Original subtitles

Vet ni en sak, miss Marple?

Jag tror att ni och jag delar en hemlig passion.

-Gör vi, mr Treves? -Mord, miss Marple.

Jag skulle nog inte beskriva det så.

Detektivromaner är helt fel.

De börjar med mordet när det borde komma i slutet.

I vissa fall, kanske.

Fast...

Man kan nog lugnt säga att jag är expert på detta.

Utan tvekan, mr Treves.

Ni har ägnat ett helt liv åt lagen.

99 gånger av 100 utvecklas ett mord under flera år.

Orsaker och händelser för vissa människor-

-till en viss plats vid en viss tidpunkt. Allt... Vad heter det?

Samverkar, mr Treves?

Precis. Samverkar.

Mot en given plats och sen kommer den!

Timmen noll. Allt samverkar, samverkar.

-Mot noll? -Mitt i prick!

Mot noll.

BASERAD PÅ ROMANEN AV AGATHA CHRISTIE

Jag stötte på Bunty i går.

Gjorde du?

Hon har bett oss komma till Monte i juli.

Vore inte det gudomligt?

Det är för trist att vi inte kan.

Vi kan väl inte det?

Nej, det kan vi inte.

Jag vill inte åka till dystra Devon.

Vi måste. Det är jag skyldig Camilla.

Jag vet att vi måste fjäska.

Det handlar inte om att fjäska.

Det handlar om tillgivenhet.

Och högar med stålar.

-Du vet att hon hatar mig. -Det gör hon inte.

Allt handlar om Audrey. Camilla förlåter mig aldrig.

Hon är gammal.

Hennes generation har svårt för skilsmässor.

Hon tycker till och med att du uppförde dig illa.

Det gjorde jag.

Bara för att Audrey ställde till med en scen.

-Hon fick ett nervsammanbrott. -Hon överdrev.

Man måste lära sig att förlora med värdighet.

Hon skilde sig från mig så att vi kunde gifta oss.

Ni hade ändå inget gemensamt.

Hon är som en gammal disktrasa. Hon ger mig kalla kårar.

Vi kanske borde göra Bunty sällskap i Monte Carlo.

Devon och Camilla, då?

Vi kan åka dit i september.

Men hon är ju alltid där i september.

-Audrey, menar du. -Självklart, Audrey.

Vi kan inte vara där samtidigt.

Hon tycker att det är en bra idé.

Hur vet du vad Audrey tycker?

Jag sprang på henne i går.

Sprang på henne? Det sa du inte.

Du sa inte att du hade stött på Bunty.

-Bunty är inte min exfru. -Det var en ren slump.

Vi pratade lite. Hon var väldigt trevlig.

-Hon frågade hur du mådde. -Gulligt av henne.

Då slog det mig...

...hur mycket bättre det vore om ni två kunde vara vänner.

Det skulle göra mig så glad.

Befängt! Pojken måste vara galen.

-Det verkar konstigt. -Fruar som blir vänner?

Det är för motbjudande.

Nej, det kan inte vara Nevilles idé.

Det måste vara slampan han är med.

Folk tar lättare på sånt nuförtiden.

Inte under mitt tak! Det är bara för att Matthew-

-var så förtjust i honom som jag tillåter att hon vistas här.

Jag tycker inte om henne.

Hon ansatte Neville tills hans äktenskap låg i spillror.

Nej, jag klandrar henne för allt.

-Neville var inte oskyldig. -Så klart han inte var.

Men om det inte hade varit för den där skökan...

Stackars Audrey. Hon har verkligen fått lida.

Hon var nästan en fantastisk fru.

Om hon bara hade varit lite mer atletisk.

God morgon.

-Nuförtiden finns det ingen... -Diskretion?

Precis. Flickor som Kay Mortimer stjäl andras män-

-och umgås med väldigt olämpliga typer-

-som den där unge mannen.

-Ted Latimer. -Ja.

En gnutta spagge, antar jag.

Om han inte använder smink, vilket inte skulle förvåna mig.

Han är en vän från Rivieratiden.

Jag vill gärna veta hur han kan leva som han gör.

Med hjälp av sitt förnuft.

Han dräller säkert runt på Easterhead när de är här.

Varför kan inte alla lämna mig i fred?

Freddie Treves är i princip granne på Balmoral Court.

Thomas Royde tråkar ut oss med historier om Malaya.

-Och Miss Marple, så klart. -Ja, Marple så klart.

Hon kommer säkert att teckna i helgen.

-Hon kommer också till Easterhead. -Marple och gigolon.

Där har vi nåt. Hon kommer att lägga sig i allt.

Hon var likadan i skolan och en sån plugghäst!

Du kanske föredrar att jag skjuter upp Neville.

Nej, låt dem göra som de vill.

Med lite tur är jag död i september.

40 lika.

Fördel Strange.

Han har en bra backhand.

-Jag väntade mig inte att se dig här. -Du känner mig.

Jag försitter inga chanser.

-Hur mår den hängivna fru i dag? -Jag är rasande.

40 lika.

Neville har fått för sig att Audrey och jag-

-Audrey av alla människor, borde bli såta vänner.

-Varför i hela friden? -Jag vet inte.

Har du hört nåt så dumt?

Och han vill att vi ska åka tillsammans-

-till Camilla i Devon. Jag vet inte vad som har flugit i honom.

-När åker ni? -I september.

Det måste vara hennes idé. Den lömska kattan.

Oroa dig inte, sötnos. Jag ska hålla dig i handen.

Jag bokar ett rum på andra sidan bukten.

Fördel, Merrick.

Ute!

-Bollen var ute. -Den var inne.

Självklart var den det.

Game, set och mästerskap, Merrick.

6-3, 2-6, 6-4, 7-5.

Det är Nevilles problem. Han är för sportig.

Jag måste säga att Nevilles förslag är avskyvärt.

Det kan bli bra.

Du vill väl inte träffa den där hemska kvinnan?

Det är inte så illa. Och om Neville vill det...

Men vill du det? Det är frågan.

Ja?

-Herregud! -Vad är det?

Jag trodde att det var Rita Hayworth.

-Dumma pojke! -Hej, vackra, gamla kvinna.

Din oförskämda, hemska människa.

-Hur mår du? -Jag är oemotståndlig.

Vi har sett fram emot det, eller hur?

Vi kunde knappt bärga oss. Hej, Camilla.

-Ja. Har ni kommit i ordning? -Ja, tack.

Stygga pojke.

Det här är förskräckligt.

-Thomas! -Hej, Mary.

Så underbart.

-Sju år. -Nästan åtta.

Är det? Det är alltför länge.

-Hur är det på plantagen? -Hårt arbete.

-Gummi? -Ja.

Men jag funderar på att expandera med palmer.

Palmer? Där ser man.

Inget har förändrats här. Förutom det hemska nya hotellet.

Tack.

Tack.

Snällt av damen att låta mig bo här. Det är väl 9nget besvär?

Du är en gudagåva, tro mig.

Audrey ser fram emot att träffa dig.

Gör hon?

Det har varit svårt med Neville och hans fru där.

Hans idé, tydligen. Inte så bra visar det sig.

-Vad är problemet? -Det är svårt att sätta fingret på.

Audrey har tagit det bra, men man vet aldrig med henne.

Mr Treves, välkommen tillbaka till Balmoral Court.

Mrs Rogers. Är allt i sin ordning?

Vi har gjort en liten ändring.

Men ni blir säkert inte besviken.

Där är det, ståtligt som en galeon.

Ja, kära gamla Gull's Point.

Nej, sluta!

Vad i hela friden?

Förlåt, det var inte meningen att skrämma er. Jag trodde...

Jag är rädd att jag alltid har stått för nära kanten.

Ja, visst är det frestande?

Jag skulle hämta den här och tog en nypa frisk luft. Neville Strange.

