All language subtitles for Transit.2018.1080p.BluRay

Georg?

Vad gör du här? De håller på att
stänga Paris. Du kommer inte ut.

- Du, då? Vart ska du?
- Jag beger mig till Cassis morgon.

- Var ligger det?
- Marseilles. Jag tar en båt.

- Jag har "danger visa" till USA.
- Vad är det?

- Ett visum för människor i fara.
- Svävar du i stor fara?

Lägg av!
Mina artiklar? Tidningen?

Du skulle kunna göra mig en stor tjänst.
Det ligger pengar i det.

- Lämna över dessa brev.
- Varför gör inte du det?

De är till Weidel. Författaren, du vet.

- Han var stor en gång...
- Varför gör du det inte själv?

Jag har försökt.
Men hotellägaren var lite märklig.

- Blev du rädd?
- Jag är försiktig, sa jag.

- Från vem är breven?
- En är från hans fru.

- Är det viktigt?
- För henne är det det.

Det andra är från Mexikanska konsulatet.
Vi var vänner. Vi hade samma utgivare.

- När får jag pengarna?
- När han fått breven.

Hotell Ryad, rum 6.
Jag väntar här.

Hur ska du ta dig till Cassis?

- Låter du Heinz köra med dig än?
- Nej... Varför är det bra?

Vi har en plats i bilen.
Men bara en.

- Följer du med?
- Jag kommer.

- Varför väntade ni inte där nere?
- Jag ringde på dörrklockan.

- Jag hörde inte.
- Tydligen inte.

- Jag letar efter ett rum.
- Får jag se era papper, tack.

- Får jag se rummet, tack?
- Välj, ni. Det är nästan inga gäster.

Ni kanske kan ge mig råd.

Lite morgonsol, lugnt och stilla
med fåglar i trädgården.

Är ni tysk?
Är ni från ockupationsstyrkan?

Alla gäster ska registreras.
Jag kontrollerades för två veckor sen.

Lite morgonsol och fåglar
i trädgården, fräulein.

Var vänlig att vänta.
Jag ska hämta en nyckel där nere.

Nummer 16 är mitt finaste rum.
Två fönster mot söder.

Ni kan inte tänka er vilka problem
mannen orsakade mig.

Han kom på kvällen efter ockupationen.
Jag hade inte hunnit stänga hotellet.

Min pappa sa alltid att man inte ska
överge sin egendom. Den förstörs då.

Mr Weidel kom hit.
Han skakade som ett asplöv.

Han bad mig att inte skriva in honom.

Mr Langeron insisterar på
att registrera alla utlänningar.

Man måste hålla sig till reglerna.

Han motsatte sig registrering.
Han hade redan bott här med sin fru.

De älskade stället.

När det gäller kärlek,
så mjuknar jag.

Det är sån jag är.
En fransyska rakt igenom.

Bara en natt, sa jag. Han kom inte ner
dagen därpå, så jag gick in med nyckel.

Då upptäckte jag den här röran.

Han hade stelnat i sitt eget blod.

- Var är han nu?
- En polis jag känner hjälpte mig.

Okänd kropp, krematoriet
och omärkt grav.

Han orsakade mer
problem än ockupationen.

Vad ska ni göra med allt det här?

Vill ni ta det?

Jag vill bara att det ska gå rätt till.

Era papper, tack?

Han är där! Där!

Det är jag.

- Var har du varit? Vi har varit oroliga.
- Claire? Vad gör du här?

- De kommer att hitta rummet.
- Vi säger att det är en lek.

Hans hemliga rum.
Han har alltid velat ha ett.

Marsipanen.
Jag lovade det till grabben.

Melissa är i Marseilles. Han får vila,
sen ger ni er upp i bergen.

- Han kommer inte att klara det.
- Morfin och tre penicillintabletter.

- Claire har packat hans saker.
- Han klarar det inte.

De går från hus till hus.
Grannens man är polis.

Hon såg gömstället i dag.
Hon kommer att anmäla det.

De har ett läger i Velodrome.
De rensar hela området.

De kallar det för vårstädning.

För i helvete!

Jag har en huvudnyckel till dörren.
Resan tar drygt fyra dagar.

Du kan öppna fönsterluckorna
för att få in frisk luft och ljus.

Men håll dem stängda vid varje stopp.
De får inte upptäcka er.

När ni kommer till Melissa ligger ni
lågt i några dagar.

Sen går ni till Henry i bergen.

- Hur ska jag...
- Hjälp honom. Du ska hjälpa honom.

- Det här lyckades jag fixa till dig.
- Tack.

Skynda på.

Man måste beställa...

Vi ska... Vi hoppas...

Och vart ska du ta vägen?

- Marrakesh...
- Åh, häftigt. Lite solsken.

Han visste inte hur länge
han vakat över Heinz.

Till sist öppnade
han författarens väska.

