All language subtitles for vetenskapens.varld.s35e15.mikrolivet.i.luften-4275dbd-svtplay

Långt där uppe i luften finns
luftvägar – lite som autostrador–

–där allt från mikroorganismer
till spindlar reser över världen.

En farlig resa. De kan frysa ihjäl,
ätas upp eller landa på fel ställe.

Men det här mikrolivet i luften
visar sig vara viktigare än vi trott.

Vi lever på botten av ett lufthav.

Ett tjockt lager av gaser och vatten
skyddar jorden mot rymden utanför.

Och det här lufthavet myllrar av liv.

En myriad arter svävar omkring där:
insekter, frön, pollen, bakterier.

De har fått samlingsnamnet
luftplankton.

Sen några decennier studerar många
forskare denna jords 3:e dimension.

Det kallas aerobiologi. Forskarna
följer luftburna livsformer i moln–

–regndroppar och sandstormar.

Biodiversitet, hälsa, klimat...
Man har gjort en rad upptäckter om–

–hur de pyttesmå organismerna
påverkar inte bara vårt liv–

–utan allt levande på jorden.

Ett viktigt, osynligt system
ovanför våra huvuden–

–har blivit
ett nytt forskningsområde.

Pierre Amato studerar
livsformer i jordens atmosfär–

–vid Clermont-Ferrands
kemiska institut.

Här är han på 1 500 meters höjd i
observatoriet på berget Puy de Dôme.

Han gillrar planktonfällor,
en sorts luftsug–

–som fångar in och filtrerar
små luftburna organismer.

För Pierre Amato är luften
omkring oss långt ifrån tom.

Varje dag
sveper vindar över jordytan–

–och för med sig både levande
och döda partiklar upp i lufthavet.

De är osynliga för oss,
men finns överallt.

De kan nå hela 5 000 meters höjd–

–och speglar de många olika miljöerna
på marken nedanför.

Lövfragment, pollen, mögel
och bakterier–

–stiger upp som rökplymer
från skogarna.

Gräsrester, små insekter och bitar
av fårull stiger upp från en äng.

Motorvägen ger ifrån sig däckfrag-
ment, fettdroppar och mikropartiklar.

Vindarna högre upp
blandar och för vidare alltihop.

Luftströmmar i evig rörelse
bär med sig alla dessa luftplankton.

På lantbruksuniversitetet i Rennes–

–samlar Christelle Buchard
och Manuel Plantegenest in fångsten–

–från en mystisk skorsten
långt ute på landet.

Det är en enorm insektssug.

Insekterna är störst
av alla luftplankton.

De tillbringar allt från några timmar
till flera dagar uppe i luften–

–och kan nå hela 1 500 meters höjd.

Fällan suger upp allt i sin närhet.

Agronomerna använder den
för övervakning–

–och för att varna bönderna om skade-
insekter skulle närma sig fälten.

Den är igång dygnet runt hela året.

En stillbild av en hel värld.

Skalbaggar, myror, flugor, löss
och till och med spindlar.

Det är en fantastisk artrikedom.

För levande varelser är vinden
lite som en flygande matta.

Och lufthavet är en chans att få äta,
fortplanta sig eller förändra livet.

Fåglar flyger aktivt, men luftburen
förflyttning är oftast passiv.

Luftplanktonen har inte kontroll över
resans längd, höjd eller kurs.

De levande varelser
som använder sig av luftströmmarna–

–drar sig inte för att överlämna
sin avkomma åt vindarna.

För växterna är vinden
en viktig spridningsmöjlighet.

90 procent av dem utnyttjar den.

Frön har ofta former som gör
att de flyger iväg med minsta bris.

Ett enda träd anförtror miljoner
värdefulla frön åt luftströmmarna.

Svampar säkrar sin reproduktion
genom att skicka ut miljarder sporer–

–och litar på att vinden och slumpen
ska sprida dem.

Vad gäller insekterna
bedömer forskarna–

–att tusentals ton passerar
över huvudet på oss varje år.

Alla deltar i ett gigantiskt lotteri
där chansen till överlevnad är liten.

Mer än 80 procent
av de luftburna resenärerna dör.

