Original subtitles

Hej, Kristian.

De som skall dö hälsar jag.

Och låt mig slippa allt skit om att jag ser bra ut, tack.

Lugn bara. Du ser för jävlig ut.

Frågar du om min hälsa? Eller om balettmästarjobbet blir ledigt?

De unga hoppfulla som vill bli ny balettmästare svärmar redan.

Jag tror inte... att jag dör just i dag.

Vi är ju på om en halvtimme. Så...

Du har ju alltid fått honom att se bra ut.

Du var aldrig nån stor dansare. Men du är en duktig koreograf.

Jag snubblade över en dvd, er lilla grej på War Memorial.

Ett vackert arbete. Jag fick tårar i ögonen.

Välkomna. Vi är så stolta över att få presentera två stora stjärnor.

En härifrån. De är svindyra, men vi hoppas de är värda alla pengarna.

Darling Melander och Frans Tipling. Varsågoda att fråga på.

–Hur är det att vara tillbaka? –Det är otroligt överväldigande.

Det var ju här allt började för mig, så det känns som att komma hem.

Jag vill tacka Den Kongelige Ballet som har bjudit in oss.

Jag är mycket, mycket ödmjuk och förväntansfull som ett litet barn.

God morgon.

Giselle.

Den första akten är ljus.

Hon är helt klart skönheten i byn.

Sen kommer prins Albrecht utklädd till bondpojke.

Han lurar henne, förför henne och överger henne.

I den här versionen sticker hon sig med hans svärd och dör.

Andra akten är mörk. Prinsen plågas av samvetet och angrips av vilorna.

Men Giselle vaknar till liv, förlåter och räddar honom och får frid.

Handlingen är konstig, men det är inte känslorna.

Att älska nån. Att rasa samman, att ångra saker.

Att plågas av sitt samvete. Att vara människa.

Några klockor som ringer? Okej. Låt oss dansa.

–Hej. –Hej.

Man säger att det är dig man ska prata med om man har ont.

Hur ont har du?

Fentanyl, Vioxx...

Jag älskar det.

Åh, vad svensk du är.

Är du okej?

Jag tror att vi behöver en taxi.

Vänta, vänta, vänta.

Kan du inte sätta dig?

Det tog lite tid. Beklagar.

Du måste ha gått med smärtor ett bra tag.

–Men jag är ju dansare, så... –Vissa smärtor måste tas på allvar.

Brosket på lårbenshuvudet är förstört.

Och du har utvecklat cystor i benet under brosket.

Och vad kan ni göra åt det?

Bencystorna tyder på att skadorna är permanenta.

Man kan operera. Det är jobbigt och lindrar lite...

Du känner inte mig. Du vet inte hur envis jag är.

Jag förstår att det är ett våldsamt besked att få.

Jag vill inte.

Hej.

Hej.

Vi gör den där Giselle.

Jag är inte klar.

Jag känner min kropp och det här kan absolut jobbas bort.

Jag har alltid ont överallt. Det är ju inget nytt.

Jag har haft ont i ytterställningarna och i...

...battement och split. Annars gick det bra.

Och så har jag haft en knäppande känsla, men...

Jag mår redan bättre nu.

Det gör inte alls ont på samma sätt som i går.

Vi behöver bara tio dagars uppskjutande, okej?

Titta, jag kan stödja på det och...

Och jag går ju.

Titta, jag stödjer. 14 dagar.

Hallå?

Det blir inget uppskjutande. Det kan vi helt enkelt inte göra.

–Så Polly är inne, du är ute. –Du behöver inte säga mer.

Man kan inte diskutera med krossad brosk och bencystor.

Det är bra. Du behöver inte säga mer, sa jag.

Det är okej, det räcker nu.

Jag trodde jag hade åtta–nio år kvar innan jag skulle pensioneras.

Och sen spela häxa och mamma. Såna behövs ju alltid.

Förlåt.

För vad?

Att jag inte är bättre på att tycka synd om dig.

Det är ömsesidigt.

Vår nya Giselle.

Okej...

Beatrice hängde upp en lista där ni kan kolla vem ni dubblerar för nu.

Det finns inget man rimligen kan göra.

Jag vet att du behöver dansa och dansa på hög nivå.

