Original subtitles

BASERAT PÅ EN SANN HISTORIA

Sjukhuset S: t Mary, San Francisco, 1985

- Nej! Jag vill inte! - Lugna ner dig!

Nej, jag vill inte!

Jag vill inte!

Jag sa att jag inte vill! Ni ger mig för mycket!

För mycket! Det vet ni.

Nej! Jag vägrar.

- Nej! - Ta hennes ben.

Nej!

- Ta det lugnt, Eleanor. - Jag vill inte gå in dit.

Nej, jag vill inte in där.

- Nej. - Lugna ner dig.

Snälla, gör mig inte illa.

Okej. Det borde vara bra nu.

Okej, hon blir bra igen.

Okej.

Ja, okej.

- Är du okej? - Ja.

Då går vi.

Tillbaka till ditt rum.

Okej.

Hallå? Släpp ut mig.

Ja.

Jag måste gå på toa.

Jag måste... Jag måste gå på toa.

Snälla, någon.

Någon, hjälp mig.

Kom ut. Hjälp mig.

Jag behöver hjälp.

Det gör jätteont.

Åh, nej.

Det gör ont. Ledsen.

Jag är ledsen.

Mamma.

Jag måste få använda en telefon!

Jag vill använda en telefon!

Jag måste använda en telefon!

Jag hörde dig.

- Vill du inte tvätta dig först? - Nej, jag vill använda en telefon.

Okej.

Hallå?

Är...?

- Är detta Patientombudsmannen? - Det är det.

Jag heter Eleanor Riese.

Och...

jag vill ha en advokat.

Vi hoppas få ut henne till helgen.

- Hej. - Hej.

Jag ska träffa Eleanor Riese. Jag är hennes advokat.

Får jag se ditt ID?

Du kan vänta där.

Okej, men jag väntar bara fem minuter.

Sen ringer jag sjukhusens delstatsnämnd-

- och klagar på att jag inte får träffa min klient.

Jag ska hitta en sköterska som kan ta dig till henne.

Tack.

Okej, drick upp nu.

Ta ett litet piller. Så ja.

Du ska veta att det är en mycket explosiv patient.

Tack.

Du behöver inte röra mig. Rör mig inte.

Ms Riese?

Jag heter Colette Hughes. Vi talades vid. Jag ska hjälpa dig.

Alla är här för att hjälpa mig.

Därför behöver jag hjälp!

- Ni kan prata här. - Tack.

Förlåt, jag talar bara med mina klienter i enrum.

Jag gillar inte advokater.

Hurså?

"Hurså?"

På grund av den oförsvarande försvararen. Den offentliga försvararen.

Vill du veta varför? Han försvarar inte mig.

När de försökte hålla kvar mig här sa jag:

"Jag vill inte vara här." Och han sa att jag inte motsatte mig.

Han lyssnade inte.

Han lyssnade inte på mig alls.

Om jag representerar dig lovar jag att lyssna.

Jag vet vad du tänker om mig.

Att jag är galen. Ja.

Folk tar inte löften på allvar med galningar.

Säg att jag inte har rätt. Säg det bara.

Du vet inte vad jag tycker om dig. Vi träffades precis.

Och jag håller mitt löfte med alla.

Hur länge har du varit advokat?

Två år.

Är du inte för gammal för att bara ha varit advokat i två år?

Är du trög eller?

Nej.

Jag är inte trög.

Jag gjorde bara annat innan jag blev advokat.

Som vad då? Magdans?

Hur visste du det?

Varför vill du hjälpa mig?

För jag vill uppnå samma sak som du.

Att läkare ska respektera ens rättigheter-

- och inte ge en mediciner utan ens tillåtelse.

Pengar då?

Jag kan inte betala dig.

Om vi vinner får jag betalt för min tid. Annars får jag inget.

Om vi vinner får du pengar med. Fast inte mycket.

Det här handlar inte om skadestånd.

Det är en sak till du måste känna till.

Jag kan arbeta på att få dig frisläppt.

Men om jag ska gå vidare med en stämning-

-och jag får dig frisläppt-

- kan rätten avfärda målet med anledning av-

-att du inte längre vansköts.

Men om du vill kan jag koncentrera mig på att få ut dig.

Så om jag stämmer sjukhuset, kan du se till-

- att de inte kan ge folk vilka mediciner de vill?

Oavsett vad det gör för dem?

Om vi vinner målet-

- får inget sjukhus i delstaten välja att göra så mot folk-

- som är tvångsintagna i tre till sjutton dagar.

Du skulle representera 150 000 personer.

Jag gillar dina kläder.

Men håret måste du ändra på.

Du är anlitad.

- Inget "hej" eller så? - Förlåt.

Jag glömde att du skulle komma.

Hungrig?

Professor Cohen, det är Colette Hughes. Ledsen att jag ringer så sent.

Jag har nog en svarande för ett mål om informerat samtycke till medicinering.

På sjukhuset S: t Mary. Hon heter Eleanor Riese.

Hon har utsatts för medicinering utan samtycke-

-vid flera sjukhusvistelser.

Välsignad är din livsfrukt, Jesus.

Hell dig Maria, full av nåd, Herren är med dig.

Välsignad är du bland kvinnor.

Välsignad är din livsfrukt, Jesus.

Snälla hjälp mig.

Snälla.

Hjälp mig.

Hjälp mig, snälla!

Snälla.

Snälla, hjälp mig.

Snälla!

Här.

Snälla, hjälp mig. Gud.

- Nej. - Karen.

- Hjälp. - Hallå, jag ska få ut dig.

Jag ska hjälpa dig ut.

Karen.

- Nej. - Karen.

- Jag är här. - Hjälp mig!

Du är inte ensam.

Hennes diagnos är kronisk paranoid schizofreni med förståndshandikapp.

Hon kan vara mycket misstrogen.

Hon blir mycket arg.

Hon kan vara högljudd, men är ingen fara för sig själv eller andra.

Det är bra.

Hon har extrema panikattacker med anledning av dödsångest.

Hon skrev in sig själv för att få hjälp med sin rädsla.

När sjukhuset dubblade medicinerna och hon vägrade ta dem-

- påstod de att hon hade vanföreställningar om sin medicinering.

Jag förstår.

Hon vet nog vad medicineringen gör och det gör henne rasande.

Hon verkar ha vilja nog att stå ut.

Hur många patienter representerade du i prövningar förra året?

Runt 200.

Och hur många patienters prövningar översåg du?

- Sexhundra. - Och ditt jobb i San Mateo...

med din intressegrupp, hur långt bort är San Mateo?

Bara en timme.

Om du flyger över bilarna.

Hör på, jag tjänar bra på att undervisa här.

Jag har råd att ta mig an vad jag vill. Men det här målet?

Det kan ta åratal.

Och du kommer inte att kunna ta privata klienter.

Det skulle göra ditt jobb svårare.

Och du kommer inte att tjäna ett öre.

Och ingen domstol-

- vare sig federal eller delstatlig, har dömt till fördel i mål som detta.

Men om vi vinner, får vi rättigheter till de personer som just nu-

- har färre rättigheter om sina kroppar än brottslingar i fängelse.

Du har rätt.

Och vi behöver bara besegra S: t Mary och alla associerade.

Och alla delstatens länsnämnder med.

Och efterforskare och advokater som S: t Mary kommer att ha råd att anlita.

Du kan inte avskräcka mig.

Jag försöker faktiskt inte avskräcka dig.

- Jag vill att du ska veta vad du står inför. - Jag uppskattar det.

Det är en heder att få arbeta med dig, mr Cohen.

Tack. Kalla mig Mort.

Hej. Jag ska träffa mrs...

- Ledsen, du måste vänta. - Jag har bokat tid.

Om du vill klaga till nämnden-

- sa dr Booker att han gärna förklarar hur upptagna vi är.

Vi kanske inte kan låta dig träffa ms Riese på hela dagen.

Tack ska du ha.

Jag försöker nå syster Florence.

- Låt mig vara. - För att du inte ska tala i telefon.

- Du ska ha konstterapi. - Vem vill göra en bläckfisk i ull?

Får jag inte göra radband ska jag tala med min vän.

Okej.

BESÖKSTIDER

Eleanor.

