Original subtitles

Hejsan. Kan du stänga av bilen, är du snäll?

Så kan du sätta händerna på ratten. På ratten, tack.

–Bra. Kan jag få se ditt körkort? –Körkort, absolut.

Fast...det var inte jag som körde.

–Kan du gå hem. – Vad sa du? –Det var inte jag som körde.

–Nähä. Vem var det som körde, då? –Anders Berg.

–Okej. Var är Anders Berg nu? –Han sprang ut i skogen.

Men nu är det nåt helt annat...

–Jag måste be dig att blåsa här bara. –Ja. Ja, jag kan blåsa!

Blås ordentligt nu, tack.

–Där ser du! –Du ska få följa med oss.

Du, trilla för fan inte ner nu.

Va?

Tycker du att det är jobbigt och svårt, så kan jag fråga Jocke.

Vad säger du? Är du fars lille påg? Ja, det är du.

Och du är kär. Ja, det är du, det är du.

–Pappa, får jag fråga dig en sak? –Vad då?

När du arbetade, funderade du nånsin på att byta jobb?

–Nej. –Aldrig?

Nej.

Du förlorade liksom aldrig... Ja, vad säger man?

...tron på människor?

Du, jag har aldrig trott på människan.

Vad fan är det du står och svamlar om? – Ja, vad är det han säger, va?

–Ska du ha? –Ja, jag kan ta en skvätt.

Ja, ja. Vad är det? Ja, vad är det?

Du är en riktig en, du.

Den här mjölken är ju för fan gammal.

–Jag ser om det är nån mer. –Det finns ingen annan.

–Mamma har väl köpt? –Vad ska du med mjölk i kaffet?

Vilken vuxen människa har mjölk i kaffet förresten? Va?

–Jag. Och mamma, bland annat. –Ja...

–Var är hon förresten? –Hon är väl i stugan, tror jag.

–Vad då, du vet inte var hon är? –Hon är i stugan, sa jag ju!

Hon har inte flyttat härifrån, om det är det du tror.

Hur går det då med allt, om hon inte är här?

Det går väl hur bra som helst.

Jag behöver ingen mjölk.

–Duschen, då? –Det ska väl du skita i.

Men vafan, hon...

Hon kommer hem igen, var så säker.

–Hej! Är du Johanna Orrnäs? –Ja.

Leah. Min kollega Jens. Vi kommer från Malmöpolisen.

Vi vill att du följer med in, det gäller din fastighet på Vintergatan.

–Jaha? Det går tyvärr inte nu. –Vi har beslut från åklagaren.

–Vi har försökt nå dig i flera dagar. –Jaha. Ja.

Jag svarar inte på okänt nummer. Jag måste påpeka att jag är brottsoffret.

Det är jag som utsatts för inbrott och olaga intrång och vad det nu är.

Så tack för visat engagemang, men jag kan inte följa med nu.

–Rasmus! –Leah...

Vi ser gärna att du VILL följa med oss in.

Jag kan inte nu, som sagt. Vad gör du? Släpp! Aj!

–Kollega. –Visa respekt! Folk dog i din lokal.

–Är du inte klok, människa?! –Försiktigt nu.

–Vad är det som har hänt? –Inget, gumman.

Mamma, vad är det som har hänt?

–Lägg blommorna där på andra sidan. –Tack för det arbete ni gör.

Det är oacceptabelt att människor är livegna i Sverige, som på 1800-talet.

Vi kommer nu tillsammans – polisen, socialtjänsten och Migrationsverket–

–att göra en omfattande insats för att hitta boenden–

–som kan kopplas till oegentlig arbetskraft.

Det är inte lätt att känna hopp när trettionio människor dör.

Trettionio döda.

–Jeppe! –Mangemannen! Hur är läget?

–Har du beställt? –Nej, jag tar det vanliga bara.

–Jag har en timmes väntetid. Kaos. –Vi tar det en annan gång.

–Jag bjuder nästa gång. –Ta hand om dig.

Hej, killar!

Ska inte ni säga hej?

Det är oacceptabelt att människor är livegna i Sverige som på 1800-talet.

