Original subtitles

Jag ser att du är 15 år gammal

Jag vill inte se ditt ID

Jag ser att du är långt hemifrån

Det är ingen stor grej

Det är inget allvarligt brott

"Jag ser att du är 15 år gammal. Jag vill inte se ditt ID."

"Det är ingen stor grej. Det är inget allvarligt brott."

"Stray Cat Blues" av Stones.

"Jag bryr mig inte att du är 13 år. Du är bara för snygg."

"Jag vet att du troligen är ren."

Ted Nugent, "Jailbait".

"Jag låg med Sable när hon var 13. Hennes föräldrar var för rika."

Iggy Pop, "Look Away".

De sjunger om att ha sex med unga flickor.

Det finns så många låtar om flickor. Hur många som helst.

Det finns fortfarande en väldigt mörk sida av musikbranschen-

och den finns överallt.

Jag kan berätta historier om många.

Och alla tittar bort medan det pågår.

Jag var lyckligt lottad-

som växte upp med 40-talets swing och R&B och rock'n'roll på 50-talet.

Musiken var alltid på hemma.

Mamma var dansare och hade många musikervänner.

Hon kände Etta James.

Hon var vän med Tina och Ike. Så vi hade bra grejer.

Jag gillade det. Det hade stor påverkan på mig.

Min familj kom från South Bay utanför Long Beach i Kalifornien.

Det är en deprimerande plats. Ingenting händer där.

Förutom droger och många gäng.

Jag tror att de flesta vill därifrån.

Jag har ett specifikt minne-

av att vara på Interstate 605 och åka norrut mot Hollywood.

Den möter I-5 och svänger av. Man ser Los Angeles centrum.

Staden lyser och det är kväll.

Rutorna är nere. Det är sommar och vinden blåser i håret.

Det ser ut som Oz.

Som "Alice i Underlandet", du vet.

När man är 13 år och bor på en trist plats utan nånting-

och upptäcker att man kan åka till Hollywood...

Jag lockades av musiken. Det var musiken som drog in mig.

Det var glamrockens era. Man ville vara en del av den världen.

Banden kom till Sunset Strip. Alla ville vara där.

Vi gick till Starwood eller Rainbow och man kunde se en rockstjärna.

Det fanns läskiga personer och fester som man var tveksam till-

men man gjorde det för att hänga med andra på Sunset Strip.

Det kändes som en väg till en mer glamorös värld.

Jag var en töntig tonåring, men jag älskade rock'n'roll.

Jag började skolka och hänga i Hollywood-

för det var lite mer spännande.

Man kunde gå till klubbar och se stora rockband.

Det var oskyldigt och väldigt roligt.

Vi kände oss sofistikerade och vuxna, vilket vi inte var.

Men det fanns definitivt mörka underströmmar.

Rodney Bingenheimers English Disco.

Det var ett bra ställe på den tiden.

Rodney's var lite som Oz. Det lockade många ungdomar.

Det var ingen 21-årsgräns.

Jag tror att många där ville fly från nåt, precis som jag.

När jag började åka till Hollywood så gällde Rodney's English Disco.

Jag gick fortfarande i high school.

Rodney Bingenheimer älskade musik och startade allt.

Han var dj för "Rodney on the ROQ", som var ett bra radioprogram.

Rodney var glamorös och han var alltid där.

Du ska säkert fråga om en massa som jag inte minns.

Rodney brukade vara där och spela skivor.

Ibland sa han: "Kom upp och spela." Det var roligt.

Jag vet att jag gick dit när jag var 12 eller 13 år.

Jag vet att där var andra tonåringar, men jag var yngst. Vad jag visste.

De var 14, 15 och 16 år upp till tidiga 20-årsåldern.

De flesta killarna och musikerna var mycket äldre.

För banden var det stället man skulle gå till.

Alla kom till Rodney's. Zeppelin. New York Dolls.

David Bowie.

Iggy Pop.

Det var väldigt roligt och musiken var fantastisk.

På helgerna åkte jag till Hollywood och det var väldigt roligt.

Iggy Pop spelade.

Han spelade på dansgolvet.

Jag hängde med Sable.

Lori Lightning och Sable Star var som våra rocknamn.

Jag var modell för Teen Magazine.

Tidningen hade ett tema med unga tjejer som groupies.

Det var hela tanken med tidningen.

Det var så allt började och jag var väldigt ung.

Jag var tonårsmodell, men klädd som en vuxen.

Man ville vara vuxen, men man var fortfarande ett barn.

Man blev fotograferad överallt.

Om man var med i tidningarna-

så blev man plåtad av paparazzi på klubbarna.

Så Sable och jag blev som stjärnor.

De var glamorösa och hängde med rockstjärnorna.

Lori Mattix och Sable var de som vi såg upp till-

och de som vi ville hänga med i Hollywood.

Jag dyrkade Sable och tyckte att hon var så cool.

Hon levde för att ligga med rockstjärnor.

Jag låg med Sable när hon var 13

Hennes föräldrar var för rika för att göra nåt

Hon rockade sig fram genom L.A.

Tills en New York Doll tog henne därifrån

Titta bort

"Jag låg med Sable när hon var 13. Hennes föräldrar var för rika."

Det var Iggy Pop.

De sjunger om att ha sex med unga flickor.

Det är konstigt att ingen ifrågasatte det.

Det blev nåt som var normalt.

Jag kan inte förklara varför män älskade minderåriga flickor.

Varför hade Rodney en klubb med minderåriga flickor?

Och banden drogs till den klubben.

Det var nog hela fascinationen. Tror ni inte det?

Om man ser tillbaka på det idag, varför svärmade de till klubben?

Alla band som kom till stan gick raka vägen till den klubben.

Det fanns ett pyttelitet dansgolv och bredvid var ett bås-

där "dignitärer" på besök brukade sitta.

Killarna sa i princip: "Den, den och den."

Det finns så många historier om Rodney's. Det var galet.

Unga tjejer gick runt topless och killarna tafsade på deras bröst.

Det fanns några tonåringar med ganska hårresande historier.

Jag är inte den enda.

Jag minns att jag kom till klubben strax innan den öppnade.