- Nej. - Vem pratar du med?

- Vi har avtalad tid. - Det har vi inte.

Vi avtalade tid till kl. 09.15.

- Jag är ledsen... - Du tror inte att jag har nåt bättre att göra.

- Jag vill inte ha en trög advokat. - Jag kom i tid.

- Jag fick inte... - Du såg illa ut igår.

- Nu ser du ut som en patient. - Det är tanken.

De släppte inte in mig.

Jag var tvungen att göra så för att kunna träffa dig.

Jag kan inte...

Det kommer att visa de korkade läkarna.

Det är ingen härinne.

Jag ser också fram emot att börja.

Jag vill inte att du ska börja med mig.

Det är en patient däruppe. Hon är bältesbelagd.

Jag sa att jag har advokat.

- Jag ska se på det. - Få ut henne. Hon heter Karen Winkle.

- Tack. - Visst.

- Få ut henne. - Jag ska försöka.

Jag är här för att jobba med dig.

Men jag vill inte ha nåt för mig. Gör nåt för henne.

Det tog mig en och en halv timme att komma in. Vi har bara 45 minuter.

Jag hjälper henne när jag kan.

Jag gör inget förrän du har hjälpt Karen.

Kom. Nu går vi.

Jag sa ju att jag skulle få ut dig.

Ja.

Jag har en advokat.

Jag vet att jag är sen. Jag fick lösa nåt oväntat.

Du måste boka om mötet.

Med körtid? Två timmar?

"På psykiatriska sjukhus får jag alltid neuroleptika-

- som Thorazin, Mellaril, Navane, Serentil, mot min vilja och utan

tillstånd och samtycke."

Och glöm inte att det gör synen suddig och fötterna svullna.

- Jag får svårt att gå. - Jag har inte glömt.

Sjukhuspersonalen blir arga för att jag inte gör saker på rätt sätt.

- Jag har fått med allt. Verkligen. - Ja.

Och säg att det gör händerna darriga och huvudet ryckigt.

- Det får mig att framstå som mer galen. - Det är med, jag lovar.

Och du måste säga att jag blir rädd.

Och så ger de mig ännu mer mediciner som gör mig ännu mer rädd.

Ibland kämpar jag inte ens emot.

Om jag inte sväljer medicinen hotar de med sprutor.

Jag vill inte ha sprutor. Jag vill inte ha tortyrkammaren.

Om du kan vara tyst, kan jag läsa hela ditt uttalande.

Sen kan du skriva under och jag kan arbeta på att få ut dig.

Okej.

- "Bieffekterna av medicinerna..." - En sak:

Kan du ordna pärlor så jag kan göra radband?

De tvingar mig göra en korkad bläckfisk i ull.

Jag får inte göra radband. De menar att jag inbillar mig.

Men jag är med i en radbandsklubb.

Och de gav mig ett pris.

Jag måste göra radband.

Okej.

- Ja. - "Bieffekterna av medicinerna..."

- Vilken religion tillhör du? - Jag uppfostrades katolskt.

- Tack. - Var så god.

- Tack. - Visst.

Jag hade ringt hemmet.

Jag kommer tillbaka sen.

Ni ska in om fem minuter.

Eleanor.

Detta är Morton Cohen.

Professor i författningsrätt vid Golden Gate University.

Han är advokaten som ska vara ditt huvudombud i målet.

Hejsan.

- Hej. - Trevligt att träffa dig.

- Detta är ett viktigt mål. - Jag vet.

- Du representerar 150 000 personer. - Är du jude?

- Ja. - Jag tänkte det.

Du är min judiske advokat. Hon min katolska advokat. Perfekt.

Jag föddes som jude och konverterade.

Nu är jag katolik.

Det påminner mig. Jag...

- Jag har dessa åt dig. Hoppas de är bra. - Du mindes!

Tack.

Ja. De är perfekta.

Det är mitt uppdrag, att göra radband åt Jesus och den Helige modern.

- Jag förstår. - Jag har gjort dem sen jag var 15.

- Sen du var 15? - Femton.

Jag vet inte om de är bra, men jag gör mitt bästa.

Det är vad fader Murray säger. Man ska göra sitt bästa.

Ja.

Jag kan göra radband åt dig om du vill.

Du hade väl gärna fått ett radband?

Jag hade gärna fått ett radband.

Var så god.

Är du okej med hundar?

Jag är okej.

Det där är Bear.

En svärdfisk.

Fångade den utanför Floridas kust.

Ja.

Detta är en abborre.

Och en gädda.

Gädda. Och svärdfisk.

- Fråga hur lång tid den tog att veva in. - Hur lång tid tog den att veva in?

Den tog mig tre timmar. Sätt dig.

- Är du verkligen okej med hundar? - Ja, då.

Duktig pojke.

Har du sett paketet som sjukhuset skickade?

Herregud.

Hundratals sidor för ett klagomål på 13 sidor?

- De försöker begrava oss. - Jag varnade dig.

De har pengarna och medicinsk expertis. Vi delar upp det.

Jag tar grundlagsrätten. Du tar mediciner, mental hälsa...

- och problem med sedvanerätt. - Okej.

- Okej? - Får jag...?

Okej.

Det blir inget fiske på ett tag.

Kommunsjukhuset Chope om mr Morris?

Hälsa att jag kommer kl. 11.00 å mr Morris vägnar.

Ms Hughes?

Ja. Vänta lite, mr Grainger.

Hon kommer kl. 11.00 för mr Morris.

Patientombudsmannen.

Det är till dig.

Detta är Colette Hughes.

Nej, idag.

Jag vill ha henne frigiven idag. Jag kommer och skriver på senare.

Tack.

En liten stund.

Okej, lägg det i den där.

Och den här. Lägg den där.

Ja.

Nej, lägg den i... Nej.

Var försiktig. Jag...

Vänta, vänta.

Vänta lite. Titta.

Jag gjorde detta åt dig.

Åh, det är... Så vackert.

Jag använde regnbågsfärgerna. Ser du hur de gnistrar?

- Man tror inte att det är plast. - Det gör man inte. Tack igen.

- Vill du se de andra? Jag gjorde fem. - Eleanor, vill du inte åka hem?

Javisst.

- Har du allt? - Ja.

Okej.

Hej då. Detta är min advokat. Ni får ångra er.

Ja.

Vänta. Jag har nåt åt dig.

Ja. Vänta lite.

Här. Du är snäll.

Jag stämmer inte dig.

Tack, Eleanor.

Ja då.

De har hiss här. Vad bra.

Trappor är hemska för mig.

- Varför tittar du jämt på klockan? - Jag har ett schema.

Svänger jag på nästa gata?

Ja, men vi ska inte köra hem än.

Varför inte?

För jag ringde min vän, syster Florence.

Jag bad henne möta oss på picknick.

Ledsen, Eleanor, men jag har inte tid för en picknick just nu.

Du sa väl att jag är din viktigaste klient?

Jo, men jag har mycket annat att göra med.

Vill du inte fira att jag kom ut?

- Jovisst, men jag har mycket... - Du är en viktig advokat.

Jag är mentalsjuk. Så jag vet ingenting.

- Det sa jag inte. - Förstör hela min dag.

Jag planerade picknicken. Syster Florence har redan köpt maten.

- Du sa inget om en picknick. - Du är som alla andra.

- Du bryr dig inte. - Jodå.

Och jag är ledsen, men jag kan inte åka på picknick.

Men jag släpper gärna av dig så att ni kan fira.

- Är du säker på att du är okej? - Ja, jag klarar mig.

Syster Florence släpper av mig på väg tillbaka till klostret.

- Är det säkert? - Javisst.

- Vi kan ta bussen. - Ja, vi tar bussen.

Jag har tagit bussen i åratal.

Jag ringer senare då. Trevligt att träffas, syster.

Ja, du med.

Eleanor sa att du är katolik men inte längre praktiserar.

Varför är du kvar? Viktiga advokaten med bättre saker för sig.

Tror du inte jag kan ta mig runt?

Jag tog mig runt innan jag hade advokat.

- Hej Robert. - Vem är Robert?

Detta är Eleanor Riese.

Eleanor.