Han kände att det var hans språk.
Hans modersmål.

Han stötte på ord som hans
mor använt för att lugna honom.

I den här berättelsen myllrade det
av galna människor.

Alla var inblandade i
dunkla förvecklingar.

Även de som ansträngde sig för att
hålla sig borta från dem.

Det märkliga var att ingen av
alla människorna i historien-

-irriterade honom, som de hade
gjort i verkliga livet.

Han förstod deras handlingar
för att han kunde följa dem-

-från den första tanken ända
tills den oundvikliga konklusionen.

På grund av att den nu döde
författaren skildrat dem såna-

-verkade de mindra ondskefulla
i hans ögon.

Det fanns två brev i ryggsäcken. Ett från
förläggaren som prisade hans bok-

-men beklagade att han inte
kunde ge ut sånt längre.

Det andra var från en kvinna,
som måste ha varit hans fru.

Det stod att han inte skulle vänta på
henne. Deras liv tillsammans var slut.

Han mindes breven Puls bett
honom överlämna till Weidel.

De låg fortfarande i bröstfickan.

Ett var från mexikanska
konsulatet i Marseilles-

-som bekräftade att Weidel var
välkommen att bo i Mexiko.

Ett visum och en resefond
väntade på honom.

Det andra var från frun, som skrev
att hon måste träffa honom igen.

Hon väntade på honom.
Han måste söka upp henne i Marseilles.

Ett förvirrat brev, men välformulerat.

Nej, inte välformulerat,
rakt på sak.

KOM GENAST, ÄLSKLING

LÅT OSS BÖRJA ETT
NYTT LIV I MEXIKO.

Heinz.

Heinz?

Heinz?

Släpp!

Släpp!

Titta! Ett fönster är öppet.

Vilken stank Han är död.

Släpp honom.

Jag tar hans saker.

Han anlände till Marseilles dagen
därpå. Blå himmel, vajande palmer.

Det var kallt. Det var mistralvinden.

Han var trött. Ingen såg åt honom.
Det var det värsta.

De stirrade inte på ens smutsiga,
trötta uppseende och slitna läder.

Det värsta var att de inte såg en.
Man existerade inte.

Hon knackade honom på axeln och
vände sig om. Det var då han såg henne.

Hon tittade på honom, skakade på
huvudet och gick sin väg.

Han betraktade henne. Hennes
eleganta kappa och tjusiga skor.

Hon vände sig om en gång till,
tittade på honom och gick i väg.

I samma sekund ljöd en siren och en
razzia började. Han sprang i väg.

Kan du stå i mål?

- Vad är klockan?
- Omkring 11.

- Borde inte du vara i skolan?
- Nej, det är söndag i dag.

- Vill du spela?
- Jag har inte spelat på åratal.

- Du ska bara stå i mål.
- I mål? Hur ska det gå till?

- Är du tysk?
- Hör du det?

Nej, men de älskar sina målisar.

- Det vet jag inte.
- De är bra i alla fall.

- Det är sant.
- Är du bra?

- Ja.
- Väldigt bra?

Ja, väldigt bra.
Hit med den.

Den är tom på luft.

Varför...? Varför blev det inte mål?

Ditt stödjande ben avslöjar vart
du kommer att sätta bollen.

- Skit!
- Pratar du tyska?

Skit, en-två pass, Borussia Dortmund.

- Är det allt du kan?
- Jag kan säga några fler saker.

Jag måste prata med din mamma.

Jag heter Georg.
Jag är en vän till er man.

Vi var på väg hit. Han hade skadat
benet och det blev infekterat.

Han är död.

Han letade efter ett lugnt hotell
där han kunde hålla sig gömd.

Alla hotell var proppfulla.

Det sjunde hotellet hade ett rum
trots att det stod att det var fullt.

- En vecka i förskott.
- En vecka?

Blir det razzia så
står jag tomhänt igen.

- Du har inget uppehållstillstånd.
- Jag tänker inte stanna här.

Men du måste bevisa det.

- Hur gör jag det?
- Du går till polisstationen...

...och visar dem ditt visum
och passersedel.

Jag kan bara stanna tills i morgon.
Det kan jag också bevisa.

Hur mycket?

Han visste att kvinnan skulle förråda
honom förr eller senare.

Han var utmattad.
Han brydde sig inte.

Priset som kvinnan skrev ner var
absurt. Det var allt han hade.

Han såg de andra gästerna hänga
ängsliga i lobbyn-

-ivriga att få berätta sina
historier för nykomlingen-

-och vilket land som utfärdade
transitvisum eller visum.

Senare på rummet funderade
han på författaren.

Han plockade upp hans sista manus,
men det fascinerade inte honom mer.

Han var utsvulten och
cigaretten smakade illa.

Han la sig och försökte sova
bort hungern.