Regering och andra myndigheter måste vara tydliga:

Vi kommer nu tillsammans – polisen, Migrationsverket och socialtjänsten–

–att göra en omfattande insats. Men varje individ har ändå ett ansvar.

Vem vill man vara? Vilket moraliskt ansvar vill man ta?

–Kan du lägga ansvaret på enskilda? –Det gör jag inte.

Men alla har ett ansvar. Köper du billiga tjänster eller varor–

–så betalar någon annan mellan- skillnaden. Ibland med sitt liv.

Det kan vi inte acceptera.

Ni får lita på mig: Det som skett här i Frihamnen ska inte ske igen.

Kommunen sköter all kommunikation. Gräns kollar papper.

Är du okej med att gå först tillsammans med Magnus och Faye?

Jag och Fanny står vid bakdörren och tar diagonalen med andra turlaget.

Hej! My Berg heter jag, och jag kommer från kommunen.

–Vi ska avhysa alla som bor här nu. –Det bor inga här.

–Jo, det vet vi att det gör. –Tack så mycket.

–Hejsan. –Hej. Mia.

Vi kommer att stänga den här lokalen nu. Ni kan inte bo här längre.

Be alla ta fram ID-handlingar.

Det här är Guds hus, ni kan inte göra det här. Sluta nu. Hallå, snälla du!

Sara här.

Jag trodde att ni slutat med det här.

De har det väldigt svårt ändå. Kan de inte bara få känna sig lite trygga?

Det är deras trygghet vi tänker på.

Vet ni, vi har nåt som heter kyrko- frid i det här landet. Över 800 år.

Lugna ner dig, vi försöker bara göra vårt jobb.

Alla är inte födda med samma privilegier som du.

Om du lugnar ner dig, så kan vi avsluta detta på ett värdigt sätt.

Sa du värdigt? Det finns väl inget värdigt i det här, snutpitt.

–Skäms, skäms, skäms! –Lugna dig nu!

Jag har suttit med schemat.

Det är en jävla massa sjukfrånvaro och gränskommenderingar nu.

Jag har svårt att få ihop det. Det är som att sortera frimärken i snöstorm.

Alltså, jag tänkte... Skulle det vara okej om ni åkte igen?

–Inga problem. –Säkert?

Nej, inga problem.

Ni kan åka ihop igen, om jag förstått rätt?

–Ja, du har förstått helt rätt. –Tack.

Jag vore tacksam om alla bara slutade ligga med varann i mitt turlag.

Nej, jag menade inte så.

–Det är svårt med känslor. –Fast nu är inga känslor inblandade.

–Nej, bara kollegiala känslor. –Det är de bästa.

Absolut de bästa. Stannar det där, så har jag inga problem i hela världen.

–Va? –Nej, ingenting.

Jag vet inte, jag har inte hört nåt.

–Hallå, hur var det här, då? –Hej.

–Hur är läget? –Bra. Här är Fanny, hon är ny.

–Tjena. –Fint namn, Fanny.

–Irene heter jag. –Manuel heter jag.

–Vi får väl hälsa så här nu. –Du kan göra honnör till mig.

–Okej, är det du som för befäl här? –Correctamundo.

–Var är Johnny? –Pesten tog honom.

–Ja, han gick vidare. –Jag beklagar verkligen.

Trist slut på ett svårt liv.

Ja. Sprit skyddar. Sprit och snus. – Eller hur?

–Då får man väl ta och börja med det. –Nej, gör inte det, Fanny.

Spelar du förmanskortet?

–Då lovar jag. –Bra!

–Ja... Är den här ovanligt långsam? –Ja, den är ovanligt långsam.

Det är så. Men det måste få ta tid om man ska brygga fulländat kaffe.

Så klart. Du...

Tack, förresten, för samtalet efter branden.

Det var jättebra för mig med. Verkligen, faktiskt.

Men det var ju inget terapisamtal. Om du behöver det, så finns det.

Nej, alltså...nej.

Det är, som jag kanske sa då...

Utifrån så är det ju det värsta jag varit med om.