- Gav jag dig mitt nummer? - Det gjorde du inte.

Jag slog upp dig. Jag är mycket bra med telefonkatalogen.

Det står "C. Hughes". Men jag vet att C står för "Colette".

- Har det hänt något? - Nej.

Du skulle ringa. Men det gjorde du inte, så nu ringer jag.

Ja, förlåt. Jag hade fullt upp och glömde.

Jag ville bara berätta att jag kom hem okej.

Och jag förstår att du kom hem okej med.

- Det gjorde jag. - Ja, bra.

- God kväll. - God kväll.

Okej. Så här borde vi göra:

Börja med Kaliforniens konstitutionella rätt till integritet.

Gå sedan vidare till sedvanerättens övervåld.

"Cobbs mot Grant." Det var prejudicerande för läkares skyldighet-

- att erhålla samtycke inför invasiva ingrepp.

Vi måste etablera att medicinerna är invasiva ingrepp.

När läkaren började ge Eleanor Mellaril-

- sa han att hon skulle ta det fyra, sex, åtta gånger om dagen om hon ville.

- Okej. - Tänkte att det skulle hjälpa psyket.

Men det skadade urinblåsan, hjärnan och gjorde anfallen värre.

Nu måste hon ta det. Annars får hon fler anfall.

Herregud.

Det finns en anteckning i hennes journal.

"Hon sattes på Mellaril eftersom urinblåsan redan-

- var så skadad att Mellaril inte skulle ha någon påverkan."

Så de ger henne medicin som de vet är skadande.

Ja. Jag ser det ofta.

Herregud.

Detta är till mr Adams.

- God morgon, mr Adams... - Där är hon.

Ms Hughes?

- James Adams, S: t Marys ombud. - Trevligt att träffas.

Du känner redan dr Booker. Kan jag hjälpa dig med något?

Ja. Jag kom för att ge dig detta.

Det är vårt svar på er summering av medicinerna.

Det innefattar information om medicinernas negativa bieffekter-

- samt de bieffekter som ms Riese upplevde.

Inofficiellt, hur svarade ni så fort?

- Vem är er medicinska expert? - Vad menar du?

- Vem instruerar er i medicinska frågor? - Det gör jag.

Jag förstår inte.

Jag var sköterska i tio år och inom psykiatrin i fem.

Jag förutsatte att er firma gjort bakgrundskoll.

- Jag missade det säkert bara. - Du var sköterska och gör det här?

Menar du att du aldrig gav mediciner utan informerat samtycke?

Nej. Aldrig.

Jag kände att det var mitt ansvar att vårda patienten-

- inte hantera dem på sätt som skulle passa mig.

Mina herrar.

Vänta lite.

Hej.

- Titta, det är min viktiga advokat. - Kul att se dig, syster.

Hoppas att jag inte stör.

Nej, hon måste gå. Tillbaka till klostret.

- Hon behandlas som en sjätteklassare. - Trevligt att ses igen, Colette!

Du med!

- Var försiktig i trappan. - Jag ska.

Det är 25 stycken. Och det är två till utanför.

- Jag vet, det har du redan sagt. - Ja, det är 27 steg.

- Okej. - Ja. Hejdå.

Sätt dig.

Slappna av.

Jag ger dig en 7UP.

Nej, tack. Jag har nånstans jag måste vara.

Ja, säkert något viktigare.

Okej.

Det är väl en vacker brud?

Jag älskar bröllop, gör inte du det?

Tack. Inte direkt.

Men du och Robert då? Ska ni gifta er?

Jag kom inte för att prata om mitt privatliv.

Jag hade rätt. Är han din pojkvän? Ja, det är han.

Sjukhuset ringde. De har en begäran.

Vad vill de? Att jag ska sjunga en låt?

Nej, tyvärr inte.

De vill att du ska närvara i överrätten-

-när målet prövas.

Kan vi sänka musiken lite?

Måste jag gå upp i vittnesbåset som i "Perry Mason"?

Nej, det finns inget vittnesbås där.

Du skulle sitta i domstolen och lyssna på vad advokaten säger.

De vill genera dig.

De hoppas att du inte ska stå ut med vad de säger om dig.

De vill försöka bevisa att du inte klarar av att fatta beslut om din medicin.

Men det är bara en begäran. Du måste inte.

Här. Ser du?

Här skriver jag ner medicinerna jag tar.

När jag tar dem, hur mycket och vad de gör med mig.

Om de gör mig trött eller om det blir svårt att göra vad jag behöver.

Då säger jag till läkaren.

Och ser du? Och vet du varför jag har de där?

Och de där?

Varför? För att jag har skrivit ner detta i åratal.

Ingen vet mer om vad medicinen gör med mig än jag.

Ja. Säg att jag har fel.

Säg bara att jag inte har rätt.

- Du har rätt. - Ja, jag vill gå till domstolen.

Det är så vackert här.

- Jag har alltid velat shoppa här. - Vi har bara en halvtimme.

Jag går inte förrän jag har precis vad jag vill ha.

Kan jag få se en marinblå klänning, marinblå skor och en marinblå väska?

Du har tur.

Vi har mycket marinblått i din storlek.

- Vad tyckte du om den förra? - Jag sa att jag gillade den. Köp den.

Han är på Chope.

Nej. Säg att jag lämnade in pappren.

Du ska inte prata i telefon, utan hjälpa mig.

Kan du hälsa mr Hakamura att jag får återkomma?

Jag skrev ner det.

Jag måste gå.

Nå? Vad tycker du?

- Ser bra ut. - Nej, jag ser ut som en ballong.

Jag vet att detta är viktigt, men jag vill få dig till domstolen.

Vi har kort om tid. Jag vill att du ska få se och vänja dig vid rummet.

De stänger kl. 17.00, vilket är snart.

Jag bryr mig inte. Jag ska se ut som jag vill, oavsett vad du tycker.

Ursäkta? Har du fler marinblå klänningar?

I min storlek, tack.

- Låt mig se. - Ja, tack.

Du är ofta i domstolen. Du har säkert många klänningar.

Det har inte jag.

Och se inte på klockan.

Ser du? Är inte det bättre?

Ja, det har du rätt i.

Nu måste jag bara hitta skor och en väska.

- Men de måste vara... - Exakt samma nyans marinblått.

Du har rätt!

Här är det.

Där är det.

Okej.

- Är du okej? - Ja, jag klarar mig.

Ett.

Två.

- Kan jag hjälpa dig? - Tre... Nej.

Fyra. Fem.

Sex, sju.

Åtta, nio, tio.

- Okej. - Ledsen, det finns ingen hiss.

Det är okej.

Jag vill att alla ska se min nya klänning.

Elva.

Tolv.

Tretton.

Fjorton.

Femton.

Sexton.

Sjutton.

Arton.

Nitton.

Tjugo.

Trettiofem, trettiosex.

Trettiosju, trettioåtta.

- Är du verkligen okej? - Ja då.

Men om du fortsätter fråga det kommer jag inte att vara okej.

Fyrtiosju, fyrtioåtta.

Fyrtionio, femtio.

Femtioen, femtiotvå.

Femtiotre, femtiofyra.

Femtiofem steg.

- Hej, mr Cohen. - God morgon.

Vilken vacker klänning.

- Ser du? - Frågan, herr domare, är:

Vem är kompetent att bestämma medicin åt tvångsintagna korttidspatienter?

Är det läkare, som federal domstol har avgjort-

- kan förväntas använda sitt sakkunnande?

Eller kroniskt schizofrena mentalpatienter?

Som Eleanor Riese, som under sin sjukhusvistelse-

- hade vanföreställningar om sin medicin, kastade föremål, hotade sköterskor-

- defekerade och urinerade på golvet, liggandes i sin egen avföring.

Dessa mediciner är den enda effektiva behandlingen för akut psykos.

Ja, de kan ibland ha bieffekter, men de flesta-

-är tillfälliga och kortvariga.

Enligt den ledande auktoriteten om sådana mediciner-

- och jag citerar: "De är bland de säkraste medicinerna som finns."

Skulle inte syftet med sjukhus kullkastas-

- om läkare inte fick behandla patienter som Eleanor Riese-

-med de enda medicinerna som hjälper?