I morgon skulle han ta
författarens saker till konsulatet-

-och kanske få en hittelön
så han kunde få lite mat.

Nåt skulle dyka upp.
Hungern var olidlig.

Det här är mitt arbetskontrakt.
Caracas.

Jag är dirigent.
Känner ni till Caracas?

Där ser ni.
Jag ska börja 1 september.

Det... här är mitt visum.
De kom punktligt.

De vill ha modern musik.
Jag blev själv förvånad.

Jag är känd specialost på Reger och
Nono, men modern musik i Caracas?

De vill ha tolv passfoton.
Ett, två, tre...

...fyra, fem, sex, sju...

...åtta, nio, tio, elva, tolv.
Alla är här.

Jag ler inte, öronen är synliga.

Jag fick avslag förut.
Det kostade mig...

Här är passersedeln. Den stannar
två gånger i USA och Mexiko.

Därför behöver jag transitvisum.
Du kanske tänker att det är onödigt.

Nej. De är rädda...
att vi ska gå iland och stanna.

- Har du nåt att äta?
- Ursäkta? Det har jag inte.

Han tittade på dirigenten och alla
andra som ville berätta sina historier.

Hur de lyckas undkomma döden.
Om alla som de förlorat på vägen.

De hemska saker de sett.
Han orkade inte höra det mer.

Säg inte att de är söta.
Jag hatar dem.

Jag skulle vilja mala ner dem
om jag kunde.

De tillhör två amerikaner,
Amy och John Blumenberg.

De gjorde en galen rusning till
sista planet till Washington.

Kan inte säga att jag klandrar dem.
John är jude, som jag.

De kunde ta med hundarna.
Jag ska ta med dem över havet.

I utbyte garanterar de att
jag får visum.

Jag väntar på ett mexikanskt transitvisum
och ett veterinärcertifikat.

Jag inredde deras hus.

Sen tänkte han:
"Det är Marseilles. En hamnstad."

"Hamnar är ställen
där historier berättas."

"Folk här är i sin fulla rätt
att berätta historier."

"Och bli lyssnade på."

Jag vill inte stanna i Mexiko.

Jag hatar dem... deras byrackor.

Nu går det för långt.
De försöker skrämma oss.

- Min livförsäkring.
- Det här är inte klokt.

813... Är det du?

Ja.

Bara passet, tack.

- Ett visum?
- Ett transitvisum.

- Vart då?
- Amerika.

- Vad gör ni?
- Breven och manuskriptet...

Ert nummer, tack.

Det här?

Vad gör ni här?

Jag är inte konsuln. Jag ska
bara kategorisera de sökande.

- Jag är här angående Weidel.
- Författaren?

- Jag är...
- Ett ögonblick, tack.

Konsuln väntar er.
Varsågod och stig in.

Er fru var precis här.

Två visum, passersedlarna
och en check.

Det finns en Western Union-bank på
Canebière. Den är öppen dygnet runt.

Ni har bara tre veckor
tills skeppet avgår.

Skynda er att söka transitvisum
för USA och Spanien.

De bygger läger i Aix och Cassis.
Rensningen börjar snart.

- Det är nog ett missförstånd.
- Det finns ingen direktförbindelse.

Ni behöver transitvisum.
Alla är rädda att ni ska stanna.

Vad hette er fru nu igen?

Er frus namn?

Ni kan väl inte ha glömt fruns namn?

Hon kommer hit varje dag
och pratar om er.

KOM GENAST, MIN ÄLSKLING

- Marie.
- Visst, Marie.

Hon grät och grät.

Hon lämnade mig.

En sak intresserar mig.
Det är mer en fråga.

Vem glömmer först, den som är lämnad,
eller den som lämnar?

Jag är intresserad av er
åsikt som författare.

Jag minns henne knappt.

Det var den eftermiddagen jag
först såg honom.

Han löste in checken och
satt vid fönstret och åt Margherita-

-och drack en kyld rosé.

Utanför gick folk
med sina shoppingpåsar.

Rädsla och kaos kommer snart
råda igen och de bara shoppar på.

Jag berättade om en film där
zombier belägrar ett köpcenter.

"Ja", sa han. "Även de
döda har slut på idéer."

Vill du spela?

- Jag tog med nåt till dig.
- Jag kan inte. Jag är sjuk.

- Är mamma hemma?
- Nej, hon arbetar.

- Lyssnar du på radio?
- Den är trasig.

- Har den fallit i golvet?
- Jag vet inte.

Kan du laga den?

Jag kan försöka.

Vill du hjälpa mig?

Kan du hålla den?

Okej, och nu...
Håll den över lågan.

Inte för nära lågan,
där är temperaturen lägre.

Jag lånar den här ett tag.

Okej, lite häråt.

Nu ska vi kolla om det funkar.
Håll inte andan. Andas lugnt.

Precis som i fotboll.
Andas lugnt och stilla.

Kom med skeden nu.