Men ändå inte, för jag kände att det fanns ett system där.

Det vore skillnad om jag var där som Fanny. Men nu var jag där som polis.

Jag är glad att där fanns en skillnad, om du fattar?

Ja, absolut. Det är jättebra.

Man ska kunna skilja mellan yrkesroll och privatliv.

–Alla pratar ju om det. –Mm, det är ju det.

–Är du bra på det? –Nja...

–Jag tror att det där var min mugg. –Nej... Eller?

–Jo, det är min mugg. –Jaha, jag kan göra en ny.

Nej, det är lugnt. Jag kan ta din.

–Afternoon, sir! Stör jag? –Nej, absolut inte.

Jag tänkte bara kolla om du hade lite respons på min insats under branden.

Det gäller ju att passa på. Snart kanske jag är din chef. – Eller din.

–Vad då, sa jag nåt dumt i intervjun? –Vilken intervju?

Jag satte upp den på anslagstavlan. Men du har ju mycket annat att stå i.

Men jag skickar den till dig. – Du läste den? Najs.

Jag kan skicka den på mejl. Så.

Som ni alla vet, så är Operation Emil en myndighetsgemensam insats som...

/OVÄSEN FRÅN BORRMASKINER/...försöker komma till rätta med illegala och...

...brandfarliga boenden. Ett ögonblick bara.

Skulle jag och Khalid kunna få säga nåt under tiden?

Som ni vet, har jag och Khalid fortsatt att köra ut mat–

–till gamla och hemlösa.

–Tack för era bidrag! –Ja, verkligen. Superfint.

Så nu tänkte vi försöka göra nånting för brandoffren och deras anhöriga.

Det är samma Swishnummer, men skriv "Vintergatan" i meddelanderaden.

Och det är helt frivilligt, så klart. Bara vad ni har att avvara.

Inga krav. Men ibland känns det ju bra att kunna...

–...göra nåt. –Göra nåt.

–Fan, vad ni är äckliga. –Sara och Khalid! /SPRIDDA APPLÅDER/

–Tack, tack. Tack för oss. –Okej, samling.

Är det här rätt?

–Hej! –Sara!

Jag packar åt dig. Du köper så bra. Jag vill inte kasta mat.

–Går det bättre nu? –Ja, en del börjar komma tillbaka.

Men många jobbar hemma än, så jag ska nog sluta med lunchen.

–Men det blir bra. Jag vet det. –Men synd, det är ju så god mat här.

Tack. – Sara tror att jag överdriver. Nej! Fler som hon.

Omtänksamma människor med hjärtat på rätta stället, alla problem är lösta.

–Jag tror att du är samma lika. –Nä...

–Ta med bröd. Chalka, väldigt gott. –Nä...

Du är en bra människa. Och snygg man.

–Han äter inte vitt bröd. –Jo, men jag kan...

Han äter det här, det är jättegott.

–Fyra ciabattas räddar henne inte. –Nej, jag vet.

–Jag kan inte äta detta. –Ta det lugnt.

Säg inget. Jag vet att du tycker att jag bryr mig för mycket.

–Jag har inte sagt nåt. –Vad är det, då?

Ingenting.

Du får hata mig resten av livet, jag kan inte göra så mycket åt det.

Mm, tack.

Jag fattar inte hur du kan tro att allt du gör har sån jävla betydelse–

–och är så jävla viktigt hela tiden. Det är det liksom inte.

Jag vet inte, jag är...

Jag är trött och jävligt hungrig och det är...

Mm.

Jag kanske inte har samma positiva livssyn som du och Khalid.

–Han tycker jättemycket om dig. –Va?

Han pratar alltid om vilken fin och bra polis du är.

Vi fixar nåt att äta åt dig.

Hej, Mackan.

Kom och sitt här, kom och sitt här.

Helvete. Så, så. Så.

Mackan, nej. Nej, nej, nej.

Gå och sätt dig igen.

Jävla helvetes jävla fågeljävel.

–Jaha, är den på gång igen? –Jävla skitmaskin.