När jag öppnade dörren så grep en man tag i mig.

Han stod i baren. Han tog med mig in och våldtog mig.

Sen dammade han av mig, satte mig på en barstol-

och sa: "Här är en Coke." Jag var bara...

Jag försökte bearbeta vad som hänt.

Det var ingen stor grej för honom så jag antog att det inte var det.

Många av killarna tyckte inte att de gjorde nåt fel.

Rock'n'roll hyllar dåligt beteende.

När man ser alla göra det så blir det normaliserat.

Jag ville inte prata om det här offentligt till en början.

Jag hade inte berättat för mina barn om mitt förhållande med Steven.

Jag ville hålla den delen av mitt liv privat-

så att det inte skulle påverka dem.

Men sen var jag i affären och såg Star Magazine.

Det var en bild på Steven och en rubrik om hans tonåriga älskarinna-

vilket var jag.

Min äldsta son ringde min make och sa: "Mamma är i tidningen."

Det var jobbigt för dem. De hade alltid sett mig som mamma-

en omhändertagande mor och hängiven katolik.

Det var en helt annan bild av deras mamma.

Jag ville att de skulle veta att jag ångrar det-

och att jag älskar dem alla.

Vi bodde i Oregon. Jag var en helt vanlig flicka.

Min mamma var lärare. Min mormor var lärare.

Jag var duktig i skolan. Vi gick i kyrkan.

Min pappa övergav oss när vi var små så familjen splittrades.

Min mamma gifte om sig, men äktenskapet var inte lyckligt.

Kom hit, Ayushman. Ligg!

När mammas andra äktenskap gick i kras-

så var det traumatiskt för familjen och det kom olägligt.

Vår familj blev... Grunden bara försvann.

När jag var 15 år hörde jag låten "Dream On" på radion.

"Dröm tills drömmarna besannas. Herren hämtar dig kanske imorgon."

Jag hade gått igenom mycket i livet så orden var som poesi för mig.

Vid femton träffade jag en ung kvinna i 20-årsåldern som var groupie.

Hon sa att jag kunde komma backstage och träffa rockstjärnor.

Jag kunde gifta mig med en rockstjärna. Det var moroten.

Vid femton verkar allt bra i livet handla om rock'n'roll-

så det verkade vara en dröm.

Hon sa att jag fick vänta tills jag fyllde sexton för jag var för ung-

men hon skulle hjälpa mig att förbereda mig.

När hon berättade om en kommande konsert med Aerosmith-

så gjorde jag allt hon sa för att få komma dit.

Jag hade sett en bild av Steven och blivit fascinerad av honom.

Jag idoliserade honom.

Jag ville träffa honom.

Hon tog med mig till en secondhandbutik-

och köpte en väldigt provokativ 20-talsbaddräkt i svart taft.

Jag hade en svart spetssjal runt midjan som kjol.

Jag såg inte ut som en vanlig 16-årig flicka.

Jag togs till konserten som en Lolita.

Det var november 1973. Portland i Oregon.

Jag presenterade bandet varje kväll.

God kväll, Portland. Är ni redo att rocka?

Låt oss alla välkomna killarna från Boston.

Mina damer och herrar - Aerosmith!

När jag gick backstage var det uppenbart vad som pågick.

Ett halvdussin unga damer struttade runt i bandets loge.

Julia var yngst och hade nätstrumpor och en minikjol.

De använde henne som bete.

Det var som att dingla godis framför bandmedlemmarna.

De andra tjejerna var lite äldre och inte riktigt lika attraktiva.

Julia var ung och vacker.

Ingen kollade id. "Låt mig se ditt körkort."

Det hände inte.

Jag var lite rädd. Det var min första gång backstage-

och jag skulle träffa Steven.

När Steven och jag träffades så hände nåt.

Det var som... Vi såg bara varandra.

Efter den vilda rockkonserten hamnade vi på en Denny's.

Vi pratade till 03.00.

Han pratade länge med mig och ställde frågor som:

Vem var jag? Varför var jag där?

Var var mina föräldrar? Vem var tjejen?

Hur promiskuös var jag? Hur många... Var jag oskuld?

Hade jag haft ett förhållande tidigare?

Han gillade att höra mig pladdra, som unga flickor gör.

Sen tog han med mig till hotellet.

- Stannade du över natten? - Ja.

Samtyckesåldern i Oregon är 18 år

Julia var 16 år gammal

Dagen efter ville han ta med mig till Seattle och nästa konsert.

Han skickade hem mig med taxi och jag hämtade mina saker.

Jag berättade för min mamma var jag hade varit.

Jag tror att min mamma omvärderade hela sitt liv.

Hon slutade gå i kyrkan.

Jag tror att hon nästan gett upp. Hon var trött och utsliten.

Jag sa att jag träffat sångaren i bandet på konserten-

och att han ville ta med mig till Seattle.

Hon gick med på det och skjutsade mig till flygplatsen.

Och det var början på en berg- och dalbana med Steven.

Först kände jag mig lyckligt lottad.

Det var spännande att sitta vid scenen och se bandet uppträda-

och få åka limousine.

Jag hade ett förhållande med en 26-årig rocksångare.

Det fanns droger och alkohol... Allt sånt fanns hela tiden.

Det var nästan som att vi stod över lagen.

Vad är din motivation till att skriva låtar och sjunga?

- Vad driver Steven Tyler? - Droger. Kvinnor. Mitt piano.

Aerosmith gav mig ett drogberoende och en skilsmässa.

Det var ganska vilt. Alla tog kokain och var vakna hela nätterna.

De köpte 28 gram och var vakna i en vecka.

De gjorde tre värdelösa shower. Turnélivet sög.

Min känsla var: "Det här är en berömd person"-

"som är älskade av alla och han älskar mig."

"Så det måste vara okej."

Den första låten han skrev till mig var "Seasons of Wither".

Men texten var så sorglig.

"Kärleken till djävulen lockade henne till mig."

När han sjöng de orden var det... Det var som ett slag.

Jag minns att jag sa: "Steven..."

"Du är inte djävulen. Jag älskar dig. Du är en konstnär."