Lite närmare. Där.

Okej. Det ser bra ut.
Nu ska vi pröva.

Vad är det?

Jag känner igen sången.

Fisken... simmar hemåt

Elefanten stampar hemåt

Myran rusar hemåt

Gatlampan tänds
dagen har gått

- Mamma undrar om det är ditt jobb.
- Ja.

Jag är utbildad
radio-och tv-reparatör.

- Har du avlagt ditt gesällbrev?
- Nej. Fascisterna kom i vägen.

Kan du sjunga sången igen?

Mamma vill se dig sjunga.

Fjärilen... flyger hemåt

Lilla björnen
drar hemåt

Fisken
simmar hemåt

Gatlampan tänds
dagen har gått

Nu kommer fisken igen.

Fisken... simmar hemåt

Elefanten... stampar hemåt

Myran... rusar hemåt

Gatlampan tänds
och dagen har gått

Rävar och gäss
ger sig hemåt

Katter och möss
rusar hemåt

Man och fru
går hemåt

Han bröt nästan ihop.
Luften försvann ur honom.

Han kunde ha gråtit,
han kunde känna gråten.

Melissa och Driss tittade på honom.

Driss sa att klockan var mycket
och frågade om han ville sova över.

Han sa att han var upptagen och
gick genom kvällen till hotellet.

Han lovade att vara med
Driss nästkommande dag.

Han hade fått sången på hjärnan.

Alla drömmer
Tankar färdas

Sägner vävs av egen kraft

När kvällen lägras kring ditt hem

Ett ögonblick.

- Era papper. Och uppehållstillstånd.
- På bordet.

Var vänlig visa oss dem.

Vi har bråttom. Skynda på.

Han såg en kvinna helt tillintetgjord.

Han hörde mannens och barnens skrik.
Han såg andra som betraktade det.

Hade de ingen empati?
De var lättade att det inte var dem.

Han la märke till kvinnan med
hundarna. Deras blickar möttes.

De såg på varandra en lång stund.
Sen sänkte de blickarna.

Han visste vad som gjorde
alla så stilla och dämpade.

Det var skammen.

De skämdes.
De skämdes så fruktansvärt mycket.

Nästa dag gick han och hämtade Driss,
som visade honom ett tivoli vid havet.

Mamma och jag ska upp i bergen.
Vill du följa med?

Om du klarar...

...att skjuta burken ner i avloppet
så går vi och tränar.

- Avloppet där borta?
- Ja.

Vänta, det ska inte vara lätt.

- Det stödjande benet. Skit.
- Du får en chans till.

Vänta, du är för nära.
Backa lite.

En kupa chokladglass.

Det är nåt jag måste göra.
Jag är strax tillbaka.

- Vart ska du?
- Till stället med flaggan.

Det tar inte lång tid.
Jag är strax tillbaka.

Vill du ha lite att äta?

Mr Weidel?

Mr Weidel!

Ja.

Varför försökte du inte få
visum till USA?

Många av dina kollegor gjorde det.

Du var rädd att du skulle få avslag.

Stämmer det?

Artiklarna i New Frontier om att
man sköt unionister med CIA:s hjälp.

- Hade du del i det?
- Nej.

Det är en kommunisttidskrift.

Jag hade ingen del i det.

Varför Mexiko?
Tror du att de välkomnar kommunister?

- Jag hade ingen del i det, sa jag.
- Vad drar dig till Mexiko?

- Vad ska du leva på?
- Jag ska försöka mig på nåt hantverk.

- Vad skulle det vara?
- Radio-och tv-reparatör.

- Vill du inte skriva om det här?
- Nej.

Men det är ju det författare gör.

När jag var liten var jag ofta
på skolutflykter.

En del var roliga.
Men olyckligtvis-

-ville läraren att vi skulle skriva
en uppsats med temat:

"Vår skolutflykt".

Och efter loven:
"Vad jag gjorde på lovet".

Eller:
"Den bästa upplevelsen på lovet".

Och efter jullovet blev det
den obligatoriska uppsatsen:

"Min jul".

Ibland kändes det som om jag genomlevde
det för att kunna skriva en uppsats.

Så var det för alla
blivande författare på lägren.

Alla de skräckfyllda upplevelserna
blev material för deras skrivande.

Lägret, flykten... döden.

Kriget.

Jag tänker inte skriva
fler skoluppsatser.

Det var en kraftfull bekännelse
för en man som du.

Han rör sig inte.

Ursäkta.

Gillar du inte?
Vill du ha nåt annat?

Ska du ge dig av?

Till Amerika?

Till Mexiko.

- När då?
- Den 23:e, ombord på Montréal.

Vi kan äta glass nån annanstans.

Eller så jobbar vi med
ditt stödjande ben.

Då märkte han att pojken grät
och att han försökte dölja det.

Jag måste härifrån.

