Original subtitles

Konstgallerier.

Om du tittar på de här så märker man att de liksom flyter samman, som i en bok.

Det är ju ingen bok... Det skulle kunna vara en bok, men det är det inte.

Det får gärna bli en bok.

Jag gillar verkligen sten. Den är hård, fast, svår att ta sönder.

Den här byggnaden ser bekant ut. Är de alla hus här i närheten?

Ja, jag gillar att måla det jag ser.

Du gillar alltså byggnader och sten?

De är... beständiga.

De går ingenstans, man vet var man har dem.

Pragmatisk. Har du varit på några andra gallerier idag?

Några stycken.

Men det här är helt klart det bästa.

Tror du att det finns nån chans att jag kan ställa ut här?

Jag ser inte ett spår av originalitet i dem.

De är lika livlösa som stenarna och husen du tycker så mycket om.

- Ärligt talat, ms...? - Westbrook.

De har ingenting.

Jag ser inga bevis på att du nånsin kommer att måla något annat.

Jag förstår inte varför de inte vill ha dina målningar.

- Du målar så fint. - Det handlar nog inte om det.

Jag pratade med Bertie i 4C. Vet du vad hon sa?

Mamma, jag är helt vilsen.

- Oroa dig inte, hjärtat. - Jag vet inte vad jag ska göra.

Kom över och ta med dina målningar. Vi kan hänga dem på min vägg.

Bertie vill säkert ha några också.

Ni har alltså studerat de stora mästarna.

Så att ni en dag kanske också kan bli en.

Ni har studerat penseldragen, färgerna, varenda liten detalj,

tills ni nästan kunde känna färgdoften.

Men är ni värdiga att kalla er mästare?

Besitter ni några originella egenskaper?

Eller är ni endast bleka kopior av era företrädare?

De som redan har förtjänat sina utmärkelser genom originalitet?

Med andra ord, är ni bara ett gäng själlösa drönare?

Jag ser inga bevis på att du nånsin kommer att måla nåt annat.

Nå?

Vad?

Då så.

Jag tänker visa er hur man släpper taget och utforskar sidor hos er själva,

som alla andra lärare ni har haft lärde er att ignorera.

Släpp ert inre väsen fritt. Det är dags att vakna.

Det är dags

att vakna!

- Du ville träffa mig? - Ja. Kom in.

Det verkar som att vi har fått en del klagomål från några av eleverna.

De upplever dig tydligen en smula... rå.

Du vet hur de är, Philippa.

Du inser väl att jag gör precis det du anställde mig att göra?

- Om de inte gillar det... - Apropå det.

Var snäll och avstå från att ta med dina egna målningar till skolan.

De skapar ju mardrömmar! Du skrämmer iväg eleverna.

Vad kallas den sortens konst?

En långsam, men oundviklig nedgång till galenskap.

Alltid den plågade konstnären.

Jag målar bara på inspiration.

Ärligt talat, Thomas. Du måste rycka upp dig!

Som du mycket väl vet bygger vår budget på hur många elever som skrivs in.

Vi har inte råd att förlora nån av dem!

Och jag kan inte fortsätta jobba heltid.

Jag målar på nätterna och jobbar här hela dagarna. Det blir för mycket.

Jag hör vad du säger, Thomas.

Men vi kan helt enkelt inte dra in på dina timmar.

Konst dyker inte bara upp ur tunna luften.

- Jag behöver tid till min egen konst. - Du är ingen kringresande konstnär.

Du har förpliktelser! Avsluta det du började!

Okej, men berätta då för mig.

Hur ska jag hitta den inspiration som krävs för att inspirera andra?

Kreativitet är vad du minst saknar.

Du kommer säkert på nåt.

Det var allt.

Det är som en helt annan värld som jag inte ens kan föreställa mig.

Jag målar bara det jag ser.

Jag också.

Jag kommer visst inte ut så mycket.

Sann konst är ärlig konst.

Den ska man inte ta lätt på.

Den kan föra dig till oupptäckta platser.

Mr Arkwright?

Kan ni hjälpa mig?

Jag vet hur upptagen ni är, men det skulle betyda väldigt mycket.

Jag måste förbereda nästa lektion, Mya.

Kom till min studio i morgon bitti. Lantern Alley 14.

Jag kommer!

Förlåt. Dörren var öppen.

Jag...

Jag hade en till dröm.

Bilderna...

