Original subtitles

Jacob!

/PIANOMUSIK HÖRS INIFRÅN LÄGENHETEN/

Jacob?

Åh!

Jacob!

Sänk ner.

Jacob!

Jacob...

Jacob, Jacob!

Jacob?

Jacob!

Åh! Jacob!

/DET RINGER På DÖRREN/

Älskling.

-Är de andra redan här, eller? -De kom precis.

Men kära älskade...

...älskade Jacob.

-Har du ringt ambulans? -Nej, bara er.

Jag tänkte inte. Han är ju död.

Nej, jag träffade honom igår och då var han precis som vanligt.

-Vad tror du? Infarkt, eller? -Det är inte mitt område.

-Men jag antar det. Eller en stroke. -Då slapp han plågas.

-Förmodligen somnade han bara. -För att aldrig mer vakna.

Vet ni...

I år så skulle det bli han.

-Nobelpriset! -Det har ju spekulerats länge.

Jag vet. Men jag hörde två ekonomer på Rönnells som pratade om Jacob-

-och en av dem hade lunchat med en som satt i Nobelkommittén.

Va?

De kommer att tro att jag är din personliga assistent-

-och inte din författare.

Är det är roligt? Författare. Men jag är det.

Jag skulle lansera Christer Pålssons självbiografi. Då hörde jag dem.

Jag har hört att en svensk får ekonomipriset.

-Det är det också. -Vad då, vet du det?

Jag lunchade med Erik i förrgår och hans bror sitter ju i kommittén.

-Kerstin. -Ekonom: Men det får inte komma ut.

Christer: Kan du säga till min assistent?

-Jacob Widman. -Widman?

Christer: Kerstin, snälla. Jag måste på toaletten.

-Ekonom: Är du säker? -Christer: Snälla, Kerstin.

Men vänta nu. Nej, vänta lite.

Käften!

-Va? -Vad menar du?

Säger du att Jacob skulle bli årets Nobelpristagare i ekonomi?

-Ja, jag är här för att berätta det. -Nä.

Och så fick han inte veta det. Så tragiskt.

Kan man inte få det postumt? Jag är säker på att jag hört om... Vänta.

Nej, det tror jag inte.

Jo, visst var det nån läkare för en 10-15 år sen?

"Om en person tilldelas ett pris"-

-"och dör före utdelningen kan priset ändå tilldelas."

-När är tillkännagivandet? -Om fem dagar.

Man måste vara vid liv vid tillkännagivandet.

-Det kommer ju inte Jacob att vara. -Ingen var värd det mer än han.

Ödets ironi.

Rent teoretiskt skulle ju en situation kunna uppstå-

-där kommittén inte vet att den blivande pristagaren är död-

-när de tillkännager namnet.

-Jo, säkert. -Då skulle de ju handla i god tro.

Då skulle han eller hon ändå få priset.

Det hjälper ju dessvärre inte Jacob.

-Det beror på. -Beror på vad då?

-Han är död. Det kommer i tidningen. -Vänta nu, jag fattar ingenting.

Om vi håller honom vid liv ett par dagar...

-Jag hoppas att du skojar. -Nej, men det är ju som Conny säger.

Det kommer att stå att Jacob Widman, professor i nationalekonomi, är död.

Det flimrar förbi. De kommer att skriva om hans gärning.

Sen är det över. Han försvinner in i skuggorna.

Om han hade levt ett par dagar till skulle han vara en världsnyhet.

Årets Nobelpristagare i ekonomi.

Han skulle gå till eftervärlden som Nobelpristagare.

-Äran, pengarna! -Dem har han väl ingen glädje av.

Nej. Han har ingen familj, inga barn. Ingenting.

Men man har väl inte ingenting, bara för att man inte har familj och barn?

-Nej, jag menar inte så. -Det är nåt som vi kan ge honom.

Som tack för allt, för alla år vi har haft ihop.

För vänskapen. Det skulle väl ändå vara ganska fint?

Jo, det skulle ju på sätt och vis göra Jacob odödlig.

Just det.

"Förruttnelseprocessen inträder när likstelheten släpper."

-Och den kan sitta i ett par dygn. -Ja, nåt sånt.

Ska vi låta honom ligga, bara? Det är makabert.

Vi ger honom nåt som han har kämpat för hela livet.

-Det är motbjudande. -Vad då, att Jacob får priset?

-Nej. -Är du säker?

-Ni har ju konkurrerat i alla år. -Vi har jobbat inom olika områden.

Jacobs forskning har varit mera poppis, helt enkelt.