Han ville trösta och beskydda pojken-

-och förklara varför han måste bort.

Du kan dra åt helvete.

- Hur är det med dirigenten?
- Han klarade det inte.

Kan du bjuda på en måltid?

- Ursäkta?
- Kan du bjuda på en måltid.

Hundarna äter mig ur huset.
Jag är pank.

Jag trodde att certifaket
skulle komma snabbare.

Vänta här.

Kvinnan hade gett mig en lapp.
Hon var uppenbart dövstum.

Många flyktingar försöker
överleva på det sättet.

De placerar lappar och leksaker på
gästernas bord och ber om en allmosa.

Kvinnan letade en läkare till sin son
och hoppades hitta en bland tyskarna.

Han började fråga
runt bland flyktingarna.

Han hittade snart en läkare på
ett hotell i hamnen.

En barnläkare från Kassel.

God dag. Jag har förstått att det
finns en läkare här.

Ett ögonblick.

Det är till dig.

- Vi behöver en läkare akut.
- Vilka är vi?

En pojke på åtta år.

- Vad är det för fel?
- Jag vet inte. Han har svårt att andas.

- Varför går ni inte till akuten?
- Han är illegal. Han och hans mor.

- Och ni?
- Jag är också det.

- Är det långt?
- Tio minuter.

Jag ska bara hämta min väska.

Vi ses senare.

- Är det nåt han ätit?
- Jag vet inte.

Jag har inte sett honom sen
i går eftermiddags.

Jag är inte fadern.
Han är en väns son.

Vännen är död.
Han dog nyligen.

- Hans mor är dövstum.
- Vad heter pojken?

- Driss.
- Afrikan?

Melissa, modern, är från Maghreb.

Driss är astmatiker.

Försök att andas in djupt.

Du kan klä på dig igen.

Har du lekt ute mycket?

Du får stanna i sängen i några dagar.

Be din mamma att laga nåt gott
till dig. Har du nån favoriträtt?

Det måste finnas nåt som du tycker
särskilt mycket om? Pannkakor?

Din mamma kan säkert
steka några till dig.

Jag hämtar henne.

Kan ni komma?

Bara modern.

Han har haft ett svår astma-anfall.

De här dropparna ska tas tre
gånger om dagen efter maten.

- Mistralvinden är inte bra för honom.
- Mamma och jag ska till bergen.

Det kommer göra dig gott.

- Vad har du gjort pojken?
- Ursäkta?

Han vägrade ju träffa dig.

Du fick inte komma in på hans rum.

Jag lämnar honom.

- Ska du inte med till bergen?
- Nej.

Han hade hoppats att du skulle följa
dem och ta hans fars plats.

- Varför gör du inte det?
- Jag ska till Mexiko.

Vadå?

- Vad är det?
- Jag vill också dit.

Varför reser du inte dit?

- Saknar du dokument?
- Nej, jag har samtliga.

- När avgår båten?
- På tisdag.

Vad är då problemet?

Jag måste lämna nån här.

- Vem?
- En kvinna.

Får jag bjuda på mat?

Vi hade kunnat ge oss av för tre veckor
sen. Man behövde inga tillstånd då.

Allt var klart. Jag hade passersedeln.

De hade lättat ankar,
som man säger.

Då gick hon iland...
och jag följde efter henne.

Och nu kan du inte ge dig av?

Jo, det kan jag.
Jag har alla papper.

Esperanza avgår på tisdag 21.00
via Lissabon och Montevideo.

Jag har transitvisum för
Portugal och Uruguay.

- Kommer du gå ombord?
- Det kommer gå åt helvete snart.

De är redan i Lyon,
som du säkert vet.

Ska du lämna henne bakom dig?

Jag ska inrätta ett sjukhus.
De väntar på mig.

Det är mitt jobb.
Jag kan inte vänta längre.

- Vet hon om det?
- Jag har berättat det.

Jag måste i väg.
Människor i nöd behöver mig.

- Förstår du?
- Ja, jag förstår.

Du har dåligt samvete
och vill ha min välsignelse.

Jag tror inte du är kapabel till att
välsigna nån... inte ens trösta nån.

Hittade du honom?

- Ta en bit mat.
- Nej.

Drick lite.

- Du är mannen som letade läkare.
- Ja, det var jag.

Herrn här har bestämt sig. Han reser
till Mexiko och lämnar en pojke här.

- Vad menar du?
- Du har bestämt dig.

Eller har jag missuppfattat dig?
Du lämnar ju pojken.

Jag såg hur sårad du blev när
han inte ville ha dig i rummet.

- Du älskar honom, ändå över du honom.
- Han är inte min son.

Vad spelar det för roll?
Hon är inte min fru.

Han hörde hennes steg, dörrklockan,
sen försvann hon i natten.

Han lämnade Mont Ventoux strax efter.