Med eller utan operation ser jag inte hur du kan göra det.

Vissa vill säkert operera dig–

–men chansen för att det hjälper är nästan noll.

Och risken för att du blir sämre är mycket stor.

Så den desperata åtgärden kan verkligen skada dig.

Hjälp mig upp.

Hjälp mig upp.

Och vad, Frans?

Sluta. Sluta, sluta upp med att ömka mig.

Du har en föreställning och ett jobb.

Du ska inte sitta här och hänga och tycka synd om mig. Basta!

Och jag mördar dig om du sticker ifrån mig.

Kärlek.

New York.

The Met.

Hej.

–Hur mår du? –Bra, tack.

Hej.

Hon är inte dålig.

Det är nåt rent över henne, nåt upphöjt. Och mycket vacker.

Lite mekanisk.

Jag känner inte så mycket.

Vi kunde titta på henne tillsammans.

Kan vi prova piqué manegen igen? Fast inte lika kontrollerat.

Med lite mer vildhet. Jag tycker att du håller igen lite väl mycket.

Och högre passé. Och du ska använda ryggen lite mer.

Ja.

Ja. Kan vi prova igen? Men gör en större manege nu.

Frans, klockan är vad?

Jag kan se till att hon kommer dit där hon ska vara.

Jag kan göra en bootcamp med henne.

Tror du inte att jag kan?

Hon kan verkligen bli bra, tror jag.

Okej?

Okej, då säger vi det. Nu sover vi.

En halv sömntablett?

Så där.

Ja, så där.

Och ge dig tid att ta in det.

Allt är overkligt och dimmigt. Du känner inte ens igen din egen mor.

Och... du kommer ihåg kärleken. Fram, fram, fram, fram, fram.

Och du kommer ihåg blomman.

Mindre, mindre. Glöm stegen.

Åh. Älskar.

Älskar inte.

Känner sorgen. Du måste bort från det, du kan inte vara i det.

Du måste bort. Bort, bort, bort, bort!

Och där ser du svärdet!

Tack.

Du måste förhålla dig till svärdet. Det är inte bara rekvisita på scenen.

Vad gör svärdet med dig? Du måste fylla varenda ögonblick med liv.

Det måste komma inifrån. Jag måste kunna känna det.

Du måste våga i det ögonblick då det på ett sätt inte händer nåt–

–men, men... men då allting händer. Giselle, hon...

Hon växlar ju mellan...

Mellan vanvett och erkännande och... leende och katastrof.

Och du måste vara där.

Och längtan. Längtan efter det som...

Det som har varit och, ja...

Är du okej?

Varför frågar du det?

Du måste vara lite svårt för dig.

Ska vi inte säga att om du vill känna saker så dansar du dem? Okej?

Se mig i ögonen. Nu stirrar vi ner i mörkret.

Din värld har rasat samman.

Prinsen har utnyttjat dig och det var bara på skoj. Och du är ingenting.

Du är inget.

Vi tar den från när du vänder dig.

Jag vill ha dig.

Nej. Det går inte.

Inte så mycket vikt.

Så där.

Ja.

Vad händer?

Kyss mig. Kyss mig.

Nej, kyss mig.

Så hela hennes värld brister här och det måste vi kunna känna.

Så vi tar från att hon vänder sig. Ja?

Vänder sig långsamt.

Långsamt.

Och allt verkar... overkligt och...

...och dimmigt.

Hon känner inte ens igen sin egen mor.

Och så kommer hon ihåg kärleken.

Och blomman.

Hon svajar hela tiden mellan känslorna.

Vad händer?

Va?

Jag blir aldrig lika bra som du.

Du är inte jag. Du ska inte bli mig heller.

Prova igen.

–Från när du vänder dig. –Jag börjar bli rätt trött.

Börjar du bli rätt trött? Börjar du bli rätt trött? Va?

Vet du vad jag vill? Jag vill bara ta dina ben och såga av dem–

–och sen dansa vidare med dem själv.

Du är trött...!

Kristian kunde verkligen piska fram ett kompani.

Det kunde han. Vi var livrädda för honom.

Jag var ofta ute och grät på toa och sen tillbaka igen.

Men han... Han formade mig.