-Men vad är problemet, då? -Att Jacob ligger där och är död.

-Och vi ska låtsas att han lever i... -...fem dagar.

-Sen, då? -Sen hittar vi honom död.

-Vi får försöka hålla honom fräsch. -Men vart tog värdigheten vägen?

Var inte en sån torrboll. Jag tycker att Peder har en fantastisk idé.

-Vad säger du? -Jag vet inte.

Vad tror ni att Jacob hade velat?

Jag tror i och för sig att han skulle tycka om att få Nobelpriset.

Det är väl klart att jag unnar honom ett Nobelpris.

Då så.

Det är kallt ute, så om vi öppnar fönstret kan vi få ner temperaturen-

-och fördröja förruttnelseprocessen, som på ett bårhus.

-Jag tänker högt, men balsamering? -Jag skulle kunna få tag på formalin.

Men det ser inte bra ut när vi hittar Jacob "död".

-Det blir en jäkla massa frågor. -Ni verkar tycka att detta är kul.

Kul är det väl inte. Vi gör ju det här för Jacobs skull.

Är du med på det här nu, eller? Jag menar, annars kan du ju gå hem.

Nej. Nej, jag tycker du ska stanna. Snälla.

Vi har doftljus, kanske rökelse.

Nästan som förr i tiden. Fattas bara en skitig kaftan och lite gräs.

-Nej, jag skojade lite. -Det finns doftljus på toalett...

Det kan finnas doftljus på toaletten.

Jacob.

Jacob!

Åh, perfekt. Hittade du nån rökelse?

Det finns i... Det kan finnas i nån kökslåda.

Hon borde ju veta.

-Vet hon att vi vet? -Jag tror inte det.

-Ska vi säga nåt? -Nej, det skulle ju vara hemligt.

Förförde du dina elever med doftljus, vännen?

-Gick han bakom ryggen på henne? -Klart han gjorde.

Ja, bra.

Det viktiga är att inte lämna Jacob ensam. Vi får vakta honom i skift.

Precis som med almarna.

Det hade han nog gillat, faktiskt.

Kom. Kom, kom.

Va? Maj -71.

Titta, vad fina vi var. Och kul hade vi.

Åh, gud. 50 år sen. Det känns som ett annat liv.

Nej, det känns som det var igår.

Jacob sa att hans viktigaste forskningsidéer föddes då.

Nä. Då hade man ju bara fest och brudar i huvudet.

Ja, men vissa lyckades kombinera det med studier.

Hörni, det var ju sån gemenskap. Det var... Det var solidaritet.

Jag saknar det.

Jag kommer aldrig att kunna vakta honom ensam. Det kommer inte att gå.

Vi får hjälpas åt, precis som då.

Jag måste iväg på ett ärende, tyvärr.

Hoppla. Så var det med den solidariteten, precis som då.

Jag har varit bästa vän med Jacob sen jag var fem år.

Jag vet det, Peder. Jag skojade. Gå, du.

/DET KNACKAR PÅ DÖRREN/ Kom in!

-Tjenare. -Hej, Peder!

Omslaget är på väg till tryckeriet, vi kan inte skynda på det.

Nej, det var inte alls det. Vi har nåt att fira.

Ja, just det. Ska du ha fest? Födelsedagsfest?

Nej, nej. Sjuttioårsdagen vill jag helst glömma.

Det är en helt annan sak. Men det måste stanna i det här rummet.

-Du vet min barndomsvän Jacob Widman? -Nej...

Jo. Han har skrivit förordet till boken.

-Ja, ja, ja. Nationalekonomen. -Ja.

Han är årets Nobelpristagare i ekonomi.

Det är inte officiellt, jag tänkte att du skulle få reda på det först.

Ja, det kanske kan ge försäljningen en skjuts.

Bra. Men du, omslaget är på väg till tryckeriet.

-Men det är kvar här. -Jaha... Du sa att det var på väg.

Precis. Men det verkar som att det är kvar.

-Vilken tur. -Ja.

/MOBILEN RINGER/

Hallå. Det är Kerstin. Ja.

Jaså. Jaha. Jaså.

SVT vill ha med mig i Kulturen.

-Vadå, är det han med boken? Han i... -Ja.

Idag? Nej, jag är inte hemma.

Ja.

Ja... Okej. Okej.

Vad är det?

-Va? -/MOBILEN PLINGAR/

Hej, Viggo. Hoppas det är jättebra med dig...

Kerstin: Håll käften!

Oj.

Det var ju ekonomerna som pratade om Jacob.