De har blivit så mycket mer levande, verkliga.

Det är som om gränsen mellan det som är sömn och inte har suddats ut.

Vad tror ni att de är?

Dessa mörka skuggmänniskor i era syner?

Det känns som om de är ute efter mig, och vill dra mig med dem.

Eller kanske... håller jag bara på att bli galen.

Jag ser att du har med dig dina alster.

Finns det nåt här som representerar ditt nya jag?

Ärligt talat?

Jag tror inte det.

Är du säker? Inget?

Du kan inte bara fortsätta att banka huvudet i väggen.

Jag vet.

Men inget blir aldrig tillräckligt bra.

- Ser du elden bakom mig? - Ja.

Nej, det kan du inte. Jag står framför den.

Men du kan känna den!

Om du kan känna det osynliga kan du även måla det osynliga.

Om du kan visa folk vad som syns med blotta ögat, eller ens föreställa sig,

så kommer du som konstnär att bli sedd.

Tro inte att processen är enkel.

Vissa kommer att vilja dra ner dig i skiten, och då måste du kämpa tillbaka.

Igen och igen.

Då så. Då sätter vi igång.

Ett "tredje öga" kan hjälpa dig till upplysning.

Ser man världen genom en kameralins kan man upptäcka sånt man annars hade missat.

Du har en lång resa framför dig, men jag ska vägleda dig.

- Är det sant? - Ja, jag lovar.

Om du ursäktar, så måste jag återgå till arbetet.

Självklart.

Tack.

- Var är mr Arkwright? - Är han inte här?

Var han här tidigare när lektionen började?

Jag antar att han inte var det. Hur så?

- Bryr du dig inte? - Inte direkt.

Det är bättre så här, ingen som stör oss.

Han är bara lärare för att han misslyckades som konstnär.

De som inte kan, lär ut.

Ja?

Jag är här för att fråga om vår lärare, mr Arkwright.

Trots att vi alla är bekymrade över hans frånvaro,

kan jag inte påstå att jag är förvånad.

Han har en osund vana att bli uppslukad av sin konst.

Jag behöver honom.

Tänker ni inte göra nåt för att hitta honom?

Mr Arkwright

verkade tycka att han inte riktigt hörde hemma här med oss.

Det här är kanske bästa lösningen för den här institutionen.

Mr Arkwright?

Är ni där, mr Arkwright?

Mr Arkwright?

Mr Arkwright?

Är det någon här?

POLISEN

Välkommen till polisens automatiska servicecenter.

Du måste registrera dig innan du gör en anmälan.

Dina uppgifter är sparade.

Denna kontrollpanel är endast för pågående utredningar.

Var god använd kontrollpanel NR1 till 3 för nya rapporter.

Du måste registrera dig innan du gör en anmälan.

Dina uppgifter är sparade.

Skriv in alla uppgifter om den försvunna personen.

En ruta innehåller information som inte stämmer överens med offentliga register.

- Var god fyll i personnummer. - Jag har inte det. Kom igen!

Rapporten är ofullständig och kan inte behandlas via vårt servicecenter.

Du måste kontakta polisens manuella telefonservice.

Var god vänta tills en telefonist är ledig.

Minst en ruta i din anmälan är tom.

Om du behöver hjälp, tryck på hjälp.

- Hallå? - Manuell service. Hur kan jag hjälpa till?

Jag försöker att anmäla någon försvunnen.

- Har ni numret på utredningen? - Nej, jag vill anmäla det nu.

- Är det en ny anmälan? - Ja.

- Har du fyllt i anmälningsblanketten? - Nej.

Ja, jag försökte göra det på maskinen.

Har ni redan gjort en anmälan? Låt mig se efter.

Tyvärr hittar jag inte din registrering. Det kan vara en fördröjning i systemet.

- Jag har redan registrerat två gånger. - Det var ju synd.

En dubbelregistrering. Då kanske vi har en besvärlig duplett i systemet.

Om så är fallet skickas rapporten till manuell hantering för arkivering.

- Jag kopplar dig vidare. - Nej, vänta!

Arkivering. Hur kan jag stå till tjänst?

Hej. Den andre killen sa,

att jag har gjort en dubbelregistrering, och sen blev jag kopplat till dig.

Jag ser här att du registrerade dig idag kl. 14.23.

- Och sen igen kl. 14.26. - Ja.

- Jag kan slå ihop dina registreringar. - Ja, tack.

