.

Du har tagit miste. Tyvärr.

Kom igen, du vet vad jag talar om.

Cleo... jag är glad att jag stötte på dig.

- Jag har just hittat Max Hamilton. - Oj...! Det är jättebra.

- Jag är på spåret av något stort. - Vad exakt vet han?

Jag är inte säker ännu. Men jag ska ta reda på det.

Han var vänlig tills jag nämnde Mako. Då slöt han sig som en mussla.

Lewis... var försiktig. Jag har en dålig känsla med det här.

- Det kan vara farligt. - Det är bra.

Han gjorde samma forskning som jag gör, det är allt.

- Ja och det är vad som oroar mig. - Cleo...

Han vet ingenting om er. Det är jag säker på.

Gracie...

Du får nog mer tur om du kastar ut från andra sidan piren.

- Låt draget driva med tidvattnet. - Trodde inte jag skulle se dig igen.

- Hur kunde du hitta mig? - Ge det ett försök...

Det var en flicka som jag såg dig med i går utanför juicebaren.

- Varför följer du mig? - Jag gissar att hon är din flickvän.

Hennes namn är Cleo och nej, hon är inte min flickvän.

Vad vet du om medaljongen runt hennes hals?

Ingenting. Varför? Är det något jag bör veta?

- Synd att vi inte litar på varandra. - Hur så?

Låt oss säga att jag har en del forskning om Mako-ön.

Just en sån sak jag skulle kunna dela med någon som jag litade på.

- Du kan lita på mig. - Jag behöver se medaljongen först.

Inte möjligt.

Du vet var du kan hitta mig.

Tack... för fisken, Lewis. Det var verkligen... omtänksamt.

Ja, jag hade en bra morgon.

Du sa att ett av gångjärnen på medaljongen satt lös.

Ja...

Du borde förmodligen fixa den innan den ramlar av.

Jag antar att du har rätt. Jag ska sätta det på min "att göra" lista.

Eller så kan jag fixa den åt dig om du vill.

- Verkligen? Är du säker? - Det vill jag gärna.

Du kan få tillbaka den i eftermiddag.

Okej... tack, Lewis.

Det har gått så lång tid.

Jag visste att jag kände igen den.

- Hur? - Det borde jag ha kunnat.

Jag tillverkade den.

För 50 år sedan... gjorde jag tre stycken, var och en annorlunda.

Ett av gångjärnen är lite lös.

Det kan jag fixa.

- Varför gjorde du tre? - En för varje flicka.

Det här var min favorit.

Jag gjorde den till någon speciell.

- En flicka. - Inte en flicka. Flickan.

- Du känner till det redan. Cleo... - Jag sa ju. Hon är inte min flickvän.

Hon var det en gång men vi var bara barn då.

Så hur vet du när hon är den enda?

Om hon inte kan sluta le när hon ser dig första gången.

Hur blev det med tilliten? Du skulle berätta allt du vet om Mako.

- Å, ja... - Så vad vet du?

Allting. Senare vid piren ska jag dela allt med dig. Lita på mig.

- Hej, Lewis. - Hej.

Har jag någon gång sagt dig att du har ett vackert leende?

Din medaljong håller på att lagas av en riktig specialist.

Såg dig inte med Charlotte i dag. Jag trodde att ni två skulle umgås.

Hon gör sin egen grej. Vi är också individer, du vet.

- Visst. - Jag tänkte fara ut till Mako.

Kanske vi möts därute om du råkar vara i närheten.

- Jag är... ganska upptagen, Lewis. - Ja...!

Okej, det är bäst jag går. Men... vi ses snart... kanske.

Lewis! Där är du. Jag har sökt överallt.

Ja, jag har varit ganska upptagen.

Lewis... jag har inte sett dig på evigheter. Jag har saknat dig.

Jag tänkte vi kunde tillbringa lite tid tillsammans i dag.

Ja, det låter bra, Charlotte. Men tyvärr, jag har inte tid.

- Ledsen. - Lewis...

Jag hade också en sån båt när jag var ung.

Jaså...

Vad sägs om att du och jag tar en tripp till Mako-ön?

Mako-ön...?

Nej.

Lewis, jag vet vad du är ute efter där borta. Nu vill du ha det här.

Min forskning. Alltihop.

Ta mig ut till Mako nu så är allt ditt.

Alla ombord.

Visst... vi behöver den. Låt mig titta på din forskning.