Jag ville höra vad de sa och Christer bara tjatade. Det var inte meningen.

Vad sa SVT, då?

Att filmen hade blivit viral och redan visats 104 000 gånger.

Okej...

Du måste gå dit och förklara det på nåt trevligt sätt.

Du, få se.

Vänta.

-Inte för mycket. -Nej.

Du ska bara se lite solfräsch ut. Så.

-Kan jag fråga dig en sak? -Mm.

-Var skilsmässan svår för dig? -Nej, tvärtom.

En befrielse faktiskt. Vi utvecklades inte längre tillsammans, vet du.

Det tragiska är att Robert inte har gått vidare.

Men jag menar din och Jacobs.

Min och Jacobs! Men herregud, det är hundra år sen.

Vi var så unga, vi fattade ingenting.

Många i 20-årsåldern upplever sin stora kärlek då.

Titta ner. Den stora kärleken är en myt, Kärran.

Jo. Alla mina män har varit stora kärlekar, precis just då.

Och sen har det varit underbart att bli av med dem.

-Jacob också? -I synnerhet Jacob.

-Han hade så många samtidigt med mig. -Ni var ju unga.

-Tyckte ni om den? -Bröllopspresenten?

Nej, vi tyckte att den var jäkligt borgerlig, faktiskt.

-Jag hatade den. -Va?

Det var Peder som valde. Konstigt att Jacob har haft den framme i alla år.

Han var så sentimental.

Han kanske aldrig kom över dig?

Ja... Så!

Ja, vad fin du blev.

Bilen är på väg. Åh...

Gud. Fy fan.

Lycka till nu, Kerstin.

Jaha. Så var de bara två.

-Äh, nu dricker vi, Conny. -Nej, det är bra.

-Jag måste också iväg, tyvärr. -Varför det?

Jag lovar att vakta min beskärda del.

Men jag har en...en dejt.

-Satan i gatan. -Ja.

-Hej. Holtblad? -Varsågod.

Tv-huset.

Det är bara du och jag här nu.

De andra har övergett oss.

De hade väl viktigare saker för sig.

Inger: Livet...tror jag att det var.

Det är så jävla kort, plötsligt är allt över.

Skål, Jacob.

Skål för allt som gör oss odödliga.

-Så. Varsågod. -Är det jag nu?

Jag säger till.

Då är det dags att säga välkommen till författaren Kerstin Holtblad.

Välkommen. Hej. Varsågod.

Kerstin. Du har ju hjälpt Christer Pålsson-

-att skriva hans bok "Mitt liv i tystnad".

Men anledningen till att du är här ikväll är den här:

-Hej, Viggo. Hoppas det är bra... -Käften!

Christer har ju en cp-skada-

-som bland annat gör det svårt för honom att prata. Vad hände här?

För det första var det taget ur sitt sammanhang.

Vilket sammanhang är det?

Jag var inbegripen i ett samtal och hade svårt att höra vad de sa.

-Och där fick inte Christer vara med? -Jo, jo.

Men, men, men... Hur som helst.

Christer och jag har haft en jättefin relation genom arbetet med boken.

Jag har sett honom som en jämlik.

Men bara att du säger det implicerar ju nåt helt annat.

Varför skulle han inte vara jämlik?

Ja...ja... Nej.

Jag menar bara att vi lärde känna varandra väl och...

Fråga Christer. Varför har ni inte bjudit in honom, förresten?

Christer har avböjt att medverka.

Men vi har hans föräldrar här. - Välkomna, Göran och Sofia Pålsson.

Christer är en sån kämpe.

Han har alltid varit stark.

När de mobbade honom i skolan frågade vi om han ville flytta.

Då sa han "nej, flytta på dem som mobbar i stället".

Det här är också mobbning. Misshandel.

Ja, men... Alltså, så farligt var det faktiskt inte.

-Folk glömmer fort. -Tror du det?

Jag förstår inte varför inte Christer hör av sig. Jag har messat och ringt.

Tror du att det här solkar ner mitt rykte som författare?

-Nej då. Nej. -Jag är beroende av mina uppdrag.

Folkpensionen kan man inte leva på.

-Ja, men du har väl pensionssparande? -Det vet du att jag inte har.

-Va? -Va? /DET RINGER PÅ DÖRREN/

Vem fan är det?

-Det måste vara en elev. -Utan böcker eller dator?

-Va? Det är nån av hans flickvänner. -Hon har knappt tagit studenten.

Flickvän...

-Hon är minst 40. -Och han är 70, dessutom.

/HÄXLIKNANDE SKRATT/ Vad var det?

