Original subtitles

- Jag vill ha vatten. - Håll käften.

Du vet att mina män hittar oss.

Och när de gör det, ska jag begrava dig här i öknen.

Förvandla dig till ett spöke!

Förr trodde jag inte på spöken.

Sen hörde jag en historia.

En gammal historia.

Den går så här...

Det var en gång en man

som berättade en historia om en man

som berättade en historia om en man

som berättade om

ett hus.

TYSKLAND 1942

Vill du höra ett skämt?

En gammal man sitter i en stol och berättar ett skämt.

Det är ett tyskt skämt.

Ropade du?

- Vad sa du? - Jag sa ingenting.

Jag tyckte att jag hörde något.

Jag drog ett skämt.

Ingen vill höra dina skämt.

Eller hur?

Det snöar.

Marlene var min favorit.

Jag använde en hårborste som mikrofon och låtsades att jag var med i en kabaré.

Sen du.

Sen jag.

Sedan fäster man den fjärde väggen

med lite lim.

Sen lägger jag på taket, så här.

Så länge det är jämnt, skapar det illusioner.

Raring, det är dags.

- Hur många? - Sju.

Sju.

Ett, två, tre, fyra, fem, sex, sju.

Säker.

Två ettor.

Attans också.

Attans.

Attans.

Min raring.

Min älskling.

- Din tur. - Din tur.

Far är hemma.

Hugo.

Det är bara en snigel.

Herr Hansom. Det är en ära att få träffa dig, sir.

Jag heter Hauptsturmführer Halden.

Det här är Obersturmführer Luntz och Untersturmführer Grimmark.

Förlåt att vi dyker upp oinbjudna.

Men får vi komma in?

Ursäkta, men jag hör dåligt.

Varför kommer ni inte bara in?

Det doftar blommor.

Doften av blommor får mig att skita.

- Tyst. - Kom, kom.

Kom och sitt. Älskling?

-Älskling? - Pojkarna är här.

Kommer.

Varsågoda och sitt.

Herr Hansom. Fru Hansom. Det är ett privilegium att träffa er båda.

- Vad sa du, pojke? - Vad sa du?

- Jag sa, vad sa han? - Jag sa ingenting.

Jag sa att det är ett privilegium att träffa er, sir.

Du har designat salar och slott för riket som är värdiga Gud själv.

Må de leva vidare för evigt. Liksom vår Führer.

När flyttade du in här, herr Hansom?

Flyttade in? Vi byggde det själva.

Vi gav liv åt det här huset. Vi födde det.

- För 30 år sedan. - För 29 år sedan.

Det var 30, Helga.

30-29,

30-29, 30-29

30-29, 30-29

Herr Hansom, detta är en obekväm fråga till både dig och fru Hansom.

Och jag är säker på att det är ett missförstånd. Men jag måste fråga.

Vår underrättelsetjänst fick ett tips

och jag måste fråga så respektfullt jag kan,

finns det någon som gömmer sig i ert hem?

Vänta, älskling. Vänta.

Jag måste. Vi kan inte ljuga.

Vi inhyser andra i det här huset.

- Kan de höra oss? - Jag tror att de kan.

- Hur många är det? - Det är svårt att säga.

- Varför är det svårt? - De kommer och går.

Var är de nu?

I väggarna.

Under golvbrädorna.

I taket.

Hur länge har de varit här?

- Trettio år. - Tjugonio.

Men kriget började för bara fyra år sedan.

Vad har kriget med dem att göra?

Vad har inte kriget med judarna att göra?

Judar?

Det finns inga judar i det här huset.

Vem i hela friden är då i väggarna,

under golvbrädorna och i taket?

Spöken, kära du.

Det finns spöken i det här huset.

Vi hör dem varje kväll. De viskar konstiga melodier,

skrattar åt konstiga skämt.

Herr Hansom, mina kollegor och jag sysslar inte med uppenbarelser.

Vi är i branschen för judejakt.

Och informationen vi fick

är att det kan förekomma judar i detta hem.

- Vad sa han? - Judar.

Judar? Här? Då behöver vi en utrotare.

Om du tror att någon jude kan ha kommit in...

- För all del... - Få ut dem.

Med all respekt, sir, vi är här för att undersöka om

ett mer aktivt deltagande har skett.

Fru Olga Hiddenbrau

hävdade att Helga Hansom plockade upp tre hela ankor från marknaden.

Det är många fåglar för bara två personer.

Ja, självklart. Kvack, kvack, kvack.

Jag lämnar sällan huset.

Men när jag gör det, köper jag extra och fryser in dem i islådan.

Har ni något emot om vi tar en titt?