Jag vet. Jane Marple.

Jag har hälsat på Camilla och tänkte teckna lite.

-Är ni vänner? -Vi har känt varann länge.

Till och från.

Synd med Wimbledon, mr Strange.

-Han som slog er, Berwick.... -Merrick.

-Säkert en kortlivad succé. -Han var min marskalk.

Sportliv. Så fascinerande!

Ni måste berätta allt om det i kväll.

-I kväll? -Det blir trevligt.

Adjö, mr Strange.

Samma gamla Thomas. Jag trodde att du hade piggnat till.

Adrian var en ljusglimt.

Vilket slöseri. Du borde ha gått på begravningen.

Det var svårt.

Det finns ingen ursäkt. Han var din bror.

Han körde av vägen i närheten.

-Jag har förstått det. -För exakt ett år sen.

Vet du vad han gjorde här?

Ingen aning.

Och han hälsade inte på, vilket var olikt honom.

Känns det bra att vara tillbaka?

-Din tajming är inte så bra. -Mary nämnde...

Jag vet inte varför Neville vill föra samman dem.

Men den kan ha sina fördelar.

Vad menar du?

Du har väl alltid varit svag för Audrey, Thomas?

Ända sen dina föräldrar tog hand om henne.

Hon var som en syster för mig och Adrian.

Hon var nog mer än så.

Sen kom Neville och tog henne mitt framför näsan på dig.

Se inte så eländig ut.

Ditt tålamod kanske lönar sig till slut.

Den här var den enda jag hittade. Illustrated Post.

Den får duga.

Neville?

Förlåt, Neville. Jag trodde att du menade mig.

-Ursäkta. -Vem i hela friden är ni?

-Thomas Royde! -Ja, mannen från Malaya.

-Det stämmer. -Jag råder er att återvända.

-Royde! Hallå där. -Strange.

Jag visste inte att du var här.

-Du har visst träffat min fru. -På sätt och vis.

Ja. Jag måste gå.

-Varför gav du den till henne? -Det är bara en tidning.

-Du gav den inte till mig. -Spelar det nån roll?

Självklart! Jag är din fru!

Du förödmjukade mig och det är precis vad hon vill.

-Hon vill vända dig mot mig. -Du måste sluta med det här.

-Vi åker. Jag hatar det här stället. -Vi kom precis.

-Snälla Neville. -Vi stannar, punkt slut.

Välkommen tillbaka.

-Miss Marple? -Tack.

Tack.

Här är vi nu.

Ska inte Camilla vara med?

Tyvärr inte. Hon föredrar att stanna på sitt rum.

-Är hotellet till belåtenhet? -Ja, till stor belåtenhet.

Ja, det är inget dåligt ställe.

Och biljard i toppklass.

Vi borde komma dit. Det finns en fin sandstrand.

Jag tänkte segla i morgon.

-Gärna. -Vi kan alla segla.

-Skulle du inte spela golf? -Jag kan spela en annan dag.

-Spelar du golf, Kay? -Knappast.

Hon skulle kunna bli bra på det.

Hon har en naturlig sving.

-Spelar du spel, Audrey? -Nej, det gör jag inte.

Så ni och Camilla gick i samma skola?

-Ja. -Det är en syn.

Ni två i stråhatt och skoluniform.

Hur länge har ni känt Camilla?

Vi har känt varann länge. Jag känner henne via Matt.

Vi blev Queen's Councel samtidigt.

När jag är här-

-ser jag till att besöka den gamla damen.

Mr Treves bor på Balmoral Court.

-Ni bor väl alltid i samma svit? -Inte i år, tyvärr.

Nån rörde till bokningen, så jag bor längst upp.

Tur att de har en hiss.

-Svagt hjärta. -Men ni är fortfarande sylvass.

Ja, jag har inte glömt vem jag är än.

Det går bra för den där Merrick.

Han spöade er åtminstone.

Flytta bordet, Neville.

Teddy, dansa med mig!

Det där eldröda håret är oförglömligt.

Vill du dansa?

Hennes nåds hälsar, miss Marple,

Hon tar emot er i sitt rum.

Tack. - Ursäkta mig.

-Uppför sig alla? -Ja.

Det var en utsökt middag.

Gigolon satte väl på oljudet? Eller var det Kay?

-De verkar ha kul. -Det är ingen jäkla danslokal!

-Teckning? -Ja.

-Har ni hållit på länge? -Nej.

-Men jag måste säga... -Du är bra på hantverk.

Sömnad, keramik, allt sånt nonsens. Det är för pilligt för mig.

Jag föredrar att vara ute på planen.

Jag minns.

Enda träningen jag får nu är att lyfta de här till munnen.

-Vi var väl rätt så stiliga, Jane? -Ja.

-Jag tror... -Se på oss nu.

Två gamlingar som väntar på att trilla av pinn.

Mitt örhänge.

Förlåt.

-Vänta lite. -Du drar.

Låt mig se.

-Vad tycker du om haremet? -Jag vet inte...

Hur kan en man lämna Audrey för Kay?

-Sånt händer. -Så klart det gör.

Men om du var man, skulle hon inte göra dig tokig?

Det kanske inte varar. Han kanske gifter om sig.

Kanske går han tillbaka till sin första fru.

Till Audrey? Nej, aldrig. Hon är för stolt.

När det gäller kärlek-

-är stolthet nåt man mest pratar om.

Prata inte strunt, Jane.

Det får mig att gnissla tänder, de få jag har kvar.

Nej, du förstår inte. Audrey var störtförälskad i Neville.

När han lämnade henne ville hon inte se honom igen.

Och ändå är hon här nu.

Hon kanske vill visa att hon inte bryr sig längre.

Eller vill tro att det är så.

Du menar väl inte att hon fortfarande är kär i honom?

Nej! Nej, hon uppför sig oklanderligt i en omöjlig situation.

Men Neville beter sig väldigt illa.

Berätta om Malaya.

Miss Marple är tillbaka! Får jag lov?

Det var snällt av er, mr Treves, men jag tror inte det.

Lika bra det. Det tar nog död på mig.

Den unge mannen kan sin sak.

-Ja. -Ett riktigt proffs.

Rätt stilig också. Jag undrar vad han arbetar med.

Man kan bara föreställa sig.

Ni är visst en skarpsinnig observatör.

Det är ni också. Vet ni vad, miss Marple?

Jag tror att vi delar en hemlig passion.

Gör vi, mr Treves? Och vad kan det vara?

Mord, miss Marple.

Dags för er medicin.

Är magen bättre, Barrett?

Nej, jag kommer alltid att vara en slav under mina tarmar.

Jag ser att de har frikänt morfinmördaren.

Det stod i Times i morse.

-Morfinmördaren? -Jag förhastade mig.

-Oavsiktlig överdos. -Ni låter skeptisk, mr Royde.

Det låter skumt. Ingen rök utan eld.

Jag hade ett fall en gång. Nej, kanske inte nu.

-Fortsätt, mr Treves. -Det gällde två barn.

De lekte med pilbågar-

-och en sköt en pil i ögat på den andra, och barnet dog.

"En beklaglig olycka", kom utredningen fram till.

-Var det allt? -Ja.

Det fanns en annan sida av historien.

En bonde hade tidigare sett-

-att barnet som sköt pilen övade.

Menar ni att det kanske inte alls var en olycka?

Jag vet inte, men det sades att barnen aldrig hade använt pilbåge.

-Vad gjorde bonden? -Inget.

Han kanske hellre ville fria än fälla barnet.

Men ni tvivlar väl, Treves?

Det var mord, mrs Strange.

Genomtänkt och planerat in i minsta detalj.

Vad var skälet?

Barnslig hämnd för en upplevd orättvisa.