- Men det finns en avvikelse. - Jaså?

- De är inte identiska. - Vad är skillnaden?

En hävdar att du bor på Middle Street, den andra säger Jiddle Street.

Jiddle Street? Allvarligt? Nej!

- Finns det ens en sån gata? - Jag jobbar med sammanslagningar.

- Ska jag koppla dig till karttjänsten? - Nej, jag skrev nog bara fel.

Det är ett vanligt misstag. Dina registreringar har nu länkats.

- Du kan nu göra din anmälan. - Tack. Min lärare, mr Arkwright...

Låt mig avbryta dig där.

Jag kan inte ta emot din anmälan. Vill du bli kopplad till manuell anmälan?

Ja, tack.

- Manuell anmälan. Hur kan jag hjälpa dig? - Jag försöker registrera mig!

Jag heter Mya Westbrook.

Mitt personnummer är 616097-442.

Den försvunna personen är Thomas Arkwright.

Det stämmer. Allt står i din registrerade anmälan.

Det går så fort nu med den nya tekniken.

- Var det nåt mer? - Nej!

Ha en underbar dag.

Om du behöver assistans, tryck hjälp.

Den ende som kan hjälpa mig är försvunnen, och ingen verkar bry sig!

Låt myndigheterna sköta det.

Som om de skulle göra nåt åt det.

Du har gjort allt du kan. Glöm det nu.

Du blir ju bara upprörd.

Någon måste göra nåt.

Mya, du var aldrig den äventyrliga typen. Du kan inte leta efter honom.

Det ligger inte i din natur, hjärtat. Jag känner dig allt för väl.

Det kanske inte är sant.

Ursäkta?

- Vad vill du, tjejen? - Kan ni köra ut mig till fyren?

Till ön med fyren.

- Har du ärende dit ut? - Ja, jag måste åka dit.

Så snart som möjligt, faktiskt.

Visst, varför inte?

Jag antar att du redan har fixat tillstånd för festen.

Vi får inte tillstånd förrän du har ansökt och fått klartecken för chartrad fest.

Försök med en av kontrollpanelerna vid hamnkontoret.

- Jag är strax tillbaka. - Jag finns här!

Åh, nej!

Välkommen till hamnmyndighetens servicecenter.

- Var snäll nu. - Betala avgift före avfart.

Här är det! Ansökt, godkänt och betalt.

Det är en storm på väg. Ingen ger sig ut idag.

Men jag måste verkligen ut dit. Jag spenderade mina sista pengar.

Läs stormklausulen. Det står där.

"Olämpligt väder... andra förhållanden..."

- Hur gör jag nu? - Gå hem och förbered dig för storm.

Ur vägen! Inget ljus! Inget ljus!

Ditt tjuvaktiga troll! Kom tillbaka med den.

Ditt smutsiga odjur!

Spring efter det! Det stal strömbrytaren. Jag måste ha den.

- Fyren måste repareras före solnedgång. - Okej, okej!

Spring! Spring, flicka lilla.

Skynda dig! Det handlar om liv eller död.

- Ge tillbaka den. - Vad?

- Det du tog. Ge tillbaka den. - Vad vill du?

Ljusgrejen.

Stanna där, och ge mig den.

Du kan ta den.

Vad har du gjort?

Okej.

- Har du en till? - Försvann den?

- Trollet kastade den i vattnet. - Det var min enda. Vi måste hitta den!

Annars kan inte fyren tändas ikväll. Den måste vara tänd.

Här är den!

Jag visste att den låg här nånstans.

- Ska vi dyka? - Nej.

Inte?

Du tappade bort den, så du får dyka.

Det var faktiskt inte jag. Det var varelsen.

Är du redo?

- Jag antar det? - Bra antagande.

Faktum är... Jag tror inte att jag är redo för det här.

Det kommer att gå bra. Sätt igång nu.

Kom igen, Mya. Du är en jättestark tjej.

Är du okej där nere?

Det är svårt att se nåt.

- Jag hittade den! - Ja! Skynda dig tillbaka.

Solen håller på att gå ned.

- Nej. Det var bara en sten. - Åh! Fortsätt.

- Här! - Ja?

- Ännu en sten? - Ja...

Jag tror att jag har hittat den.

Jag når den inte.

Är du okej?

Jag hör dig inte! Kan du upprepa? Har du hittat den?

Lilla flicka.

Jag har den. Jag har den.

Jag kommer upp nu.