- Varsågoda. - Varsågoda.

Håll herr Hansom och fru Hansom sällskap,

okej?

Vet ni,

jag studerade till arkitekt.

Gjorde du det?

Jag studerade dig för att bli arkitekt.

Det är aldrig för sent att följa sitt hjärta.

Fan.

- Har ni barnbarn? - Vad sa du?

- Har ni barnbarn? - Nej, kära du.

Har ni barn?

Vi fick ett barn en gång.

Jag byggde en vacker vagga åt honom.

Jag snickrade den själv.

Snidade in små djur i träet.

Lejon och björnar.

Och får.

Kommer du ihåg, Heinrich?

- Så att Hugo skulle sova. - Hugo?

Det heter jag.

- Jaså? - Jaså?

Det är ett vackert namn för en underbar pojke.

Jag designade den så att den skulle gunga lite.

Så att han skulle känna att han fortfarande var i livmodern.

Men...

Men han blev stor.

Som pojkar gör.

Och han klättrade upp en natt, som pojkar gör,

och han föll ner

och bröt nacken.

Helga, han ramlade inte.

Virket gick sönder av hans vikt.

Den var inte tillräckligt robust.

Det fanns ett fel i designen.

I min design.

Hans vagga blev hans kista.

Vi hittade honom nästa morgon.

Hugo såg fridfull ut.

Vaggan gungade fortfarande.

Jag vet inte om det var meningen att Helga och jag skulle ha barn.

Vi kanske inte var kapabla att ta hand om dem.

Jag beklagar.

Det var väldigt snällt.

Men det finns inget att vara ledsen för.

Han är fortfarande här.

Hugo. Det är hans spöke.

Hans spöke bland dem.

Heinrich berättar lustiga skämt.

Hörde ni det?

Jag älskar swing.

Kom.

Stäng av den.

- Hörde ni det? - Hörde vad?

Jag måste höra saker.

Vi har hört så mycket här i huset.

Det är ett rejält hus.

Mina föräldrar ville aldrig att jag skulle bli arkitekt.

De tyckte att det var en lönlös konst.

Och ärligt talat var jag inte uppfinningsrik.

Jag kunde bara kopiera det som fanns där. Stjäla av mästarna.

Så när SS kallade, gick jag med.

Men jag använde mina misslyckanden till att skapa en ny väg.

En ny karriär. En ny konst.

Folk tror att nyckeln till att fånga judar är att tänka som en jude.

Men nej.

Det är att tänka som en arkitekt tänker.

Att tänka som en lada, en skola eller ett hem.

"Var kan jag, ett hem, gömma juden?"

Intressant.

Det är ett vackert hus du har byggt. Från utsidan är det så stort.

Men inuti känns det mindre.

Mycket mindre.

Är det så?

Det är bara en synvilla. Ett tvingat perspektiv.

Mina ögon spelar inga spratt.

Är det dina som spelar mina ett spratt?

Och det konstigaste av allt, den här väggen,

detta trä,

har inte åldrats som de andra.

Faktiskt,

känns det bara några år gammalt.

- En renovering nyligen? - I min ålder?

Heinrich kan knappt renovera sitt modellhem med sin artrit.

Det är ologiskt, sir.

Jag såg en bärande vägg på 15 meter. Och ändå ser jag bara 12 meter här.

När vi dansade mätte jag. Varje steg en meter.

Allt detta från en misslyckad arkitekt.

Vad gömmer du?

Vad finns bakom väggen?

Ingenting. Bara spöken.

Spöken styr detta hem. De hemsöker dessa väggar.

- Heinrich... - Det är okej, Helga.

Du var min hjälte.

Hur kunde du förråda Riket och gömma judar?

Varför skulle jag gömma judar?

Rikets huvudarkitekt.

Jag bygger torn och gravvårdar, palats och fängelser

för Führern.

Dödsstrukturer där mord och krig planerar, vilar och lever.

Kanske såg du vad dina skapelser användes till och så önskade du

att kistan du byggt istället skulle bli en vagga.

I min ålder borde mitt hjärta vända sig från trohet,

mitt samvete borde snurra som en vindflöjel.

Polerna i mig byter plats i mitt åttionde år.

Det är aldrig för sent att följa sitt hjärta.

Heinrich.

Det kommer att ordna sig, Helga.

Hugo är ingen mördare.

- Ernst, Matthias. - Det finns inget bakom den väggen.

- Bara spöken, bara Hugo. - Ernst, Matthias, kom ner hit.

Snälla. Vad gör du?

Vad finns bakom den här väggen? Berätta, annars skjuter jag.

Jag svär, det finns ingenting.

Han talar sanning.

Förlåt.