Men att stå fast vid planen-

-och öva i tysthet dag efter dag, och sen, den sista scenen-

-med olyckan och spelad sorg-

-kan bara en ond människa göra.

Det tål att tänka på.

-Vad hände? -Barnet fick ett nytt namn...

...och är nu en vuxen person.

Frågan är om den personen fortfarande har en mördares hjärta.

Det var länge sen.

Men jag skulle känna igen den lilla mördare var som helst.

Det är omöjligt.

Nej.

På grund av en viss fysisk egenhet.

Men jag ska nog inte älta det.

-Jag borde gå. -Nej, en drink till, mr Treves.

-Följ med ut en stund. -Jag ska nog gå till sängs.

Tack.

Ursäkta mig. Jag ska titta till lady Tressilian.

Du har dansat mig trött, Teddy. Jag måste gå och lägga mig.

God natt, allihop. - God natt, Teddy.

Vi ska åka till Easterhead i morgon.

När ni är redo, miss Marple.

Det var snällt av er, mr Latimer.

Jag måste bara hämta nåt i bilen.

Vilken rastlös ung man.

En vän till mrs Strange, har jag förstått.

Till Kay Strange, ja.

Förvirrande, eller hur? Att ha två av dem i huset.

Men olustigare för den förra mrs Strange, tror jag.

Jag antar det.

Ni växte upp tillsammans, eller hur?

Ni och Audrey Strange.

-Ja. -Ni måste känna henne väl.

Varför kom hon, mr Royde?

Hon ville väl inte säga nej.

Jag undrar varför han var så angelägen.

Jag vet inte. Lite dumt av honom, om ni frågar mig.

-God natt. -God natt.

Jag ber om ursäkt.

-Er kappa, miss Marple. -Tack.

Ni måste komma igen. Ni verkar ha muntrat upp henne.

-Vad har du där? -Dansskivor.

-Kay bad mig hämta dem. -Det sa hon inte.

Ted?

Nu kan vi gå. Bilen står på framsidan.

-Hej då. -Hej då.

Mr Treves. Mr Treves?

-Ska jag följa er tillbaka? -Ja.

-Det är en vacker kväll. -Ja.

Jag tror att jag följer med. Det vore skönt med lite luft.

Tack.

En underbar kväll.

Miss Aldin.

-Mycket lärorikt. -Hörde du, Mary?

Gamla stofiler lägger märke till mycket.

Det vet jag nog, mr Treves.

Thomas, vad du skräms.

Jag gick ner till färjan.

Inga mardrömmar.

Tyst som i graven. Det är kanske därför jag känner mig hemma.

-Fördömt. -Vad är det?

Hissen är trasig. Jag måste gå upp.

Ni kan sova över hos oss.

Struntprat! Jag är frisk som en nötkärna.

-Jag följer er upp. -Kommer inte på fråga.

Om jag tar det långsamt...

Ett steg, två steg-

-uppför träkullen.

God natt, mina damer.

-God natt, mina damer. -God natt, mr Treves.

-God natt. -God natt.

God natt.

Donald!

Donald! Spring inte iväg. Duktig pojke.

Donald!

Visst berättade mr Treves en märklig historia i går?

-Barnet och pilbågen. -Ja.

Det gav mig kalla kårar.

Han är en rolig stofil.

-Åh, Teddy! -Kay och Ted passar bra ihop.

Jag antar det.

De gillar samma saker och har samma åsikter.

-Det är synd. -Vad?

Jag tänkte säga att det är synd att hon träffade Neville.

Jag vill inte prata om det.

Självklart. Så dumt av mig.

Jag hoppades att du hade kommit över det.

Det finns inget att komma över. Jag önskar dem lycka till.

-Det var snällt av dig. -Nej, det är sanningen.

-Det är över nu. -Vill du ta en promenad?

-Vi ses, Teddy. -Jag tycker att de är spännande.

Deras liv är så olikt mitt.

Jag avundas dem.

Och även dig, trots all sorg.

Du har upplevt saker jag aldrig får göra.

Jag avundas dig också. Det gör jag.

Det kan inte vara så roligt att bo hos Camilla.

Jag är välnärd och har det bra.

Tusentals kvinnor har inte ens det.

Stackars Thomas.

Jag går och pratar med honom.

Res dig inte. Får jag slå mig ner?

Varsågod.

-Mr Latimer? -Får jag slå mig ner?

Självklart.

Ni har övergivits, ser jag.

Ja. Hennes ägare gör anspråk på henne.

Har ni trevligt här, mr Latimer?

Lika trevligt som nån annanstans.

De gillar inte mig, miss Marple. Gull's Point-mobben.

De ogillar utomstående.

Och ni är inte så förtjust i dem?

Vad är det ni ogillar med dem?

De är självbelåtna. Det är det jag ogillar.

De är verkligen nöjda med sig själva.

De beblandar sig inte med vanliga människor.

-Jag är ledsen att ni känner så. -Men det är sant.

Ibland kanske de framstår som lite självbelåtna.

Men jag är säker på att de är mänskliga.

Jag tror inte att illvilja är en av deras brister.

Ni är visst inte lycklig.

Har ni alltid varit förälskad i henne?

Och hon?

Jag trodde det.

Tills Strange dök upp.

Älskar ni henne fortfarande?

Borde ni inte åka härifrån?

Ni kommer bara att bli ännu olyckligare.

Ni är en rar gammal dam.

-Jag har ditt örhänge. -Bra.

Jag hatar att vara utan örhängen.

-Varför då? -På grund av det här.

Ja, Bouncer bet dig. Han hade ont i tassen eller nåt.

Ja, och jag försökte klappa honom.

Jag var liten då. Strax efter det att jag kom till familjen.

Det var otäckt, men nu syns det knappt.

Men jag vet att det finns där.

Varför gifte du dig med honom?

-Jag blev kär. -Varför? Vad attraherade dig?

-Du hatar honom, eller hur? -Föga förvånande.

Han har allt jag inte har.

Jag är bara trista Thomas med en dålig arm.

Han gifte sig med den enda jag har hållit av.

Men det har du väl alltid vetat?

Men redan som barn föredrog du Adrian.

Han var bara en pojke.

Jag önskar att det hade varit jag i den bilen.

Nej, Thomas, snälla.

Det är nåt jag inte förstår.

-Vad? -Adrians död.

Det är väldigt enkelt.

-Han dog i en bilolycka. -Vad gjorde han här nere?

-Varför besökte han inte Camilla? -Jag vet inte.

Det kanske inte är så enkelt-

-som en vanlig olycka på en landsväg.

Hej, Audrey. - Royde.

Jag ska sträcka på benen.

-Är allt bra mellan oss? -Ja, självklart.

-Vi är väl goda vänner? -Ja. Varför skulle vi inte vara det?

Neville!

Audrey.

-Neville! -Din fru ropar på dig.

-Kay, menar du. -Det var det jag sa.

Du är min fru, Audrey.

Miss Aldin.

Hennes nåd vill träffa er genast.

Mary, jag är så glad att du är här.

-Vad är det? -Freddie Treves. Han är död.

-Död? -Ja, är det inte hemskt?

Det kom så plötsligt. Han måste ha kollapsat-

-när han kom tillbaka till hotellet i går kväll.

Jag kan inte fatta det.

Han hade ett svagt hjärta, men det var väl inte maten?

Jag tror inte det.

Kan du gå till Balmoral Court-

-och fråga om det finns nåt vi kan göra?

Ja, självklart.

Och ta med dig Thomas. Han kan vara användbar.

Mr Treves åt väl med er på Gull's Point i går kväll?

-Ja, doktorn. -Hur mådde han?

-Bra. -När det gäller hjärtat...

...vet man aldrig när det slår till.

Jag tittade på hans medicin, och det står klart att han var illa däran.

-Han var alltid så försiktig. -Det var han säkert.