Hallå?

Hallå?

- Du måste skynda dig. - Jag vet.

Det här borde fungera. Nej!

- Kom igen. - Håll klaffen!

Vill du göra det? Inte? Stå då bara där och var tyst.

Kom tillbaka med ficklampan. Jag ser inget!

- Det är på väg mot oss! - Jag vet, jag jobbar på det.

Den fungerar inte!

Sluta tjata!

Titta på ljuset!

Tack, Mya!

Vad gör en stadstjej som du här ute?

Jag letar efter nån.

Någon som har försvunnit.

Han fick visioner...

Och i dessa visioner blev han

jagad och hemsökt av konstiga skuggor.

Skuggor?

Han målade allt han såg.

En väldigt märklig stad...

Jag har aldrig hört om nåt sådant här.

Vissa saker ska man undvika. Det är bättre att hålla sig i säkerhet.

Jag har min fyr, och det är min borg.

Så länge den lyser är världen i säkerhet.

Man behöver inte resa nånstans, inte långt bort. Stanna bara där du är.

Hör på mig, Mya.

Du kan väl stanna här?

Jag kan inte stanna här. Jag måste hitta min lärare.

Hej då.

Dumma stenar.

Förlåt!

- Förlåt att jag använde dig till frukost. - Frukost?

Satt! Jag menar att jag satt på dig.

- Är det redan morgon? - Ja.

Det var sommar när jag somnade.

Är du skadad, lilla vän?

Nej.

Du! Vänta!

För länge sen,

innan inlandsisen kom var vi många som mig här.

Vi krossade istäckena.

Det var väldigt länge sen jag såg någon som jag.

Jag vet inte vart de tog vägen?

- Du saknar dem, eller hur? - Jag saknar att ha någon att prata med.

- Jag vet hur du känner. - Har du också förlorat någon?

Min konstlärare. Jag tror att han blev bortförd av något.

Långt, långt bort.

Det är märkliga saker i görningen.

Man måste vara försiktig.

Men jag har ingen aning om hur jag ska söka vidare.

Inte det minsta.

Jag kanske kan hjälpa dig hitta din vän.

Tack! Och jag kan hjälpa dig att hitta dina.

Mina föräldrar gav mig en hel del frihet när jag var barn.

Kanske till och med för mycket.

Vad än Mya hittade på kunde hon inte göra fel.

Jag önskar att de hade förstått att jag bara ville att de skulle sätta sig ned,

och bara ta in allt. Mina teckningar, till exempel.

Sätta sig ned och visa hur jag kunde bli bättre genom att studera dem.

I stället fick de mig att känna mig genomskinlig.

När allt kom omkring brydde de sig egentligen inte.

Tro inte att folk bryr sig om mig heller.

De bryr sig inte tillräckligt för att stanna.

Jag kände några människor för länge sen.

Sen somnade jag en stund.

När jag vaknade hade deras korta liv tagit slut.

Var ensam igen.

Jag tror att min familj bara ville skydda mig från omvärlden.

Men vad de inte visste var att det gjorde mig oförberedd.

Jag blev inte tillräckligt hårdhudad.

Stenar har inte problem med det.

- Är det jag? - Jag försökte vara verklighetstrogen.

Ser trist ut.

Jag tittar i vattnet och ser spegelbilden.

Och det ser ut så.

Ta tid på dig.

Försök annorlunda.

Du lyssnade!

Tack.

- God natt. - God natt.

Bort! Försvinn!

Jäklar!

Otäcka rackare, de där fåglarna.

Vad tittar du på?

Jag vet inte riktigt.

Men jag minns inte att det här fanns här igår.

- Det är inristat i stenen. - Det ser väldigt gammalt ut.

Jag tror att det är hit jag måste gå.

För att hitta min läkare.

Finns det fler människor på ön? Jag har åtminstone träffat en i fyren.

Folk är här.

De kommer och åker i sina båtar.

- Båtar? - Ska du åka?

Inte direkt.

Men kan du ta med mig dit?

Till båtfolket?

Kanske... Ja.

Något intressant där borta?

Nej, inget.

Vi fortsätter.

By den här vägen.

Det här ser trevligt ut.

Eller hur?

Jag antar det.

Gör det nåt om du går ensam?

Du är inte vidare social, eller hur?

Människor oroar mig.

Jag är människa.

- Du är speciell. - Tack.

Okej, då var det dags för oss.