Spöken.

Nej.

Skynda, Helga.

Helga!

Mor är hemma.

En tysk man sitter på en stol och berättar ett skämt.

Det är roligt.

Sen du.

Sen jag.

Sen tar du två fingrar

och flyttar dem till fällan i väggen. Så.

Det kommer att överraska dem totalt.

- Voilà. - Ja.

Kom ihåg, Zev, vi bygger detta, inte för att vi vill,

utan för att vi måste.

- Okej, min pojke? - Okej.

Lyckonummer nio.

Din tur, Zev.

- Sju. - Sju.

Ett, två, tre, fyra, fem, sex, sju.

Skit också.

Bättre lycka nästa gång, min pojke.

Far är hemma.

Herr Hansom. Det är en ära att få träffa dig, sir.

Hauptsturmführer Nabor.

Det här är Obersturmführer och det här är Untersturmführer Rigard.

Vi kommer in.

Vill ni ha lite te?

Vad kan vi göra för er pojkar?

Herr Hansom, minns du mötet med Hauptsturmführer Halden,

Obersturmführer Luntz och Untersturmführer Grimmark för en vecka sedan?

- Vem är det? - De är från vår Judenjäger- enhet.

Måndagen den 4 maj lämnade de sitt sista hembesök för att åka hit.

De skulle sen anlända i Leipzig.

Men de kom aldrig dit.

Vår Juden-enhet ger en utsatt tid för ankomst.

Klockan nio till tre, tolv till sex.

Folk blir frustrerade när förseningar uppstår.

Den som gav tipset i lägenheten i Leipzig,

han sa att de inte kom alls.

Och de kom aldrig tillbaka till kasernen.

Minns ni att ni såg dem?

- Vem? - Judenjäger- enheten.

Letar ni efter skabbiga judar?

Nej. Vi är enheten för försvunna personer.

Vi letar efter enheten som letar efter skabbiga judar.

Men, ja. Vi dödar också judar.

Några pojkar kom förbi.

- Snälla pojkar. - Stiliga pojkar.

De sökte i 30 minuter och sen gick de.

Vet du vad klockan var?

- Jag tror att det var vid 16.00. - Jag tror att det var 16.30, kära du.

Eftersom Fru Finkenzellers 16.00-Lek precis slutade på radion.

- Jag skulle säga 16.00. - 16.30.

- 16.00. - 16.30.

Har ni något emot att vi tar en titt?

- Varsågoda. - Varsågoda.

Jag gillar ert hus.

- Tack. - Det gör vi också.

Jag kan se mig själv bo här.

Ja.

Ursäkta att vi slösade er tid. Tack för att ni öppnade ert hem.

Självklart. Jag hoppas att ni hittar de där pojkarna.

Obersturmfuhrer Kritz, Untersturmfuhrer Rigard, dags att gå.

Tack, herr Hansom. Förlåt att vi har besvärat er.

- Vad i helvete? - Fan.

- Jag gillar huset. - Vad i helvete?

Du sköt dem.

- Vad fan är det för fel på dig? - Vi kunde inte gå tillbaka tomhänta.

De skulle ha tagit min titel, ditt jobb, Gert,

och ditt huvud, Anders.

Så vi hittar på en historia om att de gömde några judar

och dödade de tre saknade SS-officerarna som var dem på spåren.

När vi kom, hittade vi judarna, mördade dem,

mördade de senila gamla judeälskarna och begravde dem på bakgården,

hämnades våra bröder och återställde ordningen i stan.

Sen får jag behålla huset, som jag flyttar in i om en vecka.

Du får behålla ditt jobb, och du, Anders, får behålla huvudet.

Men de gömde inga jävla judar. Och de dödade inte SS-officerarna.

-Än sen? -Än sen?

- Det här är Heinrich Hansom. - Det här är Heinrich Hansoms hus.

Ännu mer anledning. Kan du föreställa dig andrahandsvärdet?

- Thomas har rätt. - Vad?

De tre har varit försvunna i en vecka.

SS-officerare försvinner inte.

Om vi kom tillbaka tomhänta, skulle de döda oss.

Du är en jävla psykopat.

Begrav kropparna i trädgården.

Jag ska skaffa en pool.

Mina damer och herrar, jag presenterar

huset!

Jag hittade dig. Jag fick dig. En jude.

Friedrich, spring inte. Jag ber dig.

Kom igen. Han har bara kul.

- Ska vi gå in? - Ja.

Jag älskar mitt nya hus!

Jävlar!

Det är så stort!

- Den här ankan är läcker, älskling. - Smakar konstigt.

- Friedrich, du ska äta. - Nej. Jag vill inte ha anka.