Han sa: "Du är för ung för att förstå, men jag är djävulen."

"Om du älskar mig så älskar du djävulen."

Jag minns att jag tänkte att han inte förstod.

Men vem vet?

Han försökte kanske varna mig, men jag kunde bara se det goda.

Jag var för idealistisk, för naiv.

Jag jobbade i musikbranschen som mellanchef.

Jag fick möjligheten att åka på turné med Aerosmith.

Steven Tyler är en väldigt barnslig person.

Steven brukade säga att drogerna fick honom att sluta växa.

De hade gjort honom X antal år yngre än vad han var.

När jag var på turné med Aerosmith och vi lämnade arenan-

med limousinen så hoppade folk på taket.

Och folk undrar varför så många rockstjärnor använder droger.

Det är så intensivt.

Skivbolagen gjorde allt för rockstjärnorna.

När rockstjärnorna bestämde så bröt helvetet löst.

Om de fick bestämma själva så skulle de alla implodera.

När man umgås med rockstjärnor känns det som att vara en av dem.

Man är med bandet och är också rockstjärna.

Man lever den här livsstilen och tappar sitt goda omdöme.

Kort därefter bad han mig att flytta till Boston-

och tillbringa sommaren med honom. Jag var så lycklig.

Jag var en ung flicka som ville vara med Steven.

Så jag flyttade till Boston över sommaren.

Vid slutet av sommaren sa han att han ville bli min vårdnadshavare.

Han sa att vi inte kunde gifta oss på grund av min ålder.

Jag kunde inte följa med honom på turné om han inte hade vårdnaden.

Han behövde ha vårdnaden-

för att inte bli gripen när han korsade delstatsgränser.

Jag förstod inte riktigt vad som hände.

Jag visste att jag ville följa med honom och vara med honom.

Jag minns att jag sa: "Jag tror inte att mamma går med på det."

Han besökte henne själv. Hon sa nog nej första gången.

Sen sa han att det var för att jag skulle kunna gå i skolan.

När jag ser tillbaka på det så tror jag att mamma tänkte-

att jag var oregerlig.

Hon kände kanske att hon inte kunde kontrollera mig-

eller så trodde hon att vi skulle gifta oss.

Jag vet inte... Hon pratade aldrig med mig om det.

En dag sa han att papperna var undertecknade.

Hon hade gett honom vårdnaden så jag var hans skyddsling.

Jag hoppade av high school och började resa med honom.

Det är en sån grej som när man ser tillbaka...

Man minns saker från den tiden och bara väntar på avslöjandet.

Jag var aldrig glad över situationen.

Det var inte alls min grej, men jag kunde inte göra mycket.

Min åsikt spelade ingen roll. Jag kunde inte ifrågasätta det.

Det förvånar mig inte att folk runtomkring tittade bort-

för personerna som var förövare tjänade pengar åt bolaget.

Jag tycker synd om henne.

Flickan är umbärlig, men inte mannen. Det är en enkel förklaring.

Det fanns troligen inte så många konsekvenser.

Om inte deras eget samvete sa ifrån.

Om inte de hade ett samvete då alla nyktrade till.

Om inte de själva funderade på vad de hade gjort.

Du vet... Det är svårt att spekulera om.

Jag kan inte förstå varför män är så fascinerade av unga flickor.

Du vet... Jag förstår inte det. Det är ganska sjukt.

Det var väldigt ensamt på turné.

Råddarna hade ett jobb att göra. Bandet var där för att uppträda.

När man är en underårig flicka i en sån situation-

så blir man ignorerad för alla vet att man inte borde vara där.

Det var några som tog illa upp av vad de såg.

Jag minns en gång... Det var Halloween.

Min mamma hade skickat en dräkt för att jag skulle dela ut godis.

Det var en dräkt från "Alice i Underlandet".

När Steven såg mig i den här flickklänningen med lockat hår-

så skrek han till av förtjusning.

Han blev jätteglad att jag var klädd på det viset.

INSPELNING PÅGÅR

Sen bestämde han sig för att ta med mig till New York-

när de skulle spela in en demo.

Jag minns att jag satt och väntade med den här klänningen på mig.

Han gillade den så mycket och ville att jag skulle bära den.

Jag måste ha sett ut som en 12-åring. Jag var så ung.

En annan kändis kom dit. Han såg mig med Steven-

och började ställa frågor.

Vem är du? Vem är du här med?

När han fick veta att jag var Stevens skyddsling-

så blev han chockad.

Han frågade: "Var är föräldrarna? Hur gammal är hon?"

Han försökte ta reda på om det fanns nåt att göra.

Såja.

Steven var rädd. Sen blev han arg på mig.

Han sa: "Du kan inte ha såna klänningar."

Jag minns att jag sa: "Det var du som valde den."

Jag förstod det inte då, men nu när jag tänker tillbaka-

så var jag i en väldigt utsatt situation.

Jag förstod att jag inte var gift med Steven-

men han var som en fadersfigur och vi hade ett intimt förhållande.

Jag kände mig sårbar.

Det enda jag visste var att Steven ville ha mig där-

och tänkte ha mig kvar så länge han ville.

Det är väldigt svårt. Makt och pengar kan åstadkomma mycket.

Och Steven hade allt det. Det hade han verkligen.

The Runaways var unga tjejer-

som sjöng om sitt unika perspektiv som tonåriga tjejer vid den tiden.

Man såg inte tjejer som ville spela rock'n'roll.

När jag ser tillbaka på det så var The Runaways på väg-

att bli ett av världens största rockband.

Det är accepterat att de förändrade musikhistorien.

Men ibland är det inte de som står för förändringen-

som det stiger åt huvudet.

Allt som glittrar är inte guld. Definitivt inte.

Vad som hände under min tid med The Runaways...

Jag ville bilda ett rockband med bara tjejer.

Jag ville bli låtskrivare.

Jag ville även producera, men...

Jag var 14 år. Låt oss vara realistiska.

Rodney Bingenheimer tog med mig till Alice Coopers födelsedagsfest-

på Hollywood Palladium.

Kim Fowley var där.

Kim Fowley var en känd låtskrivare och producent-

och han blev manager för The Runaways.