Han öppnade danserna för mig. Han vecklade ut mig.

Nu... Ja, nu...

Nu är det slut. Nu är jag ingen längre.

Jag vet att det inte är samma sak.

Men du betyder jättemycket för mig nu.

Och att få arbeta med dig... Det är fantastiskt.

Det händer så otroligt mycket.

Du är fantastisk.

Så där. Det är så du ska känna.

Det är så bra. Kom ihåg den känslan. Ta med den på repetitionen i morgon.

Blir det inte lite för löst vid skuldrorna då?

Är de bondflickor eller horor?

–Du har näsblod. –Det får han nu och till premiären.

Tack.

Du har näsblod igen.

Jag har kanske nåt.

Varsågod.

Jag vet hur du känner dig.

Naken, imbecill, rädd.

Förvirrad, dum, patetisk.

Vi är rätt glada.

Vi dansare. Vi tycker att du är modig.

Du vågar satsa.

Jag gillar att den inte blir för dygdig.

Jag tror att det kan bli riktigt bra.

Klar för noter?

Tack för nu.

Va?

Jag frågar bara om du är klar för noter.

Ja?

Varför pratar du då om hur jag ser ut?

Jag tror inte vi diskuterar nåt.

Eller gör vi?

–Det gick ju bra. –Det var bara första genomspelningen.

Ja, men jag tycker att vi har utvecklat dig bra.

Jag har lite noter. Det är nåt i er pas de deux som är för blekt.

Det är här vi ska se hennes styrka och handlingskraft.

Vi ska se henne rädda honom, okej?

Det är svårt att se en ung dansare som kan komma den sista biten–

–och säga Fint, där satt det.

Jag tror du kan komma ännu längre. Jag tror att du kan bli fantastisk.

Så jag kan inte låta dig vara förrän du säger att jag ska sluta.

–Vad är det för några noter? –Ska vi gå ner i den lilla salen?

Ner, ner, ner, ner! Femte, femte, femte, femte! Kom!

Ner! Femte, femte, femte, femte, femte!

Ner, ner, ner!

Mer épaulement!

Ner. Femte, femte, femte, femte!

Och... sträck, sträck, sträck. Förläng, förläng, förläng.

Posera inte. Och...

Ner i höften. Upp! Och tourné! Sträckt vrist!

Och upp!

Ner med armarna.

Och spot, spot, spot, spot!

Skarpare huvud, skarpare huvud! Vad är det du gör med dina armar?

Vad kom vi överens om?

Exakt. Det klär dig mycket bättre. Quatre och passé, quatre och passé!

Då är det quatre och passé, quatre och passé!

–Vad händer? –Jag har jätteont i knät.

Vi måste runda av det. Du har inte koll på dina armar.

–Du fladdrar runt som en fjäril. –Det är så Frans vill ha det.

Du får inte vara skröplig här. Du måste känna energin i musikn.

Kraftfull arabesque och styrka i quatrerna. Okej?

Okej, Polly?

Jag vet inte om det funkar. Med både dig och Frans.

Ni är ofta oense om hur jag ska vara.

Det är en process. Vi drar och vi sliter.

Vi... hittar fram till det rätta. Så får vi det att fungera.

–Jag vet inte vad jag gör. –Nej, men jag vet vad du gör.

Och jag vet var du är. Du rotar runt i teknik, känslor och nerver.

Plötsligt har du inte koll på nån av delarna. Men det får du.

För det hjälper jag dig med. Okej?

Man får gråta. Du måste använda det nu.

Det förlorade, sorgen, allt som du inte hinner få. Använd det. Okej?

Ja?

Vi går in på samma ställe.

Vi slutar. Frans sa att Giselle inte är ute efter hämnd.

Hon visar sin skröplighet och sorg.

Jag ska cleara med honom. Han kommer jubla över hur mycket mer du kan.

–Det är den sista biten, Polly. –Det räcker för i dag.

Jag har jätteont i knät. Det är svullet och måste vila.

Du är dansare. Och du har en premiär snart.

När jag gick upp i morse tog det mig en kvart att sätta hälarna i golvet.

Jag dansade en hel akt på en bruten fotled en gång.

Och du vill ge upp för ett svullet knä?

Jag förstår att du är trött, men det hjälper inte att börja gnälla om det.