När han vände sig om såg han
läkaren sitta övergiven vid bordet.

Läkaren verkade gråta.

Sen återvände han till hotellet...
till sin egen ensamhet.

- Ja?
- Det är Georg.

Från i går eftermiddags.

Han är inte här.

Du kan vänta. Han är snart tillbaka.

- Te?
- Gärna.

- Var är han?
- Han gick tillbaka till pojken.

- Har det hänt Driss nåt?
- Nej. Han ville titta till honom.

Han är en bra läkare.
En stor läkare.

Känner du till en andrahandsaffär
i Marseilles?

- Vad letar du efter?
- Inget. Jag ska sälja.

- Har du inga pengar?
- Så är det.

Han blir kanske sen. Han vill säkert
säkra passersedeln också.

- Han reser alltså?
- Ja, det gör han.

- Och du stannar?
- Vad har jag för val?

Vill du ge dig av?

Han sa att du nästan reste en gång.

"De hade lättat ankar när
hon gick iland", sa han.

Men nu stannar du väl ombord?

- Vad har hänt?
- Allting.

Vem glömmer först? Han som
blir lämnad, eller hon som lämnar?

Vad tror du?

- Han har glömt mig.
- Vem?

Min man.

- Hur vet du det?
- Konsuln berättade det.

- Vilken konsul?
- Den mexikanske.

Han hade misstänkt det.

Han satt och lyssnade på henne...

...när hon berättade hur hon lämnat
mannen...i Paris.

Hon hade stigit in i läkarens bil...
och flytt från tyskarna.

...och för att skriva ett sista brev
till min man.

Hon letade efter honom i Marseilles.

Vid mexikanska konsulatet, utanför
det amerikanska, vid Canebière.

Vid Mont Ventoux.
Hennes desperata, meningslösa sökande.

- Jag har letat ända sen dess.
- Alla hade precis sett honom.

Vid Western Union, det amerikanska
och det mexikanska konsulatet.

De säger att de som blir lämnade
aldrig glömmer. Det är inte sant.

De har sina sorgsna sånger.
De har medkänslan.

De som lämnar har ingen.

De har inga sånger.

Marie!

Han har inte glömt dig.

Han gömmer sig för mig.

Varför gick du av båten?

Vill du inte tillbaka till honom?

Jag vet inte.

- Varför letar du efter honom, då?
- Han har mitt visum.

Jag kan inte fly utan honom.

Jag skrev ett brev. En bekant
gav honom det i Paris.

Jag skrev att han skulle ta sig till
Marseilles, att våra visum fanns här.

Han fick brevet.
Jag vet att han gjorde det.

Älskar du läkaren?

Jag ska ta hand om dig.

Vem är du?

- Vad gör du här?
- Jag ville träffa dig.

Jaså?

Pojken mår bättre.
Kortisonet fungerar.

Han är ute och leker om några dagar.

Du har köpt ryggsäckar.
Och vandringskängor.

- Det du planerar är vansinnigt.
- Vad planerar jag?

Du ska korsa Pyrenéerna med henne.

Har ni sålt er passersedel?

Har ni sålt passersedeln?

Jag kan fixa ett visum och en
båtplats till Mexiko till Marie.

Du kan resa i förväg.
Jag kommer efter med Marie.

Den 23:e på Montréal.

Hur mycket vill du ha? 5 000?

Låt oss säg att du tar 2 000 i förskott.
Du måste muta folk.

Du verkar ha bra kontakter.
Vi har tur som träffat dig.

- Jag vill inte ha nåt.
- Det svaret gör dig inte trovärdig.

Gå nu, tack.

Jag behöver
Maries födelseuppgifter, etc...

Vi träffas vid Mont Ventoux
klockan 14. Jag har med tillstånden.

Han sa att han såg Marie och
Richard i fönstret.

Hon hade tittat ut som om hon
visste att han stod där.

Senare satt de tillsammans.

Han hade visum och passersedel.

Richard var misstänksam och gick till
hamnkontoret för att kolla giltigheten.

- Jag ska kolla upp dem.
- Ja, gör det.

De satt där och väntade. Man hade
kunnat tro att de var ett kärlekspar.

Jag såg att de höll varandras
händer. Jag såg att Marie grät.

Han sa att han inte visste om det
var sorgsna tårar eller glädjetårar.

Jag såg att han kysste henne
och att hon lät sig kyssas.

Sen kom Richard tillbaka. De beställde
pizza och vin och firade delvis.

Transitvisum för Spanien och
USA saknades fortfarande

- När avgår båten?
- Den 23:e.

- Denna månad?
- Det går säkert inga båtar nästa månad.

Du borde ha ansökt om transitvisum
för din fru på en gång.

Skriv in henne som
medföljande till mig.

Säger du åt mig hur jag
ska sköta mitt jobb?

- Du är märklig.
- För att jag vill ha med mig min fru?