Låt det inte gå till spillo.

- Vi ger dig äppelmos istället. - Thomas!

"Och i den mörka skogen, hittade kungaparet och deras lille prins"

"det vackraste slottet. Det var gammalt och speciellt

"och passande kungligheter som dem. De fann stor lycka."

Jag sa att vi borde ha gått

när vi hade chansen.

Gå vart?

Vi är tre kilometer från SS-utposten.

Tror du inte att de hittar oss?

Ny familj, ny mat. Vi tar bara det vi behöver.

Det är dags, Zev.

Okej.

Skrik inte, pojk. Annars dödar vi din jävla familj. Fort.

- Vad gör han här? - Han såg Zev.

- Hur kunde du vara så slarvig? - Det var inte hans fel.

Vad gör vi med honom?

Om vi håller honom här, får han oss alla dödade.

Vi kan inte göra det. Det gör vi inte.

Jag vet ett bättre sätt.

Friedrich.

Friedrich.

Friedrich, var är du?

Thomas, var är Friedrich?

Vad menar du, var är Friedrich?

Han ligger inte i sin säng.

Är han med dig?

- Nej. - Friedrich.

Friedrich.

Friedrich, var är du?

Friedrich!

Var är du?

- Var är du? - Var är du?

- Friedrich. - Friedrich.

Mamma.

Pappa.

Hjälp!

- Friedrich? - Friedrich.

Friedrich, var är du?

De tog mig.

- Vem tog dig? - Hansom-paret.

Far, det är på grund av vad du gjorde.

Vad pratar han om?

Friedrich. Var fan är du?

Friedrich. Min älskling, var är du?

Närmare.

- Närmare. - Friedrich.

Prata med mamma.

- Var är du? - Friedrich.

Thomas.

Shabbat Shalom.

Jag saknar Hansom-paret.

De hade nog gillat att vi har deras hus.

Vi har två dagar på oss innan de börjar leta

efter SS-officeren och hans familj.

Vi måste göra klart huset. För säkerhets skull.

Jag gör det. Han lärde mig hur.

Sådär.

Lysande.

Det borde duga.

Ge mig repet.

Kommendanten måste övertygas att vi är Rigard-familjen.

Kom ihåg, låt mig prata.

Om han ställer en fråga till dig, låt mig svara.

Om han tror oss, får vi behålla huset.

Okej.

Far är hemma.

Tack för att du kom. Jag visste inte vem jag skulle ringa till.

Du...

...gjorde det rätta.

Hauptsturmführer Reinold.

- Får jag komma in? - Självklart.

Jag gjorde det sött.

Jag upptäckte att han hade haft en affär.

Och att han var feg.

Att han var rädd att riket skulle förlora mot de gudsförgätna amerikanerna.

Så han stack.

- Vart? - Han sa inte vart.

Han kysste inte ens barnet farväl. Eller hur, Friedrich?

Fru Rigard,

vi kommer utan tvekan att leta efter din man, fegisen.

Du gjorde rätt i att ringa oss.

Heil Hitler.

Kom tillbaka.

Det här huset har spöken.

Låt mig visa vägen ut.

Var stark, pojk.

Tack igen för att ni kom.

Jag är en bra man, fru Rigard.

Jag har varit väldigt ensam sen min fru dog i tuberkulos.

- Hauptsturmführer Reinold. - Jag vet att det är plötsligt.

Men herr Rigard förtjänar uppenbarligen inte dig.

När jag satt här tänkte jag

att vi kanske kunde göra varandras liv lite mindre ensamma.

Kom tillbaka hit.

- Min pappa var ingen fegis. - Nej...

Fan.

- Jude. - Nej.

Fan.

Rivka.

Det är dags.

Kolla under sängen.

Här uppe. De kommer undan!

Fan!

Zev. Gå, nu.

Du byggde något vackert med dina egna händer, med ditt eget sinne.

Han skulle ha varit väldigt stolt. Gå nu. Ta barnen och gå.

Gå ut på baksidan och spring in i skogen. Gå.

Gå.

Det är sant.

Jag tror att vi är spöken.

Jag tror att det här är en spökhistoria.

Vänta.

- Ingen kommer. - Håll käften.

Mitt folk kommer att hitta oss.

- Kom. - Kom igen.

När du gjorde oss till spöken, lärde du oss att vara osynliga.

Det är galet!

Galet!

Det är galet!

Galet!

Galet!

Galet!

Visste hon?

Visste Chava att du tog honom?

Det var tack vare henne.

Tack, Zev.

Tack.

Undertexter: Ulrika Lindfors-Davis

Kreativ ledare Bachar Haj Bakir