Tack, mr Adams.

Med all respekt, herr domare, vill jag argumentera emot.

"Kompetens" är en juridisk term. Inte medicinsk.

Det är inte läkarnas rätt att avgöra. Det är domstolarnas.

Den riktiga frågan är om läkarna...

Inte bara läkare. Läkare, sjuksköterskor, sjukhusarbetare.

Har dessa människor rutinmässigt rätten-

- att åsidosätta en kompetent patients val-

- gällande hans eller hennes medicinering?

Det är den riktiga frågan. Jag bestrider mr Adams skildring av-

- att dessa mediciner är universalmedel för schizofreni.

Studier visar att de enbart är effektiva i en tredjedel av fallen.

Enligt sjukhusets egna journaler har medicinen inte alltid hjälpt ms Riese.

Sjukhusets journaler motsäger även mr Adams karakterisering av ms Riese.

Under tiden hon var där, var hon inte bara isolerad...

Mr Cohen.

Jag har läst journalen.

Hon fick mediciner som gjorde henne orolig och sömnig på samma gång.

De lät henne inte gå på toa.

Så ja, hon urinerade och defekerade på sig själv.

Och hoten mot sköterskorna? De tvingade i henne medicinerna.

Vilket är vad målet handlar om.

Och ja, jag vill vara specifik, hon kastade en bringare vatten...

Mr Cohen.

Mina herrar. Summeringen är tung-

-och tillräcklig och väl utförd.

Och därför avbryter jag din plädering till viss del.

Herr domare, jag ska korta ner det, men detta är grundläggande rättigheter.

- I "Cobbs mot Grant"... - Mr Cohen.

Vid granskning av målet finner jag ingen konstitutionell överträdelse-

-i tvångsbehandlingen-

- av tvångsomhändertagna korttidspatienter.

Och jag är inte beredd att fatta ett beslut-

- som skulle innebära en konstitutionell invändning i saken.

- Herr domare... - Mr Cohen, som jag sa...

jag är inte beredd att ändra på beslutet.

- Okej. - Utmärkt.

Han ville inte höra målet.

- Det var över innan det började. - Tack så mycket.

- Sa ju det. - Det var utmärkt.

Vad har du att le om?

- Ursäkta? - Du har ett hemskt jobb.

- Kom. - Du kommer till domstolen...

- och ljuger om folk. - Eleanor.

- Och säger till domaren att det är okej... - Kom.

för läkare att kasta patienter-

- på golvet och injicera dem med vad de vill?

- Jag tycker synd om dig. - Kom nu.

Till vad för nytta är en domare som inte kan fatta ett beslut?

Det är ju ett enkelt mål.

- Ledsen, Eleanor. - Varför skällde ni inte ut honom?

Varför sa du inte att han är korkad?

Så kan man inte säga till en domare.

Jag har bättre saker för mig än att ödsla min dag här.

Jag hade kunnat vara hemma och gjort radband.

Det är folk i hela världen som väntar på mina radband.

Nej, jag...

Jag fick sitta i domstolen-

- medan min blåsa svider och jag var tvungen att urinera.

Det är på grund av medicinerna som läkarna sa är så bra för mig.

Varför måste jag då använda den här-

- varje gång jag går på toa i resten av mitt liv?

Och varför...?

Varför får de kasta ner mig-

och dra ner mina trosor och sticka sprutor i mig?

Jag hade hamnat i fängelse för det.

Säg att jag inte har rätt.

Det är inte över, Eleanor.

Vi ger inte upp.

Vi ska överklaga.

Hur mår hon?

Parkera här. Här blir bra.

Tack.

Vet du. Jag delar inte bara ut mina radband.

Jag ger dem till kyrkan, som sen skickar dem till folk i olika länder.

Och jag använder dem till att be för alla på min lista.

Du är på min lista. Mr Cohen med.

- Du är nummer åtta. - Tack.

Mamma är nummer ett. Hon har varit mycket sjuk.

- Adjö. - Hej då, Eleanor.

Vill du träffa henne?

Gärna.

Du kanske inte vet detta om Eleanor-

- men hon tog studenten när hon var 18 år gammal-

- tillsammans med resten av klassen, trots att folk alltid hade tvivlat på henne.

Hon har bott ensam-

-i åratal.

Hon hade förstås kunnat bo kvar med mig...

- men hon ville inte. - Jag sa det förut.

Jag gillar inte vädret i den här delen av stan.

Det vet du.

Det är aldrig soligt här.

Nej, på morgonen är mitt vardagsrum fullt av ljus.

- Eller hur, Colette? - Ja, det är det.

Hon är en snäll person.

Och en bra advokat.

Trots att hon förlorade idag.

Jag skojade, Colette.

Trots att det är sant.

Klockan är nästan 02.00. Ska du inte lägga dig?

Kan inte.

- Du kan inte pressa dig såhär. - Om inte jag gör det, blir det inte gjort.

Ett.

Två. Tre.

Jag kommer på din prövning imorgon kl. 15.00, mrs Hayes. Ja.

Jag ska. Nej, jag...

Jag ska.

Okej, kl. 15.00. Hej då.

- Hej. - Eleanor.

Du behövde inte komma hit.

- Jag hade kommit till dig. - Det är okej.

Jag ville se var du bor.

Här. Låt mig hämta sidan som du ska granska och skriva på-

-så vi kan göra överklagan.

Här, sätt dig. Jag...

Jag hämtar en penna.

De skorna är för stora för dig.

- Är de Roberts? - Ja.

- Så du har en pojkvän. - Ja.

- Sover han här med dig? - Eleanor.

Jag har aldrig haft en pojkvän.

- Jag är för blyg. - Här.

Du måste skriva under denna sidan.

Jag skriver inte på förrän du har läst och förklarat för mig.

Förklarat vad som hände på sjukhuset?

Det är samma sak som vi beskrev i din förklaring...

Nej, jag menar inte det. Jag talar om resten.

Som allt det här.

"Cobbs mot Grant", "Bouvia mot Överrätten".

Allt. Läs det. Och titta inte på klockan.

Detta är alla mål som vi hänvisar till. Detta är "Bouvia mot Överrätten".

Den anger att Kalifornien har folk rätt att vägra behandling-

- men det har aldrig tillämpats till mentala handikapp.

- Så... - Vänta lite.

Jag behöver mitt anteckningsblock.

Varför överklagar ni till appellationsdomstol?

Vad som hände Eleanor Riese var en form av kemisk våldtäkt.

- Är inte det lite överdrivet? - Inte i min åsikt.

Se vilken kraft de använde för att ge henne medicinerna.

Se vad medicinerna gjorde. Är inte det en form av våldtäkt?

Så vi borde släppa ut fler mentalpatienter?

Har vi inte redan för många på gatorna?

Vi vill inte se fler människor på gatorna.

Vi vill ge folk den vård de behöver och vill ha.

När de är på sjukhuset-

-ska läkaren göra sitt jobb och förklara-

- medicinerna och dess för-och nackdelar.

Och låta den kompetenta patienten fatta besluten.

Är inte det en självmotsägelse?

Hur kan någon som är mentalt handikappad-

-vara kompetent nog att fatta beslut?

Mentalsjukdomar påverkar inte alla funktionsområden.

Det är många med mentalsjukdomar-

- som är kompetenta i områden som är opåverkade av sjukdom.

Se på Eleanor Riese. Hon vägrade inte medicinering.

Hon vägrade övermedicinering.

Ett tecken på hennes förmåga att förstå medicinernas bieffekter.

I alla andra delar av sjukvården-

- undantaget patienter som är i koma eller har ett livshotande akuttillstånd-

-och inte kan uttrycka ett beslut-

- är det alltid patienten som fattar beslutet.

Enbart på mentalsjukhus är det alltid läkarens beslut.

Och om patienten vägrar-

- används våld för att genomdriva läkarens beslut-

-som de gjorde med Eleanor Riese.

Du är känd nu.

Ja.

Jag representerar 150 000 personer.

Jag kommer att vara lika viktig-

- som "Bouvia mot Överrätten" och "Cobbs mot Grant".

Vad fint.

Grattis på födelsedagen.

Grattis på födelsedagen!