–Vad är det? –Lugn bara. Jag vet vad jag gör.

Om du tar ut det lite, så där.

Så där.

Hokus pokus.

Ta tre av de vita två gånger om dan. En ljusblå före full genomspelning.

De små är till om magen krånglar av de andra pillren.

Man kan få lite... lite förstoppning.

Varsågod.

Hej.

Hej. Mycket bra.

Polly har ingen koll på sina armar.

Det är som hon glömmer dem och så fladdrar de för sig själva.

Men då och då händer det nåt spännande med henne.

De stora scenerna i akt ett sitter i stort sett.

Men Albrecht måste drabbas våldsammare–

–när Giselle blir galen, för annars känner vi inte alls för honom.

–Hej. –Höstbalen saknar ett klimax.

Alex är bra, Pepe är bättre. Det är lite synd.

Och Polly är inte stark nog i dödsdansen. Hon ser ynklig ut.

Ja...

–Frans är i fin form. –Ja, självklart.

Jag kommer precis från salen. Jag tror han är förbi granatchocken.

Han jobbar på. Det är bra.

–Men balettskolan då? –Vad är det med den?

Vi behöver alltid en kompetent lärare. Du får de klasser du vill ha.

De små, de stora... Det är upp till dig.

Var är vi nånstans?

Är det nåt vi ska dela?

Om det har nåt med Polly att göra så får du öppna dig lite.

Det fanns en tid då vi inte var nöjda med bra.

En gång då vi bet ihop–

–och käkade oss själva och de sista fem procenten.

Okej.

Ja, men jag sitter här om du får problem igen.

Ge oss en halvtimme.

Din Giselle verkar lite snurrig när hon ska rädda sin prins.

–Hon fungerar inte bra nog i akt två. –Nu slutar ni!

Vi skapar en föreställning, för fan.

Jag håller mig borta från Polly?

Jag tycker att pappa låter arg och besviken.

Jag tycker inte det är hennes jobb att proppa i mig en massa grejer.

Hon gav mig piller, sprutade kortison i mitt knä och sa hokus pokus.

Du. Kom. Kom här.

Gör längre rygg... och längre hals. Det gäller alla dina positioner.

Din hals försvinner. Du dödar elegansen och ser ut som en invalid.

Kom. Lång hals. Épaulement.

Upp.

Hallå! Högre!

Högre. Kom.

Förr eller senare måste det göra lite ont.

Är du okej?

Kanske blir plötsligt en tjänst som balettmästare ledig. Vem vet?

–Du tycker kanske att jag ska söka? –Det var inte dig jag tänkte på.

–Frans har nog inte ballar för det. –Frans växer.

Jag följer med uppe i salen. De där ballarna växer.

Om du nu inte har märkt det.

–Spännande. –Kom upp på mitt kontor en dag.

Och gör vad?

Vi kan ju prata om gamla dagar.

Det låter lovande.

Om du inte har nåt bättre för dig.

Hej.

Vad säger du?

Åh, Polly, Polly, Polly... Kan vi inte prata om annat?

Gör jag nåt?

Dansare har ont, Frans.

Annars är de inte ambitiösa nog.

Ett ömt knä? Boo–fucking–hoo.

Vi är omsorgsfulla om ballerinorna.

Nej, men du vill ha det yppersta. Det får bara inte kosta nåt.

Det är bra.

–Stör jag? –Nej.

Sätt dig.

Jag har bara så mycket tid.

Ja, du har tur.

Så mycket tid att jag funderar på att skriva mina memoarer.

En ballerinas memoarer.

Eller då du gav mig mitt smeknamn. Det är ju en söt historia.

Du är ingen Diana, du är en Darling.

Jag var lite mer din darling än de andras.

Ja.

Jag gjorde inget du inte själv ville.

Jag var så förbannat kär i dig.

Och jag tog till mig allting.

Allt som du sa om kärleken och dansen och livet.

Vi dansar inte, vi älskar.

Sen gick jag i kras när jag hörde att du sa det till andra än mig.

Du fick lite skråmor. Man blir inte bra utan skråmor.

Ska jag säga tack också?

Det är fantastiskt att se dig gå från skott till blomma.