Trots faran är det många vanliga och
blomstrande arter som tar chansen.

Vad händer med dem som inte lyckas?

De fryser ihjäl, landar på fel ställe
eller blir uppätna.

Luftplankton är en rik födokälla för
de predatorer som korsar deras väg.

Och deras döda kroppar
ger näring till vatten eller mark.

Spindeln kan visa hur avgörande
lufttransporten är för vissa arter.

Julien Pétillon och hans kollegor
från universitetet i Rennes–

–studerar Pardosa purbekensis–

–på tolv olika saltängar
längs kusten i Bretagne.

De fångar in djur som lever under
det tjocka lagret av gräs och alger.

Spindlarna kan inte lämna
sina saltängar.

De utnyttjar luften för att föröka
sig och undvika genetisk utarmning.

Julien försöker avgöra om spindlar
från olika saltängar är släkt.

De första resultaten visar
att saltängarna är som öar av liv–

–sammanbundna av de vindar som råder.

Några utgör startpunkt
för spindlarna, andra mellanstation–

–och några slutstation
för spindlarna som landar där.

Spridningssträckan är
upp till 20 mil–

–en ofattbart lång sträcka
för ett så litet djur.

Att vindarna och lufttransporterna
är så opålitliga har resulterat i–

–en sofistikerad mekanism som är
livsnödvändig för den lilla spindeln.

Vandringsspindeln blev känd långt
före dna-sekvenseringen utvecklades.

Forskarna har känt till existensen
av luftplankton i nästan 200 år.

1835 var Charles Darwin på väg
till Galápagosöarna.

Han la märke till att spindlar
landade på fartygsriggen–

–trots att man var långt från land.

Under andra halvan av 1800-talet
visade Louis Pasteur–

–att det alltid fanns "organiserade
korpuskler" svävande i luften.

Det öppnade dörren
till mikroorganismernas värld.

Tuberkulos, mjältbrand,
hjärnhinneinflammation...

Bakterier identifierades
och kopplades till sjukdomar.

I början av 1900-talet var människor
rädda för mikrober i luften.

Man vädrade och gymnastiserade.

En ny vetenskap tog form:
aerobiologin.

De första jämförande analyserna
dröjde inte länge.

I en luftmassa på Rue de Rivoli
i Paris fann man 55 000 bakterier–

–men under trädkronorna i en park
bara 7 600.

Ett hotell i Alperna skrev i sin
reklam att de bara hade 25 bakterier.

En dröm för turisterna!

På 1930-talet flög Charles Lindbergh
över norra Kanada–

–med ett klibbigt papper på noskonen.

På det fastnade svampsporer, pollen
och mikroalger.

Tanken på att levande varelser kunde
överleva långa resor på hög höjd–

–började slå rot.

Men av någon anledning
tappade aerobiologin snart farten.

Mikroorganismerna i luften
glömdes bort.

Men i slutet av 1900-talet
blev satellitbilderna skarpare–

–och avslöjade otroliga mängder
mikroskopiska luftresenärer.

François Dulac studerar inter-
kontinental förflyttning av ökensand.

Cirka två miljarder ton sand lyfts
varje år upp från jordens öknar–

–och rör sig genom atmosfären.

Hur stora förflyttningarna var
avslöjades av satelliter på 80-talet.

Strax efteråt insåg forskarna precis
hur långt luftplankton kunde resa–

–med hjälp av sitt transportmedel.

Det är lätt för bakterier,
svampsporer och virus att flyga–

–när de får lift
med ett litet sandkorn.

Ökenvinden
kastar upp sandkorn i luften.

När dessa faller ner igen,
krossas de minsta lerkornen av dem.

De pyttesmå partiklarna
och ännu mindre liftarna–

–sugs upp av varmluftspelare
till upp till 4 kilometers höjd.

Satellitbilder visar
hur en stoftplym bildas över Sahara.

Den blir större för var timme som går
och börjar sen röra på sig.

Jordens vädersystem med låg- och hög-
tryck, varma och kalla luftströmmar–

–flyttar, drar till sig eller skjuter
ifrån sig banden med partiklar.

De bildar motorvägar i luften
och sveper in hela jorden.

Tre-fyra kilometer höga plymer
korsar Atlanten på en vecka.