En fördel med att målet drar ut på tiden-

- är att jag får ha födelsedagsfester med mina advokater.

- Och en tog med sig blommor. - Det var mitt nöje.

Och jag får tala med Colettes pojkvän.

Colette sa att du är läkare.

- Ja. - Varför är du inte emot oss?

För att jag tycker att ni har rätt.

Ja, han... Du måste vara smart.

Låt inte honom komma undan.

Och du blir inte yngre.

- Eleanor. - Trevligt att ha en läkare på sin sida.

Ja.

Ja.

Vet ni vad?

Jag ska äta detta med Colettes födelsedagspresent.

Dreyer's vaniljglass. Min favorit.

- Alla andra får smaka. - Jag gillar glass.

Det passar så bra med vin och tårta.

- Vill du ha? - Vill du ha, mamma?

- Tack. - Nej, tack.

Eleanor...

- jag har också en present. - Åt mig?

Tack, Robert.

- Det var vänligt av dig. - Var så god.

Så spännande.

Det är McGuire Sisters.

- Snyggt. - Hur visste du det?

Jag älskar det. Tack ska du ha, Robert.

- Titta. - Jag ser.

Jag har inte den här.

- Vad fint. - Ser du, mamma?

Jag sätter på den nu.

- Jösses. - Du satte dig på fjädern.

- Flytta dig. - Jag glömde.

Det gör du varje gång. Vet ni vad?

När vi vinner detta målet ska vi åka och shoppa-

-för jag behöver en ny soffa.

Ja. Okej.

Tack, Robert.

Vet ni vad? Det är en så romantisk låt.

Vill ni två dansa?

Okej, nu är det din tur.

Din tur.

- Nej, inte jag. - Jo, du.

- Nej, då. Jag dansar inte. - Jo, du.

Jag kan inte.

Kom igen.

- Säkert? - Absolut.

Okej.

- Sätt handen här. - Okej.

Jag vill lägga till en yrkan om-

- att medicinerna påverkar en persons yttrandefrihet.

Ingen bra idé.

Ingen som talar med folk på mentalsjukhus-

-kan påstå att medicinerna inte stör-

- deras personlighet, tankar, känslor och uttryck.

Det här har jag gjort.

Jag har lagt in grundlagsrätten till integritet-

- fast med sjukhuset nya summering har vi mycket att svara på. Det blir bra.

I Eleanors journal skrev sjukhuset-

- att de medicinerade henne för att hon var sarkastisk.

Om det inte inkräktar på hennes yttrandefrihet, vad gör det?

Varje gång någon har yrkat på kränkning av yttrandefriheten-

- i ett fall som detta har de förlorat. Risken är för stor.

Nu sätter vi igång. Vi har 50 sidor.

Åh nej.

Jag vill inte ha! Jag vill inte in dit.

Jag vill inte vara där!

Ni ger mig för mycket!

För mycket. Det vet ni.

Det är telefonen.

- Hallå? - Jag behöver dig.

Jag behöver dig! Kom är du snäll!

Eleanor.

Jag är här nu.

Det känns som att jag blir smiskad.

- Jag blir smiskad. - Nej...

Du är sköterska och advokat.

- Kan du inte stoppa det? - Ingen smiskar dig.

- Nej, jag vet. - Har du ont?

- Ja. - Okej.

- Jag är rädd. - Okej.

- Jag är rädd. - Vad är du rädd för?

Jag är rädd för...

Jag är rädd för att dö.

Jag är rädd för att dö.

- Tänk om jag inte har varit god? - Nej.

- Tänk om jag inte hamnar i himlen? - Du kommer inte att dö.

Du är inte döende och du är en duktig flicka.

Jag vet inte.

Kan du ta ett andetag?

Okej, prata med mig nu.

Kan du berätta varför du tror att du ska dö?

Min mage.

Det gör ont i magen.

Det gör så ont.

Vill du att jag ska boka en tid hos en urolog åt dig?

Ja, jag...

- Om du följer med mig? - Det är klart att jag ska.

Förlåt, jag blir rädd.

Det är okej. Nej.

Allt är okej.

När jag gick i katolsk skola-

-i femte klass, slog lärarna mig.

Och sen-

-sa några av ungarna...

att mina anfall var djävulens verk.

Som att... jag var dålig.

Du tror väl inte att mina anfall är djävulens verk?

Absolut inte.

Du har anfall för att du har ett skadat nervsystem.

Inte för något du har gjort.

Eleanor, du är en mycket god person.

En mycket, mycket god person.

Tack.

O mästare-

- låt mig inte så mycket söka att bli tröstad-

-som att trösta.

Inte så mycket söka att bli förstådd som att förstå.

Inte så mycket söka att bli älskad som att älska.

För det är genom att ge-

-som man får.

Det är genom att förlåta som man blir förlåten.

Och det är genom att dö-

-som man uppstår till det eviga livet.

Amen.

Du lade in fem sidor om kränkning av yttrandefriheten.

Varför berättade du inte det?

Jag såg ingen poäng med att prata om det mer.

Ursäkta?

Vad sa du?

Jag såg ingen poäng med att prata om det mer.

Detta är lagarbete.

Vi är ett lag.

Kan du förklara, mr Cohen-

- hur du svarar på sjukhusets uttalande om att medicinerna-

-är bland de säkraste som finns?

Ja, herr domare, gärna.

Medicinernas bieffekter, enligt Gaughan och...

LaRue.

Och vem? LaRue?

Medicinernas bieffekter, enligt Gaughan och LaRue-

-är lika varierande och allvarliga som-

- alla andra läkemedel som tillverkas i USA.

Vad handlar det specifikt om för bieffekter?

Jag vet inte, Herr domare.

- Malignt neuroleptik... - Malignt...

- neuroleptikasyndrom. - Börja med tardiv dyskinesi.

Låt mig få in malignt neuroleptikasyndrom först.

Malignt neuroleptika...

Du är van vid detta språket. Det är inte jag.

- Så ta det lugnt. - Du bad mig träna dig som en boxare.

Ja, men du behöver inte strypa mig med repen.

- Du måste lära dig detta utantill. - Det vet jag om.

Du är inte den ende som bryr sig om detta. Jag gör det med.

Varför är tardiv dyskinesi så viktigt?

För att det är det.

Aktuell forskning visar att tardiv dyskinesi-

- förekommer i upp till 50 % av patienterna med dessa mediciner.

Nästa fråga.

Är du klädd för cirkusen eller appellationsdomstolen?

- Ska du inte komma? - Jag kan inte.

Jag är för trött.

- Jag sov inte så bra. - Varför ringde du inte och sa det då?

Jag ville önska dig lycka till.

Förlåt.

Du sa att jag inte behövde vara där, så varför är du upprörd?

Jag är bara lite nervös.

Jag vet att du och mr Cohen kommer att vinna nu.

Jag hoppas det.

Det kommer ni. För ni ska göra ert bästa.

Sjukhuset bestrider-

- att bieffekterna av medicinerna, som tardiv dyskinesi-

- inte är ett problem eftersom behandlingsperioden-

- för tvångsintagna korttidspatienter bara-

-är tre till 17 dagar. Kan du svara på det?

Det gör jag gärna, herr domare.

Och de är visst ett problem.

Som dr Harvey Dondershine från Stanford-universitetet säger-

-är det medicinernas kumulativa effekt-

-som patienter som ms Eleanor Riese-

- upprepade gånger, vid flera korttidsintagningar, har utsatts för-

- som gör varje dos så farlig eftersom ingen läkare kan avgöra-

- när ens den minsta dos kan bli för mycket för en patient som ms Riese.

Aktuell forskning har visat att tardiv dyskinesi-

-förekommer i mer än 50 % av fallen.

Femtio procent, herr domare, av patienter med denna medicin.

Det är en förödande sjukdom.

Den orsakar ansiktsförvrängningar.

Den orsakar ofrivilliga rörelser i tunga, läppar och käke.

Men än värre, herr domare-

- är att den påverkar andningen. Man kan inte andas.

Man hamnar i respirator.

Ens tunga hänger så långt ut ur munnen-

- att de ibland tar ut ens tänder så man inte kan bita av sig tungan.

Och det är inte bara tardiv dyskinesi, herr domare.