För mig, menar jag.

Vi ses snart.

Mr Arkwright?

Ursäkta mig?

Ursäkta?

Hallå!

Jag undrar om någon av er vet var jag kan hitta det här stället?

Får jag se vad du har där?

Berget där...

Kusten på andra sidan havet, österut.

- Kanske det. - Kanske det.

Finns det nån möjlighet att någon av er kan tänka sig att ta med mig dit?

Visst, havet är ju vårt område. Vi kan ta dig dit.

Det är en lång resa, det vill säga dyr.

Jag har egentligen inte så mycket pengar.

Jag hoppades att ni kanske...

Att du skulle få åka gratis?

Precis som när man får gratis mat i affären?

Det är ju inte riktigt samma sak.

Men vi, trevligt sjöfolk, låter alla åka gratis.

Vi har ju bensin, mat och vatten...

Åh, nej!

Åh, nej! Nej!

Du såg dem!

Varför sa du inget?

- De var min släkt. - Förlåt!

- Jag trodde bara du skulle bli ledsen. - Ja, ledsen.

- Jag försökte bara skydda dig. - Skydda mig från vad?

Från sanningen? Som din familj gjorde?

Nej...

Ja. Du har rätt, jag borde inte ha gjort så.

Snälla, stanna!

Jag behöver dig. Jag behöver din hjälp.

Du behöver.

Jag vill att vi stannar tillsammans.

Gå inte!

Snälla?

Du har gjort allt du kan. Släpp det nu.

Det gör dig bara ledsen, raring.

Du har aldrig varit den äventyrliga typen.

Du kan inte jaga efter honom.

Förlåt.

Jag borde ha berättat för dig.

Kanske alltid har vetat.

Ville inte acceptera,

att mina gamla vänner för alltid är borta.

Vi var en gång i tiden berg.

Stolta och resliga.

Tiden går och stenar vittrar sönder.

Kanske jag

är den sista som finns kvar.

Fiskaren vill inte köra mig över havet utan ersättning.

Eftersom jag inte har nåt av värde vet jag inte vad jag ska ta mig till.

Vad tycker människor är värdefullt?

Glittriga föremål?

Svarta fåglar tycker om glittriga saker.

Har de nåt bo i närheten? Vi kanske kan gå dit.

De rör sig i mörkret. De bor i gamla gruvor under marken.

Gruvor?

Det kanske finns fler värdefulla saker där!

- Och fåglar. Med vassa näbbar. - Ja. Ja.

Du kanske ska gå in först.

- De kan inte göra dig illa. - Tunneln är för trång.

Det krävs en liten person, som du, för att ta sig in.

Liten som en fågel.

Dessutom, inga fingrar.

Just det. Inga fingrar.

Som kan plocka upp små, glittriga saker.

Då så.

Lycka till.

Varsågod.

- Bestick? - Det här har inget värde för oss.

Du får ta dig över havet på nåt annat sätt.

Kanske om du börjar simma.

Ta god tid på dig.

Försök annorlunda.

Du, tjejen!

Vi ger oss iväg på båten Jenny klockan 08.00 i morgon.

Kom i tid.

Jag kommer!

- Mya! Hör på mig, ge dig inte av. - Tora?

Snälla, stanna här. Stanna inomhus. Det är farligt!

- Men varför...? - Hör på mig nu, Mya. Du är så dum.

Stanna här med mig. Tro mig, flicka lilla. Det är för farligt.

Jag måste göra det. Förlåt!

Mya!

Tack för att du hjälpte mig.

Jag beklagar det där med dina vänner.

Jag önskar att jag kunde hjälpa dig.

Jag måste åka nu.

Jag måste hinna till båten om jag nånsin ska hitta min lärare.

Du ska inte be om ursäkta, lilla du.

När jag träffade dig var jag ensam.

Ingen pratade med mig.

Men jag är inte ensam längre.

Jag har hittat en vän.

Vänta, jag måste visa dig en sak.

Har du gjort en ny?

- Du gör framsteg. - Tycker du det?

Jag fokuserade på formernas innebörd, istället för de faktiska formerna.

Sinnets småstenar har flyttats om.

Jag kommer verkligen att sakna dig.

Jag kommer att minnas dig.

- Går det bra här nere? - Ja.

Jag tänkte att du kunde behöva nya kläder.

Det kan blir ganska kallt här ute.

Tack.

De har tillhört min dotter.