Kim satt vid ett bord med några andra musiker.

De pratade om musik och Rodney sa: "Den här tjejen skriver låtar."

Så han bad mig komma fram-

och jag sjöng lite för honom. Han sa: "Okej..."

Han sa: "Du kan skriva låtar och tjäna mycket pengar."

"Jag kan se en mycket ljus framtid för dig."

Han sa att han ville skriva ett kontrakt med mig.

Jag berättade för honom om en idé jag hade.

"Jag vill ha tjejer i skinnjackor och kängor."

"Vi ska vara som The Ronettes"-

"men spela rock'n'roll som Stones eller New York Dolls."

Jag tyckte att det vore så häftigt.

Jag hade dagböcker som jag brukade rita i.

Det var mina små drömmar. Jag kan ha visat bilderna för honom.

Han sa: "Det kommer aldrig hända."

Men å andra sidan var det: "Det låter ganska sexigt."

Kim var som en svengali och han hade alla kontakter.

Så han ordnade ett möte med ett gäng tjejer-

för att repa och bara se vad som hände.

En kväll var Trudie och jag på en klubb i Hollywood och dansade.

En kille kom fram till alla och sa: "Spelar du ett instrument?"

Det var Rodney Bingenheimer.

Jag försökte spela självsäker, men det gick inget vidare.

Jag sa: "Jag är 15 år. Vad tänker du göra åt det?"

Han sa: "Du måste träffa en kille"-

"som ska bilda ett tjejband. Du skulle vara perfekt."

Efter tio minuter i bilen träffade vi en väldigt teatralisk manager.

Rodney presenterade mig och sa: "Jackie är 15 år gammal."

"Hon spelar gitarr som Ace Frehley i Kiss."

Det var typ: "Det duger!"

Jag ville så gärna vara med i ett band.

Men sanningen är att det var ett helvete.

För kvinnor på 70-talet-

fanns det inga förebilder som visade hur man är musiker.

Det närmaste vi kunde komma var att vara groupies-

och reflektera nån annans strålglans för vi fick inte stråla själva.

Man kunde springa naken på gatorna och yla mot månen-

men ingen skulle märka det om inte en man pekade och sa:

"Kolla! Är det inte toppen?"

Jag var inte världens bästa musiker, men jag ville bara spela.

Jag provspelade för The Runaways på gitarr.

Managern var desperat att hitta en basist-

till ett gig på nyårsafton som redan var bokat-

så jag fick vara med på prov.

Plötsligt fick jag chansen att vara med i ett band.

Så de träffades och jag tänkte: "För ---! De här tjejerna kan spela."

Jag blev helt exalterad. Det var... Fattar du?

Innan The Runaways fanns bara ett kvinnligt rockband.

Så när vi kom blev vi som rockens Spice Girls.

Vi hade den atletiska, som var trummisen.

Vi hade vår Scary Spice, Joan Jett.

Vi hade vår Sexy Spice, Lita Ford.

Och jag var Posh Spice.

Det var ett band med jämnåriga tjejer så det var spännande.

Den mesta rockmusiken handlar om män.

The Runaways var unika.

De sjöng låtar om hemligheter, dölja saker för sina föräldrar-

hur det är att växa upp i södra Kalifornien.

De åkte utomlands och det var som Beatlemania.

Men jag förlorade kontrollen för han kände doften av pengar.

Han kände doften av pengar och tänkte: "Okej, det funkar."

Det finns en mörk baksida-

och en sanning i Hollywood och musikbranschen-

som många inte känner till.

En ung flicka vet inte vilken makt hon har.

Och när man inte vet vilken makt man har-

så kan man bli manipulerad och kontrollerad.

Dina drömmar kommer att krossas.

Kim hade en lägenhet.

En kväll var det många som övernattade.

Jag var 15 år och låg i en sovsäck.

Kim kom ut och tog tag i min fot och släpade mig...

Han gjorde så här när han drog in mig i sitt sovrum.

Han sa: "Du kan sova hos mig." Jag sa: "Jag vill inte."

Han fortsatte att prata med mig-

för att försöka få mig att sätta mig på sängen.

Jag satt på sängen och han kom ut ur badrummet naken.

Han tillfredsställde sig själv.

Han gjorde det över mig.

Ja, det var definitivt pedofili.

Men när man är ung så tänker man inte så-

för man vet inte ens vad pedofili är.

Man tänker bara: "Det känns ingen vidare."

Det påverkade min självkänsla.

Jag tittade på bilder av mig själv i en fanzine eller nåt sånt-

och rev sönder bilden.

Jag började göra såna konstiga saker.

Kim började med det klassiska: "Du kommer aldrig jobba igen."

"Du är inget utan mig." Hans version av det.

Och han började stänga alla dörrar för mig.

Han lät mig inte repa.

Han slöt cirkeln, så att säga. Jag tyckte att det var pinsamt.

När förövaren säger till en att inte berätta för någon...

Man känner: "Det händer ingen annan så jag har ingen att prata med."

Man vågar inte gråta för man är rädd att man inte kan sluta.

Rockstjärnor och branschfolk söker alltid unga tjejer-

för de är sötast och har minst erfarenhet.

Det sker hela tiden i popvärlden. Där är tjejerna som yngst.

De känner ingen skam. De bara gör det.

Jag flyttade till L.A. som 21-åring och jobbade som servitris.

Min dröm var att bli världens bästa kvinnliga manager-

och jag känner att jag har uppnått det.

Som kvinna i början av 80-talet... Det fanns inte många i branschen.

Så man försökte vara en av grabbarna, det försökte jag i alla fall.

Musikbranschen är kvinnofientlig.

Musikbranschen har alltid varit männens värld.

80-talet var ett årtionde av total frigjordhet och överflöd.

Det var stora budgetar. Det var mycket kokain.

Alkohol och droger. Allt sånt.

Sunset Strip var det förlovade landet för hårdrocksband.

Alla band kom hit. Jag kom hit i precis rätt tid.

Hollywood var självklart drömmen och alla kom till Hollywood.

Jag hade alltid en kamera runt halsen.

Alla skivbolag fanns här och allt A&R-folk.