Det ville du inte för några dagar sen.

Du pratade om riktigt arbete
och att författare var parasiter.

Hur frånstötande det är.
Och nu pratar du om äkta kärlek?

Ni två i Mexiko i ett hus med trädgård.

Ni kommer hem från
ert dagsverke och er fru-

-som jag haft äran att träffa
och som är mycket behaglig...

Hon sitter där
och hackar örter till middagen.

Ni betraktar henne bland buskarna
som vajar i vinden.

Ni kanske skulle ha blivit författare.

Ni kan hämta
dokumenten om några dagar.

Tack.

En sista fråga?

Vad var det senaste ni skrev?

En man har dött.

Han skulle registreras i helvetet.

Han väntade framför en kraftig port.
Han väntade en dag, två...

Han väntade i flera veckor, månader, år.

Till sist gick en man förbi honom.
Han frågade honom:

"Kan ni hjälpa mig?
Jag ska skrivas in i helvetet."

Den andre mannen ser på
honom och säger:

"Min herre, det här är helvetet."

Richard ville inte att hon skulle ta
adjö, men hon insisterade på det.

Richard skakade Georgs hand-

-sen höll han upp dörren till Marie
som om det var hon som gav sig av.

Han sa att han sen gick upp för
att vänta på Marie.

Vinflaskan de druckit till farväl
stod kvar på bordet.

Han satte sig och drack ensam.
Han rökte och han väntade.

Han gick till fönstret
och där såg han henne komma.

Vänta lite.

Kom.

Jag är ledsen.

Varför då?

Vad är du ledsen för?

Jag följer inte med dig.

Jag kan inte följa med dig.
Jag stannar här.

Vad var det för mening med det här, då?

Jag ville att Richard skulle åka.
Han var tvungen att resa till Mexiko.

Och du?

Jag ska leta efter min man.

Georg. Vänta.

Marie... din man är död.

Nej, det är han inte.

Han sa att Richard redan
varit ombord-

-när franska officerare krävde
hytterna för sig själva.

Han och några till var
tvungna att gå iland.

Han hade lyssnat
på Richards deprimerande historia.

Marie satte sig och
försökte trösta honom.

Han var otröstlig,
helt förstörd.

Georg stod kvar vid fönstret. Han
sa att han hade stått där hela kvällen.

Han hade lämnat dem vid ett tillfälle.
De låg på sängen.

Han minns inte hur
han tog avskedet.

Han hade tittat på Marie en gång till.
Han sa att hon besvarat blicken.

Sen hade han gått ut i kvällen
och till slut gått till hotellet

Där låg han och tänkte på att han
skulle vara därifrån om några dagar.

Sen mindes han vaggvisan han
sjungit för Driss.

Han hade aldrig tidigare
känt sig så frusen.

Driss?

Det är jag.

God morgon.

Jag letar efter Melissa och Driss.
Det är väl deras lägenhet?

- De har rest.
- Vart har de rest?

Långt härifrån

När reste de?

Tack.

Ursäkta mig.

Ursäkta.

Får jag bjuda dig på middag?

Tack.

- Till din hälsa.
- Ja, till din hälsa.

- Var är hundarna?
- Borta.

- Sprang de bort?
- Döda.

- Jag är ledsen. Jag visste inte...
- Jag vill inte konversera.

Jag vill bara äta och
dricka i sällskap.

Han sa att han rullat henne
en cigarett-

-betalat servitören efter kaffet
och sen gick de i väg i skymningen.

Rudy Ricciotti var arkitekten.

Och de pratade till sist
om en arkitekt. Ricciotti.

Vars gångbro knöt samman
Panierområdet med det gamla fortet.

Hur hon sett fram emot Marseilles
på grund av det.

Han täckte det med mönstrad betong.

Man kan se ut därifrån.
Det är mycket vackert.

Kan jag få en?

De rökte tillsammans.
Han sa att han kände sig avslappnad.

Han kunde glömma Marie.
Allt var klart och tydligt.

Han tillbringade sista tiden
i sitt rum, väntandes.

Han sa att han bara ville komma bort.

Han gick bara ut om natten.

En gång såg han Richard
som verkade helt förtvivlad.

Han sa att han gömde sig
som en vekling.

Han sa att han var rädd
för att möta Marie.

Sen packade han.

Nästkommande eftermiddag skulle
han gå ombord och försvinna.

Till slut har jag hittat dig.

Alla vände sig om och betraktade dem.

Den passionerade omfamningen
verkade förarga mina gäster.

Folk tycker inte om andras glädje
när de själva lider.

Atmosfären i Mont Ventoux var tryckt.

De hade precis börjat rensa Avignon,
som de uttryckte det.

Lägren var fulla och
deportationen hade börjat.

Nu var de på väg mot Marseilles.

Hon hade viskat till honom att
han skulle ta med sig henne.