Max...

Max...

Det har inte förändrats ett dugg.

Vart ska du gå?

Kom igen, Max. Jag trodde vi var överens.

Hon var så vacker.

Så vacker.

Max...! Det är farligt däruppe!

Å, nej...

Cleo...

Vem är du? Hur vet du mitt namn?

- Cleo... det här är Max. - Vad pågår Lewis?

Han... han föll in av en händelse.

- Det har inte förändrats. - Känner du till platsen?

Jag brukade komma hit hela tiden.

- Så vad gör du här, Cleo? - Jag kom för att träffa Lewis.

- Vi kommer hit ganska ofta. - Verkligen?

Hur kom du hit? Jag såg inga båtar.

En vän släppte av mig.

- Jag kom några minuter före er. - Det var lustigt.

- Såg ingen vit toppmast någonstans. - Jag simmade in.

Hela vägen? Under vattnet?

Anmärkningsvärt!

Ganska magiskt att vistas här... Tycker du inte?

Jag var tvungen att få veta.

- Jag är ledsen. - Vad vill du?

Ingenting. Jag ville bara vara säker. Snälla stanna!

Jag vill dig inget ont.

Snälla...

Jag visste inte att jag fortfarande kunde känna så här.

- Hur då? - Spänd...

Men du är inte den första sjöjungfru jag har sett.

Du kände miss Chatham.

Louise... Julia... och Gracie.

Vi var de bästa vänner.

Jag visste att de dolde något för mig, så en dag följde jag efter dem.

Jag var den första att känna till deras hemlighet.

De andra gillade det inte...

...men Gracie var glad att jag äntligen visste.

Hon kände sig befriad.

Gracie var den enda för mig.

De var så glada tillsammans.

- De var glada att vara sjöjungfrur. - Ibland ja...

Det var svårast för Gracie.

Jag försökte ta reda på hur allt det här kunde ha hänt.

Om bara för Gracie och inte för de andra två.

Hon fann det allra svårast.

Jag förstod inte hur svårt det var för henne då.

Jag lovade att jag kunde hjälpa henne men...

Allt vi hade var teorier...

Hur klarade Gracie det?

Hur lärde hon sig att hantera det?

Det gjorde hon inte.

Mer och mer ville hon bara vara en vanlig flicka igen.

Det fanns ingenting jag kunde göra för att hjälpa henne.

Hon började stöta bort mig.

Jag försökte visa hur mycket jag älskade henne.

Jag tillverkade medaljongerna. En till var och en av flickorna.

Hjälpa henne att gå vidare. Hjälpa henne att acceptera vad hon blivit.

Bara för att få vara en del av något speciellt. Julia och Louise...

Det hjälpte inte så länge. Gracie slutade vara ihop med mig.

Jag påminde henne bara om att hon inte längre var mänsklig.

Hon kastade medaljongen i poolen.

Och det var där Emma fann den.

Där Gracie hade kastat den.

Den har varit där ostörd i 50 år.

Så... vad hände med Gracie?

Max...

Vad hände?

Jag förlorade henne.

Jag måste gå nu.

Max...

Brytningen... var det för att hon var sjöjungfru?

- Allt var mitt fel. - Det kunde inte ha varit ditt fel.

Människor kan göra saker de inte förstår just då.

Sedan... inse för sent att det var ett misstag.

Jag är ledsen att jag lurade dig tidigare, Cleo.

Din hemlighet är trygg hos mig.

Jag måste gå nu.

Är du okej?

Du och Cleo... Ni påminner om Gracie och mig.

Jag vet när två människor ska vara tillsammans.

Det är lättare för Cleo så här. Hon sa det.

Och du trodde henne.

Lewis, jag skulle aldrig ha låtit Gracie stöta bort mig.

Jag avskyr att se samma sak hända dig.

Här...

Allt är lagat.

Ge det tillbaka till henne och släpp henne inte.

- Hej. - Hej.

Max gav mig den här. Hela hans forskning om sjöjungfrur.

Det är nog förbluffande saker här.

Oj! Det är perfekt.

Han gav mig också den här.

Allt är lagat. Max gjorde det.

Tack, Lewis. Jag uppskattar det verkligen.

Så... sa Max något efter att jag hade gått?

Inte mycket.

Jag har mycket att läsa så jag måste nog kila men... Vi ses väl snart?

Ja... kanske.

www.tvsubtitles.net