–Vänta. –Jag blir så trött.

Vi ska se.

Men...jag tryckte in den där.

Testa att pilla. Prova och se om det funkar.

Vad tror du?

–Nej... –Jag går och köper kaffe. Vill du ha?

Du, det är på gång en manifestation för de här som dog i Frihamnen.

Jag hörde det. Vanligt brygg, va?

Du kanske kunde hjälpa Tessan? De behöver verkligen folk på dialogen.

Jag? Tycker du inte att jag sköter mig?

Jag ska vara helt ärlig, Leah. Du är min bästa polis.

Jag kommer alltid ha dåligt samvete som inte hjälpte dig när du behövde.

Och då var ändå varningslamporna stora som babianrövar.

Vanligt brygg?

Jag tror att du kommer att bli till stor nytta för henne, Leah.

Då säger vi så, Leah.

De kan fan inte mena allvar. – Hej. Menar ni allvar?

–Alltså, ni ska inte hit, eller hur? –Jo, detta är väl polisen?

Toaletterna är redan avstängda. Jag hörde att det skulle bli bajamajor.

–Hur länge då? –Jag vet inte. Det undrar jag med.

Det är ju värden och cheferna som har kontakt med byggledningen, inte jag.

–Och nu är det ju helt tomt på folk. –Och allt är lugnt, eller?

Värden har lovat kollektivavtal och att alla har arbetstillstånd.

Men vi kanske inte ska prata så mycket om det här utanför huset.

Jamen, samtiden är vad samtiden är, och vi har ju bättre saker för oss–

–än att hantera en skitstorm om att polisen använder illegal arbetskraft.

–Vilket vi inte gör. –Men det är det väl ingen som tror?

Nej, vi får bara hoppas att de kommer i gång igen snart.

–Finns det vatten i bajamajorna? –Sanitetsskum.

Jag tänkte så här, jag har vänner som är med i en blåsorkester.

Om de leder fackeltåget, det hade väl varit fint?

Fantastisk idé. Jag älskar blåsmusik.

Jag fattar inte varför de ska vara här.

Ska det vara värdigt, inga poliser. – Ni gör ju att de måste gömma sig.

För bara några dagar sen tog ni barn i en kyrka.

Så jävla dåligt. Till och med för att vara polisen är det för jävligt.

Vi har ju bestämt att hålla mani- festationen i samarbete med polisen.

Om du, Frans, vill hålla i en egen, får du absolut göra det.

–Det är inte det vi diskuterar nu. –Superbra. Lösningsorienterat.

Ska vi fortsätta? Blåsorkester var det nån som sa.

–Kommer ni att gripa papperslösa då? –Det skulle inte se så bra ut.

–Det är fan det enda ni bryr er om. –Det är inte sant.

Har ni glömt varför vi sitter här? Frans, tänk efter.

Varför sitter vi här? Det är ju helt förfärligt att sitta och bråka.

–Nu får vi ha lite skärpning här. –Tack.

Vi kan börja manifestationen med att läsa upp namnen på de omkomna.

Det är viktigt, så att det inte bara blir "de trettionio"–

–utan individer med egna historier och berättelser.

–De ska inte glömmas bort. –Absolut. De förtjänar en värdig dag.

Alla borde få en dag. En dag för varje person.

Jättebra idé.

–Absolut. –Definitivt.

–Hej. Är du okej? –Ja, ja. Ja.

–Det är inte helt värdigt, men... –Jaha? Nej, jag menade branden.

Ah! Sorry, jag trodde... Det är okej.

–Okej, bra. –Det här är också okej.

–Gå före du. Du är viktigare. –Säkert?

Ja, jag kollar så att bajsmannen inte kommer hit och välter den.

–Okej, eh...? –Bajsmannen.

Hultsfred.

Nej, glöm det. Jag ska inte stå här och hindra dig. Kör, kör.

Jag skyndar mig.

–Vet du vem bajsmannen är? –På 90-talet? Nej.

–Katrin pratade om honom. –Vad då, Katrin Katrin?

–Hon har lite konstig humor, visst? –Jag har inte märkt så mycket humor.