De använde min tidning för att hitta nya band.

Jag minns när jag pratade med Axl Rose när bandet var nytt.

Jag såg dem spela och gillade dem. Jag såg Axl vid Rainbow och sa:

"Ni är grymma, Axl."

Han sa: "Är du från Scratch Magazine?"

Han gjorde så här och sa: "Wow! Du har skapat scenen."

På mitten av 80-talet var jag agent på Silver Lining Entertainment.

Det var då jag träffade Axl Rose.

Axl ringde och sa: "Kan du hjälpa oss att fixa shower?"

Jag sa: "Skicka ett band."

Några timmar senare spelade han en oslipad demo-

av några låtar som hamnade på "Appetite for Destruction".

Hans röst liknade ingen annans. Jag var golvad.

Jag tänkte: "Det här är fantastiskt."

Jag bara visste att han skulle bli nåt.

Guns N' Roses replokal var väldigt liten.

Guns N' Roses hängde där och det kom dit tjejer.

De hade små lägereldar på parkeringen.

Det var bara ett litet hål i väggen.

Axl tog upp en tjej dit... Jag vet inte exakt vad som hände-

men han kastade ut henne och hon ringde polisen.

Slash ringde mig och sa:

"Kan Axl sova på din soffa?" Jag sa: "Varför?"

Han sa: "Polisen letar efter honom." Jag sa: "Varför?"

Han sa: "Jag vet inte, men det rör en tjej."

Så jag lät honom komma.

Jag bodde nära Sunset Strip på Clark Street-

precis vid Whisky a Go Go.

Axl dök upp med en liten resväska och en sopsäck.

Några dagar senare letade polisen fortfarande efter honom-

så de körde förbi replokalen.

Det var därför som alla killarna bodde hos mig-

för det var svårt för dem att gömma sig.

Mitt jobb var att ta hand om bandet.

Guns N' Roses var oroliga så jag skaffade en advokat åt Axl-

för tjejen hade anmält honom.

Anklagelserna lades ner för det fanns ingen bevisning-

så han klarade sig.

De hade inga bevis.

Jag var manager och gjorde vad en manager gör.

Jag tog hand om bandet.

Om det hjälpte dem att få ut sitt namn?

Ja, det gjorde det nog.

Det är en legendarisk Hollywoodhistoria.

De hade spelat många gånger för mindre än hundra personer-

och plötsligt blev det 200 och sen 300-

och sen var Troubadour packat.

Så det hjälpte dem i karriären till viss del.

Mystik hjälper alltid ett band att bli signerat.

Min bild av Axl... Han förändrades inte så mycket.

Jag ser ett förändrat beteende som det skrivs om i tidningarna-

och i nyheterna, men det stämmer inte med personen.

Men det är så det blir när man drabbas av berömmelse.

Somliga får storhetsvansinne och blir själviska.

Man förändras.

De flesta rockstjärnor är lite narcissistiska-

och de har en skådespelarpersonlighet inombords.

Jag tror att de gillade det.

Axl hade ett par personligheter. En var en mycket snäll kille-

och den andra var en demonhund från helvetet.

Om han inte gillade nånting så kunde han få ett utbrott.

Axl Rose hoppade ner i publiken vilket fick efterdyningar.

De river scenen. Det är skador för tusentals dollar.

Jag och Robert John var de enda som fick fotografera Guns N' Roses-

och Axl var väldigt bestämd när det gällde det.

En kväll gick Axl upp på scenen. Jag var nedanför och fotograferade.

Nån kille bakom mig i publiken fotograferade också.

Axl hoppade ner från scenen rakt över mig-

landade på killen och slet av honom kameran.

Han tog ingen skit av nån.

Om han såg nåt han inte gillade så släppte han det inte.

Han konfronterade dem. Det var sån han var.

Man var tvungen att vara en bad boy. Ingen ville se ett mesigt band.

Mesiga band var dött. Man var tvungen att vara en bad boy.

Vi blev anlitade för att vara bad boys-

men plötsligt måste vi vara respektabla affärsmän.

"Ni får bara vara bad boys när ni inte jobbar."

Jag är psykotisk så det är ett problem att tänka:

"Nu är jag klar med affärerna så nu kan jag bli psykotisk."

Det är som att tvingas hitta en balans mellan-

att förstöra allt runtomkring och att vara snäll mot alla.

Man kan inte styra de oregerliga. Det lärde jag mig med Guns N' Roses.

Jag var nog 22 år när jag besökte Cathouse med min vän Suzi.

Så fort vi kom in på Cathouse fick min vän syn på Axl Rose.

Hon sa: "Vi går dit." Jag tänkte: "Wow! Han är skitsnygg."

Jag tänkte: "Han är så jäkla het." Jag sa: "Okej, vi går dit."

Jag hade varit på omslaget av Penthouse Magazine fyra gånger-

vilket är ganska unikt.

Sen blev jag Pet of the Year 1983.

Det var underbara tider.

Jag kände att jag vunnit på lotto för jag kom från en fattig bakgrund.

Jag kunde festa hela nätterna och sova hela dagarna.

Jag levde som en rockstjärna.

Vi var pseudokändisar på den tiden, Playmates och Penthouse Pets.

Vi blev presenterade för alla på grund av min "Penthouse"-status.

Vi blev presenterade för honom och vi hängde med Axl.

Han bjöd mig, en modell som vi kan kalla B, Riki Rachtman-

och några andra till sitt hotell för att festa mer.

Klockan var väl ett eller två. Vi festade och drack.

Jag gick på toaletten i Axls rum.

I badrummet såg jag all hans medicin.

Jag tänkte: "Jösses! Så han tar kokain, tabletter"-

"litium och han har druckit hela kvällen."

Alla drack och tog droger. Det var så det var.

När jag kom ut från toaletten såg han mig.

Han tryckte upp mig mot väggen... Varsamt.

Vi kysste varandra och det var väldigt hett.

Han sa: "Ja, det här är bra."

Men sen blev det väldigt konstigt.

Axl börjar strula med B, alltså verkligen strula.

Jag tänker: "Jösses! Jag vill inte vara här."