Atmosfären är en livgivande miljö.

Luftplankton innehåller
mängder med små varelser–

–som färdas på mycket hög höjd
och väldigt långt.

Men längs vilka vägar?
Och hur påverkar de miljön?

Allihop faller ju förr eller senare
ner till marken nånstans på jorden.

Emilio Casamayor från Centret
för högre studier i Katalonien–

–studerar mikrobiella avlagringar
i förhållande till klimatkrisen.

Han har gjort den mest omfattande
utvärderingen av mikroorganismer.

Här är han med sina kollegor
i spanska Pyrenéerna.

De ständiga leveranserna av mikro-
organismer är en naturlig process–

–som pågått
under jordens hela historia.

När de faller till marken,
påverkar de jordens ekosystem.

Vissa bakterier
stimulerar växternas tillväxt–

–genom att fästa vid dem
och ta upp kväve från luften.

Andra sjunker ner i marken och
bryter ner dött organiskt material.

Virus och mikroskopisk mögelsvamp
reglerar djur- och växtpopulationer.

Genom att identifiera mikroorganis-
merna i regnvattnet under flera år–

–och studera väderdata,
har Emilio Casamayor kunnat räkna ut–

–från vilken region, kontinent eller
vilket hav som luftplanktonen kommit.

Och man har upptäckt att de anländer
med överraskande regelbundenhet.

På sommaren kommer luftplanktonen
främst från närområdet.

Från åkermark i Spanien, Nordeuropa,
städer, sjöar och floder.

Men på vintern kommer
planktonfloderna från Atlanten.

Marina bakterier och virus
korsar havet och faller ner i bergen.

Planktonströmmarna är alltså inte
slumpmässiga artblandningar.

Massan av mikrober
har sina egna cykler och årstider–

–precis som björnar, blommor
och humlor.

Men den livgivande atmosfären
kan också bli ett hot.

Bland luftens alla mikrober
finns vissa som är skadliga för oss.

Kan mikroskopiska luftplankton
göra oss sjuka?

Dåtidens uppfattning att luften
kunde föra med sig sjukdom, stämde.

I dag vet vi att mikrober
och virus i luften–

–kan infektera människor,
djur och växter.

Fågelinfluensa och mul- och klövsjuka
kan spridas med vinden–

–från gård till gård
över flera kilometer.

Luftkonditionering kan oavsiktligt
släppa ifrån sig legionellabakterier–

–som kan ge
potentiellt dödlig legionärssjuka.

Den otroliga mängd sporer
som svampar släpper ut i luften–

–och som senare sjunker ner i jorden,
är som små tidsinställda bomber.

Nu vet man hur långt sjukdoms-
framkallande ämnen kan spridas.

Droppsmitta som influensa och corona-
viruset kan spridas några meter.

Men man vet inte säkert hur smitta
kan spridas över långa avstånd–

–upp till tiotals mil.

Atmosfären är ännu mer dödlig
för mikroorganismer än för insekter.

Bara en på miljonen
överlever luftfärden.

Vårt immunsystem försvarar oss.

Många av dagens infektionssjukdomar
sprids via en helt annan luftväg:

Flygpassagerare för med sig mikrober
jorden runt.

På våren ansluter pollen
till lufthavets plankton.

De innehåller trädens sperma.
Pollenkornen flyger genom luften–

–ofta mycket högt och mycket långt,
till ett annat träds honorgan.

Här spelar atmosfären en
mycket viktig roll för allt levande.

Men pollenkornen
kan gå sönder längs vägen.

Då frisätts de substanser som gör
pollenallergi till ett stort problem.

På universitetet i Lille studerar
Nicolas Visez och Marie Choël–

–pollen som fångats in. De vill veta
om pollenkorn lättare går sönder–

–om de först har krockat
med föroreningar i luften.

För att förstå vad som händer mellan
ett pollenkorn och en luftförorening–

–försöker forskarna återskapa mötet.

Det här pollenkornet
har man förorenat med flit.

Det förorenade pollenkornet
utsätts för olika tester.

Ett pollenkorn kan inte komma in
i våra lungor.

Det är för stort
och stoppas av cilierna i näsan.