Hon hade varit rädd att hon
aldrig skulle hitta honom igen.

Sen gick de till hans rum.
Hon ville inte tillbaka till sitt.

Hon hade redan allt, sa hon,
och pekade på sin väska.

- Jag är så törstig.
- Jag har bara vatten.

Det går bra.

Han sa att hon satt där utpumpad på
sängen och bad om ett glas vatten.

Senare tänkte han på
hennes man, författaren.

Han ville berätta allt för henne.

När han kom tillbaka
låg hon på sängen.

Hon såg så lugn och fridfull ut.

Det var första gången
han sett henne sån.

Hon måste ha gått i
fyra dygn i sträck.

På morgonen skulle de gå till konsulatet
och sen gå ombord på båten.

Jag är strax tillbaka.

Han sa att han inte tvivlade på att
han skulle få dokumenten i tid.

De hade tre timmar på
sig tills båten avgick.

Han såg henne i morgonsolen och
hon skylde ögonen med en hand.

Mr Weidel!

Plötsligt mindes han Driss
som suttit där-

-med en glass han inte rört.

Sen ropades hans namn upp.

Marie!

Till hamnen, tack.

Det är som att julhandla i New York.

- Har du varit där?
- Ja. Han köpte kappan till mig där.

- Richard?
- Nej, min man.

Han kommer att stå vid relingen
och blicka tillbaka mot hamnen.

Han sitter baklänges i tåg också.

- Vilken reling?
- Fartygets.

- Vilket fartyg?
- Vårt fartyg-Montréal.

Hur kan du tro att han
är ombord på Montréal?

Mexikanen sa det till mig.

Gick du tillbaka till konsulatet?

Föreställ dig hans min-

-när han står vid relingen-

-och jag viskar hans namn
och han vänder sig om mot mig.

- Han kommer inte att stå vid relingen.
- Jo. Han kommer att vara där.

Och han kommer att förlåta mig.

Jag känner honom.
Han kommer skratta och förlåta mig.

Du kommer att gilla honom.

Här är din passersedel.

Och...

Du måste fylla i personnumret här.
Det är ditt transitvisum.

- Okej?
- Tack.

Var rädd om det.

Stanna till här.

- Vad är det?
- Jag har glömt nånting.

- Georg... Är det viktigt?
- Jag kommer strax.

Hallå?

Hallå?

- Richard?
- Vad vill du nu?

- Ska inte då gå ombord?
- Jag har en passersedel till dig.

- Packa bara det nödvändiga.
- Jag förstår inte.

Richard hade stirrat på honom och
han måste komma på en lögn.

Det fanns inte tid för sanningen.
Han frågade Richard om pengar.

Richard ställde inga frågor
och gav honom 5 000.

Han gav honom passersedeln
och Richard skyndade ner på gatan.

Han stod i fönstret och såg
på Richard som väntade på taxin.

När taxin kom tittade Richard upp-

-och det fanns
ett stråk av förakt i blicken.

Richard trodde han var en
människosmugglare-

-nån som kapitaliserade på
andra flyktingars elände.

Han blickade mot havet.
Till sist hörde han mistluren.

Sen såg han Montréal segla i väg.

Han stod kvar efter att
den försvunnit i horisonten.

Han tittade på mig med
trötta ögon. Han log.

Han frågade om han tröttade ut mig.

Jag har pengar.
Läkarens vandringskängor passar mig.

Jag försöker ta mig över Pyrenéerna.

Du sa själv att det var idiotiskt.

- Är Avignon ockuperat?
- Ja.

Kan jag lämna det här hos dig?

Självklart.

Marie...

Ursäkta. En kvinna skulle
resa med Montréal igår.

Jag ville se om ni kunde...

Karim! Nummer 12.
Skynda dig, vi har ont om tid.

Kan ni kolla passagerarlistan?

- Vad heter hon?
- Marie... Weidel.

W-E-I-D-E-L.

- Marie Weidel.
- Ja, hon var ombord.

- "Var" ombord?
- Jag är hemskt ledsen.

Normalt hanterar vi de närstående...

Men nu står de vid stadsgränsen.
Striderna har börjat.

- Vad pratar ni om?
- Jag trodde ni visste.

- Visste vad?
- Montréal gick på en mina.

Den sjönk. Det var inga överlevande.

Jag beklagar.

Han satt med ryggen mot dörren
och vände sig så fort den öppnades.

Det verkade som han försökte att inte
titta och han undvek spegeln.

Ändå gjorde han det varje gång.
Marie kunde ju dyka upp.

Hon kunde ha räddats på
ett mirakulöst sätt.

Eller så kunde den dödas skepnad
dyka upp från dödsskuggans land.

Jag varnade honom.
Erbjöd honom ett gömställe.

Rensningen hade börjat.

Men han blev sittande...

...och väntade...på henne.

Texter: M. Virtanen