Medicinerna kan orsaka malignt...

- Neuroleptikasyndrom. - neuroleptikasyndrom.

Det dör man av.

Ja, frågan om samtycke är viktig, herr domare.

Ber ni om informerat samtycke vid akutfall?

Nej, vid akutfall krävs förstås-

- omedelbar vård så att patienterna inte skadar sig själva eller andra.

Vi ber inte om informerat samtycke.

Men för akuta patienter, som är kompetenta-

- ber vi om rätten att ha en dialog med sin läkare-

- om medicinerna, och om rätten att få välja.

Det handlar inte om vägran.

Det handlar om rätten att få vägra. Och i den rätten finns en förhandling.

En kommunikation mellan läkare och patient som idag inte existerar.

Vi ber att läkaren ska informera patienterna-

- om medicineringen, vilket de flesta patienterna kommer att godta. Varför?

De vill bli bättre.

De vill få hjälp.

Så detta underlättar för läkarna-

-att utföra sin sanna roll som helare.

Tack, herr domare.

Tack ska du ha.

- Hur gick det? - Bättre än i Överrätten.

Mycket bättre.

Jag vet att det är 27 steg, men du ser inte så bra ut.

Sätt dig ner.

- Nej. - Du får en 7UP.

- Nej, tack. - Hej Robert.

- Hej. - Var du där i morse?

Anförandet gick jättebra.

Jag önskar att jag fått höra mr Cohen skälla på domaren.

- Han skällde säkert på bra. - Det är inget gräl.

Det kallas bara för anförande när man talar i rätten.

Jaha, men han var säkert bra ändå.

Nu får vi bara vänta på beslutet.

Jag har funderat:

När vi vinner, ska vi ta en shoppingtur-

- för jag behöver verkligen snygga till detta stället.

Vad har du på ansiktet?

Inget. Är den till mig?

- Ja. - Tack.

Är du redo?

Helt otroligt. Sjukhuset menar att lagarna för mental hälsa...

Jag vill inte höra om fler lagar.

- Du måste vila. - Rätten fattar inte beslut...

förrän vi lämnar in denna summering.

- Det är mitt jobb. - Jag är läkare...

och jag har sagt hur allvarligt det är. Din läkare har sagt det med.

Du vet att du kan dö av bältros.

Sällan. Folk dör sällan...

Sällan är folk så illa drabbade som du-

-och ignorerar vad alla säger!

Jag beundrar ditt engagemang, men du är inte oförstörbar.

Mort måste få veta hur sjuk du är. Du kan inte fortsätta låtsas.

Du måste vila.

Hej Eleanor. Jag vet inte vad jag ska göra.

Hon vägrar lyssna.

Ja, du ser hemsk ut.

- Jag har med kycklingsoppa. - Tack.

Och jag kom för att ge dig ett nytt radband-

- men du förtjänar det inte, du vilar inte.

- Jo då. Jag är inte på kontoret. - Jag hörde vad Robert sa.

Han sa att du inte borde jobba alls.

Han är läkare, men det betyder inte att han inte har rätt.

Jag är okej.

Jag vet hur det är att vara sjuk, Colette.

Jag vill inte att du ska vara sjuk.

- Jag vill att du ska bli bättre. - Jag ska vila, jag lovar.

Jag ska be för dig.

- Tack, Eleanor. - Ja, var så god.

Hej. Detta är Eleanor Riese.

722-3529.

Jag vill bara se till att du äter din kycklingsoppa.

Jag gör mitt bästa-

- och jag hoppas att du gör ditt bästa, det vill säga vilar.

Du behöver inte ringa tillbaka.

Här är det.

Vann vi?

Vi vann.

Eleanor vann.

Vad?

- De nämnde yrkan om yttrandefriheten. - Det är med i fotnoten.

Mycket bra gjort.

Mycket bra gjort. Kom nu.

- Vill du ha en drink? - Nej.

- Men min advokat ska ha minst en. - Jag tar ett glas merlot. Tack.

Var är vi?

På en kinarestaurang. Vi vann ju mitt fall.

Jag tänkte det.

Kan jag rekommendera ankan?

Vet inte, kan du?

Beror på hur du gillar din anka.

Ni är restaurangen. Kan ni inte laga den?

Anka vore perfekt. Kanske grönsaker med.

Hur kom jag hit?

Vi kom med min katolska advokat, Colette.

Tack. Jag behöver detta.

- Jag vill ha ett med. - Javisst.

Kan jag få en 7UP?

Eftersom hon är gammal, vill de skicka henne till ett annat kloster.

Hon vill inte åka dit.

- Vill du det, syster? - Vad?

- Du vill inte åka till ett nytt kloster. - Det kanske kan vara trevligt.

Nej, det vore hemskt. Därför ska du stämma dem.

- Stämma vem? - Klostret.

Du måste stämma klostret.

- Jag ska inte stämma katolska kyrkan. - Varför inte?

Därför, Eleanor.

Jag ska bara inte det.

- Jag följer dig upp. - Nej, tack.

- Är du säker på det? - Jag är säker.

Viktiga advokaten som inte vågar stämma katolska kyrkan.

Du flyttas ned till böneplats nummer 23.

Sista plats.

Eleanor, du är inte allvarligt handikappad.

Du är allvarligt outhärdlig.

Den var bra.

Jag stämmer ändå inte kyrkan.

Okej då.

Du kan ändå följa mig upp.

- Vad tycker du? - Jag gillar det.

Ja?

- Colette Hughes. Hej. - Hej, det är Mort.

Jag har dåliga nyheter.

S: t Mary överklagade till Högsta domstolen.

Och de gick med på att granska beslutet.

- Vad? - Sjukhuset ber varenda läkare i landet...

att lämna in expertutlåtanden åt dem.

Så vi måste hitta så många experter vi kan för vår sak.

Du vet hur mycket läkare hatar-

- att vittna mot andra läkare och läkemedelsföretag.

Se det som fiske. Vi kastar våra linor...

i hopp om napp.

- Kan du hälsa Eleanor? - Nej. Hon är på mässa.

Men vi ses imorgon. Hon bjöd över mig för julen.

Okej, god kväll.

God jul.

Nej!

Hjälp mig!

Hjälp!

Hjälp mig!

Det är Colette...

- Tack. - och Robert.

God jul.

God jul.

- Är det till mig? - Ja.

Låt mig gissa vad det är.

- Pärlor åt mina radband. - Hur visste du?

- God jul, Colette. - God jul, syster.

- Var är Robert? - Med sin brors familj.

Vad är det?

Målet är inte över.

Vad?

Men domarna sa väl att vi vunnit?

Det gjorde vi.

Men sjukhuset bad Högsta domstolen granska målet-

-för att se om de håller med.

Om de inte gör det-

- kan de säga att sjukhuset trots allt hade rätt.

Ge mig din kappa.

Detta är Colette, allihop. Hon är min katolska advokat.

Hon är upprörd för hon menar att domstolen kan ångra sig.

- Detta är Noni. - Hejsan.

- Kul att träffas. - Det är Gabriella.

- Trevligt att träffas. - Detsamma.

Du känner Karen. Du fick henne utskriven.

- Jag ville tacka dig. - Glad att jag var där.

Sätt dig. Du ska få en 7UP.

Jag har fryst friterad kyckling åt alla.

Det är jul. Man får inte låta detta förstöra den här julen.

Det får vi inte.

Det är jul. En tid för hopp.

När Jesusbarnet föddes.

Borstade du tänderna?

Varför köpte jag en tandborste åt dig?

Gå tillbaka. Borsta tänderna.

- Eleanor gillar att hjälpa andra. - Javisst.

Du vann en gång.

Du vinner igen.

Du måste våga tro.

Jag hoppas att du fick mitt meddelande-

-om att stödja oss i Eleanor Rieses mål.

- Jag läste det och är inte intresserad. - Jag förstår.

Nej, jag förstår. Tack för din tid.

- Kliniken Solvang. - Jag vill tala med dr Brown.

- Vem ringer? - Colette Hughes.

Jag lämnade ett meddelande igår.

Ledsen, dr Brown har inte tid.

- Jag förstår. - Adjö.

Tack.