Men minsta ansträngning...

-Som att gå i trappor? -Absolut.

Men det undvek han säkert.

Ja, han tog alltid hissen.

-Förutom i går kväll. -Vad menar ni, miss Aldin?

Hissen var ju ur funktion.

Nej, den har inte varit ur funktion på veckor.

-Så fruktansvärt! -Ja.

Det kanske var ett missförstånd eller ett skämt.

Det är inte särskilt roligt.

En av gästerna eller kanske portiern.

Stackars mr Treves!

Men han hade ett väldigt svagt hjärta.

-Din jävel! -Käre tid!

-Det är inte som du tror. -Jo, det är precis vad jag tror.

-Du kan inte hålla dig borta. -För guds skull, Kay!

-Jag ska lämna er i fred. -Ja, gärna!

Spring i väg bara. Du fick som du ville!

Det är inte hennes fel. Skyll på mig om du vill.

Det vill jag. Du får mig att framstå som en idiot.

-Vad är du för en man? -En ganska dålig en.

Du uppvaktar mig, skiljer dig...

Det här går inte. Vi hör inte ihop.

Du får inte gå tillbaka till henne.

Jag dödar dig hellre, och henne också.

Ni blir nog glad när allt blir som vanligt igen.

Spelar du fortfarande piano?

Dessvärre inte.

-Du var riktigt duktig. -Du gillar väl inte musik?

Hur klarar du en oktav med dina små händer?

-Jag har ett långt lillfinger. -Det betyder att du är självisk.

-Stämmer det? -Ja, det gör det.

Om man är osjälvisk är det kort.

Man föds med vänster hand.

Höger är vad man gör av sitt liv.

Neville är ett intressant fall, eller hur?

Hans vänstra lillfinger är så kort.

Men hans högra är rätt långt.

Det visar hur självisk han har blivit.

-En gammal skröna. -Och du vet allt om dem.

Hur länge har ni varit hos lady Tressilian?

Jag kom hit när min far dog, så snart femton år nu.

Jag är 35 år, om det är det ni vill veta.

Nej, jag menade inte...

Jag har haft den sen jag var liten. Visst är det fånigt?

Jag undrar vad mr Treves skulle säga om det.

Berätta om er arm, mr Royde.

Det hände när jag var barn.

Jag blev fastklämd i en dörr under en jordbävning.

Det gjorde mig lite skev.

Sluta, mr Royde!

Jag åker till Easterhead och spelar biljard med Latimer.

-Tar ni bilen? -Nej, färjan.

-Det ösregnar. -Jag vet.

Jag går och lägger mig. Jag har en mördande huvudvärk.

-God natt. -God natt.

Jag måste gå.

Lady Tressilian vill prata med er.

Vissa saker tillåter jag inte i mitt hus.

Jag vill inte lyssna på privata samtal.

Om du och din fru ska gräla...

Jag ber om ursäkt.

Du vill att Kay skiljer sig från dig-

-så att du och Audrey kan gifta om er, eller hur?

-Ungefär så. -Jag tillåter det inte.

Det är väl ändå min ensak?

Du har använt mitt hus för att träffa Audrey.

-Eller så har hon det. -Det har hon inte!

Kay är din fru. Hon har vissa rättigheter.

Som man bäddar får man ligga.

-Det har inget att göra med dig. -Det har det definitivt!

-Audrey ska åka härifrån i morgon! -Så kan du inte göra!

-Höj inte rösten mot mig! -Jag tolererar det inte!

Första slaget krossade benet och dödade henne.

Det andra var för säkerhets skull.

Hur länge har hon varit död?

Hon dog mellan kl. 22.00 och midnatt.

-Är det här mordvapnet? -Förmodligen.

Hon måste ha blivit slagen med baksidan.

Det är lite otympligt.

Ja, alltihop är märkligt.

Hon träffades i höger tinning. Den som gjorde det måste ha stått här-

-vänd mot sänggaveln.

-Det finns ingen plats till vänster. -Vänsterhänt?

-Det är troligast. -Klubban är för högerhänta.

Den kanske inte tillhörde han som använde den.

Om det nu var en man.

Det är tungt nog för vem som helst.

Men ni är inte säker på att det var vapnet?

Jag måste analysera blodet.

Tror ni att hon var vaken när hon blev slagen?

-Hon ser förvånad ut. -Om hon inte sov så där.

Fina fingeravtryck, sir.

Han är väldigt tillmötesgående.

Han lämnar mordvapnet och fingeravtryck.

Det är ett under att han inte lämnade sitt visitkort.

-Jag måste prata Barrett. -Vem?

Lady Tressilians hembiträde. Hon hittades i koma i morse-

-av husan, Alice. Det var hon som hittade kroppen.

-Hon hade drogats med barbiturater. -Jaså?

Det var fruktlöst att ringa på henne.

Hon var medvetslös. Nån hade spetsat sennateet.

Det var nåt nytt.

Nån som kände till rutinerna.

Det är där du kommer in, gamle gosse.

Kan nån ha hanterat den med handskar efter fingeravtrycken?

-Inte utan att smeta ut dem. -De här är tydliga.

Riktiga skönheter.

-För stora för en kvinna? -Ja.

Den där klockan stämmer inte.

Thomas Royde, en vän till familjen.

Audrey Strange, och det här är Neville Strange...

-...och Kay Strange, Nevilles fru. -God morgon.

-Och den damen? -Förlåt. Det är miss Marple.

-Jane Marple? -Ja.

God morgon, kommissarien. Vi har inte träffats.

Nej, frun. Men en kollega, överste Melchett-

-har pratat om er vid mer än ett tillfälle.

-Bra saker, hoppas jag. -Han har pratat om er.

Kära överste Melchett.

-Bor ni också här? -Nej, kommissarien.

Jag bor på Easterhead Bay Hotel.

Men jag kände till lady Tressilian.

-En fruktansvärd chock. -Ja, för oss alla.

Vi vill gärna hjälpa till.

Det verkar inte ha varit inbrott.

Nej, det ser inte så ut.

Känner nån igen den här?

Är det vad... Så hemskt!

Det ser ut som en av mina. Får jag se?

-Ja, det är det. -Golf och tennis, sir.

Ja.

Jag såg er i Wimbledon.

Min dotter älskar tennis.

Särskilt den där Merrick.

Han vet hur man slår en boll.

Mina damer och herrar, vi vill ta era fingeravtryck.

Det är bara rutin. Gå in i arbetsrummet.

Där väntar Jones med sin utrustning.

Sir.

Vet ni vilka lady Tressilians advokater är?

Ja, Asquith och Trelawney från Saltington.

Tack, sir. Jag måste undersöka affärerna.

Ni menar vem som ärver pengarna.

Ja, testamentet och annat.

Jag tror inte att hon ägde så mycket...

-...men det mesta av egendomen... -Ja, mr Strange?

...tillfaller mig och min fru.

Det var hennes avlidne makes vilja, sir Matthew.

Han var min förmyndare.

De tog hand om mig när mina föräldrar dog.

Han lät egendomen stå i hennes namn så länge hon levde.

-Nån aning om summan? -Nej, inte på rak arm.

Runt 100 000.

-Var? -Mellan oss.

-En nätt summa, i alla fall. -Ja.

Men jag har så jag klarar mig själv.

När gick mr Strange härifrån?

Kl. 22.10, sir. Eller runt den tiden.

Jag lämnade ytterdörren öppen, sir-

-tills han kom tillbaka från Easterhead Bay.

Minns ni vad klockan var?

Runt kl. 02.30, sir.

Jag hörde röster, sen körde en bil i väg.

Därefter hörde jag mr Neville i trappan.

-Hörde du nåt? -Jag kunde inte undgå det.

Jag skulle lägga mig och passerade hennes dörr.

Jag hörde henne och mr Neville gräla.