Är hon inte kvar längre?

Havet tog henne för några år sedan.

Jag beklagar.

Jag kanske får träffa henne igen nånstans, på nåt sätt.

Så...

Om du... Kom bara upp om du behöver något.

Visst. Tack.

Bra. Bra.

Ibland när tidvattnet är som lägst,

dyker såna där saker upp ur havet.

Vad är det?

Lämningar från någon uråldrig civilisation. Vem vet.

- Har du försökt att stiga iland? - Nej, vi håller oss på avstånd.

Så...

Är du på flykt undan något?

Nej, inte direkt.

Jag söker efter min försvunna lärare.

Din lärare?

Jag har aldrig hört talas om en elev som är på jakt efter sin lärare.

Vanligtvis är det tvärtom.

Men vad vet jag? Skolorna är få och utspridda här ute.

Varför behöver du din lärare? Du verkar klara dig själv.

Han hjälpte mig att ändra mitt perspektiv.

Han fördes bort till nån märkligt plats, med konstiga byggnader.

Det finns historier.

De berättas bland sjöfolk. Väldigt gamla historier.

Det berättas om en uråldrig civilisation, för tusentals år sedan.

Kanske ännu äldre.

Folk som gömde sig bakom masker och talade om gamla ritualer.

Det du letar efter kan nog vara efterlämningarna av den.

Som sagt, vi försöker att undvika den.

På tal om det, vill du se styrhytten?

Stanna här!

Havet tog min dotter för några år sedan.

Jag kanske får träff henne igen, nånstans, på nåt sätt.

Tro inte att processen är enkel.

Vissa kommer att vilja dra ner dig i skiten, och då måste du kämpa tillbaka.

Igen och igen.

Jag har sett den här bilden i mitt huvud så många gånger.

Under så lång tid.

Varför förde ni mig hit?

Det var du själv som gjorde det.

Värdesätter du ditt liv i dess nuvarande tillstånd?

Är det precis som du har önskat det?

- Ja... - Varför håller du fast vid det?

- Jag har förpliktelser. - Mot din arbetsgivare?

- Ja, och... - De som drar nytta av din undervisning?

Jag har målat i hela mitt liv.

Och nu för jag min kunskap vidare, vartenda år, till nya lärjungar.

Hur är det med förpliktelserna mot dig själv?

- Jag gör mitt bästa med tiden jag har. - Tänk om tiden inte var avgörande?

Tänk om du inte längre var hämmad av så värdsliga saker,

som att äta, sova och tjäna ditt levebröd?

Jag skulle nog inte leva så länge utan dessa "värdsliga saker".

Tänk om du inte var tvungen till det.

Vad då? Inte leva?

Frigör dig från kroppens begränsningar.

Släpp din fantasi fri.

Det här är vansinne.

Ni är ju helt galna.

När våra kroppar är mättade med bläck,

kommer våra sinnen att befrias från sitt materialistiska tillstånd.

En tanke lever inte längre i dig, den lever utan dig.

Fri att delas med oss alla. Ett kollektivt medvetande,

fritt att vandra runt på jorden och bland stjärnorna.

Inte längre bundet till tiden.

Fantasin blir det som definierar oss.

Världens järnslöja kommer att lyftas,

och vi skall bli ett med etern.

Osedda och fria att omfamna drömmen om drömmare.

Vi erbjuder dig frihet.

Tänk och så skall det bli.

Flyt med tidens och rymdens strömmar.

Kliv iland, varhelst och närhelst du önskar.

Befria ditt kreativa väsen som bor inom dig.

Bli ett med en gränslös existens.

Och det enda jag behöver göra är att ge upp mitt liv?

Din brist på visioner hindrar dig.

Släpp dina hämningar.

Är det inte vad du lär dina lärjungar?

Jo, men inte att offra sitt liv för hantverket.

Utan konstnärlig frihet, lever man verkligen då?

Varför jag? Varför jag?

Anslut till oss så kommer allt levande att dra nytta din konstnärliga talang,

som du har ägnat ett helt liv åt att förfina.

Det är här du hör hemma. Du är en av oss.

Låt oss visa dig vad vi kan erbjuda.

Deras sporer regnade ned från stjärnorna.

De utvecklades.

De blev ett med universums innersta väsen.

De utnyttjade luftens kraft.

De anlände för en halv miljard år sen.

De utvecklades, och så även deras kunskap.