- Hallå. - Hej dr Wells. Detta är Colette Hughes.

En av advokaterna i Eleanor Rieses mål.

Jag känner till det.

Vad bra, jag ringer för att jag ville be dig...

Vet du att S: t Mary bad mig att skriva ett utlåtande?

Det visste jag inte.

Men, dr Wells, om jag bara får-

- skicka våra papper. När du har läst dem...

Jag har nog inte tid.

Snälla, dr Wells.

God morgon, får jag tala med doktorn?

- Vem ringer? - Colette Hughes.

Dr Wells är upptagen.

Hälsa att jag ringt igen.

Jag ville se till att han fick paketet jag skickat.

- Be honom ringa tillbaka. - Jag ska.

- Tack. - Adjö.

- Dr Wells? - Nej.

Men jag har napp på en annan lina.

Experimenterar ni med Riese-beslutet på era korttidspatienter?

Det gör vi.

Vi har sett en klar förbättring i förhållandet-

- när läkare och patienter bestämmer behandling ihop.

Jag har siffror åt er här.

När en patient lämnat sjukhuset fortsätter de bara ta medicinen-

- om de litar på läkaren. Jag har sett patienter-

- slänga sina mediciner i soptunnan utanför-

- på vägen ut. Det vill jag inte se.

Skulle du vara villig att skriva det åt oss?

Det skulle jag.

Titta vad jag hittade. Direkt från källan.

Psykiatriförbundet. Vill du hänvisa till en auktoritet?

De rekommenderar informerat samtycke för neuroleptika.

Och de talar om tardiv dyskinesi och kumulativa doser.

- Underbart. - Ja.

Mer, mer.

Vad sägs om att gå ut på middag ikväll?

Gärna, men expertutlåtanden börjar komma in.

Det är söndag kväll.

Och måndag imorgon. Jag måste få det gjort.

Du har ett meddelande från dr Wells.

Jag valde att skriva ett utlåtande åt er-

- eftersom en av sjukhusets psykiatriska organisationer-

- skrev att ni försöker förhindra läkarnas arbete-

-med abstrakta frågor.

Medicinernas bieffekter är allt annat än abstrakta.

Framförallt för de som tar dem, som Eleanor Riese.

Vad är du beredd att ta upp i ditt utlåtande?

Sjukhuset påstår att medicinen måste ges omgående.

Det säger inte att omgående administrering av medicinerna-

-kan försvåra diagnosticering-

- eftersom bieffekterna kan misstas för symptom på psykos.

Med dr Wells, hur ser målet ut?

Bättre än igår.

Men det är en konservativ domstol och vi vet inte varför-

-de valde att höra målet.

Och det vet vi inte förrän de fattat beslut.

Vad är det du tänker på?

Min far.

Han upplevde många hinder eftersom han delvis var urinvånare.

När vi skrev summeringarna för appellationsdomstolen-

-och pratade om yttrandefriheten-

- och jag inte sade emot, var det urinvånaren i mig.

I den kulturen, sättet jag uppfostrades på-

-grälar man inte om saker.

Man presenterar vad man tycker är rätt och allas åsikt beaktas till lika del.

Och om det har värde, förväntas man göra det.

- Jag ville inte förnärma dig. - Det gjorde du inte.

Jag är glad att du uppfostrades att vara envis. Det är bra för målet.

Var har du varit? Jag har ringt dig.

Du visste att jag skulle åka bort.

Vi träffade en läkare i stöd för ditt fall. Vad har hänt?

Min mor dog.

Jag är hemskt ledsen.

- Hon dog. - Jag är ledsen.

Mannen på begravningshemmet var så elak.

Han såg på mig konstigt och skällde på mig.

Och sa att jag inte fick åka med i limousinen.

Han behandlade mig som att jag var värdelös.

Och sen kom fader Murray.

Han kom och sa till. Han tvingade dem att låta mig åka med.

Jag är ledsen. Jag var inte här för dig.

Hon är borta.

Jag är ledsen.

Eleanor, jag är så ledsen.

Hon behandlas så hemskt.

Du ordnade en ny urolog och psykiater åt henne.

Du har gjort allt du kan.

Du skickar in Wells utlåtande.

Du kan inte göra mer, så jag tar med dig till Mexiko.

Jag ordnade en svit åt oss, i ett hotell vid havet.

Det är bara sju dagar. Du kan ta semester, Colette.

Jag köpte biljetterna.

Jag tar semester när jag vill ta semester.

Och då ska jag betala för det själv.

Hur ska jag hantera dig?

Vad ska det betyda?

Du är ingen vanlig arbetsnarkoman.

Du är en arbetsnarkoman med ett syfte.

Hur kan jag vara arg på nån som jobbar för nåt så nobelt?

Det är som att kritisera ett helgon.

Jag sa inte att jag är ett helgon. Jag sa att jag inte vill åka på semester.

Ända sedan vi träffades har jag följt dina regler.

Nu ber jag dig göra något för mig.

Det handlar inte om Eleanor eller målet. Det handlar om... dig och mig.

Du måste bestämma dig för om jag får plats i ditt liv.

Tack för att du lät mig komma.

Jag ville inte vara ensam idag. Vet inte varför.

- Har du någon 7UP? - Låt mig se.

Du har äntligen packat upp. Grattis.

Hej Colette.

Om du ångrar dig om Mexiko, ring...

Det var Robert, va?

- Ja, han... - Vill han att ni ska åka till Mexiko?

- Ja, men... - Jag kan inte tro...

Varför åker du inte?

Vi väntar ju bara nu. Du kan åka imorgon.

Jag vill inte prata om det, Eleanor.

Varför inte?

För att du är så perfekt?

- Nej. - Nej, jag förstår.

Det är jag som ska ha problemen, för jag är mentalpatienten.

Du då? Är du så perfekt för att du är sköterska och advokat?

- Jag är inte perfekt. - Du säger det.

- Men menar det inte. - Jo då.

Jag berättar alltid vad jag är rädd för.

- Du säger aldrig att du är rädd. - Jag är rädd för många saker.

Som vad då? Vad är du rädd för på riktigt?

Jag är rädd för...

Jag vill inte prata om det.

Varför inte?

För att jag inte är smart nog?

Nej.

För att...

Jag är rädd för...

att göra folk besvikna.

Jag är rädd att göra ett misstag och missa något i förarbetet.

Jag är rädd för att inte vara nog.

Att oavsett hur hårt jag arbetar, är det inte tillräckligt.

Colette, du hade inte kunnat arbeta hårdare ens om du var en maskin.

Jag har arbetat hårt så länge, under sjuksköterskestudierna-

-och juridikstudierna.

Arbetat 16-20 timmar om dagen.

Jag...

Jag vet inte hur man är en person.

Jag vet inte om jag någonsin visste.

Tror du inte att Robert vet hur du är? Tror du inte att han gillar dig ändå?

Vad gör det för gott om du vinner mitt mål och gör andras liv bättre-

-men du inte får leva ditt liv?

Du har gjort ditt bästa.

Du förtjänar att åka.

Säg att jag inte har rätt.

Säg bara att jag inte har rätt.

Du har rätt.

En sak.

När ni gifter er, är jag inbjuden till vigseln.

Jag lovar.

Om Robert och jag gifter mig, berättar jag för dig först.

Bra. Har du is? Den är inte kall nog.

- Colette. De tog Eleanor. - Vad hände?

De landade därute, med röda och gula ljus-

- och lustiga kläder, elektroniska röster och...

- De tog henne. - Vem tog Eleanor?

- De. - Vilka är "de"?

De tog henne i en ambulans. Sjukhuset S: t Abbon.

- Ja. - S: t Abbon, tack ska ni ha.

- Ms Hughes. - Dr Donnelly.

- Var är Eleanor? - Du får inte träffa henne.

- Hon sover. - Vad är det?

Psykologiskt är Eleanor sig själv, men medicinskt är hon mycket svag.

Blåsan och njurarna. När hon kom till akuten-

- såg de att hon varit mentalpatient och skickade hit henne.

Hon borde vara på medicinsk avdelning, men de gillar inte mentalpatienter.

- Vi gör vårt bästa. - Får jag träffa henne?

Hon är okej ikväll. Kom tillbaka imorgon.