–Vad har du märkt? –Hon gillar att vara chef.

–Och så gillar hon ju...tjejer. –Vad då "gillar tjejer"?

Katrin Hatt gillar tjejer så som jag gillar tjejer. Sånt märker man.

–Hur märker du det? –Men kom igen.

Det är som vissa bögar. Det är ingen överraskning att de är så, eller hur?

–Hur då? –Hur menar du? Jag fattar inte.

Men vad håller ni på med? Hon sitter som om hon ska grensla en elefant.

Som en man. Vissa lesbiska kvinnor är ju mer män än män. Så är det.

Inget konstigt, det märks.

Come on, sister. Stay black and proud.

Äh, det blir bra. Nu går jag.

–Alltså, vad håller han på med? –"Bra, nu går jag." Orkar inte...

–Vart ska du gå? –Vad då?

Visste du att Katrin var gay?

Ja.

Hon är ju lite snygg.

Eh...okej?

–Alltså, hon är 60. –Du är lite inskränkt.

Hon är 60 och hon är chef. Vad då inskränkt? Är du intresserad?

Jag bara konstaterar, hon är snygg.

–Vad då, är du det? –Nej.

Okej, ha det.

–Stackars Sara. Förkyld, alltså? –Ja, ja, ingen fara.

Lite snuva och så. Bara att stanna hemma.

65-1320 från 6-0. Kom.

6-0 från 1320. John Ericssons väg. Kom.

Bråk i parkeringshuset på Emporia. Kom.

Ja, det är taget. Kom.

Det måste vara raggarna igen.

Kom igen nu, in i bilarna. Dags att dra nu.

Kom igen nu, allihopa.

–Stäng av. Stäng av nu, sa jag. –Hallå, vad händer här?

–Rör inte bilen, blattejävel! –Vad fan säger du?

–Det här är en bil, inte en kamel. –Vad fan säger du, din dumme jävel?!

–Kollega, det är lugnt. –Han har inte gjort nåt.

–Du backar. In i bilen. –Han kan knulla en kamel i stället.

Vad i helvete trodde du skulle hända, din dumme jävel?

Du blöder lite i munnen. Är det skönt, tycker du? Va?

–Släpp mig! –Nu är det inte lika kul, va?

–Din dumma lilla raggare. –Kollega.

Kollega!

Vad säger du om en öl?

Va?

Ta en öl sen. Vad säger du?

Ja, det kan...

–Det är mycket med den där kanalen. –Ja, det blir en del att föreläsa.

Det funkar rätt bra. Så jag gör lite streamar för att hålla i gång.

En del vill jobba med tv, men för mig är det att nå ut som är det viktiga.

Det är som med dina inlägg och det du gjorde med handbollen.

Fast handbollen var ju lite av en flopp.

Vete fan om jag håller med dig där. Man vet aldrig vad det är som funkar.

Om fem år kanske nån av killarna tänker: "Fan, Mange trodde på mig."

"Jag var inte på en plats i livet att ta emot det, men nu förstår jag."

Du är en för grym förebild för att tvivla på dig själv.

Och en jävligt grym snut, ska du veta.

Du har inte bara inspirerat kidsen, utan dina kollegor också, även mig.

Sluta aldrig tro på din förmåga att du faktiskt påverkar. Är du med?

–Ja... –Shit, vad jag babblar.

Orkar du vara med på en selfie, så lägger jag bort den här sen.

Woo, snyggt! Titta där.

Inte dåligt. Min Instagram kommer att explodera efter det här.

Man måste tro på det goda i människan–

–att vi inte är ensamma och meningslösa.

Det går inte att förhindra alla tragedier. Vi kan inte ge upp.

Även om det kan vara svårt ibland, så måste vi fortsätta. Fortsätta kämpa.

Även om det kan vara svårt ibland, så måste vi fortsätta. Fortsätta kämpa.

Man måste tro på det goda i människan–

–att vi inte är ensamma och meningslösa.

För vad är det för mening utan hopp och tro på att allt ska bli bättre?