De gjorde maskinerna som den här staden vilar på.

En portal genom tid och rum, en dörr till fullständig frihet.

Skapade de liv?

Nej, de arbetade med det.

Likt en konstnär som förvandlar färg till fantastiska konstverk,

omvandlade de livet till underbara och mäktiga skapelser.

Varför gömmer ni er här ute?

Du och dina mästare. Det här stället...

Folk räds det.

Det tjänar oss väl. Skapande är en känslig sak.

Det kräver de största tänkarna med de mest ömsinta av hjärtan.

Den tidiga människan dyrkade bergen.

När de kom hit och fick skapandefrihet,

förstod de inte konsekvenserna av sina handlingar.

När berg blir levande och styr världen,

har evolutionen inte en chans.

Vi behövde en omstart.

Hundra millennier av is ställde allt till rätta.

Var det ni som gjorde det? Orsakade ni istiden?

Dödade ni alla levande berg?

- Vi behövde skydda liv. - Genom att krossa halva planeten?

Du är konstnär, eller hur?

Har du aldrig skrynklat ihop ett papper med en skiss på?

Ångrat och kastat bort dina skapelser?

Det är inte samma sak. Det är verkligen inte samma sak.

Att göra om något som skapats i verkligheten är inte samma sak!

Ta mig nu till mr Arkwright.

Mr Arkwright! Är ni okej?

Vad är det som är fel?

Fel?

Jag har kommit för att ta med er hem.

Jag har kämpat för mitt liv för att ta mig hit.

Jag lämnade mitt hem, stan. Jag drunknade nästan.

Jag gick vilse, jag blev nästan uppäten. Jag kunde ha dött!

- Men du dog inte. - Nej, men det var nära att jag dog.

Nej! Du levde.

För första gången i ditt liv kanske du kände dig levande.

Jag förstår inte!

Jag tänker inte åka tillbaka.

Varför inte?

För det som erbjuds mig har inget slut.

Jag har känt ett kall genom mina målningar, men har inte vågat.

Jag trodde att de skulle göra mig illa, men jag hade fel.

Nu vet jag att jag hör hemma här.

- Trots att det kostar er ert liv? - Det här är inte slutet.

Jag blir bara en del av något,

mellan det som är och det som inte är.

Ni kanske kan bidra med lite förnuft till det här gänget.

Minns det du har sett.

Kom ihåg den här platsen och allt du har gått igenom.

Du kommer inte att ta med mig tillbaka, men du bär på något än mer värdefullt.

Låt dina erfarenheter ge näring åt din fantasi.

Bli något nytt.

Det är dags att gå.

Förlåt att jag var självisk.

Jag menar, det här är

helt otroligt.

Du förtjänar det.

- Kom ihåg vad jag har sagt. - Det ska jag.

Vad tänker du göra nu?

Åka tillbaka och avsluta det jag påbörjade.

Efter allt som jag har sett...

Otroliga saker, långt bortom vad jag hade kunnat föreställa mig.

Jag kan göra så mycket mer nu.

Jag insåg det bara inte.

Du är inte längre den flickan som kom till min ateljé.

Vilsen och förvirrad.

Nej.

Jag måste gå. Det är dags att gå vidare.

Vi kanske möts igen, när dessa berg har förvandlats till damm och nya har formats.

Kanske...

Kanske vi redan har gjort det.

Du är fri.

Du behöver inte längre någons tillåtelse eller stöd.

Du är inte bunden till förväntningar eller flyktiga trender.

Nu flyter du fritt på fantasins vågor.

- Hallå? - Hej, mamma.

- Jag är tillbaka igen. - Mya! Jag har varit så orolig!

Det borde du inte vara. Jag kan ta hand om mig själv.

- Var har du varit? - Jag åkte iväg för att hitta någon.

Och det gjorde jag. Jag hittade mig själv.

Ett nytt jag.

Jag ser inte ett spår av originalitet i dem.

De är lika livlösa som stenarna och husen du tycker så mycket om.

Jag ser inga bevis på att du nånsin kommer att måla något annat.

Något annat? Mya.

Ni vakade över mig och vägledde mig.

Precis som ni lovade.

Ur ert perspektiv har det här kanske inte hänt än.

Eller så har det alltid varit så.

Tack, mr Arkwright, för att ni befriade mig.

Det kommer att ordna sig nu.

Jag tar över från och med nu.

Undertexter: Mika Winberg ordiovision