-Minns du vad som sades? -Jag lyssnade inte.

Självklart inte.

Men du hörde kanske nåt?

-Kaffe, Thomas? -Nej, tack.

Nåt starkare kanske?

Var hittade du den?

Längst ner i mr Strange garderob.

Och titta här.

Det ser ut som blod. Det har stänkt över hela ärmen.

-Bra gjort, Williams. -Och en sak till, sir.

Röda hårstrån. Längst ner här.

Och det finns bruna hårstrån på kragen och höger axel.

Ser man på. En riktig kvinnotjusare, vår mr Strange.

Armen om ena frun och den andras huvud på axeln.

Och titta här, sir.

Han kanske försökte tvätta bort blodet.

-Vart leder den dörren? -Mrs Strange rum.

Den är låst.

-Från den här sidan? -Från den andra.

På hennes sida.

Barrett hade sina sennablad här.

-Hemska saker. -Hon lade dem i blöt mitt på dagen.

Sen fick de dra till kvällen.

Vem som helst kunde komma åt dem.

Inga fingeravtryck på paketet, eller på glaset.

Bara Barretts.

Det är lätt att bara lägga i medlet.

Nån här i huset.

Ursäkta mig. Jag har kollat alla avtryck-

-och bara ett par matchar dem på klubban.

Neville Strange, antar jag.

Planerar ni att fly, miss Marple?

-Kommissarien. -Ni borde inte vara här.

Jag är på väg ner.

Det var nåt jag ville berätta.

Om i förrgår kväll. Stackars mr Treves.

-Vi åt på Gull's Point. -Kan det vänta?

Nej, det kan det inte.

Efter middagen berättade han-

-en riktigt tragiska historia.

Två barn som lekte med pilbågar, och ett av dem dog.

-Skjuten i ögat. -Kära nån.

-Olyckor händer. -Just det, kommissarien.

Han var säker på att det inte var en olycka-

-trots att barnet frikändes.

Det var avsiktligt och planerat in i minsta detalj.

Miss Marple, vi måste...

På grund av en viss fysisk egenhet-

-skulle han känna igen mördaren.

-Sa han vad? -Nej, tyvärr inte.

-Det här får vänta. -Det finns mer.

Mr Treves återvände till hotellet var hissen ur funktion.

-Jag förstår inte. -Det var den inte.

Nån hade satt upp meddelandet.

-Olyckor händer. -Mr Treves hade ett svagt hjärta.

Han fick gå upp för trappan och dog. Jag tror-

-som om nån satte upp meddelandet medvetet.

Mord av en slump, kan man säga.

Han kände igen personen vid middagen.

Den som som sköt pilen.

Men låt inte mig uppehålla er. Adjö.

Lite sent att åka till Easterhead?

Det är livligt där borta, som ni säkert vet.

Och här går man till sängs tidigt.

-Jag tog med en nyckel. -Men inte er fru?

-Hon hade huvudvärk. -Fortsätt.

Jag skulle gå upp och byta om.

-Till vad? -Jag hade på mig en blå kostym.

Min bästa, faktiskt. Men eftersom jag skulle ta färjan-

-ville jag byta om till en äldre.

Duvgrå, antracitgrått foder, dubbelknäppt.

Vi vill bara klargöra allt, sir. Fortsätt.

Jag skulle byta om-

-när Hurstall sa att Lady Tressilian ville träffa mig-

-så jag hörsammade naturligtvis det.

Ni var den sista som såg henne i livet.

-Ja. Jag antar det. -Hur länge var ni där?

20 minuter eller nåt sånt.

Sen bytte jag om och hann precis med färjan.

På hotellet hittade jag Latimer till slut.

Vi spelade biljard och plötsligt var klockan 02.00.

Den sista färjan hade redan gått då.

Latimer skjutsade tillbaka mig.

Det är långt att åka hela vägen runt.

Han släppte av mig runt kl. 02.30.

Samtalet med lady Tressilian. Var det trevligt?

Varför skulle det inte ha varit det?

Saken är den att nån hörde delar av ert samtal.

Vi hade ett litet gräl. Det var inget.

Om vad, sir?

Hon gjorde mig faktiskt förbannad.

Inget ovanligt. Den gamla damen var expert på det.

Hon vägrade gå med på min skilsmässa, så det hettade till.

Men vi skildes som vänner.

Och golfklubban, mr Strange-

-varför fanns era fingeravtryck på den?

Det är min klubba. Självklart fanns de på den.

Jag slog henne inte i huvudet.

Finns det nåt skäl till att trycken visar-

-att ni var den sista som höll i den?

Det kan inte stämma.

Nån med handskar måste ha hållit i den.

Inte utan att smeta ut era avtryck.

Det stämmer helt enkelt inte.

Och varför finns det blodfläckar på era blåa kostym?

Det är ju löjligt. Jag hade den inte ens på mig.

-Skar ni er, mr Strange? -Nej, det gjorde jag inte.

Ni tror väl inte att jag gjorde det?

Jag har känt Camilla hela livet.

Ni sa själv att ni skulle få ärva mycket pengar.

Jag vill inte ha pengar.

-Jag behöver inga. -Säger ni, ja.

Ring min bank. De kan berätta.

Ni inser väl att vi har tillräckligt med bevis för att gripa er?

Vad?

Men vi har bestämt oss för att lita på er, för tillfället.

Jag hade huvudvärk.

Jag lade mig tidigt.

Sen hörde jag plötsligt Alice skrika.

Kom er man förbi för att se hur ni mådde-

-innan han gick ut för kvällen?

Nej.

Så ni såg honom inte förrän ni steg upp i morse?

Ja.

Jag såg att dörren mellan era rum var låst. Vem låste?

-Mrs Strange? -Vad?

-Vem låste sovrumsdörren? -Jag.

Vi hade grälat, om ni måste veta.

Jag var rasande på honom.

Helt rasande.

Kära nån. Vad handlade det om?

Den där jäkla kvinnan.

Allt är hennes fel. Han beter sig som en idiot.

Vilken kvinna?

Hans första fru, för guds skull, Audrey.

Hon fick hit honom att åka hit.

Men Neville säger att det var hans idé.

Det var hon som gav honom idén.

Varför skulle hon göra nåt sånt?

Hon vill lägga vantarna på honom igen.

Hon har aldrig förlåtit honom för att han stack med mig.

Och det här är hennes hämnd.

Hon har lindat honom runt lillfingret.

Varför gick ni med på att åka hit?

Annars hade jag framstått som svartsjuk.

-Är ni inte det? -Självklart är jag det!

Jag har varit svartsjuk på Audrey hela tiden.

Och Neville har haft dåligt samvete. Han kunde inte glömma henne.

Har ni nåt att tillägga?

Nej, sir.

Tack, mrs Strange. Vi måste ställa många frågor-

-särskilt med tanke på att er make ärver så mycket.

-50 000 pund. -Så mycket?

Så generöst. Det kommer väl från sir Matthews testamente?

Så ni visste om det?

Ja, han ville att det skulle delas mellan Neville-

-och hans fru efter lady Tressilians död.

Jag gillade henne inte. Hon gillade inte mig.

Men det är för hemskt att tänka på att nån slog henne i huvudet.

Det var inte Neville, kommissarien. Jag är säker.

-Hur kan ni vara det, miss Aldin? -Det är inte likt honom.

Jag förstår att han har haft några problem.

Det har varit ganska svårt.

Och att träffas här var hans idé?

-Ja, han påstår det. -Men ni tror inte det.

Jag tror att nån annan kläckte idén.

-Som vem, miss Aldin? -Jag vet inte. Jag vet faktiskt inte.

Vet ni att lady Tressilian har lämnat ett arv till Barret?

-Ja. -Och att ni också får ärva?

-Ja. -Vet ni hur mycket?