Hoppas att du gillar blommorna.

Ja.

Du måste bli bättre snart.

Jag fick höra att du ska få ett pris från intressegruppen för mental hälsa.

De ska ha en middag och du ska få en plakett.

- Jag är jätterädd, Colette. - Jag vet.

Du måste få ut mig innan jag dör.

Du ska inte dö. Du måste bara göra ditt blod starkare.

Nej, jag kommer att dö.

Jag kommer att dö och du ska arrangera min begravning.

Det tänker jag inte. Du ska bli bättre.

Jag vill ha en katolsk begravning, med mycket blommor.

- Detta vill jag inte höra. - Massor av blommor.

Dr Donnelly sa att ditt blod måste bli starkare.

Jag vill ha en öppen kista-

- med en staty av den Heliga modern som vakar över mig.

Och jag vill ha mitt blå kristallradband i handen.

Och se till att de sminkar mig rätt.

Jag vill inte ha lika mycket som du.

Jag vet inte hur man ber längre.

Men jag vet att du vet hur man lyssnar.

Snälla, vaka över Eleanor.

Snälla, hela henne.

Snälla, lindra hennes smärta.

Skötarna tappade bort mina nycklar.

- Jag vet. - De ska inte förlora nycklarna.

När man åker ska de återlämna ens tillhörigheter.

Det står det i avtalet. Jag vill stämma dem.

Hade vi inte löst detta? Vi ska låna din vicevärds nycklar.

- Men de gjorde fel. - Jag vet.

- Jag vill att du ska hota dem. - Jag tänker inte göra något.

- Vad? Du bryr dig inte. - Det har du rätt i.

Då får du sparken.

Jag är Eleanor Riese. Hundratals advokater vill arbeta för mig.

Avskeda mig om du vill, men jag är här som din vän.

Det är jag. Kom.

Stanna, Colette.

- Var? Vad? - Kom.

- Vi går på bröllopet. - Vill du gå på ett bröllop?

Ja. Kom.

Jag känner dem inte, men det gör inget om man bara vill titta.

Vi sätter oss där.

Här borta.

Jag väljer alltid sidan med färre gäster.

Då kommer bruden eller brudgummen att må bättre.

Är det inte vackert?

Det är vackert.

Detta är Colette Hughes.

Ja, ms Hughes. Du vill nog se efter om posten har kommit.

Har jag fått någon post?

Det är ett från Högsta domstolen.

Vart ska vi?

- Nej, du måste berätta. - Du får se.

Kom igen. Det är inte rättvist. Berätta.

Vad?

Berätta!

Vad gör vi här?

Högsta domstolen-

-bestämde sig för att inte granska fallet.

Vi vann. Du vann.

Vann jag?

Vi vann.

Vi vann!

- Vi vann. - Nu shoppar vi.

- Vi vann! - Kom igen.

Vi vann! Ja!

Ja. Nu ska vi shoppa!

- Soffor! Ja, soffor! - Ja, soffor.

Vad tycker du?

- Den är perfekt. - Önskar att mamma fått se den.

Hör du något annorlunda?

- Bara McGuire Sisters. - Jo, men på min nya stereo...

från mr Cohen. Det var en present.

- Tog du med kameran? - Japp.

Du kan väl ta en bild på mig...

- på min nya soffa... - Bra idé.

lyssnandes på min nya stereo?

- Blir det bra? - Perfekt.

- Okej. - Vänta.

Fader Galluzzo var den första som köpte Dreyer's vaniljglass åt mig.

Ja.

Jag var tio år.

Jag var på ett katolskt sjukhus och han köpte det åt mig.

Han hade vackert, tjockt hår som var vitt.

Som glassen.

När jag äter det påminns jag om honom.

Och jag mår så bra-

-för han var så vänlig mot mig.

Och jag köper alltid två liter-

-som han köpte åt mig.

Det var då de gav mig en shunt i huvudet-

- för att tömma hjärnan på vatten efter min hjärnhinneinflammation.

Före det var jag inte efterbliven och ingen kallade min mentalsjuk.

Jag var som alla andra.

Jag vet.

Minns du när du var tio?

- Ja. - Jaså?

Ja.

När jag var tio var min lillasyster jättesjuk-

-och hon dog.

Och jag...

Jag älskade henne väldigt mycket.

Vi hade inte råd att betala för en gravsten.

Och den ende som kunde trösta mig var min mormor.

Hon var en underbar kvinna.

Alla var hennes vän.

Alla sorters människor från alla sorters raser.

Och hon var mycket artistisk.

Hon bar många armband, ett stort halsband och örhängen.

Massor av färger.

Och jag älskade att vara med henne.

Men ibland-

- blev hon deprimerad och mina föräldrar fick sätta henne på sjukhus.

Men jag...

Jag älskade henne aldrig mindre för det. Och jag saknar henne så.

Du har mycket kärlek i dig.

Tack.

Du med, Eleanor.

Kära Colette, välkommen tillbaka! Eleanor

- Mr Young. - Du har ett samtal.

- Ta ett meddelande. - De säger att det är brått.

Förlåt, kan du vänta en stund? Tack.

Hon kommer strax.

Detta är Colette Hughes.

Ja.

Åh, nej.

Tack.

Den här tillhör dig.

Beslutet från appellationsdomstolen.

Du var en modig kvinna, Eleanor.

Jag borde torka av en del av ditt smink.

Du ska inte behöva komma tillbaka och skälla ut mig.

Vi är här ikväll för att hedra och fira-

-Eleanor Riese.

Min kollega Colette Hughes, ska ta emot detta pris i Eleanors ära.

Jag träffade Eleanor Riese...

Ursäkta mig.

Jag träffade Eleanor Riese som hennes advokat-

- men kort därpå, eftersom Eleanor var Eleanor, blev hon min vän.

Och kort därpå, eftersom Eleanor var Eleanor-

- blev hon min beskyddare, min förmyndare-

-min värsta kritiker och bästa stöd.

Hon påminde mig alltid-

- genom sin närvaro i mitt liv, att vi inte bara arbetade på ett mål.

Att det inte bara var om lagen. Det handlade om människor.

Den mänskliga rättigheten att respekteras-

- och vår plikt att behandla varandra med respekt.

Trots att det var viktigt för Eleanor att vinna-

- hade hon en djupsinnig kunskap som jag saknade.

Vilket var-

- att vi bara kan göra vårt bästa, så som hon gjorde sitt bästa.

Eleanor led av smärtor varenda dag i sitt liv.

Det är förbluffande att hon kunde tänka på andra, men det gjorde hon.

Hela tiden.

Sån var Eleanor.

Hon besteg-

- de 27 stegen till sin lägenhet varje dag utan att klaga-

- och varje dag hittade hon något i sitt liv-

-att uppskatta och vara tacksam för.

Men, som Mort sa, hon vann den strid hon ville vinna.

Riese-beslutet kommer att innebära förbättringar för hundratusentals.

Folk som en dag kanske finner sig på sjukhuset som hon.

Folk vars röster måste bli hörda.

Ibland när jag blir överväldigad-

-över hur mycket det är kvar att göra-

- ser jag hennes stora ögon och det luriga leendet-

- och tänker att hon ännu vakar över mig.

Jag borde sätta mig och dricka en 7UP.

Och jag hör henne säga:

"Säg att jag inte har rätt. Säg bara att jag inte har rätt."

Eleanor Riese dog den 6 april, 1991 från en njurinfektion-

-som var en bieffekt av neuroleptikan.

Hon var 47 år gammal.

Colette Hughes fortsatte arbeta för klienter med handikapp.

Efter Eleanors önskan fokuserade hon mer på att skydda

rättigheterna för patienter i isolering.

Morton Cohen undervisar ännu vid Golden Gate-universitetet-

-och arbetar med civilrättsmål.

Han arbetar på att förhindra ålderdomshem från att ge äldre-

- neuroleptika utan de boendes samtycke.

Riese-beslutet var ett stort steg-

- mot reformering av den amerikanska mentalsjukvården-

- genom att ge patienterna makt och förbättra kommunikationen-

- mellan patienter och läkare om deras behandlingsbehov.

Undertextning: Tomas Lundholm