Helvetes jävla skit. Ska det vara så jävla svårt att skriva?

–Hej! Äta här eller ta hem? –Nej, inte i dag. Jag har käkat.

–Jag söker en av dina kollegor. –Vad har hänt?

Förlåt, jag är polis och fick kontakt med henne i samband med branden.

–Nej, hon vill inte prata med dig. –Det ser det inte ut att vara.

–Ta henne till sjukhuset. –Vi har läget under kontroll.

Det ser det verkligen inte ut som. Hon behöver ju hjälp med sin arm.

Vi har läget under kontroll. Om chefen ser dig här, får hon problem.

–Vad då för slags problem? –Det har du inget med att göra.

–Gå. –Ja, jag ska.

Du behöver inte vara så otrevlig. Jag är på väg.

Gå!

Hur mycket vi än försöker, så kan vi inte kontrollera situationerna–

–vi befinner oss i. De bara är. Det får en verkligen att tänka.

Man behöver ett ödmjukt perspektiv kring livet och sin situation–

–ifall man vill överleva med ett förnuftigt sinne. Helst som polis.

Det handlar inte om att vinna i allt man gör, utan om det man väl vinner.

Hej.

–Hej, hej, hej... –Du måste gå nu.

–Jag vill bara prata med henne. –Hon vill inte!

Vad fan håller du på med?!

Hon måste till sjukhus, hon kan ju få blodförgiftning.

–Oj, det ser inte bra ut, faktiskt. –Hon har feber.

Okej, vi måste titta på det. Jag ska hjälpa henne. – Du får följa med.

Hej.

Ja, vi är på sjukhuset. Hennes arm är helt paj.

Nej, hon kan inte jobba så här.

Ja, men nu är det så.

Är allt okej, eller vad händer nu?

Du, jag är polis.

Det finns massor jag kan hjälpa till med, men jag behöver lite bakgrund.

Det finns inget du kan göra. Lämna henne i fred. Vem fan är du ens?

–Vi vet ju inte ens vad du heter. –Jag heter Magnus. Vad heter du?

/SIRENER I FJÄRRAN/

/SIRENERNA PASSERAR/

I dag ska jag bara vara YB, så vi hugger inget jobb i onödan.

Jag har en del admin att fixa också, så hurra, hurra.

Hallå? Hallå? Hörde du vad jag sa?

"YB hela dagen, admin, hurra, hurra." Eller?

Ja, ja, det är bra.

–Hejsan. –Lunchen är slut i dag.

Jag vet. Jag skulle bara prata med er chef. Är han här nånstans?

–Han är i köket. –Okej.

Hallå, ja.

–Hej. –Tjena.

Magnus. Jag har varit i kontakt med en av dina anställda, Kim Nguyen.

Kim Nguyen? Ja, hon jobbar här. Vad gäller det?

Hon blev ju illa skadad i branden, så jag hjälpte henne till sjukhus.

–Jag hörde det, hon berättade det. –Hon kan ju inte jobba med den armen.

Hon ska ju sjukskrivas. I värsta fall får hon amputera armen.

–Jag tvingar ingen att jobba. –Okej?

Hon upplever att hon är tvingad för att inte förlora jobbet eller pengar.

Och att du sitter och håller på vissa av hennes ägodelar och pengar.

–Är det hon som har skickat dig? –Nej.

Men om du bryr dig om hennes pengar, varför betalar inte du henne mer?

Du ska nog tänka efter jävligt noga nästa gång du öppnar munnen.

Kanske lättare om du bara samlar ihop hennes grejer och ger dem till mig.

Pass och pengar också, tack. Okej?

Fint.

Nej, Operation Emil löser självklart inte alla problem.

Men vi har kunnat få bort ett antal farliga boenden.

Nej, det är inte alls för att slussa dem. Nej.

Det löser inte allt, men man kan ju inte bara ge upp. Eller hur?

Exakt, tack själv. Tack.

Jesus! Jävla snackeröv.

"Det tar bara fem minuter." Snarare trettiofem.

–Hur gick det för dig, då? –Det gick bra.