Jag tänkte: "Okej..." Och gick in i det andra sovrummet.

Cirka 20 minuter senare hörde vi skrik-

och glass krossas i den andra sviten.

Han skrek åt modellen B och hon sprang därifrån.

Plötsligt hör jag Axl komma i korridoren och skrika.

Han sa: "Försvinn härifrån för helvete!"

"Vad gör du här? Vad gör du här?"

Jag visste inte vad jag skulle säga. Jag var chockad.

Han var jättetrevlig och vi hånglade och plötsligt är han Dr Jekyll.

Han kommer efter mig och jag ser honom i ögonen.

Jag tänker: "Jösses! Han har verkligen tappat det."

Han är arg. Jag vet inte vad han är kapabel till.

När jag försöker lämna rummet griper han tag i mitt hår.

Han tar ett rejält grepp-

och börjar bokstavligen att dra mig i håret.

Han drar mig genom korridoren och jag ramlar.

När han drar mig skrapar mina knän mot mattan-

och jag ser att de blöder.

När jag kommer till hans rum så drar han upp mig igen.

Helt plötsligt kastar han ner mig på sängen.

Mina ben blöder fortfarande och jag gråter.

På några sekunder förvandlas han till en annan person.

Nu är han tyst. Han skriker inte längre.

Han försöker inte göra mig illa.

Han ser att jag har blod på benen-

och börjar bokstavligen att be mig om ursäkt.

Han säger: "Jag är ledsen. Jag är hemskt ledsen."

Han drar försiktigt mina händer bakom min rygg och binder mig.

Sen har vi sex.

Jag gick med på det. Jag tillät det och det var okej.

När det var över tänkte jag: "Vad fan är det här?"

"Vad var det som hände?"

Vad jag ville ha var ett engångsligg.

Det var vad jag förväntade mig, men det blev nåt hemskt.

Jag var med på det. Jag försatte mig i den situationen.

Jag såg det inte som våldtäkt. Det var med samtycke.

Därför gick jag aldrig till polisen. Jag bearbetade det bara.

Jag kände mig så generad och förödmjukad, ärligt talat.

Det är jobbigt att säga till nån: "Det här är vad han gjorde mot mig."

Efteråt kände jag mig smutsig. Jag kände skam.

Jag kände vad han borde ha känt.

Jag vill inte gråta, men det är sanningen.

Jag försatte mig i den situationen så jag förtjänade det.

Jag bar på hans vidrighet.

Allt som han gjorde mot mig bar jag på, än idag.

Det är känslosamt att prata om det. Varför känner inte han så?

Idag kan jag säga...

Jag förtjänade inte det. Jag förtjänade inte det.

Det är han som ska skämmas.

Jag vet att jag inte är den enda som han har utsatt.

Flera år senare googlade jag på hans namn-

och hittade fruktansvärda saker som han gjort mot andra kvinnor-

som var berömda modeller och skådespelerskor.

1994 stämdes Axl Rose av en kvinna för misshandel och övergrepp

Hon påstod sig ha blivit utsatt för år av fysisk och psykisk misshandel

Rose förnekade anklagelserna

Målet slutade med förlikning

Berömmelse betyder att man kan undgå konsekvenser.

Man förstår inte riktigt hur man påverkar andra.

Man gör vad man vill tills nån ställer en till svars-

vilket aldrig verkar hända.

Bandens managers tolererade bad boy-imagen-

med droger, tjejer och allt.

När man blir berömd och alla tycker om en-

så kan man göra vad man vill.

Jackie var basist i The Runaways.

Hon hade håret och var lång och smal som sin bas.

Hon hade en bra image på scen och passade verkligen in.

Det var häftigt att Jackie gjorde det och att hon stod på scen-

och fick uppträda istället för att se andra uppträda.

The Runaways första framträdande NYÅRSAFTON 1975

Det var elva dagar efter att jag fyllt sexton.

Det var mitt första gig med bandet.

Jag var uppspelt. Vi spelade fyra låtar-

och blev mycket väl emottagna. Det blev en succé.

Men vad vi inte visste var-

att vår manager var en förövare med smak för tonåriga flickor.

Han gick ut genom dörren och tjejerna bara skrek.

De tog med sina vänner, inte pojkvänner, fäder och bröder.

Man låg bara där och man åt hela tiden för att orka.

Men det roliga med kukar...

Hur trött man än är får man alltid upp den för en ny naken tjej.

Vi visste inte hur hemsk den mannen var.

- Och vem var den mannen? - Han som inte ska namnges.

Det var Lord Voldemort.

Jag vill inte säga hans namn för han förtjänar att bli glömd.

Vi kände oss lyckligt lottade att få se deras första show med Jackie.

Vi hade jätteroligt. Det var en mycket rolig show.

När det var fest efteråt på ett motell-

blev det ännu bättre för vi fick hänga med bandet.

Efter showen åkte vi till motellet med våra vänner.

Vi gjorde bara som Kim sa.

Han hade bokat rummet så han hade planerat att åka dit.

Jag varken drack eller tog droger-

men det var nyårsafton och vi hade nåt att fira-

så vi drack så här mycket alkohol för att skåla för framgången.

Vi var i det andra rummet. En flaska skickades runt.

Vi drack ur den och rökte. Du vet hur tonåringar är.

Det fanns öl, men jag gillade inte öl.

Vad jag minns så fanns det inget annat att dricka.

Därför blev jag förvånad när Jackie redan verkade vara full.

Hon var lite så här och jag tänkte: "Hur blev hon full så snabbt?"

Jag minns bara att vår ledare kom med en Quaalude-

och sa att vår manager ville att jag skulle ta den.

Jag vet inte varför det verkade vara en bra idé, för jag tog inte droger-

särskilt inte med så mycket folk där...

Det är därför jag tror att drinken troligen var spetsad.

För jag minns bara att jag tog en Quaalude.

Sen började jag känna mig yr och konstig-

så jag la mig på sängen.

En roadie kom fram och sa: "Mår du bra?"

Jag försökte svara honom, men mina läppar rörde sig inte.

Nästa sak jag minns är att vår manager våldtar mig-

och många såg på.