Jacobs telefon.

Var är den? Var är den?

-Ring honom! -Ja.

Ja. Vänta.

Nej, men gode gud.

-Nämen, Jacob. -Vad då?

Ja, han ska bli pappa.

-Nej... -Det var väl i senaste laget, ändå?

Nej!

Nej, nej, nej.

Nej! Det här är ingen bra idé. Kerstin... Men vad fan.

Sara till kassa 2.

-Hej, Kerstin! -Åh.

-Förlåt, skrämde jag dig? -Nej, nej, nej. Hej, hej!

-Jag tänkte precis ringa dig. -Jaha?

Du vet, jag har varit så jättesugen på att komma igång med boken.

Ja, ja. "En Lisa för själen".

-Ja. Älskar titeln. -Tack, tack, tack.

-Nu är det bara tre veckor kvar. -Precis.

Men jag måste kanske dra lite i nödbromsen nu.

-Ett tag kan vi skjuta på det. -Fast jag tänkte kanske mer...

...blåsa av, Kerstin.

Va?

"Håll käften"? Och så skadeståndet. Det ser inte bra ut för mig.

-Vad för skadestånd? -Killens föräldrar vill väcka åtal.

Ärekränkning och misshandel. Det stod på Omni i morse.

Men du, David Lagercrantz ställer upp.

Så det är ingen ko på isen. Vi löser det.

-Så pass. -Ja, eller hur?

Inga hard feelings, va?

Vi hörs, sköt om dig.

/HETSIGT RINGANDE PÅ DÖRREN/

-Hej. -Men herregud. Blöder du?

Nej.

Men Kerstin? Vännen? Hallå?

-Så. Det behöver du. -Tack.

Inger, jag skulle behöva berätta en sak för dig.

I förtroende.

Jacob och jag har...hade en relation.

Vi har stått varandra nära, men för 10-15 år sen växte det till nåt mer.

14 år och 8 månader för att vara exakt.

Det har alltid varit lite "on-off".

Vi har inte velat skylta med förhållandet.

-Är du chockad? -Nej.

Nej, nej. Jag är ju inte så lättchockad, eller hur?

/DET RINGER PÅ DÖRREN/ Nu kommer de andra.

Vi måste ju svara på sms:et.

Åh. Hej. Hej.

-Alltså... -Tjena.

Visa. Så.

-Har du Jacobs skjorta på dig? -Ja.

-Här, kolla. -Vilken jävel.

Åh, herregud.

Så vad ska vi svara?

-"Grattis." -Nej, inte om det är din egen unge.

-Skriv... -"Äntligen".

-Det passar bra i Nobelpristider. -Kul. En hälsning till en arvtagare.

-Jag tror inte att det är Jacobs. -Jo.

Han var ju en häradsbetäckare av rang.

Så ja, nu tar vi det lite lugnt.

Nej! Jag råkade skicka iväg det med nån dansande emoji.

-Oj då. -Är det okej om jag...?

Ja, ja.

Eva bjuder på födelsedagsmiddag när jag kommer hem, så jag måste äta nåt.

-Du ville ju inte fira? -Bara hon och jag.

Hon ska till Helsingfors på konferens och är inte hemma på själva dagen.

-Är du inte ledsen för det? -Jag? Nej, men hon är förkrossad.

Jag förstår dig precis, vem fan vill fira att man är en dag närmare döden?

/MOBILPLING/

Vi hade tydligen rätt reaktion.

Kolla.

Ja, vad bra.

-Det är bra. -Åh...

-Kerstin! Vad bra. -Hej! Jag har lite bråttom.

Du ligger en månad efter med hyran.

-Jaha? Jag är ledsen. -Igen.

-Det har kört ihop sig. -Det gör det ibland. Ofta för dig.

Jag kan betala i morgon. Och jag kan kompensera med lite barnvaktskvällar.

Nej...

Eller så stryker vi skulden.

Och så flyttar du ut inom en vecka.

-Kerstin Holtblad? -Ja.

Oj.

Välkommen.

De har absolut rätt att väcka åtal.

Och det finns en stor sannolikhet att de kommer att vinna.

-Ja, men vad innebär det? -I värsta fall dagsböter på 150 000.

Plus mitt arvode på 1 800 i timmen.

Kan man få fängelse istället? Det skulle lösa min bostadssituation.

Men straffrabatt för pensionärer, då?

-Har du inga tillgångar alls? -I dagsläget har jag 1 439 kronor.

Oj, snart har jag inga pengar alls.