Jag har alltid älskat loss. Det fick ut dig i världen.

De stora partierna, all din medvind.

Men läraren får först när ballerinan är 18.

Till dess är det ju inte tillåtet.

Jag gjorde inget du inte själv ville. Det var för hundra år sen.

Ja, det var länge sen.

Det är ingen som rör mig längre.

Du drar dig tillbaka.

Du säger att du har tänkt på det och att du inte orkar mer.

Att livet är mer än balett och att du vill njuta av din sista tid.

Och Frans gör en vacker Giselle. Du lägger in ett gott ord för honom.

Och ingen står i skuld till någon.

Du drar dig tillbaka.

–God morgon. Förlåt att jag... –Det är okej.

Hej, älskling.

Förlåt.

Förlåt, förlåt, förlåt.

Ska vi ha lite roomservice? – Roomservice!

Lägg av!

Och du då, vad har du gjort i dag? Va?

Töm scenen.

Hej. Snyggt, Polly. Verkligen.

Jag får inte lägga mig i mer, men det behöver jag inte.

–Du var så fin. –Tack.

Jag är jätteglad för det du har gjort för mig.

–Tack. –Du har gjort en skillnad för mig.

Ja... Ja, men du har verkligen slitit för det också.

Det kommer att gå så bra i morgon.

Alla verkar också rätt glada. Frans och de andra dansarna.

–Alla berömmer mig. –Du är bra nu.

Säkert bra nog att göra en Giselle här i Köpenhamn.

Du ska bara dansa och njuta av det. Okej?

De som sitter i salongen ser ändå ingen skillnad.

De klappar och tycker att du är duktig oavsett vad.

Antingen har man det eller så har man det inte.

Du har det inte. Du är inte jag. Så...

Lycka till.

Hej.

Är hon gjord av porslin?

Ärlighet är att säga som det är. Är det nåt du har glömt? Va?

Du glömmer mycket nu, du glömmer vem du är skyldig för din karriär.

Frans, du lämnar mig inte.

Du lämnar mig inte.

Du fick dina jobb tack vare mig. För att jag var med i paketet.

Fuck you!

Frans. Frans.

Det är jag som är krossad, Frans.

Det är jag som är krossad. Det är jag som har gått sönder.

Du får inte gå. Du får inte gå.

Jag kan inte vara ensam, Frans. Gå inte. Jag kan inte vara ensam.

Gå inte.

Du har haft fingrarna i henne, va? Det blir inte mer klassiskt, ditt as!

Kom här.

Kom här. Kom här.

Det är okej. Vi klarar det. Vi klarar det.

Vi klarar det.

Jag har fixat allt för oss. Jag har skaffat jobbet åt dig.

Det är ditt.

Det blir helt fantastiskt.

Vi två kan göra nåt riktigt stort med vårt eget kompani.

Jag clearade det med Kristian.

Han slutar. Säg till så är jobbet ditt.

Jag ville inte säga nåt, men det är ditt.

Jag försöker bara hjälpa dig, Frans. Jag försöker hjälpa dig.

Jag försöker hjälpa dig.

Gå inte, Frans. Vi älskar varandra, jag älskar dig.

Gå inte, gå inte!

Jag älskar dig, Frans, gå inte...!

Jag vet att ni alla gör ert bästa, så det behöver vi inte prata om.

Lita bara på det och låt det hända.

Ja, det är allt jag har att säga. Toi toi.

Toi toi.

Gratulerar. Återigen. En fantastisk Giselle.

En stjärna är född.

Och därutöver... så kan ni ta mig i arslet.

Du och Frans kan ta mig i arslet.

Jag skiter i mitt eftermäle. Frans ska söka min tjänst om jag slutar.

Och jag skiter i om han får den. Och jag skiter i vilka ni knullar.

Vilka som tycker om varandra och vilka som älskar varandra.

Skynda er. Spring efter ljuset, för snart blir det mörkt–

–och i morgon är ni glömda. Allihop.

De som skall dö hälsar jag.

Det är något av det vackraste som du nånsin har gjort, Frans.

Ja.

Jag vill bara gå och gå och gå och gå.

Text: Thomas Jansson Scandinavian Text Service 2017.

Ansvarig utgivare: Anders Melin