Nu vill jag inte prata mer om det för jag tror att det finns folk-

som tycker om att se kvinnor gråta över sexuella övergrepp.

Om du är en av dem - dra åt helvete!

Du kan ta med det.

Din tid är slut.

Jag kände mig obekväm och hade ingenstans att ta vägen.

Sen kom nån ut ur rummet där jag hade sett Jackie och sa:

"Kim knullar nån." Eller nåt i den stilen.

Vi tänkte: "Det här blir kul."

När vi gick in i rummet så var vi glada att nåt hände.

Men när jag såg att det var Jackie så tänkte jag:

"Åh nej... Det är Jackie. Han lyckades fånga henne."

Jag visste inte att hon blivit drogad och att han våldtog henne.

Det tog en stund för mig att inse att hon var så hög-

att de inte hade sex, utan Kim hade sex med henne.

Hon var helt utslagen. Om man lyft armen hade den fallit.

Folk sa till honom: "Hur vet vi att hon gillar det?"

"Hur vet vi att hon vill?"

Han pratade hela tiden. Det var som en uppvisning.

Han sa: "Hon gillar det. Eller hur, Jackie?"

Hon mumlade nåt. Jag hörde inte. Han sa: "Hon sa att hon älskar det."

Om en kvinna är för full för att ge sitt samtycke till sex-

så är det definitivt våldtäkt.

Alla var medvetna om vad som pågick.

Alla. Ingen gick därifrån utan att veta vad som hänt.

Men ingen gjorde nåt.

Det var en känsla av att ha hållits som gisslan.

Jag kände mig maktlös, som ett barn som såg på.

Men jag kände inte att jag kunde säga ifrån.

Jag är säker på att alla i rummet känner skuld för att ha sett det-

så det är vad Kim gjorde mot alla.

De som bevittnade det var främst tonåringar.

Hur kunde de förväntas ingripa-

när det var tre vuxna män i rummet, varav en av dem hjälpte till-

att utöva fruktansvärt sexuellt våld mot en tonårig flicka.

Det var chockerande att han gjorde så framför folk.

Till slut gick nån. Då tänkte jag: "Jag går."

Så...jag gick.

Jag minns att jag kände mig vilsen och inte visste vad jag skulle göra.

Det var som en blackout för jag minns inte vad som hände efter det.

Jag försökte nog glömma det, vilket jag självklart ångrar idag.

Vad som hände mig var inte rock'n'roll överhuvudtaget.

Det var inte okej.

När jag gick till repetitionen flera dagar senare-

tittade ingen i bandet mig i ögonen.

Då tänkte jag: "Okej, jag kan inte prata om det."

Man kämpar med fruktansvärda känslor som man aldrig har känt förut.

Det är många känslor. Man tänker på de andra.

Man fruktar konsekvenser om man berättar.

Jag ville inte förstöra bandet.

För då skulle jag inte bara behöva leva med skammen-

utan även vara personen som krossade fyra andras drömmar-

och det ville jag inte.

Jag tänkte ofta att mitt liv var underbart-

och att jag var lyckligt lottad som hade ett förhållande med Steven-

men sanningen är att jag var vilse.

Jag befann mig i en farlig värld och jag undkom knappt levande.

Steven var väldigt attraherad av min oskyldighet och naivitet.

Jag minns att Steven brukade säga att jag visade alla mina känslor-

och att jag var känslosam.

Han skrev "Sweet Emotion". Det var så han såg på mig.

Han skrev i sin andra bok att jag var personen i låten.

Om man läser texten så var det saker som hänt mellan oss.

Kaninen som dör är när jag blev gravid.

Du kan inte fånga mig För kaninen är död

Han bad mig att skaffa barn med honom.

Trots att han frågade mig om jag ville ha barn med honom-

så kändes det inte som att han älskade mig.

Det var mer att han ville ha barn. Han sa: "Jag vill ha ett eget barn."

Han var min förmyndare så jag var i en mycket utsatt sits-

och han bestämde över mig.

Han hade makten över mig.

Senare det året berättade jag att jag var gravid.

Han sa att jag skulle lita på honom. Han skulle ta hand om mig.

Han sa att vi skulle gifta oss och jag blev jätteglad.

Det var som om allt föll på plats på ett underbart sätt.

Vi skulle gifta oss, få barn och bli en familj.

Men sen sa han att advokaterna sagt att han inte hade nåt val.

Han var tvungen att gifta sig med mig för förmyndarskapet och min ålder-

annars kunde han få juridiska problem.

Vi var tvungna att gå till hans pappa och be om tillåtelse-

och Steven gick aldrig emot sin pappa.

Hans pappa sa till honom att be sin farmor om hennes ring.

Om hon gav honom den så kunde vi gifta oss.

Hon sa nej.

Hon såg inte ett förhållande som hon ville satsa sin ring på.

Vem kan klandra henne?

Det var som om jag stod på randen till att allt skulle bli underbart-

men puttades ut för stupet.

Allt var avblåst. Det skulle inte hända.

Han åkte på turné utan mig.

Jag visste inte att Steven redan hade ett annat förhållande-

som han hade inlett när han var på turné.

Jag blev lämnad ensam i lägenheten.

Jag var gravid och helt ensam.

Maten var slut och jag hade bara mjölk hemma.

Jag levde på mjölk och efter några veckor-

så kände jag mig trött och tänkte att jag skulle vila en stund.

Jag fick en blackout.

När jag vaknade...

...så brann lägenheten.

Rummet var fyllt av svart rök och jag hade svårt att andas.

Det var hetta, lågor och rök.

Jag insåg att jag inte kunde ta mig ut-

så jag var tvungen att ta skydd.

Vårt sovrum hade en eldstad och rökkanalen var öppen.

Jag kröp in i eldstaden och där fanns en gnutta luft.

Det gick upp för mig att jag skulle dö.

Jag var rädd och kände att jag inte var redo att dö.

Jag hade en tavla av Jesus som barn som hette Världens ljus.

Den hängde över eldstaden. Jag kunde inte se den-

men jag visste att den var där och den var en stor tröst.