–Hittegods? –Ja – den.

–Jag skriver in den sen. –Ja, ja. Okej.

Hej.

–Hallå. –Hej, det är jag.

–Läget? –Jo, bra. Jag skulle just lägga mig.

Jag skulle bara fråga...

–Vad är det som låter? –Vänta. Jag får ringa upp dig.

–Jo, vi har ett rum ledigt. –Bra.

Vi kan börja med en natt, så tar vi det därifrån sen.

–Ett dubbelrum, då? –Va? Eller...nej.

–Alltså, för två? Dubbelrum för två. –Nej, nej, för en person bara.

Okej, men inga besök, bara så du vet, för då måste jag ringa polisen.

Självklart. Jag kommer inte att vara på rummet överhuvudtaget.

Nej, okej.

–Förskottsbetalning. Swish? Kort? –Vi kan ta det på kortet.

/HON TALAR VIETNAMESISKA/

Min syster hette Thu. Hon var två år yngre. Jag var stor syster.

/VIETNAMESISKA/

Nu är hon död.

Ja...

/VIETNAMESISKA/

Hon gjorde alltid jag skrattade. Och vi bråkade.

Har du syster eller bror?

Den här dagen är till för Thu Nguyen.

27 år gammal, från ett samhälle utanför Can Tho i Vietnam.

När Thu var barn tyckte hon om att läsa japanska manga och sjunga.

Hon var det minsta barnet, så hon var lite bortskämd–

–av sina föräldrar och sin syster. Hon snarkade mycket när hon sov.

Hennes farmor brukade skoja...

Du, vad var det du ville när du ringde?

–Jaha, nej, det var inget. –Okej.

Be om råd om en grej.

En tjej, eller?

Ja, det kan man säga.

Hm.

Okej.

Bara glöm det. Det löste sig på annat sätt.

Jaha.

En av hennes favoritlåtar var "Say everything will be alright"–

–av artisten Isak Danielson. Han är här och ska spela för oss.

Så...

...grattis.

Vad kul.

Och framför allt...grattis, tjejen.

Say that everything will be alright

I know I'll have to give

all the things that I never gave

If only you could understand

Just take hold of my hand

I will never let go

Tack.

Det är tydligen viktigt att man säger det nuförtiden.

Det räcker inte att bara vara lite hygglig.

Nej, det ska tackas och gullas och daltas–

–och delas ut medaljer och fan och hans mormor.

Varför kan man inte bara visa lite vanlig jävla medmänsklighet? Va?

Du, se för fan till att släppa in Boris. Han hatar att vara utestängd.

–Hör du det? –Ja.

–De trendar nu. –Vad då?

Khalid och Mange. "Gulliga killar."

–Jag är glad att de kommer överens. –"Hashtag Bukis".

–Va? Nää! –Har Jesse klagat?

–Ja, faktiskt. –Bra! Jag backar honom.

Du ska fan ha löneavdrag för att du komplicerar hans schema.

–Vad är detta? –Hur går det?

Det går inte alls. Här ska jag lägga upp en informativ tweet–

–om att E6 norrgående är avstängd, men vad händer?

–Har du testat... –Nej, säg det inte. Jag varnar dig.

–Vad får jag inte säga? –Om jag provat att starta om den.

Det säger man till riktigt gamla människor, som min moster.

Hon blev 86 i april. Så...

Men har du testat att starta om den?

Allvar? Du sa det. Du säger det, alltså? Det är ju bara...

Förlåt, men skyll dig själv.

–Jag får testa, jag får testa? –Nej, det får du inte.

Jag sköter om det när jag kommer hem i stället.

Ja...

Nej. Fint.

Vad?

Jag är säkert ute och cyklar, men det är bättre än att inte säga nånting.

Du förstår att det liksom inte kan bli nåt mellan oss, så?

Ja, eller...

Ja.

Ja...

Synd.

–Jag har köpt en sån där ny. –Har du? För vilka pengar då?

–Du har väl sett den redan? –Jag kan lätt kolla om den.

Textning: Ulrika Jansson Båving Svensk Medietext för SVT