Tillräckligt för att klara mig.

Lady Tressilian visste hur lite jag har.

Jag kommer alltid hit i september, och min man, min exman-

-ville också åka hit, och frågade om det gick bra.

-Var det hans förslag? -Ja.

-Inte ert? -Det var hans förslag.

-Och ni gick med på det? -Man vill vara tillmötesgående.

-Men ni var den förfördelade. -Ja.

Hyser ni inte agg mot honom?

Inte alls.

Ni är väldigt förlåtande.

Är ni säker på att mötet inte var er idé?

Helt säker.

Är ni vän med den nuvarande mrs Strange?

Jag tror inte att hon gillar mig.

-Gillar du henne? -Hon är väldigt vacker.

Tack, mrs Strange. Ni har varit till stor hjälp.

Ni har fel om Neville.

Vi var gifta i åtta år. Han skulle aldrig döda för pengar.

Jag önskar att ni trodde på det.

Har ni noterat nåt märkligt än?

De är alla jäkligt märkliga.

Audrey är en avlägsen kusin.

Hon förlorade sina föräldrar och min familj tog hand om henne.

Hon och den andra mrs Strange kommer väl inte så bra överens?

Jag har inte märkt nåt.

Vi hittade mr Stranges fingeravtryck på vapnet.

Ja, han sa det.

Och blod på kavajärmen.

Samma blodgrupp som lady Tressilian.

-Tror ni att han gjorde det? -Det är högst osannolikt.

Kan ni komma på nån mer trolig?

-Nej. -Söla inte.

Frun.

Vi tror att mördaren var vänsterhänt.

Det begränsar väl era möjligheter, kommissarien?

Tipping. Vi är på väg.

Jag hade tagit mitt sennate och skulle lägga mig-

-när fruns klocka ringde.

-Såg ni vad klockan var? -22.25.

När jag gick ner såg jag mr Neville i trappan.

-Han var på väg ut. -Såg ni vad han hade på sig?

Hans gråa dubbelknäppta kostym. Han såg orolig ut!

Sen gick jag in till hennes nåd.

Hon var så dåsig att hon inte mindes varför hon ringde.

Det var sista gången jag såg henne.

Finns det nån som ogillar er, mr Strange?

Jag tror inte det.

Nån ni kan ha sårat?

Det finns en person. Min första fru Audrey.

Men jag lovar att hon inte hatar mig.

-Hon har varit som en ängel. -Ni är lyckligt lottad.

Jag gillade inte fallet mot er-

-men det hade hållit i rätten. NI hade nog blivit hängd.

Jag förstår inte.

Lady Tressilian ringde efter hembiträdet när ni hade gått.

-Då måste Barrett ha sett henne. -I livet.

Och innan hon gick in till henne-

-såg hon er lämna huset.

Men mina fingeravtryck?

Hon måste ha dödats med nåt annat.

Klubban skulle misstänkliggöra er, men ni är högerhänt.

Är det ingen som vill se er hängd?

Vi körde över mr Strange kl. 22.30 i går.

Såg ni honom efter det? Såg ni honom efter det?

Nej, vi körde inte tillbaka honom.

Har ni träffat nån som heter Latimer?

Edward Latimer, han bor på Easterhead.

Ja! En stilig ung man.

-Han ser utländsk ut. -Det kan vara han.

Jag såg honom inte i går, men väl i morse.

Han åkte med första färjan och kom för några timmar sen.

Kyparen?

Neville kom hit i går kväll.

Han var väldigt nere över nåt.

Han sa att han hade grälat med lady Tressilian.

Och det har varit dåligt mellan honom och Kay.

Han verkade glad att se mig.

-Han hittade er inte först. -Undrar varför.

-Jag var här. -Hela tiden, sir?

Jag kan ha promenerat ut en stund.

Det stank här i går kväll. Strange lade också märke till det.

Avlopp, antar jag.

Eller en död råtta under golvet.

Så när mr Strange hittade er...

Vi spelade biljard och tog ett glas. Sen körde jag hem honom.

Han missade färjan. Jag släppte av honom kl. 02.30.

Bara en sak till. Åkte ni till Gull's Point i morse?

-Ja. -Nån särskild anledning?

För att beklaga sorgen.

Inte för att de har gjort det, men...

...man vill göra det som är rätt.

Han är för självbelåten.

Han skulle slå in skallen på sin mormor om han kom undan.

Varför skulle han göra det? Han har inget att vinna.

Han var vag med sina förehavanden innan Strange kom.

Otroligt.

Kommissarien, jag är så glad att jag hittade er.

Ni dyker upp överallt, miss Marple.

Ja, visst gör jag?

Vi måste faktiskt gå.

Jag förstår. Allt är väldigt lägligt, eller hur?

Vad, miss Marple?

Klubban och Barrett i koma.

Lite för lägligt. Det får gärningsmannen att se dum ut.

Och om gärningsmannen var mr Strange-

-är han många saker, men ingen dumbom.

-Mina herrar! -Miss Marple, vi hinner inte.

Om det inte var planerat, varför skulle han klubban?

Och om vi antar att det var mr Strange-

-måste han ha varit väldigt arg för att plötsligt slå till.

Han är känd för sitt jämna humör.

Vi missar färjan, sir.

Om det var överlagt och han drogade Barrett-

-så att hon inte skulle höra klockan-

-varför skulle han då lämna kvar klubban?

Det stämmer inte, eller hur, kommissarien?

Alla ombord på färjan!

-Jösses. Det var nåt annat också. -Sir, vi måste gå.

-Knopparna. -Ursäkta mig?

Knopparna i sovrummet bredvid badrummet.

Jag tittade förbi i morse och en av dem verkade...

...skilja sig från de andra.

Fast jag kanske bara inbillade mig.

Låt mig inte uppehålla er. Ni vill väl inte missa båten?

Mina herrar!

Precis. Det var det hon menade.

Den vänstra är ljusare än den högra. Undersök dem Jones.

Jag är orolig, Thomas. Jag är väldigt orolig.

-Mr Treves... -Varför oroar du dig för honom?

Jag har funderat.

Historien om barnet som sköt pilen. Varför berättade han det?

Det finns fingeravtryck på den högra, men inga på den vänstra.

Då är det den här vi vill ha.

Avtrycken tillhör hembiträdet.

Den här har rengjorts två gånger.

Titta, sir.

Blod.

Jag har försökt minnas.

Han sa att han skulle känna igen personen-

-som om han redan hade det.

Varför gjorde han det?

Han visste väl inte att Camilla skulle mördas?

Det är nog inte särskilt troligt.

Får jag prata med er?

Ni ärver väl halva sir Matthews egendom?

Det stämmer.

-Vem ärver den andra hälften? -Jag sa ju det, min fru.

Ja, men vem av dem, mr Strange?

Audrey. Hon var min fru när testamentet skrevs.

Det är tydligt formulerat. Vår skilsmässa gör ingen skillnad.

Jag antar Audrey Strange vet om det?

-Ja. -Och nuvarande mrs Strange?

Jag antar att hon vet det. Vi har inte pratat så mycket om det.

Ni lär nog bli varse att hon hon tror-

-att pengarna går till er och nuvarande mrs Strange.

Otroligt.

Hon har faktiskt nämnt det ett par gånger.

Men jag trodde att hon syftade på min andel.

Visst är det otroligt hur makar kan leva med varann-

-utan att veta vad den andra pratar om?

Det spelar ändå ingen roll. Vi har inte ont om pengar,

Men det gör stor skillnad för Audrey.

Men hon har väl fått underhåll sen skilsmässan?

Hon är för stolt, kommissarien.

Hon har alltid vägrat ta emot nåt underhåll.

Det är intressant.

Tack, sir.

-Vad fan glor du på? -Förlåt.

-Du smyger alltid omkring! -Jag visste inte att du var här.