Jag låg där och tänkte på döden-

och kom plötsligt ihåg några verser som min farmor lärt mig.

"I din hand befaller jag min ande."

"Du förlossar mig, Herre, du trofaste Gud."

Mitt nästa minne är från sjukhuset. De fick återuppliva mig.

Jag hade andats in mycket rök.

Läkaren undersökte mig. Barnet mådde bra. Det rörde sig.

Han sa att jag skulle återhämta mig helt.

När jag låg på sjukhuset började Steven tala om en abort.

Jag minns att jag tänkte: "Hur förhindrar jag det?"

Jag bråkade med honom och sa nej.

Den enda gången i mitt liv som jag verkligen känt mig maktlös-

var när jag bönade och bad Steven att få behålla mitt barn.

Jag kände mig som ett lika stort offer som mitt barn-

för jag förlorade nåt som jag ville ha.

Han hade ordnat allt. Det var ett katolskt sjukhus-

så de utförde inte aborter, men han hade ett annat ställe.

Det skulle ske samma dag för jag var för långt gången.

Jag gjorde motstånd ett tag, men sen gav jag upp.

Jag var 17 när jag blev gravid och 18 när jag gjorde abort.

Jag gjorde ingreppet och det var fruktansvärt.

Det var en abort med saltlösning. Mitt barn måste ha lidit.

Hans mycket korta liv måste ha varit fruktansvärt.

Jag ångrar aborten av hela mitt hjärta.

Jag blev känslomässigt störd efteråt.

Steven var där och såg vad som hände.

För honom var det nog...förkrossande.

Jag vet att han sa det. "Herregud, vad har jag gjort?"

Han var själv en plågad individ.

Jag tror inte att han kunde titta på mig utan att känna ånger-

när han såg hur skadad jag var på slutet av vårt förhållande.

Inom några månader informerade hans advokater mig att jag skulle hem.

Advokaterna skickade mig med taxi till flygplatsen-

och sa till mig att min mamma skulle hämta mig.

Jag fick i princip bara en flygbiljett hem.

Jag sa inte ens adjö till Steven.

När jag ser tillbaka ser jag det som en tragisk period i livet.

Jag drabbades av många förluster under de åren-

och jag kom hem som en knäckt och sårad person.

Min mamma var snäll och tog mig tillbaka.

Jag kunde se positiva förändringar i min mammas liv.

Med min mammas hjälp skaffade jag ett jobb, köpte en bil-

döptes, gick på college och jag började bli självständig.

Jag lyckades ta mig samman och fortsätta mitt liv.

Jag kände en stor tacksamhet för att jag levde.

Jag kände mig räddad.

Jag har letat efter ett sätt att kunna förespråka livet.

För när jag blev gravid-

så var jag tvungen att försvara mitt barns rätt att födas-

och min egen rätt att bli mamma.

Steven kom tillbaka in i vår värld när han skrev om sitt liv-

och om min roll i hans liv i sin bok.

I den första boken använde han inte mitt namn-

men som domare i "American Idol" skrev han en andra bok-

och då nämnde han mitt namn.

Hej! Hur är läget?

Jag kände mig nästan...

Jag kände mig tvingad att tala om det trots att jag inte ville.

Jag hade jobbat hårt för att lämna det bakom mig.

Jag vill att min berättelse ska bli en inbjudan-

till alla som upplevt nåt jobbigt.

Jag vill visa dem att de kan återuppbygga sitt liv.

Det finns ett foto där jag hålls av vår manager.

Det är taget backstage efter en show på Santa Monica Civic-

vilket var en hemmashow.

Det var en väldigt stor grej för vi var huvudnummer.

Det var mycket folk backstage, familj och vänner.

Vi poserade för bilder med bandet.

Och vår manager bestämde sig för att lyfta upp mig.

Vad ska man göra? Ställa till med en scen inför alla?

Skulle hemligheten komma ut på det giget-

vid det viktiga ögonblicket? Nej, man ställer upp på det.

Så man låtsas att det inte hänt. Om det betyder-

att låta personen som våldtog dig hålla dig på en bild-

och ha ett stort leende, så är det vad man gör.

Jag ville inte att nån skulle få veta för jag skämdes nåt fruktansvärt.

Jackie Fuchs fortsatte att spela bas tills hon lämnade bandet 1977

Jag klev nog fram för att jag i 40 års tid-

hade låst in händelsen i en del av hjärnan...

Den var bakom en stängd dörr med brottsplatstejp framför.

Jag tapetserade över väggen för att inte påminnas om det-

och fortsatte mitt liv.

Jag blev advokat och har gjort mig ett namn.

Jag representerar kända skådespelare och regissörer.

Jag var ganska nöjd.

Men sen kom en tid då kvinnor började kliva fram-

och berätta sina historier, och i värsta fall inte bli trodda.

Jag insåg att jag kunde göra nåt åt det-

och om jag inte gjorde det så var det mitt ansvar.

Kim Fowley dog utan att ha utretts av polisen

Även ledaren och roadien, som var närvarande vid våldtäkten, har dött

Musikbranschen är full av förövare-

och riktiga narcissister.

Kim är ett exempel, men jag har sett så många band...

De kontrolleras av sina managers.

De kontrolleras av så många människor i sin närhet.

Det handlar om kontroll. Det är ett kontrollsystem.

Det är så konstigt för i musikbranschen-

verkar man kunna göra vad fan man vill.

Metoo-rörelsen verkar inte ha haft nån påverkan på det.

Steven Tyler och Axl Rose ville inte lämna nån kommentar

Enligt Rodney Bingenheimer saknades åldersgräns för att man serverade mat

Han känner inte till några brott och inga brott hade tolererats

Det är som om musikbranschen inte kan rensa ut-

för det skulle inte finnas nån kvar. Det är så utbrett.

Folk tänker nog att jag överdriver. "Så illa kan det inte vara."

Jo, det kan det.

Räkenskapens dag har inte kommit för musikbranschen ännu.

Så musikbranschen... Det är kanske dags.

Ibland känner jag...

Allt som finns att säga om det här har redan sagts.

Nu måste vi börja lyssna.

Text: Viktor Björkman - Iyuno- - SDI Group