Men om det går sönder, frisätts
partiklar med allergena proteiner–

–som kan komma in i bronkerna och
ge upphov till allergi eller astma.

Man utsätter pollenkornen för samma
prövningar som de stöter på i luften.

Till exempel regn, något som oftast
får kornen att explodera.

Kommer pollenkornen som förorenats
att brista lättare än rena korn?

Marie Choël räknar ut
mängden skadade korn.

Sen väntar en mekanisk chock.

Särskilt i stadsluft kan pollen slås
mot husfasader eller vindrutor.

Vad händer då? Visez slungar både
rent och förorenat pollen mot en yta–

–och räknar ut
hur många korn som spricker.

Pollenkornen är täckta
av partiklar från mänsklig aktivitet:

Sot från biltrafiken, järnoxid, zink,
mangan från industrin...

Just när forskarna börjar förstå
vad luftplankton betyder för jorden–

–har vi människor radikalt förändrat
atmosfären.

Atmosfären är inte
världens sundaste plats.

Kol, bensin, trä...
Vi människor bränner upp jorden.

Vi skapar nya miljöer överallt.

Utsläppen från dem tillför
en enorm mängd partiklar till luften.

Dessutom gaser som koldioxid, metan
och kväveoxid.

Atmosfärens sammansättning
har förändrats radikalt.

Luftplanktonen måste anpassa sig
till den nya miljön.

Och luftströmmarnas vägar
är också under hot.

Aerobiologin gör framsteg
och nya forskningsområden uppstår.

Man trodde länge att mikroorganismer
inte kunde ha nån aktivitet–

–när de drev genom lufthavet, de var
på paus tills de föll till marken.

Men det tycks som om
en del av dem fortfarande är aktiva.

Men vad kan de göra
i en så ogästvänlig miljö?

Vi återvänder till Pierre Amato bland
molnen högst uppe på Puy de Dôme.

Moln är svävande vattensystem.

De skulle kunna vara atmosfäriska
oaser för luftburna varelser–

–och förse dem med vatten. Eller föda
när dropparna innehåller växtrester.

Luftburna organismer kan också
följa med regnet till marken.

Hälften av alla bakterier i ett moln
är levande.

Vi vet att de svävar i luften
i tre till tio dagar.

Som alla levande varelser tillverkar
bakterierna olika proteiner–

–för att fästa vid sandkorn, skydda
sig mot ultraviolett strålning–

–eller producera
matsmältningsenzymer.

Genom molnvattenanalyser kan man
avslöja dessa pyttesmå spår av liv.

I Amatos petriskålar syns en otrolig
mångfald bakterier och svampar–

–som kommer
från det mikrobiala livet i molen.

Men livet i lufthavet
är också en utmaning.

Forskarna tror
att atmosfären inte kan vara–

–en livsmiljö
i den traditionella betydelsen.

Jordens mindre invånare
är bara där på tillfälligt besök.

För några år sen gjordes en upptäckt
som skakade om aerobiologin.

En välkänd bakterie, mycket vanlig
både på marken och i molnen–

–kunde få det att börja regna.
Man uppfann begreppet bionederbörd.

Det revolutionerade tänkandet inom
aerobiologi, meteorologi, agronomi.

På lantbruksuniversitetet i Montfavet
studerar Cindy Morris–

–en bakterie med en märklig förmåga:
Pseudomonas syringae.

Morris har sprejat en lösning
med bakterien på de yttre bladen–

–på ett exemplar av giftsallad.
De inre bladen har hon skyddat.

Därefter har hon satt växten
i minus sex grader i några minuter.

Och det här är resultatet.

Pseudomonas syringae
bränner växter genom att frysa dem.

Den innehåller en gen som gör
ett protein som bildar iskristaller.

De sticker hål på cellväggarna
och livnär sig på innehållet.

Bakterierna kallas
iskristallbildande.

Man tror att de skyndar på bildningen
av iskristaller i molnen–

–som sen smälter till regn
på väg mot marken.

Det verkar funka i ett provrör.

Kan samma förvandling äga rum
utanför, i den riktiga världen?

Kan iskristallbildande bakterier
stiga upp till molnen–

–och generera regn
genom att frysa vattnet där uppe?