Kerstin. Jag har sett filmen i fråga-

-och det ser verkligen inte bra ut.

Förlåt.

Förlåt, det har hänt så mycket den sista tiden. Min man gick bort igår.

Jag beklagar.

Du har inget arv som väntar på dig, då?

Nej.

Men han kommer snart att få en stor summa pengar inbetalt på sitt konto.

-Var ni gifta? -Nej.

Ja, dessvärre ärver ju inte sambos varandra.

-Ägde han bostaden? -Nej, det är en hyresrätt.

-Vi har alltid tyckt illa om ägande. -Okej.

Men om det är en hygglig värd och du kan bevisa att ni var sambos-

-skulle du kanske kunna överta kontraktet.

Jaha... Hur då?

Dagen till ära. Jag är värd det här.

Säga vad man vill om åldern, men din hälsa är bättre sen du blev vegan.

-Hur vet du det? -Jag ser det. Var har du varit idag?

-Hos Jacob. -Hur mådde han?

-Va? -Hur mådde han?

-Bra, hur så? -Det var bara en artig fråga.

Du brukar inte fråga.

Han borde verkligen lägga om sin kost, för övrigt.

-Jag har faktiskt nåt att fira. -Jaha?

Verkligen. 70 är det nya 60, eller hur?

Nej, inte det.

Men vet du vad? Boken är klar.

-Är det sant? Herregud, vad skönt. -Ja, det har varit en tuff resa.

-Jo tack. -För mig.

Var inte Peter Englunds kommentarer rätt bra ändå?

Ett år i terapi, innan jag ens orkade titta på texten igen.

Om jag får chansen, ska jag säga honom ett sanningens ord.

Men du ville ju att han skulle läsa.

Du tjatade hål i huvudet på Kerstin för att hon skulle be honom.

Nu är boken klar i alla fall. När den kommer ut ska jag fira ordentligt.

Är Jacob imponerad nu, då? Det var ju därför du skrev boken.

Tror du att jag har lagt sju år av mitt liv för att imponera på Jacob?

Jag tror inte, jag vet. Du har alltid burit på nåt akademiskt komplex.

Du började jobba och tjäna pengar, och det gjorde inte Jacob.

Skäms du för att du blev rik på hundmat?

Tack, det räcker.

Får man skåla med sin sjuttioåring?

Som skäms för att han blev rik på hundmat.

/DET RINGER PÅ DÖRREN/

Hej. Gick det bra hos advokaten?

Ja. Hon var bra, faktiskt. Insiktsfull.

Vad skönt. Då finns det en chans att vinna?

Nej, det tror jag inte. Jag kan ta över vakten, om du vill ha en paus.

Men du ville ju inte vara ensam med Jacob?

-Då var det nog chocken som talade. -"Det klarar jag aldrig", sa du.

Nej. Fast jag har ändrat mig.

Så jag tror att det vore bra om jag kunde få lite egen tid med Jacob.

-Okej. -Okej. Bra, då ses vi imorgon.

/MOBILEN RINGER/

-Ja, hallå? -Hallå. Jag är så orolig för Kerstin.

-Varför det? -Hon verkar så labil.

Pendlar mellan förtvivlan och upprymdhet.

Och nu vill hon plötsligt vara ensam med Jacob.

Och nu måste jag iväg och passa barnbarnen. Kan inte du komma hit?

Förlåt, förlåt.

Hej...

Hej.

-Vad gör du här? -Jag skulle se hur det var med dig.

-Vad gör du? -Jag städar lite, bara.

-Slänger gammal mat och så. -Jaha. Jag ska hjälpa dig.

Nej, jag klarar det själv.

-Så. -Det där var ju ingen mat.

-Gammal smutstvätt också. -Du kan ju inte slänga Jacobs kläder.

-Varför inte? Vill du ha dem, eller? -Nej, men... Det känns ju inte rätt.

Känns det rätt att främlingar klampar in och rotar i hans tvättkorg?

Vad skulle det vara för främlingar?

Folk vet ju inte ens om att han har dött-

-och vi städar redan ut honom?

Nej, vi städar inte. Vi gör fint omkring honom.

Vi tänder ljus och vi vakar.

Vad fan?

Kolla. Jag ställde ju upp dörren.

Jag ställde upp den! Nu ligger stenen där.

-Du har väl en blipp? -Den ligger där uppe.

-Men... -Vad ska vi göra?

Lugna ner dig. Herregud, det här löser vi.

Inget kan ju hända.

Conny! Conny.

Va?

Åh, herregud.

Svensktextning: Stina Hedin Iyuno för SVT