-Som en dålig lukt. -Kom igen.

Hon har fått till den där patetiska blicken.

Och Neville sväljer det med hull och hår.

-Så är det inte. -Du får honom inte!

-Och inte hans pengar heller! -Du har missuppfattat allt.

Jag visste hur du var. Du är en intrigerande liten subba.

Ju förr du försvinner ur våra liv, desto bättre!

Audrey, nej!

Nej, gör det inte.

-Vad gör du? -Jag skulle bara... Jag...

Min stackars älskling.

Det finns inget jag vill längre.

Du är olycklig, eller hur?

Du skakar.

Audrey, jag förstår.

Jag förstår verkligen.

Sluta. Nej.

Du kommer alltid att vara min, tills den dag du dör.

Donald? Donald, kom hit!

-Kära nån. -Donald, du är stygg!

-Sitt! -Han är väldigt uppspelt.

Förlåt, miss Marple. Han blir bara värre och värre.

-Han stinker. -Jösses, jag han är lite...

Man känner lukten på långt håll.

Jag såg honom hoppa på en död fisk.

Det gillade du väl, Donald?

Det gjorde han. Han hittade den bland stenarna.

Jag tvättade honom i havet, men det hjälpte inte.

Han behöver ett bad. Eller hur, Donald?

Det luktade likadant i biljardrummet häromkvällen.

Donald hade rymt igen, stygging.

Jag letade överallt efter honom.

När jag kom in i biljardrummet slog stanken emot mig.

Men jag kunde inte hitta honom.

-Vilken kväll var det, miss Brinton? -Jag minns inte.

Men den snälla herr Latimer var där med tennisspelaren.

Jag svimmade nästan.

-Samma lukt, säger ni? -Donald, allvarligt!

Donald, uppför dig! Förlåt!

God morgon. Tack för att ni har samlats här igen.

Jag inser att det är besvärligt att ha polisen här-

-när ni smälter frukosten, men det är ett par saker.

Vems är den här?

-Är den er, mrs Strange? -Nej, den är inte min.

-Miss Aldin? -Nej, det är inte min färg.

Och det är definitivt inte min.

Är ni säker? Ni vill kanske prova den?

Hon har redan sagt att det inte är hennes.

-Den passar. -Den är kanske min.

-Jag tappar alltid bort dem. -Den är nog er.

Jag hittade den utanför ert fönster med maken till den.

Hör på, kommissarien.

Får jag prata med er?

Vi har hittat märkliga saker, mr Strange.

Den här, till exempel.

En knopp fastskruvad och tejpad vid ett tennisrack.

Den användes för att döda lady Tressilian.

Var hittade ni det.

Det ser ut som Audreys rack.

Knoppen hade rengjorts och satts tillbaka.

Men mördaren missade att rengöra skruven.

Vi hittade blodspår på den.

Handtaget och knoppen hade tejpats ihop igen-

-och slängts i ett skåp, där de säkert hade legat kvar-

-om inte Jones hade letat efter nåt liknande.

-Några fingeravtryck? -Bara ett.

På tejpen som håller fast racket.

Och ni tänker inte säga vems avtryck det är.

Kavajen ni hade på er på mordkvällen-

-hade bruna hårstrån på kragen.

-De är mina, antar jag. -Det var kvinnohår, sir.

Och röda hårstrån på ärmen.

De måste vara Kays.

Och de andra...kan vara Audreys.

Jag fastnade med manschettknappen i hennes hår.

I så fall skulle de bruna hårstråna vara på ärmen.

Vad är det ni antyder?

Det finns spår av puder på insidan av kragen.

Samma sort som Audrey Strange använder.

Det betyder att hon måste ha haft den på sig.

Och så har vi handskarna.

Det här är den vänstra, med blodfläckar.

Hon är väl vänsterhänt?

Att slå lady Tressilian med höger hand hade varit svårt-

-med tanke på sängens placering.

Men för en vänsterhänt person...

...var det inga problem alls.

Är ni säker på att sammankomsten var er idé?

Antyder ni att Audrey dödade lady Tressilian för att få pengarna?

Nej, det gör jag inte.

Från första början har misstankarna riktats mot er.

Ända sen ni lämnade henne har hon velat hämnas.

Till slut ville hon se er hängd för mord.

Hon valde en kväll när ni hade grälat med lady Tressilian.

Hon bar er kavaj så att den fläckas av blod-

-och lämnade er klubba med era fingeravtryck.

Men hon räknade inte med att hon skulle ringa på Barret-

-och att hon skulle se er lämna huset.

Det kan inte vara sant. Det kan det inte.

Audrey har aldrig varit arg på mig.

Ni har missuppfattat allt.

Han har rätt, kommissarien.

Jag tror inte att mr Strange lämnade Audrey alls.

Men jag tror att hon lämnade honom för Adrian Royde.

Eller hur, mr Strange?

När familjen Royde tog hand om Audrey-

-växte en rivalitet fram mellan pojkarna.

Men sen gifte hon sig med mr Strange.

Adrian bidade sin tid och gjorde till slut sitt drag.

De planerade att rymma tillsammans.

Men sen dog Adrian i en bilolycka.

Det var därför Audrey bröt ihop.

Mr Strange uppförde sig ridderligt.

Han bestämde att hon skulle skilja sig från honom-

-och att han skulle ta på sig skulden.

Jag visste inte att nån visste.

Man hör saker...

...ser saker och gradvis träder en bild fram.

Audrey har ingen anledning att hata Neville Strange.

Tvärtom, hon har all anledning att vara tacksam.

När han ordnade besöket ville hon inte säga nej.

Audrey Strange har inget motiv.

Motiv är en sak, fakta en annan.

Fakta visade att jag var skyldig för inte så länge sen!

Vill ni att jag ska tro-

-att det finns nån som hatar både er och Audrey Strange?

Har nån, vars plan misslyckades-

-lagt ett spår som leder till henne?

Känner ni till en sån person, mr Strange?

-Gör ni det, miss Marple? -Kommissarien...

...får jag prata med er?

I enrum.

Ni väl prata med mig?

Mrs Strange, jag griper er för mordet på Camilla Tressilian-

-måndagen 10 september.

Jag måste varna er för att allt ni säger noteras-

-och kan användas som bevis.

-Det är nästan en lättnad. -Audrey, säg inget.

Varför inte? Jag är glad att det är över.

Jag visste det. Jag visste att du hade nåt i kikaren!

-Sa jag inte det, Neville? -Kay, snälla!

-Håll käften! -Varför tar du inte hand om henne?

-Jag är okej. -Jag borde ta med dig härifrån.

-Jag följer med. -Nej, Neville.

-Stanna här. -Kan jag göra nåt, Audrey?

Kära Thomas.

Jag ringer min advokat.

Självklart, men först vill jag säga nåt.

Jag är upptagen. Jag hoppas att det går fort.

Det gör det.

Berätta vad ni håller på med, Mallard.

Det ska jag, oroa er inte.

Jag mår lite illa.

Djupa andetag. Det är bra mot illamående.

Mina damer och herrar, vilket märkligt fall det har varit.

Ett av de märkligaste jag har haft.

Och för att fortsätta på den banan-

-vill jag be miss Marple att tala.

Miss Marple.

-Tack, kommissarien. -Vad är det här?

Ju fortare ni håller tyst, desto fortare kommer vi hem.

Jag lovar att skynda mig.

Kvällen mr Treves dog sa han nåt ganska väsentligt.

Att detektivhistorier brukar börja med själva mordet.

Men efter sin långa advokatkarriär-

-hade han observerat att mord oftast begås på slutet.

"Timmen är noll", sa han. Och det är det nu.

Lady Tressilians död, menar ni?

Nej, miss Aldin, inte lady Tressilians död.

Jag pratar om mordet på Audrey Strange.