Bionederbörd är ett hett ämne.

Forskarna lär sig mer om hur jorden
och atmosfären påverkar varann–

–genom regncykeln
och Pseudomonas syringae.

Regn som faller oftare–

–tack vare växter som förser
atmosfären med rätt bakterier.

Morris tillhör en forskargrupp som
vill utveckla en ny form av jordbruk–

–som odlar sånt som gynnar tillväxten
av iskristallbildande bakterier–

–på bestämda ställen.

Dessa luftplankton skulle kunna
användas i kampen mot torka.

Det skulle vara
ett välkommet framtidsprojekt.

Världen kan förändras,
om vi lyfter blicken mot himlen–

–och tar med luftplanktonen
i beräkningen.

Luftplankton har format vår värld,
och de påverkar vårt liv dagligen.

Forskarna har fortfarande
många frågor–

–om rollen de spelar
i jordens stora maskineri.

Vi måste inse att det existerar–

–ett myllrande och känsligt liv
ovanför oss.

Och att vi måste skydda det likadant
som vi skyddar skogar, öknar och hav.

Textning: Anders Kaage
Svensk Medietext för SVT

Vi har nog bara sett början av
hur det här fungerar.

Filmen finns att se på Play ända
tills höstlöven börjar virvla runt.

Nu korta nyheter.

Sociala relationer har betydelse för
orangutangers sätt att kommunicera.

Orangutanger lever inte i flock, men
ny forskning visar att de individer–

–som träffar andra orangutanger
utvecklar mer personliga läten.

En engelsk forskargrupp har studerat
orangutanger på Borneo och Sumatra–

–och lyssnat till apornas
"kiss squeak"-ljud.

Såna ljud använder orangutangerna
när de är irriterade–

–eller för att varna andra.

Forskarna kan nu visa att
orangutanger med många grannar–

–utvecklar personliga läten
till skillnad från mer ensamma apor.

Det här är ännu ett bevis på–

–att vi människor och våra närmaste
släktingar inte är så olika.

Vi ska till en annan planet,
till Mars.

Marsbilen Perseverance har samlat in
ljud som överraskat forskarna.

Atmosfären på Mars förvränger
nämligen ljuden på ett oväntat sätt.

Så här låter vinden på Mars:

Och så här låter
Marshelikopterns rotorblad:

Ljud på Mars låter annorlunda
än på jorden–

–för att planetens atmosfär
nästan bara består av koldioxid.

Lufttrycket är en hundradel av
jordens, och det är mycket kallare.

Därför är ljudhastigheten lägre–

–och skiljer sig
mellan höga och låga frekvenser.

Men hur skulle t.ex. musik låta på
planeten? Vi gjorde ett experiment.

Här är ett klassiskt musikstycke
så som vi är vana att höra det:

/BACHS FÖRSTA CELLOSVIT I G-DUR/

Och så här skulle det låta på Mars:

Men ljud på Mars dämpas snabbare,
speciellt de höga frekvenserna.

Det skulle vara svårt att höra en
konsert på Mars, även på nära håll.

Det ska handla om fisken vi äter.

Matfisk som slaktas i Sverige måste
bedövas, men forskare kritiserar nu–

–metoden att sänka ned fisken
i en bassäng med hög koldioxidhalt.

Forskare från SLU har mätt hjärn-
aktiviteten hos fiskarten regnbåge–

–före, under och efter bedövningen–

–och sett att det tar lång tid
innan fiskarna blir medvetslösa.

I kallt vatten kan det
ta mer än tio minuter.

Genom att utsätta dem för en
blinkande lampa kunde forskarna se–

–att de reagerade även när de var
orörliga och skulle vara bedövade.

Enligt Jordbruksverket ska bedövning
gå fort, och det ska vara säkert–

–att djuren inte är vid medvetande
när de slaktas.

En rättelse. I förra programmet
sas att coronapandemin är över.

Detta är tyvärr inte korrekt.

Nästa vecka tittar vi på nya och
kanske lite oväntade behandlingar–

–mot depression
och posttraumatisk stress.

Behandlingar med sånt som normalt
klassas som narkotika:

Magiska svampar och ecstasy.