Det här brottet har planerats länge-

-ner till minsta detalj, med bara ett enda mål.

Att Audrey Strange skulle hängas tills hon var död.

Det var listigt också.

Först hade vi de falska bevisen mot Neville Strange.

Som vi skulle genomskåda.

Och hade vi sett falska bevis en gång...

Var det inte troligt att vi skulle lita på de andra.

Men alla bevis mot Audrey Strange kan vara falska.

Vapnet från eldstaden, handskarna gömda i murgrönan-

-Fingeravtrycken på tejprullen i hennes rum.

Och sen hennes beteende när hon greps.

Hon erkände i princip.

Men om Audrey var offret, varför gripa henne?

Jag måste göra min plikt. Vi måste agera på bevisen-

-och det fanns inga bevis på motsatsen.

Förrän miss Marple kom.

Av en slump pratade jag med en gäst på hotellet.

En ung kvinna vid namn Diana Brinton.

-Flickan med den irriterande hunden? -Ja.

-Ja, Donald. -Donald?

En trevlig ung flicka, men med väldigt livlig fantasi.

Hon läser många historiska romaner.

Hon råkade nämna att hon såg nån-

-på mordkvällen.

En figur på andra sidan bukten.

En figur? Vad menar ni?

Nån som tog sig upp ur vattnet och klättrade på ett rep-

-som hängde från fönstret där. Jag tänkte inte mer på det.

Det var sent, hon kanske halvsov, och hon har väldigt livlig fantasi.

Men med tanke på senare händelser började jag ana att det fanns...

...substans i det hon sa.

Så det var en utomstående?

Nån från andra sidan floden, ja.

Han sågs inte till mellan kl. 22.30 och 23.15 den kvällen.

Och han simmade dit och tillbaka. Mr Latimer?

Jag kan inte simma.

Alla vet att jag inte kan simma. Kay, berätta för dem.

-Kära nån, mr Latimer! -Ni knuffade i honom!

-Såg ni inte att hon knuffade honom? -Han kan visst inte simma.

Vi sa ju det! - Teddy!

-Jones! -Han drunknar!

Teddy!

Teddy. Teddy.

Stackars Teddy!

-Ser ni vad ni har gjort? -Är ni okej, mr Latimer?

Självklart inte! Ni kunde ha dödat honom!

Ingen fara, mrs Strange.

Jones är mycket skicklig på att rädda liv.

Se det från den ljusa sidan. Nu är han utesluten.

Det kan inte ha varit mr Royde på grund av armen.

Vilket för oss till er, mr Strange.

Menar ni på allvar-

-att jag simmade över floden, klättrade in i huset-

-dödade lady Tressilian och simmade tillbaka?

Ja, det gör vi.

Helt otroligt! Och repet?

Ni lämnade det där innan ni tog färjan.

Så jag satte alltså dit mig själv?

-Ja, det tror jag. -Obetalbart!

Helt obetalbart!

Och varför skulle jag vilja döda Camilla?

Nej, men du ville få kvinnan hängd som hade lämnat dig för en annan.

Och att behöva döda den kvinna-

-som hade varit som en mor för er bekom er inte alls.

Ni är lite rubbad, eller hur?

Det är inte jag som är rubbad.

Det har ni varit ända sen ni var barn.

Jag kollade upp fallet med pilbågen. Det var likadant då.

Alla som gör dig illa måste straffas.

Ni blev rasande när Audrey lämnade er.

Ni måste komma på en plan-

-och vad är bättre än att få henne hängd?

Synd att ni inte var smart nog att lyckas.

Allt det där med klubban, pudret på kragen och hårstrån på ärmarna.

Vi visste hela tiden vad ni höll på med.

Vi skrattade åt er, eller hur, miss Marple?

Det var ganska barnsligt. Men som så många mördare-

-trodde ni att ni var smart-

-när ni i själva verket var ganska korkad.

Korkad?

Korkad?

Det var en perfekt plan.

Utformad i minsta detalj.

Och ni hade aldrig kommit på det, om inte miss Marple-

-hade varit en sån outhärdlig person.

Vakta er tunga.

Och om den gamla dåren Treves inte hade fått er...

Han kände igen ert långa lillfinger, eller hur?

Därför gick ni till hotellet och satte upp hisskylten.

Ni visste att han hade svagt hjärta.

Han förtjänade det. Audrey också.

Hon förtjänar allt hon får.

Hur vågade hon lämna mig?

Mig!

För den eländige lille jäveln Adrian Royde!

Hon ska hängas!

Ni måste hänga henne!

Och jag vill vara där och höra hennes usla hals knäckas!

Jag blev rädd för honom så fort vi hade gift oss.

Ett ord eller en blick.

Men jag trodde att jag inbillade mig.

Så var det i flera år.

Men sen dök Adrian upp och sa att han älskade mig.

Och då föll allting på plats.

Vi planerade att rymma tillsammans.

Det var därför han var här för ett år sen.

Men han dök inte upp när vi skulle ses.

Han dog i en bilolycka.

Jag tror att Neville var inblandad.

-Ni har nog rätt. -Neville var väldigt angelägen.

Han sa att ingen behövde veta och att jag kunde skilja mig.

Jag var tacksam, men jag kände inte att jag hade undkommit.

När han föreslog mötet här kunde jag inte säga nej.

Historien som mr Treves berättade, den trasiga skylten på hissen.

Jag såg inte kopplingen ens när Camilla dödades.

-När insåg ni det? -När han blev rentvådd.

Jag såg att han tittade på mig.

-Och ni, miss Marple? -En sak, sen en annan.

Lukten som flickan kände i biljardrummet-

-när mr Strange var här. Plötsligt kom jag på det.

Han kanske var källan, och det fanns bara ett sätt-

-han kunde ha kommit i kontakt med en död fisk.

Han måste vara en stark simmare, för han hade ont om tid.

Min teori bekräftades när jag såg ett blött rep i skrubben.

När han kom tillbaka tog han på sig den andra kostymen.

Han tog det riggade vapnet-

-och tog sig till Camillas rum.

Men vi går inte in på det.

Sen gled han ur kläderna, klättrade ner-

-och simmade hit och mötte Latimer.

När Latimer hade kört honom tillbaka-

-hade han hela natten på sig att undanröja sina spår.

Sen har vi ju klockan förstås.

-Klockan? -Vid Camillas säng.

Jag förstod det nästan morgonen efter mordet-

-när jag såg en gardinstång och klockkablar i taket.

Det var väldigt smart av mr Strange.

Han ringde på Barretts klocka i passagen-

-efter grälet med Camilla-

-så att Barrett skulle se när han gick.

Det gav honom ett alibi.

Camilla visste inget, för hon hade inte ringt i klockan.

Han slog henne med en backhand.

Hans backhand var alltid hans styrka.

-God morgon, miss Marple. -God morgon.

Donald, kom hit!

Var det hon som såg Neville klättra i repet?

Ja, det stämmer.

Om det inte vore för henne...

-Jag måste tacka henne. -Nej, rör er inte.

Jag är nästan klar.

Det regnade väl på mordkvällen?

Ja, det gjorde det.

Kan ni bara...

Hon måste se väldigt bra.

Ja. Hon kanske äter sina morötter.

Miss Marple!

Tja...

...som kommissarien säger, polisen måste agera på bevis-

-så jag tänkte hjälpa dem genom att föreslå ett vittne.

Som tur var-

-gjorde mr Stranges erkännande det överflödigt.

Så det ni trodde hände verkligen.

Har ni en gåva för sånt här, miss Marple?

Ibland tror jag att jag har det.

Miss Marple, förstör det er teckning om jag...

Nej. Självklart inte, min kära.

Faktum är...

...att det är precis tvärtom.

Översättning: Karolina Gustafsson Iyuno-SDI Group